Återtitten: ALLA HELGONS BLODIGA NATT

Att tiden går fort vet vi alla men att det var hela ÅTTA år sedan jag skrev om Alla helgons blodiga natt (Halloween) här på bloggen DET är fasiken obegripligt.

Förra gången gjorde jag en jämförelse mellan originalfilmen från 1978 och Rob Zombies busskrasch till remake som kom 2007 (här kan du läsa inlägget) men idag tänker jag helt och hållet koncentrera mig på originalet. Det är den jag är sugen på då jag känner att jag behöver en uppfräschning i minnet.

Den nya filmen som går på bio nu, den med titeln Halloween, är nämligen en direkt fortsättning på originalfilmen, fast 40 år senare då. Alla uppföljare räknas liksom inte, det är dessa två som är ”the real thing”. Recensionen på 2018-års Halloween kommer imorgon men fram tills dess…en återtitt alltså, en chans att ännu en gång få höra Jamie Lee Curtis skrika som att det inte fanns en morgondag.

Filmen börjar 1963 när Mike Myers är en liten grabb och dödar för första gången. Sen hoppar den femton år framåt i tiden till 1978, till när Mike ska flyttas från en institution till en annan och Myers-huset ska säljas av en viss Laurie Strodes pappa. Laurie är alltså Jamie Lee Curtis som här gjorde sin allra första långfilmsroll.

Det absolut bästa med den här filmen är musiken och stämningen. Jag som älskar 80-talsskräckisar känner att Alla helgons blodiga natt är startskottet för vad som komma skall och att John Carpenter satte standarden för hur en BRA film med skräckinslag ska göras. Han har nämligen inte bara regisserat filmen, han skrev dess manus (tillsammans med Debra Hill) OCH komponerade musiken.

Det sämsta med filmen (om man nu ska dra det så långt som att kalla det ”sämst”) är att den känns lite utdragen och seg, ja till och med upprepande i vissa scener. Michael Myers är mer av en stalker-smygare i den här filmen än den mördarmaskin han varit i uppföljarna. Det är inte många mord vi får se och dom som visas är allt annat än grafiska. Jag skulle därför kalla den här filmen mer en rysare än en ren och skär skräckfilm.

Dr Loomis (Donald Pleasence) är en rollfigur som kanske är den mest välskrivna av karaktärer. Han beter sig rätt random (för att vara en läkare….även om han dessutom är rädd) men jag tror liksom inte på den figuren. Jag litar inte på det han säger och jag tror inte på det han gör. Detsamma gäller faktiskt Laurie Strode som (speciellt i en scen) gör en grej som jag kan svära på att INGEN på jorden hade gjort. Hon *mild spoiler* pratar med barnen hon barnvaktar, hon sätter sig på huk och säger åt dom att lämna huset  samtidigt som hon har Michael i rummet bakom, visserligen (vad hon vet) medvetslös men ändå, INGEN hade satt sig i lugn och ro vid dörrposten och betett sig såhär. Andats ut liksom. Ingen hade gjort det. ALLA hade lämnat huset ögonaöj.

Jamie Lee Curtis (som fyller 60 den 22 november) har John Carpenter att tacka för mycket. Hennes karriär satte fart ordentligt efter den här filmen och hon blev nån slags skräckfilmsdrottning där i början på 80-talet. Dimman (The Fog, 1980, även den med manus, regi och musik från John Carpenter), Prom Night (1980), Terror Train (också från 1980 med den svenska titeln Mörka natt blodiga nyårsnatt), Lift med döden (Roadgames, 1981) och sedan med uppföljaren Alla helgons blodiga natt 2 (Halloween 2, 1981).

Hur som helst, såhär i Halloween-tider (på mer än ETT sätt) tycker jag det här är en film man ska sätta tänderna i – om man mot förmodan inte redan sett den. Den finns lättillgänglig på CMore nu (tillsammans med Halloween 2, 3, 4 och 5) eller i reabackar både här och där. Men för allra bästa upplevelse, se den på VHS om du får chansen. Det är så JAG minns den från min barndom och jag är säker på att det hade varit ett mervärde även nu att se den med lite knaster och kasst ljud från en tjock-TV.

När jag såg den för tusen år sen:

När jag såg den 2010:

När jag såg den 2018:

Imorgon kommer min recension av den bioaktuella nya Halloween-filmen.

FILMÅRET 1978

1978 var jag sex år gammal och visade mig ”bland folk” för första gången. Eftersom jag aldrig gick på dagis var förskolan min första upplevelse med jämngamla kompisar i grupp och det var skoj! Nåt som hade varit nästan lika skoj hade varit om man istället varit tonåring och fått se dessa filmer på bio istället för på knastriga VHS:er men man kan inte få allt här i livet. Nu fick jag göra påskpynt av lättölsflaskor och blommor av kräpp-papp att förvara smågodisar i istället.

10. Piraya
(Piranha, Regi: Joe Dante)
Mmmm….vilka minnen som kommer upp nu. Den där helgen när jag fick hyra  en moviebox inklusive TVÅ filmer och jag valde Rollercoaster OCH Piraya och mina föräldrar tyckte det var en BRA idé. Det var i samma veva som jag inte fick se på Dallas för att ”dom är inte snälla mot varandra”. Det är dom inte i Piraya heller kan jag meddela men det är klart, det är ju djuren som är elakingarna.

.

.

9. Picassos äventyr
(Regi: Tage Danielsson)
Det var några år sedan jag såg filmen men jag minns att jag skrattade som en HÄST förra gången. Så även om jag ser om den och hamnar på ponny-nivå har den en välförtjänt plats på listan.

 

8. Koma
(Coma, Regi: Michael Crichton)
Favoriten från Dead Ringers, Geneviève Bujold, och favoriten från typ jämt, Michael Douglas, i en film skriven och regisserad av Jurassic Park-mannen Michael Crichton men långt innan han var en Jurassic Park-man. Klaustrofobiskt småspännande i annorlunda sjukhusmiljö.

.

.

