Etikett: 2004

Publicerat

MASJÄVLAR

Finns det någon film som på ett bättre sätt kan symbolisera mitt liv just precis nu än Masjävlar? Ja, det gör det alldeles säkert men det känns inte så.

Historien känner jag mer än väl igen. Mia (Sofia Helin från Bron)  är uppvuxen i en liten by i Dalarna och flyttar som ung till Stockholm. Hon skaffar sig ett bra jobb, boende, ett liv i den stora staden och återvänder sporadiskt till sin hembygd och varje gång hon hälsar på sina föräldrar och syskon känner hon sig borta och vilse trots att hon på pappret är hemma. I know the feeling, kan man säga, även om min barndoms byhåla inte ligger i Dalarna.

Mias pappa fyller 70 och hon åker upp för att fira honom. Det enkla tårtkalaset hon tror sig komma till är utbytt mot en stor överraskningsfest i bystugan med buffé och hemkört på dunk och alla är där. Storasystrarna Eivor och Gunilla är precis som vanligt: Eivor (Kajsa Ernst) är kontrollerande, korrekt, bitter och missunnsam och gift med samma man som hon träffade i skolan och Gunilla (Ann Petrén) är nyskild och någotsånär nyknullad av en ung amerikan på Bali som lurade skjortan av henne men hon är lika glad för det. Han skulle kunna få lura henne varenda dag om det var så trevligt som dom hade det där – på Bali.

Självklart ligger gamla konflikter och lurar i vassen, såna som en spårhund utan nos kan lukta sig till och som varje gång dom börjar diskuteras avslutas snabbt och tvärt med ”men nu pratar vi inte mer om det”. Lägg locket på, håll grytan kokande där under så det luktar härsket och smakar skit, men red för all del inte ut några problem, det är väl bara onödigt. Men precis som i verkliga livet knackar problemen på dörren tills någon öppnar och när dörren väl öppnas i Masjävlar då händer det grejer.

Jag tycker om känslan i Masjävlar. Jag tycker regissören Maria Blom har hittat en ton som känns genuin och fin och som jag – med samma ryggsäck som Mia – absolut känner igen. Just den tonen gör att jag ibland blir lite illamående. Det kommer för nära. Det blir nästan ångest istället för komik och det är ju inte filmens fel, det är mitt. Dom kvinnliga skådespelarna Sofia Helin, Kajsa Ernst, Ann Petrén som systrarna och Inga Ålenius som deras mamma är verkligen Kvartetten Klockren i den här filmen. Jag tycker om dom alla fyra, jag känner igen dom, jag har egna varianter av dom allihop i min bekantskapskrets och trots att dalmålet kanske inte sitter som en smäck i alla scener så kan jag se mellan fingrarna på det.

Det enda jag tycker Masjävlar saknar är en eftersmak. Jag glömmer filmen direkt efter eftertexterna och en film utan bestående men och/minnen kan aldrig få toppbetyg men det betyder inte att filmen är dålig, nej, inte alls. Masjävlar är en underhållande film om en livssituation som jag och Mia delar med många många som bor i vår huvudstad.

Publicerat

Veckans Aaron: Suspect Zero

Tänk dig att du befinner dig nånstans i mitten på 80-talet. Du har gått nån förberedande filmarutbildning på nån icke-CSN-berättigad skola i förorten, du har ärvt lite pengar från en äldre släkting som lugnt somnat in och för pengarna köper du en blaffig filmkamera. Det blir lite pengar över och du tänker:

WOW, jag gillar Falcon Crest, jag är duktig på att klippa ihop porrigt röda drömska bilder så dom ser fejdade ut med skuggiga kanter och jag har en fallenhet för att modellera ögonlockssaknade ögonglober i cernitlera. Jag vill filma nåt som ser ut som en blandning av David Lynch, ett polskt TV-drama och en teakmöbel. Ja! Det vill jag göra! Hurra!!

Hurra, ja. Ja, det kan man ju säga om man vill men det är svårt att säga det utan att tjonga till en massiv dos ironi i rösten. Jag misstror inte dom säkerligen höga intentionerna hos varken manusförfattaren Zak Penn eller regissören E. Elias Merhige men jag hoppas nånstans att den färdiga filmen inte alls blev som dom hade trott. Jag hoppas också att den inte blev som Aaron Eckhart, Carrie-Anne Moss och Ben Kingsley trodde när dom läste manus för OM filmen blev som väntat då undrar jag om dom lider av dyslexi alla tre.

Suspect Zero är en film som lider av solklara Se7en-komplex. Jag hånskrattar lite när jag skriver detta för jag förstår nånstas vad filmen är ute efter. Den vill vara lite smart, lite cool, lite fiffig, lite wakka-wakka-heeeey-vad-genomtänkt-det-här-är-hänger-ni-med-i-svängarna-nu-era-korkade-filmnördar, men eftersom filmen lider av det största felet i modern filmhistoria om man ska göra en nervkittlande thriller så kan jag inte göra annat än att skratta högt, hårt och tre snabba.

