Etikett: 2004

Publicerat

SPARTAN

Härom månaden skrev jag om tre filmer som Hollywoodlegenden David Mamet varit inblandad i (här är det inlägget) och här kommer en liten parentes till det inlägget.

Spartan är nämligen i allra högsta grad en David Mamet-film då han både skrivit manus och regisserat, en kombination som enligt mina djupgående studier sällan är helt lyckad.

Om du tänker dig vuxna män som leker krig, alltså inte roar sig med tönterier som paintball utan bara leker krig i största allmänhet i skogen iklädda kamo-kläder och allvarsam uppsyn, precis så börjar Spartan. Scott (Val Kilmer) är The Alfaman of the Alfamen, sitter på en stubbe och är förbannad, talar om för dom andra hur dom ska göra, vad dom ska säga, ser ner på dom för att dom inte orkar springa mer och det hela går ut på att ett gäng män i militärkläder jagar en väl sminkad kvinna över stock och sten.

Scenen hade kanske kunnat vara begriplig om den varit precis vad det ser ut som, ett gäng familjefäder som leker krig en ledig söndagseftermiddag, men så är inte fallet. Det är Secret Service som har en övning. Ja, precis, United States Secret Service, den polisiära organisationen som ska beskydda presidenten och dennes närmaste.

Det känns som om David Mamet suttit på sitt gubbrum och fantiserat ihop hur han tror att Secret Service arbetar. Den där hittipåvärlden genomsyrar hela filmen och jag tror inte på ett enda scenario, inte på en fläck. Okej att Val Kilmer spelar över så man tror det är på skoj (men det är det inte), det är en liten del av allt det usla, det jävliga är att varenda sekund av filmen är skrattretande genomrutten. Och det är en thriller vi snackar om här, det är ingen komedi, inte en spoof, inte ett familjedrama. Det är meningen att det ska bli spännande, att jag ska bry mig om den försvunna flickan som filmen handlar om, att Secret Service-männen ska kännas handlingskraftiga, intelligenta och trygga men ingenting av det fungerar. Det blir bara pannkaka, översaltad, understekt pannkaka med möglig sylt och sur grädde.

David Mamet, det dröjer ett tag tills vi ses igen. Jag behöver en paus.

Publicerat

MEAN CREEK

Den unge pojken Sam (Rory Culkin) får stryk i skolan av en tjock pojke vid namn George. Mobbaren George (Josh Peck) går runt med sin filmkamera och gör livet surt för många både fysiskt och mentalt och det verkar som att det inte går att få slut på eländet och göra nåt åt hans taskiga beteende.

Sam sitter med en iskall ärtpåse och försöker kyla ner huvudskadan samtidigt som han berättar för sin äldre bror Rocky (Trevor Morgan) om vad som hänt och tillsammans bestämmer dom sig för att ge igen. På nåt sätt måste dom få George att sluta vara en sån vidrig ursäkt till människa. Dom sätter planen i handling och involverar Rockys två vänner Clyde (Ryan Kelley) och Marty (Scott Mechlowicz från Eurotrip) samt Sams flickvän (Carly Schroeder) och självklart slutar det i en tragedi, hämndlystna planer har en tendens att göra det.

Mean Creek är en såndär film som borde göra så JÄVLA ont att se och grejen är den att halva filmen GÖR ont, den gör svinont, är sjukt bra och hemskt jobbig. Halva filmen alltså. När exakt halva filmen gått borde filmen lika gärna kunna ta slut men då hade den varit 45 minuter lång och klassats som en kortfilm. Å andra sidan hade det antagligen blivit väldens bästa kortfilm.

Det behagliga med filmen, om det nu finns något som är behagligt, är att ingenting är svart och ingenting är vitt. Ungdomarna är som ungdomar är, det finns inga änglar och det finns inga demoner. Det finns på ytan snälla kids som gör jävliga saker och det finns jävliga kids som under ytan är rätt snälla.

Publicerat

Svensk söndag: FRÖKEN SVERIGE

Moa (Alexandra Dahlström) är 19 år, politisk intresserad och väldans medveten om sin omvärld. Hon försöker leva som hon lär vilket i hennes fall blir ett veganliv fullsmockat med måsten och krav.

Hennes tre bästa tjejkompisar är precis likadana. Dom skriker högst i demonstrationstågen och avskyr alla som käkar på McDonalds som pesten. Till och med Conny-med-dreadsen (Sverrir Gudnason) som spelar trummor i polarnas band, när han ses med en Big Mac i handen får han sparken från bandet. Nån måtta får det ändå vara för hur skulle DET se ut, en bandmedlem som äter KÖTT? Dom andra killarna i bandet, Hector och Ola, spelas av Matias Varela och Sveriges svar på Michael Cera, Peter Viitanen.