7. Hajen 2
(Jaws 2, Regi: Jeannot Szwarc)
Okej. Tvåan kommer inte upp ens till knäna på första filmen om man tänker sig att man vadar ut i havet MEN det gör inte tvåan till en dålig film på något sätt. Det är snarare ettan som är FENOMENAL.

.

.

6. Dawn of the dead
(Regi: George A Romero)
Jag tycker att Zack Snyders remake från 2004 är betydligt bättre än originalet men jag tycker å andra sidan att det här är Romeros bästa zombiefilm. Sjukt snygg filmaffisch dessutom.

.

.

5. Tjejen som visste för mycket
(Foul Play, Regi: Colin Higgins)
En söting och en tråking i en film som är väldans charmig.

.

.

4. Katastrofplats Houston
(The Swarm, Regi: Irwin Allen)
Jag har sett två filmer som handlar om bin, denna samt Flyhing Virus. Men precis som jag skrev i min recension, att jämföra Katastrofplats Houston med Flying Virus är som att jämföra en tvååring som gömmer en glaspärla i näsan med Joe Labero. Till Houstons fördel alltså. Finns det nåt mysigare än katastroffilmer från  70-talet?

.

.

3. En fri kvinna
(An unmarried woman, Regi: Paul Mazursky)
Alltså, det HÄR är bra coolt alltså! Den här filmen gjordes för 39 år sedan och är mer modern än mycket som görs nu. Den borde definitivt sätta spiken i kistan hos alla dom (kvinnor) som med bestämdhet hävdar att män varken kan skriva manus eller regissera filmer som gestaltar kvinnor på riktigt.

.

.

2. Alla helgons blodiga natt
(Halloween, Regi: John Carpenter)
Det finns en del klassiska skräckfilmer som alltid är sevärda och aldrig riktigt rensas ut från ryggmärgen. Här har vi en. Inte en rätt igenom solid film, den har sina svackor men på en årsbästalista är det magkänslan som styr – och magkänslan allena.

.

.

1. Grease
(Regi: Randal Kleiser)
Som musikal är den perfekt, som tidsdokument också. Det finns nämligen ingen chans i världshistorien att en film med detta manus hade kunnat göras i nutid. Att INTE vara okej som man är känns så icke-PK att jag nästan börjar fnissa men hey, det funkar i den här filmen och det funkar ännu bättre när man kan köra lite falsk sing-a-long från soffhörnet. Underbart charmiga Olivia Newton-John och snygga John  ”inte-gay-?-you-could-have-fooled-me” Travolta är ett magiskt filmpar. Se. Se om. Se om igen.

.

.

Mina filmspanarkompisar som också listat filmerna från 1978 är:
Henke
Christian
Jojje
Johan
Mikael
Steffo

LUCKA #10: STAR WARS – THE HOLIDAY SPECIAL

Här är dom! Hela Star Wars-ligan är samlade i en ”julig” specialfilm som gör sitt bästa för att få mig som tittar att spy upp julgröten. Redan i filmens början introduceras vi för Chewbaccas fru Malla, sonen Lumpy samt den åldrade och rätt äckliga pappan Itchy – och detta till sämsta sortens Lilla huset på prärien-musik.

Historien kretsar kring att Han Solo och Chewbacca ska försöka hinna hem till Chewbaccas familj i tid för ”julmys”, eller Life Day eller vad det nu kallas. Grejen är bara den att det är en sån fruktansvärd umpa-lumpa-musik i bakgrunden hela tiden så jag får panik i hela huvudet. Och Luke Skywalker har så mycket kajal att en gothkille med Parkinson skulle ligga i lä.

Efter tio minuter funderar jag på att stänga av men tvingar mig att fortsätta se. Resultatet blev migrän samt några av de lägsta betyg denna blogg skådat.

Alltså FY I HELA HELVETE vad det här är undermåligt, på ALLA fronter!

Orkar. Inte. Mer. Och tror du mig inte, litar du inte på att filmen är SÅ dålig, kolla själv vettja. Den finns på youtube, här är länken men du ser den på egen risk. Kom inte hit och gråt sen när du vill ha din timme liv tillbaka.

Mitt betyg på filmen:

Julkänsla? Skojar du med mig???

 

 

 

.

.

Back to the 70´s: I SPIT ON YOUR GRAVE (1978)

Jag har sett alla tre nyinspelningarna av I spit on your grave. Egentligen är det ingen av dom som är en ren remake, samtliga har omskrivna manus som är liiite mer kompatibla till verkligheten den utspelar sig i men när jag sprang över detta original i min jakt på trevliga sjuttiotalspärlor så krävde den såklart en tittning. Jag ska även tillägga att filmen har en alternativ titel, Day of the woman.

Den här filmen är skriven och regisserad av Meir Zarchi, en man född 1937 som faktiskt varit med och producerat alla dom tre nyare filmerna och som – håll i hatten nu! – skrivit och regisserat den fjärde uppföljaren: I spit on your grave: Deja vu som enligt uppgift är i post-produktion just nu.

Nåja. Tillbaka till originalet. Här är det nämligen original så det förslår. Huvudrollen Jennifer spelas av Camille Keaton som gifte sig med sin regissör strax efter filmen var färdiginspelad. Hon har tydligen lite diffusa släktband till Buster Keaton då hon i en intervju sagt att hon är ”a second or third cousin” till honom.

Denna film handlar precis som alla andra filmerna i ”serien” om en kvinna som blir brutalt våldtagen av ett gäng mer eller mindre hillbilly-män. Hon överlever mirakulöst och får sedan ett enda mission in life: hämnd!

I dom nyare filmerna är hämndscenerna väldigt grafiska – alltså vääääldigt grafiska – det är dom inte här. Visst är det blodigt och eländigt här med men man får liksom inte se i närbild vad hon gör med männens könsorgan. Det är nämligen oftast dessa organ som blir offer för hämnden, att männen sedan dör av ”följdsjukdomar” som förblödning och hjärtstillestånd är oftast bara ett plus. Den våldtagna kvinnan är dessutom väldigt liten och späd men när hämndbegäret kickar in får hon helt oanade styrkor.

