Etikett: 1964

Publicerat

PARAPLYERNA I CHERBOURG

Jag fick en present. Nej jag fick faktiskt inte bara EN present, jag fick TRE. Rätt ska vara rätt.

När Filmitch-Johan var på besök hos mig för att titta på, podda om samt twerka sig igenom Oscarsgalan tidigare i år fick jag tre fina DVD-filmer i present varav en av dom var denna film. Jag vet att Johan ÄLSKAR Paraplyerna i Cherbourg och jag ville verkligen vara i rätt stämning när jag tog mig an den så jag väntade in en ledig regnig dag när hela livet liksom kändes lite färglöst för vad kan vara bättre än dag som denna än att se en färgsprakande bitterljuv fransk kärleksmusikal? Nä precis. Inget kunde vara bättre. För såhär är det…

Jag ÄLSKAR La la land. Ja, efter fem tittningar kan jag faktiskt ärligt säga det, jag älskar den filmen. Den är inte perfekt på något sätt men den har en fantastisk känsla som jag bara suger i mig. När eftertexterna rullar och jag har sett Paraplyerna klart tänker jag men, men, men…det här ÄR ju La la land! Damien Chazelle måste ha specialstuderat Paraplyerna i Cherbourg med LUPP fanimej!

Den här filmen börjar i dur, hela första tredjedelen sprudlar av färg, glädje och kärlek. Det är glad musik, glad sång och livet leker. Sen kommer andra delen då historien liksom står och väger. Kommer allt bli bra, kommer Guy och Geneviève få varandra eller kommer det sluta så tokigt som klumpen i magen säger mig? I tredje delen blir musiken mer långsam, sorgsen och färgerna inte dovare men dom riktiga färgklickarna blir mer sällsynta och när filmen slutar sitter man där och tänker ”helvete, det här var ju inge bra” samtidigt som bitterljuva slut oftast biter sig kvar hårdare och bättre än ”så lever som lyckliga i alla sina dagar”.  Är det La la land jag skriver om nu eller är det Paraplyerna? Exakt! Vem vet? Det är fan exakt samma film!

Catherine Deneuve spelar den kvinnliga huvudrollen och hon är fanimej självlysande (precis som Emma Stone är i La la land). Vacker, charmig, härlig och sjunger jättefint och/men personligt. Nino Castelnuovo som spelar Guy är mer ordinär och tar inte lika stor plats i historien (karbonpapper på Ryan Gosling i La la land – någon?). Dessutom, nu när jag sett La la land så pass många gånger och har stenkoll på färgpaletten och hur scenografen lyckats med diagonala färgmatchningar i princip i varenda scen, ja, det är EXAKT likadant här. En gul klänning vägs upp av en gul dörr i motsatt bortre hörn. Det enda skillnaden mellan filmerna är att i den här filmen sjungs ALL dialog. Det är med andra ord en såndär musikal som är svår att gilla om man inte är ett tok-fan av genren. Vilket jag är. För det mesta.

Det är dock sång-dialogen som är mitt ENDA aber med filmen. Det är liksom inga låtar som ”sätter sig”, ingenting som sjungs på vers utan det är prat-språk som framförs via sång och ibland känns det kanske lite för improviserat (även om det sannerligen inte är det). Sen har jag ofta väldigt svårt för gälla kvinnoröster både i prat och sång och det känns som att alla kvinnoroller sjunger en oktav för högt för sina egna stämbands bästa. Det är inte falskt eller så, det är bara jobbigt för öronen.

Men kan man bortse från detta enda ”lilla” – och det kan jag – så är Paraplyerna i Cherbourg en fest för ögat och en resa tillbaka till den tiden i ens liv då man trodde på livslång äkta ungdomlig kärlek utan att vara det minsta cynisk eller bitter. Bara charmigt naiv – med ett rött paraply.

Mina filmbloggarkompisar Sofia och Henke har också sett filmen och ja, Filmitch-Johan såklart.

Publicerat

Veckans klassiker: ZORBA

Har du nån gång stött på en främling som är din totala motsats men som på nåt vänster förändrat ditt liv? Skulle du våga släppa in en sån person i ditt liv? Skulle du tordas utmana dig själv? Känner du nån Alexis Zorba?

Basil (Alan Bates) är en prudentlig engelsman på resande fot mot Kreta där han har ärvt en bit mark och funderar på att göra affärer. På båten dit träffar han Alexis Zorba (Anthony Quinn), en tufsig grekisk man, en livsnjutare som tar dagen precis som den kommer. Zorba erbjuder sig att hjälpa Basil, om inte med annat så med arbetskraft. Han är en händig man som inte har problem med att hugga i, han är van att jobba och gör det gärna. Dom båda männen följs åt och på nåt vis startas en vänskap som är lika förvånande för dom båda. Dom är liksom så olika som två män kan bli, men ändå inte på nåt vis.

Det finns en klassisk scen från filmen som många har sett och det är när Anthony Quinn ska lära sin nyfunna kamrat att dansa (klippet kan du se här). Scenen i sig har aldrig sagt mig nåt speciellt och heller inte fått mig att vilja se filmen. Det är synd. Tänk om jag hade fattat lite tidigare vilken PÄRLA Zorba är. Tänk att jag aldrig sett Anthony Quinns storhet som skådespelare, inte förrän nu. Han är enastående den mannen! Vilket porträtt han gör av den härlige Zorba. Vilken lust jag får att rymma, att dricka vin med en orakad man, att åka runt på grekiska öar, äta tsatsiki med fingarna och dansa barfota på sandstranden tills solen går ner och upp till tonerna av nåt ostämt dragspel.

