Etikett: 2002

Publicerat

Veckans dokumentär: MITT NAMN VAR SABINA SPIELREIN

I väntan på fredagens stora biopremiär, David Cronenbergs A dangerous method, får jag för mig att jag ska utforska den kvinnliga delen av nämnda film: Sabina Spielrein, karaktären som Kiera Knightley spelar i filmen. Jung och Freud känner jag till men vem var denna Sabina egentligen?

Det var alldeles i början av 1900-talet och Sabina Spielrein visade tidigt i livet tecken på psykisk ohälsa. Hennes föräldrar såg till att hon fick plats på Burghölzlisjukhuset utanför Zürich där en av dåtidens största psykologer arbetade:  Carl Gustav Jung.

Hysteri var en utbredd psykisk diagnos runt sekelskiftet, särskilt bland kvinnor. Jung behandlade Sabina genom att utforska hennes dolda komplex och efter en analys kom han fram till att hennes utbrott och dåliga mående berodde på att hon sedan fyra års ålder upplevt sexuell upphetsning av att se sin bror bli slagen. Enligt tidens andra stora psykolog och tänkare, Sigmund Freud, var orsaken till sjukdomen undanträngda känslor från barndomen och då främst av sexuell karaktär vilket man kan säga att även Jung kom fram till i fallet Sabina Spielrein.

Sabina och Jung har inte bara en patient-läkare-relation utan även en kärleksdito samtidigt har Jung och Freud en avancerad brevväxling som handlar behandlar många olika ämnen varav Sabina är ett av dom.

Det här är en dokumentär som är filmad som en spelfilm. Det är svartvita bilder, det är skådespelare i rollerna som Sabina och Jung, det är åååå-vad-det-här-är-kulturellt-och-djupt-när-vattendroppar-visas-i-närbild och jag känner en viss….klåda…på kroppen. Det är den där att-vilja-men-inte-kunna-klådan som jag ofta får när jag ser filmer som ska låtsas vara högtravande och intellektuella men som bara är luftslott.

Jag hade både ljud och text inställda på svenska och fick således en svensk berättarröst till en början men ju längre filmen gick ju mer struntas det i både rösten och textningen, jag ser alltså stora delar av filmen på pratad tyska utan text. Det var visserligen ofrivilligt men det var ett problem som inte gick att lösa. Jag svor ett tag sen struntade jag i det, det kändes inte som att jag missade nåt väsentligt.

Jag litar på att luckorna fylls i och med att jag ser spelfilmen A dangerous method. Ett dåligt betyg för en dokumentär.

 

Publicerat

Veckans Aaron: POSSESSION

Nu är det som vanligt igen här på bloggen efter en veckas uppehåll. Tisdagar är Aaron Eckhart-dagar några veckor till.

Nu beger vi oss till Storbritannien och årsdagen av den stora engelska skalden Randolph Ash´s (Jeremy Northam) död. Det firas och hedras och slås på stort i hela London.

Roland Michell (Aaron Eckhart) är en amerikansk litteraturvetare som fått en plats som assisterande forskare på universitetet och hans stora passion är denne Ash och hans poesi. I en bok som funnits i Ash´s ägo, som nu finns på Londons stadsbibliotek, hittar Michell tre handskriva brev till synes skriven till någon som skulle kunna vara Ash´s älskarinna. Till saken hör att hans storhet och kändisskap till stor del kretsar kring den omskrivna troheten till sin frigida fru. Att Ash skulle vara en otrogen man finns liksom inte på världskartan.

För att luska reda på sanningen om Ash´s påstådda och nyfunna relation tar han Dr Maud Bailey (Gwyneth Paltrow) till hjälp. Hennes specifika intresse är Christabel LaMotte (Jennifer Ehle), kvinnan som skulle kunna vara mottagaren för dessa kärleksbrev.

Tillsammans beger dom sig ut på en resa runt den engelska landsbygden i jakten på den historiska sanningen, men också efter sanningen om Mauds egna förfädrar. Kanske kanske blir Roland och Maud lite klokare på vilka dom själva är också.

