ÄLSKARINNAN

Max Carl Adolf von Sydow, gammal redan 1962, kommer att kunna ses i vinterns stora biopremiär Star Wars: Episode IV – The Force Awakens. 86 år gammal fortsätter han alltså att göra intryck och avtryck i filmhistorien och han var bara tjugo när han var med i sin första film, Bara en mor.

Det är otroligt egentligen. Han har spelat in film i sextiosex år och som jag skrev här ovan, han har liksom alltid känts….gammal. Vuxen liksom. Som en riktig…..”karl”.

Dagens film sprang jag på av en slump när jag satt och zappade runt på SvtPlay och den finns att se där till och med 22 oktober, alldeles gratis och helt reklamfri.

Älskarinnan är ett triangeldrama skrivet och regisserat av Vilgot Sjöman med Bibi Andersson som flickan, Per Myrberg som pojken och Max von Sydow som mannen (fritt översatt från IMDb som benämner rollernas namn som The Girl, The Boy och The Man).

Det är härligt att se ett svartvitt Stockholm, kakelugnar, smörbyttor och rediga telefonlurar med sladd. Det pratas ett språk jag tycker om men som inte finns längre. Bibi Anderssons vackra uppsatta hår och Per Myrberg som blott fyra år yngre än Max von Sydow alltså ska spela ”pojken”, pojkvännen som blir undanskuffad till förmån för den äldre, mer spännande mannen.

En rätt sevärd film trots det (kanske) låga betyget.

Veckans klassiker: SKUGGOR ÖVER SÖDERN

Atticus Finch (Gregory Peck) är ensamstående pappa till Scout (Mary Badham) och Jem (Phillip Allford) och jobbar som försvarsadvokat i den lilla staden nånstans i den amerikanska södern.

När en svart man blir oskyldigt anklagad för våldtäkt får han hela den inskräkta invånarskaran emot sig. Egentligen är det allt man behöver veta om filmen, eller knappt det egentligen. Den viktigaste informationen jag kan ge om filmen är att ställa mig lite bredbent med båda fötterna fullt och fast mot marken, sätta händerna på varsin sida av midjan och sen ropa i en stor röd tratt: SE FILMEN! Det finns nämligen en hel del med denna klassiker som gör att den fortfarande känns otroligt aktuell och att den nog var en hel del före sin tid när den kom.

Gregory Peck är  – såklart – fenomenal. Jättebra, superfin, superlativen i min vokabulär räcker inte riktigt till. Barnen är också bra. Inte överdrivet söta, inte överdrivet lillgamla, bara barn helt enkelt. Grannpojken med det klockrena namnet Dill är också bra och definitivt ingen skönhet.

När filmen börjar hamnar jag i Forrest Gump-mode med hjälp av den fina musiken och det är en sinnesstämning som inte är direkt negativ. Dessutom fastnar jag i den känslan hela filmen igenom precis som när jag såg just Forrest Gump. Jag blir varm i magen av Gregory Pecks fina pappagestaltning och av den rättrådiga framtoning han har även när det blåser hårt och allt går åt pipsvängen.

Att det här är en klassiker är inget att snacka om, självklart är det det. Om man ser hur lite vi lärt oss om främlingsfientlighet på dessa femtio år så kommer säkert filmen att vara lika aktuell om femtio år till. Tyvärr måste jag tillägga. Jag skulle önska motsatsen.

Henke, Christian, Jojje och Sofia har också sett filmen.