Etikett: 1986

Publicerat

Röd lördag: RED SONJA – BARBARERNAS HÄMND

Jag undrar hur många gånger jag sagt fel om den här filmen, att jag sagt ”barberarnas hämnd” istället för ”barbarernas”. Nu när jag ser om den trettiofyra år efter dess premiär känner jag att barberarna mycket väl borde kunna fixa en sammansvärjning och hämnas på filmen. Det är så. mycket. hår här. Så mycket peruker, så många DÅLIGA peruker att det känns som Tre Solar faktiskt ligger i lä.

Jag har aldrig gillat den här typen av film, aldrig fallit för riddare med svärd och häst, aldrig fått ökad puls av rustningar och halvnakna människor med medaljonger som enda skydd över könsdelarna. Ändå gillar jag Game of Thrones och det ÄR lika besynnerligt som glädjande, i alla fall för mig. Skillnaden mellan Red Sonja och Cersei Lannister är dock milsvid, eller Kalidor och The Hound.

Att se om Red Sonja och se den med vuxna ögon gör ont. Det är fysisk smärta att befinna sig mitt bland alla dessa otroligt kassa effekter, frigolitstenar och skådespelarprestationer som ingen annan än deras egna föräldrar skulle kunna hylla. Det är som att titta på ett långt och dåligt avsnitt av Hem till Midgård. Varför ger jag då inte filmen mitt absolut lägsta betyg? Nej, jag kan inte det. Den ÄR trots allt rätt charmig i all sin lökighet. Arnold överspelar med stirrande ögon, Brigitte Nielsen har extremt långa ben och förtexterna är ren kärlek, både i typsnitt och färg. Dessutom gillar jag Ennio Morricones musik som passar perfekt in i filmen. Så en etta blir det inte tal om men väl en svaaaaaag svaaaaaag tvåa. Jag skulle inte tipsa någon på jorden om den här filmen men jag dog inte heller av tittningen. Och Brigitte Nielsen var bra jävla cool då när det begav sig!

 

 

Det här recensionen är en del av bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

MELLAN MIDNATT OCH GRYNING

Det här med att slentrianzappa mig runt på Itunes utbud har blivit lite av ny favoritsysselsättning. Just den där funktionen att det dyker upp filmtitlar som andra som sett filmen också sett, filmer som liknar varandra, det är verkligen bra. Dessutom kommer det ofta upp titlar som jag antingen glömt eller helt enkelt inte visste fanns. Som The Morning After till exempel.

På svenska fick den heta Mellan midnatt och gryning och jag är återigen nästintill förvånad att jag inte redan sett den. Regisserad av Sidney Lumet (= en gammal favorit) och med Jane Fonda (= en gammal favorit) och Jeff Bridges (= en gammal favorit) i huvudrollerna, jag menar, vad finns det att inte gilla eller åtminstone inte bli nyfiken på? Klart jag hyrde den!

Alex (Jane Fonda) vaknar upp bakfull och jävlig i en dubbelsäng bredvid en man. Hon är alldeles blodig och han också. Den största skillnaden mellan dom två är att hon lever och han är död. Han har en kniv i bröstet och Alex får såklart panik. Full som hon var minns hon ingenting men sakta men säkert nystar filmen upp denna mordgåta.

Alex är en skådespelare på dekis, en kvinna som sett dina bättre dagar både privat och på arbetet. Av en slump träffar hon på Turner (Jeff Bridges), en lite yngre man med nån form av tröttsam ras-tourettes (han låter som en riktigt dum rasse-bonde när han pratar men utan dom karakteristiska yttre attiraljerna såsom keps och flanellskjorta). Turner ger Alex skjuts från flygplatsen (när hon i sin iver att rymma lyckades sätta sig själv ÄNNU mer i skiten).

Det här är alltså en film som gav Jane Fonda sin sjunde (och senaste) Oscarsnominering, hon vann dock inte denna gång. Det gjorde Marlee Matlin för Bortom alla ord. Tänk att även Sigourney Weaver var nominerad detta år, för Aliens! Men Jane Fonda ÄR riktigt bra i rollen som trasig suput, vacker som en dag (såklart) men ändå risig på ett ganska naturligt sätt. Hon vaknar till exempelvis inte upp den där mord-morgonen med perfekt sminkning och hår, nejdå, det är utsmetat precis sådär som det kan vara och håret står lite åt alla håll (som det normalt sett gör om det är lockat och tuperat med en massa hårspray. Vi pratar ändå 80-tal här!)

Jeff Bridges är nio år yngre än Jane Fonda och det är ganska precis vad det känns som i filmen, Jane Fonda är dock slätare i ansiktet nu än hon var för 32 år sedan och DET känns ju rätt skumt. Filmen för övrigt är en skön mix mellan 70-tal och 80-talskänsla (trots att den är producerad 1986), men gillar man denna ”typ” av film känns det som ett måste att ändå se den. Inte den bästa i genren, nej långt ifrån, men sevärd och detta mycket på grund av bra skådespelarprestationer. Mordhistorien i sig känns mest krystad.

Publicerat

Nedräkning inför Alien: Covenant – ALIENS (1986)

1986 var ett nej verkligen INTE ett nej.