Sara Kadefors manus innehåller en hel del matnyttigt förutom politiska ungdomar, kärlek, sex, otrohet, ångest och kamratskap, hon lyckas även få in att Moas föräldrar (Sissela Kyle och Magnus Roosman) är fosterföräldrar till Jens, en trasig kille, jämngammal med Moa. Det är en skön dialog i filmen, Alexandra Dahlström är mästerlig på att spela ”vanlig tjej” men det finns ett stort MEN. Moa pratar som en 12-åring, ser ut som en 16-åring, är 19 och bor i en egen lägenhet men hon verkar jobba väldigt lite. Var får hon pengar ifrån? Det är synd när filmen spretar såhär, det skulle inte ha behövt vara så. Moa hade kunnat bo kvar hemma, ingenting i filmen hade blivit sämre av det, bara lite mer trovärdigt.

Jag tittade på filmen med en tjej som är bulls-eye vad gäller dess målgrupp och hon hade samma invändningar som jag. Filmen är sevärd men inte trolig och vissa scener är riktigt bra. Vi har även enats om betyget. Jag tyckte en tvåa, hon tyckte en tvåa, alltså blev det en…tvåa.

Publicerat

Svensk söndag: FYRA NYANSER AV BRUNT

Travtränaren Sören H Lindberg har precis dött i sin säng i en herrgård i Smedjebacken.

Det äldre gifta paret Jan-Erik och Smulan kallar sig Kim och Kelly när dom reser land och rike runt med sin trollerishow. När Smulan skulle köpa en bok på Åhléns mötte hon danske Perikles och nu vill hon vara med honom också.

Richard och Tove driver ett hotell, ett nyrenoverat hotell. När Richards föräldrar Jan-Erik och Smulan kommer på besök med en knepig dansk i släptåg blir det viss förvirring och när dansken skänker en (ful) trästatyett föreställande Hadar Cars får Richard panik.

I Göteborg har några personer anmält sig till en matlagningskurs men det är en kurs som mer liknar gruppterapi och i en tegelvilla i Bjärred ska en frustrerad pappa försöka stimulera en skoltrött son genom att visa honom sin arbetsplats, smådjurskrematoriet.

Fyra nyanser av brunt är en film som fick många att höja på ögonbrynen när den kom. Ett biobesök på tre timmar och tolv minuter med paus i mitten hör inte till vanligheterna vare sig det handlar om utländsk eller svensk film. Att det var Killinggänget som skrivit manus till filmen gjorde nog att ännu fler förvånades över resultatet, det är nämligen inte vare sig lättillgänglig eller ironisk humor det är frågan om, det är mycket mer än så.

Det är alltid vanskligt att strössla med superlativ, jag vet att det kan upplevas överdrivet, kanske lite larvigt och onödigt förväntningshöjande men i det här fallet kan jag inte göra annat. Det här är 192 minuter svensk film av yppersta klass och kan man prata om filmisk perfektion så gör jag det nu. Manus, skådespelare, scenografi, musik, regi, hela tjofaderittan är nåt så inihelvete bra att jag kan LOVA att alla svensk-film-skeptiker som finns därute inte kommer hitta mycket att klaga på.

Räds inte speltiden, omfamna den ty du kommer inte vilja att filmen ska ta slut. Och som lök på laxen får man se vad man kan göra med kombinationen en mutta, en tratt och cornflakes och det kan jag LOVA att man inte sett i någon annan film förut, oavsett nationalitet.

Publicerat

Veckans Cruz: HEAD IN THE CLOUDS

Det är roligt när man hittar en film som man tror ska vara helt usel men som är något mycket bättre än så.

Det är klart jag trodde Head in the clouds skulle vara sämre en medioker, jag menar, vem har hört talas om den? Okej, det var filmen som gjorde att Charlize Theron och Stuart Townsend träffades och inledde sitt långa förhållande men sen då? Mer?

Filmen utspelar sig på 1930-talet och vi får följa Gilda Bessés (Theron) erotiska eskapader då hon som egensinnig, frispråkig och rakryggad kvinna väljer att leva sitt liv helt enligt egna ramar. Hon delar lägenhet med den irländske läraren Guy (Townsend) som såklart faller för henne – och tvärtom. Det är bara det att Guy är både aningens mer monogamt och heterosexuellt lagd än Gilda och märktes inte skillnaden innan så märks den tydligt när spanska Mia (Cruz) gör entré i deras liv.

Det finns inte så mycket mer att tillägga om filmen. Den är trevlig, skönt filmad och bjussar på en trio extrema snyggingar i huvudrollerna. Att den känns som en liten axelryckning efteråt spelar inte så stor roll, det var kul så länge det varade. Så tänker jag om filmen och så tänkte Gilda om det mesta.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SCIENCE FICTION

Vi filmspanare har vetat ett bra tag att april månads tema skulle ha med science fiction att göra, det var mer bara en fråga om vi skulle ha någon eventuell begränsning i det jättestora ämnet. Temat var Henkes förslag från början och han var väldigt tydlig med sin åsikt i begränsningsfrågan: han ville inte ha någon. Alls. Så det blev ingen. Alls.

