Nej.
Nämen nej.
Bara så.
Det räcker.
MIN GRANNE TOTORO
”Vill ni titta på Totoro med mig?”
Jag tittar bedjande, undrande och glatt på barnen. ”Totoro! Kom igen, det är Totoro ju!”
Båda barnen tittar på mig som om jag hade tentakler, fyra ögon och kom från planeten Weirdmammaus. ”Mamma….lägg av nu. Lägg bara av. Du tvingade oss se den där skitläskiga filmen med slottet när vi var jättesmå, det är väl samma som gjort den här…”
”Det levande slottet? Den var ju jättebra. Inte ett dugg otäck ju”.
”Aldrig.”
”Suck. Jag var fem år! Den var svinläskig! Och vad var du? 30? Och du SOV!”
”Aldrig”, säger den ena. ”Aldrig”, säger den andra. Båda går och lämnar mig ensam med fodralet till Totoro. Ja, vad säger man? Jag som tänkte att jag skulle vidga deras vyer, tvinga dom se annat än Bamse och lättsmält dubbad Disney, ge dom en inblick i Hayao Miyazakis värld och så blir det bara….fel. Suck. Men äsch. Vad suckar jag för? Jag må ha gett dom en ofrivillig skräckupplevelse av samma mått som min mamma gjorde när hon satte mig framför Professor Drövels hemlighet och trodde hon gjorde mig en tjänst men å andra sidan vet dom vad dom väljer bort. Norsk film har skrämt skiten ur mig sen dess och nu kommer animerad japansk film att göra detsamma med mina barn men dom vet å andra sidan vad det är. Dom har Miyazakis filmer som nån form av referenspunkt trots att dom inte sett alla och jag försöker känna mig nöjd med mig själv i rollen som filmväljarmamma trots att den ene valt bort Totoro för att spela LOL och den andra för att titta på Vänner.
Själv fortsätter jag välja Totoro, filmen om systrarna Satsuki och Mei som flyttar till ett hus på landet tillsammans med sin pappa och som lär känna sin nya granne Totoro, en knasig jättstor hårig varelse som inte ser ut som någonting annat jag sett. Eller som Mei uttrycker det: ”en jäääääääättestor hund!”
Det är för härligt det här! Det är så kreativt, så mysigt, så tjommigt med dom där genomskinliga mini-Totoros som springer omkring i skogen. Det är gullig musik, en fin historia och det är animerat i en stil som ingen annan än Miyaziki har. Han är som den japanska varianten av Per Åhlin. Flickorna Satsuki och Mei karaktäriseras som vanliga små tjejer både till utseende och beteende. Inget supertjejigt här inte. Okej, Mei har en rosa klänning men å andra sidan gör hon grimaser när hon är arg som en disneyanimatör på åttiotalet inte hade vågat ens skissa som telefonklotter.
Att Min granne Totoro gjordes det magiska filmåret 1988 förvånar mig inte. Det gör mig glad. Hela filmen gör mig glad. Hur ska jag få barnen att fatta det? Jag kanske måste väcka dom och vråla ”Totoro är en jääääääääättestor hund!”. Då blir dom inte rädda, väl?
FRANTIC
Jag kan inte låta bli, jag fortsätter tjata om det fantastiska filmåret 1988.
Frantic var en fullständig fullpoängare för mig när jag såg den på bio. Jag var som hypnotiserad, jag tyckte den var spännande nästintill bristningsgränsen. Så väldigt otäckt med en fru som bara försvinner i en stad där han inte ens förstår språket, så tänkte jag då. Nu tänker jag vilket sammanträffande att den här filmen ligger i brevlådan samma dag som vi diskuterat Emmanuelle Seigner på jobbet och hur usel hon är i Bitter Moon.
Bitter Moon ja, den andra filmen av Roman Polanski med Emmanuelle Seigner i en av huvudollerna. Frantic var den första och hon är lika dålig här men jag misstänker starkt att Polanski såg andra grejer i Seigner som jag inte ser och jag är säker på att jag har rätt eftersom dom gifte sig året efter. Dom är fortfarande gifta och har två barn ihop, Morgane och Elvis Polanski. Är inte det sistnämnda ett riktigt artistnamn då vet jag inte vad som är det, jag har i alla fall inte hört nåt bättre sen Robinson-Buba var i farten.
Frantic var det ja. Thrillern som var så spännande 1988 och som känns så blek 2012. Alla planteringar jag inte såg då skriver mig på näsan nu, Harrison Ford som var så fantastisk då tycker jag mest bara är…hemtrevlig. Frugan ser ut att vara trettio år äldre än honom och Emmauelle Seigner är såklart med för att vara sääääxxy men hon funkar inte på mig. Om hon dansade styltigt i Bitter Moon så är det ingenting mot hur hon dansar här.
