Etikett: 1972

Publicerat

FILMÅRET 1972

1972. Mitt födelseår. Vad var det för filmer som stack ut det året? För mig är det en ytterst välförtjänt och ohotad etta, en etta som jag tror mig få se på fler årsbästalistor från detta året. Men vem vet, jag kanske har fel?

10. Frenzy
(Regi: Alfred Hitchcock)

Det kryllar inte av Hitchcock-filmer på mina årslistor men här är en. Enjoy.

.

.

9. The last house on the left
(Regi: Wes Craven)

Vidrig film. Men bra. Remaken var ännu vidrigare. Och ännu bättre.

.

.
8. Go´dag yxskaft?
(What´s up, doc? Regi Peter Bogdanovich)

En av min barndoms största filmminnen var skrattet som bubblade upp inom mig när jag såg Go´dag yxskaft. Jag har inte vågat se om filmen sedan dess och vet alltså inte om filmen står sig än idag men den var JÄTTEROLIG när det begav sig.

.

.

7. Mannen som slutade röka
(Regi: Tage Danielsson)

Gösta Ekman spelar Dante Alighieri, en man som storrökt sedan barnsben. När hans far som även han är storrökare, Hugo Alighieri (Toivo Pawlo) dör visar det sig att han skrivit ett tämligen kreativt testamente till sonens favör. Dante har fjorton dagar på sig att sluta röka och ska sedan vara rökfri i ett år. Klarar han det ärver han faderns samlade förmögenhet om 17 miljoner kronor. Klarar han det inte ärver Hugos bror pengarna då han är renlevnadsman, dock – enligt Hugo – tråkig. Men det är klart att pengarna lockar och Dante försöker.

.

.

6. Slakthus 5
(Slaughterhouse-Five, Regi: George Roy Hill)

Slakthus 5. Låter som en skräckfilm. Kan vara en komedi, en musikal, ett drama, en krigsfilm, action, kanske science fiction? Jag har iiiingen aning. Jag sätter på filmen. Jag kommer direkt till menyn där jag ska välja undertext. Där är en bild på ett tecknat jordklot, en man, en blondin, nazistsympoler, en bil, en hoppande hund, några barn och ett flygplan. Jag blev inte direkt klokare. Tankarna snurrade. Vad fan ÄÄÄR det här för nåt?

.

.

5. SOS Poseidon
(The Poseidon Adventure, Regi: Irwin Allen & Ronald Neame)

Prästen Scott (Gene Hackman) är en handlingskraftig man och agerar som en hjälte bör. Snällispolisen Mike (Ernest Borgnine) har träffat kärleken i en fd prostituerad kvinna som har stora problem med sjösjukan bara det gungar det minsta. Det gamla strävsamma paret finns givetvis med, precis som syskonparet med den enerverande brådmogna lilla fula pojken som grädde på moset. SOS Poseidon må vara en medelmåtta i katastroffilmsgenren men den är sevärd och charmig så den platsar på listan.

.

.

4. Solaris
(Regi: Andrei Tarkovsky)

Jag måste säga att jag blev positiv överraskad av Solaris. Tarkovsky – i mina öron – känns som en tung, pretentiös och rent av svår regissör att förstå sig på men min första bekantskap med honom kändes allt annat än knepig. Visst måste hjärnan hänga med och på grund av språket och textningen så går det inte att bara ”flumtitta” men det är heller inte meningen. Det här är hög kvalitet, en klassiker av rang och en film med toksköna små metalliska ljud.

.

.

3. Allt du skulle vilja veta om sex, men varit för skraj att fråga om
(Everything you wanted to know about sex *but were afraid to ask
Regi: Woody Allen)

Transvestiter, djursex, annorlunda sexuella experiment, ingenting är för udda för att tas upp här och det är klart att man inte får glömma att filmen är gjord 1972 och hela synen på vad som skulle outas om sex var en smula annorlunda då. Det var långt innan Fråga Olle på bästa sändningstid, liksom. Roligt som TUSAN är det dock!

.

.

2. Den sista färden
(Regi: John Boorman)

Alla kan melodin som den läskiga inavlade banjopojken spelande (titta på banjoduellen här) och alla har hört uttrycket ”skrik som en gris” men inte alla vet att det är härifrån detta kommer. Men det är det. Det här är en film man ser och sen aldrig glömmer. En klassiker. Någon annan stämpel känns alldeles för simpel.

.

.

