Etikett: 2003

Publicerat

Skräckfilmsvecka-tre-om-en: Nordisk skräck

Vildmark (2003, Norge)

TV-chefen Gunnar tycker att det är en bra idé att ta med sig fyra nyanställda kollegor till en stuga mitt ute i skogen. Isolationen gör att dom lättare och snabbare lär känna varandra resonerar han. Gunnar har varit i den där stugan mycket som barn och vet att ett tyskt flygplan störtat i den lilla sjön under kriget och när två i gänget hittar ett lik i en tjärn nära stugan förändras hela gruppdynamiken.Tjoohoooo. Not.

Usch vad det är tråkigt att skriva om den här filmen. Den är bara så himla dålig. Kanske kanske kaaaaanske att jag hade tyckt att den var bättre om jag såg den på en portabel DVD mitt i natten ensam  ett tält. Kanske.

Jag tänker inte testa och detta beror inte på att jag hatar att sova i tält, det beror på att filmen är så kass att jag är rätt säker på att  experimentet är fruktlöst.

 

 

Sleepwalker (2000, Sverige)

Ulrik (Ralph Carlsson) går i sömnen. Han inte bara GÅR i sömnen, han gör en hel del andra grejer också, kör bil till exempel. Han blir lite rädd för sitt eget beteende och bestämmer sig för att försöka filma sina nattliga äventyr, tejpar fast en videokamera på axeln och går och lägger sig. När han vaknar upp morgonen därpå, utsövd och härlig och ska säga godmorgon till sin fina fru (Ewa Carlsson) ser han till sin stora fasa att frugan är borta och hennes halva av sängen är helt blodig. Det visar sig inte bara vara frun som försvunnit, barnen är också borta. Var är dom och vad har hänt egentligen?

Sleepwalker är en effektivt berättad thriller/skräckfilm(light) och en av dom svenska filmer som jag sett flest gånger. Nån gång per år blir det i alla fall och trots att jag vet precis vad som händer och i stort sett kan sufflera till vartenda ord som sägs så fungerar filmen fortfarande. Jag tycker forfarande att ögon i artificiell nattbelysning är bland det läskigaste som finns.

För övrigt tycker jag att Sleepwalker är en bra historia och visst är det en del logiska luckor men skådespelarna är bra, det finns små snygga twister och filmen tuggar på i ett skönt tempo. Nittio minuter går fort i Ralph Carlssons sällskap.

 

 

Nattvakten (1994, Danmark)

Juridikstuderande Jens (Kim Bodnia) får extrajobb som nattvakt på ett bårhus. Bara där går min puls upp. Vem fan vill frivilligt jobba natt på ett bårhus? Herregud, det är ju jätteotäckt! Att en seriemördare dessutom går lös i staden gör inte saken bättre, inte heller att allt inte står rätt till bland döingarna i kylrummen eller att Ole Bornedal är GRYM på att göra kameraåkningar som banne mig får blodet att frysa till is i armarna på mig.

När jag såg Nattvakten på bio 1994 funderade jag helt allvarligt på att lämna salongen, SÅ läskig var den. Jag mådde fysiskt illa av all anspänning och jag minns att jag tyckte det danska språket gav en extra dimension till rysningarna och att det var skönt att höra folk prata nåt annat språk än engelska. Nu när jag ser om filmen femton år senare, på hemmaplan, på DVD, med samtliga lampor tända och en kudde i famnen kan jag bara säga att trots att jag är vanare nu än då med att se skandinavisk film och att en hel del skräckfilmer passerat mina ögon sen dess så ÄR Nattvakten skitläskig och den håller jättebra fortfarande. Heja Danmark!

 

[Idag tar sig Filmitch an en ”skräckfilm” som det skrivits om en hel del: A serbian film.]

Publicerat

Veckans Aaron: Paycheck

Titta noga här till höger. Postern till Paycheck kan vara en av världens fulaste och den är helt klart delvis skyldig till att jag inte sett den här filmen förrän nu. Jag kan alltså inte skylla allt på Ben Affleck även om hans ansikte på ett filmfodral inte får mig att göra snigelspår i soffan direkt.

Nåja. Nu är det inte han som är i fokus, det är Aaron Eckhart som i den här filmen spelar lite av en skurk. Att han är skurk ser man på frisyren. När Aaron inte är en schysst kille och/eller svärmorsdröm på film så har han alltid (åtminstone hittills i min tämligen närgångna forskning i ämnet) överjävligt mycket vax i håret och en frisyr som skulle platsa hos varenda vakt i tyska fångläger på 40-talet. I den här filmen skulle jag kunna kalla honom Den Vattenkammade Snoken då han har en wetlook modell extremkladdig.

