Etikett: 2002

Publicerat

ABANDON

Jag hittar filmen i en loppislåda. Tar upp fodralet, tittar, synar. Det är nåt som lockar. Kanske bilden av skuggan som formar sig som en kniv. Jag får flashar till den utomordentliga thrillern Kniven är enda vittnet. Sen tänker jag på Tom Cruise hoppande i soffan hos Oprah och att Benjamin Bratt för mig aldrig blir mer än snubben som var ihop med Julia Roberts i fjorton dar.

Så ser jag Zooey Deshanels namn på fodralet. Synar bilen mer. Vad fan, är det HON där längst ner? Den blonda? Hur många operationer har människan gjort för att bli en new girl?

Filmen börjar. Det är Katie Holmes som är snyggisen, skolans hon-som-alla-vill-ha. Hennes bästa kompis är Zooey Deshanel i fula kläder, nåt otvättat råttbrunt hår och en näsa som hon inte längre har kvar. Men filmen handlar om den coola rikis-killen med det balla namnet Embry Larkin (Charlie Hunnam) och det är hans fejs som syns på fodralet. Poletten trillade ner och jag kan andas lite lättare. Ibland blir man liksom rädd, ansiktsblindhet är inget jag strävar efter.

Embry har nämligen försvunnit från skolan. Polisen kopplas in och då har det gått ungefär tio minuter-en kvart av filmen och där tappar den mig. En ung kille försvinner alltså, det är fine, jag köper det. En ung kille med rika föräldrar, duktig i skolan, snygg och med en kalaspingla till flickvän försvinner alltså. Fine. Jag köper det med. Grejen är bara den att när polisen kopplas in så har Embry varit borta i TVÅ ÅR och DET köper jag inte. Men jag tittar klart på filmen. Okej skådespeleri räddar filmen från motorsågsmassaker, som så många gånger förr. Men handen på hjärtat, ingen av dom inblandade lär prata högt om sin medverkan här.

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: WILBUR

Wilbur vill ta livet av sig. Så heter den här filmen i original. Wilbur wants to kill himself. En ganska slående titel på en film vars första halva handlar om enbart detta. Wilbur försöker på alla sätt han kan att ta sitt liv och hans bror Harbour kan inte göra nåt åt det. Han kan inte göra mer än att torka upp spillrorna av alla misslyckade försök och att fortsätta hålla liv i bokhandeln som han ärvt tillsammans med sin bror.

Wilbur (Jamie Sives) vill alltså dö. Oklart varför. En förklaring i filmen är att han ”alltid varit sån”. Harbour (Adrian Rawlins) kämpar för att leva trots att han aldrig var bra nog, trots att lillebror var både föräldrarnas och tjejernas favvo. Wilbur är så mycket ”tjejmagnet” att till och med läkaren på sjukhuset vill ta hem honom till sig efter ett självmordsförsök. Om han inte vill det kanske han vill slicka henne i örat? Kanske?

Alice (Shirley Henderson) dyker upp som en räddande ängel för både Wilbur och Harbour. Hon kliver in i bokhandeln just som Wilbur lagt snaran om halsen och sparkat bort stolen, hon räddar honom, lär känna Harbour och dottern Mary bestämmer vad som ska hända. ”Du kan inte gifta dig med Wilbur, han är inte stabil, men den äldre lite tråkiga brorsan HAN är trygg och okej”.  Så dom gifter sig. Lite som i en saga eller en väldigt skruvad verklighet.

Många ifrågasätter det här med genrebeskrivningar på film. Varför finns dom? Är det nödvändigt? Måste filmer ”klassas” som nånting alls, vem bryr sig om det står action eller drama eller komedi? Jag trodde inte att jag brydde mig så mycket om detta förrän jag märkte att jag visst gör det. För ibland blir det fel, ibland blir det en krock i skallen, ibland hade jag behövt veta vad det borde vara för mening med filmen innan jag ser den. Wilbur är nämligen för tråkig för att vara en komedi och för skruvad för att vara ett fungerande drama. Den är mörk, huvudkaraktärerna beter sig tämligen ”normalt” men så kommer det biroller som beter sig som värsta slapstickmänniskorna och det funkar inte. Filmen blir helt kockobello.

Ta Horst till exempel. Horst (Mads Mikkelsen) är psykolog/psykiater på den där självmordsavdelningen. Horst ska i filmen vara en inflyttad dansk som haft problem med språket. Många dialoger med Horst hänvisar till det tyska språket, till betydelsen av hans namn, om det betyder häst bla bla bla. Horst röker oavbrutet inne på avdelningarna och flirtar med före detta patienter. Horst är också ett namn som inte fungerar att säga på engelska utan att det blir ”roligt”. Jag tycker synd om Mads Mikkelsen här. Hans del av manus ger inte mycket matnyttigt att jobba med.

Det är den danska regissören Lone Scherfig som skrivit manus tillsammans med Anders Thomas Jensen. Lone Scherfig som lyckades massakrera den superhärliga boken En dag när hon gjorde den till film. Det sitter en liten tagg i hjärtat där. En Lone-tagg. En ”du kommer att få slita hårt för att vara en toppenregissör i mina ögon-tagg”. Wilbur hjälpte inte på traven.

Wilbur är en film som med en anings finess hade kunnat gå att göra näääääästan Notting Hill-mysig. Nu är den inte det. Den är tittbar men inte njutbar. En milsvid skillnad.

Filmen:

Mads:

 

Publicerat

IN MY SKIN

Jooowsa! Nu snackar vi skräck-klegg!

Min önskan om att tjonga in lite mer skräckfilm i mitt ”dramatiska” liv blev uppfylld på en gång. Jag läste om den här franska filmen hos Filmitch och  blev nyfiken. Läste recensionerna på Imdb och blev ännu mer nyfiken.

”I found it difficult to watch this movie all the way through without a break. Some of my friends have not even managed to watch it past the first twenty minutes. If you do manage to sit through this movie, I am pretty sure that not only will you thereafter remember it vividly, you will also find it hard to stop talking about it.”

”You’d think a cult audience would be able to stomach depictions of self-inflicted violence, but several people walked out. I can’t really blame them.”