HA. HA. HA. DET GÅR INTE ATT VISA VEM MÖRDAREN ÄR I FÖRSTA SCENEN. DET ÄR DUMT, DUMT ÄR VAD DET ÄR. FORTSÄTT GÄRNA MED HUR MYCKET BLOD OCH GOJS OCH KROPPSDELAR SOM HELST SEN, DET SPELAR INGEN ROLL FÖR DET BLIR INTE SPÄNNANDE. INTE ALLS OCH INTE NÅNSTANS. MIFFON!

Att Aaron fått mörka linser och blivit tillsagd att blinka sakta var gång han filmas i närbild gör varken till eller ifrån. Han är en bra skådis, han gör sitt jobb, han är en trovärdig polis MEN inte här. Ben Kingsley är duktig på att spela otäck MEN inte här. Carrie-Anne Moss är en av världens ballaste kvinnliga skådisar MEN inte här.

Nu neggar jag så jag blir trött på mig själv men jag kan liksom inte se såna här filmer utan att åtminstone ta fram den där lilla figursågen. Filmen gick att se, visst gjorde den det. Jag somnade inte, jag tänkte inte ens tanken på att spola men jag hade inte särskilt kul. Det var som en vanlig dag på jobbet med halvtrist matlåda, tandläkartid efter lunch och skoskav ungefär. Lite BLÄK alltså, fast nånstans kunde det ändå vara sämre.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Melinda & Melinda

Om det var speciellt att se en Woody Allen-film när jag var yngre så är det peanuts mot hur det känns att se filmerna nu när jag är vuxen. Karaktärerna, dom ”vuxna” i filmerna, dom som jag tyckte enbart var komiska och/eller pinsamma när jag var yngre är precis så mångbottnade och mänskliga som vi alla är. Jag tror inte Woody ens skruvar till personligheterna, jag är rätt säker på att dom alla finns på riktigt och att dom finns  inom honom själv.

Det som slog mig efter att ha sett den här filmen är hur Woody Allen väljer att skala av karaktärernas liv för att dom ska passa in i filmerna.

Vuxna människor har vuxna problem, inget konstigt med det, men det finns många aspekter av en vuxen människas liv som sällan eller aldrig porträtteras i en Allen-film. Småbarnsliv till exempel. Barn är överhuvudtaget sällan med i den aktiva handlingen, möjligtvis som ett foster inuti en mage (som i den här filmen) eller som diskussionsunderlag men mycket sällan som aktiva karaktärer. Kanske är det därför Woody Allen-filmer är så pricksäkra, kanske är det därför dom känns så mysiga och så ”rätt” när jag tittar på dom, kanske är det därför dom får mig att hamna i en annan värld för en stund, en bubbla. Kanske är det för att filmerna i all sin vardagsrealism faktiskt bara är….sagor.

Karaktärerna bor väldigt sällan i vanliga mediokra lägenheter på nån bakgata med utsikt mot en sopstation, nej, dom bor i flådigt inredda våningar med inredning som harmonierar i den perfekta ”överklassfärgskalan” (en sådan som får våningsägarens personlighet och kläder att liksom ”smälta in” i väggarna). Karaktärerna jobbar väldigt sällan som busschaufförer eller kassörskor, nej, det är ett myller av tandläkare, advokater, gynekologer, lärare, klassiska musiker, regissörer, författare, kreativa välbetalda smarta yrken som vuxna drömmer om att ha i den bästa av världar. Karaktärerna är väldigt sällan fula och helt utan stil klass och klädsmak, nej, det är vackra människor i dyra kläder och även om kläderna inte är dyra så är dom varsamt matchade i lugna toner som andas teaterpremiär och tennis.

Det flirtas, det sexas, det diskuteras, det bråkas, det vänstras och det är aldrig någon som blir utan, inte ens den där korta gubben med runda glasögon, han som pratar oavbrutet och har en faiblesse för knähöga strumpor, inte ens han blir utan. För i sagorna får den fula gubben alltid den vackraste flickan. I verkligheten får han nöja sig med sämre, det vet vi alla som lever på riktigt.

Vi vet att verkligheten inte är fullt så enkel. Vi vet att det inte händer alltför ofta att det står ett piano på en trottoar – bara sådär – och jag får en plötslig inlevelse och bara MÅSTE spela en trudilutt för att jag känner mig ensam och psykiskt instabil men-ändå-charmig och när jag gör det – bara sådär – så stannar det en vacker smart och välklädd man och han börjar spela även han – bara sådär – och vi spelar och pratar och börjar flirta och han får mig att må bra och vi kan inte leva utan varandra och flyttar ihop i hans etagevåning med äkta mattor på golven. Att jag har två barn jag förlorat vårdnaden om är inget jag tänker på, inget jag pratar om, för jag är vacker och viktig och det stod ett piano på gatan – bara sådär – och jag har träffat en ny man och mitt liv är mitt liv och bihang kan suddas ut – bara sådär – för det här är en saga och bra sagor andas inte ett uns av verklighet.

