Etikett: 2001

Publicerat

BRIDGET JONES DAGBOK

På allmän begäran och helt utan självbevarelsedrift har jag alltså återtittat båda Bridget Jones-filmerna eftersom trean har premiär på fredag. Det här var inga höjdare när det begav sig – tycker jag. Kanske var jag rätt ensam om det men ändock, mina åsikter är mina och dom var starka.

Bridget Jones spelas av Renée Zellweger och hon är INTE en skådespelare jag gärna beskådar på film. Att det mesta snacket kring filmen dessutom gick ut på att hon gått upp en MASSA kilo och till och med blivit TJOCK (!!!) gjorde att jag var trött på filmen redan innan den kom. Vadå tjock? Hon ser helt normal ut. Fucking rubbish! som Hugn Grant skulle ha sagt om det här var Notting Hill. Men nu ÄR Bridget Jones dagbok inte Notting Hill hur brittiskt det än är.

Den här filmen kom 2001, då var Bridget Jones 32 och jag var 29. Ungefär lika alltså. Jag borde kanske kunna känna igen mig i henne på något litet sätt men nej, inte på en fläck. Hon har varit singel i hela sitt liv, jag hade varit singel tre veckor sen jag var tretton. Däri låg nog den största skillnaden. Men nu när det gått femton år och jag snart är 44 kan jag faktiskt känna igen mig liiiite mer i hennes förehavanden. Inte mycket men det är ändå på plus jämfört med förra gången jag såg filmen. Sen kommer jag aldrig fatta hur man kan dränka sina sorger med Vodka och Chaka Khan eller hur man kan trilla av en motionscykel men det är en annan femma, eller tre.

En av dom största skillnaderna mellan då och nu (vad gäller mig själv alltså) är att jag inte hade fattat ”Colin Firth-grejen” när den här filmen kom. Love actually kom helt enkelt senare. Nu fattar jag storheten i både honom, Hugh Grant och Renée Ze……..näääääääru, SÅ lätt går det inte. Det tar emot där, det är lite samma sak som om man skulle bajsa ut ett bowlingklot. Eller….jaha….det var en liknelse till att föda barn….auhm…DIT ska vi väl ändå inte gå men likväl, jag föder hellre barn än ser Renée Z på film, det gör jag.

Men Bridget skriver i sin dagbok, gör bort sig, försöker, ramlar, tar sig upp, går vidare, blir kär, blir dumpad, blir kär, fattar ingenting, mår bra, mår piss, dansar, klär ut sig, klär upp sig, äter glass, har tvåmannatältstrosor, söker jobb, brottas med föräldrar, säger fel, letar lugnet, blir förvånad och vill bara att nån ska gilla henne precis som hon är. What´s the difference egentligen? Je suis Bridget Jones!

Publicerat

Stephen King-tisdag: HJÄRTAN I ATLANTIS (2001)

Det känns så himla konstigt. Jag såg den här filmen i söndags, bara en timme innan världspressen prånglade ut den ytterst sorgliga nyheten att Anton Yelchin dött i en bilolycka blott 27 år gammal. I dagens film spelar nämligen en 12-årig Anton en av huvudrollerna och det var en av hans allra första roller.

Stephen King gav ut en bok 1999 som hette (och heter) Hearts in Atlantis och 2001 kom den till Sverige och fick namnet Hjärtan i Atlantis. Den består av fem noveller som på rätt vaga sätt är sammankopplade med varandra men det är den första novellen Låga män i gula rockar (Low men in yellow coats) som dagens film är baserad på.

Filmen handlar om Robert ”Bobby”  Garfield (Yelchin) som bor med sin mamma (Hope Davis) som är änka och som inte riktigt verkar känna för att vara mamma fullt ut. Hon känns betydligt mer egoistisk än mammor på 50-60-talet brukar gestaltas på film men utan att vara ”elak”.

För att få ihop ekonomin hyr hon ut en del av huset till en gammal och lite mystisk man vid namn Ted Brautigan (Anthony Hopkins) och han och Bobby kommer varandra nära. Eftersom Bobby aldrig får vare sig veckopeng, leksaker eller ens födelsedagspresenter av sin mamma nappar han på erbjudandet Ted ger honom, att tjäna en dollar i veckan mot att han läser tidningen högt för den halvblinde mannen. Men Bobby är en smart liten kille, han inser att det är alldeles för lättförtjänta pengar och frågar Ted what´s the catch? Jo, det var ju en grej till. Han vill att Bobby ska hålla koll efter ”låga män”, män som på nåt sätt är ute efter honom.

Den som har läst Kings fantasyserie Det mörka tornet känner kanske igen namnet Ted Brautigan? Han är nämligen med även där. Jag har inte läst vare sig den eller Hjärtan i Atlantis men efter att ha sett denna film blev jag i alla fall lite sugen på den senare.

Det här är kanske ingen film som fastnar hos mig men den är mysig på samma sätt som till exempel Stand by me. Dom spelar lite i samma division (men Stand by me är en mycket bättre film). Sen är det alltid najs att få se David Morse, han spelar Bobby den äldre och är inte med så mycket i filmen men bättre lite än inget alls.

Men det jag tar med mig mest från filmen är det där hatet jag känner för döden. Så ofta så fullständigt onödigt. Sov gott Anton.

 

 

 

Nästa tisdag är det Stephen King-tajm igen! Tjoho va eller hur?!

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: Den japanska och den amerikanska versionen av PULSE

Då var det dags igen. Dags att prutta i byxan åt en japansk skräckfilm, en såndär film som min jobbkollega beskrev som ”man tror nästan att dom dödar folk på riktigt-film”. Kanske är det även dags att återigen sucka lite förnumstigt åt en amerikansk remake som bara blev… ”sådär”? Eller bjussar jag mig själv på SM i fördomar nu? Kan utfallet måhända bli nåt annat? Vi får se. Nu ska jag grotta ner mig i Pluse X 2 i alla fall.

