1995 – Fiffis filmtajm

6 april, 201920 mars, 2019

Röd lördag: RÖTT HAV

Det var augusti 1995 och jag satt på biografen Rigoletto i Stockholm och såg Rött hav på premiärkvällen. En ubåtsactionstänkare av Tony Scott men Gene Hackman och en av mina stora favoriter vid den tiden, Denzel Washington, i huvudrollerna. Givetvis satt jag på rad fyra i mitten och lika givetvis då som nu utan minsta tillstymmelse till biogodis eller annat snacks.

Jag satt där och satt och satt och satt och trots att ALLT med filmen lovade motsatsen tyckte jag den var tråkig som satan. Nånstans efter halva filmen började jag blunda i hopp om att kanske somna en stund men ICKE det gick bara inte. Men jag fortsatte blunda och gjorde så resten av filmen. Jag blundade och jag NJÖT av musiken på ett sätt jag varken förr eller senare gjort av filmmusik på bio.

Hans Zimmers musikaliska score satte sig både i hjärnan, hjärtat och magen och när filmen var slut kände jag mig nöjd trots att jag tyckte filmen var kass. Jag gick hem, filmen försvann men musiken fanns kvar. Några dagar senare satt jag på samma plats i samma biograf igen och ja, det var samma film jag skulle se. Enda skillnaden mot tittningen ett par dagar innan var att jag denna gång blundade mig genom HELA filmen. Det var jag och Hans Zimmer, BFF´s 4-ever och allt jag mindes av musiken var rätt: Den. Är. Totalt. Jävla. Magisk.

I mitten av 90-talet målade jag, jag målade tavlor. Så fort jag fick tag i soundtracket till Crimson Tide på CD köpte jag den och sen gick den HET i spelaren. Och jag målade och målade och målade. Det är nåt med musiken som sätter igång min fantasi och det är på en nivå att jag känner att filmen inte är värdig denna musikskatt. Jag har inte sett om filmen sedan dess men självklart var detta en av dom första filmerna jag bestämde mig för att se i detta tema. Hur skulle jag kunna missa den chansen? Rött hav 24 år senare.

Jag var 23 år 1995. Denzel var 39. Tony Scott levde och ryssarna var fortfarande västvärldens antagonister. Det är mycket som hänt på många plan sedan 1995 men efter att precis ha sett filmen kan jag säga att i en värld i ständig förändring finns det EN sak som består: Hans Zimmers filmmusik till Crimson Tide!

Filmen är precis lika seg och trist som jag upplevde den 1995, det är höga röster och militäriska kortkommandon och en ung Denzel som GÅR med stora steg, det är James Gandolfini och Viggo Mortensen och Gene Hackmans ögon. Det handlar om kärnvapenmissiler och maktfullkomliga män. Inget nytt under solen 1995 men känns om möjligt ännu tradigare 2019. Men musiken. MUSIKEN.

När jag såg filmen 1995:

När jag såg filmen 2019:

Men musiken. MUSIKEN!! Hans Zimmer! ♥

Det här recensionen är en del av bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

31 augusti, 20159 augusti, 2015

SISTA KEANU-SOMMAR: JOHNNY MNEMONIC

Min tanke var att sommarens Keanu-tema skulle avslutas med en kombinationsrecension av Matrix Reloaded och Matrix Revolutions men tjugo minuter in i Reloaded slog det mig: nä, SÅ bra är det inte, jag vill inte se dom här filmerna IGEN.

Så jag gjorde en kovändning och tittade på listan av presumtiva temafilmer och där fanns en titel, en ensam stackare, kvar. Johnny Mnemonic från 1995. Den var inte särskilt bra när den kom och gudarna ska veta att den inte var bättre nu. Snacka om film som åldrats ovärdigt.

Keanu Reeves är Johnny Mnemonic, en snubbe som lagrar viktig data via ett implantat i hjärnan och han jagas genom hela filmen av Yakuza-gangsters samt av tiden då det ryms alldeles för mycket information än vad implantatet är gjort för och Johnny riskerar att döden dö. Det är skrattretande dåliga effekter, speciellt vyerna över den futuristiska staden gör mig alldeles fnissig.

Det ser ut som det är tuschteckningar gjorda av ett gäng någorlunda konstnärligt begåvade femåringar. Har man i bakhuvudet var Ridley Scott lyckades göra hela tretton år tidigare med Blade Runner så blir den här filmen nästan patetiskt kackigt.

Filmen är baserad på en novell av William Gibson och som novell är den säkert bra, filmen hade antagligen varit okej den med – som kortfilm.

Nu säger jag tack och adjö till den sympatiske Keanu Reeves och tackar för att han ville vara med i sommarens tema. Här finns en lista på alla filmer som varit med i temat, för vem vet, Keanu kanske kan bli en otippad favorit även för dig?

29 juni, 201527 juni, 2015

KEANU-SOMMAR: EN VANDRING BLAND MOLNEN

Jag har inte sett den här filmen sen jag såg den på bio hösten 1995. Det är tjugo år sedan nu. Så när jag klickar fram filmen på Netflix och den börjar och jag märker att jag minns varenda scen så blir jag banne mig lite rädd.

Visst, jag tyckte väldigt mycket om filmen när jag såg den. Den var romantisk på det där enkla gammaldags mysiga viset, sådär att det gränsar till banalt. Men bara för att den tilltalade mitt oskadade 23-åriga hjärta är det ingen självklarhet att det snart 43-åriga betydligt mer livs-tufsiga hjärtat tycker detsamma. Inte självklart alls.

En vandring bland molnen handlar om den amerikanska soldaten Paul (Keanu Reeves) som under sin tjänstgöringstid i andra världskriget skrev mängder av brev till sin fru Betty (Debra Messing) som beskrev hur han funderade på livet, vad han drömde om och hur han tänkte sig deras framtid. När han kom hem oskadd och lycklig över att åter få träffa sitt livs kärlek möts han av en hustru som inte ens orkat läsa hans brev. Det var….för mycket text….typ. Paul är en smart kille. Han lämnar den egocentriska frun tämligen omedelbums.

