Etikett: 2000

Publicerat

Röd lördag: RED PLANET

Det känns som ”det gamla vanliga”, den där storyn om att Jorden inte längre är fullt beboelig och att vi behöver någon mer stans i universum att bo på. Typ Mars, den röda planeten.

På nåt sätt har ”dom” fått syre till planeten och nu är det dags för den första bemannade rymdfärden dit. Givetvis går inte resan dit som planerat, hur skulle den kunna göra det, då hade det ju inte blivit en film. Ha ha.

Precis som i alla liknande filmer är rymdfarkosten bemannad med ett spretigt gäng människor. Val Kilmers Gallagher har solglasögon och är lite ”Balla Allan”. Bowman, aka Carrie-Anne Moss, tycker att dom andra ska se henne som en syster när hon passerar naken från duschen. Tom Sizemores Burchenal är en slemmig torsk, Terrence Stamps Chantilas är en man med bett i orden och Santen, Benjamin Bratt, vem är han egentligen? Schyssta killen?

Filmens stora förtjänst – i mina ögon – är allt som utspelar sig på Mars. Det är snyggt gjort. För övrigt är dom rymdiga effekterna obeskrivligt lökiga, filmen har verkligen inte åldrats väl på det planet.

Det finns så väldigt många bättre filmer i denna genre men ärligt talat, det finns en del som är sämre också. Jag tycker det var okej underhållning för stunden och filmen står och väger mot en trea men faller på målsnöret pga för lång och bitvis för seg.

 

 

.

Det här recensionen är en del av bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

THE BEACH

Efter att ha sett Annihilation fick jag en craving efter att se fler filmer baserade på Alex Garlands penna. Vad kunde vara bättre än att återse kombinationen Garland och Danny Boyle? Självklart hade det varit supermycket bättre att se om Sunshine MEN det var tusen år sedan jag såg The Beach och jag minns den inte som nåt vidare värst bra. Kanske ser jag på den med andra ögon nu? Lite äldre, lite visare?

Här är det alltså regissören Danny Boyle som satt sin ofta anlitande manusförfattare John Hodge i tänderna på Alex Garlands roman The Beach. Hodge har skrivit manus till Shallow Grave (Dödsleken),  Trainspotting, A life less ordinary, Trance och T2 Trainspotting så dom har lekt ihop i många år. Till min glädje ser jag också att Hodge även skriver manus med Boyle till nya Bond-filmen, den som Danny Boyle även ska regissera! Härligt spännande filmtider väntar! Men nu går vi till stranden.

Unge Richard (Leonardo DiCaprio) är trött på tristess och att vara som alla andra. Han vill att det ska hända nåt, han vill hitta sig själv, han vitt göra nåt udda, nåt som det känns att han själv kommit på. Så vad gör killen? Han åker till Asien precis som ALLA ANDRA ungdomar som vill finna sin inre enhörning samt kröka, göka och röka i fred.

Richard hamnar på kicksökningsturné i Thailand och får av en extremt pårökt rumsgranne reda på att det finns en paradisö nånstans som INGEN ANNAN hittat. Han får till och med en ritad karta för att hitta dit. Med sig tar han dom andra grannarna, det unga franska paret Françoise och Étienne. Att Richard och grann-flickvännen Françoise (Virginie Ledoyen) ser ut att vilja göra små söta barn bara dom tittar på varandra gör att en blind kan se att det kommer bli otrohetstrubbel här.

Jag har inte läst Garlands roman som filmen bygger på men ALLT med filmen säger mig att boken är SÅ mycket bättre. Filmen gör mig nämligen varken till eller ifrån. Jag tycker den är rätt trist faktiskt och det var exakt så jag minns den som. Trist och…lång.  Jag kan förstå att filmen får ett mervärde om man gillar en solbränd Leo utan tröja med magrutor men för mig är filmens största plus musiken. Danny Boyle är väldigt duktig på att använda rätt låtar i sina filmer och när han brakar på här med Porcelain med Moby då ler jag faktiskt lite. Ett leende gör dock ingen film och jag kan återigen säga att just The Beach inte är nåt för mig. Danny Boyle – och Alex Garland – kan SÅ mycket bättre.

Publicerat

Asiensommar: YI YI – ENSAM TILLSAMMANS (YI YI, 2000)

Yi yi är verkligen en liten film samtidigt som den är hur stor som helst. Den handlar om vanligt fölk, om vanliga liv, om det stora i det lilla och egentligen borde jag väl sitta i soffa och klappa händerna i pur extas, jag gillar ju oftast den här typen av film, men det är nånting med Yi yi som tar emot. Det tar lång tid innan jag kommer in i filmen men när jag väl gör det så är det mödan värt.