I den här filmen blir Jennifer våldtagen av ett gäng uppenbarligen svagbegåvade byhålebor. Snubbarna påminner mer än lovligt om karaktärerna i en Stefan och Krister-fars vilket gör det hela stört omöjligt att bli berörd av. Jennifer själv är heller inte ett under av utstrålning, det är inta alls samma GO i henne som i dom nutida Jennifer:erna.

Kanske att det här var en film som fick folk (och Siewert Öholm) att förfäras 1978 men 2016 är det ingenting att hänga i julgranen.

Nästa tisdag tar jag nya tag med en 70-talare som förhoppningsvis är lite mer sevärd.

Back to the 70´s: EN FRI KVINNA (1978)

Erica (Jill Clayburgh) är sedan sexton år gift med Martin (Michael Murphy) och dom har en dotter som är lika gammal som deras äktenskap. Relationen verkar vara varm och fysisk makarna emellan, sexlivet är kalas och dom skrattar och har roligt tillsammans. Kanske är det därför det kommer som en chock när Martin en dag bryter ihop och berättar att han sedan ett år tillbaka haft ett förhållande med en ung kvinna på sidan om och att han tänker lämna Erica för den unga Patti.

Sen får vi alltså följa Erica genom den första tiden som nyskild med allt vad det innebär av skuldbeläggande, sorg, desperation, längtan, ensamhet och försök att träffa nya män.

Alltså, det HÄR är bra coolt alltså! Den här filmen gjordes för 38 år sedan och är mer modern än mycket som görs nu och den borde definitivt kunna sätta spiken i kistan hos alla dom (kvinnor) som med bestämdhet hävdar att män varken kan skriva manus eller regissera filmer som gestaltar kvinnor på riktigt. Att just den åsikten är humbug har jag alltid tyckt men det betyder inte att jag inte kan bli uppriktigt förvånad – och glad – när det görs filmer som denna med en komplex mänsklig kvinna i huvudrollen som tillåts vara allt som en kvinna är OCH att den är skriven och regisserad av en man.

Mannen bakom dagens film heter Paul Mazursky och han har även skrivit och regisserat filmer som En ryss i New York och Scener från en galleria. Han blev Oscarsnominerad för manuset till denna film, filmen blev nominerad för Bästa film och Jill Clayburgh fick en nominering för Bästa kvinnliga huvudroll. Synnerligen välförtjänta nomineringar alla tre.

Det här är en riktigt BRA film med skön 70-tals-New-York-feeling. En Erica som agerar BH-lös, med T-shirt, sköna trosor och knähöga strumpor i 30% av filmen och männen är naturligt…håriga. 124 minuter rinner på i ett svindlande tempo, jag hade gärna sett en timme till och jag är jätteglad att jag hittade filmen. Heja teman!

Vill du höra mig prata mer om just denna lilla film, hoppa in i avsnitt 25 av podcasten Snacka om film.

Back to the 70´s: KOMA (1978)

.

.
.
.
.
.

..

Doktor Susan Wheeler (Geneviève Bujold) jobbar på ett sjukhus och är tillsammans med en annan läkare, doktor Mark Bellows (Michael Douglas). Mark är en man som tycker Susan är rätt jobbigt som högljutt strävar efter ett helt jämställt förhållande, såsom att hon vägrar servera honom ett glas vin efter en lång arbetsdag, vilket han tycker är en självklarhet ”eftersom han behöver det”. Hon då? Har inte hennes dag varit lika lång, lika jobbig? Han verkar inte tycka det och det gör Susan förbannad.

Susans självständighet och aversion mot att hamna i offerrollen gör att när hon behöver skinn på näsan så finns det där. Som när hon märker att förvånansvärt många patienter hamnar i koma efter på pappret enkla operationer, däribland hennes bästa vän som lades in för få en abort utförd men som aldrig vaknade upp igen.

Det är nåt skumt i görningen, nåt läskigt som mörkas och som vanligt i filmer som dessa vet man aldrig vem som är pålitlig och vem som inte är det.

Både Geneviève Bujold och Michael Douglas är otroligt bra skådisar, Bujold till exempel i Dubbelgångare och Douglas i….allt. Filmen är skriven och regisserad av Jurassic Park-mannen Michael Crichton och jag tycker han lyckats riktigt bra. Det är inte så att jag hjular från TV-soffan med dreggel i mungipan av pur lycka men jag hade trevliga knappa två timmar med filmen och jag är glad att jag hittade den. Lite spännande var den också på sina ställen.

Nästa tisdag kommer ännu en film från det glada 70-talet!

FILMSPANARTEMA: ORGIER

OJSAN kan vara rimligt att tänka när temat orgier kom på tal. TJOHEJSAN är ett annat bra ord i sammanhanget. VADFANGÖRMANNURÅ dök först upp i mitt huvud följt av en snabbspolning i hjärnan efter filmer som kan passa in i en orgie-lista. Jag har ju redan skrivit om NymphomaniacSalo, Brakfesten och Caligula.

Sen kom det.

Ordet.

Det magiska.

Det var som om blinkande neonbokstäver lyste upp en nattsvart men stjärnlös storstadshimmel.

 

Det är klart jag ska skriva om den filmen. Jag har recenserat så många konstiga filmer, obskyra, äckliga, vidriga, hemska så nu är det dags att ta ännu ett kliv ut på kvicksandsmyren, sjunka ner lite klädsamt till knäna och skriva om en riktig svensk klassiker.

Neeeej det är inte nån vanlig mosbricka med räksallad och Pucko jag pratar om, det är heller inte min jobbkollegas favoritlunch ”död mans hand” (fem kokta korvar i en tunnbrödsrulle), nu snackar vi en helt annan typ av korv. Nu snackar vi falu-fucking-korv.

På utrikiska heter filmen Come blow the horn. På svenska heter den Fäbodjäntan.

