Etikett: 1996

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: FANTOMEN

Min relation till Fantomen grundar sig barndomens årliga besök på Parken Zoo i Eskilstuna och den fantomengrotta som fanns där (fram till för nåt år sedan). Något som skulle se ut som sten utgjorde entrén och ”grottan” var målad i fantomenfärger. Tanken var nog att en sommarjobbande man iklädd trikåer skulle befinna sig därinne och kanske fanns han där men jag såg honom aldrig.

Då Lee Falks tecknade skapelse aldrig riktigt intresserat mig och jag aldrig läst en hel Fantomentidning från pärm till pärm så har jag egentligen inga belägg för denna åsikt men i min värld, som jag tänker på Fantomen, så är han blå. Det är han inte i filmen. I filmen är han tok-lila och jag vet att detta var en av orsakerna till att jag avskydde filmen som pesten när jag såg den på bio 1996. Det var som att se Bingolotto som matinéfilm – men utan Leif Loket Olsson. Det kändes som att hela filmen var en enda lång obegriplig reklamfilm för Löfbergs Lila och jag var sjukt irriterad på hela filmupplevelsen, jag skulle kunna drista mig till att säga att jag hatade filmen. Starka ord, jag vet, men Fantomen är en av dom få filmer som gjort mig förbannad utan uppsåt och det är den känslan jag minns, den och Billy Zanes fjantiga uppenbarelse i lila, när jag nu ska se om filmen för detta tema.

Om jag är idiot? Jag vet inte. Troligen. Jag kan inte säga att det är men ett leende jag stoppar filmen i spelaren, nej, här är det drypande ångest och en önskan att kunna sjunka genom jorden och dansa salsa på Himmelska fridens torg istället. Men vad utstår man inte för ett filmtema som detta?

Filmen Fantomen börjar i ett rätt skönt Indiana Jones-tempo. Några män och liten asiatisk pojke ska ta sig in i djungeln i en gammal lastbil via en tveksam hängbro. Den elaka mannen (James Remar som jag minns mest som Richard Wright, Samanthas älskare i Sex and the city, ja, en av dom ) ser ut som en Indy-look-alike fast med ett synligt ärr av fantomenringen på kinden.  Bron vad det ja. Jag fattar att den kommer rämna men när och hur återstår att se.

Först ska den Den Vandrande Vålnaden introduceras och det gör han The-Billy-Zane-Kinda-Way: storvulet, överspelande och skrattframkallande fast det inte är meningen. Billy Zane har ofta den inverkan på mig (även i Titanic faktiskt), han är INTE en skådespelare jag har respekt för. Fullständigt onödig om du frågar mig. Ta bort, gör om, gör rätt vill jag bara utropa och det ser ut som om Billy själv håller med mig. Att känna självrespekt och stolthet för sitt yrkesval kan inte vara det lättaste i den utstyrseln. Jag är ändå en kvinna som normalt sett inte har några svårigheter alls med att titta på män i färgglada trikåer – på film kanske ska tilläggas – men det här är bortom min gräns åt alla håll och kanter. Jag skulle ha så mycket lättare att ta filmens fantom på allvar i något annat än lila. Typ blått. Som han borde ha. Typ. Ju.

Filmen tickar på och jag märker att jag efter en stund har släppt handen från fjärrkontrollen, sparkat undan spyhinken och faktiskt slappnar av en smula. Filmen är inte i närheten av så dålig som jag minns den. Den är inte bra men den går att se. Det går att bortse ifrån att filmens Diana (Kristy Swanson) i vågig pagefrisyr har en stuntdouble med axellångt hår i tofs. Det går att borste ifrån effekter som en femteklassare kan tillverka med modellflygplan och en kemilåda. Det går att bortse ifrån en Catherine Zeta-Jones som så överdrivet spelar elak att jag börjar fnissa. Det går att bortse ifrån überpompös musik vid fel tillfällen och hackiga klipp och en fantomengrotta som får den i Parken Zoo att kännas genuin. Det går att bortse från mycket med den här filmen men inte Billy Zane i lila. Han var då, han är nu och han kommer alltid att vara en av världens sämsta manliga skådespelare men hans version av Fantomen får mig inte att bli förbannad längre. Det går att se Fantomen som en familjefilm, även mindre barn inkluderat och som otroligt lättsmält matinéfilm fungerar den över förväntan även på mig nu.

Hur faaaan gick det till?