1. Gudfadern
(The Godfather, Regi: Francis Ford Coppola)

Ju fler gånger jag ser Gudfadern desto mer fantastisk tycker jag att den är. Skådespelarnas ögon, blickarna, alltså, det behövs inte alltid sägas så mycket. Och Al Pacino. AL PACINO! Hur kunde han INTE få en Oscar för den här rollen?

.

Här kan du läsa fler årsbästalistor från 1972:
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmitch
Flmr
Filmfrommen

 

Publicerat

EN GÅNG TILL, SAM

Första filmen med Diane Keaton och Woody Allen tillsammans framför kameran. Härligt så, men inte så mycket mer.

Filmen är baserad på en pjäs skriven av Woody Allen (och filmmanuset är också skrivet av honom) och regisserad av Herbert Ross, den gamle räven och handlar om en neurotisk (nähä??) filmkritiker vid namn Allen (Woody) som är helt besatt av filmen Casablanca och ska försöka slicka sina sår efter en separation och våga börja dejta igen.

Det låter ungefär lika beigt som det är, framförallt har man sett detta så många gånger förut och så mycket bättre i Allens senare filmer. Kanske hade jag tyckt annorlunda om dagens film om jag sett den tidigare i mitt liv, sånt vet man aldrig, men det känns inte så troligt.

Beige var ordet och färgen för dagen.

Publicerat

GUDFADERN

Nu tänkte jag bjuda in dig i dagarna tre till en av mina filmiska jultraditioner.

Att ha någon form av julledighet och därmed kunna ta sig tid att se om Gudfadern-filmerna, jag blir alldeles lyrisk vid tanken. Alltså, på riktigt, finns det nåt härligare än att sitta rakt upp och ner, grotta ner sig i gangsterfamiljen Corleone, kanske fika lite under tiden, smygäta dom bästa Aladdin-pralinerna från det undre lagret (Höstnougat! <3), njuta av Nino Rotas stämningsfulla musik (den som gör att man hamnar rätt in i Gudfadern-mode på fem sekunder), tända ljus och minnas tillbaka till den där sena vinternatten i mitten på 80-talet när jag såg det avhuggna hästhuvudet på TV för första gången (och sedan sov utan täcke i tre veckor). Vissa filmer är speciella på SÅ många vis och Gudfadern är en sådan film för mig.

Bröllop. Filmen börjar med ett bröllop. Det är inte vilket bröllop som helst, det är filmhistoriens bäst filmade bröllop. Regissören Francis Ford Coppola har lyckats regissera statisterna i dessa scener så minutiöst perfekt att det ser oregisserat ut. Jag ser inte på film, jag är med där. DÄR.

Don Vito Corleone (Marlon Brando) gifter bort sin dotter Connie (Talia Shire) och som vanligt håller han handen och taktpinnen över allt som händer på festen trots att han inte är direkt fysiskt närvarande. Han befinner sig istället på sitt kontor (i samma hus som bröllopet går av stapeln) och tar emot personer som vill ha hjälp. Nån vill få någon annan dödad. Nån behöver pengar. Don fixar men det Don aldrig gör är glömmer. Man vill helst inte stå i tacksamhetsskuld till Don Corleone. Han är en man ingen vill ha som fiende. Sönerna Sonny (James Caan) och Fredo (John Cazale) samt styvsonen Tom Hagen (Robert Duvall) är hans högra händer. Sonen Michael (Al Pacino) vill däremot inte vara med i matchen. Han har backat från familjen, han ser och förstår vad dom pysslar med men vill inte vara en del av detta.

Ju fler gånger jag ser Gudfadern desto mer fantastisk tycker jag att den är. Skådespelarnas ögon, blickarna, alltså, det behövs inte alltid sägas så mycket. Och Al Pacino. AL PACINO! Hur kunde han INTE få en Oscar för den här rollen? Marlon Brando fick en för Bästa manliga huvudroll och när Bästa manliga biroll skulle utses så snodde Gudfadern-skådisarna hela tre av fem nomineringar men det hjälpte inte. Inte ens ett övrigt svagt startfält hjälpte, James Caan, Robert Duvall OCH Al Pacino fick se sig slagna av Joel Grey från Cabaret.

I mina ögon är Al Pacinos skådespelarinsats i den här filmen värdig en topp-10-all-time-high-rollprestationer, SÅ bra är han.

Jag vet att det finns skeptiker, människor som inte tror sig kunna ta till sig Gudfadern för att dom ”inte gillar gangsterfilm”. Okej, det är klart det här är en gangsterfilm MEN det är så mycket mer än så. Det är en känsla, en stämning, en kärlek för och till filmskapande, varenda scen andas perfektion, skådespelarna lyser, jag njuter och myser och har det så bra som man bara kan ha under en värmande filmisk filt och snö som sakta faller utanför fönstret. Nåja. Man får använda sin fantasi till just snöbiten.