När den japanska Pulse kom 2001 var Internet täääämligen nytt. Inte så nytt att det nästan inte fanns men heller inte så vanligt att alla förstod hur det funkade. Här är det nämligen klurigt även för unga människor att hantera både webben och en dator och det märks främst i en scen där en av huvudrollskillarna, Kawashima (Haruhiko Katô) får hjälp av en datakunnig tjej som förklarar hur han ska kunna spara adressen till den där sidan på nätet som ”spökar”. Print screen pratas det om. En hel del faktiskt. Det heter visst Print screen även på japanska.

Pulse handlar alltså om ett gäng japanska studenter som via skärmen på sina datorer för frågan: Yûrei ni aitai desu ka? (Vill du träffa ett spöke?). Spöket ”får” ungdomarna att begå självmord på lite olika sätt och vissa av dessa, ja speciellt ett kanske, ser otroligt verklighetstroget ut. Jag tänker på scenen med en människa som hoppar från hög höjd och splattar ner i marken och att denna scen inte är klippt. Snyggt gjort. Och lite otäckt.

Annars är det inte mycket i den här filmen som ÄR otäckt. Ibland kallas denna typ av skräckfilm för Slow Bore Horror, alltså saktfärdiga tråkiga skräckisar på ren svenska. Jag vet att många ser japanska skräckfilmer överlag som både slow och bore MEN jag är inte en av dessa. Slow, javisst, men sällan bore.

Pulse är dock urtypen av en Slow Bore Horror-film för mig. Tempot är så långsamt att jag har svårt att hålla mig vaken och scener som borde vara pulshöjare blir det sällan. Ljudet av en plastvägg är nog det som skrämmer mig mest, eller…ja….tänk dig ett tjockt duschdraperi mitt i lägenheten. Känslan när man drar det åt sidan blir som att komma hem till en hemmapulande obducent med kitschig heminredningssmak, typ. Tror jag. Jag känner inte så många men jag kan tänka mig att det är så det skulle kunna se ut.

Den amerikanska versionen har inte tagit efter det långsamma tempot direkt. Denna film kom 2006 och känns betydligt modernare i sin framtoning. Det är fortfarande en muggig, grå, mörk, trist känsla i filmen men det är snabbare klipp och lite mer ”action” på direkten. Efter en kvart har jag fått en otäck stämning i kroppen fler gånger än under två timmar med originalversionen.

Det underlättar att Kristen Bell spelar huvudrollen, både för att jag gillar henne och av den enkla anledningen att jag känner igen henne. Jag känner liksom sympati lite lättare för henne på nåt vänster, dom japanska skådespelarna kändes så väldans bleka i jämförelse.

Hela den här ”internetgrejen” som grundstoryn kretsar kring känns på nåt sätt mer ”på riktigt” i den här filmen. Datorerna är lite mer uppdaterade och beteendet kring att ”surfa på nätet” känns väldigt mycket mer naturligt. Jag tror liksom mer på filmen nu.

Om spökena i den japanska versionen var så grå att dom lätt smälte in i den skuggiga bakgrunden är dom amerikanska spökena desto mer framträdande. Dom går inte att missa. Det dyks fram både det ena och det andra ut datorskärmar, väggar och torktumlare och ja, jag hoppar till både en och två gånger. Tre och fyra också kanske. Ja, fem med.

Fasiken, det är verkligen en funktionell skräckfilm jag ser! Vad hände? Den amerikanska versionen är ljusår mer sevärd än den japanska, det hör inte till vanligheterna.

Pulse (Originaltitel Kairo)
Produktionsår: 2001
Regi: Kiyoshi Kurosawa
Speltid: 118 minuter

 

Pulse
Produktionsår: 2006
Regi: Jim Sonzero
Speltid: 90 minuter

 

 

Publicerat

JOHAN FALK 2: LIVVAKTERNA

Efter Noll tolerans trodde jag inte att uppföljaren skulle kunna bli så mycket bättre. Men det kunde den. Livvakterna är en mycket spännande och solid film som håller riktigt bra även vid en omtitt.

Johan Falks gamle vän Sven (Samuel Fröler) ska starta upp en verksamhet i Estland, ett konfektionsföretag. När den lokala maffian sätter käppar i hjulet för honom tar han kontakt med ett säkerhetsföretag vars representant heter Nikolaus Lehman (Christoph M. Ohrt) och vars metoder för att bibehålla lugn och arbetsro är ytterst moraliskt tveksamma. För att inte säga brottsliga. Sven vill inte vara med längre och reser hem i tron att han lämnat både Nikolaus och allt annat bakom sig, vilket han givetvis inte har. Riktigt så enkelt gick det inte.

Thrillertempot i Livvakterna är härligt, frustande, nånting helt annat än man vanligtvis ser i svenska filmer. Filmen är även spännande som ett helvete, speciellt när klockan tickar (du som sett filmen vet vad jag menar). Paniken! Oj oj!

Samuel Fröler, Lia Boysen och Alexandra Rapaport gör fina inhopp och det känns som att Jakob Eklund satte ner foten ordentligt i den här filmen. Han ÄR Johan Falk och han ÄR badass när det behövs!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson

Publicerat

KEANU-SOMMAR: HARDBALL

Conor O´Neill (Keanu Reeves) är en notorisk spelare. Han spelar mycket, gärna och högt. Conor O´Neill är även en van förlorare. Han förlorar ofta och allt.

