Etikett: 1988

Publicerat

Röd lördag: RED HEAT

1988! Världens bästa filmår levererar även en film till detta tema. Såklart. 1988 har det mesta man behöver om man gillar film. Världsklass av det mesta. Frågan är om just Red Heat är en sådan film. Är det världsklass i actionfacket? Har den åldrats med värdighet eller är det en krasch rätt in i bergväggen i 180 knyck?

Filmen börjar med en orgie i HUD. På riktigt, en ORGIE I HUD. Ryska kroppsbyggarmän, helt nakna förutom en minimalt förkläde framför könsorganen, tränar med tunga TUNGA tyngder, stönar och tittar med mer lystna blickar på sina egna svällande biceps än på dom helnakna kvinnorna skrider omkring/som badar i poolen framför dom. Det här är helt enkelt en scen man aldrig skulle få se fyrtio år senare i en amerikanskproducerad actionrulle.

Arnold Schwarzenegger ser minst lika ball ut här som i Terminator, han är som karvad i cernitlera och levererar onliners med rysk accent som om hans liv hängde på det. Jim Belushi är Chicago-polisen med ett irriterande välsmort munläder och tillsammans blir dom det där omaka polis-buddy-duon som man så ofta såg på 80-talet.

Arnolds karaktär Ivan Danko reser alltså till USA för att leta upp en rysk knarkkung som dödat hans kollega och Jims figur Art Ridzik blir hans sidekick i det nya landet.

Jag tittade på den här filmen och skakade mest på huvudet. Walter Hill lyckades göra en film som jag gillade rejält när den kom men som inte riktigt har hängt med mig i min personliga filmutveckling. Jag tycker helt enkelt inte att det här är en BRA film även om den har sina underhållande stunder. Att, som i förtexterna, vända på vissa bokstäver (typ R och N) 180 grader för att det ska ”påminna” om det kyrilliska alfabetet känns som barnprogramsmanér men det ger en bra start till filmen. Det går nämligen inte att ta så värst mycket på allvar här.

Är man en Schwarzenegger-fan är det en film man självklart måste se (om inte annat för förklädet-scenerna och nakenmansbrottning i snö, typ) eller om man vill titta sig igenom storfilmerna från 1988 men annars kan man med fördel låta bli.

.

 

 

.

Här kan du läsa om övriga röda filmer som varit med i temat.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: UNDER THE SHADOW

Jag behövde bara se fem sekunder av trailern till Under the shadow (på svenska ibland titulerad ”I skuggan” ibland ”Under skugga” men då jag inte ser något av det i skrift på IMDb kör jag på originalet) så var jag säker på att jag ville ha med den här filmen i Skräckfilmsveckan.

Filmen utspelar sig nämligen i Teheran 1988 och bara DÄR är den helt udda mot alla andra skräckfilmer jag sett. Manusförfattaren och regissören Babak Anvari är brittisk-iranier och filmen är en samproduktion mellan Storbrittanien, Jordan, Qatar och Iran och språket i filmen är persiska. Vad finns det att inte säga ja tack till med detta? Vad det än blir så är det nånting helt annat än Hollywood, i alla fall på pappret.

Kriget mellan Iran och Irak pågick mellan 1980 och 1988 i krigets slutskede sker ett otal brutala bombningar åt båda håll. Shideh (Narges Rashidi) var politisk aktiv i krigets början och nu när kriget förhoppningsvis går mot sitt slut drömmer hon om att kunna ta upp sina studier igen. Men hon får nej, det finns ingen chans i världen att hon kommer bli godkänd som student efter ”det hon gjort” och hon tvingas väldigt besviket ta till sig informationen.

Shideh bor med sin man och sin lilla dotter Dorsa (Avin Manshadi) och när maken (som jobbar som läkare) får sin årliga inkallelseorder är det bara att acceptera faktum. Det är andra som är herrar över deras liv, det finns ingenting – ingenting – dom kan göra för att ändra på det. Maken ger sig iväg till Elam, mitt i striderna och Shideh blir ensam med Dorsa som drömmer mardrömmar och kissar i sängen. Hon är rädd för djinner.

Djinner är ”av Gud skapade ökenandar” och beskrivs i Koranen som ”en rökfri eldsflamma” och Shideh försöker förklara för Dorsa att det är sagor påhittade av vuxna för att skrämma barn. Men Dorsa tror inte på det, det är hennes killkompisar som berättar historierna och som även ger henne katthår och andra grejer som skydd mot andarna och som den skräckfilm detta ändå är så är det ingen spoiler att mamma Shideh till slut måste acceptera att dom där djinner-andarna kanske inte är enbart sagor ändå.