Possession handlar alltså om nördiga litteraturforskare i en aristokratisk miljö och skulle med lätthet kunna bli en fnösktorr historia men inte då, inte alls faktiskt. Det här är frodigt och varmt, mysigt och intellektuellt. Dialogen är rapp, smart och välskriven och trots att samtliga karaktärer är rena hittipå-personer så skulle historien mycket väl ha kunnat handla om verkliga människor. Rudolph Ash har alltså aldrig funnits.

Allt det som sket sig bigtajm mellan Helena Bonham Carter och Aaron Eckhart i filmen Bröllopsnatten fungerar finfint mellan Aaron och Gwyneth Paltrow här. Dom är söta tillsammans och båda har en livfull och närvarande blick när dom tittar på varandra.

Jag tror på dom, jag tror på historien och jag tycker jättemycket om filmen. Den gör mig varm i hela magen.

 

Publicerat

Skräckfilmsvecka: Cabin Fever

Fem vänner firar sin skolexamen genom att åka till en timmerstuga belägen mitt ut i skogen i hillbillyland. Tänk att ungdomar aldrig lär sig? Vad är det för fel på stugbyar med asfalterade vägar och fungerande lyktstolpar? Nåja. Kidsen lär sig i alla fall ”the hard way” hur dom ska semestra i framtiden, dom som överlever vill säga.

Den mest frekvent påtände av dom fem beger sig ut i skogen med ett luftgevär för att skjuta ekorrar. Varför? Jo, för att dom enligt honom är bögar. Han är inte den mest välvässade pennan i lådan och speciellt inte när han medvetet tänder på en bit av skogen och sen garvar och går därifrån. Fy satan. Honom gillar jag inte alls.

Det är just den här killen som i en sekund av lättviktarfinger skjuter en man som har tror är en ekorre (?). Mannen är skorpig och blodig, uppenbart rätt sjuk och är panikslagen i sitt beteende. Men den här skjutande killen är inte mentalt helt funktionell så han springer iväg och förtränger den sjuke mannen och det går ju bra, tills han knackar på dörren till stugan och ber om hjälp. Mannen bär på ett virus som smittar genom beröring – och vatten – och snart är dom smittade allihop.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Cabin Fever. Som skräckfilm är den inte tillräckligt läskig för att få högsta betyg men som en studie i mänskligt beteende fungerar den faktiskt. Det är mycket fokus på relationer, bröst och knulla men så har ungdomsskräckisar i skogsmiljö varit i alla tider och (gäsp) det är alltså inget nytt varken under solen eller kjolen.

Effekterna är däremot många, bra gjorda och ibland rätt groteska men vad annat kan förväntas av Hostel-skaparen Eli Roth? Sen tycker jag mycket om första fjärdedelen av filmen som konsekvent är filmad mer eller mindre ur grodperspektiv. Jag gillar känslan i filmen, jag blir sugen på att se mer och att han har skrivit in en blond pageklippt ”banjopojke” i handlingen är smart. Blonda pageklippta småpojkar i skräckfilmer är läskigare än det största monster som går att fantisera fram och speciellt när han använder bilisters händer som bitring. Hurv!

[Idag skriver Filmitch om Yellow brick road]

 

 

Publicerat

Hobert-helg: Alla älskar Alice

Filmsviten om De sju dödssynderna är över och Richard Hobert tar stigen in i en ny snårskog nämligen den vardagliga synden. Här är dom vuxnas otrohet och efterföljande skilsmässa sedd genom ögonen på en 12-årig tjej och det är en infallsvinkel som blir både bra och mindre bra i mina ögon.

Alice (Natalie Björk) både vet och ser mycket mer än dom vuxna tror. Precis som alla barn så har hon tentakler mer välutvecklade än en manet, hon pejlar av ALLT och mår jäkligt dåligt över att ingen talar om sanningen för henne. Det är klart att hon hör att föräldrarna bråkar, det är klart att hon märker av den där jobbigt krypande tystnaden och det är klart att hon ser att pappans (Mikael Persbrandt) blickar är väldigt mer levande när han tittar på sin arbetskamrat Anna (Lena Endre) än när han likt en död gös ser på Alice mamma (Marie Richardson).

