Etikett: 2003

Publicerat

DOT THE I

Efter att ha sett Dark Knight Rises fick jag lite cravings efter Tom Hardy. Efter en snabb sökning på Lovefilm hittade jag filmen Dot the i där samme Hardy stod skriven som första namn på skådislistan. Jag klickade på hyr och satte mig och väntade.

Filmen kom och jag väntade. Och väntade. Och väntade. Var var han, Tom Hardy? Det gäller att inte ha ticks om man ska hinna se hans insats i den här filmen. Ett par sekunder i en soffa där han sitter och stirrar som om han vore lite bakom i skallen, ja, det är det jag fick. Och en släng på slutet där han faktiskt pratar. Han har liksom inte mycket att göra med filmen, egentligen. Istället är det Gael García Bernal som bär filmen på sina axlar tillsammans med Natalie Verbeke.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om filmen, jag vet knappt vad jag tycker. Jag vet att jag tyckte mycket om första halvan när filmen är en kärlekshistoria, ett triangeldrama och faktiskt rätt intressant. Sen kommer  en vändning som jag inte kunde förutse och det gjorde inte filmen bättre direkt. Snarare spretig och konstig, dock inte ointressant. Jag blir helt enkelt inte klok på den men nånstans gör det inget. Den var mysig, det var jättefin musik, Gael García Bernal är en mycket underskattad skådespelare och filmer som inte är helt uppenbara är sköna att se ibland.

Här finns filmen.

Publicerat

ÅTERKOMSTEN

När jag tänker på hur utsatta barn är så får jag en ångestklump i magen större och svartare än bläckplumpen. Alla barn är utsatta, precis alla och det handlar inte bara om dom barn som har det värst, dom som utsätts för regelrätta brott, dom som inte får mat, dom som inte har någonstans att bo med tillgång till värme, vatten, sovplats och kramar. Alla barn är utsatta av den anledningen att dom inte har något val. Den uppväxt man har är den man får leva med och när man blir lite större är det bara att försöka bena ut och hantera den för att bli så normal som möjligt resten av livet.

Det är ingen enkel match att se Återkomsten. Det här är en film som sätter sig fast som en empatisk kardborre i hjärteroten, som lökringar i tårkanalerna, som en sandlåda av frustration mitt i Gobiöknen. Andrey (Vladimir Garin) och hans lillebror Ivan  (Ivan Dobronravov) bor tillsammans med sin mamma. Dom hänger med sina kompisar, bråkar och busar och mamman är deras stora och enda trygghet. En dag när killarna vaknar ser dom en man i mammans säng och det är inte vilken man som helst, det är pojkarnas pappa.

Det var tolv år sedan pappan försvann och inte ett ord har dom hört sen dess. Sen kommer han tillbaka som gubben i lådan, sitter vid frukostbordet och kräver respekt, kräver att dom inte bara svarar ”ja” när han pratar med dom utan ”ja, pappa”. Mamman förpassas (och förpassar sig själv) till en statist.

Pojkarna åker på en tredagars fisketur med pappan som under denna tid försöker få sönerna att ”bli män”, att stå på sig, att slå tillbaka, att växa upp och bli dom söner han vill ha och han använder metoder som är långt ifrån okej, metoder som sönerna inte accepterar.

Jag mår lite illa när jag ser den här filmen. Jag blir ledsen samtidigt som jag fascineras över hur jävulusiskt vackert filmad den är. Det är en jättefin film på alla sätt, pojkarna är otroligt duktiga skådespelare och speciellt lillebror som är så skitarg i vissa scener att det ryker ur öronen på honom utan att han säger nåt.

Vissa scener skulle i en twistad värld kunna användas som Pripps Blå-reklam, men avslagen och spetsad med fulvodka.

Publicerat

BAD BOYS & BAD BOYS II

Bad boys bad boys whatcha gonna do? Whatcha gonna do when they come for you?

Mitt svar på den frågan är ”ingen aning” men så är jag ingen dålig pojke heller . Mike Lowery (Will Smith) och  Marcus Burnett (Martin Lawrence) däremot, DÄR snackar vi bad boys. Trots att dom är poliser har dom en redig over-the-top-attityd och munlädret är ruggigt välsmort på dom båda. Redan till förtexterna känner jag att öronen skulle behöva nån form av flytande smärtstillande preparat men jag lyckas vänja mig på nåt vänster trots att det bjäbbas oavbrutet i hundranitti.

Jag vet inte hur många gånger Burnett utbrister ”Majk Laaaaaaaoooori” när han låtsas vara sin kollega och ska skydda en vacker kvinna (Téa Leoni) från skurkarna. Det är upplagt för förväxlingar och en del komiska scener eftersom Burnett är flerbarnsfar (vet inte hur många barn han har, det känns bara som att det kyllar av dom) och en fru som inte är helt nöjd med tillvaron och Lowery är supersingel.

Hans Zimmers karakteristiska score pumpar filmen igenom och det är inget jag tänker gnälla om, inte heller att soundtracket ligger i min CD-samling och samlar damm men helt ärligt, Shy guy med Diana King är ingen höjdare – varken då eller nu.

Jag minns Bad Boys som en sevärd actionkomedi med bra drag men jag tycker den känns rätt gammal såhär vid en omtitt. Den är absolut sevärd fortfarande, det finns många filmer i den här genren som är långt mycket sämre, men det är inte med wow-stora ögon och skrattgurgel i svalget jag tittar. Jag tittar för att jag vill se om tvåan med ettan i färskt minne.

Tvåan ja. Åtta år efter Bad Boys kom uppföljaren med den inte helt ologiska titeln Bad Boys II. Det behöver bara gå tio sekunder av förtexterna innan jag fattar varför jag ville se om filmerna och skriva den här kombon. Wähäääääy! Det är som att sitta i en pulka längst upp i Hammarbybacken, se Stockholm i nysnö nedanför sig och sen släppa taget. Satan, det går undan. Klippetiklopp, snabba klipp, snyggt typsnitt, Jerry Bruckheimers namn skymtar förbi och att även denna film är regisserad av Michael Bay går inte att missa.

Lowery och Burnett har blivit åtta år äldre, gått i terapi, funderat över livet, dom är fortfarande kaxiga och stora i käften med med aningens mer eftertänksamhet och humor vilket gör hela filmen betydligt mer behaglig både att titta och lyssna på. Den här gången är det Alexei, en rysk knarkmogul spelad av Peter Stormare, som ska sättas bakom lås och bom och det tjallas och spanas och skjuts och trixas.