Jag satt på filmspanarträffen och bet på naglarna. Science fiction är ju typ vääääääldens största filmgenre, vad TUSAN skulle jag göra nu? Skriva om mina favorit-sci-fi-monsters, jätteräkorna i District 9, drottningen i Alien som tillverkades av svarta sopsäckar eller rovdjuret i Rovdjuret? Skulle jag kanske beta mig igenom tio sci-fi-klassiker som jag inte sett? Ja, kanske det. Jag kanske skulle grotta ner mig totalt i den här genren, passa på liksom.

Sen hände det som brukar ske när min hjärna spinner loss. Jag fastnar i en loop, jag kommer inte loss, jag visualiserar min idé, tänker den klart och gör. Min infallsvinkel på månadens tema blev alltså det fullständigt självklara:

 

 

 

 

 

Shane Carruth är regissören och manusförfattaren bakom den megakonstiga filmen Upstream color som jag såg härom månaden. Nio år tidigare gjorde han sin första film, lågbudgetsciencefictionfilmen Primer och nu har jag sett den med. Man kan säga att även den är megakonstig. Ärligt talat så fattade jag inte mycket alls denna gången heller samtidigt som jag fortfarande känner att Shane Carruth är en intressant regissör.

Primer bjussar på en vardaglig men lite läbbig science fiction-känsla när historien om fyra uppfinnare ska berättas. Dessa fyra killar håller till i ett garage och försöker på fritiden komma på nån supersmart idé att tjäna pengar på. Två av killarna lyckas. Dom tillverkar nån form av låda i vilken det händer nåt extraordinärt, nåt som är revolutionerande och superfuturistiskt och uppenbarligen är det spännande, häftigt, coolt och livsförändrande MEN jag vet inte vad uppfinningen går ut på. Jag fattar helt enkelt inte.

Jag sitter i soffan och tänker att det här hade varit en perfekt film för mig i slutet på åttiotalet när jag gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet, älskade kemi och fysik-lektionerna och faktiskt kände mig ganska smart. Då hade jag sannolikt satt mig med penna och papper och försökt analysera filmen ner till molekylnivå men nu har jag ett liv, jag har annat att tänka på, things to do, people to se, places to be så jag orkar helt enkelt inte engagera mig. Däremot ska inte mina tillkortakommanden belasta filmens betyg. Den är speciell men ändå rätt sevärd i all sin knepighet.

 

 

 

Andrei Tarkovsky gjorde en av världens mest kända sciencefictionklassiker 1972 när han filmade Stanislaw Lems roman Solaris (den som trettio år senare fick en remake med George Clooney i huvudrollen). Sju år efter Solaris kom Stalker, även den en lååång film (163 minuter) men inte en bråkdel så tyst som Solaris.

En meteor har träffat jorden och åsamkat nåt som kallas The Zone, en yta där inga fysiska lagar stämmer och fungerar. Inuti The Zone finns The Room, ett rum i vilket alla dina djupaste önskningar slår in. Självklart är The Zone och dess innehåll vaktade av nitiska militärer, konstigt vore väl annars?

Vi får följa en Stalker (Aleksandr Kaydanovskiy), en form av guide, som ska hjälpa två män som av olika anledningar vill ta sig ner till The Room. Stalkern vet givetvis att detta är olagligt men trots den vetskapen och trots att hans fru på alla sätt och vis försöker få honom att låta bli så tar han jobbet.

Början på filmen är filmad med någon slags sepiafilter, något som gör att filmen känns både smutsig och gammal. Jag märker dock att jag vänjer mig efter en stund, att ögonen liksom halkar in på bruntonad lera rätt in i filmen och jag märker att färgerna – eller bristen på dessa – skänker mig ett lugn även om det inte är så visuellt snyggt. När dom tre männen tagit sig en bit närmare The Zone kommer dock färgerna. Åsynen av den gröna växtligheten gör att jag får lättare att andas även om filmen tyvärr fortsätter vara bra seg.

Filmen är rysk, väldigt rysk. Den är rysk på så sätt att det såklart pratas ryska men den versionen jag fick tag på hade även tveksam textning, en textning som från tid till annat skiftade från engelska till… ryska. Jag kan inte ryska, inte ett ord mer än korsordets ”ryssja” (da), så under dessa feltextningsperioder var jag helt i det visuellas våld vilket faktiskt var en upplevelse bara det. Det var som att titta på en stumfilm fast med folk som pratade.

