Etikett: 2006

Publicerat

THE WOODS

The Woman var en film som verkligen satte igång min Lucky McKee-stalker-nerv. Nu var kanske inte hans episod i Masters of Horror nåt att skriva hem om men min syn på honom som regissör försämrades inte. Han är skönt udda, duktig, egen. Jag tror på honom.

Nu har jag hittat The Woods, en film från 2006 med en riktig favvo i en av dom stora rollerna: Patricia Clarkson. En rysare i flickskolmiljö skulle man kunna kalla det. Eller en demonrulle i skoluniform. Eller en internatskräckis. Eller helt enkelt en helt okej film om man gillar den övernaturliga genren.

Den där skogen som omger Falburn Academy är nämligen ingen vanlig skog och ingen som beger sig in där kommer levande tillbaka. Heather Fasulo (Agnes Bruckner) tvingas dit av sina allt annat än kärleksfulla föräldrar (Bruce Campbell är pappan) och trots att det saknas ekonomisk förmåga för att betala Heathers skolgång lyckas rektorn (Clarkson) lösa detta med att ge Heather ett stependium. Eller ja, hon gav det inte bara, Heather fick göra nån slags mensa-tester som hon klarade galant och sen var det klart. Varför hon egentligen började på skolan är en annan femma.

The Woods är en snyggt berättad historia och en historia som känns lite ny för att den handlar om tjejer och kvinnor. Det räcker en bra bit men inte till något toppbetyg men jag kommer fortfarande ha gps:en inställd på Lucky McKee.

Publicerat

DEN INNERSTA KRETSEN

Jag undrar om inte den här filmen kan vara det ultimata beviset för att jättemånga jättestora skådespelare i rollistan i kombination med en jättekänd skådespelare som regissör inte per automatik gör en film bra *andas in* och att en jätteintressant politisk thriller på pappret jättelätt kan pladdras bort till att bli en seglivad jättelång historia.

Meningen här ovan kan vara den jättelängsta någonsin på den här bloggen men det beror bara på att jag har så jättelite vettigt att skriva om den här jättetråkiga filmen. På det sättet har den nåt gemensamt med alla övriga filmer jag skrivit om idag. Men det är också det enda.

Imorgon är allt jättevanligt igen på bloggen. Jag lovar.

Här är länken till Imdb om du blir jättenyfiken på filmen.

Publicerat

Tre om en: MASTERS OF HORROR

Master of horror är ett skräckfilmsprojekt som på pappret är superintressant. Tretton riktiga horror-regissörer fick en timme var på sig att gå bananas i sina mest morbida fantasier och dessa skräckfilmer blev en TV-serie som hade premiär 2005. Jag har själv inte sett serien på TV, det var mina efterforskningar kring The Woman-regissören Lucky McKee som ledde mig in i den här blodiga sörjan och vad kunde då passa bättre än att jag börjar med hans film, den om den sjuka flickan.

 

Sick girl – Regi: Lucky McKee

Den lesbiska insektsforskaren Ida Teeter (Angela Bettis) har svårt att träffa nån tjej som stannar. Hennes manliga kollega tror att det kan bero på insektssamlingen Ida har i sin lägenhet. Han själv har liksom fattat grejen, att kryp skrämmer bort tjejer. ”You have to choose, babes or bugs”, som han säger.

Men Ida vill inte behöva välja, småkrypen är en stor del av hennes liv och hon tänker inte ge avkall på det för att hitta en flickvän. Men så träffar hon Misty (Misty Mundae) som inte bara är flata, singel och intresserad av Ida, hon gillar småkryp hon med.

I ett väl inslaget paket kommer ett spindelliknande kräldjur hem till Ida. Den är hittad nånstans i tjottahejti och Ida engagerar sig i filuren som hon kallar Mick. När Misty bjuder hem sig själv till Ida på första dejten märker inte Ida att Mick rymt. Men det har han. Och han biter Misty i örat, rätt hårt kan man säga. Eller biter kanske var fel ord, han sticker in nåt som liknar en smal kleggig trädgren i örat på henne och från den sekunden är Misty inte sig lik.

Det jag känner med Sick girl är att idén är bra men genomförandet sisådär. Jag kan inte göra annat än att anta att Angela Bettis fasansfulla överspel är nåt som står inskrivet i manus, något annat vore att i princip spotta på Lucky McKee och det tänker jag inte göra. Jag har höga tankar om honom har jag märkt.

Effekterna är billiga men funktionella men det är inget som direkt stör. Det som stör är att filmen aldrig blir otäck nog. Det finns ingen skönt läskig stämning att ta på, inga jump scares. Jag hade helt enkelt förväntat mig att bli mer rädd.

 

 

Fair haired child – Regi: William Malone

13-åriga Tara (Lindsay Pulsipher) blir brutalt påkörd av en lastbil och vaknar upp på det hon tror är ett sjukhus. Men sjuksköterskan är ingen sjuksköterska, huset ingen plats att tillfriskna på och han som skulle kunna vara doktor är det inte. Tvärtom.

Tara blir nerdragen i källaren men märker snart att hon inte är ensam. Där nere finns även Johnny, en jämngammal pojke och anledningen till att han är inlåst är inte den Tara (eller jag själv) först tror.