Jag känner hur hornen växer ut i pannan men jag känner också att jag är en smula orättvis nu. Frantic är på inget sätt en dålig film, den är bara sämre än jag mindes den. Roman Polanski är en intressant regissör men kanske ännu mer intressant som människa. Vilket liv han levt, vilken bra film det kommer bli när han inte finns längre. Han är blott 165 cm lång men han är ändå en av dom största, på sitt sätt.
Filmen när jag såg den 1988:
Filmen när jag såg den 2012:
Tre om en: Filmer som inte kan hålla mig vaken
Sekundjakten (Downhill Racer- 1969)
Jag vet inte riktigt vad det beror på men det har blivit mycket Robert Redford härhemma nu. Han är inte någon personlig favorit, filmerna jag ser med honom är sällan några toppenrullar, ja, jag vet inte riktigt hur det kommer sig men ibland blir det så, filmer med vissa specifika skådisar kommer i klasar.
Att jag av nån anledning hyrt en skidfilm från 1969 med nämnde Redford i huvudrollen förstår jag inte riktigt heller men jag skyller på Gene Hackman som har en stor roll i filmen även han.
Jag älskade att titta på all form av utförsåkning när jag var liten och känner mig rätt hemma i den där gammaldags känslan av skidkläder och färger som filmen visar men hujhujhuj, det är inte mycket till handling eller spänning här inte. Nu är filmen från 1969 och troligtvis var det superhäftigt då att filma nån som åker störtlopp med en kamera på huvudet men när minutrarna går och det enda man ser är mellantider, skidspetsar och skidbacke då har jag svårt att hålla mig vaken.
Visst är det en omisskännlig 60-talsaura över filmen och den känslan är det inget fel på, men resten. RESTEN. Gäsp.
Här finns filmen att hyra.
Echelon Conspiracy (2009)
Det här hade kunnat bli en riktigt smart storebror-ser-dig-konspirationsthriller men när första halvan är sedd brakar det nästan åt fanders.
Edward Burns, Ving Rhames, Jonathan Pryce och Martin Sheen ger lite stjärnglans åt den här sömniga utdragna soppan men det hjälper inte.
Milagro (1988)
Robert Redford-dax igen dårå.
Här är han både skådespelare och regissör och från och med nu vet jag precis vem jag ska be om hjälp om jag någon gång lider av sömnsvårigheter framöver. Satan vilken sömnig film!
Jag har inget mer att skriva om filmen än att det är den första film jag ser från 1988 som jag verkligen inte tyckt om alls.
Här finns filmen.
EN PRINS I NEW YORK
Jorå, jag är inne i ett återupptäcka-Eddie-Murphy-stim alldeles på riktigt. Han var en stor idol för mig under min uppväxt och En prins i New York var länge en stor filmfavorit, den kom ju ändå under mitt favoritår 1988. Så jag köpte filmen och jag såg om den och hade den åldrats med värdighet?
Hahahahahaahahaaaaaaa.
Nej.
Usch och fy, nej fy fan.
Jag trodde i min enfald att Ombytta roller var den enda av Eddie Murphys filmer som inte fixat tidens tand men det här var nästan strået vassare ändå. Vad var det jag skrattade så mycket år förr? Jag minns scener som jag spolade fram och tillbaka massvis med gånger för att få skratta till, skratta mer, skratta igen men dessa scener får mig inte ens att rycka på mungiporna. Jag fattar liksom inte humorn längre.
Prins Akeem (Murphy) är en uttråkad 21-årig bortklemad…prins….från nåt afrikanskt hittepåland som är giftasvuxen men inte vill ha den kvinna han är bortlovad till så han åker till New York tillsammans med sin tjänare (Arsenio Hall) för att hitta ”den rätta”, dvs en kvinna med skinn på näsan som har egen vilja och smak. Eddie Murphy och Arsenio Hall gör – som vanligt – sjuttioelva olika karaktärer själva och det är ju fine – OM DOM VORE ROLIGA! 1988 var dom kul, 2012 suger dom babianröv. Hela filmen suger faktiskt.
Snuten i Hollywood-filmerna ligger i min pipeline nu och jag är rädd som fan faktiskt. Det kan uppenbarligen sluta precis huuur som helst.
När jag såg filmen 1988:
När jag såg filmen 2012:
My Movie Year
When Fandango Groovers Movie Blog calls for participants to a blogathlon about a special movie year, the roar reaches all the way to a suburb to Stockholm and to my (not so small) ears.
Though writing in English isn´t neither my cup of tea nor my big gulp of coffee I will do the one thing I can: my best. So, buckle up and I will try to take you back to the year when I was only sixteen and had my whole life ahead of me and a shitload of fantastic movies to see.