Historien i Paycheck handlar om Michael Jennings (Ben Affleck). Han är en väldans duktig datoringenjör som anlitas för att sno idéer från andra och göra uppfiinningarna ännu bättre, twista dom en smula och helst se till att konkurrenten förlorar en himla massa pengar. Topphemliga projekt således, så hemliga att när Jennings är klar med sin del av samarbetet raderas hans minne.

Han går med på att göra ett sista uppdrag, ett uppdrag som ska göra honom ekonomiskt oberoende för resten av livet. Det är hans gamle vän (Aaron Eckhart) som är ansvarig för det hela och Jennings litar på honom till hundra procent. Men bara dagarna innan han kliver in i detta träffar han en kvinna (Uma Thurman) och blir kär. Så typiskt.

Tre år senare är han klar, 92 miljoner dollar ska sitta på kontot och hans minne raderas, allt är tomt i knoppen tre år tillbaka. Glad i hågen går han till banken för att plocka ut lite stålar men nej, det finns inte en spänn. Bankkvinnan säger att han själv varit där tre veckor innan och sagt ifrån sig alla pengar på kontot men istället lämnat ett kuvert med tjugo rätt alldagliga prylar.

WHAT??? Klart killen får panik! Nu måste han inte bara hitta tillbaka till sitt eget liv, han måste ta reda på hur och vem som lurat honom på pengarna – och varför.

Att det är John Woo – mannen som gett slow motion ett ansikte – som regisserat filmen märks redan efter en minut eller två. Han har en väldigt speciell stil i sina filmer och jag tror att man antingen gillar den som tusan eller har ganska svårt för den och att jag kan vara undantaget som bekräftar den regeln. Jag tycker oftast att det funkar men att det blir aningens tradigt i en tvåtimmarsfilm. Jag tappar intresset, gäspar lite och får inte det mista hjärtklappning av actionscenerna.

Vad gäller skådespelarnas insats så måste jag klia mig i huvudet en stund.

Kli. Kli.

Jag blir aningens störd. Ben Affleck är dålig, punkt. Inget nytt under solen. Det som gör att huvudet kliar är Uma Thurman. Hon är helt ärligt skitdålig här. Orkar inte ens bena upp tankarna, klådan i skallbasen är bara överjävlig, det är nästan så jag inte tål att se henne. Hon är så ojämn i sitt agerande, hon lever på sitt vackra och skeva utseende och det är ju fine i vissa typer av filmer däremot krävs det ibland att hon kan förmedla en känsla eller två och i den här filmen är det dåligt med den varan. Men Aaron, min Aaron, honom kan jag i alla fall lita på även om han ser ut som Den Vattenkammade Snoken.

[Nästa vecka blir det ingen Veckans Aaron, då händer det andra saker här på bloggen men om två veckor är han tillbaka igen, fit like ever before.]

Publicerat

Veckans dokumentär: Tintin och jag

På fredag händer något mycket stort på svenska biografer. Tintin har premiär, filmen som Steven Spielberg och Peter Jackson jobbat med i åratal och som jag längtat efter sen jag först hörde om projektet. Jag undrar hur Tintins pappa, den belgiske Hergé tycker om filmen men det är en fråga som aldrig får svar eftersom han varit död i nästan trettio år.

I dokumentärfilmen Tintin och jag försöker den danske regissören Anders Østergaard räta på en del frågetecken kring den mytomspunne mannen och det är en film gjord med kärlek, respekt och vilja att gräva djupt men Hergé är inte en man man gräver i, så mycket lärde jag mig av filmen. Han bjussar på en del information, historier och anekdoter men vore han en gnuggis så spelade det ingen roll hur mycket man gnuggar på honom, han luktar liksom ingenting. Det är Tintin som är den karismatiske, inte serietecknaren själv.

Det jag gillade mest med filmen var den närmast kontemplatoriska stämningen med den harmoniska elektroniska musiken i bakgrunden, bilder från serieböckerna, teckningar, den grafiska formgivningen som är så typisk Hergé och som jag älskar så innerligt. Jag hamnade nästan som i trans, det blev mer en mental resa in i färg och form än en upplysande dokumentär skildring och det var inte dåligt på nåt vis, jag hade bara önskat mig något mer ”köttigt”.