Ripley mår ruskigt dåligt mentalt efter den förra resan ut i rymden och kämpar med både sömn och annat för att orka leva. Hon hittades mer eller mindre av en slump och nu har det gått 57 år. 57 år av sömn sedan hon dödade Alien-monstret och därmed överlevde the mayhem on Nostromo. Sen hon lämnade planeten LV-426 har den blivit koloniserat och ett 60-tal familjer bosatt sig där. Kontakten med dom har dock brutits av oklar anledning och nu ska ett gäng marinsoldater resa dit för att se vad som hänt och med sig på resan vill dom givetvis ha Ripley. Den enda människan som vet vad som eventuellt väntar. Men när hon börjar prata om organismer som satte sig på ansiktet och annat äckelpäckel himlas det med ögonen och ingen verkar ta henne riktigt på allvar. Kanske skulle hon inte ha gett med sig? Kanske skulle hon ha fått dom att förstå att ett nej faktiskt är ett nej. Hon ville ju inte åka!

Det här är den Alien-film jag sett minst antal gånger genom åren. Jag har för mig att jag faktiskt bara sett den TVÅ gånger före denna omtitt då jag tyckte riktigt illa om den vid första tittningen och vid den andra ville jag mest dubbelkolla om jag litade på min egen åsikt. Och ja, det gjorde jag. Jag gillade verkligen inte James Camerons förvandling av det långsamma rymddramat som Ridley Scotts Alien var till den actionpackade monsterkrigsfilm som Aliens blev. Men det några år sedan jag såg filmen nu, kanske ser jag på den med helt andra ögon nu?

Två timmar och sjutton minuter senare kan jag säga att jag är både klokare och ganska stolt över mig själv. Jag hade nämligen koll på min filmsmak redan på åttiotalet. Aliens är inte min typ av film, inte då och inte nu.

Det jag gillar med Aliens är relationen mellan Ripley och den lilla flickan Newt. Utan dessa två hade monstren kunnat få käka upp varenda jävel och jag hade brytt mig föga. Ripley och Newt blir en mänsklig motvikt mot dom skrikiga tuffis-militärerna som jag tröttnat på redan efter tjugo minuter. Krigisar är helt enkelt inte min typ av fölk.

James Cameron är duktig på action, det är han, men det är också all denna action som gör att Aliens blir en betydligt mindre spännande film än Alien. Det är ett jäkla liv hela tiden, skränigt, hög jobbig musik och snabba klipp och det gör sig bättre i andra typer av filmer tycker jag. Hela rymdkänslan försvinner. Men kanske var det meningen och då kan ju Cameron va nöjd och glad såklart.

Jag vet att den här filmen är mångas favorit i serien men nopps, inte min. Betyget tar sig med nöd och näppe upp på en trea, mer kan det inte bli tal om.

Nästa lördag och söndag ger jag mig på del tre och fyra i Alien-franschisen. Håll ut.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SYSKON

Även om vi filmspanare gemensamt kan samlas kring samma genuina förkärlek för film så är vi väldigt olika varandra som personer. Alltså egentligen VÄLDIGT olika. Men det finns två gemensamma nämnare som procentuellt är skyhöga om man räknar på hela gänget.

1. Det är väldans många av oss som är födda i september.
2. Dom allra flesta av oss har filmintresserade bröder.

Eftersom jag är en av dom som passar in på båda dessa punkter tänkte jag utnyttja det idag, jag tänkte nämligen dra in mitt eget syskon i temat.

Min två år yngre bror Peter och jag är uppväxta i samma hus med samma totalt film-ointresserade föräldrar och trots att våra personligheter är (nu) och var (då) extremt olika så har vi blivit ända-in-i-benmärgen-filmnördar båda två.

Hur fan gick det till kan man ju undra? Jag har ingen aning, men så är det i alla fall. Och när jag upprymt frågade honom om han ville vara med och skriva detta inlägg trodde jag stensäkert att han skulle svara nej (eftersom vi tycker och tänker precis tvärtemot varandra i typ allt så är en bra idé i min hjärna inte nödvändigtvis supertoppen i hans) – MEN – tadaaaa – han sa ja! Direkt! Och när jag sa att han fick välja film så valde han film. Direkt!

Såhär kan det gå när en storasyster och en lillebror ska diskutera en musikal från 1986 som handlar om en köttätande blomma. Peters tankar har ”vanligt” typsnitt, mina tankar är kursiva.

 

Hur ska man förklara vad det här är för film för någon som inte har en aning?

Filmen som blev en musikal som blev en musikalfilm?

Smart! OCH sant. Originalfilmen kom ju redan 1960.

Yes.

När du föreslog filmen slog det mig att jag faktiskt inte sett den sen vi var små. Eller vad var jag, 14 typ när den kom. Jag var inte så superimponerad av filmen då, gav den en trea i min filmbok har jag för mig. Hur kommer det sig att du gillar den så mycket?

Jag har varit löjligt förtjust i den ända sedan jag såg ett klipp på filmkrönikan när den köttätande blomman Audrey II sjunger ”I´m a mean green mother from outer space”. Då var jag 12år.

Men….det kan väl inte bara bero på det? Ett litet klipp?

