1977 – Fiffis filmtajm

1 september, 201727 augusti, 2017

Fredagsfemman #291

5. Lost in translation-förbannelsen

För varje film som Sofia Coppola gör, vill man inte så gäääärna att den ska kännas lika speciell och bra som Lost in translation gjorde? Och blir man inte besviken på filmerna varje gång för att det är just Lost in translation man jämför med? Idag har De Begragna biopremiär, Sofia Coppolas senaste film men ett gäng coola kvinnor i huvudrollerna. Nicole Kidman, Elle Fanning och Kristen Dunst och sen är Colin Farrell med på ett hörn också. Ett stort kan jag anta.

4. Kaffe <3

Kanske är det en otippad grej här på fredagsfemman men jag vill ändå slå ett slag för en av mina följeslagare genom både mitt filmtittande OCH genom livet. Kaffe. Vilken uppfinning va! KAFFE! Och av alla sorters mer eller mindre svåruttalade kaffesorter är det den enklast möjliga jag älskar mest. Vanligt simpelt bryggkaffe. En sån underskattad dryck. Helst med mjölk såklart. Mycket mjölk.

3. Suspiria under bron på söndag

Dario Argentos Suspiria är en riktig toppenfilm, åtminstone tycker jag det. 5/5 fick den av mig när det begav sig (recensionen finns här) och det är ett betyg jag står för alla dagar i veckan. På söndag visar Bio Rio den som utomhusbio (mer info finns här) och det är ett riktigt evenemangstips. Bra film, myselipys under bron OCH en spännande chans att se originalet innan den amerikanska remaken dyker upp senare i år, fyrtio år efter originalet. Nu med Chloë Grace Moretz, Tilda Swinton och Dakota Johnson i huvudrollerna.

2. Hehe… följetongen Veckans Matiné fortsätter

Veckans Matiné på Filmstaden Söder blir mer och mer intressant tycker jag (förr-förra veckan skrev jag detta och förra veckan detta). Eftersom SF:s kundtjänst inte riktigt svarar mig med förståelig information och jag hade vägarna förbi Filmstaden Söder så frågade jag helt enkelt i kassan. Jag såg också att den stora reklamskylten var borttagen. Jag blev dock inte så värst mycket klokare av kassapersonalens svar MEN personalen själva hade inte heller fått någon info. Dom hade själva ringt till kundtjänst för att kolla varför vissa filmer vissa tider gick in för ett billigare pris i kassan men fått till svar – från sin egen kundtjänst – att ”dom inte ville gå ut med den informationen på hemsidan”. Alltså, jag förstår verkligen inte. Min fascination för detta ”problem” beror enbart på att jag tycker det är en bra grej, en riktigt bra grej av SF och dom trycker upp reklamprodukter som uppenbarligen är gjord för att biobesökare ska läsa den, man vill – antar jag – få fler att besöka biografen under dygnets tidigare timmar, man har en chans att styra biobesökarna till vissa filmer pga sänkt pris MEN man vill inte gå ut med det offentligt. Bara på reklambanners, inte på appen/hemsidan där man kan boka biljetter. JAG BLIR INTE KLOK PÅ SF. Hur tänker PR-avdelningen? Jag fattar IIIIIINGENTING.

1. Sverrir Gudnason som Björn Borg

Titta på bilden. Titta snabbt eller sakta, titta hur du vill. Ser du Björn Borg eller ser du Sverrir Gudnason? Preciiiiiis, du ser Björn Borg alla dagar i veckan. Sverrir är så sjukt lik Björn Borg att det känns som ett casting-mindfuck. Vem kunde ana detta? Inte jag i alla fall. På måndag har filmen Borg smygpremiär för att sedan ha riktig premiär på onsdag. Självklart kommer jag se filmen. S-j-ä-l-v-k-l-a-r-t!

30 maj, 201721 maj, 2017

FILMÅRET 1977

1977. Vilket höjdarår i filmhistorien! Jag baxnar, häpnar och gläds med mig själv för att jag haft ynnesten att få se många av dessa fina filmer såååå många gånger.