När jag såg filmen 1996:

När jag såg filmen 2012:

Här finns filmen.

Publicerat

HARD EIGHT

En regissör och manusförfattare som Paul Thomas Anderson som ligger bakom den fantastiska filmen Magnolia, det är klart att han inte kan göra en film som jag ser som vilken som helst. Hans namn förpliktigar. Jag lägger på honom krav han inte bett om och därför blir jag aningens förvånad när jag en kvart in i filmen somnar som en ÖRN.

Jag vaknar till, tittar upp och tänker ”Det känns lite Pulp Fiction över det här” och sen tar John Blund mig i handen igen och han behöver inte leda mig ner i REM-sömn direkt, jag hoppar dit själv som en stavhoppare utan stav.

Dagen efter stoppar jag filmen i spelaren igen, fullt på det klara med att det här är en toppenbra film och att jag ska se klart den. Om det gick bra? Nej, inte speciellt.

Jack, en snubbe utan ett öre på fickan (John C Reilly) sitter utanför en restaurang när en äldre man kommer fram (Philip Baker Hall). Den äldre mannen vill bjuda på en cigg och en kopp kaffe och han har ett erbjudande till Jack, han vill ta med honom till Las Vegas och lära honom hur han tjänar pengar på att spela. Jack kom precis därifrån och har spelat bort en hel del i sin önskan att vinna tillräckligt med pengar för att ha råd att begrava din mamma.

Jack är inte i en situation där han kan tacka nej vare sig till en chans eller hjälp så han åker med. Två år senare är dom fortfarande tillsammans,  men nu i Reno. Jack har fått upp ögonen för en prostituerad servitris (Gwyneth Paltrow) och kärleken mellan dom blir en katalysator till alla andra relationer i filmen.

Kunde ha blivit bra, javisst, helt klart. Ramhandlingen är bra, skådespelarna oklanderliga men ändå är det nåt som gör att jag återigen hellre hade sovit på en madrass gjord av pubeshår än sett klart filmen. Den är liksom inte….bra. Jo förresten, den är bra GJORD, det är ett fint hantverk på alla sätt och vis men ack så tråkig.

Zzzzzzz.

Här finns filmen.

Publicerat

Tre om en: Joseph Gordon-Levitt

Efter att ha varit med i filmer som Inception, 500 days of summer och 50/50 känner jag att det är det dags att ta Joseph Gordon-Levitt på allvar. Att han dessutom kommer att kunna beskådas i tre av årets kommande storfilmer, The dark knight rises, Quentin Tarantinos Django Unchained samt mot Daniel Day-Lewis och James Spader i Steven Spielbergs Lincoln (där han spelar Lincoln himself) gör inte saken sämre.

Han är född 1981 men har en rollista som en femtioåring så att välja tre filmer var ganska svårt. Jag fick stoppa snorkeln i mun och dyka helt enkelt. Tre filmer, tre genres, tre karaktärer, tre Joseph Gordon-Levitt.

 

DEN EDSVURNA (1996)

Annie Laird (Demi Moore) har blivit utvald till jurytjänst i en stor maffiarättegång. Blåögd som hon är så ser hon enbart detta som en ynnest, att det skulle finnas en baksida finns inte på världskartan.

Hon jobbar som konstnär och försörjer sig och sonen Oliver (Joseph Gordon-Levitt i axellång page) så gott det går på sina skulpturer. När en mystisk man dyker upp från ingenstans och köper flera av hennes alster på ett galleri anar hon inget fuffens alls, inte ens när mannen (Alec Baldwin) tilltalar henne på gatan och bjuder ut henne tycker hon det verkar konstigt. Hon får med sig honom hem efter middagen men han utnyttjar inte ens situationen, han säger helt enkelt som det är: hon har ett val om hon vill se sin son växa upp, att säga NOT GUILTY när juryn ska meddela sin dom.

Jag trodde att det här var en John Grisham-bok-filmatisering men det visade sig vara fel och kanske är det där den lilla skon klämmer, kanske är det därför filmen inte riktigt når ända fram. Den är förutsägbar och inte särskilt spännande men ändå underhållande för stunden och det är skönt att se både Demi Moore och Alec Baldwin i sina glansdagar.

Joseph Gordon-Levitt gör bra ifrån sig även om han ser svårt dum ut i den utvalda frisyren. Han är 15 år i verkligheten men ser yngre ut i filmen. En helt okej film en regnig dag men inte mer än så.

Här finns filmen.