Nu sitter han i skiten ordentligt. Han har lånat pengarna upp över öronen, lånehajar är honom i hasorna, vänner och bekanta är förbannade på att han aldrig betalar tillbaka och trots detta fortsätter han bete sig som att det är ”alla andras fel”. Han SKA ju betala tillbaka – när han kan. Vilket är typ aldrig. Vilket alla han lånat av vet. Så det är nu eller aldrig, nu MÅSTE han börja betala tillbaka.

Conor får ett erbjudande han inte kan tacka nej till, alltså, han har sån liten möjlighet att tacka nej att det knappast kan kallas erbjudande. Snarare ett….krav. Han kommer att få en check på 500 dollar varje måndag i tio veckor och som motprestation ska han träna ett litet gäng unga ghettokillar i baseball. Låter kanske som en promenad i parken men ja…det är det inte. Speciellt eftersom Conor har noll intresse av detta och kidsen är föga imponerade av Conor. Conor är ju en vuxen och vuxna sviker, speciellt manliga ditos.

Hardball är en typ av film man tror sig ha sett massor av gånger. Barnsliga vuxna som växer upp, trasiga barn som får en bra vuxen att ty sig till, vinst i en liga dom inte borde ha en chans i…och så vidare. Jovars, Hardball är precis en sån film – också. Men det Hardball är som många andra filmer i denna genre inte är är stavas mörk. Det är ingen jävla glidarfilm det här inte. Den är modig på många sätt. Just när man tror att det kommer vara en rosenröd räkmacka ända in till slutet så vänder filmen och blir något annat, något….mer.

Precis, Hardball är MER än man tror. Man får MER än man kanske vill ha (om man väljer att se en ”lättsam” film som denna) och Keanu Reeves visar känslor jag inte trodde han kunde frammana. MER där med alltså.

John Hawkes är med i en biroll liksom Diane Lane. Och ett gäng barnskådespelare som är grymma hela bunten. Bra film! Räcker det så?

Hardball finns på Netflix!

Publicerat

Dagens duo: KATE & LEOPOLD

Året är 1876. Leopold (Hugh Jackman) är Hertig av Albany och lever ett högadligt liv. Under en fest lägger han märke till en mystisk man med kappa och kamera (Liev Schreiber) och Leopold följer efter honom. Det hela slutar med att dom ramlar ner från en byggnad och vaknar upp i en lägenhet i nutidens New York.

Den mystiske mannen visar sig heta Stuart, han bor granne med sitt ex Kate (Meg Ryan) och har kommit på nåt slags ”tidshål” som han själv använt sig av men nu tvingas även Leopold acklimatisera sig till fjärrkontroller, hundbajspåsar och modern dejtingteknik. Eller så gör han inte det sistnämnda utan fortsätter med sin grej, att vara en riktig gentleman, uttrycka sig korrekt och trevligt samt skriva brev med fjäderpenna.

Jag har sedan länge vetat att det här med tidsresor egentligen inte är min grej, det är ingen favoritgenre i alla fall, men det hindrar mig inte från att idogt försöka omvända mig själv. Men det är sällan jag lyckats bli superengagerad i tidsresefilmer och den här filmen är tyvärr inget undantag. Det blir liksom mest otroligt och …larvigt.

Meg Ryans Kate och Hugh Jackmans Leopold som duo, vad ska man säga? Hugh Jackman är ung, snygg och väldigt lätt att tycka om. Meg Ryan är en lite plastigare variant av sitt forna jag, men fortsätter charma sin publik genom att dratta på ändan och va vrålsnygg i håret. Kemin dom emellan lämnar en hel del övrigt att önska och i en film som denna är brist på romantiska vajbs verkligen inte ett plus. Så det kan inte bli godkänt.

 

 

–

Publicerat

13 CONVERSATIONS ABOUT ONE THING

Jösses! Nu är det flera veckor sedan jag skrev om någon film med Matthew McConaughey! Så kan vi väl inte ha det? Nä. Kan tro det. Idag blir det bot och bättring.

Jag trodde jag hade rätt bra koll på Matthew McConaugheys filmproduktion men likväl dök det upp en film med hans namn i rollistan som jag inte hade en aning om existerade. Sånt är alltid spännande!

Att det är tretton konversationer om det ämne filmen handlar om får jag helt enkelt tro på, jag tror inte titeln ljuger men jag satt i ärlighetens namn inte och räknade under filmens gång. Det var så pass många intressanta karaktärer och jag kom in i filmen så pass snabbt att siffran var ointressant. Snarare började det röra sig funderingar om ämnet i mitt eget huvud  samtidigt som jag såg John Turturro lämna sin fru för vad han trodde var lycka med en älskarinna och en smarsmakad liten etta utan charm, Matthew McConaughey vinna ett mål som distriktsåklagare i tron att yrkesmässig framgång är lycka, Alan Arkin buttert konstatera att lyckan ler mot några men skrattar åt andra, Clea DuVall städar åt andra och känner sin lycklig när hon kan laga en skjorta åt den gifte arkitekten som hon tycker är så fin och William Wise som via sin karaktär Smiley Bowman är genomglad hela tiden, lycklig tillsammans med sin fru sedan 23 år och positiv till livet. Fy fan så provocerande nöjda människor kan vara. Uppenbarligen.

Filmens regissör Jill Sprecher har tillsammans med sin syster Karen skrivit manus och jag tycker det är synd att dom inte gjort mer tillsammans. Det är den här filmen och Thin Ice (2011), that´s it. Det finns nämligen nåt där, nåt som känns som Nicole Holofcener, nåt som känns varmt, personligt och smart.

När jag såg filmen kändes det som att den låg på en stabil fyra men då eftersmaken försvann lite för fort efteråt sänker jag betyget till en trea men den är stark och välsmakande medans man ser den och jag tror det här är en film som många kan finna mysig en mörk höstkväll.