William Malone är mannen som gjort FeardotCom och remaken av House on Haunted hill. En snubbe som har lite lagom koll kan man tycka och ja, jag tycker det även när jag sett den här filmen. Den funkar. Den har betydligt bättre skådespelare än i Sick girl även om jag inte för en sekund tror på att Lindsay Pulsipher bara är tretton år. Men det är lite skitisamma. Jag gillar filmen. Den är inte superläskig på något sätt men den får mig fast och jag tycker dom första scenerna på ”sjukhuset” är riktigt klaustrofobiska, sjuksköterskan känns nästan i klass med en viss Dr Heiter.

 

 

Jenifer – Regi: Dario Argento

Ser man på! Ett känt fejs! Steven Weber har jag sett i hel massa filmer och jag kan inte låta bli att känna glädje över igenkänningsfaktorn även om den inte borde spela nån roll. Regissören Dario Argento är ju också rätt känd, i alla fall i jag-gillar-suspekta-filmer-sammanhang.

Här har herr Argento regisserat en historia som inte är hans och som faktiskt inte känns speciellt Argento-isk. Det är ingen typisk musik a la Goblin, ingen mörk och suggestiv känsla, ingen lek med färger och vinklar som i mästerverket Suspiria. Jenifer som film är helt enkelt en alldeles egen liten grej och Jenifer som tjej är en enkelt en alldeles egen….art.

Som kortfilm är den här ultimat sett till uppbyggnad och utnyttjande av speltid. Som skräckfilm är den perfektion. Jenifer är annorlunda, otäck, spännande, det är snygga (och äckliga) effekter och när den är slut vill jag se mer. Finns det nåt mer att önska? Orkar inte ens leta efter nåt att gnälla på. Det blir högsta betyg till Dario Argento!

Mer info om Masters of horror går att hitta på deras hemsida. Det finns som sagt tretton filmer, tio är kvar att se.

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: CASINO ROYALE

Att erbjudas rollen som James Bond himself är få snubbar förunnat. Att som kvinna bli bondbrud är kanske det ultimata beviset för vacker yta, det slår högre än Miss World till och med. Ser man till motsatsen, bondskurkar, så har man kommit långt som skådespelare om man får frågan att karaktärisera en.

2006 var det Mads Mikkelsens tur att visa världen vem som just då var ondast av dom alla. Han fick rollen som Le Chiffre, mannen med pokerfejs trots ett ledset öga. Inte sedan Cry-Babys dagar har någon bemästrat konsten till krokodiltårar på samma snygga vis, dock beror Le Chiffres tårar på trasig tårkanal, inte på önskan för sympati (som det gjorde för Johnny Depp) men det hjälper riktigt inte för att göra honom ond.

Men hur mycket jag än försöker fokusera på min måndagsdansk så är det Daniel Craig som är i centrum, det är han som i Casino Royale gör sin första bondfilm, det är han som stiger upp ur havet med en kropp endast Gud, en PT och tusentals träningstimmar kan skapa.

Casino Royale har allt en riktig bondfilm ska ha. Häftiga lyxiga miljöer, coola actionscener, en historia som inte riktigt spelar någon roll. Jag vet att det finns dom som tycker Casino Royale är den bästa bondfilmen av dom alla men där sätter jag ner foten. Casino Royale är jättebra men den kommer inte upp i nivå med Skyfall och jag vet exakt varför jag tycker det. Orsaken heter Eva Green.

Om jag skulle göra den här listan idag skulle Eva Green segla upp som veckans raket direkt upp på en topp-tre-placering. Jag tycker jag haft tålamod med henne i film efter film men nu är det nog. Hon är hemsk. Hon har rörelsemönster som en drogpåverkad och när hon pratar känns hon både falsk och okunnig. Hon är så störande att jag inte ens kan tyda om hon är vacker eller inte, rent objektivt. För mig är hon inte det. För mig är hon en överskattad docka med elaka ögon. Tacka veta jag Dame Judi Dench, hon är en fröjd att skåda på alla sätt och vis.

När M (Judi Dench) står bredvid Bond är hon ungefär ett huvud kortare än honom – hon med klackskor, han utan. Jag vet att Daniel Craig knappast kan anses som lång så jag känner Sherlock Holmes-nerven rycka nånstans vid höger axel. Luras filmen? Vill dom få mig att tro att Craig är en långt och ståtlig man – också. Efter lite efterforskningar känner jag mig lugn. Craig är inte lång, runt 173 cm vad det verkar men Judi Dench är en minifigur, blott 155 cm lång i strumplästen så längdförhållandena stämmer i filmen. Pieeeuuuhw.

Mads, hur klarar sig Mads då? Han klarar sig fint tycker jag. Jag kanske inte tror på att han är en superskurk, jag kanske inte skulle börja hicka om jag mötte honom i en illa upplyst viadukt en höstnatt, jag kanske inte släpper tanken på att han är just Mads och ingen annan men whoooppsie, I don´t care. Nej, jag gör faktiskt inte det. Inte den här gången.

Filmen:

Mads:

Det finns mycket mer att läsa om Casino Royale om du vill. Här är några länkar: Fripps filmrevyer, Jojjenito, Movies Noir, Filmitch och Flmr.

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: PRAG

Det är måndag och vi reser vidare med Mads. Idag bär det av till Tjeckiens huvudstad Prag dit huvudpersonen Christoffer (Mikkelsen) har rest tillsammans med sin fru Maja (Stine Stengade) för att ta reda på kroppen efter sin döde far.