Nu hoppas jag bara att Hergé befinner sig på nåt färgglatt ställe där han med kikare och micropopcorn kan se sin Tintin komma till liv på ett helt nytt sätt på bioduken.  Jag unnar honom det. Jag unnar oss ALLA det.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Hobert-helg: TRE SOLAR

Att vara filmnörd och försöka se Tre solar  med öppna och fördomsfria ögon är ungefär lika svårt som att vara ett stort Elvis-fan och lyssna på Eilert Pilarm och försöka bedöma hans sångteknik utan att dra in coverfrågan i åsikterna.

Recensionerna av filmen har nämligen inte varit nådiga (det finns en recension länkad till varje ord i den där meningen) och det är klart att jag förstår att det finns ett uns av sanning i alla dessa ettor, men hur stort är unset och hur stort är hur-mycket-cred-får-jag-om-jag-INTE-sågar-Tre-solar?

Hanna (Lena Endre) har levt ensam med sina två barn i fyra år, ända sedan hennes man Ulf (Mikael Persbrandt) drog ut i krig. Hon har väntat och längtat troget dessa år men känner nånstans att det snart får vara nog. Hon behöver en man i sitt liv.

Så kommer så meddelandet om att Ulf kommit i hamn. Han finns, han lever och hon hoppar upp på hästen för att rida mot hamnen och sin älskades famn. Tror hon. Men den Ulf som lämnade henne är inte samma Ulf hon hittar nu, trolltovig i håret och så fucking jävla knarkig att han inte ens minns henne. Hon blir såklart jättebesviken, bestämmer sig för att han kan dra åt helvete, sätter sig på hästen igen och rider hem. Väl hemma ångrar hon sig och rider tillbaka. Ulf är hennes man och han ska fanimej hem till henne igen!

Nu blir det en massa svordomar här men det är svårt att beskriva både handlingen och Hanna utan att svära. Hon är en hårdkokt kvinna med skinn på näsan, hon är ingen kvinna som någon man sätter sig på och hon har inte mycket till övers för någon karl alls vad det verkar. Däremot är hon extremt sexuellt frustrerad och jag tror att det är drivkraften som gör att hon beger sig tillbaka för att hämta Ulf. Han ska, han måste, sätta på henne igen! Han är i alla fall hennes man och nåt kul ska hon ha efter att ha slitit med och för familjen i alla dessa år.

Tre solar är en film som gör mig aningens…schizofren. Jag har absolut inga problem med att titta på filmen, jag tycker inte den är jättedålig, inte alls, samtidigt märker jag att jag flera gånger tror att det är en Lorry-sketch jag tittar på, att Lena Endre mitt i nån högtravande monolog ska hålla upp en WC-spray mot kameran och säga ”ALL skit försvinner!” eller att Rikard Wolff ska stämma upp i en Piaf-hyllning när han gnider sin pensel gång på gång mot kyrkomålningen han ska låtsas vara skapare av.

Det finns helt enkelt väldigt mycket i Tre solar som inte är så bra och det är många gånger jag tänker på vad som rörde sig i skallen på Richard Hobert när han skrev manus, men (för det finns ett men), det här är långt ifrån det sämsta jag sett i filmväg. I uppbyggnad är filmen ganska lik Dag och natt, det är lite som en roadmovie, eller en episodfilm om man så vill där olika karaktärer korsar Hannas väg och hon blir satt att hantera situationer som uppkommer och det är just hennes sätt att vara som gör att filmen inte blir helt igenom rutten tycker jag. För Hanna är tuff, hon är en riktig medeltidsfeminist och detta i en tid där kvinnfolk normalt sett var andra klassens varelser och levde enbart för sina män och på deras premisser. Sen att filmen börjar i moll och slutar i supermoll är en annan sak, det fanns kanske ingen annan lösning på det hela.

Mitt slutbetyg på Tre solar är i alla fall en svag tvåa. Jag trodde filmen skulle vara i stort sett otittbar men så var inte fallet. Däremot kommer jag aldrig att se om den. Jag finner liksom ingen anledning till det.

Det här var sista filmen denna fullproppade Richard Hobert-helg. Jag har två av hans filmer kvar att recensera (Harrys döttrar och En enkel till Antibes) men dom kommer inte nu, dom kommer så småningom.