Publicerat

Svensk söndag: EN SÅNG FÖR MARTIN

Alzheimer är en såndär sjukdom som får mig att ifrågasätta alla som envist proklamerar att det finns en Gud och att denne Gud är god*. Vad ligger det för godhet i att ge sjukdomar som Alzheimers till folket? Förklara det för mig den som kan.

Bille August film om Den Kände Kompositören Martin (Sven Wollter) som på ålderns höst träffar violinisten Barbara (Viveka Seldahl) och ljuv musik uppstår är ingen lätt film att se. Det här tar på alla krafter jag har – OCH på tålamodet.

En sång för Martin är en fin film om kärlek, omtanke, oro, panik, frustration och ilska. Jag får en djup förståelse för hur en sjukdom som denna förändrar både den sjuke och alla som lever tätt intill denne och jag känner mig som jag är en Barbara-klon när jag sitter i soffan och tittar. Jag blir livrädd. Vem fan vill åldras om det ska bli såhär? Vem vill gifta sig och riskera att bli en oavlönad hemtjänstassistent med ring på fingret? Vem vill INTE gifta sig, vem vill bli gammal i ensamhet och inte ha någon som tycker om en sådär på riktigt, som bryr sig, tar fajter, orkar, förstår, hjälper till? Tankarna ger liksom ångest på flera plan, jobbigt men kanske inte helt dumt.

Men tankarna är en sak och känslorna en annan, filmen har inga problem alls med att nå ut. Men en film är mer än själva ”utstrålningen”, är den inte? En film är skådespelarprestationer, dialog, musik, scenografi. Manuset är baserat på Ulla Isakssons självbiografiska roman Boken om E som handlar om när hennes man, författaren och litteraturvetaren Erik Hjalmar Linder, drabbades av Alzheimer. Jag har inte läst boken och jag tvivlar på att jag kommer göra det även om jag borde.

Mina största aber gentemot filmen handlar nämligen om Barbaras beteende, om hur hon sätter sin Stora Konstnärliga Skapare till man på pidestal redan vid relationens början och konsekvent behåller honom där som värsta sortens curlingmorsa till sin egen man. Det får mig att må illa och jag är lite nyfiken på om Ulla gjorde samma sak med sin man. Barbara pratar med Martin som om han vore den Gud jag ifrågasätter i början av texten och han verkar tycka att det är helt i sin ordning, att det är så det ska vara, han är ju ändock Mannen och hon den simpla violinisten.

Den där ”pidestalproblematiken” får ringar på vattnet, den gör dialogen ofantligt stapplig. Barbara pratar en form av högtravande svenska (”Jag TALAR till diiig Martin”) i kombination av överklassbebisspråk och hon duttar med denna vuxna – och till en början friska – karl så till den milda grad att jag vill ruska om henne och/eller hälla iskallt vatten över henne. Få saker gör mig lika irriterad som kvinnor som behandlar sina män som barn. Det som är än värre är män som tycker att det är najs att ha en kvinna som gör just detta.

Jag är fullt medveten om ”felen” denna film brottas med och jag har skämskudde till hands ibland men samtidigt, vilken JÄVLA film! Wow! Sven Wollter och Viveka Seldahl var ett par vid den här tiden och att spela Martin och Barbara kan inte ha varit lätt. Att det sen blev omvända världen för dom i verkligheten när Viveka gick bort i cancer och Sven var den som blev kvar, alltså, livet kan vara så outsägligt sorgligt ibland.

* Det finns många fler sjukdomar som inkluderas i denna ifrågasättande-av-Gud-klausul

Publicerat

Veckans Cruz: KAPTEN CORELLIS MANDOLIN

Jag var så jäkla besviken på den här filmen när den kom. Kanske var min hjärna inställd på nåt enbart mysromantiskt bland terracottakrukor, olivträd och grekisk fårostsallad och sen handlade den om….krig. Samtidigt kan man tycka att det är orättvist att anklaga filmen för att jag själv är orutinerad och icke påläst meeeeeeeen  vadååååå, måste man alltid vara det när man sätter sig i en biosalong? Jag tycker nog inte det.

Nu fick jag i alla fall chansen att inför detta tema se om filmen och det var riktigt trevligt. Dels visste jag nu vad filmen handlar om och dels fick jag återuppleva Nicolas Cage i sin glans dagar innan han började träna för VM i överspel. Här är han jättebra trots att han ska prata engelska med italiensk brytning och på ett trovärdigt sätt kunna leda nån form av manskör bestående av enbart soldater.

Den lilla grekiska ön Kefalonia blir ockuperad av både tyskar och italienare under andra världskriget. Den unga grekiska kvinnan Pelagia (Penelope Cruz) är förlovad med Mandras (Christian Bale), en trevlig men ganska omogen ung man som ryckt in i armén och krigar långtbortistan nånstans. Han är borta så länge att Pelagia tror att han är död, vad ska hon tro när hon aldrig får så mycket som ett livstecken från honom trots alla brev hon skriver?

Men Mandras kommer tillbaka med otäckt tilltygade fötter och ett psyke som vittnar om att mycket krigiskt skit flutit under broarna. Han kommer tillbaka ungefär samtidigt som kapten Corelli (Nicolas Cage) och hans förband kommer till byn. Pelagia slits mellan sin lojalitet till Mandras och sin attraktion till den italienske soldaten och hur historien utvecklas kan ett dagisbarn gissa sig till.

Penelope Cruz känns så otroligt ung i filmen men hon är trots allt 27 år. Självklart tycker jag hon är bra, hon är en njutning att beskåda. Annars imponerar Christian Bale stort som Mandras. Han är smutsig och lite bakom och ser genuint glad ut när han är glad och riktigt sorgsen ut när han är det.

Filmen var betydligt mysigare nu än jag mindes den och även om den inte känns som en turistfilm för Greklands övärld (jämför med Mamma Mia) så blir jag väldigt sugen på att både bada, resa och frossa i tzatsiki – och fortsätta mitt Cruz-tema en vecka till – eller två.

Publicerat

Veckans Cruz: BLOW

Den 27 november i år kommer en man vid namn George Jung få uppleva frihet för första gången på tjugo år. 1994 arresterades han i Kansas med 796 kg kokain i bagaget och dömdes till hela sextio års fängelse men nu har han alltså fått straffet tidsbestämt och aaaaningens lägre.

Blow är filmen om George Jung, om hur han startade kokainimporten till USA på 70-talet, om hans uppväxt, hans föräldrar, hans vänner, relationer och kärleken till dottern. Blow är också filmen där Johnny Depp ger 70-tals-swag ett ansikte. Jävlar, den mannen kan konsten att bära upp fula kläder! Jonah Hill, gå en kurs hos Johnny, I´m just saying.

För ett tag sedan skrev jag i en recension att jag var rädd för Ray Liotta, att han alltid ser så elak ut och aldrig spelar snäll. Nu får jag tänka om litegrann. I Blow spelar han Georges pappa Fred Jung, en pappa som inte kan göra annat än att stå bredvid och ledset och uppgivet se på medans sonen försätter sig i knipa efter knipa och förstör livet för sig själv och sin familj. George mamma Ermine spelas av den alltid på tok för underskattade Rachel Griffiths och Ermine och Fred som föräldrapar är en ganska ovanliga. Ser man till det här med normativt manligt och kvinnligt beteende så har mamman och pappan liksom bytt plats.

Johnny Depp och Penelope Cruz är naturligtvis a match made in heaven rent utseendemässigt så när George träffar på sin framtida fru Mirtha efter ungefär halva filmen sprakar det loss ordentligt. Dom är otroligt fina tillsammans och det är inte det minsta svårt att tro på deras kärlek.

Mitt enda krux med filmen är att jag aldrig tycker synd om George, jag känner aldrig för honom. Filmen blir bara en känslolös betraktelse men samtidigt är det inte så ”bara” när filmen är såpass välgjord som den är. 124 minuter viner förbi i ett rasande tempo, jag har inte tråkigt en sekund och jag undrar om jag någonsin sett Johnny Depp bättre än här? Jag tror inte det. Betygsmässigt kan det inte bli annat än en fyra, även om den inte är jättestark. Det är ett snyggt filmiskt hantverk, det är utomordentliga skådespelarprestationer, ett schysst soundtrack men det handlar om ett dumhuvve till snubbe som jag inte tycker om alls. Lite minus och en massa plus alltså.

Publicerat

Tre om en: Filmer av Nicole Holofcener

Filmen Enough Said kom, sågs och segrade nåt så in i vassen hos mig. Jag tycker den är en av dom riktiga fullpoängarna från 2013.

Manuset till Enough Said skrevs av Nicole Holofcener och hon regisserade även filmen och ända sedan jag såg den har jag känt ett massivt behov att grotta ner mig totalt i hennes andra filmer. En multitalang som Nicole kan och får liksom inte undgå min lupp.

Så nu har jag sett tre filmer till som är skrivna och regisserade av denna begåvade kvinna. Hon har sammanlagt gjort fem, således har jag bara en kvar (Walking and Talking från 1996) och den röda tråden genom alla dessa filmer är skådespelerskan Catherine Keener. Hon har en viktig roll i alla fem.

.

.

LOVELY & AMAZING (2001)

Det handlar om att duga, om att ha en plats, ta en plats och få en plats. Det handlar om att deala med sitt självförtroende när vågen visar för många kilon, när man ser sig som konstnär men ingen vill sälja ens alster, när skådespelarjobben tryter med sin frånvaro trots provspelningar. Det handlar också om en liten adopterad svart flicka som mitt i detta hav av missnöjda kvinnor (mamman och två vuxna systrar) känner sig annorlunda både till färg och form och ingen orkar riktigt bry sig om henne.

Lovely & Amazing är ett typexempel på film där ingen av personerna är riktigt trevlig. Ingen är heller rent igenom ond, galen, toksnål eller vidrig på andra sätt. Alla tjejerna är litegrann som folk är mest, dom befinner sig i gråskalan. Ibland förstår jag dom men oftast inte. Männen är likadana. Dom beter sig egoistiskt, konstigt, vardagstrött och dumt men också lite kärleksfullt ibland.

Catherine Keener, Blenda Blethyn, Emily Mortimer, Dermot Mulroney, Clark Gregg, James Le Gros och Jake Gyllenhaal är en fin samling skådisar i en fin liten film som om jag tog mig tid att fila på ytan är långt mycket smartare än vid första anblicken. En film att se om med andra ord.

 

 

RIKA VÄNNER (FRIENDS WITH MONEY, 2006)

Att vara den enda i ett kompisgäng bestående av gifta rikisar och varken ha hög inkomst eller man, hur kul kan det vara? Olivia (Jennifer Aniston) vet. Hon städar hemma hos folk samtidigt som en av vännerna donerar två miljoner dollar till en skola, just for the fun of it.

Det är liksom stora kontraster här. STORA. Till en början känns kontrasterna så icke trovärdiga att det förtar historien men efter ett tag släpper jag ner garden och låter mig svepas med. Karaktärerna är så välskrivna att det vore en skymf att inte ta dom på allvar och om det fanns en typ av A-märkning som faktiskt sa nåt om bra och vettiga kvinnoroller i bra och vettiga filmer så skulle den här filmen – precis som ALLA Nicole Holofceners filmer – få ett stort A rätt över fodralen.