The year is 1988. I live in an extreeemly small Swedish town and my parents gets divorced that year. We move from a house to an appartment and my new neighbours don´t have much of a life. They notice everything I do and talk to my mother about my strangeness. My God, black curtains in her room and black Doc Martens on her feet, she must be a terrorist or something!
But no, I wasn´t a criminal of any kind, I was just an ordinary teenage nerd. I loved school, I loved reading books, I loved electronic music and of course, I loved movies just as much then as I do now. I had terrific friends, I had a great mom and I had a nice good looking boyfriend with a white driveable Volvo, but despite all that, movies was the one thing that made me understand life and the crazy rocking world around me.
1. Luc Besson´s The Big Blue made me realize that love isn´t easy, not for anyone. Love can be a lot of things and even if it´s anything but normal – for me – to love a fish more than a human Jacques Mayol proves me wrong. Who decides what´s normal? I decide for me but for others I sure don´t.
The Big Blue is a movie that manage to play on my feelings like I was a big cello. I cry like a starving baby with colic each time I watch it and as a movie it´s pure and simple perfection. But not all awakenings are easy. My new perspective about myself and love made me listen to my heart. I dumped my boyfriend and my neighbours got a new thing to talk about: my ex-boyfriends clogs clapping in the stairwell, angry and sad at the same time, day after day after day.
2. John McClane teached me a lot of things in John McTiernan´s Die Hard but not all of those things focused on how to handle an angry German guy. For example: I had a deodorant that worked! Transpiring like a guinea pig in a sauna and still being totally odorless was a feeling any teenager would die for and I sure was one of them.
I sat there in the little local cinema and couldn´t breathe. I couldn´t blink either. I just sat there and I was so exhausted and my sweater was so soggy and moist I could easily have used it as a wet towel. Die Hard is still one of the greatest actionmovies of all times even though I transpire a lot less nowadays (thank God for that!).
3. Racism was – and still is – a huge topic in many small Swedish cities. I the shitty village of mine there were a great deal of that back in 1988. I was so sad, so frustrated over the fact that people could be so cruel to each other because of something so silly as skin color.
Seeing Alan Parker´s Mississippi Burning didn´t make me glad but it sure gave me a giant bandaid around my heart. I was still angry but I felt a bit wiser, isn´t that the whole purpuse of being a teenager?
4. Perhaps it was then, perhaps it was when Glenn Close cleaned the pale make-up from her face in the movie Dangerous Liaisons that I grew up from being a schoolgirl to a real woman.
The movie is a smörgåsbord for every hormonal, thinking, feeling boy or girl, man or woman. Jealousy, passion and love, subjects that never goes out of style, subjects that fulfill our minds no matter of age. When it comes to love we all have a bit of our reptilebrain left. Intelligence doesn´t count, self confidence can be erased by a minute, all you can do is live your life and try to be kind. Carma, you know.
This movie was my teacher in life-kindness-knowledge. Be kind, be good, be nice. Try, always. Don´t let mean people piss on you but in every other case try to be nice and you´ll get it back – sometime, somewhere, somehow.
5. So many memories from my teenage years holds the strong hand of Sylvester Stallone. Therefore, I can´t do a list like this without a movie with my homie, without the man, the myth, the short Italian killingmachine Sylvester Stallone aka John Rambo.
He travels to Afghanistan this year in Rambo III, of course to be a hero and save Trautman (Richard Crenna) and I love it, I won´t and I can´t explait it, I just do. I cried like I always did (and always do) in the end when the credits roll, the lights turns on and I leave my stonehard Viol-candy on the armchair (the only candy for sale in my cinema back then and it was soft like leftovers from the stoneage).
The first thing I bought when I visited Stockholm just weeks after seeing this film was a movieposter and I hung it on my pink wall right between First Blood and Cobra. I wonder what the neighbours would have said about that. Three times Stallone on a girly wall! Oh my God, she must be craaaazy for real!
There were a lot of movies from 1988 that made me a wiser young girl and it´s difficult picking just five of them but I did, I made it – Jeeeeey! – but there are a few more movies from ”my” year that I would love to at least mention: Dead ringers, The Unbearable Lightness of being, Big, Betrayed, Working girl, Rain Man, A fish called Wanda and The Accused.
There are so many movies and so little time, but if you choose one year to dig yourself deeper into, choose 1988. At least that´s MY favourite movie year of all times.
Två om en: BEETLEJUICE
Sist Movies-Noir och jag hade en filmbatalj gällde det Michael Mann´s Heat, en film som inte på en fläck kunde få oss att enas. Nu är det dags igen om än kanske inte riktigt lika hardcore.
Filmen som just idag både berör och upprör är Beetlejuice, Tim Burtons film från 1988, detta fullkomligt magiska år i filmhistorien.
En av oss hissar, en av oss dissar och mitt emellan står en man i randig kostym och bara flinar.