 

 

I maj 1978 kom ett filmteam till Skattungbyn utanför Orsa i Dalarna. Det skulle spelas in en ”kulturfilm” var det sagt, det var i alla fall vad filmarna sa till byns invånare för att få låna några av dom gamla gårdarna för inspelningen. Dom där vita lögnerna är inte så dumma att ta till ibland.

Den amerikanska och galet produktiva porrfilmsregissören Joseph W Sarno regisserade och skrev manus till Fäbodjäntan (under namnet Lawrence Henning) efter att ha kärat ner sig i Sverige i allmänhet och Dalarna i synnerhet. Han ville ha med allt det genuint svenska: gärdesgårdar, getter, bonniga män i bonniga jobbkläder, vackra vyer över landskapet, pittoreska inspelningsplatser och  – såklart – blonda svinkåta lantlollor. Det går inte att säga annat än att han lyckades med det han företog sig – han lyckades med alltihop.

Filmen handlar om Monika som hittar en gammal vikingalur och när hon blåser i den blir byns kvinnor alldeles till sig av otyglad sexlust. Tänk dig något överljudsaktigt, typ en hundvisselpipa eller nåt fast det är ett uppkåtningsinstrument, ja, typ. Rätt kreativt ändå om nån frågar mig.

Hur som helst så blir kvinnorna alldeles till sig av det där hornljudet och finns det inte en karl i närheten använder sig tjejerna av devisen ”själv är bäste dräng”, eller ja, en variant av den i alla fall (själv är bästa piga?). Den mest kända scenen som passar in i denna devis är när en av kvinnorna helt oförhappandes tar fram en falukorv ur kylen och får för sig att förlusta sig med den. Kreativt det med kan man tycka. Och kanske lite äckligt. Det är nämligen ingen vanlig falukorvsring det här, den är nån dryg meter, ser fan helt grotesk ut. Men Joseph W Sarno har en hel del att tacka hjärncellen som kom på den där falukorvsgrejen, utan den scenen hade filmen knappast blivit den snackis den blev – och fortfarande är.

Jag ska villigt erkänna att jag inte riktigt vet hur man ska betygssätta en film som denna. Jag antar att den är helt okej i sin genre eftersom det fortfarande pratas om den, nån form av klassikerstämpel får man nog trycka dit på fodralet. Om jag tycker den är ”bra”? Nej, inte så värst. Om jag ser den som en ”kulturfilm”? Hahaahahaaaaa, jag skrattar i byxan. Vad är den då? Det är en porrfilm som är underhållande i sina stunder men kanske inte av den anledning en porrfilm borde vara. Men det mest intressanta är att ett filmspanartema återigen sprängt min comfort zone och denna gång fått mig att recensera en p-rulle på bloggen. Jösses. Var ska detta sluta?

Här kan du lyssna på en P4-dokumentär om filminspelningen.

Det ska bli grymt spännande att se vad mina filmspanarkompisar skrivit om. Orgier, haha, blir det Korv Stroganoff i hela bloggosfären idag eller vad kan det bli? Klicka dig vidare och kolla vettja.

 

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Filmitch

Flmr

Absurd Cinema

Sommar-Stewart: DEN STORA SÖMNEN

Efter några måndagar med James Stewart i otvivelaktiga huvudroller kommer här en film där han har en aningens mer undanskymd plats.

Meet Philip Marlowe. The toughest private eye who ever wore a trench coat, slapped a dame and split his knuckles on a jawbone.

Citatet här ovan är från filmaffischen. Raymond Chandler skrev romanen The Big Sleep (Den stora sömnen) redan 1939. På den tiden kanske hans privatdeckare Philip Marlowe ansågs supertuff när han iklädd blottarrock örfilade kvinnfolk och krossade knogarna mot nåns käkben men 2014 känns beskrivningen våldsamt sunkig.

Mina förväntningar på filmen var verkligen inte på topp när jag satte igång den, jag hade taggarna ute som värsta igelkotte under en valborgsmässoeld. Konstigt nog var det som att få en lagom dos eter i en näsduk över andningsorganen redan tidigt in i filmen, jag blev liksom soft, slapp i hela kroppen. Det blev nån form av regression in i barndomen tror jag trots att jag inte har några minnen av just denna film, men känslan, musiken, färgerna, kostymerna och Robert Mitchums berättarröst gjorde att filmen kändes mysig, som en ojsan-zappning in på SVT en jullovseftermiddag på 80-talet.

Philip Marlowe (Mitchum) blir anlitad av en åldrad och halvkroppsförlamad General Sternwood (James Stewart) för att försöka hitta anledningen och männen bakom utpressningsbrev som dimpit ner i hans filtbeklädda knä. Breven går att spåra till en tämligen suspekt bokhandel i staden.

I den här filmen är historien förlagt till Storbrittanien medans originalfilmen från 1946 (med Humphrey Bogart och Lauren Bacall) är mer boken trogen och håller sig till Kalifornien. Jag har inte läst boken och heller inte sett den andra filmen men historien som sådan skulle nog funka att göras om till nutid i vilket land som helst. Det är alltså inte förlagan som är problemet – om man nu tycker filmen har ett problem.

Jag kan se att filmen lider av en hel massa brister, bland annat Robert Mitchum som är på tok för icke-charmig för denna typ av roll, men jag beslutar mig för att inte reta upp mig. Filmen var mysig, den hann med sina blott 99 minuter inte bli tråkig och det var intressant att se vad James Stewart kunde göra med en relativt liten – men viktig – biroll. Han kunde föga överraskande göra MASSOR.

FILMÅREN – MINA BÄSTA 10

Filmårslistorna är ingen konstant vetenskap eller sanning, jag har heller inte sett varenda film som existerar från samtliga år och således kan listorna komma att uppdateras vad det lider.

Här nedan kommer det fyllas på med länkar till listorna när dom behagar dyka upp. Det kan bli förr, det kan bli senare, men dyker upp det gör dom och för att göra det aningens mer spännande både för mig själv och dig som följer bloggen så kommer listorna inte att dyka upp i rätt årtalsordning.