Inget att vänta på va? Kom igen nu. LISTA! *klapp klapp klapp* LISTA! *klapp klapp klapp!*

10. Eraserhead
(Regi: David Lynch)
Jag kan verkligen inte påstå att jag tycker Eraserhead är någon av David Lynchs bättre filmer MEN det är en film som sitter fast när man väl sett den. Jag vet inte om det är det svartvita fotot men på nåt sätt förstärker det allt det surrealistiskt otäcka i filmen, som det där lilla ”barnet” till exempel.

9. Rabid
(Regi: David Cronenberg)
Nu var vi här igen. Cronenberg-platsen på listan. Rabid är en knepig film (nähääää?) men den är sevärd och extra bra blir det om man ser den på halvt-om-halvt-avmagnitiserad VHS, en såndär som liksom sprakar.

8. Närkontakt av tredje graden
(Close encounter of the third kind, Regi: Steven Spielberg)
Jag minns stämningen i filmen mer än filmen i sig och jag behöver egentligen se om den för att kunna placera den exakt. Men 8:a känns rimligt.

7. Bröderna Lejonhjärta
(Regi: Olle Hellbom)
Som barn hade jag ofta och mycket dödsångest, sådär så det ibland knappt var hanterbart. Jag hade otroligt svårt att förstå och acceptera det här med döden och visst, jag har det fortfarande i viss mån, men tanken på Nangijala hjälper mig när jag fastnar i funderingarna, både då och nu. Det blir liksom lite lättare om man tänker på Körsbärsdalen. Astrid Lindgren kunde i alla fall beskriva döden på ett betydligt bättre sätt än präster, föräldrar och andra vuxna lyckades med tillsammans när jag var liten.

6. Stjärnornas Krig
(Star Wars, Regi: George Lucas)
Det här är ingen storfavorit för mig i Star Wars-sagan men det betyder inte att det inte har på listan att göra. Klart den har. Det här är en jätteviktig film – ju – den är liksom starten på allt som har med Luke, Leia, Han Solo och resten av rymdklabbet att göra.

.
5. Haveriplats: Bermudatriangeln
(Airport´77, Regi: Jerry Jameson)
Det är inte bara skräckfilmer som var härliga på 70-talet, var det nåt dom kunde då så var det att svänga ihop rediga konspirationsteorifilmer. Haveriplats: Bermudatriangeln är just en sådan och av allra bästa sort dessutom.

4. Capricorn One
(Regi: Peter Hyams)
Det är inte bara skräckfilmer som var härliga på 70-talet, var det nåt dom kunde då så var det att svänga ihop rediga konspirationsteorifilmer. Capricorn One är just en sådan och av allra bästa sort dessutom. Att en viss O J är med känns ju sådär men som tur är spelar han inte första fiol. Inte andra heller.

3. Suspiria
(Regi: Dario Argento )
Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva en film som Suspiria men SOM den golvade mig! Färgerna, musiken, den suggestiva nästan operakänslan i bilderna. Allt känns viktigare än själva historien och ändå tycker jag det är en fullpoängare. Förklara det den som kan?!

2. Annie Hall
(Regi: Woody Allen)
Det finns så mycket att tycka om med den här filmen. New York, en svinccol Diane Keaton med störtsköna kläder, Woody som ser ut som en tennisspelare hela tiden, dialogen, känslan, musiken. Ja, allt.

1. Bernard & Bianca
(The Rescuers, Regi: John Lounsbery, Wolfgang Reitherman och Art Stevens)
Jag bara älskar den här filmen. Jag har gjort det enda sedan jag var liten och hade den på pip-kassett, en såntdär band som pep när man skulle vända sida i den medföljande boken. Jag kunde hela historien utantill och jag kan den i princip fortfarande. Och just därför kommer jag aldrig kunna se filmen på originalspråk, dom svenska rösterna sitter för hårt rotade i mig. Så när livet ruskar om mig och mattan rycks bort under mina fötter finns Bernard och Bianca där och räddar mig, precis som dom räddade Penny, den kidnappade lilla flickan.

Mina filmbloggarvänner som också listat favoritfilmerna från 1977 är:
Steffo
Mikael
Henke
Johan
Jojje
Christian

17 maj, 201623 april, 2017

Back to the 70´s: CAPRICORN ONE (1977)

En ung James Brolin, hur lik är han inte Christian Bale egentligen? Eller tvärtom.

Det hinner jag tänka ungefär i trettio sekunder sen ger jag blanka fan i Christian Bale! Filmen kastar sig nämligen över mig som en filt gjord av kardborrar. Helvete, det här är bra!