Det är den kinesiskfödde och Taiwanuppväxte manusförfattaren och regissören Edward Yang (som påminner utseendemässigt om en beläst Jackie Chan, kolla bara!) som ligger bakom filmen och det här är hans nionde långfilm som regissör varav jag sett noll av dom tidigare alstren. I juni 2007 dog han så av naturliga orsaker blir det inte fler filmer än nio stämplat med hans namn.

Det som intresserar mig mest med filmen är egentligen något helt meningslöst: namnen. Rollfigurerna heter Yun-Yun, Min-Min, Ting-Ting och Yang-Yang och efter lite googlande förstår jag att denna typ av dubbelnamn tydligen är populära i Taiwan där filmen utspelar sig. Himla gulliga namn tycker jag.

Utan att ha sett Edward Yangs övriga filmer känns det som att han är Asiens Roy Andersson. Det kryllar av urblekta pastellfärger och enkla scener läggs som pärlor efter varandra för att till slut bilda ett halsband som både berör och engagerar. Ja, till slut. Filmen är nästan tre timmar lång och det känns. Hade jag suttit på Park hade jag haft kramp i båda skinkhalvorna men min egen soffa hjälpte till på traven för att göra tittningen en smula mysigare.

Betygsmässigt hamnar filmen på en mycket stark tvåa. Jag får skylla på (bristen på) tempo att den inte slår över till en trea samtidigt som filmen absolut var sevärd. Svårbedömd film det här.

Här kan du se listan på övriga filmer jag skrivit om i detta tema.

Publicerat

Asiensommar: HOTELL LYCKAN (XING FU SHI GUANG, 2000)

Zhang Yimou är en kinesisk regissör som det är svårt att inte ha koll på. Nu senast såg jag – och gillade – hans film The Great Wall med Matt Damon i spetsen men jag har även sett Flying Daggers, Hero, Den röda lyktan samt invigningen av OS i Peking som regisserades av honom. Han är en visuell mästare  lite på samma sätt som min favvis Danny Boyle då dom båda jobbar mycket med färg och kameravinklar för att få till en helt egen stil.

Då flera av hans filmer varit samurajaction (och just denna genre inte tilltalar mig för fem öre) har medelbetyget kanske inte blivit SÅ högt sett till filmerna jag betat av men det säger antagligen inte så mycket vare sig om min smak eller om hans filmografi i sig. Till detta tema har dock tema önskaren/fixaren Daniel tagit fram en film av Herr Yimou som han tror att jag ska tycka om. Hotell Lyckan fick den heta på svenska, Happy Times i västvärlden och Xing Fu Shi Guang/幸福时光 på kinesiska.

Zhao (Benshan Zhao) letar desperat efter en kvinna att gifta sig med – och då menar jag desperat. Utan minsta urskiljningsförmåga verkar han dejta det mesta med puls men det skiter sig alltid. Nu har han sprungit på en färgstark kvinna med en personlighet det är omöjligt att inte få klåda av (Lifan Dong) som inte vill nåt hellre än att gifta sig. Kruxet är att hon vill ha ett flådigt bröllop och Zhao är så rädd att hon ska backa ur att han ljuger ihop en historia om att han är rätt tät, han behöver bara jobba ihop liiiite mer pengar.

Saken är den att han har knappt några pengar alls men han är rätt kreativ så han fixar en buss som han målar ”all-night-long-red” på insidan, väggar, golv, fönsterglaset, allt. Tanken är att han ska hyra ut bussen per timme till par som vill ha en stunds avskildhet men när det kommer till kritan tycker han det är obehagligt om dörren skulle vara stängd så inkomsterna blir inte riktigt lika höga som beräknat. Han kallar dock bussen för Happy Times Hotel och blev hux flux hotellmanager på kuppen.

Hans nya kvinna är mamma till en jätteöverviktig son, även han med ett grisig attityd så man vill typ slå honom, plus att hon har hand om hennes förre snubbes blinda tonårsdotter Wu Jing (Jie Dong). Pappan stack efter en massa bråk och lämnade dottern i styvmammans händer, något som säger precis lika mycket om hur han är som pappa som styvmammans beteende säger om henne. Hon är rent hemsk mot flickan, fy alltså vilket as. Men Zhao har lite mer ett hjärta av guld och han försöker hjälpa Wu Jing så gott han kan, till en början genom att ge henne jobb som massör på buss-hotellet.

