Etikett: 1999

Publicerat

TEA WITH MUSSOLINI

Efter att ha tillbringat en lagom lång filmstund med dom fyra adlade brittiska skådespelerskorna i Nothing like a Dame har jag haft ett trevligt sug efter att se mer av dom – och gärna tillsammans. Hotel Marigold hade jag sett, uppföljaren också men hux flux mindes jag en film från 2004 som hette Lavendelflickorna. Där teamade Maggie Smith upp med Judi Dench och jag började leta febrilt, till ingen nytta alls. Filmen gick helt enkelt inte att få tag i på laglig väg.

Men skam den som ger sig, ibland får man helt enkelt hjälp på traven från nåt som i brist på bättre ord kan kallas ödet. Det dök nämligen upp en ÄNNU bättre film i sammanhanget! I Tea with Mussolini får man faktiskt se tre av fyra dames i samma film: Maggie Smith, Judi Dench OCH Joan Plowright. Klart jag tryckte på hyr på Itunes utan att tänka efter två gånger.

Filmen handlar om lille föräldralöse Luca som äter stekt ägg med ett leende som om det vore den lyxigaste av måltid. Han uppfostras och tas om hand av ett gäng brittiska och amerikanska överklassdamer i Florens före och under andra världskriget. Damerna kallas Scorpioni och det dom har gemensamt är kärleken till Italien och den italienska kulturen, ändå träffas dom varje eftermiddag för att dricka te.

Läget för dessa utländska kvinnor blir allt osäkrare och landets diktator Benito Mussolinis ande överskuggar det mesta. Fascisterna vandaliserar stället dom möts på för sina möten och Lady Hester (Maggie Smith) som är änka efter Storbrittaniens förre ambassadör i Italien har höga tankar om Mussolini och bjuder in sig själv till honom på te för att försöka få klarhet i saker och ting. Han garanterar att dom brittiska damerna kan känna sig helt säkra men….givetvis är det inte sant. Såklart ljög han, gubbjäveln.

Den här delvis självbiografiska filmen är regisserad av Franco Zeffirelli vars namn åtminstone jag mest känner igen som en del av förtexterna till miniserien Jesus från Nazareth från 1977. Han har blivit Oscarsnominerad för Bästa regi två gånger under sin karriär, 1968 för Romeo och Julia och 1983 för La traviata och även regisserat klassiker som Så tuktas en argbigga (1967), Endless love (med Brooke Shields, 1981) och Jane Eyre (1996).

Jag tycker dock inte att det här är Herr Zeffirellis film, det är damernas. Det är Joan Plowrights varma pliriga ögon, det är Chers närvaro, det är Judi Denchs bohemiska kulturtant och framförallt – FRAMFÖRALLT – Maggie Smith som fullkomligt briljerar i varenda scen hon är med i. Det blev en BAFTA-vinst för hennes insats och för mig är det totalt orimligt att det inte blev en Oscar också (nej hon var inte ens nominerad). Vilken underbart härlig bitsk kvinna hon är!!

Här får man höra Judi Dench säga meningar som ”Jag har värmt händerna framför Botticellis och Michelangelos eldar” och Maggie Smith brister ut i ”Titta, TITTA! Se vilken vidrig amerikansk skapelse de har gett till barnet. Knickerbocker glory! Otroligt. De gör till och med glass vulgärt!” och jag sitter och ler. Ja faktiskt, jag ler.

Filmen i sig är kanske inte min kopp te (häpp!) på pappret men den BLIR min kopp te. Det är mysigt mitt i allt elände. För hur mycket dessa kvinnor än ser sig acklimatiserade till det italienska samhället ser fascisterna dom som invandrande inkräktare och därmed lägre stående varelser. Ett politiskt klimat vars vindar blåser även här en sisådär 80 år senare. På så sätt är Tea with Mussolini betydligt mer aktuell än den borde vara.

Publicerat

TRE OM EN: Med Denzel i huvudrollen

 

INSIDE MAN (2006)
Regi: Spike Lee

Jag gillar inledningen på den här filmen jättemycket. Den känns ball. Skön musik, snyggt filmad, coola färger och bra tempo. Direkt in i smeten bara. Clive Owen spelar Dalton Russel, snubben som bestämt sig för att genomföra det perfekta rånet och han har valt att göra det mot Manhattan Trust på Wall Street. Han drar igång hela tjottaballongen med att ta över 50 pers som gisslan och det blir polisen Keith Frazier, spelad av Denzel Washington, som ska förhandla med Dalton.

Keith kommer ingen vart och börjar undra vad det egentligen är Dalton och hans rånargäng vill och när affärskvinnan plötsligt Madeleine White (Jodie Foster) dyker upp blir allting ännu mer luddigt.

Inside man är lite katt-och-råtta, lite Robin Hood, lite imponerande rollista, lite coolt regisserat av Spike Lee så summan av kardemumman blir en underhållande film jag inte minns när eftertexterna rullar. Men jag hade kul under tiden.

,

.

.

I SAMLARENS SPÅR
(The Bone Collector, 1999)
Regi: Phillip Noyce

En seriemördare härjar i New York och polisen Lincoln Rhyme (Denzel Washington)  är satt på att försöka lösa fallet.

Rhyme har blivit förlamad från nacken och nedåt efter en arbetsplatsolycka men han behövs fortfarande inom poliskåren och då det inte är något fel på hans hjärna kan han fortsätta jobba från sjuksängen i hemmet. Polisen Amelia Donaghy (Angelina Jolie) var först på plats när dom senaste liken hittades och Rhyme vill ha henne som partner i fallet.

Denzel gör inte så mycket i filmen, han ligger (fullt naturligt) mest och det är hans ansikte som får närbilderna. Det bästa med filmen – tycker jag – är Angelina Jolie. Hon gör sin Amelia otroligt nedtonad och trovärdig, hon är liksom inte ”läcker” i poliskläder, hon ÄR polis. Annars är filmen inte speciellt spännande, den tar sig själv på lite FÖR stort allvar för att bli det. Man förväntar sig en twist från den-första-kända-skådespelaren-med-onda-ögon till den sista.