Jag vet dom som läser resetidningar och bildgooglar paradisöar när vädret är piss, plånboken tom och längtan bort blir för stor. Jag vet dom som tittar på Mamma Mia också och nej, jag är inte en av dom, inte i detta sammanhang, jag är mer Det stora blå-ig, mer ”jag-vill-åka-till-Taormina-och-äta-spagetti-frutti-di-mare-och-väsa-Roberto-and-an-elevator-isn´t-that-enough”. Men från och med nu kommer jag titta på Zorba när jag längtar bort och jag har inga problem med att se den i färg trots att den är svartvit.

Vid en omtitt är det inte omöjligt att betyget höjs ett snäpp, så känns det nu. Så jäääkla mysig film!

Publicerat

Veckans klassiker: MY FAIR LADY

Hon är ju bara det sötaste som finns på denna jord, Audrey Hepburn. Gosh alltså. Vilken helmysig skådespelare hon är och är det någongång hon bevisar just detta så är det när hon har huvudroll i en film som utan henne skulle vara den töntigaste och mest manschauvinistiska musikal som någonsin producerats.

Den irländske författaren George Bernard Shaw skrev pjäsen Pygmalion som uppfördes på scen första gången 1913. Pygmalion blev musikal 1956 när Frederick Loewe skrev musiken och Alan Jay Lerner texten till det som blev My fair lady. Professorn och aristokraten Henry Higgins slår vad om att han kan göra en ärbar och välartikulerad dam av den treckiga blomsterflickan Eliza Doolittle.

I filmen är det Audrey Hepburn som är Eliza och Rex Harrison är excentrikern Higgins och lika mycket som jag tycker om Audrey tycker jag illa om Rex. Jag tycker han är sjukt otrevlig och jag har svårt att köpa historien. Även om det är tankeväckande att se hur en människa blir annorlunda behandlad på grund av hur hon pratar så är det ganska ocharmigt berättat och framförallt ganska mossigt sjunget. För ja, det här är en musikal modell stenkaka. Visst är sångerna riktiga gamla örhängen men det hjälper liksom inte, jag smälter inte, jag sjunger inte med, jag är mest bara…gnällig.

Fan vad trist det är, jag vill ju tycka om det här. Jag tycker ju om Audrey. Det är färgglatt och tjommigt och fina blommor och så men gud, filmen är två timmar och fyrtiosex minuter lång. Smaka på den grejen. TVÅ timmar och FYRTIOSEX minuter.Man kan åka tur och retur Skövde-Göteborg – med lite tur – på samma tid och lyssna på Med en liten gnutta flax hundra gånger eller så. Låter det mysigt? Det tycker inte jag men jämfört med filmen så åker jag mycket hellre tåg.

Publicerat

Veckans klassiker: MARY POPPINS

Efter klassikern Snövit kommer här ännu en Disneyfilm som solklart platsar i detta tema.

Mary Poppins, sagan om barnflickan-som-ser-ut-som-en-tant, hon med paraplyet, rosiga kinder och dom käcka små sångerna och klänningarna, är en film som många generationer funnit glädje i sedan den kom 1964. Att mina bloggkollegor Sofia och Filmitch har höjt den till skyarna gör inte förväntningarna lägre direkt.

Det var många månader sedan jag köpte filmen, den har liksom stått på hyllan och pyrt ut nån form av trollerigrus, sånt som sätter sig i mina ögonvrår och som skaver som dåligt samvete. Jag borde ha sett den tidigare. Jag borde vara sugen på tjolahopp-tjolahej-musikaliska nummer, världens charmigaste Julie Andrews och a spoonful of sugar men jag har inte varit det. Den har åkt in och ut i DVD-spelaren fler gånger än Citizen Kane, jag har aldrig varit i rätt sinnesstämning för att ta den till mig – inte förrän nu.

Mary Poppins kan vara den snällaste av alla snälla filmer som finns. Den vill ingen något illa. Den är som att äta en lagom stor påse av färgglatt godis med ofarliga E-nummer – om det fanns nåt sånt. Filmen är helt enkelt väldigt trevlig. Den version jag har en en specialutgåva med restaurerade färger och trots att kulörerna ”sticker ut” och gör att filmen ibland känns lite tecknad (vissa delar ÄR tecknade) så gör det inget, det gör bara filmen ännu lite…piggare.

Jag märker att jag tänker mycket i 50-talstermer när jag ska försöka beskriva filmen. Den känns gammalmodig på ett sätt som nästan blir modernt idag och det vräker jag ut mig utan att kunna peka på något speciellt. Dom musikaliska numren är trallvänliga och håller sig på rätt sida av skämskuddegränsen och Julie Andrews är – självklart – helt perfekt i den här rollen. Filmen funkar på mig som ett Hello Kitty-plåster på en skrapsårsskadad fyraåring, jag känner mig lite glad, lite uppspelt och samtidigt lite töntig som gillar det här utan att blinka. Jag kan inte säg att jag bryr mig så mycket om själva historien, filmen är mer en konstig upplevelse av färg, form, nostalgi och saga.

Betygsmässigt blir det ändå bara en stark trea för hur jag än vrider och vänder på det så är det här en film jag sannolikt inte kommer se om, inte ens när jag känner för att se vuxna människor ståsurfa på tecknade sköldpaddor.