Nej, inte bara såklart. Är det den animatroniska Audrey II, som fortfarande är hundra gånger bättre än dagens CGI, som är så himla bra? Är det scenografin som får en att känna som att man är mitt inne i musikalen? Är det alla balla cameos? Rick Moranis som gör det Rick Moranis alltid gjort?

Det kan väl inte bero på Rick Moranis?? Fast….han var rätt charmig på 80-talet faktiskt. Rätt kul. Vad gör han nuförtiden?

Nä det är nog musiken som gör det, och framförallt Ellen Greenes sångröst. Kan någon förklara för mig hur i helvete en sån spenslig liten varelse kan ha sån pipa!?

Vad gör han, Rick Moranis? Har du nån koll? Vavava? Har du det??

Jag älskar Ellen Greenes nästan desperata röst! Så mycket nerv och känsla! Den rör mig på ett sätt som brukar vara reserverat för animerad film!

Jag släpper Rick Moranis, det är lika bra, jag får väl googla, haha. Men Ellen Greene säger du. Ja, hennes röst är desperat. Och ganska….ljus?  Men jag måste säga att han som gör rösten till jätteblomman är rätt grym han med!

Okejrå, om du nu vill veta….det senaste jag läste om Rick Moranis att han bangade på en liten roll i Ghostbusters-remaken… Kan du släppa det nu? Men nu är det ju inte enbart en röst som gör detta till en film jag kan se om och om igen. Det jag listade innan bidrar naturligtvis till att göra Little Shop of Horrors till den underhållande lilla bagatell den är. Den är inte den bästa film som gjorts, men den är en film som alltid funkar.

Och vet du? Jag tycker du har RÄTT! Kors i taket va? Men filmen funkade! Jag som misstänkte att jag skulle bli uttråkad och tycka den var lite unken men det var helt fel.

Så till alla som läser detta: om ni inte redan sett den, gör det! Se den, lyssna på den, bli lite förälskade i Ellen Greene, avsky (och skratta åt) Steve Martin och tappa hakan över hur en docka anno 1986 kunde röra läpparna så snyggt!

Ja, otroligt snyggt faktiskt! Imponerande!

Och tycker ni slutet är för glättigt? Sök reda på det alternativa på youtube.

Vad får filmen för betyg av dig? Och vad vill du ha för betygssymbol? Du måste ju ha en egen ju!

Av mig får Little Shop of Horrors tre pyttesmå plysch-Rambo!

Och jag känner mig som vanligt lite snällare än du (hö-hö-hö) så för mig slår filmen över på en fyra, visserligen en ganska svag sådan men ändå en köttätande mysig fyra.

Peters betyg:

 

 

 

Fiffis betyg:

.

Idag skriver flera av mina filmbloggande vänner om samma tema. Klicka på deras namn för att komma till texterna.

 

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Filmitch
Movies-Noir
Jojjenito

Publicerat

BACK TO THE 80´S: BIG TROUBLE IN LITTLE CHINA (1986)

GOSSE, det här är lökigt!!! Samtidigt, jösses vad jag blir nostalgisk! Bara förtexterna får mig att le. Det tidstypiska typsnittet, regissören John Carpenters namn, musiken. Musiken. MUSIKEN!

Tänk dig att du sover över hos någon gammal släkting eller kanske i ditt föräldrahem och sängen är sådär perfekt bäddad men med lite udda sänglinne, sånt som tvättats tusenmiljoner gånger och luktar fantastiskt hemtrevligt av sköljmedel och kanske en mangelvals av trä. Musiken i den här filmen är som ett sånt påslakan. Det andas trygghet och igenkänning och det luktar mysigt även om ytan inte är så estetiskt tilltalande längre.

Lastbilschaffisen med det überamerikanska namnet Jack Burton (Kurt Russell) hamnar mitt i nånslags övernaturlig smet i Chinatown tillsammans med en asiatisk sidekick (som jag i skrivande stund glömt namnet på) och en fager överspelande ung dam vid namn Gracie (Kim Cattrall).

I Indiana Jones kölvatten kom många liknande filmer som denna där äventyr, spänning, några halvkända ansikten och en hel del specialeffekter skulle kokas ihop på 90 minuter och i många fall blev det helt klart sevärda ”familjefilmer” av det hela. Så även av Big trouble in litte China. Då. Inte nu. Nu funkar den inte längre. Den kan omöjligt funka för någon som inte såg den som ung.

Temat heter Back to the 80´s och är tillbaka nästa tisdag med tre filmer från 1987.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: STAND BY ME (1986)

.

.

.

Jag vet inte hur många gånger jag sett Stand by me men det är många. Det här är en film som gått hundratals gånger på TV och varje gång jag zappar runt och hittar den är det omöjligt att klicka sig vidare. Det är nåt med 50-talskänslan, med Richard Dreyfuss berättarröst och historien i sig, det är svårt att inte tycka om den.

Fyra killkompisar beger sig iväg längst med järnvägsrälsen för att leta efter ett lik och det blir ett sommaräventyr ingen av dom kommer glömma.

Som film betraktad känns den tidlös på nåt sätt, den åldras inte, blir inte inaktuell. Det är klart att man ser på skådespelarna att dom var väldigt unga, Keifer Sutherland, John Cusack, Corey Feldman och River Phoenix såklart, han dog sju år efter denna film.