Publicerat

PIRATES OF THE CARIBBEAN 1-5

Pirates of the Caribbean: Svarta pärlans förbannelse (2003)

Ååååh det här var spännande. En riktig matinéfilm med sminkade sjömän i lustiga hattar, stora träskepp, svärdfäktande herrar, fagra damer och kanske om man har tur en liten papegoja på axeln nånstans.

Så kändes det för mig när Pirates of the Caribbean – The curse of the black pearl hade premiär på sensommaren 2003. Det var kul att se Johnny Depp som Kapten Jack Sparrow, en typ av roll han inte tidigare haft och det var halvkul att se Geoffrey Rush som äcklig Barbossa. Sen ska jag inte ljuga. Att Orlando Bloom (som Will Turner) och Kiera Knightley (som Elizabeth Swann) var med var ingenting som fick mig flåsig i halsen direkt men dom funkar i filmen även om jag gärna hade sett dom utbytta mot några som faktiskt kan skådespela.

Det kryllar av effekter, det är ett bra actiontempo, det är trummor och cymbaler, det luktar Jerry Bruckheimer ända ut i biograffoajén (Hur han luktar? Som en blandning av diesel, krut, svett och korvgryta skulle jag tro).

Den första Piratfilmen fick mig att sukta efter mer och jag var inte ensam om det.

 

Pirates of the Caribbean: Död mans kista (2006)

Det går tre år och piratgänget kommer tillbaka till bioduken.  För att citera Daft Punk så är det verkligen ”Bigger, harder, faster, stronger” nu. Det är extra mycket av allt. Det är som en tunnbrödrulle så som min kollega A äter den: med mos, räksallad, senap, ketchup och fem kokta korvar som sticker upp, i korvmojjen även kallad ”Död mans hand”.

Jag sitter i biostolen och njuter för när det är full spätta från första stund så får jag Indiana Jones-känslan i kroppen och då vet jag att det är Underhållning vi snackar om.

Stellan Skarsgård gör verklig entré som Will Turners (Orlando Bloom) pappa Bootstrap Bill och han är så bra gjord, ååååå vad han är äcklig, annars är det inte så många nya ansikten, dom flesta från ettan med igen.

Jag såg om filmen direkt den släpptes på DVD och den höll även i hemmamiljö. Välgjord action gör oftast det. Keckig gjord action blir som plastfolie på TV.

 

 

Pirates of the Caribbean: Vid världens ände (2007)

Helt jävla obegripligt. Alltihop är helt obegripligt. Att den här spelades in samtidigt med tvåan kan jag förstå men man kan inte bjussa på en smarrig tre-rätters middag och servera ett mariekex till dessert.

Manus är – sa jag det? – obegripligt.  Det enda jag minns när eftertexterna rullar är det drömska vita sandiga landskapet och en flaska Rom. Det kan ha varit önsketänkande också för jag hade hellre umgåtts ett par timmar med Captain Morgan än med Kapten Sparrow.

Samma skådisar rätt igenom och alla går på sparlåga. Att filmen inte får det lägsta betyget beror inte på att jag är snäll, det beror på att jag nu sett fyran och har något ännu sämre att jämföra med.

 

 

Pirates of the Caribbean – I främmande farvatten (2011)

Kiera är borta. Hurra.

Orlando är borta. Gott så.

Johnny Depp är med i varenda scen. Gäsp.

Geoffrey Rush, har du inte fått nog själv nu eller smakar pengar så jävla gott?

Penelope Cruz spelar den kvinnliga huvudrollen Angelica Malon. Härligt. Bra val. Hon är alltid sevärd.

 

Angelica: Visst älskar du mig fortfarande?

Jack Sparrow: Om du hade en syster och en hund så skulle jag välja hunden.

Jag hörde mig skratta tre snabba åt ovanstående lilla samtal, jag kände att jag förvånades över några sekunder film som berörde nånstans inuti mig, låt så vara bara skrattmuskeln och endast en del av en liten obetydlig scen men det var det enda – det fucking enda – på 136 minuter SVINDYR film som fick mig att ens reagera.

Nej, jag har inte råkat ut för en bilolycka och blivit förlamad från örsnibbarna och nedåt men hade jag det hade jag haft en vettig förklaring till mitt totalt nollställda fejs. Det här är bortom dåligt. Kulisserna liksom, kolla in dom och ge mig sedan en vettig förklaring till hur filmen kunnat kosta $250000000. Var 249900000 dollar Johnny Depps lön, eller vadå?