Men så ÄR Woody Allen. Han är en sagornas man. Han tar fram det fina, det fula, det komiska och det tragiska och han bakar en jättemuffins (i samma size som en kockmössa som Henrik Schyffert skulle ha sagt) av alltihop och vi som tittar äter oss mätta på nittio minuter, skrattar, tackar och rapar och fortsätter sedan med våra liv.

Det är härligt. Jag är glad att han finns gamle Woody. Den dagen han inte finns längre blir det ett stort hål i filmhistorien och vad det ska fyllas med vetefan för vi är många som behöver sagor och väldigt få av oss är barn.

[Radha Mitchell är alldeles toppen som Melinda och Will Ferrell är uthärdlig filmen igenom. Bara en sån sak.]

Publicerat

TAKING LIVES

Jag har alltid trott att det är Billy Bob Thornton på postern här bredvid. Angelina Jolie och Billy Bob, det en gång i tiden strävsamma äkta paret.

Jag har sett filmen nu och jag väntade och väntade, tänkte att det var en överraskning att han inte stod med i förtexterna, att det nog är han som dyker upp som gubbmördaren-i-lådan på slutet för varför skulle han annars synas på filmaffischen men…nej, han ÄR INTE MED. Men om han inte är med i filmen och det inte är han på bilden, vem är det då? Jomensåatteh, luska ut DET den som kan.

Taking lives är en film som frammanar Miss Marple i mig. Den känns intelligent som en engelsk deckare och den är läskig i samma stil som Se7en samtidigt som den är en ordinär amerikansk thriller. Kombinationen av dessa tre gör att jag hatar känslan av att bli förd bakom ljuset, jag bara MÅSTE gnugga geniknölarna och ligga i framkant för jag vill inte bli lurad här, jag vill komma på hur allt hänger ihop och vem som är the bad guy och jag vill komma på det INNAN jag får det serverat, innan Billy Bob dyker upp.

Den kanadensiska polisen är en seriemördare på spåren och Angelina Jolie är FBI-agenten Illeana Scott som kallas in för att bistå utredningen. Hon är skitsnygg (såklart), otroligt smart (såklart) och har en närmast läskig förmåga att kunna sätta sig in i mördares hjärnor. Hon har också en integritet utöver det vanliga.

Costa (Ethan Hawke) är en kille som befann sig på fel plats vid fel tidpunkt. Han ser mördaren och är först på plats vid det senaste brottet och han försöker återuppliva offret, stackarn som fått huvudet, ansiktet, krossat och allt. Tänk så kladdigt det måste vara. Costa blir förhörd om vad han vet och han får rita en fantombild av mördaren.

Jag tror inte jag ska skriva mer om handlingen nu. Det räcker. Jag tycker däremot att du ska se filmen om du inte har nåt bättre för dig nån kväll. Det här är faktiskt en trivsam thriller som till och med är spännande på sina ställen och trots att Ethan Hawke aspirerar på platsen som Fiffis filmtajms nya Ben Affleck så finns det många skådisar i filmen som är riktigt bra.

Angelina Jolie är även här för snygg för sitt eget bästa, vilket måste vara ett I-landsproblem av Guds nåde, men likväl så är det kanske inte enbart av godo att se ut som en Disney-animerad tjej i hennes yrke. Men hon ÄR tuff, hon har cojones och jag gillar det.

Det är inte utan att jag känner mig lite glad. Sevärda thrillers som håller hela vägen växer inte på träd.

Publicerat

Veckans dokumentär: ARMBRYTERSKAN FRÅN ENSAMHETEN

Heidi Andersson bor i en liten by utanför Storuman som heter Ensamheten. Sammanlagt, med henne inkluderat, bor det 16 personer där varav 11 sysslar med armbrytning och alla heter Andersson.

Heidi är världsmästare, femfaldig till och med. Hon är stark som en oxe, envis som en tjur, explosiv som en vithaj, har fötterna på jorden som en tusenfoting och är söt som en hamster. Lisa Munthe och Helen Ahlssons dokumentär visar mig allt detta utan att egentligen berätta något alls, bilderna får tala och jag kan inte göra annat än att förundras, förvånas och nästan förälska mig i hela den fantastiska familjen Andersson och deras liv tillsammans.

Här finns en kärlek och en respekt för varandra som jag sällan skådat i familjer. Det brukar alltid ligga en massa gammal groll, bitterhet, missunnsamhet och annan skit och gro under trasmattorna men här känns det inte så. Det känns som att dom allihop – på riktigt – tycker om varandra och hjälps åt av fri vilja, aldrig av tvång och har dom tråkigt en stund kan dom ju alltid bryta arm.