Stand by me är en familjefilm i ordets rätta bemärkelse. Alla oavsett ålder kan se och uppskatta den och detta utan att filmen för den skull blir mjäkig. Att manuset är baserat på en novell av Stephen King är inget räddhågsna behöver oroa sig för, det här är inte läskigt, bara alldeles lagom spännande.

Det här är dagens andra film i temat som heter Back to the 80´s. Kl 18 kommer den tredje filmen från 1986, en film som åldrats betydligt sämre än denna.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: HÄROM NATTEN (1986)

.

.

.

Då när det begav sig var Rob Lowe och Demi Moore på topp av heting-ligorna för respektive kön.

Rob Lowes isblå ögon och hockeyben kunde få vem som helst på fall och Demi Moores vackra ansikte, kritvita tänder och whiskyhesa röst smög sin in i många tonårsdrömmar. Det är klart den här filmen blev en hit, självklart. Den var en hit även för mig trots att jag var en av få som inte riktigt förstod snygghetsvärdet i Rob Lowe. Han kändes lite för mycket som en levande reklampelare för Clearasil.

Härom natten är baserad på David Mamets teaterpjäs Sexual Perversity in Chicago. Den röda tråden i är förälskelse, sex, kärlek och relationer och vi får följa fyra personer som kämpar på med detta, Debbie (Demi Moore), Danny (Rob Lowe), Debbis bästa kompis Joan (Elizabeth Perkins) och Dannys polare Bernie (James Belushi).

När jag ser om Härom natten såhär 28 år senare kan jag känna en stor dos av nostalgi, jag tycker filmen har en viss charm men skulle jag se den för första gången nu skulle jag skratta läppen av mig. Demi Moores kläder är helt vansinniga men samtidigt, jag hade likadana 1986, vad garvar jag åt? Det är bara att acceptera att åren går och att inga trender består.

Historien är lika allmängiltig då som nu, det finns sällan något mossigt i berättelser om kärlek och relationer. Däremot musiken, den som jag ser som härligt 80-talsmysig, antagligen finns det många som ser den som just…mossig.

Det här är en film i temat som heter Back to the 80´s. Kl 12 och kl 18 presenteras ytterligare två filmer från 1986.

Publicerat

FILMÅRET 1986

1986. Nästan i mitten av det härliga 80-talet. Massor med bra film från detta år, eller? Jag hade femton filmer som klarade både den stora gallringen och den lilla men det är fem för mycket så jag satte mig helt enkelt skräddare på golvet, förde ihop tummarna med långfingrarna, blundade, lyssnade på delfinljud och försökte ta mig inåt, ända in i mitt allra innersta, in bland minnen, bortträngda känslor, nostalgikaos och tonårsångest. Vilka filmer var bäst? Vilka sitter kvar i maggropen?

Sjutton sekunder senare var listan klar.

 

10. ALIENS
(Regi: James Cameron)

Okej. Jag river av plåstret från skoskavet på en gång. Ritssssch! Precis som att jag med 2013-års lista placerade Gravity på plats 10 och fick en del läsare att sätta morgonkaffet i vrångstrupen (den har dessutom åkt ut från listan helt nu) så finns det en risk för nåt liknande när Aliens ”bara” hamnar på plats 10. En bra film, men den saknar en del av magkänslevärmen som en del av filmerna högre upp på listan ger mig. Dessutom finns det risk att den ryker helt när jag ser om Liftaren. Det känns troligt.

.

.

.

9. HENRY – EN MASSMÖRDARE
(Henry: Portrait of a serial killer – Regi: John McNaughton) 

Och här kommer den, exemplet på en film som gör mig varm i magen sådär som jag försökte förklara på plats 10. Fast det är inte riktigt sant. Henry-filmen gör mig allt annat än varm i magen. Det är en vidrig film, svinjobbig att titta på, hemsk. nästintill överjävlig faktiskt. Men det är en film som fastnar. Michael Rooker gör sitt livs bästa roll här tycker jag. Han är mycket bättre i den här filmen än som blå gubbe i Guardians of the Galaxy.

.

.

.

8. HANNAH OCH HENNES SYSTRAR
(Hannah and her sisters – Regi: Woody Allen)

Jag har svårt att rangordna Woody Allens filmer, jag tycker många är rent otroligt bra och Hannah och hennes systrar är en av dessa. Hela tre oscarsstatyetter blev det till filmen när Woody själv fick en för bästa originalmanus, Michael Caine vann Bästa manliga biroll och Dianne Wiest Bästa kvinnliga biroll.

.

.

.

7. ROSENS NAMN
(Der name der rose – Regi: Jean-Jacques Annaud) 

En ”gubbrulle” i ordets bästa bemärkelse. Eller ”munkrulle” kanske snarare. Klurigt, snyggt, mörkt, en Sean Connery som såg gammal ut redan då och en väldigt ung Christian Slater.

.

.

.

6. BLUE VELVET
(Regi: David Lynch)

Blue Velvet var den första David Lynch-aha-upplevelsen i mitt liv. Dagar då David Lynch´s tentakler når in i hjärnbarken är dagar man liksom aldrig glömmer. Jag glömmer aldrig känslan av gräs och en vattenspridare. Jag glömmer aldrig Isabella Rossellini. Jag glömmer aldrig känslan av att jag inte riktigt förstår. Det är en härlig känsla, jobbig men härlig. Och jag tycker verkligen att David Lynch har den snyggaste porträttbilden av ALLA på ImdB.