Burtons Beetlejuice av Movies-Noir
Det är något med Tim Burton och hans filmer. Varje film är en unik upplevelse som man antingen älskar eller hatar. Jag kanske inte hatar hans filmer, men det räcker oftast att se filmerna en gång. Det händer så klart att jag ser om vissa av hans filmer, främst för att se om de faktiskt var bättre än jag kom ihåg dem. Ett sådant exempel var Batman (1989), där filmen faktiskt var sämre än jag kom ihåg. En annan är denna som inte alls gick hem hos mig vid första titten.
Det hela börjar relativt idylliskt när Adam (Alec Baldwin) och hans fru Barbara (Geena Davis) precis påbörjat sin semester. De ska spendera de två veckorna med att dekorera om i sitt hus. Men så är olyckan framme och paret omkommer i en olycka. Utan att veta vad som hänt dem dyker de upp i sitt hem. Snart inser de att de är fångar i sitt egna hem då de är döda. Och när en ny, jobbig familj flyttar in, ja då måste de komma på ett sätt att få bort dem.
Adam och Barbara behöver hjälp och då vänder de sig till en expert på området – Beetlejuice. Säg hans namn tre gånger och han kommer hjälpa dig. Problemet är bara att han är omöjlig att samarbeta med, han är äcklig och oberäknelig. Men så länge han kan få jobbet gjort, varför inte tänker Adam och Barbara. Beetlejuice spelas av Michael Keaton och är en karaktär som är minst sagt ”out there”. Han har inga spärrar och är en riktig dåre.
Filmen funkar till viss del ganska väl faktiskt. Adam och Barbara är relativt normala och historien hade kunnat funka om man utelämnat vissa karaktärer och händelser. Beetlejuice är iofs en hyfsat charmig och vulgär karaktär, men samtidigt jobbig och skrikig. Karaktären Otho, vän till den nyinflyttade familjen, skulle man helst vilja slippa helt och hållet. Han påstår sig vara synsk och är allmänt jobbig filmen igenom.
Det största problemet är de många stop-motion sekvenserna i filmen som ser taffliga ut och sänker filmen totalt. Denna teknik var ganska vanlig på 80-talet och förstörde många filmer. Visst kan man se förbi detta om man gillar filmen i övrigt, men när det är på gränsen till uselt redan innan så blir det inte direkt bättre av det här. Å andra sidan är filmen en fantaskykomedi så man får tolerera lite överdrivna saker. Det hör liksom till. Och filmen fungerar faktiskt lite bättre nu än första gången jag såg den. Kanske har jag högre tolerans eller så är filmen inte SÅ usel som jag hade fått för mig. Den går att se utan kramper.
.
Om mannen i den randiga kostymen av Fiffis filmtajm.
Jag hade aldrig sett Geena Davis på film förut. 1988 var jag sexton år och trots att Flugan kom två år tidigare hade jag inte sett den. Jag visste alltså inte vem Geena Davis var, inte heller Alec Baldwin var nåt känt fejs och Tim Burton – who? Michael Keaton hade jag sett i Johnny Dangerously men det var ingen film som fick mig att gå ner i brygga så när jag satte mig väl tillrätta och skulle se Beetlejuice för allra första gången hade jag noll förväntningar. En spökhistoria om en man i randig kostym, jahaja.
Nittio minuter senare tänkte jag ”jamen, det här var ju helt okej” och sen var det inte mer med den saken. Först när jag sex år senare börjar gråta på Universal Studios i Los Angeles när Beetlejuice går fram till mig för att kramas förstår jag att filmen nog haft större impact på mig än jag vad insett. Jag ser om den när jag kommer hem till Sverige. Det är fortfarande en bra film, visst är den det, men det är inget wohooooowwwww. Vad är det då med denne randige man som berör mig, vad är det som gör att en sminkad sommarjobbare i en nöjespark får mig att bli alldeles gråtmild? Å andra sidan, vad är det som gör att en människa utklädd till krabban Sebastian i Den lilla sjöjungfrun, sjungandes Havet är djupt på italienska, får mina tårkanaler att brista totalt på en biograf i Rom strax innan premiären av Ringaren i Notre Dame?
Det är nåt med vissa filmkaraktärer som gör dom större än filmen själv. Hur många skräckfilmsnördar har inte Freddy Kruger-figurer i bokhyllan? Är det för att samtliga Terror på Elm Street-filmerna är världklass eller är det för att filmkaraktären i sig är larger than life? Jag har King Kong i plast i min bokhylla. Och Shrek, åsnan och Mästerkatten. Och E.T, både i plast och sten. Beetlejuice hade också platsat där liksom krabban Sebastian. Vissa filmkaraktärer tar sig innanför huden, in i hjärtat och som små små skärvor av gulligt glas sitter dom där och hänger liksom med genom livet.