På tåget på väg någon annanstans möter han – givetvis av en slump – Victoria (Aitana Sanchez-Gijon). Deras ögon möts och banne mig om det inte säger klick alldeles med detsamma trots att Victoria spyr ner Pauls jacka. Victoria är på väg hem till sin mexikanska familj med ett oäkta barn i magen och hon vet att hennes far aldrig någonsin kommer förlåta henne om hon är på tjocken utan att vara gift. Men Paul är en hyvens man med inget bättre för sig, han kommer på en lösning på problemet.

En vandring bland molnen är som en filmad barntillåten Harlequin-bok. Det är en vuxensaga utan tillstymmelse till nakenscener. Det är liksom bara…mys. Varenda scen utstrålar värme, både av skådespelarna (som allihop högpresterar här och det är fint att se Anthony Quinn igen!) och av kamerafiltren som används för att ge allt en orange ton. Filmen är alltså fullskiten av instragramfilter fast femton år för tidigt.

Jag vet inte riktigt vad det beror på men filmen har ”nåt” som tilltalar mig även nu. Jag tror på Keanu Reeves och Aitana Sanchez-Gijon som ett par, allt dom utstrålar känns äkta. Och ja, du läste rätt, Keanu Reeves UTSTRÅLAR något här! Stoppa pressarna och kläm på hockeytutan men det osar passion om karln!

Om man tänker på denna film som ett hyperromantiskt familjedrama så måste jag säga att den är en liten pärla i genren. Man får PRECIS det man förväntar sig och jag blir lycklig i hela kroppen. Det är som att det där iskalla hjärtat börjat slå igen. Heja såna här omtittar!

Nästa måndag kommer ännu en film med Keanu Reeves i huvudrollen. Kan du hålla dig ända till dess?

23 november, 201420 november, 2014

Svensk söndag: PENSIONAT OSKAR

Kombinationen manus av Jonas Gardell och regi av Susanne Bier är ganska lyckad med betoning på ganska.

Det är nåt som skaver med filmen, kanske är det dom övernaturliga inslagen (eller försök till sådana) som inte går hem hos mig. Stina Ekblad som mamman/fru Gunnel Runeberg skaver också. Hon gestaltas som nån form av seriefigur istället för en ”vanlig” kvinna. Mannen/pappan Rune Runeberg (Loa Falkman) är ju alldeles supervanligt svennig, jag tror inte på att han skulle gifta sig med nån som Gunnel och jag tror definitivt inte att Gunnel skulle gifta sig med Rune om filmen varit verklighet.

Men nu är dom gifta Gunnel och Rune och äktenskapet verkar inte särskilt harmoniskt, dock än inte på-gränsen-till-skilsmässoknakande. Skilsmässa känns inte som något existerande i vare sig Gunnel eller Runes sinnevärld. Nej herregud, dom är en familj, dom har tre barn, då håller man ihop!

Rune är en tänkare, en organisatör, en praktiker, han är noll procent känslomänniska, i alla fall är det så han själv och omgivningen upplever honom ända tills han träffar vaktmästaren Petrus (Simon Norrthon) under semestern på Pensionat Oskar. Petrus är en ung man som lever i nuet, han är trollkarl och symboliserar frihet i mänsklig skepnad, han är Runes totala motsats men som vi alla vet kan kärleken dyka upp precis när som helst och var som helst – även på en flakmoppe.

Ingvar Hirdwall gör (som vanligt) en minnesvärd biroll som en manstyp man kan träffa på alldeles på tok för ofta: den gubbiga tourettesrasisten som känner sig tvingad att i alla lägen tala om sin snedvridna syn på invandrare och Ulla Skoog gör en undergiven dörrmattskvinna som säger förlåt hela tiden, en typ av roll vi sett henne göra även i Lorry men då misshandlad intill oigenkännlighet.

Jag vill gärna tycka om filmen mycket mer än jag gör men det tar stopp. Filmen känns ganska undermåligt gjord rent tekniskt, ljudet känns pålagt efteråt och det verkar som om skådespelarna dubbat sig själva av nån anledning. Det korrekta om jag enbart betygssätter med hjärnan är att ge filmen en tvåa men så funkar inte jag. Jag är i mångt och mycket Runes motsats även jag och en känslomänniska kan inte värja sig mot Loa Falkmans skådespelarprestation. Satan i gatan vad han är bra här!!! Han gör filmen, han bär filmen på sina axlar och det är honom man minns efteråt. Långt efteråt. Sen fick han en mycket välförtjänt Guldbagge för Bästa manliga huvudroll också.

29 augusti, 201429 augusti, 2014

SPECIES – HOTET FRÅN RYMDEN

När en film leder till en annan kan man hamna lite varsomhelst.

Kombinationen av att nyligen ha sett Ben Kingsley i Sexy Beast, min nu stillade längtan efter att se om Puppet Masters samt filmspanartemat Det kryper och krälar gjorde att jag hamnade i soffan framför Species, en film jag inte sett sen den kom 1995.

Jag vet helt ärligt inte var jag ska börja men med en mördaralien i en supermodells kropp kanske? Det är vad filmen handlar om. En slingrig maskliknande organism som gömmer sig i först Michelle Williams söta flickkropp och sedan i Natasha Henstridges vackra modelldito. Ben Kingsley är en forskare, Xavier Fitch, som tillsammans med doktor Laura Barker (Marg Helgenberger), doktor Stephen Arden (Alfred Molina), en snubbe (Forrest Whitaker) som jobbar som ”empat” (nån slags medium?) samt kan-han-vara-polis-eller-CIA-agent-eller-vad Preston Lennox (Michael Madsen) försöker hitta denna supersnygga mördarmaskin innan det är för sent och innan hon lyckas reproducera sig.