.

.

.

5. JEAN DE FLORETTE 1 & 2
(Regi: Claude Berri) 

Många år innan Gérard Depardieu blir en Putinvänlig pengagalen egocentriker som det är väldigt svårt att sympatisera med gjorde han stora roller i stora filmer och stora roller i mindre men underbara filmer, som denna. Jean de Florette handlar om regn, eller bristen på detta. Jävlar, mmmm det verkar spännande kanske du tänker och hånskrattar samtidigt inombords åt den där filmbloggaren som tjongar upp en fransk väderfilm på topplistan men skrattar bäst som skrattar sist. Ge den en chans om du inte redan sett den, du kommer bli förvånad.

.

.

.

4. TOP GUN
(Regi: Tony Scott) 

Watchin’ every motion in my foolish lover’s game. On this endless ocean, finally lovers know no shame. Turnin’ and returning to some secret place inside, watchin’ in slow motion as you turn around and say…take my breath away. Maverick. Iceman. Charlie. Goose. Tony Scott. Filmkärlek.

.

.

.

3. BETTY BLUE – 37,2 GRADER PÅ MORGONEN
(37°2 le matin – Regi: Jean-Jacques Beineix) 

När man gör årslistor och sammanfattar sina filmfavoriter från förr känns det som att två typer av filmer sticker ut mer än andra. Det är dels filmer som man sett många många gånger, filmer man återkommer till med jämna mellanrum och aldrig tröttnar på. Sen är det filmer som man sett en eller max två gånger och där man av olika anledningar känner sig helt nöjd med det. Betty Blue har jag sett två gånger och sista gången blev jag helt blown away. Det här är en Film, en Riktig Film.

.

.

.

2. COBRA
(Regi: George P. Cosmatos) 

1974 skrev författaren Paula Gosling en roman som hette A Running Duck. Den filmatiserades 1986 och blev till filmen Cobra med Sylvester Stallone som Marion ”Cobra” Cobretti med svarta klackskor, pilotsolglasögon och tandpetare i mungipan. Jag dööööööör, alltså han är så sjukt cool här och Cobra är verkligen en helgjuten film. Spännande som tusan, suggestiv musik,  Brian Thompson är riktigt otäck som Night Slasher och Slys dåvarande flickvän Brigitte Nielsen castades som den långbenta huvudrollen Ingrid. Men det mest intressanta är kanske att det gjorts ännu en ”Cobra”, ännu en film av Goslings bok (alltså SAMMA bok) och det är Fair Game med Cindy Crawford och William Baldwin från 1995. Tänk att det är samma grundmanus. Det kan man inte tro.

.

.

.

1. FLUGAN
(The Fly – Regi: David Cronenberg) 

Titta så glad han ser ut Jeff Goldblum, etta på topplistan å allt! Men vad är det han har i ansiktet, offer för dålig avocadopeeling eller vad kan det va? David Cronenberg som utsatt honom för ett prank i logen men en hink saltpetersyra upphängd ovanför dörren och fiskelina till dörrhandtaget? Neeej så är det såklart inte. Jeff Goldblum spelar Seth Brundle, vetenskapsmannen som uppfunnit en maskin som kan förflytta materia från en plats till en annan och när han ska prova att förflytta sig själv får han sällskap – av en fluga.

David Cronenberg peakade i sin ”klegg-era” med Flugan, nu gör han filmer i helt andra genres med varierande resultat. För mig kommer han alltid vara en av dom största, intressanta, modiga och mest personliga regissörer som funnits och Flugan är en klassiker. En klegg-klassiker. Och hurra för Jeff Goldblum som är så bra så bra på att spela fluga!

Bubblare: Liftaren, Peggy Sue gifter sig, Morrhår och ärtor, Plutonen, Bortom alla ord, F/X Dödlig effekt.

Intressanta filmer från 1986 som jag inte har sett än: Ont blod och Down by law.

Idag är det ett gäng filmbloggare som gjort sina listor över 1986-års bästa filmer. Klicka in på deras bloggar för att få filmtips och andra aha-upplevelser.

Spel och film

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmitch

Movies-Noir

Jojjenito

Flmr

Absurd Cinema

Filmfrommen

 

Publicerat

FILMÅREN – MINA BÄSTA 10

Filmårslistorna är ingen konstant vetenskap eller sanning, jag har heller inte sett varenda film som existerar från samtliga år och således kan listorna komma att uppdateras vad det lider.

Här nedan kommer det fyllas på med länkar till listorna när dom behagar dyka upp. Det kan bli förr, det kan bli senare, men dyker upp det gör dom och för att göra det aningens mer spännande både för mig själv och dig som följer bloggen så kommer listorna inte att dyka upp i rätt årtalsordning.

2023

2022

2021

2020

2019

2018

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

2004

2003

2002

2001

2000

1999

1998

1997

1996

1995

1994

1993

1992

1991

1990

1989

1988

1987

1986

1985

1984

1983

1982

1981

1980

1979

1978

1977

1976

1975

1974

1973

1972

1971

Publicerat

Skräckfilmsvecka: FREDAGEN DEN 13:E DEL 6

Nu är det inte bara Jason Vorhees som går igen, det är Tommy också.

Tommy Jarvis som vi sett i del 4 och 5 är tillbaka och den här gången har han gett sig DEN på att döda Jason en gång för alla. Han gräver helt sonika upp liket, den Jason som så uppenbart var tok-död i slutet på förra filmen. Ingen kan överleva det, han hade knappt nåt huvud kvar. Ju.

Men Tommy och hans polare gräver upp graven, öppnar kistan och ser en människa helt fucking uppäten av likmask. Räcker det som bevis? Nej. Jason ska spetsas med delar av ett staket tills han är ihålig som en hushållsost. Så får det bli. När staketstolpen sitter nedhuggen rätt igenom kroppen blir det givetvis åskoväder och blixten slår ner i metallen. Vaknar Jason? Skiter björnen i skogen? Jason leeeeeever!

Det här är en riktigt corny och jättebra början på en skräckfilm. Mörkt, regnigt, kladdigt, blodigt, maskar, hockeymask – och fullkomligt orimligt! Jag får helt klart en bra magkänsla och det är en känsla som håller i sig ända till slutet. Vilken uppryckning jämfört med förra filmen!

Hela filmen känns så himla skönt 80-tal. Tjejerna ser ut som dansare ur Michael Jacksons Thriller-video, samtliga killar skulle kunna ha biroller i St Elmos Fire eller Breakfast club och Alice Coopers låt från filmen – He´s back (the man behind the mask) – klättrade på Trackslistan när det begav sig. Jag får nostalgivibbar som är en 8-9 på Richerskalan och jag förstår varför den här filmserien är så pass sevärd och intressant som den är. Eller? Nej. Nu tog jag i. Jag förstår nog ingenting mer än att JAG gillar det här och att det är kul att se att det går att förnya filmen åtminstone liiite trots att ramarna är så snäva och storyn helt wacko.

Originaltitel: Jason Lives: Friday the 13th Part VI

Produktionsår: 1986

Regissör: Tom McLoughlin

Jason: C. J. Graham

Bodycount: 18 döda

Mest minnesvärda scen: Måste bli Jasons öga i början av filmen när det kryllar av maskar runt omkring. Snyggt gjort! Eller lilla flickan i sängen som får oväntat besök.

Filmitch skriver om en riktig Fredagen den 13:e ripoff: Madman. Hopp in och läs!

Publicerat

Tre om en: Det luktar Hallmark lång väg

ÖGONBLICKET FÖRE TYSTNADEN (1999)

Jag gillar filmer regisserade av Clint Eastwood mycket mer än jag gillar honom som skådis. Tyvärr – ibland – tycker han om sig själv aningens för mycket som skådespelare och det händer att han i sitt arbete som regissör rollbesätter sig själv som huvudkaraktär i en film han är hundraprocentigt fel för.

I Ögonblicket före tystnaden spelar Clintan Steve Everett, en cynisk journalist som blivit ertappad med att sätta på chefens fru och därför får göra vad som verkar anses som ”skitgörat”, det vill säga åka till fängelset och göra den sista intervjun med den Frank Beachum (Isaiah Washington), en svart man som samma dag ska avrättas med giftinjektion.

Så långt kan man säga att allting är gott, i alla fall om man komprimerar filmens handling till en enda mening. Visst, Clintan kan definitivt spela journalist, inga frågetecken alls gällande detta, men resten, herrgud, resten.

Att han vid 69-års-ålder och rynkor som vittnar om kanske ännu fler år på nacken skulle funka som nån slags bargigolo, alltså nej, jag köper inte det. I en scen sitter han i en bar och pratar med en ung kvinna som jag först tror är hans dotter men när han börjar flirta och komma med oanständiga förslag som nån jävla snuskgubbe och dom precis har pratat om hennes ålder (23) då blir jag faktiskt lite illa berörd. Det smakar gammal femkrona i munnen och jag vill inte se honom slicka sig om munnen åt nästan femtio år yngre tjejer och jag vill definitivt inte tro att denna söta tjej (och ja, det är fler i filmen, dock inte riktigt lika unga) är så sugen på honom tillbaka som hon ska verka.

Det som gör att filmen inte bara luktar Hallmark utan STINKER billig TV-produktion är sättet det är filmat på. Det är Sunset Beach fast mörkare, det andas kulisser, malmedel och realisation, det känns som återanvänd och överdrivet kletig  filmmusik (bortsett från ett par scener där Clint Eastwoods egna omisskänneliga pianospel gör sig påmind) a la Glamour-klassiker och flera gånger beter sig ljud och ljus i filmen som att det liksom avslutar/tonar ner inför reklamavbrott.

Nämennej usch vilket nedköp det här var. En svag svag tvåa för Clintan som a ladies man. Rob Schneider är mer trovärdig som kvinnokarl banne mig.

Här finns filmen.

 

 

RESTING PLACE (1986)

En ung svart officer dör i strid och får inte begravas där föräldrarna önskar för samhällets invånare. Han är – var – ju svart och får således inte dela mylla med dom vita. Föräldrarna kämpar stenhårt för sonens rätt att begravas och major Kendall Laird (John Lithgow) försöker göra det han kan för att hjälpa dom sörjande. Att han börjar ana ugglor i mossen gällande hur, var och varför officeren dog gör inte saken bättre.