Att kärlekens vägar äro outgrundliga det vet vi alla och att vi vuxna ibland hanterar situationer aningens ogenomtänkt är inte heller någon nyhet men att se detta genom ett barns ögon borde kunna bli en ögonöppnare för många.  Föräldrar som använder barn som vapen (och/eller sköldar) och barn som använder sig av alla fula knep dom kan för att manipulera vuxna omkring sig. Alla är mer eller mindre sviniga filmen igenom och det borde kanske vara filmens styrka men jag själv tycker det blir rätt tröttsamt i längden.

Samtliga skådespelare är bra även om jag tycker detta är en film som hade vunnit på att ha mindre kända ansikten i rollistan. Det är väldigt svårt att tänka bort namnen Persbrandt, Endre och Richardson i det stora hela, barnen köper jag lite lättare även om Alice är en karaktär som ger mig vansinnig klåda. Varför? Vet inte. Men om jag gick på psykoanalys ett halvår skulle jag säkert få reda på det.

 

Publicerat

D-Tox

Vet du vad dom tre mest överskattade sakerna i världen är? Enligt en alkad polis i den här filmen är det ”homemade food, homemade fuck and FBI”. Jag har ingen personlig  relation med någon inom FBI men jag kan väl säga att jag inte håller med honom om dom andra två prylarna.

I D-Tox är det Sylvester Stallone som spelar den överskattade FBI-agenten Malloy, en polis på jakt efter en seriemördare som specialiserat sig på att döda poliser på dom mest brutala vis.

Att det är Malloy som är mördarens centrala person och den han egentligen är ute efter står helt klart när han ger sig på – och dödar – Mary, Malloys mycket kära flickvän.

Malloy tar till flaskan, han går ner sig ordenligt i sorg och bedrövelse och blir efter några månader tvångsinsatt på en ”polistork” långt ut i ingenstans, en avgiftningsklinik som drivs av en före detta polis (Kris Kristofferson).  Malloy låses in tillsammans med nio andra poliser i samma situation och där ska dom vara tills dess att beroendet gått ur kroppen och hjärnan är med i matchen igen. Men hans medintagna droppar av som flugor, begår självmord, dör på allehanda mystiska vis och ahaaaa, Malloy är inte dum, det kan ju vara så att seriemördaren är på plats där i bushen även han.

I D-Tox visar Sylvester Stallone nästan samma skådespelartalang som han gör i Copland. Ja, faktiskt gör han det, tro´t eller ej. Jag är förvånad själv över hur trovärdigt ledsen han ser ut, hur han sörjer och går ner i vikt tills det nästan bara är skinn och ben (och en jävla massa muskler förstås) kvar av karln. Han är insjunken och glåmig, smal i ansiktet som aldrig förr och han ser uppriktigt ut som den ensammaste cockerspanielnmannen i världen. Sen att filmen inte har någon kvalité som är ens i närheten av Coplands förtexter det är en annan femma.

D-Tox är en hundraprocentigt icke-spännande film som egentligen saknar allt att värde som gör en actionfilm värd att se. Det filmen har är en Sylvester Stallone i högform och en birollslista som gör mig glad i hjärtat. Tom Berenger ser ut som Tom Berenger ska (han är verkligen skitsnygg!) vilket är lätt att glömma eftersom han nuförtiden ser ut som en tolvårig kinesisk porslinsdocka i ansiktet.

Den kvinnliga promillen av filmen utgörs av en död Mary i tillbakablickar samt Jenny (Polly Walker), sköterskan på torken. Den sistnämnda är en karaktär som med lätthet kunde ha strukits ur manus och därmed sparat in en månadslön till produktionsbolaget.