Det är en svår film att gilla. Jag mår mest dåligt när jag ser den. Denna totalt utelämnade unga flicka, det gör ont i hela kroppen att sätta sig in i hennes situation. Och den vidriga styvmamman, hon får Askungens dito att kännas som Mary Poppins. Benshan Zhao i huvudrollen utstrålar inte charm eller värme heller direkt, det blir klurigt alltihop. Historien däremot, den är välskriven och håller ihop från början till slut. Jag hade verkligen inte tråkigt när jag såg filmen, jag var mest bara…irriterad.

Idioter finns verkligen precis överallt. Även i Kina.

Publicerat

Veckans varulv: GINGER SNAPS

I Amy Schumers fenomenala stand-up-show Live at the Apollo (finns på HBO) beskriver hon hur hon som typ 12-åring tappade båda framtänderna och fick sin första mens precis samtidigt. Det ena kanske aningens för sent och det andra aningens tidigt. I den här filmen är det storasyster Ginger som får uppleva sitt livs första rediga mensvärk samtidigt som hon blir biten av en varulv i en skog. Jag undrar om inte det sistnämnda klår Amys helvete ändå på nåt vis. Bullseye i otur är det i vilket fall för Ginger.

Systrarna Birgitte (Emily Perkins) och Ginger (Katharine Isabelle) är totalt besatta av döden eller som dom själva säger när dom leker en ”kvällslek”: ”Suicide is the ultimate fuck you! It´s so….us!” Dom är tajta, systrarna och fascinationen för döden är som ett osynligt kitt mellan dom. Men när Ginger börjar förändras, blir könsmogen OCH får hår både på bröstet och axlarna då glider dom isär och den redan introverta Brigitte blir ännu mer ensam.

Jag tycker storyn är bättre än filmen, sådär så att jag skulle kunna tänka mig att läsa boken om det hade funnits någon. Effekterna är mer än trivsamt kackiga och jag hade verkligen önskat filmarna antingen en större budget ELLER nån visual effectsmänniska med mer fingertoppskänsla.

Det är skönt att se tämligen okända skådespelare i huvudrollerna, det blir liksom mer ”på riktigt” då, även om Mimi Rogers spelar värsta sortens a-wanna-be-young-curlingmorsa.

Så summeringen blir att det var kul att ha sett filmen men den var inte nåt att hänga i julgranen.

Filmen är småsvår att hitta på laglig streamad väg (om man inte vill köpa den) men den finns faktiskt att se i sin helhet på youtube.

Publicerat

MISS SECRET AGENT

Gracie Hart (Sandra Bullock) är en handlingskraftig polis. Duktig, smart, finurlig. I filmen framställs hon till en början som manhaftig i klädsel och kroppsspråk fast hon kanske egentligen bara är en helt vanlig tjej.

Kanske vill filmmakarna bara få till en så redig makeover som möjligt för Gracie måste nämligen lära sig att smälta in bland dom riktigt vackra kvinnorna när hon ska gå undercover och bli en av Miss United States-kandidaterna för att förhindra att skönhetsjippot – och alla tjejerna – sprängs i luften.

Hela den här filmen står och faller men om man gillar Sandra Bullock eller inte. Jag är med i hennes fanclub och tycker det här är alldeles okej underhållning för stunden även om snubbelhumor kanske inte är min starkaste skrattgren.

Imorgon tänkte jag ge mig på att recensera uppföljaren.

Publicerat

TRE OM EN: Regi Christopher Guest

Du har kanske sett den här mannen som skådespelare i filmer som Spinal Tap (Nigel Tufner), Bleka dödens minut (Count Tyrone Rugen), A few good men (Dr Stone) och Natt på museet 2 (Ivan den förskräcklige)?

Christopher Guest har himla många strängar på sin lyra men det var som manusförfattare och regissör han hittade fram till mig när jag såg A mighty wind första gången. Jag blev helt frälst i hans sätt att göra mockumentär av några folkmusikgrupper som var aktiva på 60-talet och som nu ska återförenas för en minneskonsert.

Han lyckas sådär på pricken fånga det unika, det vansinniga i människor och det blir humor på en nivå som verkligen funkar på mig. Med A mighty wind lyckades han så bra att den hamnade på första plats bland mina favoritfilmer från 2003 och en av dagens filmer, Best in show, hamnade på bronsplats på 2000-listan.

Guest använder sig av samma skådespelarensemble i många av filmerna: Jane Lynch, Eugene Levy, Catherine O´Hara, Parker Posey, Bob Balaban, John Michael Higgins, Fred Willard, Michael Hitchcock, Harry Shearer, Jennifer Coolidge och Larry Miller, namn som alla kanske inte känner igen men jag kan lova att ansiktena är desto mer bekanta.

Nu var det nästan tio år sedan han gjorde sin senaste långfilm (For your consideration) men till min stora glädje ser jag att han just nu filmar Mascots, en film som ska ha premiär redan nästa år.

