Etikett: 1987

Publicerat

Veckans klassiker: HIMMEL ÖVER BERLIN

Fan, man fick röka i flygplanen!

Så var det och det var inte länge sedan. Folk satt och rökte på flygen och ingen höjde på ögonbrynen. Stackarna med astma fick snällt fråga om platser på dom första raderna, mer hänsyn visades inte. Vad har då rökning på offentliga platser med den här filmen att göra? Inte mycket, inte mer än en scen i början av filmen men den scenen satte sig. Rökare. Ett utdöende släkte får jag hoppas. En sån jävla dum grej. Suga i sig dödliga kemikalier, döda sin egen insida och samtidigt lukta skit. Ingen människa kan säga att det är en smart grej att utsätta sig själv (och andra) för, även om det ser tufft ut när vissa stoppar den där giftpinnen i mungipan. När jag var liten rökte vi chokladcigaretter. Det känns som en godissort helt utan köpsug.

Dan mejlade ett filmklassikerförslag som jag tog till mig. Wim Wenders Himmel över Berlin. Jag måste säga att det är en modern klassiker då den är gjord så sent som 1987 men när jag tittar på den känns den väldigt Citizen Kane:sk – fast på ett bra sätt. Den är svartvit (för det mesta), den är suggestiv, den långsam, den är väldigt vacker och ger plats för djupa tolkningar eller enbart ytligt beskådande, valet är ditt – och mitt.

Filmen handlar om två änglar som befinner sig i Västberlin i slutet av 1980-talet. Dom har liksom alltid funnits där och dom har inga tankar på att flytta på sig. Dom flyger runt, iakttar, lyssnar, funderar, är med lite här och lite där och det är inte förrän den ena ängeln (Bruno Ganz) blir förälskad i en cirkuskvinna (Solveig Dommartin) som han börjar tänka över sitt eget ”liv” och ifrågasätta om det är så himla smart att vara ängel. Han är visserligen odödlig men han är inte med i matchen, cirkuskvinnan kan aldrig bli hans så länge han inte syns och egentligen inte finns. Kanske är det värt att bli dödlig för att få uppleva riktig kärlek?

1998 kom Änglarnas stad, en remake förlagd till Los Angeles med Meg Ryan och Nicolas Cage i huvudrollerna. Jag minns att jag tyckte väldigt mycket om den filmen när den kom och den känns väldigt mycket modernare än Himmel över Berlin på gott och ont. Bruno Ganz är en utomordentlig skådespelare men nånstans har jag svårt att se honom i filmer efter att ha sett honom porträttera Hitler i Undergången. Börjar jag tänka att han är en hitlerängel i välskräddad vinterrock blir det liksom twistat på riktigt.

För mig handlar Himmel över Berlin om strävan efter ett sammanhang, om längtan efter kärlek, om att försöka se solens gula strålar genom ett jytter av betongfundament och tysk dysterhet. Kanske har jag fått hela filmen om bakfoten men så känns det för mig.

Filmen är jättesmart skriven och fint regisserad av Wim Wenders. Det är som att han lyckats salta en maträtt alldeles perfekt, det skulle så lätt kunna bli superpretto eller skittråkigt eller blaha-blaha men det blir det inte. Det blir jättebra och jag gillar den här filmen till tusen. Kanske kanske kommer jag till och med att höja betyget vid en omtittning för det här är en film som tål diskussioner och funderingar – och att ses igen.

 

 

 

Nu tar Veckans klassiker en liten paus och återkommer måndagen den 7 januari igen.

Publicerat

Veckans Berenger: I SKUGGAN AV ETT BROTT

Tom Berenger var en riktig hottie på 80-talet, en känslig machoman vars läppar alltid zoomades in när det vankades kysscener. Mimi Rogers var gift med Tom Cruise, hon var en ”äldre” kvinna, skitsnygg, classy och lite spännande eftersom hon lyckats lägra den där snyggingen från Föräldrafritt och det i en tid då yngre män sällan var tillsammans med äldre kvinnor, eller längre för den delen.