Men…på riktigt….det här är inte en så värst bra film men gillar du Stallone så se den. Det tillhör liksom allmänbildningen.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: Katastroflarm Los Angeles

Till Rutger Hauer:

Förlåt Rutger, du vet att jag tycker du är en alldeles förträfflig snubbe och du kan spela allt från psykopatisk liftare till smutsig hobo men när du spelar USA´s president på film, alltså, nej, förlåt men det funkar bara inte.

Jag är alltför medveten om att amerikaner kan rösta fram både västernhjältar, ekorrar och terminators till höga maktpositioner men en Rutger Hauer med snedbena och välkammad synthlugg som landsfader i världens mäktigaste land, nej, det spelar ingen roll att du grävt i kartongen märkt ”Goggles from the 80´s” för att se intellektuell ut, speciellt inte när kostymören gett dig ett tvåmannatält till kostymöverdel att försöka vara mänsklig galge till.

Jag hoppas du fick bra betalt, vilket jag egentligen inte tror, men jag hoppas du kunde bjuda din familj på Hutspot och Jenever i alla fall nån vecka efter inspelningen. Personligen är jag glad att du var med i filmen för du var min enda behållning. Det var mina längsta 91 minuter i livet och då låg jag ändå fastspänd med värkavstannande dropp och kramp på en kall sjukhusbrits  i sex timmar innan min son skulle födas med kejsarsnitt.

Nu ska jag se om Split Second. Tack för mig och kram på´rej / Fiffi

 

(Skulle du mot förmodan vara det minsta nyfiken på vad filmen handlar om så är här en kort resumé:

Det är dåligt filmade vulkanutbrott, larviga jordbävningar och explosioner, jorden går under om 36 timmar och en kärnvapenladdning ska borras ner mitt i Los Angeles och det är skådespelare som Gud glömde i nån repetitionskällare nånstans (Josef Frizls?) ja, till och med John Rhys-Davis är en av dom. Jösses människa vad dålig han är här! Hela den här globala skiten är nåt som kineserna (?) tydligen är ansvariga för. Och som att inte det räckte så tycker en brännskadad pyromanmördargalning att det är jättespännande att spruta bensin på unga ensamma tjejer. Sådär ja. Nu går jag vidare med mitt liv och glömmer den här skiten.)

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: Atomic Twister

När tornados drar in över delstaten Tennessee på USA´s östkust är det inte husen och vägarna, bilarna och boskapen folk är mest rädda om, det är kärnkrafts-verket. Men för att jag som tittar på en katastroffilm som handlar om det otäcka att ett kärnkraftsverk riskerar att haverera ska förstå vidden av det så kanske – kanske – reaktorn måste se aningens störrre ut än ett dockskåp och kylanläggningen för dom radioaktiva reaktorstavarna snäppet över ett akvarium i size.

Det är liksom ingen idé att börja denna recension på något annat sätt. Det är ingen idé att luras, hålla på halser, beskriva handling och karaktärer på ett objektivt sätt för min ironiska munterhet kommer lysa igenom precis som könshår i en vit blöt baddräkt. Atomic Twister är nämligen så dålig att den på något sjukt sätt blir underhållande.

Det första jag ser när jag sätter på filmen och förtexterna börjar rulla är namnet Carl Lewis. Herregudminskapare tänker jag och genast förpassar sig min hjärna till OS i Los Angeles 1984 och den där sommaren då jag satt som fastnitad framför TV:n och tittade på just Carl Lewis och hans genomgraciösa och supervinnande springstil. ”Men inte fan kan det väl vara han?” tänker jag i nästa sekund och släpper den idén precis samtidigt som en ung (snygg?) kille presenteras i bild och jag förstår att han kommer ha lite av en huvudroll. Kanske är det han som är Carl?