Men nu kör vi! Tre filmer i regi av Christopher Guest!

 

WAITING FOR GUFFMAN (1996)

Corky St Clair (Christopher Guest) är en milt begåvad teaterregissör med ett visst mått av storhetsvansinne och kanske inte världens bästa självbild. När den lilla hålan Blaine i Missouri fyller 150 år blir han tillfrågad om att sätta upp en föreställning med lokala förmågor som musikalartister och han nappar. Tandläkaren, paret i resebyrån, tjejen i glasskassan på Dairy Queen, alla vill vara med och Corky ger sig i kast med castingen. Men det är många delar som ska falla på plats för att ett sådant här gigantiskt firande ska gå i lås, som till exempel var bajamajorna ska stå med tanke på den åldriga populationen.

Karaktärerna i filmen skulle faktiskt kunna vara tagna ur verkligheten – allihop. Vanligt folk kan nämligen vara jädrigt humoristiska om man ser på dom utifrån och samtidigt tillåts skratta ÅT dom sådär på håll. Att bo i Blaine skulle jag däremot inte klara av, inte en kvart ens. Det är alldeles för mycket byhåla över den där stan.

(Har du sett My dinner with André och sedan dess undrat hur actionfigurer från filmen skulle se ut? Kolla in den här filmen.)

.

.

BEST IN SHOW (2000)

Hundmänniskor, alltså det är ett speciellt släkte va? Folk som behandlar sina hundar som fyrfota barn, åker runt på utställningar med sina finrasiga mer-eller-mindre-håriga husdjur och kämpar för en Best in show-rosett.

Här får vi följa den ena knasiga karaktären efter den andra i en film som, precis som Waiting for Guffman och A mighty wind, är filmad i dokumentär stil. Fast på låtsas då. Eller är det på riktigt? Finns det människor som Cookie och Gerry Fleck, Dr. Theodore W. Millbank III, Meg och Hamilton Swan, Harlan Pepper och Sherri Ann Cabot (som kan ”talk and not talk forever” med sin nära-döden-gamle-make som mest gillar soppa)?

Det här är en supermysig film tycker jag! Rolig på ett intelligent sätt! Ibland fastnar skrattet i halsen för det blir liksom för…svart….för verkligt liksom och jag kan inte låta bli att undra hur människor som ÄR hundlovers ser på filmen? Kan dom skratta åt ”sig själva”?

.

.

FOR YOUR CONSIDERATION (2006)

Filmer som handlar om filminspelningar är ofta mysiga tycker jag och den här filmen är inget undantag. For your consideration handlar om inspelningen av den (fiktiva) filmen Home For Purim, om vad som händer bakom kameran, om spelet mellan filmfolk och media, om hur det kan gå när man drar igång ett Oscar-buzz om den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Marilyn Hack (Catherine O´Hara) och hon inte riktigt förstår att Purim-filmen knappast är en A-film utan mer en D-dito och att en oscarsnominering (rent logiskt) är lååångt borta.

Alla skådisar vi är vana vid att se i Christopher Guests filmer återkommer här och jag blir alldeles varm i hjärtat. Jag tycker så mycket om dom – allihop! Det är en smart komedi det här, finurlig, mysig, fnissig och helt enkelt….skön. Den är dessutom kort (1 timme och 18 minuter) men varje minut utnyttjas till max. En film att se om, helt klart och kanske även en film som kommer slå över på en fyra vid nästa tittning. Det är nämligen väldans nära redan nu.

 

 

Publicerat

FILMSPANARTEMA: DET GÅR ÅR HELVETE

Det kan gå åt helvete, vara ett helvete, kännas som ett helvete, bli ett helvete, lukta som ett helvete, smaka som ett helvete, se ut som ett helvete, handla om ett helvete och man kan befinna sig i ett helvete.

Månadens filmspanartema lämnar den stora dörren öppen till den filmhelvetiska snaskfabriken och det är bara att greppa tag i en skopa och välja smak. ”Det går åt helvete” kan ju handla om precis vad som helst. Så jag valde att se om en film som jag tyckte var helvetiskt dålig första gången jag såg den men som jag av nån anledning är helvetiskt sugen på att se om för att den har en skådespelare i huvudrollen som jag normalt sett tycker är helvetiskt rolig och som just i denna film faktiskt bor i Helvetet och har Satan själv till pappa.

Ja just det. Precis. Klockrent va?

LITTLE NICKY (2000)

Adam Sandler är allså Nicky, Little Nicky, skapelsens ”krona” med en pappa som är Satan själv (Harvey Keitel). Han fick en smäll i huvudet när han var lite yngre och är nu lite skev, typ halvsidesförlamad. Men han har en välkammad synthlugg. Alltid nåt på pluskontot.