Nähäru, Jerry Bruckheimer. Kanske dags att gå på plankan nu, utan gula uppblåsbara flytringar runt överarmarna?

 

Pirates of the Caribbean – Salazar´s Revenge (2017)

Will Turner lever långt ner under vattenytan med sin förbannelse som Henry (Brenton Thwaites) är fast besluten att upphäva. Han ska bara hitta Poseidons treudd först. Samtidigt har en ung kvinna vid namn Carina Smyth (Kaya Scodelario) en bok med nån slags stjärnkarta på framsidan och hon letar efter något helt annat. Och döingen Kapten Salazar (Javier Bardem) letar efter Jack Sparrow (Johnny Depp). Och Jack Sparrow letar efter banken han ska råna. Och flaskan han ska dricka. Och hux flux letar även Henry efter Jack och Carina efter Henry och tjofaderittan vad det här skulle kunna skrivas om till en slänga-i-dörrar-pirat-fars på nån privatteater OM det inte vore för alla coola effekter.

Jag tycker det här var en helt okej film, bra underhållning för stunden, jag fick exakt det jag trodde och lite mer därtill, jag hade inte tråkigt alls, jag tycker manuset höll från start till mål och framförallt tycker jag att den norska regissörsduon inte behöver skämmas det allra minsta för sin insats. Det här är inte sista gången vi ser storfilmer undertecknat Espen Sandberg & Joachim Rønning, det är absolut början på flickidolen Brenton Thwaites era OCH – och MEN – det är förhoppningsvis sista gången vi ser Paul McCartney i en familjeactionäventyrsfilm.

 

Publicerat

Katastroffilmstisdag: THE CORE

Vad händer när jordens magnetfält är satt ur spel? Jo det kan jag tala om. Pacemakers stannar, samtliga Londons duvor får spel och flyger vilse, vädret blir vidrigare än vanligt runt om i världen och en samling modiga män – plus en kvinna – får i uppdrag att via en specialbyggd farkost ta sig ner till jordens medelpunkt och spränga lite och således få kärnan att börja rotera igen och livet kan åter bli normalt för oss världsmedborgare.

Wohooo, det här låter som ett kul uppdrag och en spännande film kanske du tycker. Jag är ledsen att lägga sordin på stämningen men det här är allt annat än skoj. Filmen lider av klara Armageddon-problem sett till effekterna och manus är blaha-blaha, däremot är skådespelarna en samling fullblodsproffs och regissören Jon Amiel har dom att tacka för ALLT som är okej med filmen.

Aaron Eckhart, Delroy Lindo, Stanley Tucci, Hilary Swank och han som dansade så fint i Änglavakt, Tchéky Karyo, är gänget som ska rädda världen och det är en sevärd samling skådisar i normala fall. Här blir det liksom BEYOND normalfall, det gäller bara att släppa taget och hänga med ner till jordens inte, att inte ifrågasätta, att inte ens på inandning uttala orden ”vad sägs om lite logik?”, då funkar filmen att se. Söker du reell verklighet och korrekta matematiska svar på fysiska, tekniska och biologiska problem då är mitt tips att du stänger av strax efter förtexterna.

Att amerikanerna vinner är ingen spoiler direkt och vem eller vilka som överlever turen i farkosten kan du räkna ut med ena handens tumme efter tio minuter men ändå, jag har sett sämre katastroffilmer OCH jag har sett många som är betydligt bättre. Skådisarna i allmänhet och Aaron Eckhart i synnerhet räddar betyget från att hamna bland rostiga cyklar och öppnade ravioliburkar på sjöbotten.

Som alltid ska man sluta när man är på topp så det är precis vad jag gör nu. The Core blir den sista filmen i detta tema. Jag hoppas du fått några tips på både bra och dåliga filmer i den här genren och jag kan lova att det kommer att skrivas om fler katastroffilmer på bloggen så småningom, dock kanske inte på tisdagar.

Eftersom jag på den senaste tiden fått lite av en hang-up på Aaron Eckhart och att han även var med i den här filmen så blir det en naturlig övergång till nästa tisdagstema som heter *ta-daaaah* Veckans Aaron.

Så håll i hatten och stoppa tummen rätt i munnen för nu vankas det fitthaka på veckobasis ett tag framöver.