Det är nämligen ingen match för en donna som henne att gå in på första bästa bar och ragga upp precis vem som helst. Män visas inte direkt som tänkande människor i den här filmen, det är vandrande reptilhjärnor. När menstruationsblod hittas på en plats där ”varelsen” varit och de jagande snillena ska spekulera fritt kommer dom fram till att ”eftersom hon har mens just nu kan hon fortplanta sig – JUST NU”, men hur dom kommit fram till att denna alienkvinna rent fysiskt fungerar precis i motsats till alla andra kvinnor förtäljer inte historien. Å andra sidan, vem förväntar sig logik i denna typ av film?

Species är ännu ett exempel på film som är fullt tittbar på grund av skådespelare som vet vad dom pysslar med. Manuset är under all kritik, dialogen är skrattretande och med sämre skådisar hade filmen känts som en spoof. Effekterna pendlar mellan nollbudgetkänsla och riktigt bra men det känns att filmen har nästan tjugo år på nacken.

Jag kan inte säga att betyget är särskilt starkt men en tvåa är den värd, den är långt ifrån genomusel.

6 juni, 20143 juni, 2014

GODZILLA VS DESTROYAH

Godzillas sprutande eld har fått en annan färg och monstret är bitvis rött, nästan självlysande.

Det har forskats fram något som kallas mikrosyre, syre som är mer kompakt och kan förvaras i smarta behållare. Mikrosyre är en form av syre som gör fiskar större när man tillsätter detta i vatten. ”Mikrosyrets kraft är oändligt” säger forskaren när han sitter i TV-sändning, men lägger också till ”jag tror inte människorna är så dåraktiga att dom använder detta som vapen”. Jag lär mig snart att mikrosyre är mycket värre, mycket mer kraftfullt, än kärnvapen.

Jahopp. Det kommer alltså användas mikrosyre som Godzilla-förgörare i denna film. Jahopp, kan Destroyah vara en jättefisk månne?

Det som slår mig när jag tittar på den här filmen är hur otroligt svårt det måste vara att göra monster-förstör-en-hel-stad-scener så dessa ser trovärdiga ut. När det blir snyggt (som i nya Godzilla) fattar jag att det går åt stålars i massor för att kunna betala alla effektmakarnas övertidstimmar. När det inte blir bra alls (som här) förstår jag att dom säkerligen gjort så gott dom kunnat sett till budget och annat. Annat som kan stavas som…knappt ledsyn.

För det här är dåligt på en annan nivå än de andra Godzillafilmerna jag sett i detta tema. Här känns det som att viljan fanns men slutresultatet är unket och det är nånstans mer tragiskt än tvärtom.

Originaltitel: Gojira vs Desutoroiâ

Svensk titel: Godzilla VS Destroyah

Produktionsår: 1995

Regissör: Takao Okawara

Speltid: 103 min

Onödigt men kul vetande: 1994 fanns det planer på att göra en helt ny variant av Godzilla-film. Tanken var att George Lucas effektfabrik Industrial Light and Magic skulle göra specialeffekterna när Godzilla skulle möta ett rymdmonster men dom hoppade av. Stan Winston erbjöd sig att göra både Godzilla och rymdmonstret men då var det Sony som sjappade eftersom budgeten var upp i över 120 miljoner dollar. Med tanke på att denna film kom 1995 så antar jag att det här var det som blev istället för. Två ord ekar i min skalle. Gamla rester.

Det här var sista filmen i detta lilla mini-Godzilla-tema. Det finns alltså ett trettiotal till men jag känner att dessa sex filmer räcker alldeles utomordentligt för mig just nu. Nästa fredag drar jag igång ett nytt litet tålamodskrävande kvällstema. Beware.

5 juni, 20144 juni, 2014

DEAD MAN

Jag såg Jim Jarmuschs Dead Man av två anledningar, en ganska vanlig och en lite konstig.

Den vanliga anledningen var att en kollega tipsade om den och sa att det var en av hans absoluta all-time-high-favoritfilmer. Såna tips är alltid intressanta. Den konstiga anledningen var att jag såg filmen som en av förberedelserna inför sommarens Neil Young-konsert som går av stapeln i början av augusti.

Neil Young improviserade nämligen fram musiken till filmen när han såg den alldeles ensam i en studio och den är helt instrumentell. Inget Heart of gold-sjungande här inte alltså. Så som inlyssningsövning i Neil Youngs musikstil och låtskatt är denna film rätt icke fungerande men å andra sidan borde jag kunna se förtjänster i en film av Jim Jarmusch även om jag inte bara lyssnar på musiken – och det är klart jag gör.

Johnny Depp spelar Bill Blake, en revisor med backslick, rutig kostym och enkla glasögon. Han åker tåg genom ett ganska intetsägande amerikanskt landskap och målet är en liten stad där han fått jobb. Väl där visar det sig att han kom för sent, att brevet var daterat två månader tidigare och att jobbet redan är tillsatt. Han blir kvar i staden över natten, träffar en tjej och när han vaknar på morgonen startar en dag som förändrar hans liv för evigt.

Dead Man är filmad helt i svartvitt vilket är extremt behagligt. Det blir suggestivt och vackert per automatik och känslan av att befinna mig i en en ny värld är påtaglig, nästan som att ha en plastpåse över huvudet som sitter åt lite för hårt. Men trots detta och att Johnny Depp är s-u-v-e-r-ä-n i sin roll så rullar filmen förbi min näthinna utan att egentligen lämna några spår. Den ger helt enkelt eftersmakssmaken ”ganska tråkig”.

Jag tycker fortfarande att The Painter är den bästa låt Neil Young gjort och att Broken flowers är den bästa film Jim Jarmusch gjort. Det härliga är att jag inte vet vad framtiden har i sitt sköte. Kanske kommer jag tycka nånting helt annat när jag sett Neil Young live och kanske blir Jim Jarmuschs nästa film en ny favorit för mig? Sånt vet man aldrig.