Nicky bor i Helvetet tillsammans med bröderna Cassius (Tommy ’Tiny’ Lister Jr) och Adrian (Rhys Ifans) och det är inte någon demonstrationsvideo i hjärtlig syskonkärlek vi får se här. Nä, dom beter sig rätt illa mot varandra to say the least. Även Djävulen har kommit fram till detta då han efter ett familjeråd (då han skulle avslöja vem av bröderna som fick ta över tronföljden) valde att tillsätta sig själv – igen – i ytterligare 10000 år.

Adrian och Cassius blir tokiga och beger sig upp till jorden för att göra det till ett riktigt helvete istället, nånstans måste dom få härska, dom är ju trots allt män med helvetisk hybris. Men lilla Nicky tar rygg på dom och ska försöka ställa allt tillrätta tillsammans med sin pratande hund med nithalsband, Beefy.

Little Nicky är en riktigt rutten film. Den är som en grabbig studentikos fars med för mycket budget. Allt jag mindes med filmen stämde, den är vidrigt dålig.

Så min idé gick bokstavligt talat åt helvete. Jag trodde jag sett filmen under helt fel omständigheter första gången men det hade jag inte eftersom inte ens rätt omständigheter hjälpte. Inte ens skådespelare som Patricia Arquette ger guldkant till filmen. Ingenting funkar. Jag ger upp. Två gånger med Little Nicky är egentligen två gånger för mycket men sett till temats titel måste jag ändå klappa mig på axeln och känna mig rätt nöjd.

 

 

 

Idag skriver mina filmspanarkompisar också om hur det går åt helvete på lite olika sätt.

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Filmitch

Jojjenito

Flmr

The Nerd Bird

Har du inte sett den?

 

 

Publicerat

Svensk söndag: JALLA! JALLA!

När jag skriver den här texten är det sommar, det kan vara bra att ha det i bakhuvudet.

Jag har precis sett klart Jalla! Jalla!, sätter mig för att skriva ner mina tankar, öppnar fönstret litegrann och hör ”If I uuuuuuuused to love you baaaaaabyyy ain’t nothing like I’m, I’m loving you nooooow”. Daniel Lemma håller konsert i parken hundra meter från min lägenhet och hela situationen känns som ett mindfuck. Ett mysigt mindfuck.

Om man kan kalla Daniel Lemma för en one-hit-wonder så har han ALLT att tacka denna film för sin framgång. Alla vi som såg filmen när den kom känner till denna låt, alla vi som såg filmen när den kom fick upp ögonen för Fares Fares, Torkel Peterson och Tuva Novotny i huvudrollerna, alla vi vet att det är Josef Fares första långfilm, alla vet att det är hans och Fares pappa Jan som spelar pappan som buffar andra med sin tjocka mage och alla vi som såg den då kommer ihåg den söta tjejen vid namn Laleh Pourkarim i rollen som Yasmin. För att vara en film med fjorton år på nacken känns den väldigt NU. Jag minns i princip varenda scen i hela filmen och jag tycker precis lika mycket om den nu som jag gjorde då.

Jalla! Jalla! är en romantisk komedi som lyckas ta upp en hel del tämligen svåra frågor utan att tappa fart. Tvångsgifte, erektionsproblem, kulturkrockar, det äckliga med hundbajspåsar, för Josef Fares är inget ämne tabu ändå är det en film som får mig att må så himla bra. Det som står på postern stämmer, det här ÄR en ”skön rulle” och en av dom mest lyckade svenska romcoms som finns. Lekfullt, begåvat och charmigt.

Jag öppnar fönstret lite till. Det är dags för extranumret. ”If I uuuuuuuused to love you baaaaaabyyy ain’t nothing like I’m, I’m loving you nooooow.”

Publicerat

MAELSTRÖM

Det gick hela nio år mellan Denis Villeneuves prisade film Maelström och hans nästa, Polytechnique. Det gick aningens fortare för mig att hitta nästa kontroll i filmtajmvarianten av O-ringen, orienteringstävlingen som handlar om att leta upp, se och skriva om samtliga av Denis Villeneuves filmer.

Det började med att jag kärade ner mig i Prisoners, förtrollades av Enemy, uppskattade Nawals hemlighet och förfasades av Polytechnique och nu är timmen slagen, nu ska jag ta mig an Maelström, filmen som kom 2000 och fick filmfestivalbesökare världen över att lägga regissörens namn på minnet.