Kanske är filmen i längsta laget med sina 147 minuter, jag har inte direkt tråkigt nån gång men nedklippt med en kvart hade den blivit en i det närmaste perfekt actionkomedi. Både Will Smith och Martin Lawrence har filat på sina komiska ådror sen förra filmen och känns supersofta när dom levererar oneliners i hundranitti och diskuterar erektionsproblem.

Jag är lite svag för det här. På fel humör kan en Bad Boys II vara precis vad jag behöver för att känna mig lite gladare och på rätt humör är det bara en actionstänkare som får mig att inte fundera på folkmord, bröstcancer och ungarnas träningstider för en stund.

Bad Boys (1995)

Bad Boys II (2003)

Publicerat

Jane Campion-vecka: IN THE CUT

Efter att ha betat mig igenom nästan alla av Jane Campions filmer (bara en kvar efter denna) så tyckte jag mig känna till henne rätt bra. Det kändes som att jag hade koll, som att hon som regissör hittat sin bag och att hon gör den bra. Det är ofta fokus på nära relationer och sex är en viktig del även om det sällan är grafiskt och aldrig lättköpt (bortsett från surikaten i gårdagens film)

Så stoppar jag in In the cut i spelaren och får kasta mig på fjärrkontrollen för att inte väcka grannarna med flämt och stön. En erigerad penis i närbild, en avsugning zoomas in så till den milda grad att jag inte missar en millimeter av pubeshår, det är nakna kroppar (många, mycket och naturligt) och mitt i allt detta är det Meg Ryan med knullsvullet ansikte, onanerandes med bara bröst.

En erotisk polis-mördar-thriller-drama signerad Jane Campion, det var en riktig högoddsare må jag säga. Att se Meg Ryan i denna typ av film känns minst lika udda. Mark Ruffalo spelar Ryans love interest, polisen, han med mustasch, hårig bringa och en liten fjösig tatuering vid handen som gillar att slicka henne mellan skinkorna som om han aldrig gjort annat på film.

Sexscenerna är många och jag förstår att Campion vill få fram den heta passionen, känslan av att hjärnan slutar fungera både på män och kvinnor bara man är tillräckligt upphetsad, att letandet efter den brutala mördaren ska få en annan (och kanske mer feministisk?) dimension när historien mixas med one-night-stands och sexprat väninnor emellan. Jag tycker dock inte att hon lyckas speciellt bra. Det hon lyckas med är att få mig att vilja plocka fram den största skämskudden jag har då samtliga karaktärer pysslar med groteskt överspel.

Meg Ryan gråter men hon fulgråter inte utan ansiktet är fullsmockat av artificiellt tillverkade och lite gummiaktiga tårar som då ska förstärka hur uppriven hon är. Uppriven? Vadå? Låt henne grina normalt för fan, DÅ hade jag fattat. Nejdå, istället låter Campion henne frossa i sex med en man som uppenbarligen (och utan att spoila alltför mycket eftersom den lilla fjöstatueringen visas – även den – i närbild redan i filmens början) är en mördare och som hon VET är en mördare om hon bara släppte sargen för en minut och kom in i matchen.

Man kan inte göra en film som ska visa på kvinnans frigjordhet och styrka och samtidigt ha en huvudkaraktär som är dum i huvudet som en brännmanet, det går inte. Det här är inte min kopp thé, inte för fem öre. Meg Ryan har passerat sitt bäst-före-datum med många år och hur fin Mark Ruffalo än är i mustasch så kan jag med lätthet slänga den här filmen i sopkorgen.

Det som gör att filmen får en 2:a (dock en svag) är att Campion lyckats hitta en ton i filmen som är rätt unik. Färgerna, musiken, känslan är bra, det är bara resten jag säger tack men nej tack till.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: HULK

Om man tycker Danny Elfman gått loss på höghastighetstrudilutterna och sagotrummorna med filmmusiken till Tim Burtons filmer och Men in Black så är det ingenting mot här.

Förtexterna till Hulk kan ge en helkroppsförlamad människa spasmiska ryckningar och hos mig sprider sig ett härligt lyckorus åt Marvelloggan sedd genom ett grönt filter. Hela bakgrunden till Hulkens var och varför klaras av i ett huj och jag tror att även någon som inte är insatt i varken historien eller problematiken kan förstå rubb och stubb. Det är inte kvantfysik direkt, eller jo, det är ju faktiskt just det det är.

Att gammastrålning inte är att leka med visade Stan Lee och Jack Kirby när dom skapade serietidningen om den grå (!) varelsen The Incredible Hulk 1962. Nu var Hulken bara grå i ett enda nummer och det tackar jag allra ödmjukast för, han passar ju så bra att vara grön, fast å andra sidan vet jag ju inget annat.

På film&TV har Hulken gestaltats av Bill Bixby (vanlig med hela byxor) och Lou Ferrigno (grön med trasiga byxor) men när han skulle överföras till gigantiskt bioformat blev det Eric Bana som var den första att få äran att spela doktor Bruce Banner (och Edward Norton strax därefter men det hör inte hit, inte just nu i alla fall) i sin mänskliga form och CGI-monster fick ta över dom gröna effektscenerna.

Jag erkänner, jag var skeptisk till det där plastiga, det där överdrivna, den där EXTREMA storleken på Hulken som grön, jag var fullt nöjd med Lou Ferrignos uppumpade biceps och trasiga jeansshorts. Det balla med Hulken ligger inte i extrema jättehopp och att kunna brottas med helikoptrar, det ligger i den där känslan att vi alla har en liten Hulk nånstans inuti oss som vi kan plocka fram mer eller mindre medvetet i krissituationer. Hela min känslohanteringsfilosofi grundar sig i dom många timmar av min barndom som jag tillbringade tillsammans med Bixby-Ferrigno och det är inte den Hulken jag ser i Eric Bana. Jag ser påkostade effekter, jag ser filmbolagets dollargrin och detta gjorde att mitt första sammanträffande med denna film blev om inte en frontalkrock så i alla fall en liten sur skråma.

Hulken heter Bruce Banner i den här filmen, så även i serietidningen. TV-seriens Hulk fick byta namn till David Banner då Bruce ansågs vara ett typiskt och alltför ”bögigt” namn då på 70-talet. Bruce Banners pappa (Nick Nolte) heter David i den här filmen, tydligen tänkt som en homage till Bill Bixby och som litet tack för allt han gjort. Fint tycker jag även om det är fånigt att han inte kunde heta Bruce från början.