Every night and every morning, some to misery are born. Every morning and every night, some are born to sweet delight. Some are born to sweet delight, some are born to endless night.

1 april, 20148 april, 2024

FILMÅREN – MINA BÄSTA 10

Filmårslistorna är ingen konstant vetenskap eller sanning, jag har heller inte sett varenda film som existerar från samtliga år och således kan listorna komma att uppdateras vad det lider.

Här nedan kommer det fyllas på med länkar till listorna när dom behagar dyka upp. Det kan bli förr, det kan bli senare, men dyker upp det gör dom och för att göra det aningens mer spännande både för mig själv och dig som följer bloggen så kommer listorna inte att dyka upp i rätt årtalsordning.

25 december, 201327 november, 2013

Juldagsfilm: HOME FOR THE HOLIDAYS

Julafton är över för den här gången. Nu är det juldagen, mellandagen, dagen då folk vallfärdar till biograferna för att se Sune och hans pappa göra knasigheter och en hundraåring som klättrar ut genom ett fönster ut på äventyr. Kanske vill du inte göra nånting alls idag, inget mer än att titta på film, äta rester och det undre lagret i Aladdin-asken?

Här är ett filmtips från mig till dig, regisserat av Jodie Foster med Robert Downey Jr, Anne Bancroft, Holly Hunter, Dylan McDermott, Claire Danes, David Strathairn och Steve Guttenberg. God fortsättning på julhelgen!

5 maj, 201329 april, 2013

GOLDENEYE

Att se film tillsammans med ett gäng ungdomar kan vara klurigt. Att välja ut en Bondfilm att se tillsammans med ett gäng ungdomar som inte kan stava till Sean Connery är inte heller så lätt, eller att dom ser på filmer gjorda på nittonhundratalet som ”gamla” – Forrest Gump exkluderad.

Det som gjorde att jag kunde utröna ett liiitet jubel när Goldeneye hittades på hyllan var att Izabella Scorupco inte bara var Bond-brud utan även ”känd från TV” och att Pierce Brosnan var ”pappan i Remember me”. Således var hela gänget rätt på när filmen började, en inställning som alltid hjälper en bra bit på traven.

För egen del minns jag Goldeneye som en perfekt Bondfilm, den första jag såg på bio som jag verkligen gillade och kanske berodde det på att Pierce Brosnan – för mig – var känd både från TV och som Remington Steele. Jag fick en riktig WOW-kick av filmen och trots att jag inte sett om den sen dess så håller jag den som nummer två i Bästa-Bondfilmer-genom-tiderna-listan (jag vet dock att många ser den som bottenskrap). Hur som helst, en spännande grej både att se om den och att se den med kids som tycker att Bond = Skyfall.

Jag får en liten svindelkänsla i magen när filmen börjar. Ja just ja! Bungyjumpet! Så härligt! Filmen tuggar sig vidare och presenterar Sean Bean. ”Där är ju han i Game of thrones! Han är skurk i ALLA filmer och han är en skurk som alltid DÖR i alla filmer”, säger en av tonåringarna och jag kan inte göra annat än att nicka förnöjsamt. Där är en som fattat grejen och som genomskådat baksidan av typecasting.

Det som förvånar mig med Goldeneye är att den inte åldrats så snyggt. Några av actionsekvenserna håller jättebra men flera känns väldigt mossiga, något som ungdomarna inte verkar känna av alls. Dom gillar det här och jag får nostalgiklump i magen och Xenia Onatopp (Famke Janssen) som har världens coolaste bondbrudsnamn imponerar inte på gänget alls. Inte Izabellas Natalya Simonova heller, hon som jag ser som den första på riktigt intelligenta bondbruden. Filmen däremot, den funkar. Hela gänget gillade den och så även jag även om den fräschör jag upplevde 1995 nu har transformerats till charm och inte mer än så.

Vi försökte enas om ett betyg och det gick förvånadsvärt lätt. Samtliga närvarande sa fyra och jag håller med men dom sa en annan sak som jag INTE håller med om. ”Goldeneye är bättre än Skyfall”. Inte en chans säger jag, men jag satt å andra sidan bredvid när dom sov sig igenom andra halvan av Skyfall. Här var dom übervakna hela filmen igenom. Bra betyg för en ”gammal” Bond.

Fripps filmrevyer håller som bäst på att metodiskt beta sig igenom hela Bondserien och här är hans tankar om Goldeneye. Movies-Noir är inte nådig mot filmen och Filmitch tycker såhär.

9 december, 201226 mars, 2015

GHOST IN THE SHELL

När Sofia kommer med ett förslag på filmklassiker jag borde se så lyssnar jag. Och hyr. Och tittar.

Jag är inte bevandrad i animegenren och trots att jag tycker om uttryckssättet i manga har jag inte läst mycket. Jag känner mig således som en novis på området och det känns spännande att få tips om en film jag borde börja med.

Mannen bakom Ghost in the shell (eller den svenska textade översättningen Spöken i nätverket) heter Mamoru Oshii och startade Ghibli-studion tillsammans med Hayao Miyazaki och Isao Takahata. Nu är han inte kvar där men han verkar klara sig alldeles finfint på egen hand.

Filmen utspelar sig 2029, den handlar om virus och nätverk, om cyborgpoliser och om någon som kallar sig The Puppet Master. Det är biljakter och framtidsvisioner och våld och blod och det slår mig hur enormt många referenser jag kan hitta till banbrytande filmer som kändes så nyskapande när dom kom. Matrix är ett mycket tydligt exempel på en film som bitvis känns som ett plagiat efter att jag sett Ghost in the shell.

Det är fantastiskt tecknat, jag tänker inte på att det är animerade figurer, det känns som en spelfilm rakt av trots att det inte är verklighetstroget animerat på samma sätt som Disney eller Pixar. Det är en vuxen historia, ingenting för barn och musiken är pumpande och hög (kan bero på att jag drog upp volymen så det typ skallrade i fönsterrutorna här hemma).