Publicerat

Veckans Bening: Open range

Jag är ingen hästtjej. Jag är heller inte överdrivet förtjust i indianer, cowboys och naturen över lag. Plussa därtill på att jag inte tycker karga fåordiga män är jätteintressanta att beskåda.

Trots detta händer det ibland att jag ser en westernfilm och av dom jag ser fastnar en promille för alltid. TV-serien Macahan är en sådan promille liksom Dansar med vargar.

I Open range är Kevin Costner tillbaka som en viddernas man Charley Waite, en kofösare som lever ur handen i mun tillsammans med sin vapendragare Boss Spearman (Robert Duvall). Ridandes med sig har dom den frodige Muse (Abraham Benrubi) och den blott 16-årige mexikanen Button (Diego Luna, som alla tjejer som sett Dirty Dancing 2 antagligen varit småkära i).

Det blir bråk mellan dom och ett gäng bybanditer med en korrupt sheriff i spetsen och ett bråk i en westernfilm slutar alltid med att någon dör. Så blir det även här. Waite och Spearman laddar för hämnd medans Button ligger i gränslandet mellan liv och död på en brits hos den lokale läkaren. Läkarens vackra syster och assistent Sue (Annette Bening) är en kvinna som Waite spanat in från första stund och intresset är helt klart ömsesidigt.

Annette Bening och Kevin Costner kan i denna film vara ett av världens mest trovärdiga filmkärlekspar. Dom är så jättefina tillsammans och det är inte utan att det retar mig att hon i verkligheten gillar sin äldre man Warren Beatty och han sin yngre fru Christine Baumgartner för om jag får lägga in mitt veto skulle dom vara tillsammans jämt, ständigt och hela tiden.

Open range har med en speltid på dryga två timmar inte speciellt bråttom. Det finns tid för dom obligatoriska närbilderna på en hund i grässluttning, en tänkande cowboy i bruna kläder som tittar ut över prärien och förstående långa blickar när det idkas male bonding runt lägereld och det är skönt tycker jag. Det finns inte ett klipp för mycket här, det är lugnt, tålmodigt och handlingen växer sig liksom på en, i en och vips så sitter den fast.

Att Annette Bening är fullkomligt briljant i den här rollen är nog ingen nyhet men att även gammgubben Robert Duvall är det, det förvånar mig som normalt sett inte är överförtjust i honom. Kevin Costner är en man jag verkligen inte kan tycka illa om i något sammanhang och definitivt inte i kombination med rynkor och revolvrar.

Summa summarum så är Open range en fin liten film som handlar om ingenting men egentligen om allt.

 

Publicerat

FÖRVANDLINGEN

Det här är Paul Rudd, Rachel Weisz, Gretchen Mol och Frederick Weller i ett drama som lika gärna, eller ännu hellre, hade fått utspela sig på Stadsteatern med fyra unga svenska skådisar. Nu blev det tyvärr inte så.

Förvandlingen handlar om, ja, jag vet inte riktigt. Paul Rudd i lösnäsa kanske? Han har en lösnäsa med jättestora näsborrar som gör att det enda jag tänker på är om det är hans riktiga näsa INNAN eventuell förskönande operation eller om det är en påklistrad variant och om det är en påklistrad variant, varför i helvete var han tvungen och ha så överdoserade näsborrar? Det konstigaste med näsan är att i profil ser det ut som hans nuvarande men framifrån ser han ut som han sprungit in i en glasvägg och när halva filmen gått ser han ut som vanligt. Förvandling var det ja, plastikoperation var det ja, men för vems skull?

Hur långt är du beredd att gå, hur mycket är okej att förändra sig för kärlekens skull? Det är själva pudelns kärna i filmen. Intressant? Kunde ha varit. Kul? Nej. Engagerande? Inte ett dugg. Det är knappt ens välskrivet och det är regisserat av en blind med vänsterhanden. Filmen funkar inte ens som slött sällskap eller som bakgrundsljud.

Jag släpper det här nu. Uäk.

 

Publicerat

Memories of murder

Två jävligt korkade poliser är satta på att utreda två kvinnomord i den sydkoreanska provinsen Gyunggi.

När ett tredje lik hittas börjar dom inse att det rör sig om en kombinerad seriemördare och våldtäktsman och en polis kommer från Seoul för att hjälpa dom. Kvinnorna som dödas är alla vackra, har röda kläder på sig och mördas när det regnar.

Själva ramhistorien är helt klart intressant, det är utomordentligt fint filmat och allt är estetiskt genomtänkt. Skådespelarna är också bra men allt känns en smula…konstigt.