Maelström börjar med att en stor blodig, kladdig och vårtig fisk pratar till synes rätt in i kameran. Han ligger på en rostfri fiskdisk och ska antagligen strax säljas i filéform men innan dess vill hen berätta en historia. Jamenvisst, klart den ska det. Det är ju alldeles naturligt att en vårtig fisk pratar. Historien fisken ska berätta handlar om Bibiane Champagne (Marie-Josée Croze) och det första vi får se av henne är med särade ben i en gynstol och en stor bedövningsspruta som trycks in där den just nu behövs. Bibiane är i färd med att genomföra en abort.

Den där aborten sätter spår i henne, hon går liksom in i sig själv efteråt, tappar livsglädjen och missköter jobbet. Hon är inne i sin egen traumatiska bubbla och inte blir det bättre när det händer en olycka, en olycka som hon smiter ifrån. Sen kommer fisken in igen, pratar lite, smaskar, är fortfarande vårtig.

På många sätt är Maelström urtypen av en festivalfilm. Det känns som att den är udda för att vara udda, inte för att det tillför nåt speciellt till handlingen och sånt arty-farty-lull-lull kan reta gallfeber på mig. Hade inte historien om Bibi varit så pass bra och så pass snyggt filmad som den är hade jag sannolikt suttit och svurit högt i soffan men det gör jag inte nu. Jag gillar filmen. Jag hade gärna klippt bort scenerna med fiskjäveln om jag fått bestämma men nu är den där och det är bara att hacka i sig.

En endaste film kvar innan jag går i mål. Nu är det pannlampa på och fullt fokus på att hitta Villeneuves allra första långfilm, Un 32 août sur terre från 1998.

Publicerat

SEXY BEAST

Jag undrar om Ben Kingsley någonsin varit mer närvarande än han är i den här filmen? Han är så intensiv att det inte går att släppa blicken ifrån honom, det skulle behövas en gersåg för att figurkapa hans aura.

På Oscarsgalan 2002 premierades filmer från 2001, ett av dom svagaste filmåren i världshistorien om du frågar mig. Ben Kingsley var nominerad för Bästa manliga biroll för sin roll i den här filmen trots att den är från 2000. Han vann inte. Det är obegripligt. Det var inga super-wow-prestationer han tävlade mot direkt (Ian KcKellen- Sagan om ringen, Ethan Hawke – Training day, Jon Voight – Ali och vinnaren Jim Broandbent – Iris).

Okej, filmen i sig är kanske ingen höjdare, ingenting jag lagt på minnet och sparar som ett torkat eklöv mellan sidorna i en tjock gammal bok men det finns å andra sidan ingenting att direkt klaga på heller. Det är en enkel gangsterhistoria, en man som lagt brottets bana på hyllan (Ray Winstone) men som förväntas vara med på en sista stöt.

Man har sett upplägget tusentals gånger förut men Ben Kingsley gör skillnad. Det blir nånting nytt här. Han är stenhård. Vidrig. Han är Ben.

 

Publicerat

JOJJENITO ♥ IN THE MOOD FOR LOVE

A hitta kärleksfilmer som fått högsta betyg hos Jojjenito är inte lätt, det är inte enkelt ens när man är nere på betyget 4/5. Men jag vill inte ge mig, jag vill ha med Jojjenito i detta tema och får helt enkelt tänka lite utanför lådan.

När har jag hört Jojje prata med en unik entusiasm om någon film? När har känslorna runnit över? När har den annars så lugna och tålmodige mannen gått bananas och flippat helt på grund av nån form av kärlek till filmkonsten?

Malmö!! Jösses, Malmö!! Poletten trillade ner. Jag såg ju Jojje vandra runt, hoppa av frustration och besvikelse efter att precis ha sett The Grandmaster på Malmö Filmdagar, när han nästan höjde rösten och blev lite arg, när irritationen inte gick att gömma, när kroppsspråket var så övertydligt att det var rent härligt att beskåda. När jag kom på detta var det enkelt att leta upp den film som fick symbolisera Jojje i detta tema.

Det var regissören Kar Wai Wong som gjorde honom besviken i Malmö och det är Kar Wai Wong som gjort In the mood for love. Det här är en film som berättar mer om man försöker se det som inte filmas än om man bara tittar på filmen rätt upp och ner, precis som att Jojjes recension säger mer mellan raderna än på. Jag får nämligen känslan av att Jojje sprudlar av känslor för filmen men han är lika bra på att dölja dom som filmens Mrs Chan (Maggie Cheung) och Chow Mo-wan (Tony Leung).