Babak Anvari vann en BAFTA tidigare i år, för ”Outstanding Debut by a British Writer, Director or Producer”, tillsammans med filmens övriga producenter och filmen/dess skådespelare har vunnit inte mindre än sjutton priser runt om i världen. Välförtjänt må jag säga. Riktigt bra FILM, inte ”bara” skräckfilm.

Vad Johan och Sofia skriver om idag kan du se om du klickar på deras namn. Spännande läsning utlovas!
Blir du nyfiken på filmen jag skrev om idag så finns den att hyra på Itunes  OCH – inte att förglömma – den finns även på Netflix! Den svenska titeln är Under skuggan.

Publicerat

DRÄNKTA I NUMMERORDNING

Peter Greenaway är en av dom ”stora”, ”kända” filmskaparna som fått procentuellt sett väldigt lite uppmärksamhet på min blogg. Jag har skrivit om kroppar-och-kalligrafi-filmen The Pillow Book (med en naken Ewan McGregor) men that´s it. Givetvis såg jag Kocken, tjuven, hans fru & hennes älskare när den kom i slutet på 80-talet men då var jag betydligt mer av en kulturtant än nu och omfamnade pretentiösa filmer på ett vis jag aldrig skulle orka med idag.

Peter Greenaway är således en filmskapare jag känner naturligt motstånd mot och vad gör jag då? Tvingar mig på honom såklart. Det ska ju inte bara vara kul och smidigt att ha en blogg, den ska kännas också, det ska kännas, svida, svettas och – ja, faktiskt – drickas Samarin för att klara av det. Det var nämligen EXAKT det jag gjorde tjugo minuter in i den här filmen, jag tog mig ett glas Samarin. Magsyran fullkomligt vällde upp genom magen för det här är INTE en film i min smak, det här är INTE ett filmskapande som är lätt att ta till sig och det här är INTE underhållning på något plan – inte för mig.

Det som lockade mig med Dränkta i nummerordning var två saker: själva storyn OCH det faktum att filmen är från världens bästa filmår 1988. Den handlar om en kvinna som dränker sin man när han inte längre håller måttet och att hennes två döttrar gör detsamma med sina pojkvänner vad det lider.

Det fokuseras på tidvatten, badkar, kackerlackor, nakna kroppar (både kvinnor och män, hey, det är Peter Greenaway vi snackar om här). Det är många människor i bild samtidigt som alla gör olika saker, dvs det är rörigt som fan och detta ihop med mustiga färger, Michael Nymans klassiska fioler, frustande män som slickar på lår och låter som grisar, det är mat, och skägg och mat och hår och mat på tallrik och mat som dekor och det är köttigt och mycket och GE MIG MER SAMARIIIIIIN FÖR HELVETE!!!!!

Min intention att ge mig på fler av Peter Greenaways filmer slutar här och nu. Två recensioner räcker bra. Tack för mig. Hej.

Publicerat

Fredagsfemman #282

5. Tom Holland

Det här är en kille som för bara några månader sedan fyllde 21 och som inte behöver vara orolig för varken pengar eller karriär ett bra tag framöver. Får man jobbet som Spider-Man är man rätt safe en stund kan jag tro. Nu idag lagom till frukost är det dags för pressvisning av Spider-Man: Homecoming och det är en film jag har noll förväntningar på (efter skittrista och superbarnsliga trailers och posters). MEN historien har ju lärt mig att låga förväntningar är en flickas allra bästa vän. Det kanske Tom Holland ska vara glad för.

.

.

.

4. Rebel Wilson designar ett eget klädmärke

Rebel Wilson är inte bara med Pitch Perfect 3 (som får svensk biopremiär dagarna före jul), hon är även rykande aktuell med sitt eget klädmärke REBEL WILSON X ANGELS.  Taglinen för kollektionen är ”Style has no size” och jag kan inte annat än hålla med. Tyvärr är inte filmrollerna hon får/tar direkt kantade av just ”style” och det är jättesynd tycker jag. Hon är en betydligt bättre skådespelare än hon får chansen att visa. Eller så gör hon preciiiiis det hon själv vill och har ingen önskan om andra typer av roller, sånt vet ju inte jag såklart. Jag vet bara att hennes nästa drömprojekt är att bygga en nöjespark och att kläderna är skitsnygga.

.

.

.

3. Det vankas utomhusbio på Bråvalla

Just saying. Ifall nån tröttnat på krökande, stökande och gökande. Det är knivigt att hitta info om vilka filmer som visas men det spelar kanske mindre roll? Det känns som att dom ansvariga verkar tycka det. Länk till hemsidan. Jag ids inte leta mer. (Infon om att utomhusbion ens existerar hittade jag på Flimmers instagram. Jag har inte drömt det.)