2023

2022

2021

2020

2019

2018

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

2004

2003

2002

2001

2000

1999

1998

1997

1996

1995

1994

1993

1992

1991

1990

1989

1988

1987

1986

1985

1984

1983

1982

1981

1980

1979

1978

1977

1976

1975

1974

1973

1972

1971

FILMSPANARTEMA: UTMANA DIN SMAK

Månadens filmspanartema är kanske det klurigaste, roligaste och mest intressanta av alla vi hittills skrivit om. Den här gången gäller det nämligen att få sin filmsmak utmanad av någon annan!

Alla filmspanare (1) som är med på temat har via lottens hjälp fått en utvald filmspanarvän (2) och sen har det varit upp till (1) att läsa på om (2), gå igenom bloggtexter, luska, trixa och fundera ut en perfekt film för denne att se, gärna en film som (1) tycker om men som är i en genre som (2) normalt sett inte skulle välja själv. En riktig jäkla smakutmaning alltså.

Det blev Jimmy som har bloggen Except Fear som skulle välja film till mig och när han skickade titeln satte jag morgonkaffet i halsen. Spottade och fräste som värsta Kapten Haddock, alltså en Kapten Haddock en riktigt dålig dag.  ¤!%&%¤?%&#. För satan alltså! Men när han skickade sin förklaring till varför den utvalda filmen blev just min film skrattade jag högt.

”Wong Fei Hung – mannen, myten, legenden. Porträtterad på film uppemot 100 gånger vilket är mer än självaste Jesus. Trots de miljarder som valde att  tro på den sistnämnde är det endast en av dem som verkligen existerat och det är Wong Fei – alkoholens överman.

Fiffi nämnde att hon inte hade mycket till övers för Kung Fu, men kan hon stå pall mot kampsportstekniken ”Zui Quan / the drunken fist”? Jag vill att Fiffi ser Jackie Chans genombrott Drunken Master från 1978 i rent bildningssyfte inför framtida konfrontationer! Som jag alltid brukar säga; Ingen metod är väl mer effektiv än tre vassa shots och en välriktad ”slippery snake” ifall någon är odräglig på krogen. Jesus må ha räddat många, men Wong Fei lärde människan att rädda sig själv. Hail the drunken master!”

.
Tre vassa shots och en välriktad ”slippery snake” på krogen? Haha, BEEN THERE DONE THAT tänkte jag. Så hur illa kan det bli med en martial-arts-actionkomedi från 1978 med självaste Jackie Chan i huvudrollen? Jag beger mig med så öppet sinne som jag kan frambringa in i den filmiska världen tillsammans med Drunken Master.

1.46.40 senare.

Hade jag haft en spegel framför mig på soffbordet hade jag kunnat titta i den och sett ett spöke. Jag tror faktiskt att jag är bortom vit i ansiktet, att jag har rejält svarta ringar under ögonen och att håret är stripigt och blött av skallbas-transpiration. Således är jag rätt lik den där figuren som klättrar upp ur brunnen i The Ring.  Jag har försökt så mycket att jag är helt slut. Jag har tryckt ner alla reflexer till hånskratt, jag har inte skakat på huvudet, jag har bitchslappat mig på högerhanden när den letat sig fram till paus och/eller stoppknappen, jag har på många sätt utmanat mig själv och mitt filmtittande bara genom att se klart filmen.

Drunken Master får mig att tänka på Jönssonligan, på Cirkus Maximus (alltså ingen film utan cirkus på riktigt), på Stefan&Krister-uppsättningar som visas under helkvällar på TV4, på Helan och Halvan, på Dr Mugg och på 40-tals musikaler från Hollywood. Skådespeleriet är väl kanske inte nåt jag går ner i spagat av men jag fascineras över det rentvättade hår som flera av dom uppvisar. Eftersom dom rör sig så ofta, mycket och ryckigt flyger liksom frisyrerna runt som vore dom dockor i Mupparna och ljudeffekterna skulle vara klockrena i vilken Disneyfilm som helst – eller kanske snarare Tom & Jerry.

Den Jackie Chan som nu är känd från hollywoodfilmerna Shanghai Knights, The Tuxedo, Shanghai Noon, Rush hour, Rush hour 2 och Rush hour 3 har också gjort filmer i namnen Chan Yuan Lung, Lung Cheng, Chen Lung, Chen Yuen Lung och Jacky Chan fast när han föddes 1954 hette han Kong-sang Chan. Kärt barn har många namn. Det är just det. Jackie Chan är kär – för många.

Det finns hundratusentals människor som avgudar honom, som tycker han är den fräsigaste som någonsin gjort en hoppspark i slowmotion och jag förstår rent intellektuellt att han är vansinnigt duktig på det han gör. Men it doesn´t do it for me. Jag är mer imponerad av en snubbe som kan steka fisk än en martial arts-guru och jag förstår varför jag i möjligaste mån försöker undvika denna genre. Den är helt enkelt inte för mig.

Tack för utmaningen Jimmy! Den var bra, smart och framförallt genomtänkt. Jag har försökt, jag har kämpat, jag har fått ta mig en funderare på mina egna genrefördomar och som experiment har det här varit både superkul och väldigt nyttigt. Det är dumt att säga nej bara för att säga nej men om nån föreslår en filmkväll med Drunken Master II så kommer jag vänligt men bestämt att avböja. Är du nyfiken på filmen jag just sett så går den att streama här alldeles gratis.

.

.

.

Det är en hel drös filmspanare som tackat ja till att vara med på det här temat och det har varit ett fungerande hemlighetsmakeri gällande vem som ska utmana vem. Jag har således ingen aning om vilka filmer det kommer skrivas om idag. Jag kan lova att det bjuds på spännande läsning under alla dessa länkar:

Sofia

Jojje (som jag gav min filmutmaning till)

Henke

Johan

Jessica

Jimmy

Lena

Johan & Markus

Erik

Christian

Rebecca

Stefan

Veckans klassiker OCH Tre om en: LES MISÉRABLES

Ett av årets största bioupplevelser har för mig varit att se musikalen Les Misérables. Inte ett ord talades, allt sjöngs eller prat-sjöngs på sin höjd, historien börjar i misär och slutar i densamma och jag grät floder.