Att Heidi är en naturbegåvning och har maxat både arv och miljö i sina muskler är otroligt häftigt att se och trots att jag aldrig tänkt tanken att armbrytas (jo, ett par gånger på krogen efter alldeles för många Jäger&Red Bull) och trots att jag vet innan att Heidi vinner VM i Kanada som dokumentären handlar om så sitter jag och hoppar i soffan, spänner hela kroppen, tar i och vill liksom…hjälpa till. Haha, som om det skulle behövas.

Det här är en film som verkligen naglat sig fast i mig. För mig är det här dokumentärfilm när det är som allra allra bäst. En historia om en människa jag egentligen inte vet något om som sysslar med något jag inte känner till och bor nånstans dit jag knappt kan hitta med vare sig karta, kompass eller GPS och en stund senare är hon min bästa vän och jag vill typ bli adopterad, byta namn till Andersson och bygga mig ett eget ”ryssgym” i trädgården.

Jag avslutar med Heidis egna ord. Dom säger allt tycker jag.

”Jag har precis berättat hur en skelande unge med spretande tänder, nästintill flintskallig, med lapp för ena ögat och stora glasögon på sned och byxorna fulla med myror vuxit upp och lyckats förverkliga sin stora dröm genom att vinna VM i armbrytning. Ett tjurigt, tanigt flickebarn med armar och ben som de smalaste stickor och som hellre sög på hårda hundkulor än åt riktig mat, ett barn som i ilskan bet av telefonsladdar och alltid gick runt i långkalsonger, fotbollsstrumpor och fasttorkad tvål i håret. Få kunde inte ens i sin livligaste fantasi föreställa sig att JAG skulle växa upp och bli en armbrytare…”

Se filmen. Läs Heidis blogg. Flytta ut i skogen. Le och förundras. Tyck om varandra. Skratta. Dansa. Var snäll. Bryt lite arm. Måste det vara svårare än så?

Publicerat

Veckans dokumentär: SUPERSIZE ME

Jag vet inte om det finns någon människa som på allvar tror att en diet bestående av enbart BigMac (och annan McDonalds-mat) är bra för dig. Jo, kanske förresten, kanske finns det några ”over there” som inte vet bättre.

Över 60% av den amerikanska befolkningen är överviktiga och den summan har fördubblats sedan 1980. Vad beror det på? Kan man skylla på snabbmatkedjorna? Gravt överviktiga människor (i USA) började stämma McDonalds för att deras mat gjort dom feta men är det verkligen hamburgarnas fel att folk äter dom?

Dokumentärfilmaren Morgan Spurlock ska i alla fall göra ett vetenskapligt test. Han ska under en hel månads tid leva på det McDonalds har att erbjuda och under tiden ta tester för att se hur kroppen reagerar. Under överseende från en magläkare, en hjärtläkare och en vanlig ”vårdcentralläkare” ska alltså den normalviktige Morgan testa hur hans kropp förändras – OM den förändras – genom att under en månad leva på en McDiet, en matkultur som många av hans landsmän redan anammat.

Frukost, lunch och middag, allt med en Mc-prefix alltså, det är det som gäller och det är det den här filmen handlar om. Till en början är det riktigt underhållande. Knepig fakta om amerikanernas matvanor radas upp och mina ögonbryn höjs mer och mer och mer men innan dom hamnar uppe vid luggfästet slår det mig att jag egentligen inte är förvånad.

Episoden som handlar om den gravt överviktige diabetespatienten som inte verkar fatta att hans dagliga intag av 8 (ÅTTA!) LITER  Diet Coke har något med hans försämrade blodsockernivå att göra ”för det är ju inget socker i diet-läsk” är närmast komisk, om än jävligt tragisk.

Jag tror filmen hade vunnit på ett klippas ner i längd en aning då det inte är varken underhållande eller upplysande att se snabba klipp från McDonaldsrestauranger och att se Spurlock äta flobbig mat i närbild i hundra minuter men tanken med filmen är ändå inte helt dum.

Jag fick mig en tankeställare (eller två) även om jag fortfarande tycker att en Egg McMuffin till frukost ibland kan vara världens godaste vardagslyx. Med tanke på att 46 miljoner människor världen över äter på McDonalds en vanlig dag så är filmen en nyttig ögonöppnare, även om jag tror att många som skulle behöva se den aldrig kommer att komma på tanken. Men så är det ju ofta.

Publicerat

50 first dates

Harry (Adam Sandler) är precis som vanligt när det vankas Adam-Sandler-film: en riktig kvinnokarl.

Han leker med tjejerna, vill ICKE binda sig men får varenda vacker tjej/kvinna/dam/vad-som-helst-med-långa-smala-ben-och-muffla dit han vill bara genom att ljuga lite snyggt och dom faller som furur (läs: dumma jävla våp). I sitt arbete som veterinär träffar han dagligen sina bästa vänner Valrossen och Pingvinen samt en sexuellt frustrerad hermafrodit med tyrolerflätor.