1987 lyckades Ridley Scott fösa ihop dessa tu i en spännande erotisk thriller som var en storfilm – då. Det var en såndär film som ”alla” såg och som jag själv såg om och om igen på video. Nu har jag sett om den och visst håller den fortfarande men det är en story som filmats alltför många gånger för att fortfarande kännas spännande. Ensam rik vacker kvinna blir vittne till ett mord och ska beskyddas nattetid av snygg gift polis. Klurigare och lurigare än så är det inte. Twisterna kan en vandrande pinne med lätthet tänka ut och jag blir nästan lite fnissig åt det charmen. Det finns nämligen ingenting att bli besviken åt – egentligen.

Längtar man efter att se en riktig 80-talare så är I skuggan av ett brott perfekt. Musiken, känslan, ljuset, kläderna, Tom Berengers paradkostym – dom högt uppdragna blåjeansen – är givetvis på plats liksom Mimi Rogers klassiska 80-talskrulliga page. Ridley Scott som regissör är kanske mest känd för några små sciencefictionfilmer som börjar på A och slutar på lien, för Thelma & Louise, för Gladiator,  Bladerunner och Prometheus (såklart) men det är lätt att glömma att han under åren även gjort flera såna här tämligen ”normala” thrillers.  Han behärskar även den genren även om jag tycker han glänser mer som regissör av egensinniga storvulna härliga effektfilmer, där är han tämligen svårslagen.

Jag är svag för den här filmen även om jag inte är lika svag som jag var i slutet på åttiotalet men för tusan, med charm och högt uppdragna byxor kan man komma långt. Kolla bara Tone Norum.

När jag såg den 1988:

När jag såg den 2012:

 

Publicerat

VARATS OLIDLIGA LÄTTHET

Det är någonting efterblivet över Daniel Day-Lewis.

Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det beror på men för mig spelar det ingen roll om han spelar indian som i Den siste mohikanen, irländsk fängelsekund som i I faderns namn, CP-skadad som i Min vänstra fot eller hypersexualiserad tjeckisk hjärnkirurg som i den här filmen – han känns alltid aningens…bakom.

När jag såg Varats olidliga lätthet på bio 1988 var det ett himlans ståhej kring filmen. Vågade kärlekscener, vår egen svenska Lena Olin i en ENGELSKSPRÅKIG film (Hallelujah!) och halvnaken i hatt dessutom, en egensinnig regissör (Philip Kaufman), en Daniel Day-Lewis som var i ropet (efter att ha gjort Min sköna tvättomat och Ett rum med utsikt), en jättesöt Juliette Binoche, ett manus baserat på en bok av Milan Kundera (som DÅ var poppis som tusan åtminstone i min gymnasieklass) och sen som grädde på moset Stellan Skarsgård och Erland Josefsson i rollistan. Det var en film som måste ses och en film som på nåt vrickat sätt även måste gillas, i alla fall om man såg sig själv som nån slags kulturell varelse (som jag gjorde på den tiden).

Jag har inte sett filmen sedan 1988 och det enda jag minns är Lena Olins hatt. När jag sätter mig tillrätta i soffan för att se om detta högkulturella alster – som dessutom är begåvad med filmhistoriens kanske vackraste engelska titel – är jag fullt förberedd på totalkrasch rätt in i bergväggen. Jag tror inte alls jag kommer gilla filmen, inte alls som jag gjorde förra gången. Ingen del av mig är densamma då som nu och jag var bra mycket mer kulturtant 1988 än jag är 2012.

Filmen utspelar sig i Prag 1968. Tomas (Day-Lewis) är som sagt hjärnkirurg på dagarna och en kvinnornas man på nätterna – OCH på dagarna OCH på arbetstid. Han har inga svårigheter att få av sina narkossköterskor kläderna eller att flirta upp okända kvinnor på stan eller att underhålla sin sexuella relation med den vackra Sabina (Olin).  I en simhall får han syn på Tereza (Juliette Binoche) som han blir våldsamt förtjust i. Tereza känns väldigt annorlunda mot resten av kvinnorna han ligger med, hon är mer söt än vacker, hon är yngre än dom andra, hon har platta skor och hoppar hoppsasteg när hon springer, hon är väldigt glad och yvig och hon petar näsan på ett sätt som får mig att utbrista ett ”Åååååå” i falsett.