I julas rotade jag fram min Beetlejuice-VHS och tittade på den en kall natt när alla sov. NU förstod jag, jag förstod allt. Jag ser Geena Davis storhet som den underskattade skådis hon är. Alec Baldwin är jättebra, Winona Ryder med och Catherine O´Hara, som jag 1988 inte hade en susning om vem det var, är nu en av mina stora favoriter och hon förhöjer definitivt filmen med sin närvaro. Och musiken. Och knasigheterna. Och att filmen faktiskt är väldigt sorglig. Den enda som inte imponerar på mig är Michael Keaton, ändå blir jag glad vid blotta åsynen av den där randiga kostymen.
Beetlejuice är allt annat än en självklar film men den sitter fast i mitt filmhjärta. Det är nostalgi och känsla i en knasbollsymbios och den gör mig glad på ett sätt jag inte kan förklara. Kanske stavas det filmmagi, kanske stavas det beteendestörning, kanske behövs det inte stavas eller förklaras. Bra film och kärlek fungerar lite på samma vis. När det klickar så klickar det och en analys av detta är egentligen fullständigt irrelevant. Det är bättre att bara släppa sargen och njuta av stunden.
VARATS OLIDLIGA LÄTTHET
Det är någonting efterblivet över Daniel Day-Lewis.
Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det beror på men för mig spelar det ingen roll om han spelar indian som i Den siste mohikanen, irländsk fängelsekund som i I faderns namn, CP-skadad som i Min vänstra fot eller hypersexualiserad tjeckisk hjärnkirurg som i den här filmen – han känns alltid aningens…bakom.
När jag såg Varats olidliga lätthet på bio 1988 var det ett himlans ståhej kring filmen. Vågade kärlekscener, vår egen svenska Lena Olin i en ENGELSKSPRÅKIG film (Hallelujah!) och halvnaken i hatt dessutom, en egensinnig regissör (Philip Kaufman), en Daniel Day-Lewis som var i ropet (efter att ha gjort Min sköna tvättomat och Ett rum med utsikt), en jättesöt Juliette Binoche, ett manus baserat på en bok av Milan Kundera (som DÅ var poppis som tusan åtminstone i min gymnasieklass) och sen som grädde på moset Stellan Skarsgård och Erland Josefsson i rollistan. Det var en film som måste ses och en film som på nåt vrickat sätt även måste gillas, i alla fall om man såg sig själv som nån slags kulturell varelse (som jag gjorde på den tiden).
Jag har inte sett filmen sedan 1988 och det enda jag minns är Lena Olins hatt. När jag sätter mig tillrätta i soffan för att se om detta högkulturella alster – som dessutom är begåvad med filmhistoriens kanske vackraste engelska titel – är jag fullt förberedd på totalkrasch rätt in i bergväggen. Jag tror inte alls jag kommer gilla filmen, inte alls som jag gjorde förra gången. Ingen del av mig är densamma då som nu och jag var bra mycket mer kulturtant 1988 än jag är 2012.
Filmen utspelar sig i Prag 1968. Tomas (Day-Lewis) är som sagt hjärnkirurg på dagarna och en kvinnornas man på nätterna – OCH på dagarna OCH på arbetstid. Han har inga svårigheter att få av sina narkossköterskor kläderna eller att flirta upp okända kvinnor på stan eller att underhålla sin sexuella relation med den vackra Sabina (Olin). I en simhall får han syn på Tereza (Juliette Binoche) som han blir våldsamt förtjust i. Tereza känns väldigt annorlunda mot resten av kvinnorna han ligger med, hon är mer söt än vacker, hon är yngre än dom andra, hon har platta skor och hoppar hoppsasteg när hon springer, hon är väldigt glad och yvig och hon petar näsan på ett sätt som får mig att utbrista ett ”Åååååå” i falsett.
Tereza har det inte lätt med Tomas kvinnohistorier. Hon drömmer mardrömmar om hans otrohet och hon känner på sig – hon vet – att hon inte är den enda för honom mellan lakanen och hon fejsar honom med sanningen, hon blundar inte trots att det är jobbigt.
Tereza och Sabina hittar varandra i nån slags naken ménage-a-trois-vännine-relation med kameran som tredje part, inte Tomas.
Varats olidliga lätthet är högkulturellt på ett sätt som är ganska enkelt att ta till sig – om man inte tänker efter för mycket. Varför ligger det två klementiner på en tallrik bara sådär? Varför tittar Tomas på en kaktus som ser ut som två små taggiga penisar? Ibland är det lätt att glida iväg på analyserandets mörka stigar fast det kanske egentligen inte behövs. Bilderna kanske inte har någon baktanke, dom kanske bara finns. Jag vet inte hur det ligger till, jag bara konstaterar att jag tror att man kan se den här filmen på tre sätt.
1. Dissa den direkt som kulturtantskrafs utan att se filmen.
2. Se filmen för vad den är och lämna hjärnan tillsammans med plånboken i El Segundo
3. Analysera den in absurdum och kanske komma på svar på frågor ingen ställt.
Jag går på linje 2 och försöker se filmen för vad den är. 1988 valde jag linje 3 men blev inte klokare. Om tjugo år kanske jag väljer ettan, vem vet?
[Tips på små konstigheter jag sprang på när jag googlade om filmen: 1. Den här kvinnan översatte Milan Kunderas bok till svenska. Hennes efternamn gäckar mig. 2. Jag undrar om inte Daniel Day-Lewis har Imdb´s mest underliga porträttbild.]
DUBBELGÅNGARE
Att 1988 är ett av mina solklara favoritår i filmhistorien är ingen nyhet, inte heller att David Cronenberg är en av mina favoritregissörer.
Cronenberg gjorde filmen Dubbelgångare (Dead ringers) just 1988 och det var en av dom första filmer av honom som jag såg. Kombinationen Cronenberg, Jeremy Irons (som jag just då fullkomligt avgudade) och genren gynekologskräckis var lika perfekt för mig DÅ som en läskburk Fanta Black Orange var 1983 eller som en neonblå cykel med röd-vit-prickig sadel är 2011.
Därför var det med skräckblandad förtjusning jag satte mig ner och såg om filmen. Det kan ju gå så illa när jag gör sånt. Det kan bli gallimattias av alltihop och jag tycker det vore hemskt tråkigt, speciellt i det här fallet. Dubbelgångare är nämligen en film som legat på min Topp-10-bästa-lista sen jag såg den första gången.
Enäggstvillingpojkarna Beverly och Elliot Mantle (Jeremy Irons X 2) är rätt udda redan som barn och inte blir dom mindre udda som vuxna, om än aningens mer framgångsrika. Dom jobbar båda som gynekologer och har en förkärlek och en klar kreativ begåvning för att uppfinna nya gynekologiska instrument. Deras gemensamma gynekologmottagning är specialiserad på att försöka göra infertila kvinnor fertila.
Beverly och Elliot gör det mesta tillsammans vilket även inkluderar att dom delar kvinnor. Den ene är nämligen framåt, social och en kvinnokarl medans den andre är mer inåtvänd och…svår. En dag kommer en känd skådespelerska till kliniken, Claire (Genevieve Bujold). Hon vill inget hellre än att bli mamma men alla hennes försök har hittills gått i stöpet och hon tycker ändå hon provat allt från att strunta i preventivmedel till att leva ett extremt promiskuöst leverne. Det som framkommer vid undersökningen är att Claire är muterad, hon har tre livmödrar och kommer aldrig att kunna få ett biologiskt barn hur mycket hon än försöker.
Bröderna tycker (såklart) att hon är intressant på väldigt många sätt och det dröjer inte mer en en dejt för Elliot att få henne i säng. Han ”lämnar över” Claire till Beverly som på direkten faller för henne på ett sätt han aldrig förut gjort och han vill ha henne för sig själv, han vill ha ett privatliv, vilket är helt nytt för båda bröderna. Claire själv anar inte ens att det är två olika snubbar, så lika är dom.
Filmen är baserad på en sann historia och jag kan inte säga att jag är dödsugen på att ha en manlig gynekolog efter att ha sett den, inte den här gången heller. Däremot blev min omtittning en MYCKET BRA upplevelse. Allt var precis som ”förr”. Jag hamnade i Cronenberg-känslan direkt och jag tycker fortfarande att Jeremy Irons röst är som plåster på skrapsår, alltså SATAN I GATAN vad han är bra! Hela filmen har en sån otäck underton och är filmad med en otrolig precision. Det fanns inte riktigt samma tekniska möjligheter att filma två personer som är gestaltade av samma skådis 1988 som det gör nu.
Jag måste helt enkelt ta fram hockeytutan och bröla en stund för det här är bra, det här är S Å J Ä V L A B R A att jag blir lite vattnig i ögonen och det beror inte på att jag är ledsen, nej inte alls. Det beror enbart på glädje. Genuin filmisk glädje.
[Här finns några fler exempel på vilket fantastiskt bra filmår 1988 var: Mississippi brinner, Det stora blå, Working girl, Farligt begär, Die hard och Rain man – och det finns fler. Många fler.]
Fiffis filmtajm jämför: HAIRSPRAY då och nu
Året var 1988. Den excentriske regissören John Waters samlade ihop en på pappret helt galen samling folk för att göra filmmusikalen Hairspray.
Ögonbrynen kunde aldrig sluta höjas. Debbie Harry? Eeeeh, som skådis…? Sonny Bono? Häum? Divine? Whått?!? Ricki Lake? Vem är det?
Historien utspelar sig i Baltimore 1962. Den knubbiga och dansglada Tracy Turnblad (Ricki Lake) bor hemma hos sin mamma Edna (Divine) och pappa Wilbur (Jerry Stiller) som har ett tvätteri. Tracy vill inte göra något annat än att titta på det lokala dansprogrammet på TV på eftermiddagarna och hon har extremt lätt för att härma dansstegen. Programmet leds av den dansante glade unge mannen Corny Collins (Shawn Thompson) med den yppiga blondinen Velma von Tussle (Debbie Harry) som producent. Velmas dotter Amber är programmets stora stjärna och linslus och hennes pojkvän Link den store charmören.
Tracy är, precis som alla andra tjejer i skolan, hemligt förälskad i Link och har egentligen bara en dröm i livet: att få dansa i programmet och med honom – INTE ta över tvätteriet som mamma och pappa Turnblad vill.
2007 bestämde sig regissören och koreografen Adam Shankman att världen behövde en remake av Hairspray. Även han samlade ihop ett spretigt gäng skådisar och även denna gång höjdes ögonbryn. John Travolta som fet kvinna? Christopher Walken som Travoltas äkta man? James Marsden ska dansa och Michelle Pfeiffer ska…harkel…SJUNGA! Och vem fan är Nikki Blonsky?
Utanför varje medelstor svensk stad med självaktning finns ett godisbutik modell gigantisk. Lösgodis för 3,90 hektot (typ) prånglas ut tonvis varje dag och ingen som sätter sin fot där kommer ut med mindre än ett kilo gummigott i prasslig påse.
Det finns en anledning till att detta godis kostar småpengar och att vanliga affärers lösgodis kostar tre gånger så mycket: billigt godis är bajs. Det är inte riktigt godis, det är inte välkända märken, det är godis som smakar skit men bra drag i färgämnena gör att ögat blir glatt, magen kurrar och shoppingnerven retas.
Hairspray anno 2007 är precis som sånt ”dåligt” godis. Jag äter det ibland men frågar mig varför. Det har egentligen inget existensberättigande, det finns ju så mycket ”riktigt” godis med bra smak och mindre mängd ”Fight club-fett” i sig, varför äter jag då färgglatt billigt godis när jag inte behöver?
HAIRSPRAY 1988
Speltid = 92 min. Perfekt för en film som denna.
Exceptionell skådespelarinsats = Alla. Alla är tamejfan jättebra.
Storyns aktualitet = Integration och rasfrågor kändes aktuella när filmen kom, nästan lika aktuella som när filmen utspelar sig.
Musik&dansnummer = Bra. Finns bättre musikaler men flera mycket sämre också. Jag får faktiskt en liiiten lust att spontansjunga och dansa.
Ricki Lake som Tracy Turnblad = Alltså, hon är ju supercharmig. Jag förstår att John Waters fastnade för henne och fortsatte ge henne roller i sina kommande filmer.
HAIRSPRAY 2007
Speltid = 117 min. Why, why, whyyyyyy???
Exeptionell skådespelarinsats = Michelle Pfeiffer är jättebra, likaså James Marsden och Queen Latifah.
Jag väntar på = Att Christopher Walken ska skaka rumpa, ungefär som här.
Storyns aktualitet = När dansprogrammet ska ha ”negroday”, ja, det känns jobbigt bara att höra n-ordet.
Återanvändning = Jerry Stiller är återigen med på ett hörn och Ricki Lake har en yttepytteliten roll.
Musik&dansnummer = Jag stampar inte i takt med foten en enda gång. Inte en enda.
Filmens ”sparka in en öppen dörr” = Zac Efron spelar Link. Nähäää? Är Zac Efron med i en musikal???
Nikki Blonsky som Tracy Turnblad = När musikklasser har sång&dans-uppträdanden för släkt, vänner och närmast sörjande är det alltid nån tjej eller kille som dansar hellre än bra, som sjunger halv-illa MEN som är sprudlande glad över att få stå på scen och vara i centrum. Det blir lite skämskuddevarning men det är en liten liten kudde jag tar fram för ”man gör inte så”, ”man tänker inte så” och jag vill inte känna mig som en dålig människa.
När jag ser Nikki Blonsky strutta fram tar jag fram en Fatboy som skämskudde och om det skulle vara fel eller inte ger jag blanka fan i.
EN FISK SOM HETER WANDA
Efter att ha sett Working girl, som är en film från 1988 som fortfarande håller, bestämde jag mig för att se en annan komedi från samma år.
Precis som det finns mat jag åt som yngre som jag inte tycker om nu, precis som det finns ställen jag minns som jättespeciella från min barndom som jag skulle tycka var blaha-blaha om jag åkte tillbaka till, precis som det finns dofter jag älskar som påminner om min barndoms nära kära vuxna som luktar ren skit på andra, precis som det finns filmer som jag minns som gnistrande pärlor och härliga skrattfester från min tonårstid så är det ibland dumt att ge dessa filmer en andra titt. Ibland är det bättre att leva på minnen men den klokskapen får jag oftast när det är för sent.
En fisk som heter Wanda var stor komik för en sextonårig Fiffi. Fiffi 38 tycker inte att en naken John Cleese, en överspelande Kevin Kline, en tokflirtande Jamie Lee Curtis och ketchupkladdiga pommes frites upptryckta i näsan på en stammande Michael Palin är lika kul.
Jag fnissar fortfarande åt scenerna med dom små hundarna men det är liksom allt. Jag vill inte bli spydig här men En fisk som heter Wanda har inte åldrats med grace direkt. Knappt med värdighet. Jag är ledsen faktiskt och väldigt väldigt förvånad.
1988:
2011:
DET STORA BLÅ
Det var 1989. Det var kvällen innan min resa till Israel och jag hade varit i videoaffären och hyrt en konstig fransk-amerikansk rulle som jag egentligen inte ville se. Jag kände för Indiana Jones eller nåt med Stallone eller Tom Berenger, men jag hade sett allt med dom som gick att hyra.
Jag satte mig i soffan, färdigpackad och började titta och där satt jag storögd, alldeles blixtstilla och tårarna rann. Historien om amerikanska Johana (Rosanna Arquette) som förälskar sig i den snygge fridykaren Jacques Mayol (Jean-Marc Barr) vars vägar korsas av barndomskamraten och den extrema tävlingsmänniskan Enzo (Jean Reno) som är villig att göra ALLT för att få Mayol att ställa upp i en dyktävling bara för att visa honom en gång för alla vem som är bäst i världen, den historien är…..magisk.
Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det stora blå är en magisk film. Luc Besson har skapat ett mästerverk som är svårslagen i min värld.
Jag såg Det stora blå exakt rätt dag, rätt tid, vid rätt ålder. Jag tror alla filmintresserade människor, ja, andra med förresten, har en liknande film som liksom blir en ögonöppnare för världen, en katalysator för allehanda känslor och upplevelser, en speciell film som blir som ens bästa vän genom livet. Det stora blå är den filmvännen för mig.
Jag har sett Det stora blå 27 gånger.
Den vanliga 132-minuters-versionen 15 gånger och den extralånga (168 min) director´s cut-versionen 12. Varje gång får jag samma känsla, varje gång hamnar jag i nån slags nostalgisk gråtmild härlig blå-koma redan vid förtexten och det känns som att det borde vara en omöjlighet efter alla dessa tittningar.
Men för mig är det här filmhistoria. För mig är det här oslagbart.
För mig är det här den enda filmen jag sett som förtjänar ett högre betyg än vad som är möjligt.
Så, håll till godo. Sex ufon av fem möjliga till en film som är hundraprocent perfekt. Det går inte att göra film bättre än såhär.
FARLIGT BEGÄR
Det är Frankrike. Det är 1780-talet.
Det är Markisinnan de Merteuil (Glenn Close) som slår vad med sin före detta älskare, den store casanovan Valmont (John Malkovich). Hon vill att han ska förföra den blott 16-åriga Cecile de Volanges (Uma Thurman) och hennes ondsinta plan är att hämnas sin fd älskare Gercourt som är den unga Ceciles blivande äkta man som tror sig gifta sig med en oskuld. Men där markisinnan kan sätta käppar i hjul sätter hon käppar i hjul och med ett elakt flin på dom tunna läpparna dessutom.
Valmont själv tycker att vadet är busenkelt, på tok under hans värdighet egentligen, men tackar ändå ja. Han bestämmer sig för att simultant hitta en något svårare nöt att knäcka. Den gifta, hypermoraliska, vackra och svala madame de Tourvel (Michelle Pfeiffer) blir det perfekta offret. Det han dock inte kalkyrerat med var sina egna känslor. Tänk om Valmont himself kunde bli förälskad? Det är något markisinnan de Merteuil inte hade räknat med heller och känslor hon inte är van vid kommer upp till ytan: svartsjuka.
Alltså, det här är så grymt begåvat skrivet. Den franske författaren Choderlos de Laclos skrev boken som är filmens förlaga redan 1782 och det är en historia som aldrig någonsin blir inaktuell. Kärlek, passion, svartsjuka, fula baktankar, bultande hjärtan, manipulation, här finns hela spektrat och det är så ytterst välspelat. Det är in i minsta detalj ren perfektion.
Det är inte ett felsteg, inte en liten vrickning, inte ens en otajmad blinkning. Det är vackra kläder på vackra människor i vackra miljöer och Valmont uttalar en av filmhistoriens allra bästa och mest användbara oneliners:
It´s beyond my control.