En morgon när båten gått sönder och han tvingas gå iland på en annan hawaiiansk ö ser han Lucy (Drew Barrymore) på frukostfiket. Hon sitter och leker med maten, bygger en tipi av våfflor och sirap och han blir störtkär vid första ögonkastet. Dom börjar prata, hans fingrar luktar fisk, hon älskar fisklukt, dom fuldansar på parkeringen och bestämmer sig för att träffas där morgonen efter på ännu en frukostdejt.

Det blir morgon, Harry dyker upp och Lucy med men ingenting blir som planerat för Lucy har ingen aning om vem Harry är. Hon har aldrig sett honom förut. Lucy har nämligen inget närminne.

Ja, det här ÄR dumt, det är nåt så outsägligt dumt men det räcker liksom inte.  Jag tycker filmen lider stort av falsk marknadsföring. Vadå komedi? Det är väl fan inte roligt att träffa sin livskamrat och tvingas övervinna hennes förtroende, hennes kärlek varenda dag för att hennes hjärna är som ett blankt papper där minnet borde vara? Hur ska det kunna bli komiskt, jag fattar inte det. Jag kan inte skratta åt det i vilket fall.

Drew Barrymore och Adam Sandler är fina tillsammans både här och i The Wedding Singer men där den sistnämnda filmen håller mer än väl hela vägen där håller den förstnämnda inte ens genom första kvarten. Den börjar i Bolibompa-nivå, sjunker för ett par minuter till den härligt ytliga kiss-och-bajs-standarden som är så karaktäristisk för en Adam Sandler-film men sen blir det trasig berg-å-dalbana av alltihop, utan varken berg eller dalar. Filmen lämnar en liten men ganska ledsen klump i magen hos mig och jag gillar inte att få den känslan, inte av en romcom.

Publicerat

Veckans Bening: Being Julia

Vi befinner oss i London. Året är 1938 och Julia Lambert (Annette Bening) är trött. Hon är en aktad teraktris, West Ends mest glamorösa diva och hon bär upp familjens teater på sina axlar kväll efter kväll efter kväll. Hon är utrråkad och slut och behöver en paus men hennes äkta man och tillika teaterchef Michael (Jeremy Irons) tänker på ekonomin och avsaknaden av densamma utan Julia på scen.

Julia hittar lösningen i att skaffa sig en ung älskare och hon fullkomligt lyser på scen. När den unga mannen sen lämnar henne för en yngre kvinna ja, det är inte så att Julia sätter sig på kammarn´och tycker synd om sig själv nej, tvärtom.

Being Julia är på pappret en historia om en ”stark kvinna” men jag vet inte det jag. Jag vet inte om det är ett likamedtecken mellan stark kvinna och att bete sig som en dålig man. Filmen är i vilket fall 99 minuter fullsmackat med otrohetsaffärer, passion, svartsjuka och hämndbegär och det snygg packeterat, nästan för snyggt för min smak. Miljöerna och karaktärerna skapar en distans till händelserna som filmen inte vinner på, men vem är jag att klaga, det är ögongodis och stort skådespeleri. Det räcker långt.

Att Annette Bening fick en oscarsnominering för sin tolkning av Julia var HELT RÄTT för trots att hon spelar över så gör hon det med grym finess. Hon är så sjukt bra att jag vill pussa henne över nästan sådär som bebisar gör med öppen och ”salivig” mun. Sen vill jag krama henne och aldrig släppa. Sen vill jag göra ett stort plakat med hennes namn på och gå genom världens största städer och skandera så folk förstår vilken lyyyysande FILMSTJÄRNA hon är. En av dom största nu levande och en av dom som genererar minst antal tecken i skvallerspalterna.

Warren Beatty, du har en höjdarfru! Be nice, annars får du med mig att göra.

 

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: THE DAY AFTER TOMORROW

Roland Emmerich är en kille som kan det här med katastrofer på film.

Nu återvänder han ännu en gång till New York, staden som verkar ha gjort honom riktigt jävla illa nångång i barndomen. I Independence day var det utomjordingar som demolerade staden, i Godzilla var det ett japanskt muterat monster som la ägg i Madison Square Garden och nu kommer istiden till Amerika och även om det blir kallt som tusan i många städer over there så är det New York som är centrum, navet liksom, Staden med stort S, helvetet på jorden.

Jack (Dennis Quaid) är klimatforskare och pappa till Sam (Jake Gyllenhaal). Att han är en frånvarande och rätt kass farsa står klart ganska snart och där har vi en av fördelarna med Roland Emmerich-filmer: historierna är inte bråddjupa direkt och alla relationers plus och minus skrivs oss på näsan så vi inte ska missa nåt. Till och med amerikaner ska kunna slappna av i biofåtöljen och låta cellen vila.

Alla katastroffilmers måste-ingredienser finns med här: föräldrars sentimentalitet och ork att flytta berg för att rädda sitt barn  (fast i detta fallet är det Jack som går från typ Washington till New York iförd snöskor i 120 minus), storsvulna vyer över raserade städer, ungdomlig förälskelse, en hund och som grädde på moset: en cancersjuk pojke. Ovanpå allt detta kan du plussa civil olydnad i stora format då bibliotekets böcker används som ved!  Vojne, vojne, DÅ är det verkligen ILLA!