Filmen handlar om en tre astronauter, tre män som ska bege sig ut på den första bemannade rymdfärjan till Mars. Dom har tagit farväl av fruar, barn och vänner och ska precis ta plats i rymdfärjan när dom blir tvingade därifrån och in i en helikopter. På TV visas uppskjutningen och hela världen tror att dom gett sig av men dom tre förvånade männen är nån helt annanstans.

Konspirationsfilmer från 70-talet alltså, sablarns, dom är BÄST och speciellt när dom är så bra gjorda som denna! Jag hyrde den på Itunes och såg om den direkt den var klar, SÅ bra var den. Ett solklart filmtips till en regnig dag!

3 maj, 20161 maj, 2016

Back to the 70´s: SA JAG ADJÖ NÄR JAG KOM? (1977)

För många är nog Richard Dreyfus mest känd som Hooper i Hajen. För mig är han Chris i Spanarna också. Jag tror jag har sett dessa två filmer ungefär lika många gånger. Repeat-varning på båda under stora delar av min uppväxt.

Men Mr Dreyfuss har faktiskt 110 roller till på sitt CV men blott EN Oscarsstatyett. Den vann han för dagens film, den med originaltiteln The Goodbye Girl.

Här spelar han Elliot Garfield, en kämpande man med skådespelardrömmar som fått ett andrahandskontrakt på en lägenhet men när han kommer dit visar det sig att det redan bor en kvinna där – plus hennes tioåriga dotter. Kvinnan har just blivit dumpad av lägenhetens ägare som nu bor på annan ort och dom har ingenstans att ta vägen så Elliot erbjuder henne att stanna kvar och dom delar på lägenhetsytan.

Nu låter det kanske som att det var ett vuxet och smärtfritt beslut. Det var det inte. Jäklar vad dom bråkar. Men i det här fallet är det som ordspråket säger, att kärlek börjar med bråk. För det är klart det kärlekar till sig. Jodå. Dom fattar till slut att dom borde vara tillsammans för dom ÄR gulliga ihop.

Marsha Mason är bra i den kvinnliga huvudrollen men det känns som att det här är Dreyfuss film. Han dominerar helt, visar upp hela sitt skådespelarregister och jag måste säga att jag tycker han är värd sin Oscar trots att han slog både Woody Allen (för sin roll i Annie Hall), Richard Burton (för Equus), Marcello Mastroianni (En alldeles särskild dag) och John Travolta (för Staying Alive).

Det här var en trevlig bekantskap, en mysig, harmlös, charmig liten film.

Nästa tisdag kommer en ny 70-talare. En riktig HÖJDARE faktiskt!

19 april, 201617 april, 2016

Back to the 70´s: FRUKTANS LÖN (1977)

Det här är urtypen av en film jag känner att jag ”borde” ha sett för länge sedan men av diverse orsaker struntat i, typ att det alltid dykt upp någon film som verkat mer intressant, viktigare och roligare att ta sig an. Men NU är det gjort, nu är Exorsisten-regissören William Friedkins remake av det franska originalet från 1953 sedd.

Filmen handlar om fyra män som tvingas göra nån form av självmordsuppdrag när dom ska köra en skraltig lastbil från A till B genom skog, mark, berg och rangliga träbroar. Bara DET är otäckt nog men som grädde på moset består lasten av nitroglycerin!

Filmens stora plus är att det är väldigt autentiskt filmat. Blodigt, svettigt, närgånget, ja köttigt nervöst nästan. Filmens minus är att plusset jag nämnde är det enda plusset. Jag tror att om jag hade sett filmen på bio så hade jag varit där, filmen hade nått in i mig på ett helt annat sätt än den gjorde när jag satt i soffan med kaffe och filt och beskådade helvetet på behagligt avstånd. Jag tyckte helt enkelt inte att det var nåt vidarevärst spännande. Däremot känns det som att jag sett en ”Film-film”, alltså en film gjort PÅ RIKTIGT med autentiskt filmade scener och filmen kan inte få annat än godkänt även om jag saknade nerver.

Ja precis, JAG saknade MINA nerver, jag saknade inte filmens. Big difference.

Nästa tisdag kommer en film som både jag och Sofia har sett. En riktig klassiker. Ojoj.