 

 

 

MYSTERIOUS SKIN (2004)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sexuella övergrepp på småpojkar packeterat i ett indiefodral, kan det vara nåt? Jag böjer ner mungiporna och härmar Jeff Dunhams buktalardocka Walter och säger NÄ med eftertryck.

Filmen är baserad på Scott Heims självbiografi med samma namn och handlar om Neil och Brian som båda fallit offer för våldtäkt och andra övergrepp av en tränare som dom båda hade som små. Brian (Brady Corbet) minns ingenting av övergreppet, han fick en minneslucka och allt blev svart. Många år senare tror han fortfarande att han under dessa timmar blev bortförd av utomjordningar. Neil (Joseph Gordon-Levitt) å andra sidan minns allt. Han visste redan då att han gillade killar och tränaren var den första i en lång lång rad av sexuella kontakter med äldre män. Att han tio år efter övergreppet tar betalt för att ligga med gubbs hör antagligen ihop men det är inget Neil funderar på.

Själva ramhandlingen är givetvis fruktansvärd och borde göra mig både engagerad och upprörd men istället känner jag… ingenting och i och med detta tycker jag filmen är ett misslyckande. Jag som har den där skitjobbiga genen som gör att jag grinar för allt, höjer rösten åt orättvisor och gärna svär åt äckliga snubbar sitter alltså i soffan, tittar och känner nada. Nåt är fel liksom. Det är indiekänslan. Musiken. Färgerna. Att det är gjort på ett ”gulligt” nästan Steven Spielberg-aktigt sätt, om Super8 goes Patrik SJöberg och för mig är det alldeles för glättigt för att det ska nå mina känsliga tentakler.

Jag lyfter på hatten åt killarna Corbet och Gordon-Levitt som gör bra arbetsisatser men annars så….njääää. Jag blir Walter igen.

Här finns filmen.

 

 

UNCERTAINTY (2009)

Vad händer om man gör det ena och inte det andra? På vilket sätt förändras ens liv om man tar bussen eller missar den, om man går över gatan eller står kvar?

Såna här om-inte-om-vore-filmer finns det ett gäng av (Sliding doors med Gwyneth Paltrow till exempel) och det kan vara ganska frän hjärngymnastik om det presenteras på ett bra sätt och med filmiska karaktärer som jag faktiskt engagerar mig i och bryr mig om dom hinner med den där bussen eller inte. Tyvärr faller Uncertainty på den punkten.  Joseph Gordon-Levitts Bobby och Lynn Collins Kate må vara unga och snygga och ha en hel arsenal av snajdiga T-shirts men det hjälper liksom inte, jag kommer aldrig innanför skinnet.

Det bästa med filmen är första två-tre minutrarna när det är bakgrundsmusik som påminner om min favorit-sovrums-musik-CD av Heed (en platta som för övrigt inte verkar finnas nånstans, men den är orange), resten av filmen är rätt….sömnig. Tyvärr.

 

Här finns filmen.

Publicerat

PUSHER

Det är mycket Kim Bodnia härhemma nu. Det har en enkel förklaring och den stavas: Bron.

TV-serien Bron som går på SVT på onsdagkvällar är det bästa jag sett på TV på mycket länge och mycket av detta kan tackas just Kim Bodnia då han har en av huvudrollerna som den danske polisen Martin Rohde.

Men mellan varven då, vad ska jag göra för att mätta min Bodnia-abstinens? Jo! Jag grottar ner mig i den danska filmskatten såklart. Kim Bodnia (liksom Mads Mikkelsen) är med i det mesta som produceras i Danmark och trots att jag sett en hel del filmer med Bodnia ser jag honom i ett helt annat ljus nu. Därför ser jag om Pusher, det var i alla fall femton år sedan sist.

Pusher handlar om en heroinhandel slår fel. Langaren Frank (Bodnia) ska sälja brunt pulver till en desperat svensk snubbe han bodde granne med på kåken (Peter Andersson). Men dealen går käpprätt åt helvete då polisen finns på plats och syr in Frank. Han hann aldrig få pengarna av svensken och blir alltså själv skyldig sin leverantör dom där flera-hundra-tusen kronorna. Hur ska han få tag i dom? Bråttom är det ju också. Hans liv står på spel och vad gör man inte när man ser döden i vitögat?