Underhållning för stunden men inte riktigt med samma finess som Inside man.

.

.

.


FENCES (2016)
Regi: Denzel Washington

”Some people build fences to keep people out, and other people build fences to keep people in.”

En riktig Oscarsfilm måste man väl kunna säga att Fences är? Nominerad till Bästa Film, Bästa manus baserad på annan förlaga, Bästa manliga huvudroll (Denzel själv) och en vinst till Viola Davis för Bästa kvinnliga biroll vid 2017-års gala. Det här är alltså en filmad teaterpjäs skriven av August Wilson och filmen känns rätt teatralisk tycker jag. På gott och ont. Gillar man teater är det ju okej, har man svårt för teater kan det kanske kännas lite…torrt.

Denzel spelar sopgubben Troy Maxson som lever med sin fru (Viola Davis) i Pittsburghs utkanter. Han är en pratglad och charmig man med ett mörkt inre och han delar en flaska gin med bästa polaren varje månaden när lönechecken trillat in. När han blir lite för högljudd och svart i sinnet kommer frugan ut och ”frugar” sig lite, klappar på huvudet (bildligt talat) och slätar över.

Det är ett segregerat 50-tals-USA som filmen utspelar sig i och man kan förstå att frustrationen bubblar över. Troy är den första afroamerikanen som blivit befordrad till förare av sopbilen och även om han såklart är stolt över det är han likväl ensam ”på toppen” med sin hudfärg.

Jag tycker filmen är som en liten förklaring av stora inrikespolitiska händelser om du förstår vad jag menar? En inblick i en vanlig svart familjs liv under en tidsperiod som verkligen inte var så länge sedan men känns som juraperioden. En fin film med jättebra skådespelarprestationer men inget som ger mig wow-känsla i magen.

 

 

Publicerat

Asiensommar: KIKUJIROS SOMMAR (KIKUJIRô NO NATSU, 1999)

Nu är jag och temat tillbaka hos Takeshi Kitano igen. Denna GIGANT i japansk filmindustri som så många finner mästerlig men som jag av nån anledning märkt att jag har ganska svårt för.

Jag har sett fler än en handfull av hans filmer och hittills har vi inte klickat alls. Skulle Kikujiros sommar bli filmen som fick mig att skriva till Kitanos fanclub?

Han (filmen) var nominerad till bästa regissör på Cannesfestivalen 1999 men han vann inte och föga förvånande chockade den vetskapen inte mig. Nu får jag ta på mig kevlarväst och gaffatejpa igen brevlådan men Kikujiros sommar var nämligen – för mig – aningens svagare än Rasmus på luffen, en film som också spelar i äldre-man-finner-vänskap-i-ung-pojke-och-dom-beger-sig-ut-på-äventyr-tillsammans-och-lär-sig-om-livet-och-dess-kringelikrokar.

Filmens unga pojke heter Masao (Yusuke Sekiguchi), är nio år och bor hos sin mormor. Han ger sig ut för att leta rätt på sin mamma och en av mormoderns vänner ska försöka hjälpa honom. Vännen heter Kikujiro (Kitano) och han har väl inte riktigt koll på livet. Han är 40 plus, halvkriminell och känns inte helt stabil även om han är kreativ och ”rolig” i vissa scener.

I min värld borde filmen ha hetat Masaos sommar, men det kanske är att kränka Kitano för mycket. Klart han vill spela första fiol i sin egen film. Tänker jag tanken ett varv till och försöker analysera filmen objektivt så kanske Kikujiro och Masao egentligen är exakt samma person. Det kanske är en dröm alltihop? Hela berättelsen? Hela filmen?

Vissa scener är lite charmiga, bland annat en scen där några andra inblandade dansar med löv som täcker det allra heligaste och Masao skrattar sådär hjärtligt att det känns som att han inte skådespelar. Det är en fin scen. För övrigt imponerades jag föga av den här filmen som med sin speltid på två timmar kändes som fyra. Jag försökte se någon annan skådespelare framför mig istället för Takeshi Kitano och jag tror faktiskt att filmen hade blivit bättre för mig då, den hade växt med en skådis som utstrålar mer värme. Han känns så jäkla….arg…hela tiden och den känslan förminskas inte direkt av språket. Japanska kan låta ohyggligt arg om det pratas av en man som aldrig drar på smilbanden och tar i från tårna. Det är precis som tyska.

Nix pix, det här var inte min kopp thé och nu ska jag nog förpassa Kitanos filmer till långt-ner-i-kanske-inte-måste-se-alls-högen.

Här kan du se vilka övriga filmer jag skrivit om i temat (listan fylls på vartefter). Nästa tisdag kommer allra sista filmen i temat och jag kan avslöja att temat slutar with a bang!

Publicerat

STAR WARS: EPISOD I – DET MÖRKA HOTET

 

Den 16:e december har den sjunde delen i Star Wars-sagan premiär på svenska biografer. Jag tänkte ge mig på lite av en nedräkning fram till dess genom att varje lördag skriva litegrann om dom tidigare filmerna i serien.

Jag skriver litegrann för det är så det kommer bli, jag kommer inte bila ner mig jättelångt under skorpan utan hålla mig lite uppepå, flytande och helt enkelt ”flumma ner” mina tankar om filmerna precis som dom dyker upp när jag ser om dom.

För det är ju så att det här är omtittar som både stör och berör. Det finns filmer i serien som jag levde med under hela min barndom och det finns filmer – och rollfigurer – som retar mig till max. Det här är dessutom sex filmer som jag inte riktigt längtat efter att se om. Alltså, det är verkligen inte så att jag tyckt någon av filmerna varit rätt igenom dålig men jag känner mig helt enkelt ganska mätt på hela franchisen och är inte speciellt pepp på film nummer sju, i alla fall inte just nu.

Men, herregud, mirakel har skett förr, blinda har fått synen tillbaka och nu beger jag mig ut i George Lucas rymdfantasi och så får vi se vart mitt rymdskepp landar.