Samtidigt är det här filmer även för män, det är definitivt filmer för män. Dom manliga rollkaraktärerna är inte i fokus men inte desto mindre viktiga. Dessutom är dom lika många som kvinnorna vilket kanske är svårt att förstå när man ser postern. Janes (Frances McDormand) man Aaron (Simon McBurney) till exempel, han är en av dom smartaste och mest komplexa manliga karaktärer jag sett på film och han är bara en av alla biroller. Ingenting är lämnat åt slumpen, ingenting alls.

Vardagsmelankolin som hela tiden står och svajar mellan klump-i-magen och svart humor är jättehärlig. Nicole Holofcener gör filmer som känns. Jag blir glad av det här, glad att hon finns.

 

 

PLEASE GIVE (2010)

Kate och Alex (Catherine Keener och Oliver Platt) är gifta och tillsammans har dom en vintagebutik för möbler inköpta av dödsbon. Dom bor i en fin lägenhet tillsammans med tonårsdottern Abby (Sarah Steele) och drömmen är att granntanten, den 90-åriga elaka kärringen Andra (Ann Morgan Guilbert) ska dö så att dom kan köpa även hennes lägenhet, slå ut väggen och göra ett stort master bedroom.

Andra har uppfostrat sina två barnbarn Rebecca (Rebecca Hall) och Mary (Amanda Peet) sen dom var relativt små då deras mamma dog. Rebecca som är en ansvarstagande ung kvinna tar hand om sin mormor trots att hon är allt annat än snäll medans superegot Mary skiter i vilket.

Precis som Enough Said så säger den här filmen kanske inte så mycket på pappret. Det känns inte heller som nån större mening att beskriva mer av handlingen, den ska nämligen inte läsas, den ska ses. För precis som med Enough Said har den här filmen mig i sitt grepp från den första lilla musikaliska strofen i förtexterna, tonerna som ljuder till bilderna av mammografibröst i närbild till den allra sista sekunden.

Jag älskar den här filmen! Jag tycker så mycket om att den inte är tillrättalagd eller svart/vit, att den inte ger några svar eller kanske inte ens ställer frågor. Den får mig att känna mig som en helt vanlig människa mitt i livet precis som jag kände efter att ha sett Enough Said.

Bra saker händer vanliga människor. Dåliga saker händer vanliga människor. Ibland händer det ingenting. Det är okej att känna sig nöjd, det är okej att vara nyfiken, det är okej att känna sig ledsen, att vilja men inte kunna eller att kunna men inte vilja och det är okej att vilja göra gott men att det ibland blir fel.

Jag undrar om det finns nån annan nu levande regissör och manusförfattare som så på pricken kan sätta fingret på vardaglig mysig dramatik som Nicole Holofcener? Woody Allen kanske, fast han gör det på ett mer intellektuellt sätt. Lena Dunham kanske, fast hon gör det inte från flera olika ålderssynvinklar. Noah Baumbach kanske, fast han är mer hipster. Jag kanske låter Nicole sitta där ensam på tronen helt enkelt. Jag tror jag gör det. Det känns fint.

Publicerat

Tre om en: Det är mycket Matthew McConaughey nu och här kommer ännu mer

TRUE DETECTIVE (TV-serie, regi Nic Pizzolatto, 2014)

Det är klart, GIVETVIS tar jag med True Detective när det nu ska frossas lite i Matthew McConaughey! Jag struntar en hel hög i att det inte är en film, det här är åtta timmars högkvalitativ filmisk underhållning och det är min blogg, alltså bestämmer jag (tänk så smidigt va?).

Dom två egensinniga detektiverna Marty Hart (Woody Harrelson) och Rust Cohle (Matthew McConaughey) ska gemensamt försöka lösa mysteriet med en brutalt mördad ung flicka i Louisiana.

Själva huvudplotten är inget nytt under solen, serien däremot är. Historien berättas långsamt och metodiskt i parallella tidslinjer och sakta sakta lär vi känna detektiverna, deras familjer och liv. Martys fru (Michelle Monaghan, hur bra är hon inte???) har det inte alltför lätt med sin äkta man och att Rust till en början känns lite inbunden och ”speciell” är bara toppen på isberget.

Nu är första säsongen till ända och om jag bara visste vem jag skulle mejlbomba med min önskan att Detective Loki från Prisoners skulle få en roll till säsong två. Jag skulle antagligen mejla sönder datorn så det är nog lika bra att jag inte vet.

Jag förstår att alla som inte sett True Detective tycker att den är alldeles sönderhyllad, att den är upphaussad till nåt slags åttonde underverk och att det knappt är nån idé att se serien, den kan ändå aldrig bli lika bra som ”alla säger”. Inte? Ge den en chans. Om du hyser dom allra minsta varma känslor för Matthew McConaughey och/eller Woody Harrelson som skådespelare är det anledning nog. Matthew McConaughey fick en Oscar för sin rollprestation i Dallas Buyers Club. Hans skådespeleri där är ingenting jämfört med i True Detective. Ingenting. Alltså på riktigt ingenting alls.

Jag har inte tänkt på en TV-serie såhär mycket sen jag såg Twin Peaks och det var nästan tjugofem år sedan. True Detective  gäckar mig, den utmanar min hjärna och jag älskar det! Vill du läsa mer om serien så har även Henke skrivit om den.

 

 

 

LONE STAR (Regi John Sayles, 1996)

Under en lunch med filmspanar-Joel pratade vi om True Detective (som han inte sett) och han tipsade om filmen Lone Star som – på pappret – hade en lite liknande historia och dessutom Matthew McConaughey i rollistan. Jag blev såklart jättenyfiken på vad det var för film och ett par dagar senare var den sedd.