The day after tomorrow är en sån film som faktiskt går att se i reklamfinansierade kanaler då varken reklamen i sig eller en långpratade ringande släkting gör någon direkt skada. Det är en lättsam och rätt underhållande axelryckning, inget mer än så.

 

Publicerat

PSH-helg: ALONG CAME POLLY

Som sista film den här Philip Seymour Hoffman-helgen har jag valt Along came Polly.

När jag såg den på bio första gången låg jag mestadels på golvet mellan sätena i kramp. Jag skrattade som om det inte fanns en morgondag, tårarna rann, jag kippade efter andan och missade så mycket av filmen att jag var tvungen att se om den några dagar senare. Nu har jag sett den säkert tjugo gånger till och jag tröttnar inte. Aldrig att jag gör det.

Philip Seymour Hoffmans entré i filmen är värdig vilken diva som helst. Herregud så galet, hahahahaha! Alltså, han kommer in genom dörren och bara hmppaaahahaaahahaaaaa, nej det gååååår inte, jag kan inte klä detta i ord, det går inte men ett tips är att spola tillbaka och se scenen i slow motion. Det är filmhistoria och jag kan inte fatta hur han lyckas göra det han gör så sablans snyggt.

Se filmen, se den, bara gört! Tycker du inte om Jennifer Aniston, avskyr du Ben Stiller, hatar du illrar, kiss och bajs och svettskämt, försök stå över det och se Along came Polly för stunderna med PSH i sitt ABSOLUTA ESSE.

 

 

 

 

Gift dig med mig Phille! Kom hit med dina grå nedhasade mysbyxor, ditt cykelställ och din slappa bakdel. Ett liv med dig kan aldrig bli tråkigt. Vad väntar du på? I wanna be Fiffi Seymour Hoffman!

Publicerat

PALINDROMES

Efter Happiness och Storytelling har nu recensionsturen kommit till ännu en film signerad Todd Solondz: Palindromes.

13-åriga Aviva vill ha barn. 13-åriga Aviva vill INGENTING annat än just det, att bli mamma.
Ja, det var handlingen det. Det var inte ens ett försök att göra en lång historia kort utan det blev liksom inte mer än sådär.

Aviva spelas av åtta olika personer i filmen vilket innebär att är man minsta ofokuserad (som jag var) och kanske inte hundraprocentigt koncentrerad (som jag var) och kanske inte tycker det är svinkul med såna hära moderna konstprojekt-typ-djupingprylar (Solondz har tydligen alltid velat ha fler skådespelare till en och samma roll ”för att olika människor har olika talanger”) så blir det inte speciellt intressant. Knappt ens sevärt faktiskt. Jag satt med fingret på stoppknappen flera gånger och det enda som höll mig ifrån det sista trycket var det gamla vanliga: jag vill inte tycka saker om en film jag inte sett klart.

Nu har jag sett den – klart – och jag skulle ha tryckt på stopp redan efter tio minuter för varken filmen eller den här recensionen känns det minsta glädjande, varken för mig själv eller för andra.

Det enda med filmen som höll mig uppe var Ellen Barkin. Hon är en av dom snyggaste människorna på jorden och jag har gillat henne stenhårt sen jag såg Sea of love 1989. Annars var filmen ett enda långt njäääää. Jag hittade ingenting av Solondz egensinniga filmmagi som jag tycker så mycket om i hans andra filmer och det gjorde mig lite ledsen.

Nu ska jag vänta skitlänge innan jag ser Life during wartime.

 

Publicerat

Tre om en: ETERNAL SUNSHINE OF THE SPOTLESS MIND

Andreas från AddePladdes filmblogg.

Komiker i ”seriösa” filmer är ett vanligt grepp i Hollywood och det må kännas lite konstigt, men ibland blir det riktiga lyckoträffar. Det skapar en väldig kontrast och om komikern innehar lite skådespelartalang kan det till och med bli riktigt bra.

I Eternal Sunshine har Michel Gondry använd just ovan nämnda metod med Jim Carrey i huvudrollen, som för övrigt är en man som jag är övertygad har fler mörka sidor än vad han vill ge sken av. Lite som en amerikansk Robert Gustafsson. Det blir i alla fall en joyride i minnenas värld med Carrey och den enastående Kate Winslet.

Charlie Kaufman är trollkarlen bakom det komplexa manuset, som hittills är det mest lyckade av hans verk. Adaptation och Being John Malkovich har sina egna storslagna kvaliteter, men Eternal är den enda som verkligen lyckas beröra på ett känslomässigt plan. Det är en film som får en att stanna upp, tänka till och medan Jim Carrey återupplever det ena minnet efter det andra så börjar man reflektera över sitt egna liv.

Kate Winslet är som vanligt utom denna värld. Den kvinnan borde få förtur på Oscarsgubben varje gång hon släpper en ny film.