Underbart är vad det är!
U N D E R B A R T!

Fortsättning följer redan imorgon, då handlar det om Gudfadern II.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: DET KRYPER OCH KRÄLAR

Månadens filmspanartema gör mig schizofren i hjärnan. Dels drar den igång fantasier som får mig att tok-googla på filmer jag borde kunna se, dels ger den mig äckelrysningar. Jag har nånslags hatkärlek för kleggiga krälande och krypande djur på film (ja, i verkligheten med ska erkännas) och ju fler dom är på samma plats och ju mindre till storleken desto vidrigare.

Jag satt med en lista på sexton filmer som nån sjuk gen i kroppen fick för sig att jag var sugen på att se – ja, SUGEN – men det kändes inte rimligt. Så det blev en kompromiss. Det blev såhär:

TRE FILMER FRÅN TRE ÅRTIONDEN DÄR DET BÅDE KRYPER OCH KRÄLAR I MASSOR, FILMER SOM JAG ALDRIG I HELVETE HADE SETT FRIVILLIGT OM DET INTE VAR FÖR DETTA TEMA.

Everything I do, I do it for the filmspanarna.

 

 

Titel: Frogs

Alternativ titel: Grodorna

Årtal: 1972

Regi: George McCowan

Vad är det som kryper och krälar? Enligt IMDb är det ”evil frogs”

Ibland undrar jag om jag är helt frisk. Solen skiner, jag hör barn som leker på gården utanför genom mitt öppna sovrumsfönster, det är en fin försommarkväll. Ändå drar jag för fönstret, kryper upp i sängen med en kopp kaffe och sätter på filmen Grodorna från 1972, en film av extremt dålig kvalité på så många plan.

För det första ser det ut som om någon filmat av sin tjock-TV samtidigt som filmen visades för det är hoppigt och hackigt och ibland är bilden ganska sned och uppe i högra hörnet står det TV1000 och textningen ser ut som text-TV-typsnitt. För det andra tycker jag inte det är särskilt upphetsande/intressant/roligt/läskigt att se bruna paddor kvacka i närbild. Däremot, en ung mustaschlös Sam Elliott i huvudrullen i extremt tajt ”herrbyxa denim” och solklar PTH gör filmen tittbar. Jag vill ju se om han överlever. Väldigt många djur i filmen gör det inte. Ormar speciellt. Grodorna är verkligen ”evil”.

När jag googlade efter information om filmen fick jag reda på att den hör till subgenren ”eco horror”, dvs skräckscenarier hur det kan gå om man inte bryr sig om naturen. Jag kan tro att det här var en tämligen ny genrebeskrivning i början på 70-talet när miljöansvar knappast var hippt men nu, nu skulle var och varannan film kunna klassas som just det – och inte bara skräckfilmer.

.

.

 

 

Titel: Slugs

Alternativ titel: Krypande hot/Slugs muerte viscosa

Årtal: 1988

Regi: Juan Piquer Simón

Vad är det som kryper och krälar? Mördarsniglar

Att det här med mördarsniglar är ett otyg vet alla som någon gång bott i villa, i radhus, i lägenhet med uteplats eller känt någon som bott med nån form av natur nära inpå sig. Jag har med egna ögon sett släkt, vänner och bekanta få något Jack The Ripperskt i ögonen när dom gått med gummistövlar, hink och kreativ form av snigeldödande verktyg i ena handen. En del saltar ihjäl dom, får sniglarna att liksom smälta. En del klipper sniglarna i två delar, en del eldar upp dom. Själv tycker jag att dessa sniglar mest ser ut som krälande bajskorvar när man kommer i närheten och jag skulle inte ta i dom med tång, inte ens under hot.

På film då? Funkar sniglar på film? Ja, nog fan krälar dom i alla fall. Kräl-o-metern får jobba stenhårt under ett par scener i filmen. Sen är Slugs från det fantastiska filmåret 1988 och  – heeeeey Macarena – inte ens en dålig film som Slugs blir riktigt dålig när den produceras 1988.

Slugs har en viss charm, det kryllar av aggro sniglar, män med hockeyfrilla, kvinnor i hempermanent (och rediga vita underbyxor) och det spelas saxofon i bakgrunden. Sett till genren kan jag inte ge filmen annat än ett nästan godkänt betyg. Den är faktiskt bra äcklig stundtals.

.

.