Jag gillar det här. Det enda jag hade önskat var att det gick att få se/höra filmen dubbad på engelska (ja, till och med svenska hade funkat) för att slippa läsa texten hela tiden, jag hade velat titta på filmen – enbart. Att lära mig japanska hade givetvis också funkat men nu blev det inte så. Det är inte omöjligt att det dyker upp fler filmer i den här genren på bloggen, inte omöjligt alls.

22 september, 201222 september, 2012

BAD BOYS & BAD BOYS II

Bad boys bad boys whatcha gonna do? Whatcha gonna do when they come for you?

Mitt svar på den frågan är ”ingen aning” men så är jag ingen dålig pojke heller . Mike Lowery (Will Smith) och Marcus Burnett (Martin Lawrence) däremot, DÄR snackar vi bad boys. Trots att dom är poliser har dom en redig over-the-top-attityd och munlädret är ruggigt välsmort på dom båda. Redan till förtexterna känner jag att öronen skulle behöva nån form av flytande smärtstillande preparat men jag lyckas vänja mig på nåt vänster trots att det bjäbbas oavbrutet i hundranitti.

Jag vet inte hur många gånger Burnett utbrister ”Majk Laaaaaaaoooori” när han låtsas vara sin kollega och ska skydda en vacker kvinna (Téa Leoni) från skurkarna. Det är upplagt för förväxlingar och en del komiska scener eftersom Burnett är flerbarnsfar (vet inte hur många barn han har, det känns bara som att det kyllar av dom) och en fru som inte är helt nöjd med tillvaron och Lowery är supersingel.

Hans Zimmers karakteristiska score pumpar filmen igenom och det är inget jag tänker gnälla om, inte heller att soundtracket ligger i min CD-samling och samlar damm men helt ärligt, Shy guy med Diana King är ingen höjdare – varken då eller nu.

Jag minns Bad Boys som en sevärd actionkomedi med bra drag men jag tycker den känns rätt gammal såhär vid en omtitt. Den är absolut sevärd fortfarande, det finns många filmer i den här genren som är långt mycket sämre, men det är inte med wow-stora ögon och skrattgurgel i svalget jag tittar. Jag tittar för att jag vill se om tvåan med ettan i färskt minne.

Tvåan ja. Åtta år efter Bad Boys kom uppföljaren med den inte helt ologiska titeln Bad Boys II. Det behöver bara gå tio sekunder av förtexterna innan jag fattar varför jag ville se om filmerna och skriva den här kombon. Wähäääääy! Det är som att sitta i en pulka längst upp i Hammarbybacken, se Stockholm i nysnö nedanför sig och sen släppa taget. Satan, det går undan. Klippetiklopp, snabba klipp, snyggt typsnitt, Jerry Bruckheimers namn skymtar förbi och att även denna film är regisserad av Michael Bay går inte att missa.

Lowery och Burnett har blivit åtta år äldre, gått i terapi, funderat över livet, dom är fortfarande kaxiga och stora i käften med med aningens mer eftertänksamhet och humor vilket gör hela filmen betydligt mer behaglig både att titta och lyssna på. Den här gången är det Alexei, en rysk knarkmogul spelad av Peter Stormare, som ska sättas bakom lås och bom och det tjallas och spanas och skjuts och trixas.

Kanske är filmen i längsta laget med sina 147 minuter, jag har inte direkt tråkigt nån gång men nedklippt med en kvart hade den blivit en i det närmaste perfekt actionkomedi. Både Will Smith och Martin Lawrence har filat på sina komiska ådror sen förra filmen och känns supersofta när dom levererar oneliners i hundranitti och diskuterar erektionsproblem.

Jag är lite svag för det här. På fel humör kan en Bad Boys II vara precis vad jag behöver för att känna mig lite gladare och på rätt humör är det bara en actionstänkare som får mig att inte fundera på folkmord, bröstcancer och ungarnas träningstider för en stund.

Bad Boys (1995)

Bad Boys II (2003)

13 augusti, 201212 augusti, 2012

Veckans serietidningshjälte på film: JUDGE DREDD

Jag var i Tokyo tre dagar i september 1995. Första dagen skulle jag försöka acklimatisera mig till ett hotellrum gjord för medellånga japaner, där toalett och handfat i storlek och höjd såg ut som något jag enbart sett på barnavdelningen på Ikea. Andra dagen firade jag min födelsedag bland berg-och-dalbanorna på Disneyland och den tredje dagen hade Judge Dredd premiär på en av Tokyos största biografer.

En konstnär handmålade affischen på plats på biografväggen och jag hade ohyggligt svårt att tänka mig nåt tuffare än Sylvester Stallone i domaren Joseph Dredds skepnad. Många japaner höll med mig, det förstod jag när jag satte mig ner på premiärvisningen, såg dom medhavda flaggorna och lyssnade till dom när dom i hundratals stod upp, hoppade och applåderade när Sylvester Stallones namn visades i förtexterna, när han själv kom i bild första gången, när han slogs, när han pratade, när han satte fast bovar och banditer. Det var ett oavbrutet jublande och något stort välde upp inom mig. Denna gång var det inte kan-ni-inte-hålla-truten-nerven som höll på att explodera, det var bubblan av filmkärlek, av magi och sammanhållning – äntligen några som förstod mig! Att Sylvester Stallone sprang omkring i platåstövlar som skulle få ABBA-Benny att bli grön av avund i ansiktet spelade ingen roll, inte för dom och inte för mig, det är däremot en riktigt snygg filmad synvilla.

Sylvester Stallone är 175 cm lång, filmens Judge Hershey (Diane Lane) är 166 cm och ”Fergee” (Rob Schneider) är 163 cm. I filmen ser det ut som om Judge Dredd är trettio centimeter längre än både dom och ALLA andra. Alla tittar upp på honom och inte så lite heller, inte sådär gulligt under lugg utan med huvudet bakåtlutat och blicken stadigt uppåt. Judge Dredd är stor, han är magnifik och han är som han själv uttrycker det: I….AM…..THE LAAAAAAW.