Mamman med chefsbefattning på kärnkraftsverket introduceras, likaså att hon är lämnad av sin man och ensamstående med 12-årige pojken Campbell som tror sig vara en man bara för att han kommit på att kvinnor har bröst. Den unge (snygge?) killen Jake är deras granne och han har blivit en riktig brudmagnet sen ex-fästmön och sheriffsdottern Ashley bröt förlovningen för att han inte kunde bestämma sig för bröllopsdatum. Men han jobbar fortfarande extra som sheriffsbiträde när fd svärfadern (Corbin Bernsen) knäpper med fingrarna, vilket han givetvis gör när det är tornadovarning. Då skickar han ut Jake i polisbilen och själv är han kvar på stationen.

Innan dess får vi självklart se kärnkraftsverket både interiört och exteriört och däribland vaktkuren vid infarten där Stu jobbar. Stu som spelas av ingen mindre än: CARL LEWIS!!! Alltså, vi snackar den riktiga Carl nu!! Jag trodde jag skulle få hicka när jag såg att det var han, jag tänkte vad faaaan har det tagit åt honom och när han bara några minuter senare dessutom DÖR så förstod jag ingenting, i alla fall inte varför han skulle vara första namn i förtexterna.

Atomic Twister är över lag en film som sätter igång alla mina tycka-illa-om-amerikaner-triggers. Den är så dumjävla korkad att jag ibland sitter och kippar efter andan som en fågelunge som istället för daggmask fått överkokt tagliatelle till middag. Det kryllar av konversationer som denna:

– Är alla telefoner döda???

– Ja. Dom flesta.

Men telefonerna är bara döda när det passar in i den ”spännande handlingen” precis som att strömavbrott bara existerar när det behövs. Hela reaktorn släcks, allt blir mörkt men i rummet bredvid lyser taklampan. Samtidigt ska skådisarna försöka förmedla att det är en stor jävla katastrof på gång i hela västra Tennessee när det där minimala kärnkraftsverket riskerar att haverera och säger orden som inte alls vittnar om jänkarhybris: It´s gonna make Chernobyl look like a firecracker. Nä hörni. I don´t think so!

Atomic Twister är ingen film jag någonsin kommer rekommendera att en enda människa på jorden ser OM det inte är så att man njuter hämningslöst av att beskåda riktigt värdelöst skådespelande. För här har samlats kanske världens mest obegåvade – men ändå avlönade – skådespelare och det är bitvis stor humor att iaktta dom in action. George Henare som Manuel Fluentez, storbossen på verket, är värst av dom alla och jag kan inte hålla mig för skratt. Tyvärr finns det ingen människa i bild som passerar något som helst nålsöga och ännu mer tyvärr, ingen inblandad icke-i-bild heller.

Publicerat

Ya-ya flickornas gudomliga hemligheter

 

Det börjar i Louisiana 1937. Fyra frimodiga flickor smiter ut om natten och genom en småblodig ritual skapar dom förbundet Ya-ya flickorna där dom lovar att stötta varandra och vara goda kamrater i nöd och lust.

Nu har flickorna blivit äldre damer men dom håller fortfarande ihop. När Vivis (Ellen Burstyn) dotter Sidda (Sandra Bullock) i en tidningsintervju berättar om sin hemska barndom och sin alkoholiserade och pillerknaprande mamma bryter helvetet lös och mor och dotter bryter helt. Men vad händer då? Jo, dom tre kvinnliga musketörerna rycker ut. Dom bjuder Sidda på middag, spetsar en drink med pulveriserad Rohypnol och kidnappar henne för att i princip tvinga henne att läsa boken om Ya-ya flickorna och på så sätt förstå varför mamma Vivi betedde sig så illa som hon gjorde.

Jag tycker om tjejer. Jag tycker det finns mängder av fantastiska kapabla finurliga underbara jätteduktiga kvinnor inom alla områden men jag tror inte på könskvotering. Jag tror på rätt man eller rätt kvinna på rätt plats men jag tror inte någon kvinna blir hjälpt av att kvoteras in enbart på grund sitt kön. Vad har denna passus med Ya-ya flickorna att göra kan man tycka? Jo, egentligen inte mycket, inte mer än att jag filmen igenom fick känslan av att befinna mig på en pressvisning på en Kvinnor-kan-mässa där ett gäng långtidsarbetslösa kvinnor fått EU-bidrag att för att ”göra något kreativt och bra som gestaltar kvinnans historiska arv” eller nåt sånt.