Den här filmen kretsar kring kärleksrelationen mellan Bruce (Bana) och Betty (Jennifer Connelly), dottern till general Thunderbolt Ross (Sam Elliott) som är föga nöjd med sin dotters val av pojkvän och dottern är föga nöjd med sitt val av pappa. Att Ross har mer vetskap om eländet med gammastrålningen och Bruces historia än Betty gör inte saken lättare.

Ang Lee är en modig och begåvad man, en regissör med många strängar på sin lyra. Jag blev förvånad när Sam Raimi tog sig an Spider-man men inte i närheten lika förvånad som när det blev klart att Ang Lee skulle regissera Hulk.  Jag hade sett hans filmer Bröllopsfesten, Förnuft och känsla, The ice storm och Crouching tiger hidden dragon och trots att det är fyra filmer som på ytan är väldigt olika varandra så är dom betydligt närmare varandra i känsla än Hulk någonsin kan bli, i alla fall vid första anblicken. Vid den andra märkte jag att jag hade fel.

Det finns en gemensam nämnare i alla hans filmer (även i Brokeback mountain som han gjorde två år efter denna) och det är komplicerade familjerelationer. Det spelar ingen roll om familjen är taiwanesisk, anglosaxisk, sjuttiotalsamerikansk, random-asiatisk, homofobisk eller semitecknad, svårigheterna är dom samma och Ang Lee är mästerlig på att hitta beröringspunkter och trycka på dom. Det han även är duktig på är att göra detta med bibehållen distans till rollfigurerna, han är nästan kirurgmässigt kylig och det är inga varma kramkalas vi bjuds in till direkt. Jag tror att det är där och endast där mitt aber med filmen Hulk ligger.

Eric Bana är ingen Bill Bixby. Eric Bana ger noll procent varmt intryck till skillnad mot Bill Bixby som utstrålade humanism och medmänsklighet ända in i fibrerna av sina denimbyxor. I TV-serien hjälpte Hulken som svaga, dom värnlösa, dom orättvist behandlade, i filmen Hulk hjälper han…sig själv. Han är så olycklig över sin situation att han liksom ”fastnat”, precis som jag själv fastnat i mitt jämförelsetänk mellan det som var och det som är. Allt var inte bättre förr men Hulken var det faktiskt.

Jag tycker inte filmen är dålig och jag tycker inte GB´s Big Pack-burkar med glass är äckliga men let´s face the fact, det är inte Ben&Jerry. Jag retar mig på Ang Lee´s fascination att visa flera filmrutor samtidigt (nej, det ser inte ut som en serietidningssida, det blir bara hattigt att titta på), jag retar mig på att filmen känns lite för lång (127 minuter) och jag retar mig på att det aldrig hettar till mellan Bruce och Betty men bortsett från detta så är filmen oklanderlig. Jennifer Connelly är jättebra som Betty och hon är utseendemässigt lik sin filmiske pappa Sam Elliott (med härligt grov gråsprängd mustasch). Nick Nolte kör sitt ”Nick Nolte-spel” och här funkar det. Han är smutsig, lite äcklig och twistad i skallen och en sådan figur känns som Noltes paradroll.

Så summa summarum så är Hulk en helt igenom BRA film. Snyggt gjord, bitvis spännande, historien håller och jag är glad då denna sjunde tittning av filmen är den hittills bästa.

När jag såg filmen 2003, 2004, 2005, 2006, 2008, 2009:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: DAREDEVIL

Det finns bara tre personer i världen som kan se och tycka om filmen Daredevil alldeles förutsättningslöst, tre personer, no more, no less. Jag kan till och med namnge dom. Dom heter Violet, Seraphina och Samuel och allihop har efternamnen Garner Affleck.

Självklart måste det vara supercoolt att se sin mamma och pappa fajtas som seriehjältar på film, ingen kan ifrågasätta den åsikten, jag skulle säkert tycka samma sak i deras situation. Att se min mamma som Elektra, den stenhårda bruden med simmaraxlarna och min pappa som en blind slagskämpe i röd latexoverall, klart det skulle va ballt alldeles oavsett filmens kvalité för övrigt (även om jag just nu skrattar mig kräftröd i ansiktet då jag får upp flashar av familj kickandes ass i färgglad latex när jag blundar)

Daredevil, på svenska även kallad det tuffa namnet Demonen eller det kanske lite mindre tuffa Våghalsen, är en karaktär skapad av Stan Lee för Marvel. Egentligen heter Daredevil Matt Murdock och på dagtid jobbar han som advokat. Det är först när mörkret sätter in som han blir blind brottsbekämpare, eller ja, blind är han visserligen dygnet runt men mmm, du fattar.

Den här filmen kom 2003 och jag fick bita i det stora tuggbenet för att stå ut med nittio minuter Ben Affleck som inte direkt har sina bästa dagar framför kameran. Jag har inte sett filmen sedan dess och när jag nu sett om den förstår jag varför. Med min 13-årige son som sällskap (och alibi) genomlider vi filmen tillsammans. ”Fett fånigt” är ett uttryck jag hör titt som tätt i kombination med ”nämeeeeeh va dåååååligt” och ”varför är det så mörkt hela tiden? Jag ser ju inte vad som händer!” Jag kan inte göra annat än att hålla med. Det är ju inte VI som är blinda, det är ju Daredeviln.

Daredevil är ett hafsverk från början till slut. Ingenting är bra med den här filmen, till och med skurkarna är dåliga. Colin Farrell som Bullseye lyckas med konststycket att spela över när han är en karaktär som lever på att spela just över och Michael Clarke Duncan som Kingpin är en av serievärldens mest underliga bad guys. Dessutom har han inga övermänskliga krafter mer än att han är stor vilket bara är larv i sammanhanget. Jennifer Garner är söt men inte ens hennes Elektra är trovärdig. När hon fajtas skrattar vi och vi skrattar kanske lite för hårt och lite för elakt men ack så skönt det är att skratta på det viset ibland.

För att vara en ”påkostad” film med mängder av ”effekter” är det sällsynt dåligt. Dom har lyckats med att misslyckas med nåt så fundamentalt som perspektiven vilket gör att man ibland faktiskt inte kan se om Daredevil hoppar eller glider eller om det är tio meter ner till backen eller hundra. Tänk om samma miss hade gjorts i Spider-man, snacka om att det aldrig hade kommit en tvåa.