 

Titel: Larva

Alternativ titel: –

Årtal: 2005

Regi: Tim Cox

Vad är det som kryper och krälar? Hmmmm…..larver?

Den som utformade filmaffischen har uppenbarligen sett larver i verkligheten. Dom som gjorde denna film har det knappast. Larva ska alltså handla om larver som sprider sig från döda kor via hemmagjorda hamburgare till människomagar men det blir i ärlighetens namn inte så vidare värst många larver. Däremot växer larverna upp och blir till nåt krypande flygfäliknande (malar? fast stora!) som mer ser ut som smutsiga sadelfiltar eller ett väldigt litet tält som gjort sitt under en högsommarhet, superdammig vecka på Roskilde camping.

C-filmernas okrönta drottning och tillika Rod Stewarts exfru Rachel Hunter har nån form av leading role och David Selby (Richard Channing i Falcon Crest) är ännu en nuna jag känner igen. Annars är det idel skräp både framför och bakom kameran.

En osedvanligt dålig kräl-och-krypfilm.

Nu undrar jag vad mina filmspanarvänner skriver om idag. Vad har dom hittat som kryper och krälar? Klicka på namnen får du se. Flmr Filmblogg, Except Fear,  Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord, The Nerd Bird, Har du inte sett den (pod) och Har du inte sett den (blogg).

Publicerat

Svensk söndag: MANNEN SOM SLUTADE RÖKA

Jahapp. Så var det då dags för den allra första filmen i detta tema och för många (aningens äldre än jag) är nog detta bland det svenskaste som finns på film.

Vi får se Gösta Ekman framför kameran, Tage Danielsson bakom och det är även han som skrivit manus och en hel radda av gamla kända skådisansikten dyker upp under filmens gång. Ganska härligt om du frågar mig.

Gösta Ekman spelar Dante Alighieri, en man som storrökt sedan barnsben. När hans far som även han är storrökare, Hugo Alighieri (Toivo Pawlo) dör visar det sig att han skrivit ett tämligen kreativt testamente till sonens favör. Dante har fjorton dagar på sig att sluta röka och ska sedan vara rökfri i ett år. Klarar han det ärver han faderns samlade förmögenhet om 17 miljoner kronor. Klarar han det inte ärver Hugos bror pengarna då han är renlevnadsman, dock – enligt Hugo – tråkig. Men det är klart att pengarna lockar och Dante försöker.

”Summan av lasterna är konstant men nog får man ligga i om man ska komma upp i två paket om dan”.

Dante må vara både logisk och klok men nikotin är en typ av vän man inte vill ha till fiende. Det gäller att klappa medhårs och inte göra cigaretterna besvikna, dom är svekfulla, lögnaktiga och riktigt enerverande plåster. Dom lockar och pockar och Dante kämpar emot på sitt eget vis.

Det jag gillar mest med filmen förutom att den är sådär skönt retromysig är musiken. Jag skulle gärna sitta på en jazzklubb i New Orleans, Köpenhamn eller Stockholm och lyssna på dom här låtarna framförda av ett synkat storband. Fötterna kan liksom inte vara still. Om Dante klarar att sluta röka är inte sådär jätteviktigt för filmen, det är vägen som är mödan värd.

Sen kan jag inte låta bli att känna att vi lever i en tid där en man som Tage Danielsson fattas oss. Han skulle behöva leva nu. Också.

 

 

Publicerat

Veckans klassiker: SOLARIS

Tag für Tag dein Tageswerk, Tag für Tag nur eingesperrt, Computer haben sich befreit, Nun sind wir alle eingereiht. Kling Klang im Einklang Kling Klang.

När Camouflage gör sitt bästa för att låta som Depeche Mode då vill jag bara lovebomba dom med allt jag har. Metallisk ljudbild, små blyga blipp i bakgrunden, det låter som det är inspelat i en utbrunnen industrilokal – eller i en rymdraket. Såna ljud älskar jag och såna ljud kryllar Andrei Tarkovskys klassiker Solaris av. Det är när såna ljud är klockrena som den rymdklaustrofobiska känslan infinner sig hos mig (hej, Alien!) och SOM den infinner sig – även om det tar ett tag.

När jag hyrde Solaris av Lovefilm så kom den uppdelad på två skivor. Filmen är nästan tre timmar lång och otroligt långsam. Första halvan, första skivan, utspelar sig mestadels på marken och den andra i rymden. Jag gillar båda lika mycket. Filmen är så….tyst. Det pratas lågmält, det känns fint att lyssna på det ryska språket på det här sättet, återhållsamt och eftertänksamt liksom. Det finns en risk att detta saktfärdiga hade retat mig till vansinne en annan dag, en annan tid, men som frukost-och-förmiddagsfilm en ledig vardag var den alldeles perfekt.