Ett kranium och en sheriffstjärna hittas nedgrävda mellan kaktusarna i öknen nånstans i Texas och den nuvarande sheriffen Sam Deeds (Chris Cooper) luskar i mysteriet. Det är inte helt lätt, kraniet är nämligen inte pinfärskt direkt, det har legat där i många många år.

Mannen som kraniet troligen tillhör är Charlie Wade (Kris Kristofferson). Han var stans mindre trevliga sheriff i mitten på femtiotalet, en man som följde sina egna påhittade lagar och regler och sköt folk när det passade. Wades vicesheriff när det begav sig hette Buddy Deeds (Matthew McConaughey) och när Charlie Wade dödades blev det han som fick ta över jobbet. Nu är det alltså Buddys son Sam som håller i spakarna.

Precis som i alla John Sayles filmer så kan tempot beskrivas som ”småhalta myrsteg”. Det här är en man som vill berätta en historia på sitt sätt och han skiter en hel hög i om du orkar följa med på färden eller inte. Men orkar man, står man ut med det saktfärdiga får man ofta valuta för både tid och pengar. Så också här kan jag tycka även om det inte bjussas på nån twist eller slutstrid eller nåt av bestående värde egentligen. Det är mest lite småputtrigt filmen igenom, sen är den slut och man går vidare med sitt liv precis som Sam Deeds går vidare med sitt.

Matthew McConaughey har ingen stor roll i filmen men han gör intryck, han fastnar och nej, han visar inte magen. Han visar faktiskt inte magen i ALLA filmer han gjorde innan 2011 även om många envist hävdar just det.

 

 

 

FRAILTY (Regi Bill Paxton, 2001)

FBI-agenten Wesley Doyle (Powers Boothe) har länge försökt hitta en mördare som går under namnet Guds hand-mördaren. Bestialiska mord, många sådana, men hittills har lösningen varit långt borta.

Så en dag sitter en man vid namn Fenton Meiks (Matthew McConaughey) på hans kontor och det han är där för att berätta omkullkastar allt för agent Doyle. Fenton vet nämligen vem mördaren är och det han berättar går långt tillbaka i tiden, då när Fenton var en liten pojk, bodde med sin bror Adam och sin pappa (Bill Paxton) och pappan började se demoner i människor – och döda dessa.

Ju mer jag tänker efter ju fånigare känns det där ältandet om att Matthew McConaughey ”bara” var en snygg sixpackkille förr, ”bara” gjorde romcoms och nu – hux flux – är en otroligt begåvad skådespelare. Det är ju inte sant. Jo, det är det sant att det var romcomfilmerna många såg, varken den här filmen eller Lone Star kan med all välvilja i världen ses som ”storfilmer” (eller flera av dom andra filmerna han gjort som inte har en snygg kvinnlig motspelerska) men att säga att det är först nu som han visar att han ”faktiskt kan agera” är rena rama dumheterna. Han har alltid kunnat agera, med eller utan uppvisande av magrutor. Vad hos honom man fokuserat på själv är en annan sak.

 

Sugen på att läsa mer om Matthew? Här är länkar till andra filmer med honom som jag redan skrivit om: Dallas Buyers Club, Mud, Killer Joe, Magic Mike, Flickvänner från förr,  The Wolf of Wall Street, Tiptoes, The Paperboy, Juryn – A time to kill, Sahara och The Lincoln Lawyer (och det är fullt möjligt att det skrivs om magrutor i en eller annan av dessa texter, jag tänker inte svära mig fri från det)

Publicerat

ANCHORMAN – LEGENDEN OM RON BURGUNDY

Imorgon ska jag gå på pressvisningen av Anchorman 2 – The legend continues. Det ska bli…intressant.

Första Anchormanfilmen såg jag när den kom och jag tyckte inte om den alls. Eller näe, nu uttryckte jag mig fel, det korrekta är att jag har väldigt svårt för Will Ferrell och således också för dom filmer han har stora roller i. På skoj scrollar jag mig igenom hans filmografi på Imdb och hittar EN film där han varit uthärdlig (denna).

Men nu tänker jag alltså köra en uppdatering på Anchorman-världen, kanske har min syn förändrats, kanske kan jag se andra förtjänster i filmen än jag kunde sist? Konstigare saker har hänt, jag menar det hände ju senast igår.

Ron Burgundy har 1,5 sak i totalt fokus: det första är att vara och förbli det största – och enda – nyhetsankaret i folks medvetanden och på plats två, den halva grejen, är kvinnor. När det kommer en ny reporter till stationen (Christina Applegate) så är Ron givetvis där och försöker pinka revir, precis som hans kollegor Brian Fantana (Paul Rudd), Champ Kind (David Koechner) och Brick Tamland (Steve Carell). Det är inte bara Ron som borde vara tacksam för sina charmiga kollegor, JAG är det definitivt. Utan dessa tre snubbar skulle filmen nämligen inte vara tittbar.

Jag älskar Steve Carell och Paul Rudd och här är dom minst lika bra som vanligt. Varje scen med dessa två inblandade gör filmen ett snäpp mer okej. Varje scen med Will Ferrell i centrum gör att jag vill stänga av och/eller slå sönder TV:n.  Anchorman blir således en mycket ojämn film. Betygsmässigt är den som jag minns den, svinjobbig men med en del riktigt bra scener.