”It was all extremely, painfully real. I’m sure that people will ascribe various kinds of meaning to the self- mutilation in the film.”

Efter att ha läst dessa (och många fler) exempel så är det klart att förväntningarna är skyhöga på filmen. Filmitch gav den 8/10, bara en sån sak. Själv tänker jag att enbart ordet självamputation är så äckligt att det räcker och blir över och jag känner mig ganska rädd och på min vakt när filmen börjar. Vad håller jag på med? Vad fan är det jag sa få se? Hur groteskt kan det bli?

Nittiotre minuter senare vet jag. Det blev inte så farligt. Eftertexterna rullar och jag känner mig om inte lurad så i alla fall ganska tom. Skärande och karvande i sin egen kropp, att äta av sin egen arm, dricka sitt eget blod är skitäckligt men då filmen inte är särskilt grafisk, i alla fall inte i dom värsta scenerna, så blir det bara jätteotäckt om man har fantasin ordentligt påslagen. Det hade inte jag.

Filmens manusförfattare och regissör Marina de Van spelar även huvudrollen som Esther. Esther är en kvinna med skinn på näsan och bra koll på alla sidor av sitt liv men en kväll när hon är på fest skadar hon benet rätt svårt och blir som besatt av såret. Hon vill inte att det ska läka, hon vill göra det värre, djupare, blodigare. Det är som att hon känner sig levande av detta karvande, klippande, skärande och handarbetande, som om huden är en egen varelse. Det blir liksom bara värre och värre och hon är förvånadsvärt bra på att dölja detta ”beroende” för andra.

Psyket är förunderligt, fascinerande och läskigt, både mitt och Esthers om jag tänker efter. Esthers för att såret blev en trigger som förändrade hela hennes liv, nåt hon säkerligen aldrig trott kunde hända innan skadan. Mitt för att  när jag sitter uppkrupen i soffan i mitt eget hem med full kontroll över det mesta – inklusive en fjärrkontroll som kan stänga av filmen om det blir too much – så klarar jag av läskiga scener jag antagligen hade reagerat mycket starkare på om jag sett filmen på bio. Det är lätt att vara kaxig och säga ”det va väl inget” för jag tyckte inte att det var nåt speciellt jag såg men samtidigt – klart som fan det var speciellt. Det är en rätt sjuk film. I en annan sinnesstämning hade jag säkert tyckt den var tung att se, nu gick det bra, jag kände mig knappt berörd.

Det jag gillade allra mest med filmen var Marina de Van själv. En spännande kvinna. Det känns som hon borde ha mycket häftigt framför sig både som skådespelare och regissör.

Publicerat

Tre om en: Tom Tykwer

PRINSESSAN + KRIGAREN (2000)

Ibland snubblar jag över filmer på lite konstiga vis.

Efter att ha varit på en träff med Filmspanarna och hört Jojjenito säga Tom Tykwer med kärlek i rösten en sisådär sjuttiofem gånger loggade jag in på Lovefilm och klickade på första bästa film regisserad av denne tyske man. Det blev Prinsessan + Krigaren. Det hade kunnat bli Spring Lola men det blev det inte. Det blev ett spontanklick och sen låg filmen i brevlådan en dag.

Jag bestämde mig för att inte läsa en enda mening om filmen innan jag stoppade den i spelaren och såhär i efterhand var det kanske dumt. Eller inte. Vem vet inte jag, vem vet inte du, jag vet iiiiingenting nuuuuu.

Prinsessan + Krigaren fungerade på mig på samma sätt som en timme i en floatingtank. Jag blev helt lugn. Avslappnad och ostressad och fick en mysig känsla i kroppen fast jag förstod rätt snart att dessa känslor inte berodde på filmen utan på musiken. Jag kom på mig själv med att ligga och blunda, jag liksom flög iväg både i tid och rum och jag somnade till både en och två gånger, både första och andra kvällen när jag skulle se filmen. Jag ville så gärna se filmen men musiken försatte mig i trans. Givetvis ska Reinhold Heil, Johnny Klimek OCH Tom Tykwer creddas för denna fantastiska filmmusik men ändå….hallå….filmen då? Hur var den?

Den var helt okej. Det blev tredje gången gillt och då lyckades jag se den från början till slut, dock med tändstickor i ögonen. Suggestiv och drömlik, oengagerande och ganska gullig. Jag gillade den men kunde inte ta den till mig, inte ända in i hjärteroten, inte in alls. Men musiken var bra.

 

 

 

 

 

 

SPRING LOLA (1999)

Som av en händelse dök den upp, den andra filmen av Tom Tykwer, den jag inte klickade på först. Det är jag glad för. Det enda jag inte är glad för med den här filmen är att jag såg den i sängen när jag egentligen borde sova.

Det här är ingen lugn film. Det här är ingen film med soft soundtrack och fejdade bilder, det här är fullt ös från början till slut och jag hade fan hjärtklappning när filmen var slut och var tvungen att dricka varm choklad för att komma ner i varv.

Lola (Franka Potente) springer värre än Forrest Gump i den här filmen. Hon springer och springer och hon blir inte ens svettig jäkla lyllo. Hon bara springer och det ser så enkelt ut, inga onödigt guppande tuttar eller skoskav som blöder eller LP-skivor under armarna. Ingenting sånt alls. Men med knallrött hår och gröna byxor syns hon varthelst hon älgar på och det är tacksamma färger i bild. Jag blir glad på nåt sätt. Glad, upprymd och lite rädd att hon inte ska hinna.

Lola behöver alltså få ihop 100000 tyska mark på tjugo minuter och hur ska hon lyckas med det? Jadu, hur ska det gå. Vill du ha ett tips? Titta på filmen. Jag lovar att du får svaret. Nåt utav dom.

Här finns filmen.

 

 

 

 

PARFYMEN (2006)

När jag ändå hade tyskångan uppe klickade jag på hyr en tredje gång. Parfymen, filmen min kollega pratat sig så varm om, dök ner i brevlådan och med den instoppad i DVD-spelaren fick jag en filmkväll jag sent ska glömma.