Judge Dredd skapades 1977 av John Wagner och Carlos Esquerra för tidningen 2000 AD. Han är inspirerad till sättet av Clint Eastwoods Dirty Harry och till utseendet av postern till filmen Death Race 2000. En judge är en blandning av polis, domare och bödel, en yrkeskår som alltså bör vara helt felfria och superlagliga själva. Joseph Dredd är sån. Han är perfekt, han är lagen just för att han i alla lägen lever efter den. Han gör inga snedsteg. Så när han anhålls för mord kan man ugglor i mossen. Nån vill sätta dit honom, nån vill se honom död. Vem kan denna någon vara? Kan det vara Rico (Armand Assante), den skrupelfrie störde mannen med den isande blicken, hans som mördar med samma frenesi som en annan skalar morötter?

Filmer som denna kan lätt kännas mossiga när det gått några år. Färger och effekter kan kännas gammalmodiga, känslan kan gå från nyskapande till mossig och det där pirret jag kände i kroppen 1995 hade lätt kunnat förändras till illamående. När jag tar ner min Dredd-VHS från hyllan en av dom regnigaste dagarna på semestern och frågar sonen om han vill se den med mig behöver jag inte fråga två gånger. Vi kryper upp i soffan, regnet smattrar mot plåttaket och den gamla trotjänaren knastrar igång. Denna gång är det inte videobandspelaren som agerar trotjänare, det är filmen. Jag har sett den så många gånger, SÅ många gånger och bandet liksom svajar. Sen sitter vi där tysta, som i trans och tittar på filmen och när eftertexterna rullar säger sonen: ”Du….det går inte att fatta att filmen är så gammal. Den hade kunnat vara gjord igår, ja, bortsett från flygscenen då, den var mest rolig”.

Jag håller med honom. Judge Dredd är en film som åldrats med värdighet och en superb eftersmak, lite som en gammal god ost eller ett vin som inte lagrats enbart för att ge flaskan ett lager damm så den ser dyr ut utan för att faktiskt smaka bättre. Visst inser jag att kombinationen av Stallones blotta närvaro, en filmgenre jag verkligen tycker är underhållande och världens jävla nostalgikick hjälper till för att ge filmen det betyg den får men ändå, jag kan inte göra på något annat sätt. Judge Dredd är fortfarande en fullpoängare för mig.

Att jag som grädde på moset fått EN i den yngre generationen att tycka att Stallone är både den förste och den rätte Judge Dredd känns bara fint. Karl Urban kommer inte ha nån chans där. That´s my boy!

20 mars, 201214 mars, 2012

Veckans Sarandon: DEAD MAN WALKING

Precis som jag ibland tänker att det låter sjukt mycket kaxigare att svära på tyska så tänker jag att det är finare att gråta på franska. Franska tårar, det låter det. Franska tårar låter både intellektuellt och vackert, kanske har dom även en svag doft av dyrt vitt vin, inte sånt där La Garonne-tjafs jag hinkade som ung, nej, smörigt vitt vin, sånt som är så gott till fisk.

Jag såg Dead man walking i en fullsatt salong i Paris. La derniere marche, den sista marschen. Jag satt där bland vackra kvinnor i mörk page och unga killar i dyra jeans och medelsnygga tjejer i uppsatt hår och gamla rynkiga gubbar. Klientelet var inte ett dugg annorlunda mot en biograf i Stockholm, inte fler baguetter, inga musettdragspel, inga ammande mödrar med en Gauloise i mungipan. Vi var bara en sorgsam samling biobesökare som alla hade alldeles för få näsdukar med oss i fickor och handväskor.

Den katolska nunnan Helen Prejean (Susan Sarandon) får ett brev från den livstidsdömde fången Matthew (Sean Penn). Helen besöker honom i fängelset men han är ingen lätt man att komma nära. Dömd till döden, visar inga tecken till ånger, han är hård som sten men Helen ger inte upp. Hon erbjuder sig att hjälpa honom med en nådeansökan och hon ställer upp och finns där för honom, vad annat kan hon göra då han ingen annan har?

Att Susan Sarandon fick en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll för den här prestationen är inget konstigt alls, hon är makalös här, jag får inte fram ord att ens beskriva hur bra hon är men att Sean Penn inte fick en Oscar är nästintill frånstötande. Hans porträtt av Matthew är bland det mest välspelade jag sett på film och samspelet dom emellan är på nåt sätt beyond skådespeleri.

Få filmer får mig att gråta på samma sätt som Dead man walking. Det är inte bara tårar som strilar lite sakta, det är fulgråt på ett sätt som gör att jag helst ser filmen ensam. En fullsatt salong i Paris är alltså inte ultimat på något vis. Många var vi som grät tillsammans den dagen. Det snörvlades och snorades och snöts i tröjärmar och torkades ögon med allt man kom åt och om jag innan trodde det var finare med franska tårar än svenska så hade jag fel. Det var inte finare men inte heller fulare. Tårar är tårar var dom än kommer ifrån. Svordomar är svordomar oavsett om dom kommer ur munnen på en arg tysk eller på mig. Att medvetet döda folk i civilisationens namn med hjälp av politiska lagar och regler ses däremot inte på samma sätt beroende på vart i världen det händer. Ett amerikanskt dödsstraff ses med andra ögon än ett nordkoreanskt, i alla fall av amerikanarna själva.

Sextonio länder har kvar dödsstraffet i sin lagstiftning och har genomfört avrättningar de senaste tio åren. Tjugofem länder har kvar straffet men har inte verkställt det på minst tio år och elva länder har kvar dödsstraff bara för vissa speciella brott (brott i krigstid). Enligt Amnesty International avrättades år 2010 följande antal individer i följande länder: Kina – tusentals, Iran – 252, Nordkorea – 60, Jemen – 53, USA – 46, Saudiarabien – 27, Libyen – 18. Samtliga länder utom USA klassades som diktaturer.