Jag hoppas att Ben och Jennifer sa ”det här blir nåt att visa barnbarnen” för allt annat med denna film är totalt bortkastat. Alltså, T-O-T-A-L-T!

Publicerat

Tre om en: Filmer med James McAvoy

STARTER FOR 10 (2002)

Brian (James McAvoy) är en intelligent arbetarklasskille som med en smula övertalning lyckas få en plats på universitetet i Bristol. Han är uppväxt med att titta på frågesportprogram på TV och hans mål i livet är att kunna svara rätt på alla frågor, något som hans föräldrar inte är i närheten av att klara av.

Som universitetsstuderande – och smart – lyckas han knipa en plats i skollaget som ska vara med i nämnda TV-program och lyckan är total när blondinen och studiekamraten Alice (Alice Eve) också ska med.

Brunetten, den fula ankungen Rebecca (Rebecca Hall) kämpar på barrikaderna för en bättre värld och trots idogt flirtande med Brian lyckas hon inte få honom att se henne som en kvinna, inte med superpinglan Alice i närheten.

David Nicholls, mannen bakom succéromanen One day, har skrivit manus till filmen med sin egen roman som förlaga. Det ger mig vissa förväntningar och det är förväntningar som faktiskt infrias. Det här är en smart liten komedi. Det är ingen film som har eller får en plats i 1001 filmer du måste se innan du dör-boken men det är en sevärd film, underhållande i all sin enkelhet.

Bra skådespelare, en klurig handling som inte är helt självklar och då filmen utspelar sig i 80-talets England är det självklart en hel drös sköna 80-talshits på soundtracket. Jag gillade det här. Den ger mig inte svallningar eller förstorat hjärta men den ger mig nittio minuters underhållning och ett litet leende på läpparna.

Här finns filmen.

 

 

 

THE CONSPIRATOR – MORDET PÅ ABRAHAM LINCOLN (2010)

Robert Redford goes Hallmark, det är min första tanke när filmen drar igång.

Det här är en sann berättelse om mordet på president Abraham Lincoln med en HORD av amerikanska skådishögdljur i rollistan: Justin Long, Kevin Kline, Robin Wright, Evan Rachel Wood, James MvAvoy, Tom Wilkinson och en handfull skådisar till vars kända ansikten glimrar förbi. Redfords tanke är alldeles säkert god då detta känns som en del av den amerikanska historien som inte berättats sönder direkt – men vad tusan hjälper det när det bara känns hypermossigt?

Jag tror inte att någonting jag skriver kommer att få dig att vilja se filmen om du inte velat det redan innan. Jag tror heller inte att någonting jag skriver kommer få dig att undvika filmen om den finns på din ska-se-lista. Jag fattar inte riktigt varför jag såg den själv och den vetskapen räcker liksom.

Robert Redford goes Hallmark var inte en heeeelt fel tanke.

 

 

BRIGHT YOUNG THINGS (2003)

Adam Symes (Stephen Campbell Moore) är en kille med författarambitioner. Han drömmer om att bli erkänd, ökänd, känd (whatever) och att gifta sig med fästmön Nina (Emily Mortimer). Nina känns inte så trevlig.

Filmen rör sig i Londons aristokrati. Den starka adeln är inte så stark längre sen Hitler höjde armen och invaderade Polen. Adam försörjer sig på skvaller och Nina är knepig och Dan Aykroyd har ätit alldeles för mycket julmat och Stockard Channing är inte riktigt samma Stockard Channing som i Grease.

Jag hyrde Bright Young Things en eftermiddag när jag led av svår X-men: First Class-abstinens. Det var ganska dumt. James McAvoys anlete hjälper varken upp filmen till oanade höjder eller botar min klåda. Det enda filmen ger mig är sårig hårbotten.

Jag kliar mig i huvudet som en kanin med skabb för den är så hattig och så ologisk och så totalt i avsaknad av röd tråd, samtidigt är den snyggt filmad och har en skön känsla. Knepigt, jag vet. Fråga min hårbotten.

Det här är absolut ingen film jag rekommenderar annat om du ska på engelsk blåblodig maskerad och vill ha klädtips. En ganska onödig film helt enkelt men James McAvoy är bra, precis som alltid.

Här finns filmen

Publicerat

SCHULTZE GETS THE BLUES

Att få någons favoritfilmer i sin hand, det är en gåva att inte direkt fnysa åt. Att ge bort filmer man själv högaktar är att ge bort en liten bit av sin själ och en sådan present måste tas väl om hand, den måste förvaltas och det med respekt.

När Henrik från Fripps filmrevyer gav mig sex stycken filmer som han tycker väldigt mycket om så blev jag givetvis jätteglad. Det kändes tokspännande att sätta tänderna i filmer jag inte hört talas om och jag var alldeles spattig när jag ploppade i den första DVD:n i spelaren. Schultze gets the blues, vad kan det vara? Wohooo, liksom.

Sen sa jag ”Gulp.”

Sen sa jag ”Oj.”

Jag gillar inte dragspel så mycket (förlåt mamma), jag gillar inte tjocka tyska män så mycket (förlåt alla solstekta germaner med för små speedos jag skrattat åt i mjugg på solsemestrar) och jag gillar inte Roy Anderssons filmer så mycket (förlåt Roy) men huvudpersonen Schultze (Horst Krause) är alltså en tjock tysk man med förkärlek för att lira dragspel och detta filmat av någon som måste vara Tysklands svar på vår Roy Andersson, Michael Schorr.

Schultze är en man som kanske passerat sina bästa år med en handfull jordvarv. Han har precis blivit avtackad från sitt jobb i den östtyska saltgruvan och kan alltså göra det han gillar bäst heeela dagarna, det vill säga spela polka på dragspelet. Det är liksom hans pryl. Spela polka. På dragspel. Tjo och tjim hela dagarna alltså.

Om det stämmer att man inte kan lära gamla hundar sitta så har Schultzes rumpa aldrig vidrört en stol. När han som bäst trodde att återstoden av livet skulle knalla på i samma gamla invanda hjulspår så hör han en blueslåt på radion. Blues! Nånting i Schultzes hjärna nickar glatt och säger ”Jaaaa danke” och ingenting blir sig likt igen. Så fort han trasslar på sig dragspelet och ska spela sin invanda polka kommer det inte längre polkatoner utan sydstatsblues. Han fattar ingenting och kanske inte jag heller egentligen men det är mysigt och mysigt i kombination med östtysk estetik, gammeltjoa och en ganska ocharmig man med överdoserad gylf hör inte till vanligheterna men det är likväl sant – det ÄR mysigt.