Kosmonauten Chris Kelvin (Anatolij Solonitsyn) blir placerad på en rymdstation som cirkulerar runt planeten Solaris.  Besättningen har råkat ut för en del konstigheter och Kelvin ska försöka förstå vad som händer. Dom ser syner, minnen blir fysiska och jag lär mig ett helt nytt ord: antropomorfism. Efter en stunds paus och googlande läser jag mig till vad ordet betyder (enligt Wikipedia): personifikation av mänsklig karaktär på icke-människor – till exempel djur, gud eller föremål. Kommer av grekiskans ανθρωπος (anthrōpos) som betyder människa och μορφη (morphē) som betyder form. Klein märker mer och mer av detta själv. Hjärnan spelar honom spratt och kvinnan han älskade, kvinnan som var hans fru men som dog och som han lyckats så smått förtränga dyker plötsligt upp.

Den polska författaren Stanislav Lem skrev boken Solaris 1961 och elva år senare var Tarkovskijs film klar. 2002 kom en remake signerad Steven Soderbergh med George Clooney i rollen som Chris. Den filmen är amerikaniserad big time, den är till exempel bara 90 minuter lång och det är ingen film jag skulle tycker förtjänar en plats i detta tema.

Jag måste säga att jag blev positiv överraskad av Solaris. Tarkovskij – i mina öron – känns som en tung, pretentiös och rent av svår regissör att förstå sig på men min första bekantskap med honom kändes allt annat än knepig. Visst måste hjärnan hänga med och på grund av språket och textningen så går det inte att bara ”flumtitta” men det är heller inte meningen. Det här är hög kvalitet, en klassiker av rang och en film med toksköna små metalliska ljud.

 

Publicerat

Katastroffilmstisdag: S.O.S POSEIDON

Tjugofem år före Titanics förlisning i James Camerons tappning fanns det en annan båt som kapsejsade på ett katastrofalt sätt på film: S/S Poseidon.

I sin färd från New York till Aten möts båten av en jättevåg och alla passagerarna ombord får en nyårsafton dom sent ska glömma – om dom nu överlever vill säga.

Båtens kapten (Leslie Nielsen) vill sakta farten och styra skutan med sunt förnuft medans storchefen på båten, han som ser sina stålars rinna mellan fingrarna när resrutten tar längre tid än planerat, tvingar honom att öka farten. Detta gör att kraschen mot den stora vågen blir än mer katastrofal och båten snurrar runt och blir liggande i vattnet upp-å-ner. Nu ska dom alltså försöka ta sig ut ut båten och hur gör man det mitt ute på havet när allt upp är ner och allt ner är upp och oron för nära och kära både på båten och iland paralyserar både kropp och själ?

Prästen Scott (Gene Hackman) är en handlingskraftig man och agerar som en hjälte bör. Snällispolisen Mike (Ernest Borgnine) har träffat kärleken i en fd prostituerad kvinna som har stora problem med sjösjukan bara det gungar det minsta. Det gamla strävsamma paret finns givetvis med, precis som syskonparet med den enerverande brådmogna  lilla fula pojken som grädde på moset. Mängden karaktärer är det inget fel på, snarare bristen på personligheter. Det är ett gäng människor i en skitjobbig situation och jag kan inte säga att jag bryr mig nämnvärt om vem som når vattenytan levande eller död. Trist  men likväl en sant.

Då jag inte har så mycket att tillägga om denna medelmåtta till katastroffilm så tänkte jag skriva några rader om filmens manusförfattare, mannen med Hollywoods ballaste namn: Stirling Silliphant. Det här är alltså mannen som ligger bakom fler filmer och TV-serier än vad som går att memorera men det intressanta med honom (som jag ser det) är att han skrivit manus både till denna, Skyskrapan brinner och Katastrofplats Huston (The Swarm) OCH Sylvester Stallones  armbrytarfilm Over the top.

Stirling Silliphant föddes 1918 i Detroit. 1946 fick han jobb på Walt Disney Studios och bara något år efter fick han ett bättre arbete på 20th Century-Fox. 1974  träffade han sin fjärde och sista fru och 1980 flyttade dom till hennes hemland Thailand.  1996 dog han prostatacancer men jobbade ända in till sin död med det han gillade mest av allt: film.

Jag tror dock inte att manuset till SOS Poseidon är det han var mest stolt över, men å andra sidan, vad vet jag?