Tereza har det inte lätt med Tomas kvinnohistorier. Hon drömmer mardrömmar om hans otrohet och hon känner på sig – hon vet – att hon inte är den enda för honom mellan lakanen och hon fejsar honom med sanningen, hon blundar inte trots att det är jobbigt.

Tereza och Sabina hittar varandra i nån slags naken ménage-a-trois-vännine-relation med kameran som tredje part, inte Tomas.

Varats olidliga lätthet är högkulturellt på ett sätt som är ganska enkelt att ta till sig – om man inte tänker efter för mycket. Varför ligger det två klementiner på en tallrik bara sådär? Varför tittar Tomas på en kaktus som ser ut som två små taggiga penisar? Ibland är det lätt att glida iväg på analyserandets mörka stigar fast det kanske egentligen inte behövs. Bilderna kanske inte har någon baktanke, dom kanske bara finns. Jag vet inte hur det ligger till, jag bara konstaterar att jag tror att man kan se den här filmen på tre sätt.

1. Dissa den direkt som kulturtantskrafs utan att se filmen.

2. Se filmen för vad den är och lämna hjärnan tillsammans med plånboken i El Segundo

3. Analysera den in absurdum och kanske komma på svar på frågor ingen ställt.

Jag går på linje 2 och försöker se filmen för vad den är. 1988 valde jag linje 3 men blev inte klokare. Om tjugo år kanske jag väljer ettan, vem vet?

[Tips på små konstigheter jag sprang på när jag googlade om filmen: 1. Den här kvinnan översatte Milan Kunderas bok till svenska. Hennes efternamn gäckar mig. 2. Jag undrar om inte Daniel Day-Lewis har Imdb´s mest underliga porträttbild.]

Publicerat

Veckans Sarandon: HÄXORNA I EASTWICK

Den allra första filmen i temat om Susan Sarandon måste självklart bli filmen som fick upp mina ögon för henne.

Häxorna i Eastwick var EN STORFILM när den kom 1987. Jack Nicholson var mannen på allas läppar och dom tre byhålehäxorna som gestaltades av Cher, Michelle Pfeiffer och nämnda Susan var bland det häftigaste av kvinnligt kön som gick att se på en biograf (med kläder på).

Vad händer när Djävulen kommer till byn? Vad händer med tre uttråkade kvinnor, en som är nyskild och barnlös och lever för sin cello (Sarandon), en änka som lever på att skulptera små tjocka kvinnor i lera (Cher) och en hyperfertil snygging som just blivit lämnad av sin man och nu är ensamstående med sina sex barn som ser ut att vara ungefär lika gamla (Pfeiffer)? Självklart kommer den vivida, levnadsglade och obotligt kåte Daryl Van Horne (Nicholson) till undsättning och givetvis vänder han upp och ner på kvinnornas liv – och hela byn.

En av byns kvinnor, Felicia, spelas av Veronica Cartwright som förtjänar stående ovationer för sin insats i den här filmen. Hon blir ganska naturligt inte satt i första rummet, inte med den här ensemblen och inte annars heller då hon inte hör till Hollywoods mest fotogeniska men vad gäller acting skills slår hon dom flesta på fingrarna.

Jag har sett Häxorna i Eastwick många många gånger (och en gång som musikal i London med Peter Jöback i en av rollerna) men nu var det några år sedan. Det är med en liten ledsam tår i ögonvrån som jag känner att den inte åldrats så snyggt. Det jag förr tyckte var stor skådespelartalang hos Jack Nicholson känns nu som ocharmigt överspel och det förvånade mig. Fast det är fortfarande en underhållande film även om den inte håller i knappa två timmar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag såg den 1987:

När jag såg den 2011:

 

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

BAD TASTE

Det var en gång för länge sen, då när Fangorns skogar fortfarande stod orörda, långt innan ballrogen nedkämpades av den heroiske Gandalf och Fylke andades inget annat än harmonisk longbottomrök, i alla fall inte på spelfilm.