Dottern och jag skulle ha filmmyskväll och äta hemgjorda köttbullar och makaroner framför TV:n. Det gick åt helvete direkt. Filmen börjar och Jean-Baptiste Grenouille föds i den smutsiga rännstenen, det säger bara SPLOOOFFFS och där klafsar han ut ur sin arma moder och ner bland fiskrens, kräks, inälvor, blod och smuts och dottern skriker ”VAD FAAN ÄR DET VI TITTAR PÅ? STÄNG AV! STÄNG AV!” och sen går hon iväg med tallriken och jag sitter kvar. Själv. Och tittar på smutskräksblod och tänker ”även ett misslyckat fredagsmys är ett fredagsmys. Väl?”.

Grenouille (Ben Whishaw) växer upp och visar sig ha en enastående välutvecklad näsa. Han är doftsäker som ingen annan och kan blanda ihop parfymer på en höft som mästare inte kan klara på en livstid. Man kan säga att han är besatt av dofter. Han upptäcker att dom mest fantastiska dofter av dom alla utsöndras av unga flickor och han mördar dom, utvinner essensen och tillverkar parfymer. Inte speciellt friskt kan tyckas.

Nej, friskt är inget ord som är synonymt med den här filmen, inte på något sätt. Det här är doft-TV, lukt-TV, stank-TV när det är som mest exklusivt och Tom Tykwer har med fingertoppskänsla styrt upp Patrick Süskinds roman och gjort en vackert äcklig udda film som jag är förvånad över att jag inte sett förrän nu. Däremot har jag en nära relation med Rammstein och deras låt Du riechst so gut som är inspirerad av Süskinds bok.

Jag tror att det här är en film jag kommer återvända till och jag tror jag kommer göra det och känna mig som en upptäcksresande. Det finns mycket att studera med den här filmen, det finns massor jag missat, en hel del att zooma in och känna äckelpäckel inför och jag kommer INTE äta middag i samband med filmen igen. Varken själv eller med barnen.

 

Här finns filmen.

Publicerat

Tre om en: MEN IN BLACK

MEN IN BLACK (1997)

Jag fick Men in black på DVD i julklapp 1997. Prislappen satt kvar på fodralet och fortfarande till dags datum är det den dyraste filmen jag har i min samling och det är nog en av filmerna jag äger som jag sett flest gånger. Redan under förtexterna är jag fast, musiken, hur det är filmat, insekten som blir till mos, dom illegala invandrarna, klegget, allt är så himla bra, så genomtänkt och DÅ så himla nytt och fräscht.

Agent K (Tommy Lee Jones) får en kompanjon i J (Will Smith) och dom kompletterar varandra perfekt. Det är inte mycket som klår obehagskänslan i mig när någon tuggar ett lite för stort tuggummi med öppen mun men Vincent D´Onofrios utomjordiska kackerlacksmänniska har fått en ljudbild som är bortom allt äckligt. Linda Fiorentino (var är hon nuför tiden?) passar mer än väl in i gänget, Danny Elfmans filmmusik är minst lika klockren här som i vilken Tim Burton-film som helst och Barry Sonnenfeld visade att han kunde göra mer än Familjen Addams och Travoltarullen Get Shorty.

Det här är en film som nästan ligger på max vad gäller underhållningsvärde. Jag tycker den är sjukt bra. Trots att jag sett den så många gånger så ser jag hela tiden nya saker och trots att den har femton år på nacken är effekterna osannolikt bra. Att slutscenen ger mig existentiell ångest av gigantiska mått gör inget, det är nästan så det känns som ett plus. Tankarna drar iväg och helt ärligt, jag vet rätt många som definitivt skulle kunna vara ufon om jag skrapar lite på ytan.

 

 

MEN IN BLACK 2 (2002)

Det är inte helt enkelt att göra en uppföljare till en nästintill fullträff som Men in black. Mina förväntningar var högt ställda när jag smög iväg till biografen och återsåg J och K och alla dom sköna utomjordingarna. Tyvärr är det enda riktigt coola med filmen en pratande hund och inte ens det är speciellt coolt. Visst blev jag underhållen och visst har filmen sina poänger och det är klart som tusan att jag är överdrivet gnällig nu för SÅ dålig är inte filmen, inte som jag vill påskina. Jag gillar den – också – men den känns gjord med vänsterhanden jämfört med första filmen som är gjord med varenda cell i kroppen hos samtliga inblandade. Historien känns även sekundär jämfört med ettan, inte alls lika genomarbetad och smart.

 

 

MEN IN BLACK 3 (2012)

Jag trodde nog inte att det skulle komma en trea men jag hade fel.

Tillbaka till framtiden eller dåtiden eller ja, nånting sånt, det är vad J pysslar med här. Han måste ta sig tillbaka fyrtio år i tiden för att rädda sin kompanjon K från den svinotäcka Boris (läbbans bra spelad av Jermaine Clement från Flight of the Conchords), en snubbe som i nutid sitter inlåst i ett specialbyggt fängelse på månen men som kommer döda K om inte J tar sig tillbaka och ser till att K dödar Boris när han hade chansen. För fyrtio år sedan. Alltså.

Joråsåatteh. Ganska onödigt krångligt kan jag tycka. Konceptet är så himla bra som det är, att göra nån form av retroresa för att få in Josh Brolin som den unge K gör ingen glad, inte mig i alla fall. Filmen börjar bra med Boris och hans geckiga spindel som bor inuti handen och jag blir jätteglad över att se detta överdådiga barnkalas av effekter som samtliga Men in black-filmer är men efter halva filmen börjar jag gäspa. Jag längtar efter att filmen ska slut. Jag är mätt, nöjd, blasé och ganska less. Jag ser inte fram emot en fyra. Ska det fortsätta nedåt i den här spiraltakten så kan jag lika gärna se om ettan. Många gånger.

Publicerat

FRAMED

Don´t worry about a thing, cause every little thing is gonna be alright.

Bob Marleys Three little birds i kombination med semestervyer från världens soligaste Nassau gör att redan när filmen börjar så är jag alldeles laid back, lugn och varm inombords. Smart start måste jag säga. Det funkar. Jag sitter i båten och gungar med.