Det som gör den här (på riktigt!) Hallmarkfilmen till en någotsånär okej upplevelse är dels John Lithgows blotta uppenbarelse, plus Morgan Freeman och den fenomenala CC Pounder som den döde officerens föräldrar. Visst andas produktionen lågbudget och visst är det sedvanlig ”hallmarks” ljussättning men trots detta är det inte sååå pjåkigt. Historien är lika viktig som den är allmängiltig och hur mycket jag än skrattade åt förtexternas typsnitt så kunde jag hålla mig från garv senare. Rasism är helt enkelt för jävla hemskt.

Här finns filmen.

 

 

 

THE LIMEY (1999)

När Wilson (Terence Stamp) kommer ut ur finkan beger han sig direkt till Los Angeles för att försöka få klarhet i din dotters död. ”Bilolyckan” hon dog i känns inte riktigt rumsren och han bestämmer sig för att hitta slemtorsken Tony Valentine (Peter Fonda) som han misstänker ligger bakom detta brott.

I Priscilla – Öknens drottning spelar Terence Stamp transan Bernadette och här lyckas han med konststycket att göra sin karaktär Wilson, den hårda tuffa åldrade mannen, mer feminin än Bernadette i full drag. Han vickar på höfterna mer än Christer Lindarw i pumps och jag skrattar mig halvt fördärvad. Detta och detta allena är filmens enda förtjänst. Allt annat andas konstfilm a la Hallmark. Usel ljussättning, en klippning som är hysterisk konstig, en medioker – nästintill banal – historia och skådespelare som ser ut att skämmas ögonen ur sig för sitt yrkesval. Att filmen är regisserad av Steven Soderberg förvånar mig inte, han har verkligen visat att han kan kombinera riktiga superfilmer med bottennapp i plaskdammar.

Den här filmen luktar inte bara Hallmark lång väg, den andas kvarglömd soppåse med gammal lax i hallen.

 

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans Berenger: PLUTONEN

När jag tänker på Plutonen så dyker två minnesbilder upp starkare än alla andra: Tom Berengers ärriga ansikte och introt till datorspelet med samma namn som brorsan hade till sin Amiga (tror jag det var). Spelet hakade oftast upp sig och jag lyssnade på introljudet i timmar (kändes det som).

När jag ser om filmen såhär många år senare slår det mig att det fortfarande är Tom Berengers ärriga ansikte som gör mest intryck på mig. Hans karaktär Sgt Barnes är av det mer vidriga slaget medans Willem Dafoe´s Sgt Elias är motsatsen. Snällisen. Han som inte får prinsessan och halva kungariket på slutet.

Chris (Charlie Sheen i en av sina bättre roller) är en ganska naiv yngling som frivilligt inställt sig som soldat i Vietnam. Hans aningen glorifierade syn på krig grusas snabbt och han inser att det inte enbart är Viet Cong som är fienden utan hans och hans soldatkollegors psyken.

När Oliver Stone regisserar är det sällan tråkigt men heller aldrig riktigt hundra. Plutonen var en medeltrea när jag såg den i mitten på åttiotalet, nu ser jag den aningens annorlunda. Krigsscenerna är bra men framförallt visar den klaustrofobi, utsatthet, misär, psykisk ohälsa och att krig ÄR bajs. Vetskapen om att filmen är baserad på Stones egna erfarenheter gör den mer intressant än ”vanliga” krigsfilmer men då det här är en genre jag har svårt att ta till mig så kommer den aldrig upp på några skyhöga höjder. Har man däremot fokus inställd på Herr Berenger så kan man inte bli annat än nöjd.

Kan det här vara hans bästa rollprestation ever?

 

Publicerat

Veckans klassiker: TOP GUN

Regissören Tony Scott tog sitt liv för fem veckor sedan. Det känns fortfarande overkligt. 1986 regisserade han filmen som blev hans stora genombrott och sen blev livet aldrig med detsamma för Ridleys lillebror –  och inte för huvudrollsinnehavaren Tom Cruise heller.

Top Gun var (givetvis) en stor favorit för mig när den kom men jag har inte sett om den på länge trots att filmen stått i hyllan inplastad och fin i åratal. Därför blev jag en smula förvånad när jag tog bort plasten, öppnade fodralet och upptäckte att det var tomt! Typiskt så typiskt, tänkte jag och löste problemet. Det är inte en film som är särskilt svår att hitta.

Hur var den nu då? Var filmen lika bra som jag mindes den? Den lille snygge Tompa Cruise som flög fram både i flygplan och på cool motorcykel och Kelly McGillis som var så snygg i sitt lockiga hår. Dom vaaaaar ju så kära och Take my breath away vaaaaaar ju en sån bra låt och Val Kilmer som i Icemans tappning  gjorde entré i mitt filmmedvetande och allt var paketerat på ett fräscht och coolt sätt med snabba klipp (som sen blev så karakteristiskt för Tony Scott). Men det som var fräscht och coolt 1986 är en sak, det är inte helt säkert att det känns på samma sätt 2012, men jo, tamejtusan om det inte gör det!