I Sverige kantades denna avlägsna era av manchesterbyxor i pastell, av överdrivna axelvaddar och av att Depeche Mode släppte den fullkomligt lysande LP-skivan ”Music for the masses”.

Lite tidigare i en helt annan del av världen fick en frodig man i tjugoårsåldern (som redan då hade ett illa ansat skägg) tag i en 16-millimeterskamera. Han engagerade ett gäng nördiga vänner och dom började filma. Varje helg i fyra år filmade dom, vaaaarenda helg. 1987 var filmen klar. Bad taste fick den heta den förstfödde ”sonen” till en av världens största nu levande regissörer, Peter Jackson.

Historien om några snubbar som undersöker en invasion av utomjordingar i en liten håla på Nya Zeeland är en orgie i klafs. Det är blod (aka Heinz tomatketchup) och hjärnsubstans och var man inte sugen på haggis  innan så lär man aldrig någonsin bli det efter detta.

Jag tycker inte filmen är varken bra eller speciellt spännande när jag ser den nu (2011) men 1987 när den var ny, herregud, DÅ var den ball! Att få till dessa effekter utan egentligen en spänn på fickan DET är stor filmkonst oavsett vad man tycker om filmen i sig och det som också slår mig är hur stensäker Jackson var på att filma vinklar redan då. Han vet precis hur han ska hålla kameran för att få in rätt känsla och han maxar användandet av naturen som kuliss, precis som han senare gjort i både Sagan om ringen och King Kong.

Bad taste är ett bra bevis för att även stora varit små och att det är värt att kämpa som en dåre om du har en dröm som du vill ska bli sann.

Publicerat

Tre om en: Höjdare med Michael Douglas

Farlig förbindelse 1987

Det hade varit kul att ta reda på skilsmässo-statistiken i Sverige 1987-88 jämfört med åren innan.

Det hade varit kul att jämföra antalet otrogna män före och direkt efter denna film gick upp på bio. Det skulle förvåna mig mycket om förändringen låg inom felmarginalen.
För om Michael Douglas kan få en välutbildad snygg kaninkokerska efter sig, då går ingen jävel säker.

Dan Gallagher (Michael Douglas) är advokat och har en fin liten familj. En helg åker hans barn och den vackra frun (Anne Archer) bort och då händer sig den dumma lilla grejen att Dan träffar kollegan Alex (Glenn Close), dom käkar lite, dricker lite och knullar lite. Det tyckte Dan var alldeles tillräckligt men se, det tyckte inte Alex.

Alex vill ha mer och hon är en rätt envis kvinna. Hon är besviken på Alex och litegranna arg kan man säga. Dessutom har hon vissa psykopatiska drag som Dan inte lyckades nosa upp bland feromonerna på krogen och den bristen på luktsinne får han ångra på sitt sätt resten av livet.

Vad är det då som gör att Farlig förbindelse är så bra? Vad är det som gör att den fortfarande håller? Jo. Det är en mänsklig film.

Det går att sätta sig in i alla situationer. Det går att tänka sig att man är den trygga familjesnubben som bara vill ha lite kul, det går att tänka sig in i hur det känns att vara den bedragna frun och det går att känna frustrationen, ilskan och ledsamheten i att vara den andra kvinnan som bara fick nöja sig med kalla rester och inget mer.

Och apropå statistik, det skulle vara kul att se försäljningsstatistiken på dvärgkaniner före och efter den här filmen också.

 

 

 

 

 

 

 

Presidenten och miss Wade 1995

Filmhistorien är inte fullskiten av romantiska VUXNA komedier direkt. Alltså nu menar jag filmer där BÅDE mannen OCH kvinnan är medelålders eller äldre än så.

