Gus Van Sant är en mycket speciell regissör. Han känns kompromisslös på ett väldigt skönt och o-ängsligt sätt och fortsätter göra filmer på sitt vis alldeles oavsett vad omvärlden säger och tycker.
Mellan 2002 och 2005 gjorde Van Sant tre filmer som han kallar för sin Dödstrilogi. Alla tre filmerna är baserade på verkliga händelser med dödlig utgång och jag tror att dom flesta känner till åtminstone två av bakgrundshistorierna mer än väl. Men vi börjar från början.
Gerry (2002)
Det var 1999 som David Coughlin och hans vän Raffi Kodikian begav sig till New Mexicos öken för en äventyrsvandring men bara en av dom kom hem igen. Männen gick vilse, hade för lite vatten och inga kunskaper varken om geografin eller kartan och David dog där i öknen under nåt som kan klassas som mystiska omständigheter.
Filmen Gerry handlar om denna historia men i filmen heter båda männen Gerry (namnet valdes då gerry även kan betyda ”att fucka upp”). Gerry och Gerry spelas av Matt Damon och Casey Affleck och dom har tillsammans med Gus Van Sant skrivit filmens manus.
Det går att dra solklara paralleller mellan Gerry och Danny Boyles 127 timmar. Båda är ensamdramor i stenig miljö (även om dom är två i Gerry så är dom ofantligt ensamma), båda bjussar på vådligt vackra vyer och båda är ganska tysta filmer men där Danny Boyle och James Franco tappar mig totalt i 127 timmar där håller Damon och Affleck mig om inte på sträckbänken så i alla fall i intresserat vakenläge filmen igenom.
Det är nåt speciellt det här med att vara i naturens våld, att inte ha tillgång till mat och dryck, att gå och gå och gå i cirklar, att försöka få hjärnan att inte tänka ge-upp-tankar. Själv får jag panikångest efter tjugo minuter i en svampskog även om jag hör bilarna på E4:an susa förbi en bit bort. Det är därför jag sällan utsätter mig för naturens nycker. Det är inte min grej helt enkelt. Frågan är om det är Gerrys och Gerrys grej. Vad gör dom ens där, vad fick dom att bege sig ut i vildmarken tillsammans?
Det promeneras mycket i den här filmen. I sand. Det låter mycket av promenerande fotriktiga skor i sand. Gillar du inte det ljudet ska du inte se filmen för då kommer du spy. Jag tycker det är ett ganska kontemplatoriskt ljud och finner mig själv sittandes med halvöppen mun framför TV:n och nästan inbilla mig att jag pysslar med yoga. Jag blir jättelugn, skönt dåsig i skallen och jag njuter av ljud och bild som av en målad tavla. Det är en ganska skum filmupplevelse men trevlig på nåt sätt.
Gus Van Sant är duktig på att inte ha bråttom och att få sina tittare att känna detsamma. Jag har väldigt svårt att betygssätta filmen, den pendlar oerhört fram och tillbaka i min skalle. Det vackra, det perfekta mot det ganska innehållslösa och tysta. Naturens storslagenhet mot det det nästan teatrala kammarspelet männen emellan, sånt som jag sällan tycker funkar till fullo på film. Jag njuter av filmen men jag vet att jag aldrig kommer se om den och då kan sällan ett betyg över tre bli aktuell – även om jag kan känna mig aningens orättvis nu.
Visst finns det mål och mening med vår färd men det är vägen som är mödan värd. Om detta är Gus Van Sant och Karin Boye alldeles ohyggligt eniga.
Elephant (2003)
20 april 1999 sköts tolv elever och lärare ihjäl vid Columbine High School. Ytterigare tjugoen blev svårt skadade när dom försökte fly och dom unga mördarna Eric Harris och Dylan Klebold tog sedan sina egna liv.
Det är denna historia Gus Van Sant vill berätta med Elephant, dock är den förlagd till den fiktiva Watt High School i Portland, Oregon men det är ingenting som spelar den minsta roll när jag tittar på filmen. Columbine eller Watt, what´s the difference, det här är nånstans en tragedi som faktiskt – tyvärr – hade kunnat hända precis var som helst i världen.