Jag förstår ganska snart att deras välpolerade yta gömmer en hel del skit, det är hemligheter, otrohet och allmänt missnöje, sånt som till slut kommer fram även om det täcks över med märkeskläder och guldklockor.

Christoffer kämpar på med en mutade advokat som enligt egen utsago ”solat så mycket solarium att jag inte kan sitta” men jag förstår att sittproblemet beror på nånting heeeelt annat. Men när en sån mening dyker upp helt utan sammanhang blir jag förundrad och för första gången ser jag en dansk film som känns svensk. Ingenting i den här filmen håller nämligen ihop. Dialogen är förkastlig, faktiskt rent skrattretande dålig och om det finns någon ramhandling så är den höljd i dunkel. Jag får ingen känsla för Christoffer och Maja som par, deras son beter sig konstigt, alla bifigurer känns påklistrade och/eller helt fel och jag vet inte vad filmen vill berätta.

Jag förstår helt enkelt inte vitsen med filmen men jag förstår Mads och varför han blivit så stor som han är. Han kan helt enkelt få en skitfilm att kännas okej, helt på egen hand.

Filmen:

Mads:

 

Publicerat

DREAMGIRLS

Jag är verkligen inget stort fan av TV-programmet Idol men när jag nångång ibland zappat mig in på den amerikanska varianten har samma tanke alltid slagit mig: Fan, dom kan ju sjunga! Väldigt väldigt sällan har jag känt samma sak när jag tittar på svenska Idol. Det är troligare att skämskudden åker fram eller att jag byter kanal.

En av huvudrollerna i Dreamgirls gick till Jennifer Hudson, vinnaren av 2004 års American Idol. Jag minns att jag tyckte det var både modigt och lite konstigt men människorna bakom filmen hade definitivt bättre koll än jag på Hudsons kapacitet. Hon fick nämligen en Oscar för Bästa kvinnliga biroll för sin gestaltning av Effie White, den unga kvinnan med den stora rösten och det eldiga humöret som tillsammans med sina sjungande vänner försöker ta sig fram som svart sånggrupp på 60-talet.

Jamie Foxx, Beyoncé Knowles, Eddie Murphy (i riktigt tok-ugly frisyr) och Danny Glover sätter stjärnglans på filmen, filmen som kanske bör ses som musikal trots att dom inte sjunger riktigt heeeela tiden. Men svänger gör det och underhållande är det men bra, näe, kanske inte så värstans. men som tidsfördriv funkade den finfint – i alla fall för mig.

Publicerat

HOLLYWOODLAND

Länge länge har Hollywoodland legat på min filmhylla och samlat damm. Jag har hållit i den många gånger, tänkt är-idag-rätt-dag-tanken men alltid kommit fram till samma svar. Nej. Inte idag. Inte idag heller.

Sen såg jag Argo.

Min syn på Ben Affleck kändes positivare än någonsin efter Argo och kanske var det därför det hux flux inte kändes så läskigt att se honom ikläda sig rollen som Stålmannen, alltså den riktige Stålmannen, han som spelade rollen före Christopher Reeve och som hette nästan detsamma nämligen George Reeves.

16 juni 1959 hittades George Reeves död. Sörjd av många då han var en stor hjälte,  inte minst barnen älskade honom, han var ju den stora stjärnan i TV-serien Adventures of Superman. Men var det en naturlig död eller blev han mördad?

Den unge och snygge (?) George hade ett förhållande med den äldre kvinnan Toni Mannix (Diane Lane), gift med den store direktören för MGM Eddie Mannix (Bob Hoskins). Eddie å andra sidan hade öppet ett förhållande med en yngre, tystare form av porslinsdocka, något som Toni bara fick hacka i sig om hon ville vara en del av hans liv (och ekonomi). Men när George hittas död och privatdetektiven Louis Simo (Adrien Brody) börjar nysta i mysteriet så korsas vägarna. Toni hamnar i strålkastarljuset. Vad hände egentligen och vem var den nya yngre kvinnan George träffat och blivit förälskad i?

Hollywoodland är en ganska svag film om jag med svag menar icke-kryddstark. Det är en snäll film i berättarstil, i färger, i tempo, det går inte att inte tycka om den men det går heller inte att gilla den nämnvärt. Adrien Brody som alltid är bra är bra här med men hans rollfigur är ingen lajbans kille att spela. Han är helt enkelt färglös. Diane Lane försöker göra sin Toni rättvisa och det går rätt bra, däremot Ben Affleck, denne spökman i min filmtillvaro. Det var så enkelt när jag visste var jag hade honom, när han kravlade omkring i den filmiska dyn och kippade efter andan och jag kunde trycka till honom med skosulan när han försökte ta sig upp. Nu ÄR han uppe, han är banne mig vid vattenytan och plaskar och jag varken kan eller vill hålla handen på hans huvud, sänka ner det och försätta honom i andnöd. Inte nu längre.

Om man iklädd stålmannenoutfit, en tämligen beige sådan, nästan en hemmasydd barnvariant med en kökshandduk över axlarna, kan göra sitt jobb med hedern i behåll och utan att framkalla skrattkonvulsioner hos mig som tittar, ja, då är man banne mig bra! Ben Affleck är det enda med filmen som förtjänar ett högre betyg än en tvåa men sammantaget kan jag inte ge filmen mer. Tyvärr.