Listan där den äldre gråtinnige mannen blir kär i en mycket yngre kvinna kan göras kilometerlång och hur lite problem jag än har personligen med åldersskillnader så är det rätt uppfriskande att ibland se ett par på film som faktiskt skulle ha äktenskapstycke även i verkligheten.

Michael Douglas spelar Andrew Shepherd som är USA´s president och nybliven änkling. Annette Bening spelar Sydney Ellen Wade, en ettrig miljölobbyist som presidenten kärar ner sig i och givetvis får dom massmedia efter sig.

Deras kärlek ses inte med blida ögon av presidentens närmaste posse (Martin Sheen, Michael J Fox mfl) då röstsiffrorna dalar, men hans antagonist, senator Bob Rumson (Richard Dreyfuss) blir desto gladare.

Det här är en riktig bli-varm-i-hela-magen-film för mig. Jag sitter i soffan med ett delfinleende och nynnar på Julio Inglesias-ballader och tycker att livet är rätt behagligt. Michael Douglas och Annette Bening är så samspelta att det känns som om dom tycker om varandra även utan ett engagerat filmcrew runt omkring sig.

Jag tycker det är synd att Mr Douglas inte klämde ur sig fler liknande filmer när han var yngre och lite mindre kirurgiskt uppstramad i ansiktet. Men man kan inte få allt. Det går ju faktiskt att se om höjdarna istället för att drömma om dom som ändå inte finns.

 

 

 

Falling down 1993

Bill Foster (Michael Douglas) sitter i sin bruna bil. Det är varmt, han är svettig. Han har en liten gnutta snor under näsan. Ögonen är tomma och alldeles blanka.

Han sitter i bilkön från helvetet, en sån som inte rör sig en millimeter och med stressade bilister runt omkring sig som tutar till absolut ingen nytta. Ungar glor från baksätet i bilen framför, i nån annan bil pratades det högt, solen gassar, bilen ryker lite, en fluga kryper i nacken, AC:n är trasig, fönsterveven vill inte alls, oroliga oranga lampor blinkar från vägbygget utanför. Han läser bilstickers och försöker döda flugjäveln med en hoprullad dagstidning. Det surrande ljudet från dom små vingarna ekar inuti bilen, han slår och slår helt urskiljningslöst men surret fortsätter oförtrutet.

Bilarna tutar högre, paniken närmar sig, kön står fortfarande blixtstill. Då öppnar han bildörren, tar sin portfölj och går iväg. Han lämnar bilen precis där den står.

”Hey! Where do you think you´re going??” skriker en av dom griniga medtrafikanterna. Bill tittar på honom och säger ”Home”.

Dom här första fyra-och-en-halv-minutrarna i Falling down är några av dom tajtaste och jobbigaste minutrarna filmintro jag någonsin sett. Dom sätter känslan, dom sätter standarden i hela filmen och ingen normalt funtad människa har svårt att känna igen sig.

Det finns ingen vuxen människa som inte tänkt tanken att ta ett brännbollsträ och slå sönder allt i sin väg när det kommer en såndär dag då precis allt går åt helvete. Det finns dagar när alla människor man möter är fullständiga jubelidioter och livet självt bara vill jävlas och man fan inte pallar mer. Bill Foster har en sån dag. Han har fått NOG och jag förstår honom.

På sin väg från den övergivna bilen och hem träffar Bill en hel hög människor som på olika sätt retar honom. Det är allt från den koreanske kioskägaren som säljer svindyr läsk, det är störiga sjutglada ungdomar, det är McDonalds-personal, det är böghatare och golfare och nazister och det enda han vill är att komma hem och gratulera sin dotter på hennes 8-årsdag men ex-frun (Barbara Hershey) vill inte ha hem honom. Dom är skilda och hon vill inte att Bill ska träffa dottern.