Dead man walking är baserad på verkliga händelser efter romanen som Helen Prejean själv skrivit. Den beger sig in i dödsstraffsdiskussionen som en lång infekterad sticka under nageln och jag gillar att regissören och manusförfattaren Tim Robbins inte väjer för obehagligheter. Han tar klar ställning i frågan, hela filmen tar klar ställning i frågan och det hör inte till vanligheterna i amerikansk film direkt.

Jag har sett den här filmen fem gånger genom åren och den berör mig precis lika starkt varje gång. När slutscenerna blir som allra jobbigast känner jag lukten av parfymen från kvinnan som satt bredvid mig på den parisiska biografen. Jag känner den fortfarande och jag minns hur vi sneglade på varandra i den där orgien av tårar och snor och vi förstod grejen, det var samma lika. Ett mord är ett mord är ett mord alldeles oavsett omständigheterna.

3 december, 20115 februari, 2015

Två om en: HEAT

Heat är en av dom filmer jag tror det skrivits flest spaltmeter om på filmbloggarna runt omkring mig. Det är både regelrätta recensioner, mängder av kommentarer och efterföljande diskussioner och det har till och med dimpit ner ett och annat svordomsfyllt mejl i min mejl eftersom min åsikt om filmen knappast har varit svårtydd.

Heat är en film som både beror och omrör och därför har jag nu tagit hjälp av bloggkollegan Movies-Noir för att bena upp och ut den här filmen en gång för alla.

Längst ner i detta inlägg har jag samlat länkar till alla övriga filmbloggare vars recension av denna film jag hittat. Vet du med dig att du har skrivit om filmen och vill vara med på listan, skriv en kommentar så fixar jag en länk.

Nu kör vi!

Heat och Mästerliga Mann – av Movies-Noir

Heat var ett projekt Michael Mann jobbade på under en längre tid. Han skrev manuset redan någon gång i början av 80-talet och förfinade det efter att TV-filmen ”L.A. Takedown” gjordes 1989.

Historien om den yrkeskriminelle Neil McCauley (Robert De Niro) och polisen Vincent Hanna (Al Pacino) på varsin sida om lagen är delvis baserat på verkliga händelser där Michael Mann tagit hjälp av polisen som i verkligheten jagade Neil. De två är väldigt lika varandra och har pga det en gemensam respekt för varandra. De är båda hängivna sitt yrke, har svårt att leva i ett normalt förhållande, de är intelligenta och gör allt för sin heder och sina kollegor.

Filmen inleds med att visa ett värdetransportrån som Neil (De Niro), Chris (Val Kilmer), Michael (Tom Sizemore), Trejo (Danny Trejo) samt Waingro (Kevin Gage) utför med iskallt utförande, men där något går snett. Waingro är ny i gänget och visar sig vara allt annat än pålitlig när han kallblodigt skjuter en av väktarna. Redan här visar man tidigt vad de går för och att de inte tänker låta något lämnas åt slumpen. Neil är ledaren i gänget, och även ensamvargen då de övriga har sina kvinnor och i vissa fall barn. Men även Neil träffar en kvinna, Eady (Amy Brenneman), som inte har en aning om vad han egentligen är. Precis som karaktären så var skådespelerskan emot det kalla och våldsamma hon läste i manuset. Det gjorde henne än mer rätt för rollen tyckte Michael Mann och hon accepterade rollen.

Vincent (Al Pacino) är inne på sitt tredje äktenskap, men även denna gång är det ingen dans på rosor, även om gnistan i äktenskapet fortfarande finns där. Styvdottern Lauren (Natalie Portman) har personliga problem och hennes biologiska far verkar inte bry sig nämnvärt om sin lilla flicka. Men även om Vincent lägger märke till Lauren så är han inte där för henne som han kanske borde vara. Han är helt enkelt för upptagen med sitt jobb och den nya ligan som han är fast besluten att få fast – med alla medel. Något som tyvärr inte visas, men som både var med i ursprungsmanuset och det finns tydliga tendenser till, är att Vincent har ett kokainberoende. Innan hans nuvarande tjänst, där han jobbar med grova brott som mord och väpnade rån, var han narkotikapolis, vilket förklarar var han (förmodligen) fick sitt beroende. Detta gör även att Pacinos lite skrikiga och oberäkneliga utbrott passar väldigt bra, men som man lätt tar för överspel.

Den inledande timmen låter filmen bygga upp de olika karaktärerna, främst i Neils gäng, men även Vincent, hans familj och kollegor. Sen är det dags att sätta i en högre växel när Vincent bestämmer sig för att ta ett möte med Neil. Han ser till att Neil förföljs med helikopter och han tar själv en helikopter till en bil i närheten för att hinna ikapp Neil och ta ett snack dem emellan. Det är också här filmens spänning börjar bli kännbar, nästan elektrisk. Vincent och Neil tar en kopp kaffe och i det ögonblicket förstår man att det inte kommer sluta lyckligt för en av dem. Neils disciplin är något utöver det vanliga och han tänker inte låta någon eller något komma mellan honom och hans mål, varken polisen eller en kvinna.

Det är en film som må vara lång med sina 170 minuter, men det är inte alls svårt att komma in i filmen och bara vilja fortsätta följa utvecklingen och se ödet för de inblandade. När man kommer till den häpnadsväckande, högst trovärdiga och imponerande bankrånsscenen så finns det inte något annat ord än mästerligt att beskriva det på. Filmen är här kanske på topp och bibehåller detta grepp om mig ända till eftertexterna. Visst kan man tycka att det skulle ha slutat på ett annat sätt, att fel beslut togs och annat, men det är svårt att klaga på något när filmen är så pass bra som den är så som den är. Musiken av Elliot Goldenthal (med hjälp av flera låtar av Moby) är så där lagom mörk och riktigt passande som Michael Mann är känd för att välja till sina filmer. Och fotot av Dante Spinotti, som jobbat med Michael Mann på ett flertal filmer, är fläckfritt och gör L.A. väldigt vackert, speciellt nattetid.

Samtidigt som filmen i mångt och mycket handlar om Neil och Vincent så finns många sidohistorier som är intressanta att följa och gör detta till den episka kriminalfilm det är. Waingro får en betydande roll i spelet och visar sig vara mer än bara en simpel kriminell. Likaså får historien med Roger Van Zant (William Fichtner), som försöker lura Neil och hans gäng när de ska göra affärer tillsammans, ganska stort utrymme. Chris (Val Kilmer) med sin fru Charlene (Ashley Judd) går igenom problem då Chris lider av spelberoende samtidigt som hon är otrogen, och så vidare.

Men det absolut viktigaste, förutom ett välskrivet och kompakt manus, är filmens stämning. En sådan här film hade lätt kunnat bli till en actionfilm i mängden där karaktärerna ska vara coola, ha häftiga repliker och där det bara är ytligt. Och det är varför filmen är så bra som den är – professionell och seriös till hundra procent.

Som sur testosterongrädde på moset av Fiffi

Det snöade som det gör på film över skyskraporna och dom gula taxibilarna. Det var julafton 1995 och jag hade tre dagar kvar på min fyramånaderstripp runt jorden. Tre dagar kvar, tre dagar i New York och min första jul både som både brunbränd pepparkaka och långt bort från familjen.

Jag knatade runt på Times Square bland alla andra som struntade totalt i vilken dag på året det var. Jag åt tomatsåsindränkta köttbullar av samma size som dom som Adam Sandler får i handen av den där gamla tanten i The wedding singer. Köttbullar som ser ut som handbollar. Fan så groteskt egentligen men jösses så gott det var där och då. Det var dessutom det närmaste jag kom ett julbord.

För att få dagen att gå bestämde jag mig för att se en lunchfilm och en kvällsfilm på bio. Lunchfilmen blev den ”myspysiga” (host) tjejfilmen Waiting to exhale (Hålla andan på svenska) och kvällsfilmen blev ”killfilmen” Heat. Precis som när jag äter Nogger sparar jag det bästa till sist men Heat visade sig inte vara i närheten av en nougatklump, snarare något man kan hitta i en bortglömd mjölktetra efter ett par dagar i solen.

Det var så mycket snack om Al Pacino versus Robert De Niro, så mycket massmedialt tugg om ”the battle of the giants” och jag gick på´t, min puls stegrades alldeles ofrivilligt för visst var det nåt extra jag skulle få se. Nutidens (fast numera dåtidens) två största manliga skådespelare skulle spela mot varandra i samma film åsså lite julafton i världens ballaste stad som grädde på moset. Det borde ju ha blivit nåt alldeles fantastiskt av den här kvällen, men inte då.

Salongen var fullsatt in till sista fåtölj. Det luktade smör med popcorn (inte tvärtom) och ljummen korv med bröd. Filmen börjar och publiken jublar när namnen AL PACINO och ROBERT DE NIRO visas i vita versaler bredvid varandra. Sakta sakta tuggar sig filmen igång som en bortglömd skördetröska i en gammal lada, en skördetröska i desperat behov av både oljebyte, full tank och ny stoppning i förarstolen. Men regissören Michael Mann vill varken pröjsa för rekond eller service, han förlitar sig på dom stora namnen, på högdjuren och det visar sig vara bland det dummaste han gjort.

Heat är en två timmar och femtio minuter lång ”actionfilm”. Trailern berättar för mig att det här är en film som andas spänning, fullt ös och det med högklassiga skådespelarprestationer och att Pacino och De Niro för första gången i världshistorien ska spela mot varandra, inte i samma film utan mot varandra. Det är inget annat än falsk marknadsföring. Dessa två män befinner sig i samma scen samtidigt i typ vadå, EN minut? Två?

Om jag ska försöka att pedagogiskt förklara exakt VAD det är som gör att jag tycker Heat är en skitfilm så skulle jag säga såhär:

1. Den är långtråkig.

2. Den ska låtsas vara något den inte är och det är få saker i filmvärlden som gör mig mer irriterad än det.

Dum och dummare gör inte sken att vara ett djupt och intellektuellt Bergman-drama, Ocean´s eleven försöker inte vara Dansar med vargar, det funkar liksom inte så. Men Michael Mann vill med Heat befinna sig i det typ av finrum som min granne hade när jag var barn, ett rum med glasdörrar, vit heltäckningsmatta och glasfåglar i vitrinskåp, ett rum som ingen fick befinna sig i annat än på juldagens morgon. Han vill så gärna vara i den där rummet men egentligen står han i hallen med leriga Tretorn-stövlar och skrapar med foten. Mer pedagogisk än så kan jag inte vara.

Men mitt i all urjävlatråkig Heat-filmmisär så finns det faktiskt några glädjeämnen: Diane Venora som Al Pacinos kärlek Justine, Natalie Portman som Al Pacinos styvdotter och Val Kilmer som Val Kilmer i tofs. Jag tar till mig dessa tre, lägger dom i min Heat-minnesbank och försöker förtränga resten för Heat är ingenting annat är något så osexigt som ett pretentiöst gubbdrama.

Heat är för mig lika skunkigt som en femtioårig man med hästsvans och röd sportbil som tror att han är ung bara för att han raggar på gymnasieungdom, har en plånbok i krokodilskinn och använder balsam. Nuff said om detta.

Vill du läsa mer om Heat? Klicka här nedan och avnjut sköna recensioner:

Rörliga bilder och tryckta ord

Addepladdes j-vla filmblogg

Plox

Captain Charismas Filmblogg