För att riktigt komma in i den danska knarkarstämningen valde jag att se filmen utan text. Nej, nu ljög jag lite. Textningen funkade inte så jag hade inget val annat än att inbilla mig att jag gjorde det för den danska konstens skull. Tyvärr är inbillningen också rent skitsnack för jag har jättesvårt att förstå danska och jag får koncentrera mig som en närsynt hök för att hänga med. Men jag försökte och jag är tacksam att jag sett filmen förut, annars hade hela filmupplevelsen varit ett stort skämt.

Regissören Nicolas Winding Refn är bra på att inte krångla till grejerna. Han berättar historien enkelt och effektivt och det är inte särskilt snyggt men vem fan tror att en knarklangares liv är snyggt? Inte jag i alla fall. Nej, det här är verklighetstroget och köttigt och jag känner med Kim Bodnias Frank i allt han företar sig. Han har en hållning som i profil och i jämförelse får E.T att se rakryggad och stelopererad ut men jag förstår honom. Vilket pissliv han har. Vilken skitsituation han satt sig i. Usch alltså. Det är pis og papir. Frank har verkligen jokket i spinaten.

 

Publicerat

JÄGARNA 2

Femton år har gått sen stockholmspolisen Erik Bäckström (Rolf Lassgård) var i den norrländska byn Byn sist. Då för att hälsa på brodern Leif (Lennart Jähkel) efter föräldrarnas död och sen även för att lösa mord och få sig en dos av tjuvjakt, svågerpolitik och unken kvinnosyn.

Nu är det alltså dags igen. En ung kvinna har blivit mördad och Erik kallas till Byn då den inhemska polisen behöver förstärkning och han av nån märklig anledning ses som ”Stockholms bästa snut”. Byns hårde man och polis Torsten (Peter Stormare) är gift med Leifs änka Karin och därmed också plastpappa till Leifs son Peter.

Att det inte kommer bli en promenad i parken för Erik att samarbeta med Torsten står klart redan i filmens början. Det är The Battle Of the Machos, det är giganternas kamp och skulle jag dra ett lackmuspapper längs låren på dom båda skulle pappret skrumpna ihop och skrika efter Norrlands Guld med torr och basig stämma.

Torsten har allt annat än rent mjöl i påsen, han slår, hotar och utnyttjar precis som det norrländska buset gjorde även i den första filmen, men här är det ”bara” en man att avsky och allt känns så mycket lättare då, i alla fall för mig.

Fast lättare är inte alltid synonymt med bättre. Den första filmen har ett persongalleri utan motstycke i svensk actionhistoria, en tät och välskriven historia OCH en samling skådisar som (många av dom) presterar långt över sin förmåga. Den här uppföljaren är i mångt och mycket ingen uppföljare alls, några tillbakablickar gör liksom ingen skillnad. Erik har huvudrollen, javisst, men det hade han kunnat ha i vilken film som helst. Torsten är en jägare, javisst, det utspelar sig i Norrland, ja det gör det men hade inte den första filmen gått så himla bra så hade den här inte hetat Jägarna 2 utan kanske Karljävlar eller Skjut henne död eller vad som helst. Nej förresten, jag tar tillbaka det där. Hade inte Jägarna blivit en modern klassiker så hade inte Jägarna 2 funnits överhuvudtaget.

Jag gillar Peter Stormare i sin roll som Torsten, han har skäggväxt lika tät som en bäverstjärt och en blick svart som natten.

Rolf Lassgård däremot har tagit sig an ett manér som är ganska enerverande och det är att han inte öppnar munnen när han pratar. Det är inte förrän mot slutet när han börjar bli riktigt förbannad som han artikulerar så jag hör allt han säger. Övriga skådisar klarar godkänt med nöd, näppe och min goda vilja.

Jag måste säga att jag ändå blev positivt överraskad av slutprodukten. Jag var rätt säker på att få se en praktkalkon sprattla i dödsryckninngar framför mina ögon men istället blev jag serverad en helt okej och lagom spännande film som visserligen är en kvart-tjugo minuter för lång men som ändå har ett existensberättigande helt på egen hand. Inte som en uppföljare utan som film. Att jag är urbota less på alla dessa förenklade slut är en annan femma.

Jägarna 2 (2011)

Jägarna (1996)

Publicerat

THE PILLOW BOOK

En gång för länge sedan när internet var en nymodighet och jag fortfarande en surfnovis skulle jag knåpa ihop en beskrivning av mig själv på en musiksajt som hette Spraydio.