Jag vet liksom inte om filmen ska spegla verkligheten, om koreanska poliser överlag är som en blandning av Gunvald Larsson och clownen Manne, om brottsutredningar fungerar lika komiskt illa som i filmen, jag vet inte och jag blir inte klok på det. Jag märker att ju längre filmen går ju mer retar jag mig på att balansgången mellan hemskheter och humor inte funkar för mig. Jag kan inte bara titta och go-with-the-flow, jag vill kunna sätta fingret på det som retar mig men det går inte och det lägger sordin på hela upplevelsen.

För upplevelse, ja det ÄR det. Av det lilla jag sett av koreansk film måste jag säga att jag tycker det är sevärt och fascinerande i all sin udda berättarstil. Memories of murder är inte en film som kommer följa mig genom livet men jag fick i alla fall två timmars rejäl koreansk kulturkrock och det händer inte mig varje dag.

 

Publicerat

SWITCHBLADE ROMANCE

Om det stämmer att kärt barn har många namn och att denna sanning går att överföra på film, då är den här filmen väldans omtyckt.

I Sverige är den mest känd som Switchblade romance, den franska originaltiteln är Haute tension, i USA släpptes den som High tension men den hade kunnat heta Smörgåsgurka och ändå varit en sjukt spännande film.

Handlingen har samma djup som en uppblåsbar barnpool från BR leksaker. En förvirrad vandrande pinne kan med lätthet hänga med i svängarna.
Tjejkompisarna Marie (Cécile De France) och Alex (Maïwenn Le Besco) ska åka ut till Alex föräldrars sommarstuga för att softa och plugga lite men framåt natten kommer en läskig mördare och dödar hela Alex familj, tar Alex till fånga och Marie som lyckats gömma sig undan den läbbige fan måste nu göra allt för att rädda sin kompis.

Okej, manuset ger inget nobelpris i litteratur direkt, men hallå, det är en skräckfilm! Nu sänker vi prettonivån en aning.

Switchblade romance har (faktiskt) tre saker som gör att den sticker ut i den här genren:
1. En ball kvinnlig huvudrollsinnehavare som är en doer istället för det gamla vanliga i denna typ av film: en mesig jävla screamer.
2. Helt otroliga slash-effekter, hinkvis med blod och kapade kroppsdelar.
3. Ett ganska överraskande slut.

Tyvärr är slutet lite för abrupt. Det känns som om filmen är en 10-12-15 minuter för kort men man kan inte få allt här i världen. En riktigt bra skräckfilm på 91 minuter räcker en bra bit.

 

Publicerat

MONSTER

Aileen Wuornos (Charlize Theron) är en ensam, psykiskt störd och föga attraktiv stycke kvinna.

Hela hennes liv har varit kantad av misär och hemskheter och hon har aldrig haft någon att lita på, någon som tyckt om henne eller som ens behandlat henne som folk.
Sen möter hon Selby (Christina Ricci) som är lite av en ensamvarg på sitt sätt men tillsammans blir dom både vänner och älskarinnor och håller ihop i flera år.

Aileen försörjer sig som prostituerad. Richard Mallory raggade upp henne den 30 november 1989. Den bilturen blev hans sista och han blev hennes första mordoffer. Det hann bli sex till innan hon åkte fast och den 9:e oktober 2002 avrättades hon av en enig jury i Florida.

Dokumentären om Aileen Wuornos Life and death of a serial killer av Nick Broomfield var så läskig att jag nästan gräddade på mig när jag såg den på TV och då hade jag ändå sett filmen. Jag kan fortfarande se hennes ögon framför mig fast det är 6-7 år sedan och först då fattade jag hur otäckt porträttlik Charlize Theron är i filmen.

Det är i princip omöjligt att förstå att denna vackra uppenbarelse kan förvandlas till ett sådant monster. Hon är fucking grym!

Monster är en orgie i omänsklighet, på alla tänkbara och otänkbara sätt, men det är en orgie som är helt klart värd att orka se.

 

Publicerat

THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE

1974 gjorde Tobe Hooper skräckfilmsklassikern Motorsågsmassakern.
Den upphaussades som nåt av det vidrigaste som gick att skåda på film, vilket den absolut inte hade gjort om filmen kommit idag.