När Schultze sen blir utvald att åka till den tyska stadens amerikanska vänort i Texas för att spela inträder en ny dimension i filmen. Det blir lite finkulturell Borat-känsla, det blir en smula skämskuddevarning och det utstöts en hel del ååååååå (med obligatorisk huvudet-på-sned) åt den blå, sjabbiga men jättefina Bosse Bogserbåt-båten som Schultze hux flux hittar (hur fan man nu gör för att bara hitta en båt).

Det här är en film som jag inte riktigt kan värja mig emot. Den är konstig, bra, lågmäld, knepig och mysig på en och samma gång och mixen blir en köttgryta som är varm och smakar gott men som jag kanske inte vill beställa in vid vartenda restaurangbesök framöver men framförallt så är det en film jag aldrig själv hade valt att se om jag inte fått filmen i min hand bara sådär. Vilken gåva, tack! Och det bästa av allt –  jag har fem filmer kvar!

Här är Fripp-Henkes egen recension av filmen.

Publicerat

Tre om en: Komedier som egentligen inte gör någon glad

DUPLEX (2003)

Jamen jomen njamen, alltså jag vet inte.

Precis som en tunnbrödrulle ibland är precis det jag längtar efter, precis som mjukisbyxor kan kännas som en hägring, precis som ljummet kaffe kan duga alldeles utmärkt i vissa lägen, precis så är Duplex.

När livet går i hundranitti och jag behöver vila från alla tusenmiljarders tankar jag har i huvudet så är det okej att ibland välja blaj. Duplex är en rätt medioker film som framkallar kanske inte gapskratt men väl en liten ryckning i mungipan. Jag somnar inte men får heller ingen energi, jag tittar och försvinner mentalt en stund och jag känner att det är skönt att det inte är en massa snabba klipp och balla effekter, det är bara en simpel komedi som inte gör någon glad men heller inte ledsen.

Ben Stiller levererar per automatik, Drew Barrymore likaså. Kanske hade dom samma tankar om Duplex som jag. Kanske tycker dom också att det är skönt att göra nåt utan att baka in all energi som går att uppbringa? Kanske vill dom gå till jobbet i mysbyxor och dricka ljummet kaffe, sådär som jag vill göra när jag kommer hem. Jag vet inte. Men det är en helt okej tanke.

 

 

THE OH IN OHIO (2006)

Oh oh oooooooooohhhhoooooo, vad äääääär det här?

Priscilla (Parker Posey) är gift med Jack (Paul Rudd) och dom har ett uselt sexliv tycker…..baksidan på fodralet.

Jack är egentligen nöjd förutom det faktum att han på alla år inte lyckats ge frugan en orgasm och Priscilla säger själv att hon är frigid. Så dom går till en parterapeut, Jack får nog, ansar skägget och flyttar ut i garaget. Priscilla blir befordrad till chef och köper sig en dildo sen blir Jack (som är lärare) ihop med en student och Priscilla fortsätter att ha ett fungerande förhållande med dildon och får orgasmer både här och där.

Om det här är en komedi så är det inte speciellt rolig. Om det här är ett drama så har jag missat poängen. Om det är ett enkelt sätt för Posley och Rudd att tjäna en hacka så köper jag det men nån annan förklaring är liksom inte hanterbar för min hjärna. Danny DeVito är med på ett hörn som poolkille (!) också, bara en sån sak.

Den här filmen är så dålig att jag inte ens blir arg och då är den dålig.

Här finns filmen.

 

WHAT HAPPENS IN VEGAS (2008)

Ointelligenta komedier går det elva-och-en-halv på ett dussin av. What happens in Vegas är inget undantag.

Jack (Ashton Kutcher) är en snygg looser, Joy (Cameron Diaz) är en snygg looser och efter en blöt natt i Las Vegas vaknar dom upp i samma säng – som gifta!

Dom visas upp i filmen som varandras motsatser, som så omaka som två personer kan bli men en blind kan se att dom är precis samma skrot och korn och att dom givetvis kommer att falla för varandra om nittio minuter på´t ungefär.

Jack vann nämligen tre miljoner dollar där i Vegas, pengar som Joy tycker sig ha rätt till hälften av eftersom dom är gifta men en domare dömer dom till parterapi och sammanboende för att ”tvångsrädda” äktenskapet under sex månader för att sedan – om dom lyckas – få tillbaka pengarna. Ja du hör ju hur urbota korkat det här är.

Dom luras och fifflar och gnatar och skriker och försöker göra allt för att göra livet så surt som möjligt för varandra samtidigt som dom i alla lägen, alla vinklar och vrår givetvis ska vara skitsnygga. Det går att hålla sig för skratt, det är inte ens speciellt svårt. Jag behöver inte ens kämpa, det kommer heeeelt naturligt.

– It´s not easy being married, säger Jack i filmen.

Nähä? Är det så? Verkligen?

Publicerat

FEAR X

Drive är en film som får mig att vilja gruppkrama samtliga inblandade. Ryan Gosling kan jag i och för sig tänka mig göra mer saker med än att krama men det hör inte hemma här.

Nicolas Winding Refn har regisserat Drive och Pusher , två filmer han inte alls behöver skämmas för. Sen är det Bronson men what the heck, alla har rätt till en dålig dag (vad jag ska kalla Valhalla Rising vet jag inte, väljer att grymta tyst bara). Fear X är den av hans filmer som passerat mig mest obemärkt förbi och jag vet vem jag ska skylla på. Han heter John Turturro.

Nu kommer jag att bli elak och gå till personangrepp ett par meningar framöver så känner du att du inte fixar det, hoppa ner ett par centimeter och fortsätt läs där.

Jag kan ofta tänka om Adam Sandler att han ser en smula efterbliven ut. Att han har en släng av någon genförskjutning som gör att han ser en anings bakom ut. John Turturro ser i mångt och mycket ut som Adam Sandlers storebror och detta inte sagt som en komplimang. John Turturro har ett ansikte som irriterar mig. Många är dom filmer som jag rent intellektuellt sett vet är bra men som John Turturro likt ett ankare i gjutjärn sänker till botten. Bröderna Coens Miller´s Crossing är en, Quiz show är en annan. Nu har han en osviklig förmåga att ofta bli castad av regissörer jag gillar och därför har jag sett honom i en hel drös med filmer och jag känner därför att jag har fog för min aversion.