Publicerat

HAPPY FEET & HAPPY FEET 2

För nån som tycker så obra om djur som jag gör så är det ingen självklarhet att jag ska gilla – eller ens titta på – en film som handlar om steppande pingviner. Hela grejen är liksom absurd.

För flera år sedan fick jag och familjen fick ett ryck och bokade in en hotellnatt i Södertälje av alla ställen på jorden. Vi badade i Sydpoolen, gick på Tom Tits, käkade middag på en grekisk restaurang där servitrisen ville gifta sig med min lille son och han blev alldeles generad för hon var nog minst tjugo och han var typ åtta då. På kvällen fanns det inte mycket att göra men då det fanns DVD-spelare på rummet gick vi och hyrde en film i videoaffären strax bredvid. Barnen valde. Det blev Happy Feet. Dom somnade, det gjorde inte jag.

Historien om pingvinen Mummel/Mumble (Elijah Wood) som inte kan sjunga men väl dansa är en spritt språngande bubblande vitamininjektion i magen. Det är en animerad musikal som börjar helt utan tuggmotstånd, det är gulligt, glatt och galet och jag kan inte värja mig. Jag tycker det är superhärligt och jag märker hur fötterna liksom steppar med och jag sjunger med i alla sångerna jag kan så väl. Sen blir filmen aningens mörkare, den blir lite politisk, den ger tankeställare om framförallt djurparker som jag tycker är vettiga och när filmen är slut känner jag mig precis lika nöjd som efter den sista tuggan baklava på restaurangen några timmar tidigare.

Happy Feet 2 har jag liksom sugit på ett tag. Jag har längtat efter att se den, efter att få uppleva nåt liknande pingviniskt hullabaloo igen och när det kändes absolut helt rätt hyrde jag den. Det var för några dagar sedan och jag känner fortfarande att jag vill spy.

Om jag lagar värsta middagen, en såndär perfekt trerätters, en sån som ger gåshud och tårbildning i ögonvrån och sen ställer jag in den i kylen. Den står där en dag, den står där två, en vecka går, två veckor, tre och snart har en månad passerat. Bara för att middagen var toppen för trettio dagar sedan betyder inte att den är god idag. Den är luden, den är grön-brun-lila och går själv till sopkorgen bara jag ropar APPORT med tillräcklig pondus. Fan alltså, att göra en sån usel uppföljare borde vara brottsligt. Orkar inte skriva nåt mer. Blir bara förbannad. Är grön-brun-lila i ansiktet och vill ha pengarna tillbaka, eller hyra den första filmen igen.

Happy Feet – den första – är perfekt som jullovsfilm. Happy Feet – den andra – är det inte.

Happy Feet (2006)

Happy Feet 2 (2011)

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: BLACK CHRISTMAS då och nu.

För det första kanske jag ska specificera bloggtiteln en smula. Det finns ingen sprillans ny version av Black Christmas, den senaste  gjordes 2006 och det kanske inte bör klassas som ett regelrätt ”nu”, men 1974 är definitivt ett ”då” och originalet kom det året.

I Sverige hette Black Christmas Stilla natt blodiga natt vilket känns som en ganska tråkig men fullt förståelig översättning då många skräckfilmer under den tidsperioden fick ordet natt i sig, som om ordet natt i sig skulle vara nåt läskigt. Jag fattar den där grejen lika lite som jag fattar att alla filmer med Goldie Hawn i rollistan skulle heta nåt med Tjejen som… För att ta ett nattexempel så blev Halloween (från 1978) Alla helgons blodiga natt.

Det känns trevligt med alla varianter av julmysboost såhär när det bara är några få dagar kvar till julafton men jag var en smula skeptisk till att dessa filmer skulle ge mig nåt att lägga i plus-burken vad gäller julstämning. Men, ack så fel jag hade! Jag stoppade originalet i spelaren och det tog inte många minuter förrän den välbekanta nostalgivärmen spred sig i bröstet. Jag kände lukten av varm glögg, jag kunde höra knarret av packad vit snö, välbekanta julsånger snurrade i bakhuvudet och jag mindes texturen av stickiga klänningar i tjockt tyg som känns mer som hästtäcken än klädesplagg. Jag tror min mamma, mormor och/eller farmor hade såna när jag var liten. Jag hoppas det för annars var det jag.

Något som också infinner sig är spänningspirret, det där jag känner igen från min barndom när jag såg läskiga filmer jag egentligen inte borde ha sett. Många skräckfilmer från 70-talet är otroligt bra på att skapa en krypande otäck stämning, en sån som går att skära i med smörkniv och jag hoppar till både en och två gånger. Filmen är bra gjord. Storyn håller. Skådespelarna gör sitt absolut bästa och det är härligt att se den otroligt söta Olivia Hussey i en annan roll än den som frälsarens mamma i Jesus från Nasaret. Margot Kidder, Stålmannens käresta Lois Lane, har den andra stora rollen och hon är också riktigt bra.

När första filmen är slut och jag börjar titta på remaken så känner jag direkt en ganska bra känsla i magen. Dimension Films-loggan i början får mig att tänka på Scream-filmerna, Jag vet vad du gjorde förra sommaren och en del andra teen-skräckisar som inte nödvändigtvis är urusla. Tyvärr försvinner den där känslan alltför fort. Det remaken har som är bra är julstämning. Det är blingbling och julkulor och julmusik men det är inte istället för en brasvideo jag tittar på filmen, det är för att bli skrämd. Ja, jo så är det. Det ÄR ändå en SKRÄCKFILM, inte Äntligen hemmas julspecial.