Men. Men? Läste jag inte att filmen är gjord 2002? Jag trycker på pausknappen och klickar mig in på Imdb. Kan jag ha sett fel på tjugo år? Allt med filmen andas 80-tal, inte bara Rob Lowe utan rubbet. Han ser ut som han gjorde på 80-talet, Sam Neill ser nästan ut som på 80-talet, det är höga mörkblå jeans med breda läderskärp, det är lammullströjor, det är pastell och det är 80-talsblippmusik. Det är även nåt jag inte sett den jag provgrejade med detta på mitt flickrum under samma årtionde: den där frisyren som man fick till med hjälp av en typ av strumpsticka och en gummitrådsögla. Man satte upp håret i en tofs, stack in nålen och drog runt håret så att det blev en tofs men inifrån och ut liksom. Det låter kanske flummigt men det är inget emot hur flummigt det känns att se detta i en film från 2002. Sen alldeles hux flux ser jag vad detta fenomen kanske kan bero på: Lynda La Plante.

Lynda La Plante skrev inte bara manus till TV-serierna I mördarens spår (med Helen Mirren i huvudrollen), hon skrev även manus till en TV-serie från 1992 som heter…Framed.  Det är ingen vildsint gissning att den serien dryper sent 80-tal och att denna film ska efterlikna serien. Kanske en bra tanke.

Det här är en thrillersoppa men en polis i ena ringhörnan (Rob Lowe), och lyxliraren Eddie Myers (Sam Neill) i den andra och däremellan lite vittnesskydd och lättklädda damer och moraliska dubier. Allt man önskar sig en halvdöd vardagskväll med andra ord. Eller?

Måste harkla mig och skratta lite här nu bara.

Hahahahaaaaa.

Så. Nu har jag samlat mig igen.

Nä. Framed har inte mycket som jag längtar efter en hjärndöd vardagkväll men jag trodde det när jag hyrde den. Däremot tycker jag inte den är usel på något sätt. Det är en Rob Lowe med felfri hy och isande blå ögon, det är Sam Neill som är mums-Sam Neill men sen är det inte så mycket mer. Gillar man Lowe och Neill så är filmen sevärd, eller i alla fall…behaglig. Gillar man inte dessa två herrar – se nåt annat förslagsvis.

Publicerat

KISSING JESSICA STEIN

Efter min helnatt med Jennifer Westfeldt och filmen Friends with kids var jag inte riktigt mätt, jag ville jag ha mer. Lite klickande på Lovefilm ledde mig fram till Kissing Jessica Stein, en romcom med tio år på nacken som fick bli mitt sällskap under en långfrukost en ledig dag.

Som sådan funkar filmen fint, som underlag för en C-uppsats i ämnet Nyfiket bisexuell skulle jag nog säga näääää. Filmen är liksom genomskinlig, lite som ett nyputsat fönster eller ett billigt Ikea-glas innan man kört det i diskmaskinen hundra gånger. Det finns inte ett steg som inte går att gissa på förhand, inte en sekund som förvånar, inte en scen som berör sådär ända in i hjärteroten men ändå, ändå är det helt okej med en film som denna. Den behöver inte förändra mitt liv, den behöver inte vara mer än just bara ett lättsmält sällskap till en lång frukost.

Jennifer Westfeldt är gullig. Jag gillar henne. Hon må ha fixat nya gaddar på samma sätt som Carola, sådär så att hon nästan inte kan stänga munnen och dom ser bortom bländvita ut, men vad gör det? Hon är go liksom. Lagom. Mysig. Precis som i Friends with kids spelar hon den där ständiga singeltjejen men här är hon 28 och barn finns inte med i planeringen. Hon dejtar stolpskott till killar på löpande band och ser inte slutet på eländet, i alla fall inte slutet om det betyder att hitta en man att gifta sig med. Kanske skulle en tjej funka bättre? Långsökt? Jorå. En hel del.

Som puttinuttgullig verklighetsflykt under nittio minuter är det här helt okej. I alla andra fall inte.

Här finns filmen.

Publicerat

Christopher Nolan-helg: INSOMNIA

The Dark Knight Rises har haft premiär (recension kommer på måndag), jag klurar fortfarande på slutet på Inception och efter att ha köpt The Dark Knight på Blu-ray och blivit stående en halvmeter från TV:n i två timmar bara för att begrunna den helt makalöst klara bilden kände jag att det var dags för en helg tillägnad Christopher Nolan här på bloggen.

Jag har två av hans filmer kvar som jag inte skrivit om än och dessa två tänker jag beta av nu. En idag och en imorgon. Vill du läsa mer hittar du recensionen av The Prestige här. Batman Begins tänker jag faktiskt inte ge en andra chans, maken till tråkig film….Liam Neeson…hua. Men nu till något helt annat.

Alaska är inte ett dumt område att använda som spelplats i en film, det är nästan lika bra som dom norska fjällen.

Insomnia är från början en norsk film som gjordes redan 1997. Erik Skjoldbjærg regisserade och i huvudrollerna fanns Stellan Skarsgård och Sverre Anker Ousdal. 2002 gjorde Christoper Nolan en remake på filmen, förflyttade scenariot till Alaskas karga natur, plockade in den knasiga kombon Al Pacino och Robin Williams i rollistan och vips hade han fixat till en rätt annorlunda thriller, i alla fall med amerikanska mått mätt.

Al Pacino spelar den stentuffa Los Angeles-polisen Will Dormer som skickas till Alaska för att hjälpa den lokala polisen lösa ett flickmord. Med sig har han sin kollega Hap (Martin Donovan) som han inte riktigt drar jämnt med.

Alaska, liksom dom nordiska delarna av vårt eget land, har en egenhet som kan upplevas som sjukt konstig i dom ovanas ögon: det blir liksom aldrig mörkt på sommaren. Natten är lika ljus som dagen och för en man som Will som inte har ap-lätt att somna är detta ett gissel. Dagar av sömnlöshet adderas till varandra, hjärnan spelar honom spratt och han ser ut som han har valnötter inopererade under ögonen.