John Turturro är inte min typ av kille, inte på något sätt och hans korkade fejs på en filmaffisch borgar inte för kvalitet, inte i min värld. Men Nicolas Winding Refn gör det, i alla fall efter Drive, så jag bestämmer mig för att ge Fear X en chans och att försöka se bortom Turturros sneda gaddar och tomma blick.

Det gick sådär.

Harry (Turturro) är en tom man, en nästan död man invärtes. Hans älskade fru har blivit mördad och Harry är i det närmaste besatt att hitta mördaren. Via ett maniskt synande av band från övervakningskameror försöker han komma närmare svaret på gåtan och en förhoppning om att kanske kunna gå vidare med sitt liv.

Om du tänker dig att du är en snigel, inte en såndär svart mördarsnigel, dom har ändå någon form av tempo i kroppen, utan mer en såndär rund vanlig sak med huset på ryggen. Du är en sån snigel, det är vår, första riktigt varma vårdagen och du ligger där i solen och bara gassar och njuter av livet. Så kommer någon och bjussar dig på en stor tallrik helt perfekt friterad pommes med grillkrydda och gurkmajonäs och ett iskallt stort glas. Glaset är förtrollat och fylls på med perfekt upptappad öl tills du säger stopp. Du har ett ganska skönt liv där i solen, mätt, belåten och varm men så ringer mobilen. Nån vill att du ska bege dig hemåt för att dammsuga och torka golven. Du vet att du måste hem men ingen har bestämt hur snabbt.

Om du tänker dig att du är den där snigeln som ska hem och städa och du föreställer dig med vilken fart din fett-, salt- och ölstinna kropp tar sig framåt så kan du med lätthet känna den här filmens tempo. Det går inte undan. Det går så sakta att jag kan se tånaglarna växa under tiden. Ofta tycker jag att det kan vara skönt att i sakta mak få en historia att byggas upp men det finns grader i helvetet och skillnaden mellan behaglig och superseg är ganska stor. Fear X är så seg att storyn blir lidande. Sneglingarna åt David Lynch är uppenbara men Lynch klarar sig ofta på rätt sida seghetssnöret även när det går sakta som satan.

Jag har försökt analysera varför Fear X inte nådde ända fram och allt beror inte på sävligheten. Det klickade helt enkelt inte för mig. John Turturros uppenbarelse förgör filmen, starka ord men så känns det. Jag tänkte flera gånger ”tänk om Viggo Mortensen hade fått göra det här” och då hade filmen funkat bättre – för mig – trots tempot.

Gnällspik? Jag? Hahaha.

Movies-Noir och Plox har också skrivit om filmen.

 

Publicerat

THE PENTAGON PAPERS

Daniel Ellsberg (James Spader) är en smart man. Han är utbildad vid Harvard och har jobbat ett gäng år inom marinkåren när han får ett toppjobb inom Pentagon. Tyvärr blir inte Daniels fru riktigt lika imponerad över hans karriärskliv då hon ständigt hamnar i bakvattnet och får dra hela barn-hem-hus-lasset helt själv. Så hon säger tack men nej tack, det räcker nu,  jag vill skiljas och han flyttar ensam till Washington.

Väl på plats snubblar han i princip över The Pentagon Papers. Han är visserligen anställd som analytiker satt att granska information från rådande och brinnande Vietnamkrig,  men upptäcker en 7000 sidor lång och  hemligstämplad rapport som avslöjar sanningen om USA´s inblandning i konflikten. Vad ska han göra? Ska han vara lojal och hålla tyst eller avslöja sanningen och bli en nationens hjälte? Eller…är det det man ses som om man skadar landets säkerhet?

The Pentagon Papers är baserad på en verklig händelse och som sådan är den intressant. James Spader gör bra ifrån sig som Daniel Ellsberg och även i ett politiskt drama som detta passar han på att vara en ”ladies man” och visa en hel del hud.

Kanske hade jag förväntat mig lite mer, kanske var jag bara trött i skallen när jag såg filmen men jag saknade den där nerven som är så härlig att skåda i politiska thrillers. Å andra sidan är det ganska sällan filmskapare lyckas hitta den och hålla den hela vägen, det är ingen enkel match direkt. Men jag hyrde, jag såg och jag kanske inte segrade men jag tittade och det gick fint hela vägen. Jag varken somnade, spydde eller blev arg.

Se filmen eller se den inte, det gör varken till eller ifrån både för dig och mig. Så mycket kan jag nästan lova.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

KILL BILL 1 & 2

När jag såg Kill Bill på bio blev jag redigt förbannad. Va fan, göra en HALV film, vad är det för jävla stil?

Jag hade hört talas om att Tarantino skulle göra en fortsättning, en del 2, men att den första Kill Bill skulle kännas som en visserligen matig och mättande förrätt men ändock en förrätt gjorde mig arg. För mig är en film en början, en mitten och ett slut, annars är det ingen film. Sagan om ringen är – för mig – inte tre filmer utan EN jäääääättelång. Hade jag inte sett det på det sättet hade jag retat livet ur mig i biosalongen efter första och andra delen. Nu retade jag mig bara lite, eller ganska mycket till och med men hur som helst så var jag medveten om problemet vilket jag inte var med Kill Bill.

Nu existerar inte Kill Bill-problematiken längre eftersom båda delarna sedan länge är klara och finns lättillgängliga att beskåda (helst direkt efter varandra) men om jag ska skriva om mina funderingar kring dessa filmer så måste känslan av besvikelse och aggression efter första filmens eftertexter räknas in. För jag var ARG, jag var grön, jag var fanimej HULKEN efteråt. Betyget blev en tvåa fast jag någonstans visste att det var fel och det var inte förrän flera år senare som jag mentalt höjde det. Långsint? Vadå? Jag?