Filmen utspelar sig 1962 i Hong Kong. Mr och Mrs Chan och Mr och Mrs Chow har precis flyttat in i ett hyreshus och blir grannar. När Mrs Chan och Mr Chow får reda på att deras respektive är otrogna börjar dom själva umgås. Det ligger en slags attraktionsmatta mellan dom och på hela filmen, man anar, man tror, man funderar men ingenting visas med tydlighet. Det hela är mycket subtilt och snyggt gjort och trots att filmen pratar med små bokstäver från början till slut blir det aldrig tråkigt. Tvärtom. Det här är en underbar liten film!

Den ödesmättade musiken, den jättefina Maggie Cheung, den snygga Tony Leung, blickar som är så specifika att ord inte behövs. Otroligt snyggt genomfört av samtliga inblandade.

Det var spännande att gå igenom Jojjes blogg i jakt på den perfekta kärleksfilmen och det kändes som att det var meningen att jag skulle ramla pladask över en film som jag visserligen sett för länge sedan men knappt mindes alls. Nu såg jag om den, jag tyckte om den och jag förstår vad Jojje ser hos Kar Wai Wong.

Så tack Kar Wai Wong för att The Grandmaster var så skitdålig och tack Jojje för att du visade att du blev förbannad. Ibland är även filmiska vägar outgrundliga men till slut brukar man hitta fram – och i detta fallet även rätt.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat som heter Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.

Publicerat

Sista måndagen med Matt: BORDERLINE – DESSA VACKRA HÄSTAR

Nu vi framme vid den allra sista anhalten i Matt Damon-temat som länge såg ut som ett tema som aldrig ville och kunde ta slut. Men nu är det slut, det här är sista filmen ut.

Filmen heter All the pretty horses och på svenska fick den det övertydliga tillägget Borderline – Dessa vackra hästar, som om man per automatik skulle förstå vad filmen handlar om. Psykisk ohälsa eller hästuppfödning? Både och? Eller kanske inget utav det?

Vännerna John (Matt Damon) och Rawlins (Henry Thomas) rider över prärien (?) mot Mexico i sin jakt på jobb och kanske ett liv. Det är fin musik, vackra vyer och snygga pojkar och med ens knallar tankarna över mot Brokeback Mountain, denna fantastiska film. Lika snart får tankarna knalla tillbaka med svansen mellan benen för det finns ingenting i den här filmen som liknar Brokeback Mountain ens på en liten ynka fläck.

Grabbarna kommer till Mexico, får en liten 16-årig snorvalpsrymling på halsen, John får jobb som hästskötare på en farm och kärar ner sig i ägarens vackra dotter Alejandra (Penelope Cruz) och allt går åt helvete dock fortfarande till fin musik.

Billy Bob Thornton har regisserat denna film vars manus är skriven efter en roman av Cormac McCarthy. Denne Cormac McCarthy är en intressant man tycker jag. Han ligger bakom romanerna No country for old men, The road och Child of God (som blev film 2013, James Franco skrev filmmanus samt regisserade och spelade huvudrollen). Samtidigt som han planerade sin 80-årsdag förra året fick han även se sitt filmmanus The Counselor bli film (i regi av Ridley Scott). Det finns några av hans romaner kvar som inte redan blivit film och mitt kanske-inte-alltför-högodds-tips är att Cormac McCarthys namn kommer synas på många filmiska förtexter även efter sin död.

Dock hjälper inte min lilla Cormac-fascination när denna film ska betygssättas, det här är nämligen en film som är väldigt svår att ta på allvar. Den är spretig som en knalldöd hängbjörk och den borde vara så mycket som den inte är. Den borde vara sorglig och jobbig och hemsk och vacker, hade jag gillat hästar så borde filmen haft ännu mer av den varan (med tanke på titeln). Men nu är den varken hackad eller malen, inte ens den bitterljuva kärlekshistorien tas om hand ordentligt.

Däremot är Matt Damon alldeles förtjusande här. Han gråter! Det är man inte bortskämd med direkt, salta tårar nedför en damonsk kind. Men tårar eller ej, Matt Damon ÄR bra och han bär den här filmen på sina flanellskjorteaxlar från början till slut.

Men nu är Matt Damons måndagar över och om några veckor kommer ett nytt måndagstema att ta vid. Det intressanta är att denna film kan vara den yppersta övergången någonsin mellan två teman och jag hade det inte ens som en baktanke, det bara föll sig så. Måndagen den tredje mars kör nästa tema igång, vad eller vem det handlar om är hemligt fram tills dess. Hihi.

Publicerat

Måndagar med Matt: FINDING FORRESTER

Matt Damon är en spännande liten gynnare. Han kombinerar jättestora roller i storfilmer med lite mer lågmälda alster och biroller så små att hostar man på fel ställe så riskerar man missa hans närvaro. Just det hände mig när jag tittade på Finding Forrester.