Morden är klafsiga, ljudet (likt på TV4) skruvas upp när det vankas läskigheter, skådespelarna borde inte få kallas skådisar (med Michelle Trachtenberg från Eurotrip som enda undantag) och jag blir uttråkad. Uuuuuttråkad blir jag. Jag sitter och tänker på filmen jag nyss sett, på hur smarta lösningar dom fick till och hur larviga dessa scener känns i ett nyare sammanhang. Jag får inte ihop det, jag kan inte förklara det bättre än att den här versionen känns som en plastig version av originalet, som fejkgrädde sprayad på en kladdkaka och som en halv minut senare bara är nån geggig vit vätska. Jag känner mig trött på sånt som inte känns äkta och när filmen är slut är jag glad som en speleman (tänk Kalle Moraeus när han gick vidare från Andra chansen till finalen i Globen).

Filmitch, Trash is king, Movies-Noir har också skrivit om originalet.

Black Christmas/Stilla natt blodiga natt (1974)

Black Christmas (2006)

 

Publicerat

Tre om en: Tom Tykwer

PRINSESSAN + KRIGAREN (2000)

Ibland snubblar jag över filmer på lite konstiga vis.

Efter att ha varit på en träff med Filmspanarna och hört Jojjenito säga Tom Tykwer med kärlek i rösten en sisådär sjuttiofem gånger loggade jag in på Lovefilm och klickade på första bästa film regisserad av denne tyske man. Det blev Prinsessan + Krigaren. Det hade kunnat bli Spring Lola men det blev det inte. Det blev ett spontanklick och sen låg filmen i brevlådan en dag.

Jag bestämde mig för att inte läsa en enda mening om filmen innan jag stoppade den i spelaren och såhär i efterhand var det kanske dumt. Eller inte. Vem vet inte jag, vem vet inte du, jag vet iiiiingenting nuuuuu.

Prinsessan + Krigaren fungerade på mig på samma sätt som en timme i en floatingtank. Jag blev helt lugn. Avslappnad och ostressad och fick en mysig känsla i kroppen fast jag förstod rätt snart att dessa känslor inte berodde på filmen utan på musiken. Jag kom på mig själv med att ligga och blunda, jag liksom flög iväg både i tid och rum och jag somnade till både en och två gånger, både första och andra kvällen när jag skulle se filmen. Jag ville så gärna se filmen men musiken försatte mig i trans. Givetvis ska Reinhold Heil, Johnny Klimek OCH Tom Tykwer creddas för denna fantastiska filmmusik men ändå….hallå….filmen då? Hur var den?

Den var helt okej. Det blev tredje gången gillt och då lyckades jag se den från början till slut, dock med tändstickor i ögonen. Suggestiv och drömlik, oengagerande och ganska gullig. Jag gillade den men kunde inte ta den till mig, inte ända in i hjärteroten, inte in alls. Men musiken var bra.

 

 

 

 

 

 

SPRING LOLA (1999)

Som av en händelse dök den upp, den andra filmen av Tom Tykwer, den jag inte klickade på först. Det är jag glad för. Det enda jag inte är glad för med den här filmen är att jag såg den i sängen när jag egentligen borde sova.

Det här är ingen lugn film. Det här är ingen film med soft soundtrack och fejdade bilder, det här är fullt ös från början till slut och jag hade fan hjärtklappning när filmen var slut och var tvungen att dricka varm choklad för att komma ner i varv.

Lola (Franka Potente) springer värre än Forrest Gump i den här filmen. Hon springer och springer och hon blir inte ens svettig jäkla lyllo. Hon bara springer och det ser så enkelt ut, inga onödigt guppande tuttar eller skoskav som blöder eller LP-skivor under armarna. Ingenting sånt alls. Men med knallrött hår och gröna byxor syns hon varthelst hon älgar på och det är tacksamma färger i bild. Jag blir glad på nåt sätt. Glad, upprymd och lite rädd att hon inte ska hinna.

Lola behöver alltså få ihop 100000 tyska mark på tjugo minuter och hur ska hon lyckas med det? Jadu, hur ska det gå. Vill du ha ett tips? Titta på filmen. Jag lovar att du får svaret. Nåt utav dom.

Här finns filmen.

 

 

 

 

PARFYMEN (2006)

När jag ändå hade tyskångan uppe klickade jag på hyr en tredje gång. Parfymen, filmen min kollega pratat sig så varm om, dök ner i brevlådan och med den instoppad i DVD-spelaren fick jag en filmkväll jag sent ska glömma.

Dottern och jag skulle ha filmmyskväll och äta hemgjorda köttbullar och makaroner framför TV:n. Det gick åt helvete direkt. Filmen börjar och Jean-Baptiste Grenouille föds i den smutsiga rännstenen, det säger bara SPLOOOFFFS och där klafsar han ut ur sin arma moder och ner bland fiskrens, kräks, inälvor, blod och smuts och dottern skriker ”VAD FAAN ÄR DET VI TITTAR PÅ? STÄNG AV! STÄNG AV!” och sen går hon iväg med tallriken och jag sitter kvar. Själv. Och tittar på smutskräksblod och tänker ”även ett misslyckat fredagsmys är ett fredagsmys. Väl?”.