Kill Bill börjar i hundranitti. Black Mamba/The Bride (Uma Thurman) letar upp en kvinna som några år tidigare gjort sitt bästa för att ta henne av daga och det blir en catfight av sällan skådat slag. Dom sparkas och slåss och kastar kniv och pangar glasbord och det är verkligen en kamp på liv och död ända tills kvinnans dotter kommer med skolbussen och tjejerna tar en slags telepatisk time-out och beter sig som civiliserade människor för en liten stund. Men som vanligt i filmer av Quentin Tarantino så händer det grejer ingen jäkel kan förbereda sig på och denna scen sätter liksom standarden för hela filmen. Här kan allt hända, allt händer och sätt på dig säkerhetsbältet förihelskotta för nu åker vi.

The Bride kallas The Bride för att hon mördades – i princip – på sin bröllopsdag iklädd vit klänning och hela konkarongen. Hon var så nära döden att hon egentligen inte skulle ha överlevt och en del av henne lyckades inte heller med det: den ofödda dottern hon bar i magen.

Dottern dog och The Bride hamnade i en fyraårig koma, ett ganska otippat slut på något som för dom flesta är ett av livets lyckligaste dagar. Bill (David Carradine) är mannen som ligger bakom mordförsöket, därav filmens titel och The Brides otroligt målmedvetna och fullt förståeliga längtan att döda fanskapet.

Ser man Kill Bill 1 och 2 som två filmer så är det spretiga varelser som håller varandra i handen men vägrar ta av sig lovikavantarna. Ser man Kill Bill 1 och 2 som EN film så uppstår det hux flux filmmagi.

Det finns SÅ MÅNGA SCENER i den här filmen som filmintresserade kommer se, se om, analysera och efterapa til the end of time och det är skitisamma att det är just det som Tarantino själv gjort här. Han har snott, stulit, plagierat och härmat från mängder av existerande filmer men han gör det så rätt, så snyggt och med en sådant soundtrack att ingen kan ifrågasätta hans briljans.

Personligen ser jag Quentin Tarantino som den kanske vassaste regissören i modern tid för även i hans sämre stunder så skapar han filmhistoria. Death Proof är en skitdålig film i mitt tycke men ändå tänker jag på den ibland, Jackie Brown håller inte heller riktigt hela vägen men det händer att jag sätter på filmen och spolar fram till höjdpunkterna och nöjer mig med det. Varken Pulp Fiction, Reservoir Dogs eller Inglorious basterds har fått full poäng av mig men det är tre filmer jag högaktar och gärna ser om och om igen. Vissa scener i hans filmer bränns liksom fast i hjärnbarken som om jag använt lödpenna och det luktar sådär skönt bränt som det gjorde när jag skrev SAAB på sidan av min tillsågade träbil i slöjden. Kill Bill har många såna scener, många många och ju fler gånger jag ser filmerna ju starkare tycker jag att dom är.

Fast det är ju det där med filmerNA som fortfarande stör mig litegrann. Jag skulle vilja se EN Kill Bill-film och gärna en med en massa extramaterial som är typ fem timmar lång. Jag vill se mer av färgerna, jag vill höra mer av musiken, jag vill se unga japanska tjejer i tantklänningar lira bas och jag vill se tuffa kvinnor i fotriktiga skor som kämpar till sista blodsdroppen (och nu snackar jag inte om orienterare eller OS-medaljörer i gång).

Uma Thurman hade kunnat lägga av efter den här filmen. Hon kan inte toppa den, det finns inte på världskartan att hon någonsin kan göra nåt som ens är i närheten av den här rollprestationen. Bortsett från Trinity i Matrix så är hon den ballaste MC-bruden som skådats på vita duken och hon är sannorlikt en av dom allra hårdaste filmkvinnorna genom alla tider.

Jag gillar att hon vågar vara ful. Ful och blodig och svettig med håret hängandes i testar och med osminkat ansikte och ändå är hon skitsnygg hela tiden. Hon kör en gul Pussy Wagon, den snodda, den groteska men ändå så coola och hon kör den som om det vore en svart liten Porsche. Hon dödar utbildade svärdbärare på löpande band och hon klarar sig, hon löser problem och hon gnäller aldrig. Hon biter ihop, hon går vidare och hon är i mångt och mycket en förebild för mig.

Det är precis så jag önskar att det alltid skulle vara i verkligheten. Hamnar du i skiten, pissar livet dig i ansiktet, res dig upp, torka smutsen från händerna, köp dig färgglada kläder som du känner dig fin i, lyssna på magkänslan och gå vidare. Kill din egen Bill men gör det helst aningens mer civiliserat än The Bride. Det är bara på film du kan göra vad du vill utan att hamna i finkan.

Kill Bill 1 (2003)

Kill Bill 2 (2004)

Om jag ser Kill Bill som EN film

Publicerat

It runs in the family

Det här är ett litet anspråkslöst drama som inte gör mycket väsen av sig nånstans egentligen. Men även ett litet anspråkslöst drama kan bjussa på maffiga scener och här är det en hel del av den varan. Det finns en del scener av sällan skådat slag i filmhistorien och nu överdriver jag inte ens.

Filmens nav är advokaten Alex Gromberg (Michael Douglas). Han är gift med Rebecca (Bernadette Peters) och utåt sett har dom det rätt bra men tristessen har smugit sig in i förhållandet och allting känns lite avsomnat, sexlivet speciellt.

Dom har två söner, lillebror Eli (Rory Culkin) som precis börjat intressera sig för tjejer och är kär i en tjej med näsring och svarta kläder och Asher (Cameron Douglas) som tycker det är roligare med droger, tjejer och att spela musik än att studera och nu börjar hela hans liv gå utför i en väldig fart. Sen får vi även lära känna farfar Mitchell (Kirk Douglas) och farmor (Diana Douglas) och upptäcka en del av problematiken med att bli gammal.

Såg du nu? Fyra personer med efternamnet Douglas – i samma film – och filmen heter It runs in the family. Det gör det verkligen, det är en bra titel i det här fallet. Michael är pappa till Cameron även i verkligheten, Kirk är pappa till Michael och farfar till Cameron även i verkligheten och Diana Douglas är faktiskt Michaels riktiga mamma och ex-fru till Kirk (dom var gifta 1943-1951) och alltså farmor till Cameron även i verkligheten. Vetskapen om detta gör att många scener får en djupare dimension än om skådespelarna varit vilka-som-helst. Speciellt dansscenen, där farmor får farfar att stänga av TV:n trots att det är en pågående Yankeesmatch och dom tar sig en stilla svängom på vardagsrumsgolvet. Då rinner mina tårar, det är verkligen en fin scen. Scenen med tre generationer Douglas i en eka hör också till höjdarna.

Det finns som sagt en hel del som är bra med den här filmen även om den är ganska basal i sitt upplägg men det som jag bär med mig som det starkaste minnet av filmen är Alex och Rebeccas lägenhet som enligt mitt tycke och smak är det ULTIMATA boendet. Mixen av industrilokal, starka färger, konst, naturmaterial, leksaker och Ikea är en perfekt symbios och jag vill bo i den där lägenheten. Jag vill bo där. VILLVILLVILLVILLVILL. Men min vilja står och växer i skogen, jag vet och tills den inte gör det så tänker jag fortsätta drömma.  Nu vet jag i alla fall att mitt drömboende redan existerar.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

ONDSKAN

Jag undrar om någon film någonsin varit mer aktuell inom mina fyra väggar än just Ondskan just nu.

På nyheterna pratas det dagligen om dysfunktionella internatskolor, det skrivs om samma skolor i tidningen, historier från verkligheten förs fram och samtidigt har min dotter läst boken på svenskan och min son har haft den som bänkbok alldeles frivilligt. Självklart dukar vi upp söndagfrukost framför Erik Ponti med ”vänner” på Stjärnsberg, internatskolan från helvetet.

16-årige Erik lever med sin ”goda mor” och sin styvfar i ett rikt hem i Stockholm. Det är rikt på prylar men föga på ömhet och empati. Styvfars bäste vän är bältet han pryglar Erik med var gång han inte förstår honom och modern väljer var gång att vända ryggen till, att blunda och/eller spela piano under tiden detta pågår.

Misshandeln skapar ett monster i Erik, en slagskämpe som aldrig slutar slå och Erik sätter sig till slut i en omöjlig situation och blir relegerad från skolan. Mammans lösning är då Stjärnsberg, den fina internatskolan som ska ge Erik slutbetygen han så väl behöver för att kunna ta sig vidare in på gymnasiet.

För Erik blir nya skolan inget annat än same-same-but-different. På skolan råder kamratuppfostran, pennalism är kung och Erik är på tok för ifrågasättande och uppkäftig för att bara smälta in i systemet. Rumskamraten Pierre blir hans enda vän och årskurs nio en lång svart sträcka mot ljuset på andra sidan.

Som alltid när jag tittar på ”svåra” filmer med mina barn blir det en diskussion på nån timme eller två efteråt. Frågorna strilar som spön i backen och jag blir så glad över det. Varför gör inte lärarna nåt? Varför ringde Erik inte Bris? Hur kan såna här skolor få finnas? Vem köpte ut cigaretterna? Barnen ställde alla dom rätta frågorna men tänkte inte på den som stör mig allra mest: Vad är det för jävla morsa som blundar när ens barn blir slaget? Hur fan är hon funtad? När vi pratade om det hade dom ganska krassa men ändå vettiga tankar. Det var ju männen som bestämde då, mamman var beroende av honom, det var inte alls då som nu, nu har mammor egna jobb och pengar och behöver inte vara beroende på samma sätt.

Ser man det genom barnens ögon så har kvinnans roll verkligen förändrats och stärkts dom senaste årtiondena. Det är ju bra. Ser man det genom mina ögon så hade jag hellre bott i tält och bara ägt kläderna jag hade på kroppen än att genom tyst medgivande säga ja till att mitt barn får stryk.

Ondskan var det ja. Vad är det onda i filmen, vem är den onde? Intressanta frågeställningar i en välgjord film baserad på Jan Guillous självupplevda roman med samma namn. Andreas Wilson spelar Erik Ponti med trovärdig James Dean-look, i alla fall så länge han inte pratar. Han svarar liksom en millisekund för sent hela tiden så att dialogen blir precis sådär styltig som den ofta blir i svensk film. Men bortsett från det så tycker jag hela ensemblen sköter sig fint. Gustaf Skarsgård som den gänglige Otto Silverhielm är otäckt trovärdig och Henrik Lundström som Pierre Tanguy är precis sådär mysig som han var redan i Tillsammans (och sedan i Kocken).

Jag hade inte sett filmen sen premiären 2003 och mina tankar om den var i det närmaste identiska nu som då – en helt okej film men läs hellre boken.

 

Publicerat

Veckans Aaron: The missing

Mitt ute i vildmarken i New Mexico bor Maggies (Cate Blanchett) tillsammans med sina två döttrar Lily (Evan Rachel Wood) och Dot (Jenna Boyd) och Brake (Aaron Eckhart) som är hennes kärlek men inte pappan till barnen.

Året är 1885, det är fattigt och laglöst och Maggie försörjer sig och sin familj som nån slags medicinkvinna/healer och dom överlever med hjälp av sin lilla gård och djuren. En dag dyker en mystisk långhårig man upp vid gården, han presenterar sig som Mr Jones och titulerar Maggie ganska överraskande som Magdalena. Mannen visar sig heta Samuel Jones (Tommy Lee Jones) och vara Maggies far som försvann när hon var mycket liten för att leva med apacheindianerna.

Maggie är fortfarande sårad över att fadern lämnat sin familj och vill inte ha med honom att göra men när döttrarna och Blake rider ut en dag och sen inte kommer tillbaka och Maggie dagen efter hittar ett makabert fynd mitt ute i skogen har hon inget val, hon måste svälja sin stolthet om hon ska få återse åtminstone delar av din familj igen.

The missing är regisserad av Ron Howard och det är en väldigt otypisk Howard-film. Jag tycker Ron Howard är en av USA´s mest ojämna stora regissörer och jag vet aldrig riktigt om han står på båda benen eller försöker hålla balansen med det ena när han regisserar men här tycker jag han lyckats över förväntan. Filmen är ett gediget hantverk och aktörerna har mer än en bra dag på jobbet. När det klassiska westerntemat mixas med något som kan liknas thriller, ja, då är jag med, vaken och alert, för det här är riktigt bra.

Tommy Lee Jones, Cate Blanchett, Aarn Eckhart, Val Kilmer som Lt. Jim Ducharme och småtjejerna gör alla sitt till för att filmen ska bli 130 minuter spännande tid framför TV:n. Aaron Eckhart har visserligen inte tokmånga minuter i bild men han spelar samma typ av snubbe som han gjorde med den äran i Rabbit hole, den där I-stand-by-my-woman-no-matter-what”-typen av man som jag tycker är alldeles förträfflig både på film och i verkligheten. Återigen en minnesvärld insats av filmfavvot Aaron.