Till sist, VARFÖR MÅSTE DET SKRIKAS SÅ ÖVERHÖVDAN MYCKET? TROR NI INTE ATT VI SOM TITTAR PÅ FILMEN FÖRSTÅR VAD SOM HÄNDER OM RON PRATAR MED vanligt RÖSTLÄGE? MAN FÅR JU ÖRONSUS AV ATT TITTA PÅ FILMEN PÅ NORMALVOLYM!

Jag tar med mig öronproppar till visningen imorgon.

 

Publicerat

JASON X

Det gjordes hela åtta Fredagen den 13:e-filmer på 80-talet och endast en på 90-talet. Det tog nämligen åtta år innan det skulle komma en nummer tio i serien (efter den bortom mediokra nian).

Nu är det 2001 och då vill man inte göra nåt mossigt har-vi-inte-sett-det-förut, nej, nu ska nya dimensioner brytas, nu snackar vi nyskapande in absurdum.

I början av filmen befinner vi oss på Crystal Lake forskningsanstalt. Ja du såg rätt, forskningsanstalt. Det är år 2008 (wohooo, så futuristiskt tänkt av en film gjord 2001) och Jason Vorhees har blivit tillfångatagen av myndigheterna och instängd där. Två år senare, 2010, är det tänkt att Jason ska bli nedfryst för att minimera risken att han rymmer men självklart går kryobehandlingen åt fanders.

Hopp!

Nu är det år 2455. Vi befinner oss på en rymdfarkost tillsammans med studenterna Tsunaron (Chuck Campbell), Janessa (Melyssa Ade) och Azrael (Dov Tiefenbach), professorn Brandon Lowe (Jonathan Potts) och en robot vid namn  KM-14 (Lisa Ryder). Och Jason. Såklart. Jason is in spaaaaaaace!

Jason X har absolut ingenting med Fredagen den 13:e-filmserien att göra. Nada. Utan att ha sett ett enda avsnitt av Star Trek så tror jag den här filmen har mer gemensamt med den än med någonting annat. Hur bedömer jag då en film som denna? Det är faktiskt ganska enkelt. Som skräckfilm är den usel. Som science fiction är den usel och dum. Som Fredagen den 13:e film är den icke existerande. Så domen är enkel, det här suger kryonedfrusen jasonsnopp!

Originaltitel: Jason X

Produktionsår: 2001

Regissör: James Isaac

Jason: Kane Hodder

Bodycount: 26 döda

Mest minnesvärda scen: Stjärnfallet på slutet och detta snack:

 Janessa: ”Why don’t you just admit it? You want me. ” 

Tsunaron: ”I couldn’t be with a girl whose balls are bigger than mine.”

Publicerat

DONNIE DARKO

Jamen jomen, tro´t eller ej, nu är den här filmen äntligen sedd.

Visst har jag förstått att Donnie Darko tillhör den där högen av definitiva måste-se-filmer som varje filmnörd värd namnet ska beta sig igenom men att det var en film som samma filmnördar höjde SÅ till skyarna hade jag nog inte riktigt förstått.

Det Donnie Darko-diskuterades en del i kommentarsfältet på bloggen härom sistens och det gjorde mig nyfiken på filmen och när Henke bjöd hem mig på både mat, biorum och Donnie-sällskap nappade jag direkt. Nu fanns det ingen återvändo, nu skulle filmen ses och jag skulle förhoppningsvis kunna förstå vad hela hajpen handlade om.

Trodde jag ja.

Jag vet till en början inte om Donnie (Jake Gyllenhaal) är en helt vanlig deppig tonårskille eller om han skulle behöva en ordenlig psykisk utvärdering inlagd på en låst avdelning. Jag menar, att ha en låtsaskompis som heter Frank är ju liksom inge konstigt, inte ens att han är en kanin och att han pratar med basröst. Det konstiga kanske bara är att Frank inte är snäll. Frank är en läskig kanin och han får Donnie att göra både dumma och farliga saker och där får jag svaret på Donnies mentala status. Vore han en vanlig tonåring skulle han inte lyssna på en fjantig kanin även om denna erbjöd honom svaret på livets mysterier och till och med datumet då världen kommer att gå under. En vanlig tonåring skulle säga ”K-BRY DIN JÄVLA THÖNT” och sen fortsätta spela LOL som om ingenting hänt men Donnie gör inte det. Donnie förändrar världen på sitt eget mörka men ändå baktankesluga vis.

Jag har hela tiden känslan av att Donnie är en hygglig kille och att han har mycket att tacka sina föräldrar för. Mamma Darko (Mary McDonnell) och pappa Darko (Holmes Osborne) är ett par det är väldigt lätt att tycka om. Jag märker att jag sitter och mys-låter litegrann i fåtöljen när dom är i bild, jäklar alltså, vettiga sköna föräldrar som verkar tycka väldigt mycket om både varandra och sina barn ser man alltför sällan på film. Att dom dessutom tar Donnies ”annorlundaskap” på ett bra sätt, ser till att han får gå till en terapeut och att familjen möts vid middagsbordet varje dag känns bara så…sunt.

Men Donnie Darko är inte en sund film. Den är skruvad och svart och efter första timmen försökte jag genrebestämma den i huvudet men det gick inte. Jag skrattar flera gånger, gott dessutom och ibland blir jag lite rädd. Sen blir jag förvånad, sen är det collage-film-mys, sen är det knasbolligt och förunderligt och hela tiden jättebra. Slutet kommer abrupt fast ändå inte, det är mest abrupt för min hjärna. Hallååå liksom, hallåhallåhallå, vad är det som händer? Vad är det för sudokogeni som skrivit det här manuset? Attans.

Med ett Imdbbetyg på 8,1 och ett sånt här slut kan det inte bli tal om nåt annat än att Donnie Darko är en modern klassiker. Lite på samma sätt som en Webergrill. Eller hur Henke (<—— länk till recension)?