Grenouille (Ben Whishaw) växer upp och visar sig ha en enastående välutvecklad näsa. Han är doftsäker som ingen annan och kan blanda ihop parfymer på en höft som mästare inte kan klara på en livstid. Man kan säga att han är besatt av dofter. Han upptäcker att dom mest fantastiska dofter av dom alla utsöndras av unga flickor och han mördar dom, utvinner essensen och tillverkar parfymer. Inte speciellt friskt kan tyckas.

Nej, friskt är inget ord som är synonymt med den här filmen, inte på något sätt. Det här är doft-TV, lukt-TV, stank-TV när det är som mest exklusivt och Tom Tykwer har med fingertoppskänsla styrt upp Patrick Süskinds roman och gjort en vackert äcklig udda film som jag är förvånad över att jag inte sett förrän nu. Däremot har jag en nära relation med Rammstein och deras låt Du riechst so gut som är inspirerad av Süskinds bok.

Jag tror att det här är en film jag kommer återvända till och jag tror jag kommer göra det och känna mig som en upptäcksresande. Det finns mycket att studera med den här filmen, det finns massor jag missat, en hel del att zooma in och känna äckelpäckel inför och jag kommer INTE äta middag i samband med filmen igen. Varken själv eller med barnen.

 

Här finns filmen.

Publicerat

REQUIEM

När ordet exorsism finns med i en filmbeskrivning tror jag lätt att det är en skräckfilm jag ska få se. Nu vet jag att det inte alltid är så. Requiem är nämligen tysk diskbänksrealism i kombination med psykisk ohälsa, epilepsianfall, demoner OCH exorsism och nånstans känner jag att det går att ha för många ingredienser i en kaka, det går faktiskt. Nånstans måste nån sätta ner en fot och säga app-app-app, ingen hårdstekt bacon i bananmuffinsen, men här har regissören Hans-Christian Schmid och gänget bara kört på, rätt in i kaklet bara.

Michaela (Sandra Hüller) lyckas spela grå mus nästan lika bra som Ulrich Mühe i De andras liv. Hon känns så totalt ointressant och världsfrånvänd, jag får aldrig nån känsla för henne, vad hon vill och vad hon känner. Hon är liksom bara genomskinlig – och beige. Att hon inte mår bra, att hon har fått en extremt strikt katolsk uppfostran, att hon uppenbart är sjuk hjälper inte, jag bryr mig liksom inte om henne, hon når inte fram.

Näpps. Min dom blir: torrt, tyskt och dötråkigt.

Publicerat

THE FALL

Googly,googly, googly. Nog önskar jag att jag själv hade kommit på ett ord som detta när jag var liten och rädd för typ allt som fanns.

Jag såg fantasifigurer i min blommiga tapet om kvällarna som skrämde mig, jag vaknade av att jag glömt radion på och Shakin Stevens spelade Oh Julie och sen kunde jag inte somna om och jag var ledsen för att Gottfrid, farfars bror och världens kanske äldste gubbe skulle vara död innan julafton och att jag inte skulle hinna ge honom julpyntet jag gjort av en rödmålad kotte. Jag var rädd för att cykla för fort i lösgrus, för att komma för sent till skolan, för att lukta häst. Jag var en sån rädd unge att hade jag kommit på googly-ordet hade jag sannorlikt inte sagt annat.

När Fripps filmrevyer (som för övrigt fyller år idag! Grattis Henke!) ger 5/5 till en film som The Fall är det inte utan att jag vill googly-gurgla lite långt bak i svalget, fast det är svårt att göra det och le samtidigt. Hans recension gjorde mig grymt sugen på att se filmen och den låg ovanpå min DVD-spelare i veckor och gottade till sig innan jag tittade på den. Jag ville vänta in rätt tidpunkt, jag sa liksom ”På edra platser, fääääärdiga……...” men sen tog det veckor av OS-tittande och solskenskvällar innan jag sa det magiska ordet ”gå”.

Gå, sa jag och Tarsem svarade jaaaavisst. Den fantasifulla regissören Tarsem är på nåt sätt filmens motsvarighet till Johan Renck på Instagram. Hans svartvita foton får mig att dagligen drömma mig bort till världar jag inte visste fanns och Tarsems filmer fungerar på samma sätt. The Cell är läskig, knepig och sjukt vacker, The Fall är gripande, sagolik och sjukt vacker och Immortals har jag inte sett än, inte hela. Att se Tarsems filmer är som att resa jorden runt men utan att packa, ta sprutor, mecket med att missa solskyddsfaktor och behöva pilla på brännblåsor i två veckor, att få vatten bakom trumhinnan och bli ordinerad skitstora piller av en läkare utan tänder och att längta hem.

Alexandria (Catinca Untaru) befinner sig på sjukhus efter att ha brutit armen då hon plockade apelsiner. Hon har en armen-i-gips-och-vinkel-ställning men det hindrar henne inte från att knata runt i korridorerna och hålla koll. Bakom ett draperi hittar hon Roy (Lee Pace), olycklig av kärlek, förlamad och morfinberoende. Vänskapen mellan dessa två är lika otippad som hjärtskärande och lika beroende som Roy blir av Alexandrias dumdristighet (och mod?) att leta upp gömda morfinburkar lika beroende är Alexandria av att få höra fortsättningen på Roys saga, den han hittar på och berättar för bara henne – och den vi får se med hjälp av Tarsems bilder.