Jag tänker att Stalker är en film jag gärna skulle se en nyskapande remake av, gärna nedkortad en hel del och med lite mer (för mig) kända ansikten i rollistan. Jag tror jag skulle ha lättare att ta till mig en sådan film. Jag tänker också att det är en historia intressant nog att berättas igen till skillnad mot en del remakes som faktiskt blir av.

 

 

 


Woody Allen är kanske inte den första regissören man tänker på i samma andetag som science fiction-filmer men 1973 fick han faktiskt till just en sån.

Det är år 2173. Hälsokostaffärsägaren Miles Monroe (Woody Allen) ligger i en kapsel och hittas av några läkare i skogen. Han väcks upp ur nån form av kryosömn med ansikte, händer och fötter invirade i aluminiumfolie. Tvåhundra år tidigare sövdes han för att gå igenom en enkel operation för sitt magsår men nåt gick fel och han vaknade inte. Nu ska han försöka börja om där han slutade men befinner sig i ett USA som inte riktigt är det land han känner till och allt han trodde sig veta om hälsosam kosthållning får han lära om på nytt. Grädde, socker, kött och tobak är numera nyttiga grejer.

Jag tycker Sleeper är en härligt tokrolig film. Woody kryllar manuset med så många oneliners att det briljanta efter ett tag känns som självklarheter men jäklar, han är klurig den mannen! Filmen har även farsartade element och en hel del slapstick och detta i kombination med futuristiska farkoster, jättebananer, robotar, orgasmatrontunnor, en Diane Keaton i högform och en långhårig Woody som åker bärsärk i elektrisk rullstol gör att jag släpper garden och bara låter mig roas.

Det här är dessutom den enda science fiction-film jag hittills sett med tradjazzackompanjerade actionscener. Befriande jätteknasigt!

Som grädde på moset kommer en fjärde sci-fi-film-som-slutar-på-ER-och-är-regisserad-av-en-intressant-snubbe imorgon. Jag kände att det räckte med tre idag.

Nu är jag nyfiken som tusan på hur mina filmspanande vänner har tagit sig an detta tema, är du?  Klicka på namnen för att komma till respektive blogg. Christian, Sofia, Jojje, Steffo, Henke, Jimmy och Johan.

Publicerat

FILMÅREN – MINA BÄSTA 10

Filmårslistorna är ingen konstant vetenskap eller sanning, jag har heller inte sett varenda film som existerar från samtliga år och således kan listorna komma att uppdateras vad det lider.

Här nedan kommer det fyllas på med länkar till listorna när dom behagar dyka upp. Det kan bli förr, det kan bli senare, men dyker upp det gör dom och för att göra det aningens mer spännande både för mig själv och dig som följer bloggen så kommer listorna inte att dyka upp i rätt årtalsordning.

2023

2022

2021

2020

2019

2018

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

2004

2003

2002

2001

2000

1999

1998

1997

1996

1995

1994

1993

1992

1991

1990

1989

1988

1987

1986

1985

1984

1983

1982

1981

1980

1979

1978

1977

1976

1975

1974

1973

1972

1971

Publicerat

Svensk söndag: HIP HIP HORA!

Det finns en fråga som har gäckat mig i över 35 år, en fråga som jag nog aldrig kommer att kunna få svar på men som svider långt inne i magen. Frågan lyder: Hur kommer det sig att barn och ungdomar så tidigt behärskar konsten att vara elaka?

Det finns två sätt att hantera den frågan på. Det första är att tänka att alla människor föds goda och att dåligt beteende är något som gror i ett dysfunktionellt hem och frodas likt en resistent bakterieodling. Behovet att hävda sig, att slåss, att mobba och snacka skit blir nåt slags självändamål för att kunna växa själv som människa, att man känner sig stor genom att göra andra små.

Det andra sättet att tänka på är det som funkar för mig. Jag tänker att alla människor föds onda. Istället för att förfasas över allt elände som människor skapar i världen, istället för att bli galen på människors idiotiska/dumma/ibland rent vidriga beteenden så blir jag istället jätteglad åt snällisar. När människor gör gott, visar empati, är schyssta mot varandra och beter sig tryggt, lojalt och omtänksamt så tänds ett litet hopp för mänskligheten och jag står ut ett tag till. På samma sätt tänker jag om nyheter. Dåliga nyheter är det ”normala”, när det någon gång visas någon bra nyhet på TV så blir jag glad.

Ungar har – mig veterligen – i alla tider, i alla länder betett sig illa mot varandra. Fenomenet i sig är alltså långt ifrån nytt. Nu är det 2014 och barn vågar inte duscha efter skolgymnastiken av rädsla för att bli filmade nakna med mobilkamera, det läggs ut bilder på Instagram med texter som är grovt förtal och aldrig förr har det varit så enkelt att förstöra livet för någon annan.