Robert Duvall spelar polisen Pendergast som jobbar sin sista dag och använder den till att försöka lugna sin psykiskt störda (väl?) fru via telefon och till att ligga steget efter Bill och försöka både sätta fast honom OCH förstå sig på honom.

Falling down kan kritiseras för att vara mycket: rasistisk, provocerande, våldsglorifierande och totalskruvad vardagsrealistisk och jag kan skriva under på allt det. Men bortsett från allt det där så är Falling down, för mig, en intressant och underhållande resa in i den mänskliga paniken.

Om mattan skulle dras bort under mina fötter, om jag inte hade någonting alls att förlora, om livet bara var en spillra och jag kämpade som en tok för att hålla näsan ovanför vattenytan – hur skulle JAG bete mig då? Vad skulle jag göra? Vad händer när nog på riktigt är N O G?

Titta på Falling down och tänk efter litegrann vettja.

 

 

 

Publicerat

FULL METAL JACKET

Jag och krigsfilm är inga bästa vänner direkt. Jag förstår inte krig, jag mår dåligt av krig, jag blir förbannad av krig, jag föraktar människors beteenden i krig och jag tycker allt som oftast att krigsskildringar inte ens är intressanta.

Men det är med krigsfilm som det mesta annat – det finns undantag – och Full Metal Jacket är ett sådant, för mig.

Stanley Kubrick regisserade Full Metal Jacket 1987, året efter Plutonen gjorde succé på bio. Plutonen fick en Oscar för bästa film, året efter fick Full Metal Jacket en stackars pissig nominering i en kategori ingen människa bryr sig om. Som jag ser det är Full Metal Jacket en mycket bättre film än Plutonen, om dessa nu nödvändigtvis måste jämföras.

I Full Metal Jacket gör Matthew Modine en kalasroll som Private Joker, den enda kända Baldwin som inte är släkt med Baldwin-bröderna, Adam Baldwin, spelar Animal Mother och Vincent D’Onofrio, den gigantiska kackerlackan i Men in black, är Private Gomer Pyle.

Visst är det grabbigt och vietnamigt och skitigt och hemskt som fan, men som krigsfilm är den hyperintressant. Full Metal Jacket är en av de mest mänskliga krigsskildringar jag någonsin sett och det är en film som sitter kvar i minnet som ärret efter ett skrapsår från tiden jag hade barnknän.

 

Publicerat

SPANARNA

Det var hösten 1989 och min familj hade flyttat från lägenhet till hus på landet. Jag fick hela källarvåningen för mig själv, en gillestuga med obehandlad furupanel på golv, tak och väggar.

Jag åkte till skolan en helt vanlig vardag och när jag kom hem på kvällen stod ett paket i mitt rum. En stor ny svart TV! Så jag tog mina sista korvören och köpte en alldeles egen video-bandspelare och efter den dagen lämnade jag sällan mitt rum när jag var hemma.

På den tiden hade jag bara tre filmer att titta på: Garp och hans värld, Spanarna och brorsans exemplar av Ingen knäcker Sharky med Burt Reynolds.

Jag såg Spanarna i stort sett varenda kväll, ibland två gånger per kväll. Jag kunde inte få nog av poliserna Chris (Richard Dreyfuss) och Bill (Emilio Estevez) som var satta att spana på en lägenhet där en förrymd fånges flickvän (Madeleine Stowe) bodde och där denna våldsamma fånge (Aidan Quinn) misstänktes dyka upp.

Spanarna spanar med sina kikare, käkar skräpmat i påse och skämtar med varandra på en nivå som bara poliser i 80-tals filmer kan göra. Självklart kryddas hela historien med att den äldre polisen kärar ner sig i den påspanade ärtan på andra sidan gatan.

Spanarna (Stakeout) är en skön actionkomedi och på slutet av 80-talet var det en självklar femma för mig. Det är den inte nu. Däremot är nostalgifaktorn så hög att bara Köppäbävisan, ballongdansen och Dunderklumpen ligger före.

I avsnitt 41 av podcasten Snacka om film snackar jag och Steffo om just denna film.