Idag börjar jag med film nummer ett, den med originaltiteln Star Wars episode 1 – The Phantom Menace. George Lucas skrev manus och regisserade. Sommaren 1999 kom den till Sverige och jag såg den i Vimmerby av alla ställen på jorden efter en heldag på Astrid Lindgrens värld (kanonställe btw!). Fullsatt, varmt och en småländsk förväntan i luften – och barnvakt! En härlig kväll!

Nu när jag ser om den ser jag den själv. På datorn. Med hörlurar. Allt är annorlunda. Jag är annorlunda. 1999 känns som hundra år sedan. Effekterna i filmen som jag tyckte nästan var FÖR snyggt gjorda då känns faktiskt ganska bleka nu. Och sen är det den där jävla Jar Jar Binks. Jag retade mig på honom även 1999 men nu har jag noll tålamod med den fan. Noll.

Anakin Skywalker (Jake Lloyd, som även han blivit sexton år äldre) var liten, söt och typ synsk. När jag ser honom köra podracet minns jag hur det sög till i magen när jag såg filmen på bio, nu är det nästan lite gäspvarning (14 minuter lång). Den scenen känns som den är tagen ur vilket rea-på-rea-TV-spel som helst. Att Pernilla August spelade hans mamma Shmi Skywalker var ju också stort – då. Alltså väldigt stort! Det där med att hon spelat både Ingmar Bergmans och (soon to be) Darth Vaders mamma på film är rätt kaxigt ändå.

Natalie Portman var bara arton år när hon spelade Padmé/Queen Amidala och hon ser verkligen ut som ett barn men hon är bra i rollen. Ewan McGregor passar bättre som Obi-Wan Kenobi än jag mindes och Liam Neeson är Qui-Gon Jinn och duktig på att hålla blicken på rätt green-screen-punkt. Han pratar med hittipåfigurer i väääldigt många scener.

På plussidan måste jag säga att LJUDEN är extraordinära. Alla små ljud från maskiner, farkoster och robotar, sånt gör mig jätteglad. Ljuden som kommer ur R2D2 tar sig rätt in i hjärtat. Sen tycker jag om all sand. Och förtexterna och musiken såklart, jag får rysningar även om jag försöker hålla emot.

Men det roligaste med att se om Det mörka hotet är att den känns lika ”retromysig” som jag tyckte att dom första filmerna kändes 1999. Det kanske HAR gått hundra år?

Betyg när jag såg den 1999:

Betyg när jag såg den 2015:

Nästa lördag är det dags för episod 2. May the force be with you tills dess!

Publicerat

JOHAN FALK 1: NOLL TOLERANS

Första gången jag såg Noll tolerans höll jag på att grädda i byxan. Spänning från första filmminuten var inget jag var van vid i svensk film, det kändes som den började på femmans växel på en motorväg och sedan bara gasade.

Filmens klara fördel, förutom att den utspelar sig i Göteborg och jag slipper sitta i soffan och grumpa om stockholmsåkningar som inte stämmer rent geografiskt, är att den är trovärdig. Johan Falk (Jakob Eklund) är en trovärdig polis, hans kollegor är trovärdiga, bovarna likaså. Jag köper hela storyn, rätt av, utan minsta bismak i munnen.

Nu när jag ser om filmen slår det mig hur otroligt bra den fortfarande är, sexton år senare. Bara det att en film som denna blir femfaldigt guldbaggenominerad säger faktiskt en hel del om hur väldans bra och egen den är. Bästa Film, Bästa Foto, Bästa Regi, Bästa Manliga Huvudroll (Jakob Eklund) samt Bästa Manliga Biroll (Peter Andersson). Hur Noll tolerans kunde bli snuvad på Bästa Film-baggen till Tsatsiki morsan och polisen är banne mig ett under – ÄVEN om den också är bra.

Ett rån mot en juvelbutik, en polis och hans fru som var på fel ställe vid rätt tillfälle (eller tvärtom), några oskyldigt döda och en man vid namn Leo Gaut (Peter Andersson) som mannen bakom det hela, en man som får stämpeln psykopat att kännas….lindrig.

Noll tolerans är en film som vinner på att ses i juletid, ungefär som Die Hard-filmerna. Det är en vinterstämning som är supermysig. Nu såg jag den i 35-gradig sommarhetta med neddragna persienner och ja, den funkade då med. En bra film funkar alltid och den här filmen är bra, den är närapå en fullpoängare!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson

Publicerat

KEANU-SOMMAR: THE MATRIX

Finns det något bättre sätt att börja Keanu-temat på än med The Matrix? Det här är filmen som ÄR Keanu för väldigt många människor, dock inte för mig. Keanu är mer Speed för mig men den filmen har jag redan skrivit om.

Finns det något bättre sätt att börja temat på var frågan? Svaret är neeeeej, det är klart att det inte gör. Att jag haft en filmblogg i 5,5 år och ännu inte skrivit om denna film känns också som en bra anledning att göra just det. Fan alltså, The Matrix, det är ju en KLASSIKER! Det är en sån film som andra filmer snor scener ifrån, som andra filmer driver med, som andra filmer vill vara men aldrig riktigt blir. Men är den bra då? Jadå, absolut, klart den är bra.

I mitt tycke är Matrix oklanderligt snygg, den har en annorlunda over-the-top-story som är i det närmaste omöjlig att hänga med i, speciellt vid första titten. Sen brukar det gå lite bättre. Skådespelarna är dö-coola, Keanu Reeves som Neo måste ha blivit något av en trendsetter med sin långa skinnkappa och kan man som tjej inte se lika ball ut som Carrie-Anne Moss när hon är Trinity – vilket väldigt få kan – går det åtminstone att köpa likadana solglasögon.

Det är syskonparet The Wachowski Brothers som skrivit och regisserat filmen och dom har sedan Matrix kom verkligen visat vilken ball förmåga dom har att bygga helt nya visuella världar, fria från allt vad filmiska lagar och regler heter. Jag säger bara Cloud Atlas (kanonfilm!) och Jupiter Ascending (kanske-inte-lika-mycket-kanonfilm!). Att dom nuförtiden kallar sig The Wachowskis beror på att brorsan Larry bytt kön och numera heter Lana.