Hip Hip Hora kom 2004, innan intåget av smartphones och sociala medier. Det kan 13-åriga Sophie (Amanda Renberg) vara glad för. Å andra sidan är det nog så illa att få fotografier på sig själv asopackad, medvetslös och halvnaken utspridda på skolan när man precis börjat högstadiet och ens pappa är lärare. Jag tror att nästan varenda skola, kanske till och med varenda klass har en Sophie, en Mouse, en  Sebbe, en Emma och en Amanda. En utsatt tjej, en dumjävladryg snygg kille, en kompis-till-den-snygga-killen-som-inte-vågar-säga-nej och ett par tjejkompisar som av rädsla för att själva bli utanför och mobbade inte står upp för sin kompis utan vänder ryggen till.

Den här filmen gör mig fucking galen! Jag blir så förbannad, det vänder sig i magen, jag vill gråta, skrika, slåss, äta havrebollar och omskola mig till högstadielärare. Fy fan för idiotungar, fy fan för idiotlärare, fy fan för idiotföräldrar och HURRA för alla som orkar stå emot grupptryck, fördomar och glåpord.

Teresa Fabik har med Hip Hip Hora gjort ett fullkomligt lysande tidsdokument som aldrig kommer bli inaktuellt. Jag hoppas filmen visas i skolorna, jag hoppas vuxna ser den och jag hoppas framförallt att filmen inte faller i glömska. Det här är vardag för så många, det här är problem lärare, föräldrar, kuratorer, poliser och ALLA vuxna måste orka ta itu med att lösa och mer kommer det bli. Men om vuxna inte orkar så kommer dom onda små barnen inte orka bli snälla och fy fan för att bli gammal då och hamna på ålderdomshem.

Allt går i cykler, what goes around comes around. Tänk på det. Var snäll!

Publicerat

SAW

När man ger sig in i Saw-världen måste man ha EN sak klar för sig, den första Saw var något heeelt nytt när den kom. Det är nämligen lätt att tänka att det är ett illaluktande skräckfilmsträsk man ska klegga sig igenom både när man – som jag – ska se om alla filmerna igen och som du om du läser recensionerna. Men det finns mycket med Saw-filmerna som är speciellt och riktigt bra, att serien inte håller samma höga klass hela vägen är knappast överraskande.

Men för att börja från början, Saw var en lågbudget-indieskräckis som visades på Sundancefestivalen 2004. Den köptes upp av filmbolaget Lionsgate som verkligen trodde på filmen och en stor anledning till att den gick så bra var att den blev en snackis. Alla som sett den pratade om den och ingen som sett den glömde den. Jag vet med mig själv att jag tvingat en handfull skeptiker (eller två, eller tre) att se filmen, flera av dessa hade svårt med nattsömnen efteråt men ingen var arg (konstigt nog).

Filmens manusförfattare och regissör heter James Wan och nu är han ett stort namn men det var han inte då. Nu känns han igen med filmer som The Conjuring och Insidious 1 och 2 men innan Saw hade han endast gjort en kortfilm. Man kan säga att Saw var för honom vad Duellen var för Steven Spielberg och vad Fucking Åmål var för Lukas Moodysson.

Nu var det några år sedan jag såg Saw sist (har kanske sett den tjugo gånger totalt) och det är både med förväntan och viss rädsla jag sätter mig i soffan för att se den ännu en gång. Mina minnen av den är så goda, jag vill inte spoilera nåt men jag vill heller inte skriva en recension baserad på gamla (men goda) minnen. Så jag ser den. Igen.

Jag behöver bara se den inledande scenen med badkaret för att hamna rätt igen. Adam (den kanske inte överdrivet skådespeleriutbildade Leigh Whannell) och den bleksminkade doktorn Lawrence Gordon (Cary Elwes) är fastkedjade i ett smutsigt och helkaklat utrymme och mellan dom ligger en död man, skjuten i huvudet. Någon har satt dessa två män där av en anledning. Allt man gör i livet har en mening, likaså allt man inte gör. Manuset är så smart och så fullt av små tankeställare och twister att det är rena rama julafton för såna som jag som annars brukar gnälla på att filmer i denna genre ofta saknar både sans, vett och logik.

Saw är otäck, spännande, välgjord och med ett manus som håller hela vägen. Hela filmen är ett bevis för att med tillräckligt goda och hållbara idéer spelar budgeten mindre roll. Hur det gick med uppföljaren kan du se nästa fredag.

Originaltitel: Saw

Produktionsår: 2004

Regissör: James Wan

Manus: James Wan och Leigh Whannell (japp, den mediokra skådisen som spelar Adam)

Budget: Ca 1,2 miljoner dollar

Bodycount: 6 döda

Mest kreativa scen: Jag skulle kunna säga scenen som innehåller kombinationen såg och fot men det är lite för enkelt. Hela filmen är nämligen kreativ in i minsta detalj och sågprylen är visserligen den mest spekulativa (i alla fall för icke skräckfilmsvana tittare) men inte den mest kreativa. Så jag måste säga slutet. Slutet är helt enkelt förjääävla bra.