Fan vad jag gillar Catinca Untaru! Det är nästan lite googly över henne. I flera scener tror jag faktiskt inte att hon har tillstymmelse till manus att gå efter, jag tror bara att hon babblar på på barns oefterhärmeliga sätt, det låter och pyser och smackas och upprepas och hon är bara så jävla söt att jag dör. Blott nio år gammal bär hon filmen på sina axlar, ja, jag tycker hon gör det fast filmen egentligen är allt det andra, allt det där överdådiga och färgsprakande. Extra häftigt är vetskapen om att Catinca inte kunde ett enda ord engelska innan inspelningen utan lärde sig alla sina repliker fonetiskt.

The Fall är inspelad på 26 platser i 18 länder runt om i världen så den här resekänslan jag skrev om är inte helt gripen ur luften. Scenerna känns på riktigt, det märks att dom inte är inspelade i en studio i Burbank. Det skulle gå att pausa filmen varannan sekund, fota bilden och trycka upp på en jättecanvas, så vacker är filmen. Känslomässigt är filmen nästan för vacker, det blir en supercool yta men historiens tentakler når inte ner och kittlar mig under fötterna. Det är synd. Jag tänker att om jag hade känt av det minsta kittel så hade mitt betyg blivit detsamma som Fripps.

Gosh vad Alexandria hittade sin plats i mitt hjärta. Nu ska jag försöka öva in det där klonk-ljudet hon gör med munnen och sen ska jag aldrig sluta låta sådär. Alla ni som känner mig irl, ropar ni googly nu?

 

Publicerat

INGA TÅRAR

Magnus (Per Graffman) jobbar som stillbildsfotograf och befinner sig mitt i livet med fru, barn, hus och hela den biten. När hans mamma fyller 75 vill han göra något alldeles speciellt för henne så han samlar den allra närmsta familjen för att ta ett familjeporträtt i mammans trädgård. Filmen börjar med denna fotografering och jag som tittar förstår inte bakgrunden just då men jag förstår att jag just nu bevittnar ett underytanpysande släktbandskaos.

Det känns som om Magnus på nåt sätt vill räta ut frågetecken medans tid är. Jag kan på nåt sätt känna äh, gå vidare, väx upp, bry dig lite mer om din fru och din dotter  istället för att gräva i det förflutna men då hade det ju inte blivit nån film. Hade det gjort nåt då, kanske du undrar? Nej, faktiskt inte. Det här är inte en film som går till  historien som något mästerverk direkt och det finns tusen anledningar till det. Här är tre av dom.

1. Dialogen.

Jag avskyr att upprepa mig men det tar liksom aldrig slut. Dom svenska filmer i vilka dialogen låter hyperstyltig och helt fucking fel känns mer som en regel än ett undantag och det gör mig tooookig. Det är inte bara sjukt jobbigt att lyssna på, det ger en känsla av bajsnödighet till hela filmen, en känsla som egentligen inte skulle behövas och som i vissa fall till och med är en ren missuppfattning. Den första halvtimmen i Inga tårar är en ren uppvisning i språklig bajsnödighet och även om vi inte är många som sett den här filmen så tror jag många av oss höll fingret på stoppknappen under den här perioden av filmen. Står man ut får man lite mer valuta för nedlagd tid men det kan man ju inte veta då.

2. Mikael Persbrandt

Går det att göra en svensk film eller en nordisk samproduktion utan att ha med Mikael Persbrandt på lönelistan? Det är inget fel på honom som skådespelare, absolut inte och han gör inte bort sig i den här filmen alls MEN här har han inget som ens andas en huvudroll och ändå är han förstanamn OCH i stor bild på poster och fodral. Det blir lite som att luras faktiskt, lite som om ett barn ringer på dörren och säger Bus eller godis och istället för att ge ungen en tia eller en handfull Ahlgrens bilar så tar man fram en pincett och rycker ett hårstrå från barnets ögonbryn. Dålig jämförelse men jag tror du fattar.

3. Otydlig handling

Inte ens när filmen är slut kan jag sätta fingret på exakt vad som var filmens kärna. Jag har ingen aning. Det finns så många bihandlingar, så många sidospår, så många skådisar som spelar karaktärerna vid olika åldrar att jag till slut får tillåta mig själv att slå på autopiloten och bara titta utan att tänka så mycket. Den känslan hamnar inte på pluskontot när en film ska betygssättas.

Det var tre minus, nu kommer två plus. Per Graffman är en skådespelare som jag tycker är med i alldeles för få filmer. Han funkar i princip alltid, han är duktig och känns ganska ”vanlig” ur en positiv synvinkel. Alexandra Rapaport är också bra och så även här. Jag tycker hon är med alldeles för lite och att hennes karaktär och dennes ageranden förklaras alldeles för lite plus att hon är den mest intressanta figuren i filmen. Det blir luddigt, än mer än det var innan.

Inga tårar gav mig inga skratt, inga direkta gäspningar men heller inga tårar. Inga tårar gav mig….ingenting. Så kan det också bli ibland.

Publicerat

STEEL TOES

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns dagar som är svårare än andra att komma upp ur sängen och pallra sig till jobbet.