Den lokala polisen Ellie (Hilary Swank) har tagit med sig duktig-flicka-devisen ända in på arbetsplatsen. Hon är metodisk, noggrann och tråkig så klockorna stannar men när hon osar ugglor i mossen så är den otäcka lukten oftast rätt och hon låter inte gapiga storstadspoliser köra över henne, inte ens en polis hon verkligen ser upp till.

Jag har sett Insomnia fyra gånger genom åren, varje gång startar jag filmen med föresatsen om att den ska vara himlastormande bra. Det är den inte. Insomnia är en habil thriller med en hel del sköna välskrivna scener men den biter sig inte fast hos mig, den rinner mer förbi som en vild sommarflod. Eftersmaken är god,  Nolan har fått till en tuff stämning bland alla dessa oformliga stenar och Al Pacino gör mig glad trots att han spelar över och vägrar artikulera med någon annan kroppsdel än underläppen.

Insomnia är i mina ögon den Christopher Nolan-film som är mest mainstream. Detta är inte på något sätt negativt menat, filmen är sevärd och speciell men som thriller betraktad är den ganska medelmåttig. Allt är liksom…..lagom. Utom Al Pacino då. Han kan inte ens stava till det ordet.

Publicerat

CARNAGES

Jag tror på det där med att en liten grej kan starta en stor förändring, det gäller bara att sparka på rätt sten.

Ibland räcker det att våga säga det där som känns så superläskigt eller att släppa kontrollen eller att faktiskt ta kontrollen över nån del av sitt liv som hamnat lite på efterkälken. Ibland räcker det att säga nej, ibland får man sätta sig i den uppblåsbara jollen och bege sig ut på Atlanten utan mat och vatten och ibland händer det att en tjur dör någonstans i Spanien för att livet ska te sig annorlunda för ett gäng personer runt om i Europa.

Ska jag förklara det sista lite närmare kanske? Ja, jag kan ju alltid försöka. Carnages börjar med att en ung tjurfäktare går ut på arenan för att ge den stora stygga tjuren en fight. Han är tuff med sin röda cape men begår ett misstag och blir allvarligt stångad. Tjuren dödas, tjurfäktaren hamnar på sjukhus och framför en TV någon annanstans sitter en liten flicka med stora bruna ögon uppkrupen i soffan och bevittnar spektaklet. Hon och hennes familj har en stor svart hund (nu snackar vi STOR), en sån av typen som jag sov bredvid när jag var i Köln under fotbolls-VM 2006 och bodde hos en familj som enbart pratade tyska (som jag inte kan alls) och jag förstod bara ett enda ord familjen sa och det var namnet på den köttätande besten andra kallar vovve: Rambo. Nåja. Den stora svarta hunden hamnar i centrum så fort han är i bild, visserligen ofrivilligt men ändå ganska….äckligt…på nåt vis.

Tjurens döda kroppsdelar portioneras liksom ut över olika delar i Europa och där delarna hamnar där får vi följa några personer. Skådespelaren Carlotta (Chiara Mastroianni, dotter till Marcello Mastroianni och Catherine Deneuve) som går på nån nakenurs i primalskrik i ett badhus och träffar en kille, Alexis (Clovis Cornillac). Vi får träffa en konservator som är otrogen mot sin gravida fru, en gammal dam som gillar att dansa och en handfull personer till som på ett eller annat sätt måste ta tag i sina  liv tack vare denna döda tjur.

Det är egensinnigt så jag blir alldeles rörd. Regissören och manusförfattaren Delphine Gleize får med den här historien mig att hamna i samma känsloläge som när jag yngre och läste John Irving och Jonathan Carroll. Jag vet aldrig vad som ska komma, vad jag ska få uppleva, se och beröras av och det är så härligt, så befriande knasigt att jag ler med hela överkroppen.

Filmen är egentligen både helt galen och supervanlig då den visar små urklipp från människors liv som är precis så annorlunda som vanliga liv faktiskt är och precis så superudda som vanliga liv sällan är på film. Kanske låter det helflummigt men då får det vara så för det här är en film som antagligen kan – och bör – analyseras in i minsta detalj för att på riktigt förstås men samtidigt går det alldeles utmärkt att bara se och bevittna utan att tänka så mycket.

Jag tycker väldigt väldigt mycket om den här filmen, så pass mycket att jag tänker ge den det högsta betyg jag kan utdela. Det är så väldigt sällan jag upplever denna typ av ständiga överraskningsmoment på film – och speciellt i ett drama – att jag inte kan göra annat. Jag bara häpnar. Blir förälskad. Omtumlad. Överkörd, fast inte av en lastbil utan av en rosa bulldozer.

Nu är jag ofantligt sugen på att försöka få tag på Delphine Gleizes två andra långfilmer L´homme qui rêvait d´un enfant (2006) och La permission de minuit (2011) bara för att se mer. Att jag kommer se om Carnages är så självklart att jag nästan vill säga hrmpf till mig själv och snörpa på munnen åt minsta tvekan. En sånhär film ser man inte bara en gång, av mängder av orsaker.

Vad Henke på Fripps filmrevyer tycker om filmen kan du läsa här.

Jag fick alltså sex stycken filmer av Henke på Fripps filmrevyer och det här är den sista. Nu har jag sett Schultze gets the blues, In America, Lost and delirious, Whale rider, Hedwig and the angry itch och Carnages, sex filmer på sex veckor och dessutom sex filmer som jag antagligen aldrig hade sett utan lite hjälp på traven.

Det här var en bortom rolig nöt att knäcka, det har varit ren och skär njutning att titta på film som jag inte känner till och inte läst på det minsta inför. Jag önskar att alla någon gång får vara med om detta och att det inte var sista gången för mig. Tänk om det gick att köpa ”hemliga filmer” i affärer, ett svart fodral med nån utvald film i. Jag skulle hugga som en kobra på den grejen.

Tack så väldigt mycket Henke för den här superroliga och jättepersonliga presenten!


Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: SPIDER-MAN 1-3

Sommaren 2002 var en riktig blockbuster för mig. Jag var nyskild, det var fotbolls-VM i Japan/Sydkorea, jag och barnen var på semester på Gotland och på bio introducerades en kille som var totalt otippad som Spider-man.

För mig var Tobey Maguire Paul i The Ice Storm, han var Homer Wells i Ciderhusreglerna, han var James i Wonder Boys. Tobey Maguire var INTE en trovärdig serietidningshjälte i trikå. Jag var skeptisk så till den milda grad att jag var ihopskrynklad som en gammal citron i ansiktet när jag satt i biosalongen med premiärbiljetten i fickan. Att Sam Raimi, den gamle Evid Dead-regissören höll i paddlarna spelade ingen roll, den tilltro jag hade till honom vägdes inte upp av den magnitud på felcastande som jag trodde Tobey Maguire personifierade.

Men jag hade fel. Bigtajm.

Peter Parker, den blyge snälle svage collegekillen, blir biten av en radioaktiv spindel och får oanade krafter. Är man stor måste man vara snäll och det gäller inte enbart Bamse så när Peter förstår vad han har för nya kroppsliga förmågor bestämmer han sig för att använda sina styrkor för att skydda stadens invånare mot brottslingar.

Peter Parker är så perfekt gestaltad i all sin vanlighet av Tobey Maguire som inte är det minsta träig eller teatralisk, han går in i sin roll med hundraprocentig trovärdighet precis som Kirsten Dunst gör som Mary Jane. Jag knorvlar ut alla mina butterhetsrynkor från pannan, kinderna och mellan ögonbrynen och låter mig bara charmas och underhållas. Spider-man är två timmars kvalitativ underhållning för både stora och små och så pedantiskt välgjord att jag har svårt att hitta nåt specifikt att gnälla över. Ja, det ska vara James Franco som Harry Osborn då. Gnäll-gnäll-gnäll-gnäll, hua, James Franco är inte min homeboy, inte här och inte någon annanstans heller men samtidigt ids jag inte hänga upp den här filmen på honom. Han är inte värd det.

Willem Dafoe spelar hans pappa Norman (Green Goblin) och trots överspel köper jag hans insats här. Green Goblin är ju inte den mest mentalt stabile figuren på jorden och om det inte är okej att spela honom med lite för stora ord och gracer då vetefan faktiskt. Annars är Spider-man fullsmockad med perfekt castade biroller i all från Rosemary Harris som May Parker och Cliff Robertson som Ben Parker till den fantastiske fabulöse J.K. Simmons som högljudd ansvarig utgivare på tidningen.

Spider-man. En kille som blir typ en spindel av att bli biten av en. Hela upplägget är ju bara så urbota dumt egentligen. Korkat. Larvigt. Fånigt. Men ändå, jävlar vad det funkar på film!

 

Spider-man 2 (2004)

Alfred Molina gör entré som den utåtagerande doktor Octopus med bläckfiskarmar av stål i en uppföljare som är minst lika bra som ettan. Aningens mer humoristisk dessutom. Kärleksrelationen mellan Peter och MJ utvecklas åt alla håll och kanter och James Franco är fortfarande med på ett hörn.

 

Spider-man 3 (2007)

I den tredje filmen kommer mörkret in i Spider-man då han inte bara har sandmannen (Thomas Hayden Church) och Venom (Topher Grace) att brottas med utan även sig själv. Sjukt snygga effekter i den här filmen, sjuuukt snygga och trots skyhöga förväntningar från min sida så funkar filmen fint. Jag gillar att hela gänget är kvar och att regissör Sam Raimi tog sig igenom filmerna med sig själv bakom ratten. En riktigt bra trilogi som med fördel kan ses som ett långpass i soffan endast med kiss-och-fylla-på-popcorn-skålen-pauser.

Publicerat

WHALE RIDER

När Paikea (Keisha Castle-Hughes) föds dör hennes mamma och tvillingbror. Brodern, den nu döde, var utvald att bli någon slags hövding för deras samhälle, en valryttare, men när han dog var det inte systern som naturligt skulle ta över ”tronen”, nejdå inte alls, snarare var det hon som blev syndabock för eländet, i alla fall i farfar – patriarkens – svarta ögon.

Den fjärde filmen jag fick i present av Henke på Fripps filmrevyer var även den en film jag inte sett och som jag antagligen heller aldrig skulle se om det inte var i detta sammanhang. Jag börjar tycka om det här sättet att se på film mer och mer.

Maorierna har traditioner som känns ganska svåra att förstå sig på och som känns otroligt mossiga men den här filmen lyckas ändå visa dessa med respekt. Trots det sitter jag och argar upp mig, främst över farfarn som beter sig precis sådär gubbluderaktigt som äldre män gör som är vana att bli daddade och som tror att världen kretsar krig hans navel allena. Rawiri Paratene som spelar farfar Koro gör det med den äran då det inte kan vara någon enkel roll att åta sig och den då blott 12-åriga Keisha Castle-Hughes spelar inte flickan Pai, hon är henne. Över lag gör skådespelarna ett gott jobb. Dom känns ”vanliga”, historien blir trovärdig och tack vare dom blir ingenting överdrivet.

Whale Rider är en vacker film med ett kontemplatorisk lugn, ganska olik filmer jag normalt ser. Att jag valde den som frukostfilm en vardag när jag hade sjutusen grejer på min to-do-list visade sig vara ett bra drag då den gav mig hundra minuter av välbehövlig mental och kroppslig vila.

Filmen förändrade inte min världsbild men jag tycker den är både fin och sevärd. Att tjejer får kämpa för att visa att dom kan det killar tros kunna redan med bröstmjölken är ingen nyhet tyvärr. Vad Henke själv tycker om filmen kan du läsa här.

Publicerat

DRÖMMARNAS LAND

Det som hände mig nyss händer inte ofta.

Jag ligger i sängen och har laddat DVD-spelaren med presentfilmen nummer två som jag fått av Henke på Fripps Filmrevyer. Jag vet ingenting om filmen, absolut noll och det är en sådan ynnest, ett sådant perfekt sätt att se en film. Jag är trött efter en lång dag men känner mig glad. Det här ska bli kul!

Filmen börjar med att en irländsk familj flyttar till USA. Mamma, pappa och två döttrar som uppenbarligen har en bror som nyligen dött sitter i en bil som ska ta sig över gränsen från Kanada (vad det verkar). Ett nytt liv i en ny stad utan jobb och med en sjaskig bostad i ett tveksamt område men familjen känns soft, dom håller ihop, kämpar och tycker om varandra. När en halvtimme har gått vet jag inte om det är ett drama eller en presumtiv skräckfilm jag tittar på men då jag har en viss koll på Henkes filmsmak borde jag kunna lägga skräcktanken på hyllan.

Det går tio minuter till och det börjar svida i ögonen. Jag är trött, det rinner sömniga tårar från ögonen och jag gnussar dom sådär som små bebisar gör för att visa att det är sovdags. Det känns som en ganska långsam och tråkig film. Vad går den ut på egentligen? Jag funderar men kommer inte fram till nåt vettigt och tio minuter till går. Så sitter jag upp i sängen och håller handen mot magen. Varför har jag så ont? Var kom klumpen ifrån? Vad hände nu?

Precis. Vad hände nu? Filmen gick från att kännas som ett ordinärt och småtrist drama till att vara fullständigt fängslande. Förtrollande. En speciell scen vände uppochner på allt och ändå var det inget överhövan fantastiskt som hände. Jag känner mig ledsen. Tårarna rinner men nu beror dom inte längre på trötthet för jag är inte sömnig längre, jag är pigg. Pigg och ledsen och skakad och rörd och framförallt, jag är överraskad. En sånhär total känslomässig förändring har jag aldrig varit med om förut i filmtittarsammanhang och det är ett bevis för mig att det finns en mening med att alltid se klart en film. Det som hände nu kan hända, det händer och just precis nu hände det mig.

När filmen var slut var jag detsamma. Huvudet var fullt med tankar och hjärtat med kärlek och jag tog fram datorn för att försöka läsa mig till vad några andra tyckte om filmen. Fanns det fler än jag som varit med om samma sak? Var det nåt speciellt med den där scenen eller var det bara jag som överreagerat? Svaret kom ganska snabbt när jag googlade mig fram till en recension skriven av Roger Ebert:

”In America” has a moment when everything shifts, when two characters face each other in anger, and there is an unexpected insight into the nature of their relationship. It is a moment sudden and true; we realize how sluggish many movies are in making their points, and how quickly life can blindside us.

Det den här filmen har som många andra filmer saknar är barnskådisar av allra yppersta klass. Systrarna Ariel och Christy spelas av dom äkta systrarna Emma och Sarah Bolger och utan att överdriva, dessa två tjejer är dom absolut bästa barnskådespelarna jag någonsin sett på film. Det finns inte ens motståndare i den tävlingen, dom är helt ohotade på första plats. Många är dom scener när jag säger högt ”men…men…..men….dom spelar ju inte, dom bara ÄÄÄR!” och en specifik scen (Ariels feberscen) kommer jag minnas så länge jag lever. Hon är fem år och agerar sådär. FEM år! Det är ståpälsvarning många många minuter i den här filmen och jag säger bara WOW. Jag kan inte göra annat.

Samantha Morton som mamman, Paddy Considine som pappan och Djimon Hounsou som den udda grannen gör alla tre enastående insatser liksom Jim Sheridan som regissör för det hela och på nåt sätt känns det som att energin från alla inblandade gör att jag sitter där på sängkanten och kippar efter andan när jag läser eftertexterna. Ser du filmen så förstår du. Ser du den inte får du leva i ovisshet för jag säger inget mer. SE FILMEN, se den, fundera inte så mycket, gör det bara.

Att betyget bara blir en fyra beror enbart på den något slöa starten med vid en omtitt är det inte omöjligt alls att jag höjer den ett snäpp för det är nära, ack så nära en fullpoängare redan nu.

Henkes egna tankar om filmen kan du läsa här.

Publicerat

Tre om en: Filmer med James McAvoy

STARTER FOR 10 (2002)

Brian (James McAvoy) är en intelligent arbetarklasskille som med en smula övertalning lyckas få en plats på universitetet i Bristol. Han är uppväxt med att titta på frågesportprogram på TV och hans mål i livet är att kunna svara rätt på alla frågor, något som hans föräldrar inte är i närheten av att klara av.

Som universitetsstuderande – och smart – lyckas han knipa en plats i skollaget som ska vara med i nämnda TV-program och lyckan är total när blondinen och studiekamraten Alice (Alice Eve) också ska med.

Brunetten, den fula ankungen Rebecca (Rebecca Hall) kämpar på barrikaderna för en bättre värld och trots idogt flirtande med Brian lyckas hon inte få honom att se henne som en kvinna, inte med superpinglan Alice i närheten.

David Nicholls, mannen bakom succéromanen One day, har skrivit manus till filmen med sin egen roman som förlaga. Det ger mig vissa förväntningar och det är förväntningar som faktiskt infrias. Det här är en smart liten komedi. Det är ingen film som har eller får en plats i 1001 filmer du måste se innan du dör-boken men det är en sevärd film, underhållande i all sin enkelhet.

Bra skådespelare, en klurig handling som inte är helt självklar och då filmen utspelar sig i 80-talets England är det självklart en hel drös sköna 80-talshits på soundtracket. Jag gillade det här. Den ger mig inte svallningar eller förstorat hjärta men den ger mig nittio minuters underhållning och ett litet leende på läpparna.

Här finns filmen.

 

 

 

THE CONSPIRATOR – MORDET PÅ ABRAHAM LINCOLN (2010)

Robert Redford goes Hallmark, det är min första tanke när filmen drar igång.

Det här är en sann berättelse om mordet på president Abraham Lincoln med en HORD av amerikanska skådishögdljur i rollistan: Justin Long, Kevin Kline, Robin Wright, Evan Rachel Wood, James MvAvoy, Tom Wilkinson och en handfull skådisar till vars kända ansikten glimrar förbi. Redfords tanke är alldeles säkert god då detta känns som en del av den amerikanska historien som inte berättats sönder direkt – men vad tusan hjälper det när det bara känns hypermossigt?