.

.

.

2. Utomhusbio – mest från 1988!

16-20 augusti är det dags för Stockholms Filmfestivals årliga utomhusbio i Rålambshovsparken och i år har dom fokus på 80-talsfilm. Och DÖM OM MIN ICKE-FÖRVÅNING när tre av fem filmer är från….1988! Jag säger ju att det är världens bästa filmår! Filmerna som kan ses är i tur och ordning: 16/8 Do the right thing (Spike Lee, 1989), 17/8 Min granne Totoro (Hayao Miyazaki, 1988), 18/8 Dirty Dancing (Emile Ardolino, 1987), 19/8 Det stora blå (Luc Besson, 1988) samt 20/8 Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (Pedro Almodovar, 1988).

.

.

.

1. Michael Nyqvist ♥

Det känns tungt. Tomt. Obegripligt. Onödigt. Fan alltså, den där jävla cancern, den där JÄVLA döden. Det finns en dokumentär om Michael Nyqvist på SVT Play. Det kändes fint att se den samtidigt som det blir oerhört jobbigt att se någon så levande som faktiskt är död. Den där JÄVLA döden, varför tar den så många alldeles för tidigt och varför tar den människor som är så himla närvarande och bra? Är det för att ge oss som blir kvar en lavett – igen – och få oss att fatta att vi ska, vi måste, vara tacksamma för varje dag vi får här på jorden?

.

.

 

Publicerat

Skräckfilmsvecka: ORMEN OCH REGNBÅGEN

I slutet av sommaren dog skräckmästaren Wes Craven. Han efterlämnade ett rykande svart hål efter sig hos oss alla som växt upp med hans filmer och som tycker att The last house on the left, The hills have eyes, Terror på Elm Street och Scream-filmerna är riktiga skräckklassiker.

För att minnas och hedra Craven OCH för ge mig själv chansen att se en av hans äldre filmer – som dessutom är från det fabulösa filmåret 1988 – som jag ännu inte sett så beslutade jag mig för att Ormen och regnbågen får starta Skräckfilmsveckan anno 2015.

Antropologen Dennis Alan (Bill Pullman) besöker Haiti och får där se både voodoo och svart magi på otäckt nära håll. Han förgiftas men överlever mirakulöst och reser hem till New York igen. Men när han ser dom otäcka händelserna i behaglig backspegel förstår han att han upptäckt något stort. Han kan inte hålla sig, han reser tillbaka till ön.

På ön träffar Dennis en något annorlunda präst, Peytraud, en otäck jävel. Han dödar människor och återuppväcker dom sedan som zombies. Perfekta slavar! Inte mycket till motstånd där inte. Huuu!

Jag tycker det är lite klurigt att betygssätta den här filmen. Visst är den sådär skönt 80-talsmysig att jag sitter och klappar händerna men samtidigt är den inte så vidare värst bra. Den är inte tråkig men heller inte spännande och som skräckfilm känns den mer finurlig än otäck. Så det får bli en stark tvåa till Wes Cravens tionde långfilm.

Idag skriver Filmitch om en annan skräckis och Sofia har letat upp en klassiker från 1987!

Publicerat

ELDFLUGORNAS GRAV

Nyårsaftons morgon började lite annorlunda för mig. Den började med att jag var ledsen. Kudden var alldeles blöt efter drömmen jag nyss haft och orden ”Nå-nåååååååååås, Nå-nååååååååås” ekade i mitt närminne.

I drömmen satt jag i baksätet på en svart bil med tonade rutor och bredvid mig satt min yngsta brorsdotter som även i verkligheten är det sötaste barn med den coolaste personlighet jag någonsin träffat, mina egna inkluderade. I drömmen visste vi båda att bilen skulle sprängas och hon tittade upp på mig med stora rädda sorgsna ögon och sa med sin ljusa röst ”Nå-nååååååååås”.

Jag har dragit mig för att se Eldflugornas grav. Filmen har legat och skvalpat i mitt medvetande sen den kom det där rungande finfina filmåret 1988 men det har liksom aldrig blivit av att jag sett den.  Jojjenito, Fripps filmrevyer och The Nerd Bird har skrivit otroligt gott om filmen ( 3 X 5/5!) och Movies-Noir tyckte om den (3,5/5). Jag litar verkligen på deras omdömen, det är mer mig själv jag inte har ordentlig koll på.

Historien om syskonen Seita och hans lillasyster Setsuko som försöker överleva bland bombningar, hemlöshet och svält i andra världskrigets Japan är på pappret ingen skrattfest a la Disney direkt. Jag har medvetet väntat in rätt mental form för att orka se filmen, för att kunna bedöma den på rätt sätt. Att vakna en ledig dag med huvudet på en gråtblöt kudde och en liten flickas ledsna blick på näthinnan, kan det komma en mer rätt dag att se denna film? Troligtvis inte. Det är nu eller aldrig.