Jag har sett The Matrix fem gånger sedan den kom 1999. Varje gång tänker jag ”nu kommer den klicka, nu kommer jag att höja betyget” och varje gång slutar det med att den får en trea. Det känns så ”bara” med en trea till en film som denna men det är nånting som gör att det inte blir mer. Den skaver inte, den retar mig inte, jag njuter av den visuellt till fullo men den berör mig inte (eller jo, scenen vid hissarna med Rammstein i bakgrunden berör (fast det är inte Rammstein som jag alltid trott det är ”Spybreak” av Propellerheads. Tack Viktor Jerner för uppdateringen.) Jävlar va cool den är! Vi snackar gåshud på hela kroppen nu.) Men filmen är inte klurig på det sättet att jag inte kan sluta tänka på den (typ Enemy eller Inception), det är bara en BRA film. Om nu det är så ”bara” egentligen?

Keanu är lite som vanligt här, han ”spelar Keanu” på det sätt han kan men det räcker alldeles tillräckligt. Jag tycker han är jättebra som Neo. Frågan som kvarstår är dock: What is The Matrix? Kommer frågan få ett svar innan sommaren är över?

Nästa måndag är det dags för ännu en film med Keanu Reeves. Spänningen är olidlig va?

Publicerat

FLAWLESS

Att se en av mina bästa och en av mina sämsta i samma film är ganska spännande. Kanske skulle jag få en bättre känsla av stubben Robert De Niro när han spelar mot Philip Seymour Hoffman, en av mina största favvosar genom alla tider? Kanske skulle stubben blekna helt. Sånt vet man aldrig innan.

Den ultrakonservativa polismannen Walt Koontz (De Niro) får en stroke och blir förlamad i ansiktet och får svårt att gå. I sin rehabilitering ordineras han sånglektioner med sin drag-queen-granne Rusty (Hoffman). Walt och Rusty är som Ying och Yang på alla sätt som går. Lika butter, beige och introvert som Walt är, lika extrovert och härligt flippad är Rusty och man kan inte direkt säga att deras relation går som på räls.

Action-regissören Joel Schumacher har både skrivit och regisserat filmen och eftersom han är öppet gay kan jag inte låta bli att undra om någon del av historien är självupplevd. På nåt sätt får jag ändå känslan av att det här är något slags hjärteprojekt för honom, det går liksom genom rutan.

Tyvärr når filmen inte in i mig alls, det enda som slår mig är ”det gamla vanliga”: FY FAN ALLTSÅ VAD BRA HAN ÄR, PHILIP SEYMOUR HOFFMAN! VARFÖR MÅSTE HAN VARA DÖD? JAG VILL INTE!

Publicerat

FIGHT CLUB

Jag tycker om Brad Pitt, jag tycker om Edward Norton och jag trodde jag tyckte om David Fincher men så gjorde han Gone Girl och nu är jag tveksam.

Vad kan då vara bättre än att ta reda på min sanning om Fincher med hjälp av Fight Club, en film jag minns som toppen och som jag längtat efter att se om ett bra tag.

När jag tänker på filmen så tror jag att jag minns hela vilket det visar sig att jag inte gör. Jag minns the rules about Fight Club. Hur kan man inte minnas the rules about Fight Club? Jag minns Meat Loafs bitchtits, jag minns att jag redan 1999 var less på Helena Bonham Carter, jag minns den supercoola förtexten, jag minns slutet, jag minns blodiga slagsmål och jag minns tvål. Jag minns känslan, färgerna, det skitiga, köttiga.

Nu tittar jag på filmen och undrar liiite vad all the fuzz is och was about. Jag tycker fortfarande den är bra men inte SÅ bra. Jag tycker Brad Pitt och Edward Norton är bra men inte SÅ bra. Jag tycker David Fincher gjort en cool film men inte en himlastormande klassiker.

Kanske är han helt enkelt inte någon jättefavorit för mig, kanske är det Seven som är undantaget som bekräftar regeln? Kanske är han bara en 3/5-regissör i min värld nuförtiden? Ja det verkar inte bättre.

Publicerat

FILMÅRET 1999

1999 minns jag som ett kvantitativt tunt filmår men kvalitativt desto bättre. Med en 1,5-åring och en nyfödd hemma hade jag inte klippkort på SF direkt och att se en film hemma i sin helhet från början till slut var en ren utopi. Samtidigt, när jag luskar lite såg jag faktiskt del film på bio detta år, ljuvliga lugna timmar i en biograf blev till komprimerad semester för en utsjasad småbarnsmorsa och kanske även en förklaring till varför jag tycker att så pass många filmer från 1999 är fantastiskt bra när jag tittar i backspegeln.

10. BIG DADDY
(Regi: Dennis Dugan)

Big Daddy är och kommer antagligen alltid att vara en komedifavorit för mig. Adam Sandler vänder ut och in på sig själv för att vara en bra adoptivpappa, eller nej, han vill mest bara impa på en tjej och verka vuxen. Men alla som sett en enda Adam Sandler-film vet att vuxen inte riktigt är det adjektiv som bäst passar in på hans rollfigurer och det stämmer även här.

.

.

 

9. JÄRNJÄTTEN
(The Iron Giant, Regi: Brad Bird)

När barnen var små gick Järnjätten på repeat i DVD-spelaren. Jag tyckte det var superhärligt att dom ville se nåt annat än Bananer i pyjamas, Pippi och Bamse och jag satt gärna med och tittade. Nu har det visat sig att dom båda är och var skiträdda för Järnjätten. Det blir antagligen en punkt att ta upp med terapeuten när det är dags för dom att hantera sina barndomstrauman.

.

.

 

.

8. DEEP BLUE SEA
(Regi: Renny Harlin)

LL Cool J är en man jag gärna strösslar superlativ över när jag ser honom på vita duken. Han har en närvaro och en charm som många stora och mer erfarna skådisar saknar. Han är med i Deep Blue Sea och det här är en film som ruskar om mig. Renny Harlins regi, den klaustrofobiska känslan därute på havet, många nagelbitarscener med otäcka hajar (där dom flesta är okej CGI, några är det verkligen inte) och en drös med bra skådespelare som gör att denna på pappret simpla hajrulle blir någonting mycket mer. En hajklassiker kanske?

.

.

.

 

7. ALLT OM MIN MAMMA
(TOBO SOBRE MI MADRE, Regi: Pedro Almodovar)

En av Pedro Almodóvars allra bästa filmer. Den har precis allt en bra film ska ha. Läs inget om den, se den bara.

.

.

.

 

6. AMERICAN BEAUTY
(Regi: Sam Mendes)

Jag var helt ”blown away” när jag såg American Beauty på bio. Kevin Spacey, Annette Bening, Chris Cooper, Mena Suvari, Wes Bentley och Thora Birch agerade med knivskarp precision och regissören Sam Mendes imponerande stort med sin långfilmsdebut. Efter en omtitt kan jag lugnt säga att den håller fortfarande även om jag inte riktigt känner samma magiska känsla i kroppen nu som jag gjorde då. Men en solklar och självklar plats på årsbästalistan har den.

.

.

.

5.  SJÄTTE SINNET
(The Sixth Sense, Regi: M. Night Shyamalan)

Säga vad man vill om M Night Shyamalan, såga honom hur mycket du vill, håna honom, spotta på honom, skratta åt honom, bränn affischer med The Last Airbender på torget och gör voodoodockor föreställande Jaden Smith men Sjätte sinnet kan ingen ta ifrån honom. Det här är en genial film, en klassiker, en liten milstolpe i filmhistorien och även om slutet naturligtvis inte ger en gåshud när man känner till det så är det en film som håller för flera omtittar. Barnen tittar inte på denna på repeat. Jag har försökt men dom vägrar.

.

.

.

4. NOTTING HILL
(Regi: Roger Michell)

Notting Hill är en film som kan charma ner en sten i brygga. Hugh Grant och Julia Roberts är ett filmpar världen sent ska glömma, precis som Spike (Rhys Ifans) och hans T-shirts. Musiken, känslan, romantiken, humorn…. Det är rent galet mysigt det här. Jag hade gärna varit Anna Scott och blivit intervjuad av nån tjomme från Horse & Hound.

.

.

.

3. THE STRAIGHT STORY
(Regi: David Lynch)

Sätt dig ner och håll för öronen för nu tänker jag skrika lite: ”DET HÄR ÄR EN FILM OM EN GAMMAL GUBBE PÅ EN ÅKGRÄSKLIPPARE! HÖR DU DET? ÅKGRÄSKLIPPARE! OCH DET ÄR EN SÅN SATANS FIN FILM! HAR DU INTE SETT FILMEN SÅ GÖR DET. VILL DU INTE SE FILMEN, KÖP EN ÅKGRÄSKLIPPARE OCH ÅK PÅ ROADTRIP!”

Lägg regissören David Lynch, skådespelaren Richard Farnsworth och filmbolaget Disney i en blender och ut kommer en av dom mest hjärtskärande och härliga filmerna jag någonsin sett. Att den ”bara” är trea på min lista säger mer om filmåret 1999 än om just denna film. Många andra år hade den hamnat i topp.

.

.

.

2. THE TALENTED MR RIPLEY
(Regi: Anthony Minghella)

Det är få filmer utan Sylvester Stallone i huvudrollen som jag sett fler gånger än The talented Mr Ripley. Varje gång jag ser den mår jag lika dåligt. Den äter sig in i mig. Matt Damons gestaltning av den mänskliga kamelonten, psykopaten och mästerlögnaren Tom Ripley är mästerlig och Gwyneth Paltrow, Jude Law, Philip Seymour Hoffman, Cate Blanchett och James Rebhorn hjälper till att göra den här filmen till den lilla pärla den är. En ångestdrypande pärla.

.

.

.

1. MAGNOLIA
(Regi: Paul Thomas Anderson)

Så är han både på första och andra plats 1999, Philip Seymour Hoffman. I Magnolia är han en av många underbara skådespelare som måste ha underlättat nåt överjävligt för Paul Thomas Andersons regiarbete. Magnolia är en film utan fel. Det är en annorlunda, kvick, känslosam, smågalen film med så många bottnar, så många historier som flätas samman att jag undrar om inte varenda en av dessa biroller hade kunnat hålla uppe en hel film helt själv. Jag tycker väldigt mycket om Magnolia. Jag skulle vilja ge den en röd ros och en puss på kinden. Jag skulle vilja se om den snart igen. Snart så. Jag ska bara försöka smälta att Philip Seymour Hoffman är en ängel lite mer först.

Bubblare: Den gröna milen, Vuxna människor, Tarzan, Fight Club och Äventyraren Thomas Crown

Intressanta filmer jag har kvar att se: Slutet på historien, Sunshine, Kikujiros sommar, A map of the world och Sugar town.

Finns det några andra bloggare därute som listat sina favoriter från 1999? Ja det gör det! Fripps filmrevyer, Flmr,  iaburman,  Filmitch, Movies-Noir, Filmmedia, Absurd Cinema, Filmfrommen,  Jojjenito och Rörliga bilder och tryckta ord.

Publicerat

Svensk söndag: VUXNA MÄNNISKOR

Baparapparapparappa baparapparaaaa.

Är det bara jag som nynnar så när jag tänker på Vuxna människor? Baparapparapparappa baparapparaaaa? Nähä? Vadå? ÄR det bara jag?

Om jag sjunger lite mer då?  ”Män dom söker kvinnor, kvinnor söker män, söker efter någon som kan följa med dem hem. Jag har förändrats kanske just på grund av dig. Du vet att jag har svårt att säga nej”. Nurå? Lite baparapparappa-vibbar? Kan du höra Bo Kasper och Lisa Ekdahls röster? Om du kan det så har du sett filmen. Om du inte har det så har du inte sett filmen, eller så är du född på 2000-talet. Eller både och.

Jag tror att Vuxna människor anses som lite av en klassiker för oss som var ”halvvuxna” när den kom 1999. Jag tror vi var många som kände igen oss i Franks (Felix Herngren) barnsliga/knasiga/sexuella fantasier och rädslan i att bli påkommen som ett vuxet luftslott. Ytan, den stabila relationen och den yrkesmässiga karriären säger en sak och insidan en heeeelt annan. Så kan det kännas ibland. ”Han luktar ost”. Liksom.

Frank är gift med Nenne (Karin Bjurström) sedan åtta år och dom går i parterapi då relationen gått i stå. ”Det går ju inte att skaffa barn när man bor i en skokartong”.  Karin jobbar i en butik med dyra plagg, Frank är advokat. Franks bäste vän är galleristen Markus (Fredrik Lindström) och Nenne pratar ut om livet med kollegan Rosie (Cecilia Ljung) som i sin tur är tillsammans med glidaren Georg (Mikael Persbrandt).

Definitionen av vuxna människor är intressant tycker jag. När jag var liten var en vuxen människa kortklippt, arbetssam, klädd i fotriktiga skor, betalade räkningar och hade körkort och matlåda.  När jag blev halvvuxen var vuxna människor såna som lyssnade på dansbandsmusik och längtade efter pensionsdagen. Nu när jag är vuxen själv tycker jag att vuxna människor är alla som tar ansvar för sitt eget liv, oavsett ålder, klädsel, yrke eller familjesituation. Definitionen känns aningens tråkigare nu än då. Det snäva tänkandet var liksom lite…roligare. Matlåda liksom? Är det vuxet att ha matlåda? Nu tänker jag att massor av vuxna har matlåda för att dom bränt pengarna på menlös shopping, lösnaglar eller genom att vara kung i baren några timmar dagen efter löning. En del har matlåda för att  gårdagsmiddagen blev asgod och det blev mat över. En del vill värma mat, äta fort och göra nåt annat på lunchen. Det finns massor med anledningar till att ha matlåda men att vara vuxen är inte den viktigaste.

Filmen Vuxna människor handlar alltså om en samling ”vuxna” människor som beter sig som vuxna människor gör som mest. Visst är det skruvat men det kanske inte SÅ mycket ändå. För mig är det humor som fastnar i halsen. Bra humor alltså. Allvar och vardagskomik i en skön blandning. Filmen får mig helt enkelt att skratta åt och med både mig själv och andra. Det är ju livet liksom. Det vuxna livet.

Fy fasiken alltså.

*sätter händerna för öronen och blundar*

Baparapparapparappa baparapparaaaa.

Publicerat

Måndagar med Matt: DOGMA

Anledningen till att jag på fjorton år inte har sett en måste-se-film som Dogma är inte en utan tre.

1. Ben Affleck är med. Fram tills han gjorde The Town hade inte Mr Affleck några som helst försonande drag i min värld.

2. Jag var sjukt less på ordet dogma efter den massmediala superexponeringen av Lars von Trier och hans dogmaprojekt – att filma ”icke artificiellt” (läs mer här om du vill). Jag har hela tiden vetat att von Triers dogma inte har något alls att göra med Kevin Smiths Dogma, ändå har jag valt att dissat denna film. Moget och genomtänkt? Nej, inte så värst.

3. Patricia Arquette är med. Hon är en skådis jag tål endast i små doser och i väldigt bra filmer. Jag trodde inte Dogma var en sådan.

När jag på grund av min nyfunna betuttning i Matt Damon äntligen sett filmen kan jag konstatera att jag på två punkter av tre faktiskt hade fel.

1. Ben Affleck är med och han är verkligen inte bra. (CHECK! RIGHT!)

2. Dogma eller dogma, spela roll? Så jävla omoget att reta upp sig på ett simpelt ORD! (CHECK! WRONG!)

3. Patricia Arquette är inte med i filmen! (CHECK! SUPERWRONG!)

Filmen handlar om dom kanske inte alltför trevliga änglarna Loki (Matt Damon) och Bartleby (Ben Affleck) som lever i nåt slags limbo. Vad kallas det när man är ängel? Fallna? Hur som helst så har dom kommit på en vattentät idé som ska göra att dom kan komma upp i himlen. Dom ska ta sig till New Jersey där en präst utlovat syndernas förlåtelse till alla. Det låter ju bra men usch så tokigt det kan bli. Lyckas dom är det nämligen ett bevis för att Gud inte är ofelbar, att det här med rätt och fel, gott och ont inte spelar nån roll. En avlägsen släkting till Jesus (Linda Fiorentino) blir anlitad av serafen Metatron (Alan Rickman) för att lösa problemet.

Filmen kryllar av bibliska referenser och även om man inte är hundra insatt i religion så är den rätt underhållande. Vissa scener är ruskigt bra men sen kommer långa transportsträckor där min hjärna beger sig iväg till andra dimensioner, sen kommer ett svisssch och jag är med i matchen igen. En ganska svajig filmisk upplevelse alltså.

Matt Damon då? Hur skötte sig han? Jorå. Det var annorlunda att se honom som elak men då han filmen igenom har sedvanlig Matt Damon-outfit (för stora jeans och rumplång höstjacka) så blir krocken inte alltför stor. Ben Affleck däremot. Herregud, vilken sopa.

Publicerat

007-helg: VÄRLDEN RÄCKER INTE TILL

Det är nåt med Pierce Brosnan som James Bond som gör att jag köper rubb och stubb. Han funkar på mig. Det tar femton sekunder för mig att ställa in fokus på filmen, det säker bara badabiiiiiing och sen är jag där, kvar, filmen ut. Det är svårt att värja sig när båtjakten på Themsen drar igång, det där är Bond på riktigt tänker jag, sätter händerna under låren, lutar mig lite framåt och ser nöjd ut utan att blinka.

När filmen är slut tänker jag att det här faktiskt är en bra bondfilm – på riktigt. Storyn är bra, actionscenerna hisnande och välgjorda, Judi Dench är M (och bara DÄR hamnar filmen på plus jämfört med äldre filmer) och jag har inte mycket att klaga på gällande bondbrudarna med Sophie Marceau i spetsen. Denise Richards är väl ingen favorit direkt men jag retar mig betydligt mindre på henne nu än jag gjorde när jag såg filmen för fjorton år sedan. Kors i taket. Då tyckte jag hon var superbimbo i nån sorts läkar-disguise och nu tycker jag samma sak men orkar inte riktigt bli förbaskad. Det finns liksom så många bondbrudar som är tusen gånger värre.

Första filmen ut var alltså inte så pjåkig. Sex filmer kvar.

Mina filmbollarkollegor tyckte såhär: Filmitch 7/10, Fripps filmrevyer 4/5 och Movies-Noir 2,5/5. Klicka på namnet för att komma till respektive bloggares recensioner av filmen.

Publicerat

A WALK ON THE MOON

Tänk att det kan vara så hett att vara blus-försäljare. Det var det aldrig nån SYO-konsulent som sa i skolan.

Här är det mannen med det bakvända namnet Walker Jerome (Viggo Mortensen) som säljer blusar och lever livet så enkelt som bara han kan. Nöjd, glad, lugn, solbränd med uppknäppt skjorta och fri som en fågel, Walker är en soft snubbe helt enkelt och den totala motsatsen till Pearls äkta man Marty.

Pearl (Diane Lane) har varit ihop med sin Marty (Liev Schreiber) så länge hon kan minnas. Första dottern kom tidigt, den andra också och sen har livet bara flutit på. Inga direkta ups men heller inga rediga downs, livet har helt enkelt tragglat på i nån slags 37-gradig genomskinlig slajm. Mötet med Walker väcker Pearl på sätt hon inte är beredd på, kan hon ens stava till passion längre?

A walk on the moon är en fin liten film som handlar om det mest vanliga av problem, vardagstristess och när ett egentligen bra förhållande går i stå. Det sköna med den här filmen är att dom stora rollerna spelas av vuxna människor som faktiskt beter sig som vuxna människor vilket inte är en helt vanlig kombination i amerikansk film. Minns bara Unfaithful från 2002 (även den med Diane Lane i huvudrollen) där  trion Richard Gere, Lane och Olivier Martinez gör något helt annat än visar upp normalt beteende efter en otrohet, givetvis med ett icke välskrivet over-the-top-manus som grund.

Jag gillade det mesta med den här filmen, Anna Paquin exkluderad. Jag är ofantligt trött på henne just nu. Måste hon vara med överallt? Ö V E R A L L T? Well?

Publicerat

CIDERHUSREGLERNA

”Jag tycker såhär. Det är en femma men det är ingen Place beyond the pines-femma. Inte så stark. Men en femma. Helt klart är det det.”

Vad fan säger man? Jag har halvgäspat mig igenom Ciderhusreglerna för tredje gången i mitt liv, den blir liksom aldrig mer än en svag trea i min bok, så ser jag den med sonen och den typ förändrar hela hans världsbild.

Jag ser ut som en lergök i ansiktet och fattar ingenting. Vad är det som är så bra? frågar jag och tar fram anteckningsbok och penna för att inte missa chansen att förstå. ”Allt. Den handlar ju om allt. Om allt som är viktigt.”

Jahaja. Sådärja. Nämendåså. Joråsåatteh.

Nu känner jag mig som ett jävla korvbröd, ett såntdär man glömt kvar vid grillen över natten när det både regnat och varit jättevarmt. Jag blir liksom mosig i huvudet. Jag försöker minnas tillbaka till tiden när jag var tonåring, när jag slukade John Irvings böcker som vore det perfekt söta mandarinklyftor. John Irving förändrade mitt liv med många av sina böcker, ändå förstår jag inte storheten i den här filmen. Kanske är det just därför? Kanske är det för att en favoritförfattare aldrig blir bra nog i filmmanusform, även om det är författaren själv som skrivit det? Kanske är det för att svärtan i boken Ciderhushusreglerna inte riktigt finns i Lasse Hallströms pastellfärgade filmatisering, kanske är bokens Homer Wells betydligt mer komplex som person än Tobey Maguire låter genomskina? Jag vet inte.

Jag vet att jag retade mig alldeles gruvligt på Michael Caine dom första två tittningarna, något jag inte gjorde nu. Jag vet att jag fortfarande tycker att Charlize Theron är nästan omänskligt söt filmen igenom, nåt jag inte riktigt kunde läsa mig till i boken. Så tittar jag på sonen och undrar vad han ser. Han har inte läst boken, han har inget original att jämföra med, han går enbart på magkänslan och den säger honom att det här var kanon. Jag ifrågasätter inte hans känsla. Han kommer minnas Ciderhusreglerna på samma sätt som han minns The place beyond the pines. Kanske kommer han berätta om det när han blir vuxen, kanske skriva om sommarnatten då mamma och han såg Spider-man vara förlossningsläkare på en rasslig VHS-kassett. Såna filmminnen växer inte på träd.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

 

Publicerat

Tre om en: Filmer baserade på böcker av Nicholas Sparks

Safe Haven (2013)

Jag brottas med mig själv, jag gör verkligen det. Jag känner mig som Gollum när jag funderar på vilken infallsvinkel jag ska använda mig av när jag nu ska skriva om Lasse Hallströms senaste hollywoodproduktion. Ska jag gå in på den mysiga stigen, den som vi alla känner till, stigen som leder till ingenstans men som är så hemtam att det går att blunda och ändå inte snava på stock, sten och annan sly? Eller ska jag håna filmen, häckla naturromantiken, kräkas lite över fiskebyns fåniga småstadslarv, bli lite aggro över att änkemannen Alex i scen efter scen envisas med att visa sitt six-pack och att Julianne Hough har fått en peruk som inte riktigt passar hennes skalle.

Det går liksom att se filmen från båda håll och inget håll är fel. Jag måste nog bestämma mig för om jag köper mysipyset eller om jag inte gör det.

Filmen börjar som en thriller. Högt tempo, spännande musik, mörkt. En kvinna som flyr. Det är några minuter som känns kittlande icke-Lasse-Hallströmskt och som ger mig ett hopp om att få se något nyskapande med honom bakom skaparna. Jag är fullt övertygad om att han KAN, det är bara det där med att han fastnat i Hollywoods pastelliga filter som stör mig. Samtidigt är det allt det där gulliga, lågmälda, kramiga som gör att man ALLTID vet vad man får när Lasse Hallströms namn står på filmfodralet. Safe Haven är inget undantag bara lite beigare än vanligt.

Julianne Hough som huvudrollen Katie är filmens svagaste kort. Jag läser på Imdb att Carey Mulligan var tänkt för den rollen och känner direkt att hela filmen hade fått en helt annan tyngt med henne som leading star. Josh Duhamel i den andra huvudrollen är inte mycket bättre han. Han funkar som tuff kille i Transformers men som love interest är han lika intressant som Josh Harnett, det vill säga noll. Dom båda hade behövt en mer karismatisk skådespelare som motspelare, nån som fått dom att växa istället för att backa in i nån liten schleten kokong.

Manuset är baserat på Nicholas Sparks roman med samma namn och som författare har han skapat en hel drös tacksamma böcker att göra romantiska dramor av. Men Safe Haven är ingen Dear John eller The Notebook. Tyvärr.

 

The Lucky One (2012)

From the author of The Notebook and Dear John står det på filmaffischen och det går inte att undgå att tycka lite synd om Nicholas Sparks. Det känns som att han med dessa två romaner nått vad som skulle kunna vara en karriärsmässig peak, filmatiseringarna av dessa böcker är i alla fall väldigt lyckade. Men jag ger inte upp. Jag fortsätter leta efter en film som kan komma upp i nivå med dessa två, det borde kunna finnas någon mer, väl?

The Lucky one är näst på tur. Zac Efron har huvudrollen, Scott Hicks regisserar och hen som gjort förtexterna till dom andra Sparks-filmatiseringarna har fått jobba lite igen. Samma typsnitt, samma smäktande musik. Är det lite Harlequinvarning över dessa filmer? Samma ramar, samma utformning, kanske till och med samma story? Snygg snubbe träffar snygg brutta under jobbiga omständigheter. Det pussas, det krisas och det slutar lyckligt.

Logan Thibault (Efron) har kommit hem efter en tid som militär i Irak. Bland det sista som hände honom i kriget var att han mirakulöst räddades till livet av ett kort, ett laminerat kort föreställande en blond kvinna. När han kommer hem och är alldeles vilsen bestämmer han sig för att leta upp denna kvinna, Beth (Taylor Schilling). Givetvis hittar han henne, givetvis blir han kär och givetvis lever hon ett inte helt okrångligt liv.

Jag har länge nedvärderat Zac Efron som enbart nån High-school-musical-snygging, nån som skulle kunna vara 2010-talets svar på Rob Lowe fast utan skådespelarbegåvning men jag måste kravla mig ner på golvet och börja krypa till korset. Han är inte så pjåkig. Jag tror han kommer bli riktigt duktig, han måste bara få lite mer fiberrika manus att sätta tänderna i, typ The Paperboy. Tyvärr är The Lucky One inte mer mättande än en skiva orostat vitt formbröd utan pålägg. Visst går den att titta på, jag får inga men för livet eller narkoleptiska skov men den är lika spännande som ljummet vatten.

Ingen ny The Notebook eller Dear John här heller. En chans kvar.

 

Kärleksbrev / Message in a bottle (1999)

Jag hoppar tillbaka hela fjorton år i tiden med förhoppning om att en gammal Nicholas Sparks-film ska få mig att gå ner aningens mer i spagat än dom nyare alstren.

Kärleksbrev var den första av hans romaner som filmatiserades och jag blir nästan lite fnissig när jag ser att förtexttypsnittet är detsamma även här men fnisset tystnar snart. Kärleksbrev fångar nämligen mitt intresse i ett huj jämfört med dom andra två filmerna jag skrivit om och jag kan beskriva varför i tre ord: Robin Wright Penn.

Nu ser jag alldeles övertydligt vad viktig en skådespelare med tydlig personlighet och befintlig aura är för en film som annars hade blivit ett vilket-som-helst-romantiskt-drama för Kärleksbrev som historia betraktad är varken bättre eller sämre än Safe Haven eller The Lucky One, den har bara duktigt folk både bakom och framför spakarna.

Kevin Costner spelar änklingen och båtbyggaren Garret Blake som är författaren bakom den flaskpost journalisten Theresa (Wright Penn) hittar. Då Theresa är frånskild och känner sig ensam, är snygg och BLOND (alla kvinnliga huvudkaraktärer är i dessa filmatiseringar är blonda, Nätterna vid havet, Dear John och The Notebook inkluderat) letar hon givetvis upp Garret som såklart är medelålders och skitsnygg i slitna jeans och sådär lagom melankolisk.

Message in a bottle är sevärd och mysig men den är lång. För lång. Två timmar och sex minuter är bra mastigt för en film som denna och den hade vunnit på att klippas ner en smula. Kevin Costner och Robin Wright Penn är som skapade för varandra och dom gör filmen trovärdig och trevligt vuxen. Jag tycker om det här på ett objektivt lagom vis. Det är en schysst film liksom.

Nicholas Sparks är en man som kan fortsätta skriva ihop mer eller mindre halvmesyrer men som alltid kan sälja filmrättigheterna. Det finns en stor publik för denna typ av filmer och den publiken tycker nog jag är bra snål som delar ut tvåor och treor. Men så får det bli. Den här genren tilltalar mig inte tillräckligt för att börja toksvettas och klappa händerna men samtidigt är det filmer som inte på nåt sätt är dåliga. Nu har jag bara två Sparksfilmer kvar att se (The Last Song och A walk to remember) men jag sparar dom litegrann. Vill liksom inte överkonsumera. Man kan få utslag då har jag hört.