Jag tror inte att någonting jag skriver kommer att få dig att vilja se filmen om du inte velat det redan innan. Jag tror heller inte att någonting jag skriver kommer få dig att undvika filmen om den finns på din ska-se-lista. Jag fattar inte riktigt varför jag såg den själv och den vetskapen räcker liksom.

Robert Redford goes Hallmark var inte en heeeelt fel tanke.

 

 

BRIGHT YOUNG THINGS (2003)

Adam Symes (Stephen Campbell Moore) är en kille med författarambitioner. Han drömmer om att bli erkänd, ökänd, känd (whatever) och att gifta sig med fästmön Nina (Emily Mortimer). Nina känns inte så trevlig.

Filmen rör sig i Londons aristokrati. Den starka adeln är inte så stark längre sen Hitler höjde armen och invaderade Polen. Adam försörjer sig på skvaller och Nina är knepig och Dan Aykroyd har ätit alldeles för mycket julmat och Stockard Channing är inte riktigt samma Stockard Channing som i Grease.

Jag hyrde Bright Young Things en eftermiddag när jag led av svår X-men: First Class-abstinens. Det var ganska dumt. James McAvoys anlete hjälper varken upp filmen till oanade höjder eller botar min klåda. Det enda filmen ger mig är sårig hårbotten.

Jag kliar mig i huvudet som en kanin med skabb för den är så hattig och så ologisk och så totalt i avsaknad av röd tråd, samtidigt är den snyggt filmad och har en skön känsla. Knepigt, jag vet. Fråga min hårbotten.

Det här är absolut ingen film jag rekommenderar annat om du ska på engelsk blåblodig maskerad och vill ha klädtips. En ganska onödig film helt enkelt men James McAvoy är bra, precis som alltid.

Här finns filmen

Publicerat

SPIDER

På biografen Victoria på Götgatan i Stockholm finns det en salong som är så liiiiten så liiiiiten. Är det mindre än tio personer i publiken kunde man lika gärna ha väntat in filmen på DVD och dragit in TV:n i städskrubben hemma.

Jag och en kompis såg Spider på denna salong dagarna efter premiären och vi var själva, helt själva. Två personer och en psyksjuk Ralph Fiennes, det är klart att det är en bioupplevelse jag minns och det ganska väl.

Spider (Ralph Fiennes) är ingen frisk man. Han är heller ingen man som jag tror luktar gott eller som behärskar konstformen tango. Han har bott på nåt institut för behandling av sin schizofreni i många år men är nu utskriven och väldigt långt ifrån kurerad. Via tillbakablickar får vi reda på hur uppväxten varit och hans relation med sin mamma, den relation som för många verkar vara den svåraste, djupaste och mest komplicerade av dom alla.

David Cronenberg är en regissör med många strängar på sin lyra. Till skillnad mot tex Woody Allen så vet man aldrig riktigt vad man får när man ser en Cronenberg-film. Det kan bli precis vad som helst. Det kan vara både högt och lågt, toppenbra eller jättekonstigt eller en kombination av hela tjofaderittan men det jag alltid vet är att det är något annorlunda jag kommer att få se.

Spider hamnar i facket ”udda och ganska beige” men det är långt ifrån en ointressant film. Lite långsam, lite illaluktande på det där ammoniak-viset och om jag ska fantisera ihop ett ljud som jag får i huvudet när jag tänker på filmen så är det smacket som blir när man håller munnen stängd, tar tag i ena kinden och drar utåt. Ett litet anspråkslöst klafs-smack sådär.

Att säga något annat än att Ralph Fiennes är svinbra på att spela psyksjuk vore rent idiotiskt för han ÄR bra här. Dessutom är han inte i närheten av att ta av sig kläderna, nej här gör han tvärtom, här är det fyra lager ljusbruna skjortor plus en kavaj som gäller.

Till förtexterna bjuder Cronenberg oss på något som vid första anblicken är flagnade putsväggar. Det är det inte, det är Rorschachtest i sin allra mest utvecklade form. Jag ser bland annat en trollslända med mangaögon och hängtuttar och en man som röker cigariller genom näsan.

Eller så är det bara flagnande putsväggar.

Inte vet jag.

Men jag ser ju vad jag ser.

 

Publicerat

Veckans Sarandon: ROCKSYSTRAR

När Goldie Hawn är på det humöret är det bara att spänna fast säkerhetsbältet och hålla i sig i det där kärringhandtaget som brukar sitta ovanför fönstret på passagerarsidan i bilen.

Som Suzette, den övervintrade groupien, är hon en kvinna som utåt sett är ganska misslyckad och inåt har fastnat i nåt som hände för trettio år sedan. Hon är stor i truten, utmanande klädd, sexfixerad, ytlig, öppen och fast besluten att söka upp sin ”rocksyster” Lavinia som var hennes bästa väninna ”när det begav sig”. Men Lavinia har gått vidare i livet så pass att hon förträngt det förflutna, för som advokathustru passar det sig inte att ha haft tuperad rockersfrilla och legat med allt som rör sig i spandex.

Suzette får med sig en medpassagerare i bilen, en Harry Plummer (Geoffrey Rush) som är mentalt tveksam och som ska till samma stad som Suzette för att döda sin far och det slutar med att dom bor i samma rum på ett hotell. Suzette har den osedvanligt dåliga smaken att förföra Harry men det enda jag tänker på är hur faaaaan Goldie Hawn kan vilja göka med nåt så äckligt som Geoffrey Rush. Han är bland det otäckaste i mansväg jag kan komma på.

Rollen som Lavinias yngsta dotter Ginger spelas av Susan Sarandons riktiga dotter Eva Amurri Martino som har varit med i många av sin mammas filmer liksom i några avsnitt av Californication där hon spelar Jackie.

Goldie Hawn var 57 år gammal när filmen spelades in, Susan Sarandon var 56. Vilka jävla PUMOR! Filmens behållning är just detta och Goldie Hawns attityd. Hon är verkligen klockren i denna typ av roller.