En annan viktig faktor är att Eternal faktiskt blir bättre för varje titt. Hur många filmer har sådana egenskaper? Inte många, men så är Eternal Sunshine of the Spotless Mind en unik film. Kanske är det som varit värt att minnas i alla fall? Jag tycker nog det.

Betyg: 5/5

.

.

Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord.

Det finns många minnen i skallen man önskar inte skulle finnas där – förnedrande stunder, besvärande situationer och taskiga ord. När man har fått hjärtat krossat är det helt naturligt att känna att det vore bättre om hela relationsbiten vore utraderad från ens medvetande, de bra bitarna är inte till någon tröst utan gör bara mer ont än de dåliga. Så tänk om det funnes en sådan möjlighet? Vad skulle man föredra att inte minnas alls?

För Joel Barish är svaret uppenbart: Clementine. Inledningsvis dragna till varandra på grund av sina olika personligheter kommer både Joel och Clementine till slut till den punkt där alla de där olikheterna bara blir argument för varför de inte längre gillar varandra. Hon tycker han är dödligt trist, hämmad och kvävande. Han tycker hon är prålig, lite väl glad i alkohol, påflugen och, ärligt talat, lite obildad. Varje konversation blir bara ytterligare en möjlighet att såra varandra där man vet att det kommer att smärta som mest.

Så då kommer ju Lacuna Inc som en räddande ängel, företaget som raderar folks jobbiga minnen med ungefär lika mycket påverkan på hjärnan som en rejäl bläcka. Men även om tekniken är förfinad till att med pikometerprecision likvidera minnen finns också den mänskliga faktorn att räkna med.

Det måste sägas med en gång: ovanstående beskrivning är inte ens i närheten av att göra Eternal Sunshine… rättvisa. Berättad så här rakt upp och ned låter det som om filmen är en enkel historia om hjärtesorg och glömska. Hjärtesorgen och glömskan finns där, inga tvivel om den saken, men det raka berättandet kan man se sig i månen efter. Istället erbjuder den ett fantastiskt fascinerade utforskande av hur man rent fysiskt kan manifestera minnen eller avsaknaden av dem.

Eternal Sunshine… är karakteriserad som en romantisk film men här känner jag i ärlighetens namn inte så mycket för den. Jim Carrey är sympatisk som Joel (om än något känslomässigt hämmad) och Kate Winslets Clementine är särartad på ett rätt tilltalande sätt som nästan bara hon fixar. Trots det tycker jag inte att jag får någon egentlig kontakt, varken med dem som personer eller deras förhållande. Det är inte kärlekshistorien som får mig att bli glad, det är istället surrealismen och visionerna i berättandet.

Narrativet är nämligen uppbrutet på flera plan och det här en sådan där film som man egentligen behöver se om minst en gång om man vill hänga med på alla små nickningar och antydningar som man missade kapitalt första gången. Hur icke-linjärt det än är, hänger ändå berättelsen om Joels (och Clementines) minnen ihop och det går faktiskt att se en röd tråd som långsamt börjar lysa klarare och klarare. Jag kommer på mig själv med att ibland sitta och bara hisna över hur påhittigt de olika historierna väver ut och in i varandra, kröker sig runt sin egen axel, biter sig själv i svansen och allt utan att krocka. Trots att filmen i mångt och mycket fokuserar på Joels ångest (över ganska många saker faktiskt) är den underbart fantasifull.

Framförallt blir jag helt betagen i de olika sätt varmed Charlie Kaufman (manus) och Michel Gondry (regi) lyckas göra minnen och deras sönderfall så fysiska, med en del nästintill magiska övergångar. När Joel närmar sig Clementine på jobbet och hon inte verkar känna igen honom panorerar kameran snabbt ut, belysningen släcks successivt, Joel kommer ut genom en dörr och sitter helt plötsligt i trappen hos sina kompisar för lite tröst i sin misär (ok, det låter platt när man beskriver det, men det är det inte, tro mig). Joel blinkar till, Clementine (eller minnet av henne?) är plötsligt försvunnen och med henne alla omslag – böckerna i de omgivande bokhyllorna är helt blanka.

Överallt finns också olika mer eller mindre tydliga språkliga hänvisningar till minnen och glömska. Lacuna kommer från det latinska ordet för hål eller grop och betyder gap eller tystnad inom en mängd olika områden (musikaliskt, lingvistiskt, juridiskt). Titeln, ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”, kommer från Alexander Popes episka 1700-talsdikt Eloisa to Abelard, inspirerad av en historiens mest välkända kärlekshistorier. I det fläckfria minnets eviga ljus har man gett upp all längtan.

Ta detta överflöd av infall, lägg fram det mot bakgrund av Jon Brions lite eftertänksamma och vemodiga score och du har en sagolik film som kombinerar det absolut bästa av Gondrys surrealism och Kaufmans invecklade utveckling.

Betyg 4/5

.

.

Fiffi från Fiffis filmtajm.

Nångång ibland känner jag att det här med att växa upp och samla på sig erfarenheter kanske inte är så dumt egentligen.

Det är inte bara att jag blir klokare med åren, det händer att jag ibland tänker lite mer nyanserat också. Förr var allt svart eller vitt, nu kan jag arbeta lite mer i gråskalan utan att känna mig torftig och tråklagom.

När jag såg Eternal Sunshine första gången 2004 var jag fortfarande inne i tankebanan att Jim Carrey var en grimaserande högljudd tramspelle och ingenting mer än det. Jag förväntade mig att få se honom i färgglada komiska roller där inte ett enda skämt nådde över skärpkanten. Så börjar filmen och Jim Carrey spelar Joel, en tärd, ledsam typ med ett ansikte som livet gått hårt åt och han träffar Clementine (Kate Winslet), en blåhårig vivid ung kvinna och jag sitter där och kliar mig i hårbotten och undrar vad fan det är som pågår.

Det finns ingenting glasklart med Eternal Sunshine. Handlingen är luddig, på gränsen till obegriplig ibland och den griper aldrig tag i mig. Den gör ingenting alls med mig annat än får mig irriterad, trött och jävligt besviken. För mig är Eternal ingenting annat än ett superfiasko, ett avskrap under skon, ett hån mot filmpubliken.

Sen går det sex år. Sex fucking små år, inte mer än så och jag ser om filmen. Mest ser jag om den för att kunna leverera en stenhård klockren toksågning till det här inlägget och för att få tillräckligt med uppdaterad information i ryggan för att kunna stå för vartenda ord. Jag trodde liksom inte att det skulle bli mer än så.

Rent objektivt har inte mycket hänt med mig på dessa år (inbillar jag mig) men tydligen massor under hjärnbarken. Jag tittar på filmen och fattar grejen lite mer nu. Jag kan se det mysiga. Relationen mellan Joel och Clementine som jag hångarvade åt förra gången känns faktiskt ganska trovärdig nu. Dom är fina tillsammans och storyn är visserligen fortfarande psyko men inte kolsvart som då, mer miljonprogramsgrå.

Jag kommer inte se om filmen om sex år igen men jag måste erkänna (om än lite motvilligt) att Eternal sunshine of the spotless mind har återupprättat någon form av heder i min filmminnesbank. En väldigt otippad heder då jag så ofta och så hjärtlöst sågat denna i andra sammanhang. Men inte idag och inte här. Det får någon annan göra.

2004

 

2010
(Fast det är en svag trea. Nån jävla måtta på utveckling får det vara.)

 

 

Publicerat

THE NOTEBOOK – DAGBOKEN

Det är nåt så sjukt jävla sorgligt med gamla människor som väntar på döden.
Jag har så lätt att tänka mig in i den situationen, att känna ”jaha, var det inte mer än såhär” och ”det var mitt liv det…nu är det slut och jag kan inte göra ett skit åt det”.

Att se gamla människor som väntar på döden och som samtidigt har levt ett helt liv ihop och den ena är gravt dement och den andra desperat försöker komma innanför skalet och få se/prata med sin käresta en sista gång, DET är så sorgligt att hela kroppen bara ångestfulskriker alldeles tyst med öppen mun, fast på insidan.

Dagboken handlar om Noah (James Garner) som är i just precis den situationen. Han bor på ett äldreboende fast han egentligen inte behöver vård, men hans fru Allie (Gena Rowlands) har alzheimer och behöver hjälp dygnet runt.

Noah har skrivit ner hela deras liv, hela deras kärlekssaga, i en anteckningsbok och läser ur den dagligen för henne för att kanske kanske ett par minuter här och där få henne att minnas honom, deras barn och deras liv.

Parallellhistorien till Noah och Allie på hemmet är Noah och Allie som unga (Ryan Gosling och Rachel McAdams). Hela historien som Noah läser visas upp och vi får följa med hela vägen från första ögonkastet till det sista och alla turer däremellan.

Jag erkänner, jag var skeptisk som fan till den här filmen. Jag tänkte länge att det bara var nåt romantiskt massproducerat bös, men jag erkänner gärna när jag har fel och i det här fallet hade jag det.

Dagboken är inget dravel. Det är en välgjord, fin och kärleksfull film om livet som det faktiskt ser ut för dom flesta. Det är sällan man får en biljett till en VIP-rälsbuss från vaggan till graven, nej, det är ups, det är downs och det blir kanske inte riktigt som man tänkt sig alla gånger.

Som med den filmen till exempel. Min plan var att se en jaha-film och kanske somna lite men det var en plan som sket sig rätt brutalt. Jag somnade inte, jag grinade floder och har snutit sönder området mellan näsborrarna. Men samtidigt inser jag att utan min brutala dödsångest hade filmen inte varit lika gripande. Filmen är bra men kanske inte sååååå gråtframkallande för normalblödiga som den var för mig.