Regissören är Callie Khouri, kvinnan som skrev manus till Thelma & Louise och tio år senare fick hon chansen att regissera en film för första gången: denna. Alla skådespelare av någon betydelse är kvinnor och det är inte bara Ya-ya-gänget utan TRE generationer av Ya-ya-kvinnor som man ska lyckas hålla reda på genom inte alltför klockrena klipp. Det finns nåt som kallas syftningsfel som är vanligt förekommande i skriven text men som jag sällan ser på film men här är det både en, två och tre gånger som klippningen får min hjärna att sluta hänga med. Att produktionsbolaget bakom filmen dessutom heter All Girl Productions ger mig bara vatten på kvarnen.

Att Ellen Burstyn fick rollen som den urflippade och psykotiska Vivi tror jag enbart beror på att hon gjorde samma roll – fast bättre –  i en film som heter Requiem for a dream två år tidigare. Fionnula Flanagan, Maggie Smith och Shirley Knight är dom äldre ya-ya-ingarna och dom gör väl det dom ska men kanske inte så väldigt mycket mer. Ashley Judd som den medelålders Vivi får mycket utrymme men gör inte särskilt mycket av sin tid framför kameran. Att jag gillar Sandra Bullock är ingen hemlighet och här är det hon ensam som lyfter filmen. När hon är i bild blir filmen intressant, när hon inte är i bild skulle jag helst vilja spola.

Men jag gör inte det, jag sitter och tittar och funderar på var dom där lojala ya-ya-flickorna höll hus när Vivi mådde som sämst, när hon rymde från sina barn, när hon slog dom med piskor och bälten, när hon söp, när hon var elak mot barnens pappa och behövde psykvård, var var dom då? Och vad är det för hemligheter som var så himla gudomliga?

Många frågor, inte så många svar men jag struntar i vilket. Jag gäspar mest.

 

Här finns filmen.

Publicerat

LOVE LIZA

När Fripps filmrevyer summerade sitt liv i film blev jag otroligt nyfiken på filmen som blev den utvalda för 2002. En film med Philip Seymour Hoffman i huvudrollen som jag inte har sett och en roll som var specialskriven för honom av hans egen storebror Gordy Hoffman.

Självklart började jag dreggla, det blev nästan en såndär bubblig lite vit saliv som man kan se hos små barn som får syn på en polkagrisklubba för första gången, en sån med lika stor volym som deras egen. Hade jag haft löständer hade dom börjat klappra.

Wilson (Hoffman) är ledsen. Han lever som i en bubbla efter att hans älskade fru Liza tagit sitt liv. Han leker med sina modellflygplan och tar sin tillflykt till den nyfunna hobbyn andas in bensin så hela han går omkring med en stinkande aura av flytande kolväten.

Han är bara så ledsen och så ensam. Vardagens matta har verkligen ryckts undan under hans fötter och vem är man nog att gestalta det bättre på film än Philip Seymour Hoffman? Han är perfekt, perfekt är han! Jag har inte sett en bättre gestalning av en Wilson på film sen den vita volleybollen gav Wilson ett värdigt ansikte i Cast away.

Liza lämnade ett brev som enda förklaring till sitt självmord, ett kuvert med Wilsons namn skrivet med blyerts. Det är ett brev som Wilsons svärmor (Kathy Bates) självklart vill läsa för självklart sörjer hon sin dotter precis lika mycket som Wilson sörjer sin fru men dom går som i varsin ellips som saknar beröringspunkter. Wilson verkar vettskrämd vid tanken på brevet, vem vet vad som står och hur jobbigt det är att läsa?

Love Liza är en alldeles utomordentligt fin liten indiefilm. Inga stora ord, inga stora gester, bara en ledsen man som sniffar bensin och försöker komma på sin egen mening med livet.