Ganska så direkt efter detta biobesök bestämde jag mig för att försöka leta upp fler versioner av den här historien och grotta ner mig lite till men inte kunde jag väl tro att en vacker dag i ett rött kuvert från LOVEFILM så kom det ett gäng filmer med samma titel: Les Misérables. Trots att dessa filmer kanske inte kan ses som klassiker ur filmisk synvinkel så är det en klassisk historia som redan har berättats ett tiotal gånger på film. Varför då? Varför får vi inte nog? Vad är det med den här berättelsen som gör att filmmakare gör remake på remake och att musikalen går för utsålda hus år efter år runt om i världen? Jag vet inte, inte än, men min förhoppning med denna mastodonttittning är att jag om ett halvt dygn ska ha blivit lite klokare.

Har du sett den nya Les Misérables (2012) och har den i någorlunda färskt minne så kanske det underlättar för läsningen eftersom jag kommer dra en del jämförelser mellan den och filmerna jag nu ska se och har du inte sett den kanske det är på sin plats inom en snar framtid? Att den nya versionen är en ren musikal skrämmer många men sjungs det verkligen i alla dom gamla versionerna också?

Häng med på en liten resa i fransk fattigdom.

Someday, someday I´ll kill you. Jean Valjean (Richard Jordan) spänner ögonen i Javert (Anthony Perkins) när denne precis lagt till tio år på Valjeans redan långa straff. Fem år för att stjäla en bit bröd åt en svältande systerdotter är inte småpotatis.

I Les Misérables från 1978 får vi följa Valjean ända från första tanken på att stjäla denna brödbit, ända från att den lilla flickan kommer hem utan att ha hittat något att äta. Man kan säga att tjugo minuter in i den här filmen har vi kommit till samma plats i berättelsen som när filmen från 2012 börjar. Fortfarande har det inte sjungits en strof. Musiken är fin men inte den jag nu är så van vid och det beror på en enda sak: musikalen skrevs inte förrän 1980. Det fanns således inte någon ”rätt” musik eller nån anledning att sjunga heller för den delen.

Om jag jämför Anthony Perkins (Psycho-snubben) i rollen som Javert med Russel Crowe i den nya versionen så känns Perkins ännu mer iskall och väldigt ”dramaaaaatenskådespelande” för att uttrycka mig på ren svenska. Han agerar. Tyngd av stundens allvar att få vara med i en TV-produktion av Samhällets olycksbarn försöker han allt han kan och OJ vad det inte alltid blir trovärdigt.

Angela Pleasence spelar rollen som Fantine, den roll som Anne Hathaway gör i den nya versionen och det finns inte en likhet mellan dessa tu annat än frisyren. Det är samma tufsiga kortklippta eländeshår men Fantine i Pleasences tappning är rödhårig och tyvärr måste jag säga att utan I dreamed a dream-scenen (sången) så blir Fantine bara en ytterst blek birollskaraktär, nästan en statist. Detsamma hade kunnat gälla herr och fru Thenardier om nu inte Ian Holm spelat den excentriske värdshusägaren med sån gras att Sacha Baron Cohen blir en pajas i jämförelse.

Jag får känslan av att den här versionen följer boken till punkt och pricka. Den berättar allt i sakta mak, jag får tid att reflektera över eländet och det finns inte en millimeter ”lull-lull” eller ögongodis. Det är välgjort för att vara en TV-produktion och som jag ser det så är det bristen på bättre skådespelare som drar ner betyget, inte filmen i sig. Richard Jordan som Valjean är en k-a-t-a-s-t-r-o-f.

Hade jag inte sett den nyaste versionen – och älskat den – hade jag sannolikt aldrig kommit på tanken att se den här filmen och antagligen inte sett klart den om jag väl börjat. Nu blir den intressant av en annan anledning – ur jämförelsesynpunkt.

Tjugo år senare var det Bille Augusts tur att ta sig an denna klassiker och det var en film som svischade förbi mig på repertoaren utan att så mycket som viska ”seeee miiiiig”. Jag var hundra procent icke-sugen på att se den då, så icke-sugen att när jag (efter att ha sett nya versionen och upphaussat den till skyarna) fick ett tips från en bloggläsare att se filmen så hade jag glömt att den fanns.

Men det är klart jag letar upp den. Självklart gör jag det.

Jean Valjean i Liam Neesons version känns betydligt mer jordnära än Hugh Jackmans. Renare, snyggare, mer ”välgödd” (i betydelsen icke svältande) och nej, han sjunger inte. Ingen sjunger en enda ton i filmen, det är en ”vanlig” film även detta. Han vi mest känner som Barbossa, Geoffrey Rush, är den elaka polisen och jag undrar om det inte är han som är boven i dramat för mig, anledningen till att filmen saknar nerv. Han är liksom inte elak nog. Uma Thurman är Fantine, kanske aningens för vacker även som ful och Claire Danes spelar den vuxna Cosette helt oklanderligt.

Men vad är det som gör att jag inte blir ledsen? Vad är det som gör att Jean Valjeans liv inte känns fullt lika miserabelt här som i nyinspelningen? Är det musiken som gör skillnad? Ja, jag tror faktiskt det. Sången, musiken, tonerna, dom liksom biter sig fast i det omedvetna på ett sätt som enbart ord inte gör. Det är lättare att hålla ifrån sig någon som pratar om elände än någon som sjunger om det – även om det logiska vore det motsatta. Det är precis lika många stora namn i den här filmen som i den filmiska musikalversionen, det är ingen skillnad och att Reine Brynolfsson är med och spelar fransman på knackig engelska spelar inte heller någon större roll i sammanhanget. Jag tycker fortfarande att historien i sig är fängslande men det blir ingen världsomvälvande filmupplevelse.

Blott två år efter Augusts version var det dags igen och denna gång blev historien en miniserie gjord för TV.

Men gode gud så dåligt, vilken skymf det är att ens lägga ner tid på att se detta skräp. Gérard Depardieu spelar över som Jean Valjean och John Malkovich som Javert, hahahaha, kan den mannen göra annat än att just…spela över?

Dom har tryckt in lite halvstora namn i birollslistan men det gör tyvärr inte filmen mer intressant. Charlotte Gainsbourg spelar Fantine och Asia Argento är värdshusparets dotter Éponine och dom gör det dom ska och bör men inget mer än så. Det här är på gränsen till skrattretande.

Filmen börjar och slutar på samma ställe som i den nyaste versionen men den stora skillnaden är att det pratas genomgående och att det här är uselt. Ingen stämningsfull musik att tala om, inga sånger, inget bra skådespeleri. Det känns som att vilja men inte kunna. Även om det är en klassisk historia som många känner till och tydligen inte kan få nog av  *tittar mig i spegeln* så får den bara inte behandlas såhär lättvindligt. Jag blir fan förbannad.

Så länge det finns lagar som skapar helveten i vårt samhälle, så länge som män förnedras, kvinnor skändas och barn är rädda, så länge det finns okunskap, fattigdom och misär här på jorden måste historier som denna berättas.”

Victor Hugo, författaren till boken samhällets olycksbarn, hade rätt. Det här är en historia som behövs berättas och den kommer leva för alltid. Att filmversionen från 2012 blir svårslagen är liksom en annan femma.

Les Misérables – 1978 – Regi Glenn Jordan – 117 min

Les Misérables –  1998 – Regi Bille August -134 min

Les Misérables – 2000 – Regi Josée Dayan mfl- 173 min

jämfört med

Les Misérables  – 2012 – Regi Tom Hooper – 158 min

 

 

Veckans klassiker: HÖSTSONATEN

Nu kommer jag till ännu en film i raden som jag blev sugen på efter att ha sett Bergmans video på SVT. Jag har aldrig varit med om maken till bra filmtipsarprogram.

Ingrid Bergmans sista långfilm innan hon gick bort i cancer är en tungt familjedrama som utspelar sig mellan överklassmamman och konsertpianisten Charlotte Andergast (Bergman), hennes kuvade dotter Eva (Liv Ullman) och hennes andra dotter Helena (Lena Nyman) som är svårt handikappad och bor hemma hos Eva och hennes man. Helena är något av en väl förborgad hemlighet, ett barn Charlotte medvetet försökt förtränga i alla år. Nu har Charlottes man avlidit och hon hälsar på sin dotter för första gången på många år och det river upp latenta känslor vill jag lova.

Ja, herregud vad känslor. Det är som Kilimanjaro vore fyllt av förtryckt hat, ledsamhet, sorg, aggressioner, översitteri och dåligt självförtroende och så borrar man ett hål i berget och hela tjofaderittan fullkomligt exploderar ut. Det gäller att känna sig skapligt mentalt stabil när man tittar på Höstsonaten. Jag tror nämligen att det här är en film som kan gräva sig ner under huden om man är på ”fel” humör. Eller rätt. Välj själv. Filmer som lyckas engagera varenda cell i kroppen är givetvis bra filmer men det kan kännas som ett heltidsarbete att se dom och det är inte alltid jag orkar med det. Fast den här gången orkade jag, jag lyssnade på språket, på  artikulationen, det som jag först stämplade som överspel men som jag sen förstod inte var det. Första tjugo minutrarna var som att gå naken i motvind i trettio minusgrader men sen tittade solen fram och jag hittade både underkläder, byxor och en varm tröja.

Att det här är en klassiker är solklart och att det är skådespeleri på hög nivå likaså. Att filmen inte får ett bättre betyg kan jag bara förklara med magkänslan, den jag lyssnar på men som alla andra kanske inte förstår.

Här finns filmen.

INGLORIOUS BASTARDS

Jag har haft ett enormt sug att se om Tarantinos Ingloriuos Basterds ett bra tag nu men det har liksom inte blivit av. Istället hittade jag den här filmen i en realåda hos min lokala stormarknad och lyckades bli intresserad av den trots bild på en blond beväpnad krigiskvinna endast iklädd trosor på baksidan av fodralet.

Svenskfödde Bo Svensson har huvudrollen i den här filmen och det känns som att en viss Dolph Lundgren synat honom i sömmarna och efterapat minsta manér. Han är en skön snubbe den där Bo. Cool liksom. Tarantino verkar tycka detsamma då han gett Bo roller i både Kill Bill 2 och Inglorius basterds.

Lovefilm kallar denna film krigsraffel och kanske är det en korrekt beskrivning. Jag tycker det här är en ganska charmig film, snyggt filmad, schysst grafik i förtexterna, skådisar som levererar även om jag inte alltid greppar exakt vad.

Ett gäng fångar rymmer från en konvoj och ska försöka hjälpas åt för att överleva nazisterna och gänget är en salig mix av tjuvar och banditer, svarta och vita, egon och mustascher. Att kalla Tarantinos version av filmen för en remake känns superknasig för även om filmerna har beröringspunkter så är dom galaxer ifrån varandra både i handling och känsla.

Jag känner inte att jag behöver slå på stora trumman för att få fram vilken av filmerna jag gillar bäst, däremot tycker jag inte den här filmen är oäven alls. I rätt sinnesstämning är den riktigt skön. Något man kan säga om det mesta.

KATASTROFPLATS HOUSTON

Jag är ett stort fan av katastroffilmer och jag är ett minimalt fan av filmer om mördarbin (se recensionen av Flying Virus om du inte tror mig). Vad kan då vara bättre som övning i filmrecensions-objektivitet än att se en storfilm, en känd katastroffilm, som handlar om afrikanska mördarbin som invaderar städer i USA?

Katastrofplats Houston är visserligen en sann titel på denna film men den är också aaaaningens missvisande. Originaltiten är The Swarm och visst har den lite mer sting (häpp!)?

Redan när filmen börjar får jag ståpäls. Namnet Irwin Allen i gula härliga retrobokstäver ger mig gåshud. Herregud, gubben har övat handpåläggning på så många klassiska katastroffilmer att det vore tjänstefel av mig att inte reagera. Han har regisserat och/eller producerat Skyskapan brinner, S.O.S Jorden brinner och S.O.S Poseidon så att vifta bort den här insektsfilmen bara för att Flying Virus var bortom bajsdålig känns superkorkat. Här viftas ingenting, inte än, inte förrän filmen är slut eller om bina sliter sig från TV:n och tar sig in i vardagsrummet.

Katastroffilmer är av hävd rätt långa, i alla fall dom riktigt bra. När historien får ta tid och dom olika karaktärerna presenteras i lugn och ro blir hemskheterna desto värre. På 70-talet fattade dom den här grejen och katastroffilmer hade sällan en speltid på under 2,5 timme. Katastrofplats Houston är inget undantag.

Gillar man 70-talsfilmer är detta MUMMA. Färgerna, känslan, scenografin och det flummigt naiva i kombination med kända ansikten som Michael Caine, Richard Widmark, Richard Chamberlain (i helskägg), Olivia de Havilland och Henry Fonda. Christian Juttner var fjorton år när han spelade Paul, killen som är den första att bli anfallen av denna gigantiska svärm och det är en kille som med lite fel inställning och lite sämre skådespelarbegåvning lätt hade kunnat bli ännu en pinsamt-barn-på-film-upplevelse. Nu klarar han biffen galant, han spelar mot förstorade jättebin som om han aldrig gjort annat, chockad och skakad som han är.

Det som gör mig mest glad när jag tittar på den här filmen – och liknande från samma tid – är med vilken äkthet dom gjordes. Det är ingenting som larvas bort, hela filmen är gjord med samma allvar och samma uppriktiga vilja att göra något bestående som om det varit en politisk thriller eller ett drama med oscarsbaktankar. Musiken är viktig och perfekt avvägd, effekterna är top-of-the-line sett till vad som gick att åstadkomma på den tiden, det satsades pengar på att kontraktera stora namn på alla poster för nånstans var det nån smart människa som visste att det är värt det, till slut är det det. Där Flying Virus misslyckades på samtiga punkter klarar sig The Swarm finfint. Sen tycker jag inte att filmen är lika spännande som till exempel Skyskrapan brinner men det är det få filmer som är.

Att jämföra Katastrofplats Houston med Flying Virus är som att jämföra en tvååring som gömmer en glaspärla i näsan med Joe Labero. Nuff said.

Veckans serietidningshjälte på film: SUPERMAN

1978 hände något stort, något världsomvälvande i seriehjältar-på-film-genren. Christopher Reeve drog på sig Stålmannens trikåer i en telefonkiosk och på nåt sätt gav han hela genren ett ansikte. Människor som aldrig skulle höja på ögonbrynen åt gamla tiders Batman & Robin gick plötsligt på bio och njöt av en enkel handling som kretsande kring det onda mot det goda och som spetsades till med en massa effekter.

Hela historien börjar på planeten Krypton. Den är på väg att explodera och alla invånarna som vill överleva måste evakueras. Stålmannen är bara en liten oskyldig bebis när han blir lämnad av sina föräldrar som båda tänker avsluta sina dagar på Krypton. Han förflyttas till Jorden där han sedan hittas nånstans i den amerikanska mellanvästern av ett gammalt barnlöst par och där växer han upp som Clark Kent.  Han är en annorlunda grabb på många sätt. Snabb. Stark. Egensinnig. Kanske inte alltid en superenkel kombination för en ung kille. Åren går, pappan dör och när han berättar för sin gamla mamma att han tänker lämna gården – och henne – kommer en liten scen som påminner en hel del om Lilla huset på prärien, både vad gäller känsla, ljussättning, stråkar och näsdukemåsten.

Superman har en hel del svagheter som film tycker jag och den största är bristen på tempo. Filmen är nästan två-och-en-halv timme lång men känns som fem. Första timmen är så seg att blodet knappt rör sig i kroppen och det är inte förrän filmen tagit sig till Metropolis, Lois Lane introducerats och Superman blivit gammal nog att Christopher Reeve kan spela honom som den börjar på riktigt. Reeve är stilig som Clark Kent i perfekt lagd frisyr och stora svarta glasögonbågar och många är dom komiska scenerna när han ska verka klumpigare och svagare än han egentligen är. Han har bra kemi ihop med Margot Kidders Lois Lane, dom är fina tillsammans.

Marlon Brando är inte med så mycket men han spelar Pappa Stålmannen och lyckas med konststycket att spela över Brando-style dom få minutrarna han är i bild. Gene Hackmans namn kommer först i förtexterna, innan Supermanloggan till och med och visst var han ett mycket större namn än Christopher Reeve när det begav sig och visst tar Lex Luthor en hel del plats i historien men sett till vad han uträttar med sin screentime så borde han hamna ganska långt ner i rollistan.

Effekterna känns med rätta lite mossiga men dom är ändå gjorda med charm och finess och håller förvånandsvärt bra fortfarande. Regissören Richard Donner gjorde sitt bästa med tanke på att han förutom Omen endast regisserat episoder i TV-serier innan detta, om än en hel drös sådana.

Som helhet så gillar jag Superman rätt mycket men kanske mer som nostalgikick än som film. Jag såg den första gången när jag tjatade mig till en hyrhelg med moviebox nånstans i början på 80-talet och visst kändes den fräsigare då än den gör nu men Christopher Reeve håller hundraprocentigt fortfarande. Han är superfin som Stålmannen, jättecharmig och cool och med en glimt i ögat som jag sällan ser hon skådespelare varken då eller nu. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på det tragiska som hände honom och att hans liv blev blev alltför kort men det är sant som det är sagt, livet är inte rättvist. Å andra sidan kan man alltid titta på Superman igen och njuta av en kärlekshistoria på hög höjd och med synlig bluescreen.

Filmen finns att se på Voddler för 19 kr för den som vill. Det var långt mycket dyrare att se den på moviebox 1983.