28 november, 201527 november, 2015

STAR WARS: EPISOD IV – A NEW HOPE AKA STJÄRNORNAS KRIG

Här blir det klurigt. Vad kallar man den här filmen egentligen?

För mig kommer den alltid att heta Stjärnornas krig, no more no less. Men den heter också Start Wars: Episode IV – A new hope, dock utan (mig veterligen) någon direkt svensk översättning. Så inlägget får helt enkelt heta en hittipåtitel som blir en mix av alltihop.

Den här filmen börjar precis som föregångarna (eller prequelsen eller hur man nu väljer att tänka) med ett anfall, ett slag, bråk, krig. Whatever. Hur mycket jag än gillar ljudet av lasersvärd för är det förjävla tråkigt att se dessa krigsliknande scener så pass tidigt i filmen för det är tämligen omöjligt att gissa sig till vilka som bråkar med vilka – och varför. Men sen kommer Darth Vader och prinsessan Leia och filmen börjar liksom på riktigt.

Det känns hemtrevligt att se Leia med sina kanelbulletofsar på huvudet. Hon är gullig. Darths mask ser mer ut att vara gjord av rejält järn än Haydens i plast från BR Leksaker (från förra filmen).

Jag tycker jättemycket om alla scener med R2-D2 och C-3PO. Dom känns så….rejäla. Skönt att det är så lite CGI-trams över lag. Hela filmen är så himla mycket av fint HANTVERK. Det lyser igenom en vilja och en kärlek till historien från George Lucas som skrivit manus själv och regisserat filmen. Och Mark Hamill som Luke! Hurra! Han är så jättebra! Och en ung Harrison Ford som Han Solo! Och no more Hayden Christensen, bara en sån sak!

Jag minns inte riktigt när och hur jag såg Stjärnornas krig första gången men jag vet att jag såg den EFTER Jedins återkomst. Ingen ordning alls, alltså. Men det jag minns är känslan i magen när jag som liten såg scener med rymdfarkoster, alltså filmade i rymden. Jag tyckte det var något alldeles exceptionellt superhäftigt och storslaget och nu när jag ser om den här filmen känner jag samma sak igen. MEN, jämfört med vad som komma skall är Stjärnornas krig jordnötter på ren svenska.

När jag såg filmen första gången (när det nu var? 84? 85?)

När jag ser filmen 2015

25 augusti, 20152 augusti, 2015

HOUSE

Om man av nån anledning vill framkalla en hjärnblödning hos sig själv en ledig kväll är mitt stalltips att dra på den japanska psykedeliska skräckspökfilmen House (Hausu) från 1977.

Min hjärna höll på att sprängas redan trettio minuter in i filmen och jag tänker inte grotta ner mig i mitt tveksamma mående när eftertexterna rullade MEN jag kan säga att jag var STEL. Mina nymasserade axlar hade samma ytspänning som Hoburgsgubben.

House är en film som säkerligen står i många nördiga Criterion Collection-samlares hyllor men frågan är om den inte mest samlar damm? Hur många har sett den? Hur många kan ärligt säga att dom gillar den? Det finns säkert någon men jag är INTE en av dom.

Att se sju unga kvinnor (med namn som Fantasy, Gorgeous, Melody och Sweet) bli uppätna av ett hus, alltså tanken är inte helt dum, det skulle kunna vara kreativt och härligt på många sätt. Men filmen är som en misslyckad LSD-tripp, eller kanske som det känns bakom ögonen om man snortat tjugofem meter Via Color.

Att effekterna är helt ruttna kan jag ändå ha förståelse för eftersom filmen har nästan fyrtio år på nacken men det finns inga förmildrande omständigheter att den är så klåpigt gjord för övrigt. Fotot är VIDRIGT, svinjobbigt att titta på, klippningen är så hackig att det känns som att mannen (ja mannen) vid klippbordet haft sax-tourettes och musiken kan nog vara fin i något annat sammanhang men här blir den mest ångestframkallande.

Jag bad min filmintresserade kollega och hans lika filmintresserade kompis om förslag på filmer som är ”lite att bita i” och jag måste passa på att tacka för ett filmtips som var precis mitt i prick. Det här var nåt rejält att bita i! Fy fan!