När den judiske advokaten Danny Dunkelman (David Strathairn) blir tillfrågad att försvara den unge skinnskallen Michael Downey (Andrew W. Walker)  så är det inte med lätta hoppsasteg han tar sig till häktet. Michael sitter inlåst anklagad för dråp på en indisk man, ett brott han dessutom erkänt.

Danny tar honom på pulsen och han har ytterst svår för att maskera sina personliga åsikter för Michael och när man/han precis tror att han fått lite kläm på Michael och att han har förstått att han måste  ”sköta sig” och hålla tyst om sina fördomsfulla och fascistoida åsikter under förhandlingarna så säger han till sin försvarsadvokat:

”I en perfekt värld hade jag avrättat dig nu.”

Steel toes är från början en pjäs skriven av David Gow. Jag tror att Steel toes funkar jättebra på en teaterscen då samtalen och diskussionerna mellan Danny och Michael är engagerande och jobbiga och själva navet i historien. På film är det lite annorlunda. Filmen är inte på något sätt dålig men jag tror att den hade vunnit på en annan regissör än David Gow. Ja, just det, pjäsförfattaren regisserar själv och givetvis är det så att hans syn på hur historien ”ska göras” genomsyrar filmen. En regissör utan något förflutet i och runt historien borde ha kunnat få till en mer filmisk känsla än Gow lyckats med, då jag tycker det här är rätt styltigt stundtals.

David Strathairn är däremot en ynnest att beskåda. Han är en vansinnigt begåvad skådespelare som kan göra jordgubbstårta av blodpudding. Gammal blodpudding.

Publicerat

Tre om en: Komedier som egentligen inte gör någon glad

DUPLEX (2003)

Jamen jomen njamen, alltså jag vet inte.

Precis som en tunnbrödrulle ibland är precis det jag längtar efter, precis som mjukisbyxor kan kännas som en hägring, precis som ljummet kaffe kan duga alldeles utmärkt i vissa lägen, precis så är Duplex.

När livet går i hundranitti och jag behöver vila från alla tusenmiljarders tankar jag har i huvudet så är det okej att ibland välja blaj. Duplex är en rätt medioker film som framkallar kanske inte gapskratt men väl en liten ryckning i mungipan. Jag somnar inte men får heller ingen energi, jag tittar och försvinner mentalt en stund och jag känner att det är skönt att det inte är en massa snabba klipp och balla effekter, det är bara en simpel komedi som inte gör någon glad men heller inte ledsen.

Ben Stiller levererar per automatik, Drew Barrymore likaså. Kanske hade dom samma tankar om Duplex som jag. Kanske tycker dom också att det är skönt att göra nåt utan att baka in all energi som går att uppbringa? Kanske vill dom gå till jobbet i mysbyxor och dricka ljummet kaffe, sådär som jag vill göra när jag kommer hem. Jag vet inte. Men det är en helt okej tanke.

 

 

THE OH IN OHIO (2006)

Oh oh oooooooooohhhhoooooo, vad äääääär det här?

Priscilla (Parker Posey) är gift med Jack (Paul Rudd) och dom har ett uselt sexliv tycker…..baksidan på fodralet.

Jack är egentligen nöjd förutom det faktum att han på alla år inte lyckats ge frugan en orgasm och Priscilla säger själv att hon är frigid. Så dom går till en parterapeut, Jack får nog, ansar skägget och flyttar ut i garaget. Priscilla blir befordrad till chef och köper sig en dildo sen blir Jack (som är lärare) ihop med en student och Priscilla fortsätter att ha ett fungerande förhållande med dildon och får orgasmer både här och där.

Om det här är en komedi så är det inte speciellt rolig. Om det här är ett drama så har jag missat poängen. Om det är ett enkelt sätt för Posley och Rudd att tjäna en hacka så köper jag det men nån annan förklaring är liksom inte hanterbar för min hjärna. Danny DeVito är med på ett hörn som poolkille (!) också, bara en sån sak.

Den här filmen är så dålig att jag inte ens blir arg och då är den dålig.

Här finns filmen.

 

WHAT HAPPENS IN VEGAS (2008)

Ointelligenta komedier går det elva-och-en-halv på ett dussin av. What happens in Vegas är inget undantag.

Jack (Ashton Kutcher) är en snygg looser, Joy (Cameron Diaz) är en snygg looser och efter en blöt natt i Las Vegas vaknar dom upp i samma säng – som gifta!

Dom visas upp i filmen som varandras motsatser, som så omaka som två personer kan bli men en blind kan se att dom är precis samma skrot och korn och att dom givetvis kommer att falla för varandra om nittio minuter på´t ungefär.

Jack vann nämligen tre miljoner dollar där i Vegas, pengar som Joy tycker sig ha rätt till hälften av eftersom dom är gifta men en domare dömer dom till parterapi och sammanboende för att ”tvångsrädda” äktenskapet under sex månader för att sedan – om dom lyckas – få tillbaka pengarna. Ja du hör ju hur urbota korkat det här är.

Dom luras och fifflar och gnatar och skriker och försöker göra allt för att göra livet så surt som möjligt för varandra samtidigt som dom i alla lägen, alla vinklar och vrår givetvis ska vara skitsnygga. Det går att hålla sig för skratt, det är inte ens speciellt svårt. Jag behöver inte ens kämpa, det kommer heeeelt naturligt.

– It´s not easy being married, säger Jack i filmen.

Nähä? Är det så? Verkligen?