Men då när begreppet ”videovåld” låg på var mans tunga fick Motorsågsmassakern bli nån slags föregångare för riktig otäck ”slafsfilm”, egentligen totalt missvisande eftersom det knappt finns nåt blod alls i filmen och inga mord sker framför kameran.

Nåja.

2003 tyckte några relativt högt uppsatta hollywoodmänniskor (bla Michael Bay, regissör till The rock, Armageddon, Bad Boys och Transformers) att det saknades något på videohyllorna – typ en remake på Motorsågsmassakern. Sagt och gjort. Det påtades ihop ett manus, det föstes ihop unga människor med skådespelar-ambitioner, det köptes in jävligt tajta linnen till Jessica Biel och sen filmades det.

Nyinspelningen av The Texas chainsaw massacre är något så ovanligt som en bättre variant av den gamla. För till skillnad från originalet är denna spännande, den är kleggig, den är mörk och hemsk och alla karaktärer i filmen är svåra att tycka om. Utom Jessica Biel.

Jag skiter i att hon visar naveln genom hela filmen och att hon springer omkring med ett vitt genomskinligt linne. Hon är cool. Hon är tuff. Hon skriker inte såntdär brudvrål (Iiiiiiiiiiii!!!) och blir styckad strax efter förtexterna, hon är nya generationens tjej som tar tag i saker, hon löser problem och hon är orädd.

Filmen i sig är helt klart sevärd, mycket mer sevärd än originalet som jag tror att dom flesta ser ”bara för att ha sett”. För i originalet finns inget att se. Här får man se allt.

Publicerat

SKENBART

En svartvit film om tåg, kan det va nåt att ha?

Filmen utspelar sig 1945 på ett tåg på väg från Stockholm till Berlin. Med på tåget är Sveriges absoluta skådespelarelit som har att jobba med ett fullständigt lysande manus skrivet av Peter Dalle.

Det är så genialt alltihop, så fullständigt briljant. Små historier vävs ihop i en stor genomtänkt berättelse, det är kärlek, det är mordiska planer, det är en utåtagerande psykotisk homosexuell Gösta Ekman. Jag blir alldeles lycklig och jag vet inte huuur många gånger jag sett filmen. Många är det och fler ska det bli.

 

Publicerat

A MIGHTY WIND

Christopher Guest kan ha en av filmhistoriens konstigaste CV på sitt samvete. Han har typ gjort allt, både som skådespelare och regissör, men det är som regissör han har vunnit mitt hjärta.

Jag undrar om det var som skådis i filmen This is Spinal Tap (1984) som han fick idéerna till sina två fullkomligt fantastiska filmer Best in show och A might wind.

Spinal Tap filmades som en låtsasdokumentär om ett hårdrocksband (Guests karaktär heter Nigel Tufnel i filmen) och precis som Best in show är en form av låtsasdokumentär om hundägare så är A mighty wind en fejkad dokumentär om några folkmusikgrupper på 60-talet som ska återförenas för en enda minneskonsert i New York då ”the big daddy of folkmusik”, Irving Steinbloom, dött.

Det låter kanske beigt som tusan, men nej, mer det kan inte vara mer fel. En film mer underhållande än såhär, mysigare och med fler makalösa skådisar kan inte göras, inte i den här genren.

Christopher Guest har ett A-lag av skådespelare han gärna omger sig med: Harry Shearer, Eugene Levy, Jennifer Coolidge, Parker Posey, Catherine O´Hara, John Michael Higgins och Jane Lynch. Varje gång jag ser denna ensemble tillsammans blir jag alldeles rörd. Tänk, det finns riktiga skådespelare som livnär sig på att spela in film, alltså inte såna som Lindsay Lohan, Zac Efron och Kiera Knightly.

Det finns skådespelare som inte är med i varenda glassig tidning som existerar och som inte har sjuttioelva adoptivbarn eller mörka skvallerhemligheter i bagaget men som är ruskigt bra, ändå. Eller trots det. För i min värld är en skådis som jag inte vet allt om väldigt mycket mer intressant än en som viker ut sig högt och lågt. Nackdelen är att vanligt folk, såna som inte är lika nöriga som jag utan bryr sig mer om viktiga saker såsom pilates och hästhoppning än om film, inte har en aning om vilka dessa skådisar är och risken är alltså stor att filmen passerar obemärkt förbi.

Så, ett tips på nyårslöfte inför 2010: Jag ska se lite annan film än bara boxofficehöjdarna från USA. A mighty wind till exempel.