9 februari, 20154 februari, 2015

Dagens duo: BERNARD OCH BIANCA

Jag lyssnade på sagan om Bernard och Bianca sååååå många gånger när jag var liten att nu när jag ser filmen i vuxen ålder minns jag hela dialogen och vartenda ljud, jag kan det utantill rent reflexmässigt. Ganska läskigt egentligen vad barndomssagor sätter sig. Just därför är det ganska svårt att se filmen helt objektivt. Sån tur att jag inte behöver göra det.

Här är berättelsen om Bernard och Bianca, två möss som jobbar på den internationella räddningskåren Hjälpa. Det är en djurisk variant av FN skulle man kunna säga och huvudkontoret är faktiskt beläget i FN:s huvudkontor i New York, med ingång genom ett litet hål i väggen.

Det har hittats en flaskpost från en flicka som heter Penny som ber om hjälp och en tuffa musquinnan Bianca och den försiktige vaktmästaren Bernard från räddningskåren bestämmer sig för att försöka hitta henne.

Penny bor på barnhem och drömmer om att bli adopterad av en riktig familj. Med ledsen blick ser hon dom sötare småflickorna försvinna från barnhemmet med sina nya föräldrar, själv blir hon kvar med nallen Teddy som enda trygghet. Penny är ett enkelt byte för den onda Madame Medusa, tanten som kidnappar Penny för att få henne att klättra ner i en brunn och leta reda på skatten som finns därnere, den stora diamanten Djävulsögat.

Jag älskar den här historien! Den har alla ingredienser som gör en tecknad film sevärd för alla åldrar. Den är spännande, den är har karaktärer jag bryr mig om, den har med små charmiga filurer som värmer hela hjärtat (ljudet när trollsländan Evinrude blir andfådd till exempel, så jääääävla sött!), den har bra musik, fina låtar, den är sorglig, den är rolig, den är väldigt mörk för att vara en Disneyfilm, den tar upp frågor som kan bli samtalsämnen långt efter att filmen är slut och den är precis lagom lång.

Säg den Disneyfilm (förutom denna) som lyckas få in ämnen som dåligt självförtroende, flygrädsla, ensamhet, ondska, psykopati, sociopati, ångest och vidskeplighet och samtidigt baka in empati, styrkan i att hjälpas åt, framtidsdrömmar, kärlek, samhörighet och läskiga krokodiler.

Jag skulle helt enkelt säga att Bernard och Bianca har allt!

Som filmduo är Bernard och Bianca lite som Yin och Yang. Dom kompletterar varandra och dom tycker om varandra men jag kan inte säga att det sprakar nån het passion mellan dom direkt, jag vet inte ens om det är det som är meningen. Bernard och Bianca känns som två väldigt goda vänner som gillar varandras sällskap.

30 juni, 20142 april, 2014

Sommar-Stewart: HAVERIPLATS: BERMUDATRIANGELN

En katastroffilm med kombinationen flygplan, flygkrasch, det djupa havet, läskiga undervattensbilder och James Stewart, alltså den här filmen är som en one-piece i fleece för själen.

Katastroffilmer från 70-talet har en speciell plats i mitt hjärta. Till skillnad från många nutida katastroffilmer som mest är som smörgåsbord med extremt överdrivna CGI-effekter så har dessa sjuttiotalsfilmer ett djup som jag tycker mycket om (som denna, den har både djup och höjd). Filmerna tar sig själva på ett behagligt allvar, det är riktiga känslor, effekterna är enkla men väldigt välgjorda och filmerna känns påkostade. Skådespelarmässigt är det sällan man ser bottenskrap för att få budgeten att gå ihop, nej här är det stora kända namn i parti och minut.

I Haveriplats: Bermudatriangeln är det inte enbart den gänglige och nu lite äldre mannen James Stewart som gör oss sällskap, Jack Lemmon är också med och Christopher Lee, Olivia de Havilland, George Kennedy och Robert Foxworth (ja precis, Chase i Falcon Crest).

Att se den här filmen var som att sitta på häftstift i nästan två timmar. Jag tyckte det var så jääävla spännande, jag hade inga problem alls att känna mig som en av passagerarna på flygplanet, jag hade banne mig svårt att andas ibland.