Om platsen som Månadens filmsnällis inte redan var tagen av en viss Zeb Macahan så hade Fripp fått den då Love Liza dök ner i brevlådan som ett överraskande brev på posten. Tack så jättemycket!

Publicerat

STORYTELLING

1998 gjorde Todd Solondz Happiness, en film jag tycker hemskt mycket om. Fyra år senare gjorde han denna.

Mycket kan man säga om Todd Solondz men det enda av egentligt värde i en filmrecension är att maken till historieberättare har jag sällan sett på film.

Han skriver manus själv och det är ju en sak, ett manus kan vara alldeles briljant men vad hjälper det om skådisarna inte lever upp till och kan leverera texten. Jag vet inte var Solondz letar efter sina skådespelare men han är uppenbarligen extremt duktig på att hitta dom – och hitta rätt. Han är även småskalighetens och detaljernas mästare, varenda liten millimeter av varje scen är helt perfekt, allt ifrån scenografi till musik till statister till kameravinklar.

Storytelling är en film som är uppdelad i två avsnitt. Det första handlar om några collegestudenter där en smal tjej med missfärgat rosa hår och hennes CP-skadade pojkvän/älskare har lite av huvudrollerna. I avsnitt två spelar Paul Giamatti en misslyckad dokumentärfilmare som kommer på idén att filma en collegekille utan andra drömmar och mål än att bli en TV-kändis.

En stor fördel med Solondz´s filmer är att man aldrig riktigt vet vad som komma skall, vilket också kan vara en nackdel. Eller nackdel å nackdel, nu tar jag i, det är bara det att jag sällan är tillräckligt mentalt förberedd på att få se riktiga tabuämnen exponerade på detta vis.

Solondz väjer nämligen inte för någonting. Han sitter i sin lilla bulldozer och kör på och kör över (och backar tillbaka och kör över igen) alla våra svartaste sidor, allt det vi skäms över, alla känslor vi försöker nedtrycka. Det är befriande men samtidigt jävligt jobbigt. Det blir liksom underhållande men på ett sjukt vis och hur underligt det än känns att titta på det så är Todd Solondz filmer hästlängder bättre än allt i samma genre. Hmmm. Om det nu finns andra regissörer som befinner sig i samma genre, jag blev lite osäker här. Det finns i vilket fall regissörer som försöker men jag tycker dom kan ge upp nu.

Todd Solondz är lite av min generations Woody Allen, fast med en stark bidoft av svett, bensin och otvättat kön.

 

 

Publicerat

TIMMARNA

1925 skrev Virginia Woolf romanen Mrs Dalloway. Arbetsnamnet för boken var The hours – Timmarna.

Virginia Woolf mådde inte så himla bra. Hon var ofta djupt deprimerad. I filmen Timmarna spelas hon av Nicole Kidman, sminkad nästintill oigenkännlighet. Vore det inte för rösten skulle ingen kunna ana att det är hon.
Vi får följa Virgina Woolf nånstans på 1920-talet, vi får följa hemmafrun Laura (Julianne Moore) på 50-talet som inte heller mår så bra och som kämpar för att vara en bra mamma till sitt barn och en oklanderlig fru till sin arbetande make.

I nutid träffar vi på bokförläggaren Clarissa (Meryl Streep) som av sin vän Richard (Ed Harris) kallas Mrs Dalloway. Richard är döende i AIDS och Clarissa gör vad hon kan för att hjälpa honom.

Tre kvinnors öden sammanflätas genom romanen Mrs Dalloway och genom att dom lever med självmordtankar på nära håll.

Nicole Kidman fick en välförtjänt Oscar för bästa kvinnliga huvudroll 2003 för sin tolkning av Virginia Woolf och både Julianne Moore och Ed Harris var nominerade till birollsstatyetter. Ed Harris har inte varit såhär bra sen Avgrunden 1989 – och han är alltid bra.

Det här är inte tjo och tjim och glam och skoj. Inte alls. Det här är en film att leva sig in i, att bära med sig, att tänka på länge efteråt. Det är snuskigt bra helt enkelt.