 

 

.

Publicerat

HAWKING

En snubbe som lyckas ragga upp en tjej med hjälp av Albert Einsteins relativitetsteori, det är en kille att ta rygg på. Tänk på det alla brölande barhängare.

Stephen Hawking (Benedict Cumberbatch) har Einstein att tacka för mycket. För oss normalintelligenta är Einstein ett geni att se upp till, för Hawking var Einstein någon som fixade förrätten medan han själv tänkte laga både middag och dessert.

Hur kan vetenskapsmän bevisa något som inte finns? Ja, där är själva kruxet med att ha ett begränsat intellekt. Det går inte att förstå allt. Men att se filmen Hawking hjälper i alla fall mig att förstå att även en man med extraordinär hjärna är som folk är mest, ibland i alla fall. Hans mamma skäms när han byter musik på festen och tvingar gästerna lyssna på Wagner – ”det går inte att dansa till Wagner” – men tjejen som står i hörnet, hon som har ”det” förstår. Hon dansar och Stephen ler.

När han får diagnosen ALS och det går upp för honom att denna nervsjukdom är som att drunkna inifrån bestämmer han sig för att öva på att drunkna. Han sjunker ner i upptappat badvatten med ett tidtagarur i handen och sänker huvudet under vattenytan. Han vill vara förberedd men även trotsa det han inte kan rå på. Idag är han 71 år, rullstolsburen och kommunicerar via en digital röstmaskin men han lever, han har överlevt ALS med ett helt liv!

Vuxna vill gärna fråga barn ”vad vill du bli när du blir stor?”. Jag önskar att fler kids svarade ”jag vill bli kosmologiforskare”. Jag önskar även att fler sa svetsare, bokbindare och kakelugnsmakare men kosmologiforskare är kaxigt så man dör. Jag tror dock att en liten Benedict Cumberbatch svarade ”exeptionell kameleontskådespelare” på samma fråga. Det gjorde han rätt i.

 

Publicerat

FILMITCH ♥ BARA EN DAG

Redan när Filmitch-Johan tog sig an Richard Linklaters Before-filmer i höstas slog det mig att jag faktiskt inte skrivit om film nummer två, Before sunset (Bara en dag). Det slog mig också hur härligt det var att läsa hans sprudlande kärleksfilmsrecensioner då Filmitch kanske mest är känd som den korta-och-kärnfulla-blodigaskräckfilmssågarnas-mästare och som gärna tipsar om formidabla skitfilmer, såna vi båda med hatblandad kärlek lägger vår fritid på att se.

Med facit i hand var det tre filmer och tre recensioner som både på och mellan raderna vittnade om både bubbel i magen och romantiskt mys hemma i Johans TV-soffa men det började kanske inte så bra med den första filmen.

”C:a femton minuter in i filmen vill jag täppa till truten på Jesse och han pretentiösa pladder om döda mormödrar och annat tjafs. Efter trettio minuter känner jag att jag håller på att storkna i tv-soffan över paret som pratar så saliven yr över Wiens gator. Ingen normalt funtad tjugoåring har denna makalösa svada om sina inre tankar och känslor – åtminstone delar man inte med sig av dem. Jag kan för sakens skull upplysa er om att det gör inga 47-åringar heller. När man börjar citera dikter i tid och otid känner jag att snart är måttet rågat.”

Men inte ens en hårdhudad slaffsfilmsälskare som Johan kan värja sig mot Jesse och Celines kärlekshistoria. Den liksom gräääver sig in.

”Det går några dagar och konstigt nog vill inte filmen lämna mitt sinne ifred.  Jag börjar fundera mer över premisserna för paret som regissören Linklater satt upp. Dunkla vrår vaknar till liv i min hjärna och jag börjar minnas så smått om hur det var att vara tjugo och ju mer jag tänker på filmen desto bättre blir den. Om man köper konceptet att Jesse måste ta sitt flyg på morgonen blir historien med ens mer känslomässigt dramatisk. De två har mött sin tvillingskäl genom en slump. Då de vet att mötet är begränsat i både tid och rum och att de två troligen aldrig kommer att träffas igen vågar de vara mer öppna mot varandra, därav den något osannolikt ärliga dialogen mellan de två.”

När jag läser igenom Johans texter igen känner jag suget bubbla upp, jag vill se om Before Sunset – igen. En filmblogg som inte har recenserat alla tre filmerna är (väl?) ingen filmblogg att tala om så det är bara att sätta sig väl tillrätta i soffan och säga hej till Ethan Hawkes Jesse och Julie Delpys Céline igen.