Självklart skrev jag inte ut mitt riktiga namn, var jag bodde eller nåt annat av vikt, vilket ingen annan gjorde heller innan Facebook kom till byn. Jag ville ändå försöka bjussa på en målande beskrivning av vem jag var och vad jag gillade förutom musik så jag skrev precis som det var: Jag gillar att ta på papper.

Det är sant. Jag inte bara gillar det, jag är fullkomligt fascinerad av det, papper alltså. Papper som i ark man skriver på, inte papper som i en felstavning av pappor vilket en hel del män trodde och jag inte fattade. Det ramlade in högvis av mejl från både singlar och gifta snubbar som alla skrev om sina fantastiska barn och jag skrev tillbaka, svarade nåt häpp-igt om sönerna och döttrarna som var pappans ögonstenar och dom fortsatte skriva, frågade frågor jag tyckte vad ovidkommande, det var ju en musiksajt. Jag ville diskutera Indochine och Kajagoogoo, inte bli utbjuden på middag.

Sen förstod jag. Det tog ett tag men insikten kom så småningom. Att jag gillar att ta på papper är inget jag basunerat ut offentligt, inte sen dess. Inte förrän nu. För nu när jag har sett The pillow book och avnjutit kalligrafi i dryga två timmar kan jag säga det igen till alla som vill höra på: Jag älskar att ta på – och skriva på – papper.

Nagiko gillar också papper. Hon gillar det nästan lika mycket som hon älskar att bli använd som papper själv. När hon var liten flicka skrev hennes pappa en vacker kalligrafisk hälsning i hennes ansikte och det är ett minne som inte släpper. Snarare förändras det med tiden till en besatthet och hon kan inte finna varken kroppslig eller själslig njutning på något annat sätt än att en man använder henne som skrivunderlag. Hon kan inte ens bestämma sig för vad som är viktigast: att mannen hon väljer är en magnifik älskare eller att han har en fantastisk handstil.

Nagiko (Vivian Wu) gifter sig med en man vilket är ett äktenskap dömt att misslyckas redan på förhand. Så träffar hon den engelske författaren Jerome (Ewan McGregor) och dom inleder ett passionerat förhållande trots hans bristande handstil. Dom vänder nämligen på steken, nu är det Nagiko som skriver och Jerome som är underlaget och Nagiko skriver inte vad som helst på honom. Hon skriver en bok.

Peter Greenaway har med The pillow book gjort en film som fungerar både som spelfilm och konstverk. Vissa delar skulle lika gärna kunna vara en videoinstallation på nåt konstmuseum, det är vackert och knepigt och svart-vitt och färg och bild-i-bild och en del scener på japanska har han med flit låtit bli att texta vilket gör att jag släpper taget. Jag struntar i om jag förstår allt, jag tittar, insuper känslan av kalligrafipenslar, bläck och kroppar.

”Lukten av vitt papper är som doften av hud hos en ny älskare som kommit på oväntat besök från en regnig trädgård”.

Det  finns tydligen fler likheter mellan papper och pappor än vad jag förut förstått och tack Peter Greenaway för att du upplyste mig om detta. Däremot hjälper inte min pappersfetisch när filmen ska betygsättas. Filmen är nämligen betydligt bättre som kreativ idé än som filmupplevelse och hur gärna jag än vill så poppar det där jobbiga ordet upp i skallen igen. Pretentiös.

 

Publicerat

Katastroffilmstisdag: DAYLIGHT

Jämfört med katastroffilmer av det ordentliga slaget då hela jorden riskerar kollaps så är Daylight en ganska småskalig historia.

En lastbil full med tunnor som innehåller giftigt avfall exploderar i Holland-tunneln, mitt under Hudsonfloden. Det är rusningstrafik och massor med folk behöver använda tunneln för att komma till och från Manhattan. Vatten strömmar in från båda håll och tunneln riskerar att bli en massgrav. Det går inte att ta sig in, det finns ingenstans att ta sig ut men självklart finns det tuffa killar som gör allt för att rädda sina medmänniskor – och sig själva. I detta fall heter dom Viggo Mortensen och Sylvester Stallone.

Viggo spelar den skicklige bergsbestigaren Roy Nord som kan klättra som en shimpans även på blöta ledningar och Sly är en jättetuff kille och före detta räddningstjänstarbetare (med explosioner som sitt specialområde) och han är även begåvad med väääärldens larvigaste namn.

Av alla enstaviga förnamn Stallone haft genom filmhistorien måste det han har här vara det allra töntigaste. John, Jake, Joe, Boss, Ray, Gabe, Frank, Nick, Deke är acceptabla namn allihop men KIT, hallå, hur tänkte ni nu? ”I was saved by Kit Latura”, nä, it doesn´t do it for me, inte alls faktiskt.

Daylight är en riktig dussinactionfilm, en sån som varken gör mig jätteglad eller förbannad, inte superexalterad eller toksömnig. Det som slog mig när jag såg om filmen var att effekterna faktiskt håller fortfarande, dom har åldrats förvånadsvärt bra. Kanske beror det på att dom inte var – och är – speciellt spektakulära utan mer ordinära.

Filmen är i vilket fall underhållande för stunden, lite tokig och överdriven precis som en katastroffilm ska vara och med en alldeles fantastisk filmstjärna i huvudrollen så är det självklart att filmen blir godkänd – fast han HAR ett skittöntigt namn.

Publicerat

Long kiss goodnight

Det finns oanade och slumrande förmågor hos oss alla. Det är Samantha (Geena Davis) ett levande bevis på.

Samantha tappade minnet för åtta år sedan men lever nu ett stilla liv med man och barn. Hon ser ut som en sån mamma som använder hårinpackning dagligen och är noga med fuktbevarande lotion efter duschen för att bevara ungdomlig spänst och lyster, inte för sin egen skull, nej för mannens för så gör man.

När ett gäng beväpnade män tar sig in i huset så knastrar det till i synapserna och kunskaper från förr vaknar till liv. Samantha tar död på inkräktarna som vore hon värsta elitsoldaten och minnesfragment börjar komma tillbaka. Med hjälp av världens sämst klädda privatdetektiv Mitch Henessey (Samuel L Jackson) börjar hon sakta med säkert att lägga pusslet som kallas hennes förflutna. Vem är hon? Hur kommer det sig att hon behärskar vapenhantering som värsta stridisen och framför allt: varför klipper hon av sig håret och blonderar det?

Long kiss goodnight är en perfekt helgaction med micropopcorn och en stor Cola i handen och trots att den har några år på nacken så håller den hela vägen. Det är inte överdrivna effekter, det är ren och skär tuffis-ös med en kvinnlig hjälte som är så ball och snygg att jag fanimej ser ut som Marty Feldman i soffan.

Jag älskade den här när den var ny och jag älskar den nu. Den är bara millimeter från ett toppbetyg och skillnaden i det här fallet mellan en femma och en fyra är bara lite lite magkänsla. Det är nåt som fattas, men det är så lite att det nästan är larvigt.

Publicerat

INDEPENDENCE DAY

Det finns filmer som likt Sean Connery åldras med värdighet och det finns filmer som inte gör det. Vi kan kalla dom Liza Minnelli.

När Independence day gick upp på bio sommaren 1996 stod jag i givakt med ståpäls utanför biografen Rigoletto i Stockholm på premiärdagen. Jag hade sett snuttar av filmen, korta sekvenser av byggnadssprängningar så verklighetstrogna att jag bara stod och gapade. Det var det häftigaste världen skådat – då.

Nu, 13 år senare, ser jag om filmen med barnen.
– Asså, det märks att det är en riktigt gammal film, sa dottern. Man ser ju att det är på lådsas.

Ja. Man inte bara ser med alltför oönskad tydlighet, det fullkomligt lyser i mörkret, det är en 3000-watts-glödlampa rätt i fejset, det är snudd på skämskudde. Independence day 2009 känns lika unket skitdålig i FX-synpunkt som gamla Stålmannenfilmerna med döde Christopher Reeve i spetsen.

Det överdådigt patriotiska som filmen igenom retade mig till klåda 1996 kan jag ha överseende med nu. Kanske är jag äldre och orkar inte bli lika irriterad, kanske är det inte så farligt med lite (eeeh?) Bill Pullman-skt presidentsvammel och Stars and stripes i närbild trots allt. Det finns liksom andra prylar att irritera sig på.

Will Smith är fortfarande bra, Randy Quaid också. Jeff Goldblum är så jävla mycket Jeff Goldblum att jag bara längtar efter att han ska gro lite flugvårtor på kinden och bli lite spännande och jag syftar såklart på filmen Flugan från 1986 där Goldblums karaktär Seth Brundle förvandlas till en fluga på ett enastående äckligt vis.

Flugan är Sean Connery.
Independence day är Liza Minnelli.

(2009)

(1996)