Det börjar med Kenny Loggins Danger Zone och stridsflygplan i motljus och coola killar i hjälm. Jag läser Music by Harold Faltermeyer i förtexterna och vill bara studskramas med nån. När Tom Cruise ler stannar tiden och hela filmen andas en energisk framtidstro som ofta går att hitta i 80-talsfilm men väldigt sällan nuförtiden. När Maverick (Cruise) och Charlie (McGillis) börjar flirta fullkomligt OSAR det tveklös passion från TV:n. Satan vilket par dom är! Otippat men klockrent och jag blir lite småkär i Tompa igen. Otippat även det.

Man kan säga att jag ler mig igenom filmen. Den där nostalgin som krydda är inte helt oäven men även om jag försöker se filmen helt objektivt så måste jag säga att den håller bra. Den känns inte minsta mossig faktiskt, vilket gör mig både förvånad och jätteglad. I sin genre är den något av ett mästerverk och trots att jag inte ger den en tokladdad femma den här gången så är den fortfarande bra nära en fullpoängare.

Top Gun är en självklar modern klassiker och den är startskottet för Tony Scotts kommande tjugofem år i filmbranschen, dom som slutade så tragiskt och tvärt vid en bro i San Pedro den nittonde augusti.

När jag såg filmen 1987:

När jag såg filmen 2012:

Hela soundtracket är för övrigt en höjdare, lyssna här vettja!

Publicerat

Almodovar-helg: Kärlekens matadorer

Precis som i Begärets lag börjar Kärlekens matadorer med en runkscen.

Det är smart av Almodovar att tjonga på i hundranitti för att få åskådarens fulla uppmärksamhet från början men det kräver också en hel del av fortsättningen. Det räcker liksom inte att upprepa mantrat att sexakten liknas vid en tjurfäktning och att en kvinna ska tas precis som en tjur –  ”så att hon inte märker nåt” (???), det räcker inte heller att zooma in nakna bröst eller pungar som anas genom röda tajta matadorbyxor, i alla fall räcker det inte för mig. Jag vet inte om det är meningen att jag ska skratta, förundras eller bli upphetsad och DET kan aldrig vara ett bra betyg för en film, oavsett genre.

Antonio Banderas spelar Ángel, en man med en maniskt religös och hårt uppfostrande mor som levt under syndbördan i hela sitt liv. Han drömmer om att bli matador men tål inte synen av blod och han har en syn på sexualitet och kvinnor som till slut gör honom galen.

Den före detta tjurfäktare Diego (Nacho Martínez) njuter av sex och död och träffar en jämlike i advokaten María (Assumpta Serna). ”Jag älskar dig mer än min egen död” vräker hon ur sig sådär spanskt sensuellt som bara en spansk sensuell kvinna kan göra (jag tänker tanken på hur det skulle låta om jag själv sa det och herreguuuud vad jag skulle skratta – och inte bara jag!) efter en het stund på golvet med Diego iklädd matadorkostym i guld-på-guld.

Det här är den av Almodovars filmer som hittills gör mig minst engagerad. Jag tycker inte den är kul, jag tycker inte den är intressant, Banderas har ledsna hundögon och det är klart, tänder man på män i spansk folkdräkt så är det här julafton men för mig, näe. Gäsp och tack men nej tack säger jag.

Publicerat

Almodovar-helg: Begärets lag

I väntan på en av årets kanske mest intressanta filmer som har biopremär på fredag, Pedro Almdóvars The skin I live in, tänker jag hitta på en grej här på bloggen. Jag tänker ha en Almodovar-helg och fokusera på alla filmer i där Almodóvar och Antonio Banderas samarbetat.

Sex stycken har det blivit och en av dom har jag redan skrivit om här på bloggen: Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (1988). Dom andra fyra tänker jag avhandla här på bloggen under helgen.

Först ut är Begärets lag (La ley del deseo)  från 1987, en film som kallats för regissörens minst publikvänliga film och som har försvunnit lite i skuggan av dom större titlarna.

Pablo Quintero (Eusebio Poncela) är en manusförfattare, en känd sådan, lite av en jet-set-kille och öppet homosexuell. Han lever ett mycket premiskuöst leverne men även om han delar sin kropp med många så är hans själ en mans allena. Juan är hans stora kärlek och det är en hopplös kärlek hur passionerad den än är.

När Juan flyttar till en annan stad dyker Antonio (Antonio Banderas) upp som gubben i lådan. Han uppvaktar Pablo och är otroligt ”på” trots att han enligt egen utsago inte ligger med män. Men visst gör han det för Pablo är en man och det är svettiga scener i sänghalmen och Antonio visar mer och mer bevis för att han inte är mentalt stabil på något sätt. Samtidigt handlar filmen om den transsexuella Tina (Carmen Maura) som föddes som Pablos bror men nu är hans syster.

Begärets lag är en köttig film. Den är fysisk, svettig, naken, det går nästan att känna lukten av både testosteron och sperma och som gayfilm betraktad är den skönt filmad helt utan omskrivande och förskönande filter. Jag köper historien mer lättvindligt än många av Almodóvars andra och kanske beror det på att den inte är fullt så skruvad som dom brukar vara. Filmen är dessutom inte riktigt samma färgchock som man är så vad vid när han står bakom kameran och det är faktiskt ganska skönt.