Nio år efter att Jesse och Céline träffades en enda natt i Wien är Jesse i Paris för att prata om sin nyligen utkomna bok, vars kärlekshistoria är baserad på just på den där enda natten, den som uppenbarligen betydde enormt mycket för Jesse. Bland publiken i bokhandeln ser han Céline och när blickarna möts är det som att jag får en elektrisk stöt i soffan trots att jag sett filmen flera gånger. Jag undrar om det finns två skådespelare som har bättre personkemi än Ethan Hawke och Julie Delpy? Tom Hanks och Meg Ryan är uppe och nosar men Hawke och Delpy är trovärdiga på ett sätt som är bortom skådespeleri. Det går inte att förstå att det står ett filmteam bredvid, att kameror synar dom.

Bara en dag är blott åttio minuter lång på gott och ont. Gott för att det inte finns en enda sekund ”onödig” film, ont för att jag vill se mer. Dom tidigare gångerna jag sett denna film har jag inte vetat att det kommer att komma en uppföljare, det bitterljuva elementet är således lite lugnare nu än då. Samtidigt, nu när jag vet vad som händer nio år till framöver så växer filmen ännu mer.

”Fiction och fantasi flyter ihop och jag börjar fundera över var Jesses och Celines karaktärer tar vid och Hawkes och Delphys personligheter slutar. Frun skrek högt i frustration över ovissheten i slutet av filmen, jag som gillar öppna slut jublade men fick samtidigt trösta henne med att en uppföljare är på väg.”

Jag känner igen den där känslan. Jag har känt den när eftertexterna rullar i slutet på alla tre filmerna. Fast nu finns det ingen tröst, bara ett limbo. Kommer det en fjärde film? Den som lever får se.

Tack Johan för att du fick mig att bänka mig i soffan och återse ett filmpar som är så nära verklighetens vänner som ett filmpar kan bli. Och tack för att du stångar din panna blodig i ditt idoga letande efter udda skräckfilmpärlor. Din filmblogg är en pärla i sig på det sättet.

Filmitch recensioner på Before-trilogin: Before sunrise 10/10, Before sunset 8/10, Before midnight 8/10.

Mina betyg på Before-trilogin: Before sunrise 5/5, Before sunset 4/5, Before midnight 4/5.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat som heter Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.

 

Publicerat

GRÅTA MED ETT LEENDE

Vad händer med den kritiska delen av hjärnan när man blir precis golvad av en skådespelarprestation? Går det att se filmen som en helhet, går det att analysera eventuella fel och brister eller lägger sig skådespelarens närvaro som en nytvättad fleecefilt över hela slutprodukten och man kan tillåta sig att bara….le.

Ja.

Jag ler.

Jag ler och jag tänker fortsätta le.

Javier Bardem spelar Ramón Sampedro, en spansk man som vid 25 års ålder var med om en dykolycka och blev förlamad från halsen och nedåt. Dom närmaste 29 åren kämpade han för sin rätt att ta sitt eget liv, något som inte är helt enkelt liggandes i en säng utan möjlighet att röra annat än mun och ögon. Han behövde, ville ha och drömde om dödshjälp.

Att vara skådespelare och inte ha några andra hjälpmedel än ansiktet att ta till tror jag inte hör till vanligheterna. Totalförlamade roller kryllar det inte av. Därför blir det kanske extra påtagligt hur imponerande Javier Bardems skådespeleri faktiskt är när han ligger där som ett paket i sängen och ändå lyckas ta sig genom TV-rutan och ända in i mitt hjärta bara med hjälp av en blick eller en rörelse på munnen. Han visar en människas hela känsloregister och han visar det genom att göra till synes…ingenting. Ändå gör han allt.

Gråta med ett leende är baserad på den sanna historien om Ramón Sampedro. Filmen vann en Oscar för Bästa utländska film  2005 och slog därmed både Hitlerfilmen Undergången och den svenska Så som i himmelen på fingrarna. En välförtjänt vinst!

Publicerat

ÄNGEL I NEW YORK

Att fira jul i New York är något alldeles extra. Jag har gjort det en gång i mitt liv och det minnet sitter kvar i både hjärtat och hjärnan.

Man har ju sett det så många gånger på film, julskyltningarna, alla blinkande lampor och perfekt pyntade granar, skridskoåkarna på Rockefeller Center och stressade citymänniskor med överdimensionerade papperspåsar (med tvinnade handtag) som baxar in sig i gula taxibilar. Jag vet inte om det finns en plats på jorden som symboliserar JUL mer än New York, ja det ska väl vara jultomtens verkstad på Nordpolen då men dit är ju svårt att åka.

Men hur mycket julstämning staden New York än bjussar på på ytan så bor det (ju) helt vanliga människor där, människor som på sina egna vis kämpar för att få ihop en jul värd att fira. Det är några av dessa vi får lära känna i den här filmen. Den ensamma medelålders kvinnan Rose (Susan Sarandon) som skött sin sjuka mamma i tio års tid och aldrig unnat sig att fokusera på sig själv och polisen Mike (Paul Walker) som älskar den eldiga Nina (Penelope Cruz) och som träffar på en skum servitör på ett café (Alan Arkin) som verkar känna honom rätt bra.