Filmen visar fragment från ett tiotal ungdomars helt vanliga skoldag. Det pratas, tjafsas, bråkas, kramas, pluggas och allt sker i en skolmiljö vi alla så väl känner till. Lektionssalar, skolbespisning, biblioteket, gympasalen, skolgården, vi har alla varit där och det är det som gör filmen så jävla otäck och minnet av verkligheten i Columbine så påträngande. Detta har hänt. Detta vidriga, läskiga, ofattbara har hänt och det var varken första eller sista gången vi läser om det.
Och det är just det grejen som slår mig när jag ser filmen: skillnaden mellan att läsa om det och att se det. Jag har läst om massakern, jag tyckte det var fruktansvärt men jag kunde inte riktigt ta in det rent känslomässigt. Det kan jag nu. Elephant påverkar mig som en nacksving av Karelin, som en stenhård jävla Rocky-box rätt in i magen. Jag mår illa, tårarna rinner, jag känner mig ledsen i hela kroppen på ett sätt jag sällan känt förut. Jag känner mig otillräcklig. Jag blir förbannad. Det finns inga barn som föds till massmördare, det finns ingen sådan gen. Allt runtomkring formar en ung människa, alla vuxna är viktiga, ALLA vuxna. Att dessa två pojkar blivit svikna av föräldrar, lärare och rektorn, jag förstår det och jag förstår också hur väldigt många tonåringar som bär denna ilska och frustration inom sig men som (ta i trä) inte har samma tillgång till vapen som amerikanska ungdomar har.
Jag känner inte till om Elephant är en film som visas som diskussionsunderlag i högstadieskolorna i Sverige men jag hoppas att den är det. Det här är en viktig film på SÅ många sätt och det är en historia det inte går att värja sig emot. Att visserligen ytligt men ändå litegrann få lära känna flera av eleverna gör att tragedin inte bara blir svarta stora bokstäver på en löpsedel längre. Inte för mig i alla fall.
Elephant är en vidrig film, den är givande, den är tagande, den är genialiskt filmad och perfekt genomförd. Jag lyfter på hatten åt Gus Van Sant och önskar jag vore lärare i samhällskunskap så jag fick visa filmen och höra snacket efteråt.
Last Days (2005)
Jag tror att dom allra flesta känner till Nirvanas frontfigur Kurt Cobain och att han sköt sig själv sjölv 1994. Last Days handlar om Cobains sista dagar i livet men i filmen heter han Blake och spelas av Michael Pitt. Jag är inte så säker på att filmen handlar om Cobain alls förresten, det jag kan läsa mig till är att handlingen är inspirerad av Cobains sista dagar och om jag ska häckla på ett lite osmakligt sätt så kan jag säga att jag förstår att killen tog livet av sig för maken till shitty liv har jag sällan sett.
Som sagt, Michael Pitt (från amerikanska Funny games) spelar Blake, denna nedknarkade och mentalt ickefriska kille. Alla andra skådisar i filmen heter som dom gör i verkligheten. Lukas Haas är Luke, Asia Argento är Asia, Scott Green är Scott och Nicole Vicius är Nicole. Varför? Beats me. Jag har ingen aning.
Den här filmen känns som urtypen av en festivalfilm, en festivalfilm när det är som sämst. Oinspirerad, oengagerad, långsam och det känns som att Gus Van Sant och hans posse har kämpat för att göra den så jävla konstig och svår som det bara går. Betyget blir en svag svag tvåa men det är enbart för att jag har en bra dag och lyckas se mellan fingrarna på pretentiös dynga – och fortfarande har känslan av Elephant kvar i kroppen.
En bra spelad biroll kan ibland göra ett mer minnesvärt intryck en en medioker spelad huvudroll. Penelope Cruz insats som Chloe i Gothika är ett sådant exempel.
Jag tycker helt enkelt att filmens manusförfattare Sebastian Gutierrez (som även ligger bakom storfilmer som Women in trouble, Girl walks into the bar, Hotel Noir och min favvis Snakes on a plane) har sjabblat bort andra halvan av filmen. Det var ju öppet mål, det hade kunnat bli ett slut med en härlig twist a la Basic Instinct eller nåt riktigt skitläskigt men istället känns det som att filmen är just två delar där första halvan är toppen och andra halvan inte är det.