Jag såg hela filmen – trodde jag – men måste ha förflyttat blicken nån halvmeter åt sidan för ett par sekunder för Matt Damons Steven Sanderson var ingen man jag la märke till. Så jag fick spola tillbaka. Leta. Ta fram förstoringsglaset. Putsa det. Kisa. Och DÅ, ja, kanske kanske en liten Matt Damon dök upp där minsann! Men det är klart att hans namn om än i knappt läsbara bokstäver säljer in en film. Jag är ett levande bevis på att jag aldrig sett den här filmen om det inte var för honom trots att Gus Van Sant regisserat och Sean Connery spelar huvudrollen. Jag trodde helt enkelt inte att filmen skulle vara bra. Filmaffischer som ser ut som Paulo Coelho-pockets är sällan det.

Precis som i Good Will Hunting handlar Finding Forrester om en otippad högintelligent ung pojke, denna gång en fattig svart kille vid namn Jamal Wallace (Rob Brown). Och precis som i Good Will Hunting springer pojken på en otippad omtänksam äldre vis fadersgestalt som här heter Willam Forrester (Sean Connery). Alltså, hela filmen är så motståndslös att jag knappt vet vad jag ska skriva. Den är som att äta rostbröd utan pålägg och utan rost. Inget tuggmotstånd, inga vitaminer, ingen smak, ingenting.

136 minuter i Gus Van Sants sällskap kan vara underbart även om det är eftertänksamt och saktfärdigt berättat men i det här fallet är filmen bara långsam och tråkig. Det finns inget Van Sant:skt i uttrycket, inget finurligt, inget udda. Sean Connery spelar dessutom över. Galet va? Över! Under första halvan av filmen hade jag hopp, den kändes lite mysig, lite skön. Sen blev den till…ingenting.

Matt Damons microsekund i strålkastarljuset går inte att recensera. Filmen däremot, den går.

Nu tar Måndagar med Matt lite semester och återkommer om två veckor (30/12). Det finns så många filmer jag vill ha med så han får helt enkelt hänga med även en bit in på nästa år.

Publicerat

Måndagar med Matt: LEGENDEN OM BAGGER VANCE

Legenden om Bagger Vance känns som Hollywoods variant av den svenska klassikern Persona.

Charlize Theron är Bibi Anderssons syster Alma, Matt Damon är Gunnar Björnstrands herr Vogler och Will Smith är läkaren i Margareta Krooks tappning. Filmens regissör Robert Redford är givetvis Ingmar Bergman himself. Övriga jämförelser mellan ett svenskt svartvitt närgånget drama och en amerikansk golf-film tänker jag inte ge mig in på men nånstans tycker jag känslan av ”riktig film” slår mig. Legenden om Bagger Vance är en riktig film.

Vad är det som gör att det här är en riktig film…..då? Jo. Det finns absolut ingenting att klaga på vad gäller produktionen. Allt från scenografi till klippning till ljussättning, musik och smink är perfekt. Inte en miss så långt ögat – eller min mulle-lupp – når. Skådespelarna är perfekt castade, huvudroll som biroller och statister. Jag får känslan av att ingen har haft bråttom, att det finns en redig budget att greppa dollarsedlar ifrån, det är liksom ingen panik, allt hinns med. Sen hjälper det nog till att jag är barnsligt förtjust i både Damon, Theron, Smith, Redford – och golf!

Rannulph Junuh (Damon) är en golfspelare som tappat stinget, greppet, swingen, putten och livsgnistan efter en sejour som militär. Kriget satte spår och intresset ligger mer i att se botten av glaset än att reda ut förhållandet med Adele Invergordon (Theron) som rann ut i sanden när han gick ut i krig. Adele ärver en…..herrgård?….med tillhörande golfbana och i ett försök att få fason på ekonomin lyckas hon få två av  USA´s  mest kända golfspelare att spela mot varandra med en vinstsumma på 10000 dollar i potten. Men stadens egen golfson Junuh borde ju vara med på ett hörn tycker Adele men det tycker inte Junuh. Inte förrän en mystisk caddie letar upp honom och trycker på rätt knappar.

Caddien Bagger Vance (Smith) vet inte bara vilken klubba som är bäst att använda vid varje givet slag, han vet även vad han ska säga – i alla lägen. Han känns lite som jesusfigur på det sättet, en jesusfigur med golfbag.

Alltså, jag tycker om det här. Vilken jävla mysig film! En riktig söndagfrullefilm är det, gärna med en balja thé, nybakade scones, philadelphiaost och björnbärsmarmelad. För den är lång, 126 minuter, så det behövs nästan brunch under tiden. Men det gör inget. Golfmys the Redford Way är aldrig fel. Inte Matt Damon i fortsatt brunbeige mundering heller.