Människor passerar revy, karaktärer som i film brukar benämnas som biroller men som i verkliga livet kan vara nog så viktiga, för att inte säga enormt viktiga. Det händer saker, på pappret små saker, men alla små saker är inte bagateller. Jag tror att det är dom små händelserna i livet som verkligen spelar roll. Händelser man kanske inte tänker på just när dom sker men som åratal efteråt gör skillnad i hur man tänker, känner och är.

Att fira jul i New York var en stor sak för mig. Att sitta på ett litet snabbmatställe vid Times Square och äta en stor tomatsåskladdig köttbulle samtidigt som jag visste att alla hemma i Sverige tittade på Kalle var en liten sak. Då. Nu minns jag smaken av köttbullen som om det var igår. Jag minns julsångerna som spelades på radion, jag minns känslan av den svarta fleecetröjan mot huden, tröjan jag letade efter i tusen affärer då min resväska flugit till en annan stad och jag frös. Jag minns att jag trots allt det fina längtade hem men inte förstod varför. Nu förstår jag.

Jul för mig är skinkmacka med alldeles för stark senap, senap som letar sig upp i näsan och nästan svider. Jul för mig är iskall julmust. Jul för mig är hemmagjord vitchokladochlimetryffel som aldrig stelnar. Jul för mig är en minnesbank av alla jular som varit, alla jag firat med, alla julpyntade hem jag befunnit mig i, julklappar jag fått och gett, dofter, smaker och – förstås – timmen med Kalle Anka.

Det finns kanske en ängel i New York men jag tror det finns änglar på många ställen, det gäller bara att titta noga. Och tror du inte på änglar kanske du i alla fall kan tro på en mysig film med flera skådespelare som presterar sitt allra yttersta. Paul Walker till exempel. Penelope Cruz till exempel. Susan Sarandon till exempel. Alan Arkin till exempel. Lysande alla fyra! Och bara timmar kvar nu till årets mest sönderplanerade och förväntansfulla dag.

Publicerat

Måndagar med Matt: THE BOURNE SUPREMACY

Jason Bourne har gömt sig för sina forna arbetsgivare på andra sidan jorden. Han försöker analysera sina jobbiga minnen och drömmar, skriver ner dom på papper, försöker bli hel genom att leva ett lugnt och spartanskt liv med sin Marie (Franka Potente).

Men – såklart – verkligheten kommer ikapp dom. En snubbe som Jason Bourne blir inte ointressant bara för att han själv vill det. En yrkesmördare letar upp honom för att tysta honom en gång för alla och det blir inte sin egen död Bourne tvingas hantera, det blir livet på ett nytt sätt.

The Bourne Supremacy förvånar mig. Mitt minne av filmen från när jag såg den första gången är att den var på´t ungefär som första filmen. Samma historia, samma känsla, samma tempo. Okej, mycket av filmerna ÄR stöpta i samma form men här tycker jag att det brummas bra mycket coolare när det trycks på gaspendalen. Musiken som funkade ypperligt även i första filmen har fått ett bättre tryck och blir som en pulshöjande ljudmatta genom hela filmen. Matt Damon har växt in i rollen och är inte alls den pojkspoling han var i The Bourne Identity. Nu är han actionkille. Tuff liksom. Stenhård. Funktionell.

Joan Allen spelar Pamela Landy, kvinnan i chefsposition som ska se till att Bourne hittas. Jag tycker hon är jättebra här, både i genussamspelet med Brian Cox och som målinriktad intelligent kvinna. Chris Cooper hade lite av samma roll i första filmen och ingen skugga över honom men Joan Allen känns som ett fräscht inslag, idiotmän i maktposition ser man överallt.

Det här var helt klart en energiboost. Jag känner mig glad, upprymd och sugen på mer. Matt Damon och The Bourne Ultimatum – here I come!

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: KUNG ARTHUR

När jag såg den här filmen på bio höll jag på att självantända av aggressioner. Maken till dålig film, maken till undermåliga skådespelarprestationer, maken till USEL berättad historia om Kung Arthur, hans riddare kring runda bordet och den där Guinevere. Och nu tvingar jag mig själv att se om eländet enbart för att specialstudera Mads Mikkelsens sporadiska närvaro.

Jag är en idiot.

Jag försöker fokusera på nåt som är bra när jag ser filmen men det enda jag kan komma på är att det är kul att Magdalena Graaf döpt sina mellansöner till Lancelot och Tristan och att det är lite synd att minsta sonen Charlie inte fick heta Gawain, Galahad eller Bors.

Filmen är precis lika dålig nu som då och Mads nuna hjälper inte ett skit.

Undvik!

Filmen:

Mads: