Onsdagen den 17 maj har nya Alien-filmen biopremiär, den som fått den synthiga titeln Alien: Covenant (ja, i min värld är Covenant ett band, inte så mycket mer än så).
Jag är superpepp på den filmen och tänkte därför ta fram stora trumman och slå lite på den under helgerna två genom att denna helg skriva om dom första två filmerna i Alien-serien och nästa helg om trean och fyran.
Det var inte SÅ länge sedan jag såg om och skrev om den första filmen men nu har jag sett om den ännu en gång och gör därför en kombo med den gamla texten och passar på att uppdatera den en smula.
Jag såg Alien för första gången i slutet på 80-talet.
Det var fredagkväll, det var mitt i vintern och jag kunde inte sova. Jag drog fram TV:n närmare sängen och zappade runt bland alla två kanalerna och precis då svepte Nostromo förbi. Jag släppte fjärrkontrollen, hamnade som i trans, kunde varken stänga av, somna eller blinka. Till råga på allt hade jag sjukt svårt att duscha ett par veckor efteråt, jag vågade inte titta uppåt för jag var helt säker på att det skulle sitta nåt slajmigt ostronliknande i badrumstaket som skulle släppa rätt ner över ansiktet på mig och fastna där. Facehuggern gjorde entré i mitt medvetande.
Några år senare var jag i London vid Leicester Square och betalade nästan 200 spänn för att gå in i något som hette Alien War. Hela insidan av rymdskeppet var uppbyggt som i ett rum in i vilket man blev inslussad åtta och åtta (eller tio och tio kanske, jag minns inte helt säkert). Jag fick min plats i rymdskeppet och det var tid för lift-off. Allt blev svart. Väggar och tak rörde sig, jag VAR i skeppet och nu kom ljudet, det smattrande oväsendet från ventilationstrumman, beviset för att det även i detta skepp sprang en alien lös.
När vi väl ”var uppe i rymden” hände det något. Lysdioderna började blinka helt galet, larmet gick igång liksom stoboskoplamporna och våra bälten lossnade. Vi var tvungna att fly, att gömma oss, för det var en fripassagerare ombord och våra liv var i fara. Paniken lyste i ögonen på mina medpassagerare och jag var minst lika livrädd jag.
En guide hjälpte oss in i en hiss men det fick bara plats fyra personer åt gången. Jag, min kompis och ett par som jag aldrig sett förut blev intryckta i den lilla hissen och ivägskickade. Det gnisslade och sprakade och alarmet fortsatte tjuta. Så hux flux tändes en lampa för några sekunder och jag såg den. DET VAR EN ALIEN I HISSEN! Ett monster, alldeles svart och stort var där och tjejen i hissen skrek till sen blev allt mörkt. Hissen fortsatte åka och snart var vi på säker mark. Dörrarna öppnades, ljuset tändes men…vi var bara tre kvar i hissen!
Väldigt få filmer kan få mig i rätt stämning lika fort som Alien. Sist jag mätte tog det 3 minuter och 16 sekunder sen var jag där, ingen annanstans. Jag ÄR där, i skeppet, i rymden och jag känner mig inte det minsta lurad. Jag sitter bredvid coola Ripley (Sigourney Weaver) vid det vita frukostbordet, jag har långt hem, jag är bland vänner men rädd ändå och jag vill inte dö mellan tänderna på ett utomjordiskt monster, även om det är tillverkat av svarta sopsäckar. Jag köper hela faderuttan utan att ifrågasätta så mycket som en vagnsbult och jag älskar det!
Alien är en klassiker som håller tittning efter tittning, år efter år och det är få science-fiction-filmer förunnat. Jag bugar, niger och bockar, drar upp tröjan och ber Ridley Scott skriva en autograf för det här är filmkonst när det är som bäst. Att det är Ridley själv som 38 år senare gör den nya uppföljaren är egentligen helt otroligt. 38 år har passerat. Ett halvt liv. Vilken ynnest att han fortfarande finns bland oss och vilken ynnest att man själv är kvar och kan uppleva detta. För vad man än tycker om Alien-filmerna och vilken skiftande kvalitet filmerna ändå har, det ÄR nåt speciellt det här. Nånting stort är på gång att ske. 17 maj får vi reda på vad.
Imorgon kommer recensionen av Aliens!
2023