James Stewart gjorde bara tre långfilmer till efter denna, plus en roll i TV-serien Nord och Syd och rösten till Wylie i Resan till Amerika – Fievel i vilda västern förstås (en film jag sett väldigt många gånger men inte förstår varför). Han dog 1997, 89 år gammal. Minst hundra år för tidigt om du frågar mig.

1 april, 20148 april, 2024

FILMÅREN – MINA BÄSTA 10

Filmårslistorna är ingen konstant vetenskap eller sanning, jag har heller inte sett varenda film som existerar från samtliga år och således kan listorna komma att uppdateras vad det lider.

Här nedan kommer det fyllas på med länkar till listorna när dom behagar dyka upp. Det kan bli förr, det kan bli senare, men dyker upp det gör dom och för att göra det aningens mer spännande både för mig själv och dig som följer bloggen så kommer listorna inte att dyka upp i rätt årtalsordning.

20 november, 201023 april, 2017

SUSPIRIA

Suzy flyttar från USA till Tyskland för att gå på en balettskola. Hon landar i Freiburg i vita kläder och ett regnoväder som är värdigt vilken skräckfilm som helst, men som ackompanjerad av suggestiv pulshöjande otäck musik i bakgrunden (som även har en biklang av både speldosa och afrikansk trumslagarpojke) ger mig kalla kårar redan till förtexterna.

Det är lite suspekt till en början att filmen utspelar sig i Tyskland, alla pratar italienska och den amerikanska tjejen kan inte ens uttala sitt eget namn med rätt brytning, men den känslan går över rätt snart. Jag får liksom lite…annat…att tänka på. Balettskolan visar sig nämligen vara något helt annat än det Suzy trott och som åskådare känner man sig kanske inte som en av eleverna men väl en arbetsgivartrogen lokalvårdare som följer händelserna nära, på plats.

Det skulle kunna gå att skriva om och analysera varenda liten scenografisk detalj, varenda kameravinkel, ljussättning, ljud, allt, för det här är minituöst genomtänkt, perfektion in i minsta detalj. Det är vackert och det är både storslaget och minimalistiskt i en ganska svårförklarig kombination.

Min enda brasklapp gäller som vanligt beteendet hos fagra kvinnor i denna typ av roller. Detta jävla skrikande i tid och otid! Det skriks högt, gällt, ofta och länge och jag har så sjukt svårt för det. Män i läskiga, pressande situationer och dödsscener fortsätter vara tunga, tysta och effektiva medans kvinnor (åtminstone i regisserande herrars ögon) helst ska vara panikslagna våp från vaggan till graven.

Skulle jag se den här filmen för första gången alldeles ensam hemma, mitt i natten utan nerdragna persienner så skulle jag sannolikt grädda i byxan. Nu gör jag inte det men jag imponeras. Dario Argento är en mästerlig regissör inom det snäva område han gjort till sitt och jag lyfter om inte på kjolen så väl på hatten åt hans egensinnighet.

8 mars, 201023 april, 2017

RABID

Jag tycker om regissören David Cronenberg. Jag vet inte alltid varför, men jag gör det.

Alla David Cronenbergs filmer har en knepig aura över sig, nåt lite äckligt, nåt skumt, nåt extremt eget. Jag har fascinerats av hans filmer sen mitten på 80-talet ända fram till nu. Det senaste han gjort, Eastern promises, är ett riktigt mästerverk.

1977 skrev han manus och regisserade skräckfilmen Rabid. Porrskådisen Marilyn Chambers fick huvudrollen trots att Cronenberg själv ville ha Sissy Spacek. Filmbolaget sa nej eftersom Spacek hade ”fel accent”, som om det hade spelat någon roll.

Rabid handlar om en kvinna som råkar ut för en hemsk motorcykelolycka. Hon måste opereras för att överleva och en plastikkirurg gör sitt yttersta för att få ordning på henne. I armhålan händer det dock nåt konstigt. Hon får som ett öppning, ett hål, i vilken det sticker ut som en tunn lem, nåt slags tentakel som dels suger blod från andra, dels ser till att dom inte minns något efteråt.

Rabid som film är inte speciellt bra och effekterna känns väldigt charmigt 70-tal. Men filmen har nånting, nåt läskigt, nåt krypande som jag inte kan ta på. Nåt Cronenbergskt. Och ja, jag gillar det här med på nåt vridet sätt. Don´t ask me how or why, but I do.