Jag bullar upp i soffan med en blå kopp te och nyinköpta näsdukar med minionerna på. Andas sakta in genom näsan, ut genom munnen och trycker på play.

Jag dog på kvällen den 21 september 1945.

Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord har också sett filmen och skriver om den idag. Klicka här för att komma till hennes recension. För egen del är jag tvungen att uppdatera min årsbästalista från 1988, den nya finns här.

Publicerat

Skräckfilmsvecka & Svensk söndag: BESÖKARNA

Det var det härliga filmåret 1988 det hände, det gjordes en skräckfilm i Sverige som faktiskt var riktigt läskig!

Bröderna Patrik och Joakim Ersgård skrev manus, castade stora namn som Kjell Bergqvist, Lena Endre och Johannes Brost i huvudrollerna och dåvarande Joakim Ersgård – nuvarande Jack Ersgard – regisserade.

Frank (Bergqvist) och Sara (Endre) flyttar med sina två relativt små barn till ett stort hus på landet och som sig bör i denna typ av film är det:

* ett hus med träfasad

* ett hus som ligger väldigt långt från närmsta granne

* ett hus med trappa upp till en vind

* en vind som ingen varit på på åratal och där det hänger metervis med spindelväv från taket

Frank har dessutom inget säkert arbete utan jobbar som frilansare och när det skiter sig med projektet han varit så bombsäker på att få går han ner sig mentalt, börjar dricka, blir aggressiv, sover dåligt och ljuden han hör i väggarna blir inte direkt tystare. Tapeterna vägrar sitta kvar på väggarna, det luktar metall i barnens rum och uppe på vinden händer det nåt mystiskt, Frank är säker på det. Sara är dock inte lika säker.

Det var många många år sedan jag såg Besökarna sist och som vanligt med minnet kan det ibland spela en ett spratt. Jag mindes filmen som väldigt spännande, rent ruggig bitvis och med en strålande Kjell Bergqvist vars ögon verkligen kommer till sin rätt uppspärrade och i ”rädd-mode”. Jag kan meddela att mitt minne inte svek mig. Besökarna är fortfarande bra och den lyckas med små medel hålla mitt intresse uppe från början till slut. Framförallt tycker jag filmmakarna lyckats med ljudet.

Visst finns det vissa scener som blir överdrivna, kanske till och med alla scener med Johannes Brost i bild, men jag köper det. Besökarna är en godkänd film och ett solklart filmtips till alla som inte redan sett den.

Idag har Filmitch sett seriemördarfilmen The town that dreaded sundown.

Det var sista filmen för detta års skräckfilmsvecka och jag vill passa på att tacka Filmitch så mycket för engagemang och temasällskap. Nu blir det lite mer ”vanlig” film på bloggen framöver men här och där uppblandad med skräckfilmerna som inte platsade denna vecka. Det är ju så härligt med skräckisar, är det inte?

Publicerat

BACK TO THE 80´S: COCKTAIL (1988)

.

.

.

Finns det någon skådespelare som är en bättre symbol för ungdomsfilm på 80-talet än Tom Cruise? Inte i mina ögon.

När Cocktail kom var han stor. Jättestor. Ojojoj så stor han var. 1981-1990 var han tillsammans med den vackra och jättemånga år äldre skådespelaren Mimi Rogers och det var coolt på nåt sätt. Han var annorlunda, han var modig. Hon var ju GAMMAL! När jag googlar lite ser jag att hon är född 1956 och Tom Cruise 1962. Bara sex års åldersskillnad alltså. Det var lite andra tider då…

När jag såg Cocktail på bio var jag inte så värst imponerad. En tämligen standardhistoria berättades och det enda som stack ut var sista kvarten. Musiken var botten, Bryan Brown gammal, Tom Cruise lite fånig och Elisabeth Shue bara log. Av naturliga skäl har jag inte sett om filmen sen dess, det har helt enkelt inte lockat.

När jag ser om den slås jag av vilken enormt bra smak jag hade som sextonåring. Vilken koll jag hade! Musiken ÄR botten, den är svinmossig. Utan tvekan skulle hela soundtracket passa in i Sällskapsresan och den skulle kännas mossig även där. Kokomo med The Beach Boys, vilket jävla dravel!

Cocktail är den enda filmen med Tom Cruise där jag upplever att han spelar över, att jag behöver skämskudde. Han är inte så het som han tror när han står bakom bardisken, kastar flaskor, firar av det bländvita leendet och dansar till den ”catchy låten” Hippy Hippy Shake.

Nej, här sätter jag ner foten. Cocktail var inte bra när den kom och den är inte ett dugg bättre nu. Betygsmässigt är den nere och nosar på ettan men håller sig inte där tillräckligt länge för att jag ska hamra ner spiken totalt. Och för att vara en film från 1988 är det ett haveri.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag är temat tillbaka igen, då avslutas det med tre filmer från 1989.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: ANKLAGAD (1988)

.

.

.

Att vara sexton år, tjej och se Anklagad på bio gjorde ont. Jag fick en inblick i en verklighet som jag tack och lov inte kände till så väl och mådde ganska dåligt efteråt. Filmen satte sig liksom i magen.

Jodie Foster vann en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll för sin gestaltning av Sarah Tobias, den unga kvinna som blir gängvåldtagen på ett flipperspel på en bar nånstans i USA. Tre män våldtar henne, tre män tittar på, hejjar och klappar händerna och en för övrigt rätt välfylld lokal gör inget alls. Men var det verkligen det som skedde? Varför ropade Sarah inte på polis? Fick hon inte skylla sig själv, berusad som hon var och med kort kjol? Hade hon inte flirtat lite väl mycket med en av männen, dansat lite för utmanande?

Att se den här filmen tjugosex år senare gör faktiskt inte mindre ont men det gör ont på ett annat vis. Det som gör ont är att ingenting förändrats. Det är samma frågeställningar fortfarande, samma påpekanden och fördömanden gällande offrets klädval, beteende, alkoholintag och betydligt mindre fokus på männen som inte har vett nog att låta bli.

Det jag upplevde med filmen 1988, att den kändes extraordinär, att den tog upp ett visserligen jätteviktigt problem men ett problem som inte var supervanligt förekommande, alltså den grejen får jag äta upp med både hull, hår och extra senap på toppen nu. Jag har blivit vuxen, 1988 var jag ett barn. Jag såg det inte så då såklart men likväl, jag hade inte varit med om så mycket, fattade egentligen ingenting om vare sig livet eller dess baksidor.

Anklagad är fortfarande en bra film. Både Jodie Foster och Kelly McGillis som åklagaren Kathryn Murphy är jättebra. Filmens dramaturgi är bra. Det som inte är bra är att filmen känns som vardag när jag ser den, vardag på ett ytterst beklagligt vis. När en hemsk film inte längre berör på grund av hur samhället blivit och hur…blasé…jag själv är, alltså det är fan inte vettigt.

När jag såg filmen 1988:

När jag såg filmen 2014:

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Senare idag kommer ännu en film från 1988.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: MIDNIGHT RUN (1988)

.

.

.

Förlåt mig Johan som har Midnight Run på plats nummer 1 på årsbästalistan från 1988.

Förlåt mig Christian som har Midnight Run som en av blott 30 filmer som fått betyget 5/5.

Förlåt mig Henke som skrivit en mycket positiv recension om Midnight Run och ger den 4/5.

Förlåt mig Jojje och Steffo. Jag vet att ni båda tycker väldigt mycket om den här filmen.

Förlåt mig Fiffi säger mitt minne och kryper baklänges in i ett dammigt hörn och skäms.

Jag mindes Midnight Run som en helt okej film, ingen favorit men okej. När jag såg om filmen inför detta tema slog det mig att jag blandat ihop den i skallen med en annan film från åttiotalet och att det var därför jag satt och väntade på John Candys nuna hela filmen som såklart inte dök upp.

I Midnight Run åker två män bil, flyg och tåg precis som snubbarna gör i Planes, trains and automobiles (Raka spåret till Chicago). I Midnight Run är det Robert De Niro och Charles Grodin, i den andra filmen Steve Martin och John Candy. Same same but different tydligen, i alla fall i min hjärna.

Visst bjuder den här filmen på en mysig 80-tals-känsla. Visst har den en skön mix av humor och spänning, en mix som inget årtionde varken före eller efter 80 har lyckats lika bra med. Visst är filmen full med tidstypisk musik men….men…..meeeeeeeeeeeen USCH så tradig film det är! Jag är helt ointresserad av den där fd polisen Jack Walsh (De Niro) och den där ”duken” Mardukas (Grodin) och deras snicksnackande.

Det filmen har på plussidan är två scener med MAGISKA barnskådespelare. Dels en superkort scen ombord på ett flygplan när Walsh klipper och klistrar och en liten kille sitter på platsen bredvid och dels när Walsh träffar dottern till sin ex-fru för första gången på många år (eller är det hans barn?). Hennes blick känns, den känns långt ut genom TV:n.

Det här är alltså en film som är mångas favorit från 80-talet. Dock inte min.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Senare idag kommer det två filmer till från mitt favoritfilmår 1988.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: DET KRYPER OCH KRÄLAR

Månadens filmspanartema gör mig schizofren i hjärnan. Dels drar den igång fantasier som får mig att tok-googla på filmer jag borde kunna se, dels ger den mig äckelrysningar. Jag har nånslags hatkärlek för kleggiga krälande och krypande djur på film (ja, i verkligheten med ska erkännas) och ju fler dom är på samma plats och ju mindre till storleken desto vidrigare.

Jag satt med en lista på sexton filmer som nån sjuk gen i kroppen fick för sig att jag var sugen på att se – ja, SUGEN – men det kändes inte rimligt. Så det blev en kompromiss. Det blev såhär:

TRE FILMER FRÅN TRE ÅRTIONDEN DÄR DET BÅDE KRYPER OCH KRÄLAR I MASSOR, FILMER SOM JAG ALDRIG I HELVETE HADE SETT FRIVILLIGT OM DET INTE VAR FÖR DETTA TEMA.

Everything I do, I do it for the filmspanarna.

 

 

Titel: Frogs

Alternativ titel: Grodorna

Årtal: 1972

Regi: George McCowan

Vad är det som kryper och krälar? Enligt IMDb är det ”evil frogs”

Ibland undrar jag om jag är helt frisk. Solen skiner, jag hör barn som leker på gården utanför genom mitt öppna sovrumsfönster, det är en fin försommarkväll. Ändå drar jag för fönstret, kryper upp i sängen med en kopp kaffe och sätter på filmen Grodorna från 1972, en film av extremt dålig kvalité på så många plan.

För det första ser det ut som om någon filmat av sin tjock-TV samtidigt som filmen visades för det är hoppigt och hackigt och ibland är bilden ganska sned och uppe i högra hörnet står det TV1000 och textningen ser ut som text-TV-typsnitt. För det andra tycker jag inte det är särskilt upphetsande/intressant/roligt/läskigt att se bruna paddor kvacka i närbild. Däremot, en ung mustaschlös Sam Elliott i huvudrullen i extremt tajt ”herrbyxa denim” och solklar PTH gör filmen tittbar. Jag vill ju se om han överlever. Väldigt många djur i filmen gör det inte. Ormar speciellt. Grodorna är verkligen ”evil”.

När jag googlade efter information om filmen fick jag reda på att den hör till subgenren ”eco horror”, dvs skräckscenarier hur det kan gå om man inte bryr sig om naturen. Jag kan tro att det här var en tämligen ny genrebeskrivning i början på 70-talet när miljöansvar knappast var hippt men nu, nu skulle var och varannan film kunna klassas som just det – och inte bara skräckfilmer.

.

.

 

 

Titel: Slugs

Alternativ titel: Krypande hot/Slugs muerte viscosa

Årtal: 1988

Regi: Juan Piquer Simón

Vad är det som kryper och krälar? Mördarsniglar

Att det här med mördarsniglar är ett otyg vet alla som någon gång bott i villa, i radhus, i lägenhet med uteplats eller känt någon som bott med nån form av natur nära inpå sig. Jag har med egna ögon sett släkt, vänner och bekanta få något Jack The Ripperskt i ögonen när dom gått med gummistövlar, hink och kreativ form av snigeldödande verktyg i ena handen. En del saltar ihjäl dom, får sniglarna att liksom smälta. En del klipper sniglarna i två delar, en del eldar upp dom. Själv tycker jag att dessa sniglar mest ser ut som krälande bajskorvar när man kommer i närheten och jag skulle inte ta i dom med tång, inte ens under hot.

På film då? Funkar sniglar på film? Ja, nog fan krälar dom i alla fall. Kräl-o-metern får jobba stenhårt under ett par scener i filmen. Sen är Slugs från det fantastiska filmåret 1988 och  – heeeeey Macarena – inte ens en dålig film som Slugs blir riktigt dålig när den produceras 1988.

Slugs har en viss charm, det kryllar av aggro sniglar, män med hockeyfrilla, kvinnor i hempermanent (och rediga vita underbyxor) och det spelas saxofon i bakgrunden. Sett till genren kan jag inte ge filmen annat än ett nästan godkänt betyg. Den är faktiskt bra äcklig stundtals.

.

.

 

Titel: Larva

Alternativ titel: –

Årtal: 2005

Regi: Tim Cox

Vad är det som kryper och krälar? Hmmmm…..larver?

Den som utformade filmaffischen har uppenbarligen sett larver i verkligheten. Dom som gjorde denna film har det knappast. Larva ska alltså handla om larver som sprider sig från döda kor via hemmagjorda hamburgare till människomagar men det blir i ärlighetens namn inte så vidare värst många larver. Däremot växer larverna upp och blir till nåt krypande flygfäliknande (malar? fast stora!) som mer ser ut som smutsiga sadelfiltar eller ett väldigt litet tält som gjort sitt under en högsommarhet, superdammig vecka på Roskilde camping.

C-filmernas okrönta drottning och tillika Rod Stewarts exfru Rachel Hunter har nån form av leading role och David Selby (Richard Channing i Falcon Crest) är ännu en nuna jag känner igen. Annars är det idel skräp både framför och bakom kameran.

En osedvanligt dålig kräl-och-krypfilm.

Nu undrar jag vad mina filmspanarvänner skriver om idag. Vad har dom hittat som kryper och krälar? Klicka på namnen får du se. Flmr Filmblogg, Except Fear,  Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord, The Nerd Bird, Har du inte sett den (pod) och Har du inte sett den (blogg).

Publicerat

FILMÅREN – MINA BÄSTA 10

Filmårslistorna är ingen konstant vetenskap eller sanning, jag har heller inte sett varenda film som existerar från samtliga år och således kan listorna komma att uppdateras vad det lider.

Här nedan kommer det fyllas på med länkar till listorna när dom behagar dyka upp. Det kan bli förr, det kan bli senare, men dyker upp det gör dom och för att göra det aningens mer spännande både för mig själv och dig som följer bloggen så kommer listorna inte att dyka upp i rätt årtalsordning.

2023

2022

2021

2020

2019

2018

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

2004

2003

2002

2001

2000

1999

1998

1997

1996

1995

1994

1993

1992

1991

1990

1989

1988

1987

1986

1985

1984

1983

1982

1981

1980

1979

1978

1977

1976

1975

1974

1973

1972

1971

Publicerat

1988 – VÄRLDENS BÄSTA FILMÅR

Jag tror inte någon som följt min blogg längre än en månad har kunnat undgå att jag helt förbehållslöst älskar filmåret 1988.

Det finns inget år varken förr eller senare som kommer i närheten vad gäller mängden fenomenal film och klassiker. Jag vet också att det finns en del människor där ute som inte tror mig, som tror att jag tappat en skruv och försöker trycka till mig med Pulp Fiction och Forrest Gump-året 1994 eller 1972 med Gudfadern, Den sista färden och Långt ner i halsen. Gaaaahh, säger jag, 1988 it is och nu ska jag försöka mig på en överbevisning. Häng med på en resa genom tolv månader som filmhistorien aldrig glömmer.

[Uppdaterad 2014-12-31: Rain man (plats 10) ut från listan ]

.

.

.

 

.

.

 

10. MIN GRANNE TOTORO (Tonari no Totoro, regi Hayao Miyazaki)

En animerad klassiker. Fantasifull och speciell sådär så man får varm bomull och/eller rosa sockervadd i hela bröstkorgen. (4/5)

.

.

.

.

9. FARLIGT BEGÄR (Dangerous Liaisons, regi Stephen Frears)

Det första – och kanske enda – kostymdramat som berört mig från yttersta hårstråna ända ner i småtårna. Glenn Close har visserligen kokat kaniner med den äran men ingen har på samma sätt som hon sminkat av sig i närbild, varken förr eller senare. (5/5)

.

.

.

.

8. RAMBO III (Regi Peter MacDonald)

Vad säger man? Världsklass! Grabben slåss mot hela den afghanska armén – och segrar. (4+/5)

.

.

.

.

7. ELDFLUGORNAS GRAV (Hotaru no haka, Regi: Isao Takahata)

Hjärtskärande. Hemsk. Jättefin. Sorglig. Mänsklig. Fantastisk musik. (5/5)

.

.

.

6. SKJUT FÖR ATT DÖDA (Shoot to kill, regi Roger Spottiswoode)

En superpännande thriller i med två skådespelare i världsklass. Tom Berenger och Sidney Poitier är en exemplarisk duo – dessutom mycket roligare än man kan tro. Den här duon kan lätt utmanövrera Dödligt vapen-killarna i kategorin Bästa Personkemi. (5/5)

.

.

.

.

5. DUBBELGÅNGARE (Dead Ringers, regi David Cronenberg)

David Cronenberg var i sitt esse när han regisserade Jeremy Irons mot Jeremy Irons i den här mycket suggestiva och mycket smala subgenren som kallas gynekologthriller. En ganska så äcklig film i all sin skruvade fantasifullhet. (5/5)

.

.

.

4. MISSISSIPPI BRINNER (Mississippi burning, regi Alan Parker)

Det här byhålerasistdramat bara växer och växer ju fler gånger jag ser det och är ständigt lika aktuell. Tyvärr. Se gärna filmen med Alan Parkers kommentatorsspår. Jag lovar dig, du vill aldrig att han ska sluta prata. (5/5)

.

.

.

 

3. DIE HARD (Regi John McTiernan)

Hur kan man inte älska en barfota, blodig och förbannad John McClane? Die Hard visade var actionfilmsskåpet skulle stå och jag har sällan varit lika svettig i en biosalong som jag var efter att ha sett den här filmen. Det var knappt det räckte med LP-skivor under armarna. (5/5)

.

.

.

.

2. FÖRRÅDD (Betrayed, regi Costa-Gravas)

Tom Berenger och Debra Winger i en sån JÄVLA bra film! Och så underskattad. Och så bortglömd. Och så….bra. (5/5)

.

.

.

.

1. DET STORA BLÅ (Le grand bleu, regi Luc Besson)

Luc Besson har gjort den enda film jag gett betyget högre-än-max och jag har svårt att tro att någon film kan nå in till mig på samma sätt igen. Det går inte att göra film bättre än såhär. Det är filmisk fulländning och det är klart att det hände 1988. (6/5)

Anklagad, Besökarna, Beetlejuice, Big, Bull Durham, Cinema Paradiso, Den nakna pistolen, Ett skrik i mörkret, Frantic, Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, Rain Man, Working girl, Young guns, Rain man och Zigenarnas tid.

Action Jackson, Akira, Baron Münchhausens äventyr, Bird, Bloodsport, Camille Claudel, Cocktail, Cocoon, Colours, Critters II, Crocodile Dundee II, De dimhöljda bergens gorillor, Den onda dockan, Den tillfällige turisten, Dubbelspel, Dödsspelet (The Dead Pool), En annan kvinna (Another woman), En fisk som heter Wanda, En liten film om kärlek, En liten film om konsten att döda, En prins i New York, Ett experiment i skräck, Fredagen den 13:e del 7, Gift med maffian (Married to the mob), Hairspray, High hopes, Huset på Carroll Street, Häxor, läxor och dödliga lektioner, Jagad av döden (D.O.A), Korpens skugga, Kristi Sista Frestelse, Landet för längesedan, Last rites, Madame Sousatzka, Midnight Run, Min fru är en utomjording, Moonwalker, Neon – Bright lights, big city, Nico, Oliver & gänget, Ormen och regnbågen (Serpent and the rainbow), Poltergeist III, Presidio – brottsplatsen, Punchline, Red Heat, Red Scorpion, Rivierans guldgossar, Salaam Bombay!, She’s Having a Baby, Snacka om spöken (High spirits), Spökenas hämnd (Scrooged), S.O.S – En segelsällskapsresa, Spioner i familjen (Little Nikita), Strul, Stränder (Beaches), Svart ängel, Tequila Sunrise, Terror på Elm Street 4 – Freddys mardröm, Tre tjejer (Mystic Pizza), Tucker – En man och hans dröm, Två systrar för mycket (Big business), Twins, Varats olidliga lätthet, Vem satte dit Roger Rabbit?, Vice versa och Willow.

Håller du med mig nu då? Är inte 1988 är suuuuperballt filmår?

Här hittar du Filmitch best-of-1988, här är Fripps Filmrevyers lista, här är Flmrs och här kan du kolla in Rörliga bilder och tryckta ords 88-favvisar. Movies-Noir har listat sina favoriter här.

Publicerat

FREDAGEN DEN 13:E DEL 7

Nu har vi kommit fram till mitt favoritår i filmhistorien: 1988. Tyvärr är inte årets version av Fredagen den 13:e ens i närheten av någon favorit för mig.

Tommy Jarvis lyckades kedja fast Jason under vattnet i slutet av sjätte filmen och där har han befunnit sig i ett gäng år. Nu börjar den unga tjejen Tina (Lar Park-Lincoln) se syner. Hon ser en man under vatten som får liv, hon ser hur vänner och bekanta kommer att bestialiskt mördas men det är syner, ingen tror henne.

Alltså, den här filmen är rent dum. Ingen charm, ingen läskighet, det finns ingenting av det härliga som fanns i del 6. Bortkastade pengar att göra filmen kan man tycka men jag ser på Imdb att med en budget på 2,8 miljoner dollar har filmen fram tills nu dragit in 19,2 miljoner dollar. Att få igång en skräckfilmsfranschise är banne mig mer lukrativt än McDonalds.

Hur som helst, det är bortkastad tid att se filmen.

Originaltitel: Friday the 13th Part VII: The New Blood

Produktionsår: 1988

Regissör: John Carl Buechler

Jason: Kane Hodder

Bodycount: 15 döda

Mest minnesvärda scen: Det brinnande slutet är ganska maffigt.