Etikett: 2007

Publicerat

Veckans Aaron: KÄRLEK PÅ MENYN

”Han har fan den största fitthaka jag någonsin sett! Det skulle ju gå att fista honom på hakan!”

Ja, så lät det i min soffa när det tittades på Kärlek på menyn och den konstiga diskussionen bara fortsatte.

”Så säger du ALLTID när vi ser en film med honom.”

”Jag har aldrig sett nån film men den där killen.”

”Jo.”

”Nej.”

”Jo det har du.”

”Nej.”

”Jo. The dark knight, den där Battle Los Angeles och Thank you for smoking till exempel.”

”Jaha. Var det HAN? Vad är det han heter nu igen? David Zorn? Ernie Blacknuss? Nej, nu vet jag, Angelo Everglades!”

Visst är det så. Aaron Eckhart är en typ av skådespelare som man kanske inte direkt lägger på minnet. Jag har sett massor med filmer med honom i rollistan men det var inte förrän jag såg honom spela mot Nicole Kidman i Rabbit hole som jag fattade vilken habil och begåvad skådespelare han faktiskt är. Så nu ska här grävas. Tisdagarna i höst kommer att vikas för filmer med denne man och jag kan nästan lova att det kommer flera filmer som du säkerligen har sett men inte tänkt på att han är med i.

Kärlek på menyn är en film som jag var ungefär noll procent sugen på att se innan jag hamnade i mitt Aaron-flow. Jag trodde det skulle vara en ordinär smålarvig romcom utan djup och mening och ja, jag hade rätt men bara på ett ungefär. Filmen har djup som en plaskdamm i en parklek men nån romcom är den inte. Lite rom men faktiskt inte com alls.

Kate (Catherine Zeta-Jones) jobbar som köksmästare på en fin restaurang. Hon kan mat, hon lever mat, hon andas mat, hon tänker enbart på mat, allt hon läser är kokböcker och hon pratar recept till och med med sin terapeut. Att hon är ett kontrollfreak ut i fingerspetsarna är ett understatement. Hon sköter sig själv och sitt jobb exemplariskt och nåt privatliv utöver det finns det inte plats för.

Hon ska få besök av sin syster och systerdotter över helgen men dom råkar ut för en bilolycka och systern dör. Kvar är flickan, Zoe (Abigail Breslin) som nu blir Kates ansvar. Ta hand om ett barn? Hon? Hur ska det gå?

Slashasen Nick (Aaron Eckhart) får ett vik på restaurangen och Kate uppfattar honom omedelbart som ett hot men Nick fortsätter fulsjunga opera och charma allt med puls med sitt oborstade hår och kärlekstillagade pasta och vara precis allt det Kate inte är, dvs mänsklig.

Nu skulle det här ha kunnat bli en väldigt fin film med en engagerande kärlekshistoria i botten. Det blir det inte. För mig faller filmen platt som en pannkaka eftersom Catherine Zeta-Jones är ungefär lika trovärdig som kock som Kathy Bates skulle vara som prima ballerina. Nick ska framstå som en livsnjutare, en kvinnokarl, som den goda av dom två men jag retar mig bara på karln. Hade jag varit hans chef hade jag låst in honom i kylrummet och gått på lunch. Jag finner dessutom folk som viskar sig fram genom livet som tämligen opålitliga och Kate är en sån viskare.

Filmens höjdpunkt är Abigail Breslin som är en liten mästarinna på att spela kniviga barnroller i brokiga loppiskläder (vilket hon visade både i Definately maybe och Little Miss Sunshine – och Zombieland icke att förglömma!).

Filmen gick att se i brist på annat och nu kan jag stryka den från ska-se-listan men jag tror jag glömt den imorgon.

 

Publicerat

Tillsammans är man mindre ensam

Jag sitter vid köksbordet, det svarta stora med min laptop framför mig och röda Skullcandys över öronen. Hela lägenheten är full med barn, eller barn och barn förresten, dom är inte barn längre, snarare små ungdomar. Hallgolvet syns inte för alla skor där mina kängor i storlek 41 snart är dom minsta. Det låter som det är fest i vardagsrummet. Mina barn och några andras spelar Buzz, dom skrattar, busar, låter, hoppar och är glada. Helt enkelt, det är ett JÄVLA liv härhemma.

Här sitter jag i köket med min dator och tänkte försöka titta på en film. Jag har kokat mig starkt kaffe, dricker det ur min guilty-pleasure-pappmugg med lock och massor med ekologisk rödmjölk och jag kan nästan tro att det är finkaffe för 40 spänn muggen från nåt fik på stan. Det är det inte. Det är hemmabryggt fulkaffe från förorten men det är fint nog för mig. Dessutom är det gott och  jag får huuur många refills jag vill. Bara en sån sak!

Filmen börjar. Den franska jag har velat se länge. Ensemble, c´est tout, Tillsammans är man mindre ensam. Audrey Tautous vackra ansikte redan till förtexterna vittnar om att det här kan bli bra. Jag tycker om Audrey Tautou. Hon känns sådär fördomsfullt kvinnligt fransk med naturligt mörka ögonbryn och hår som slarvigt uppsatt ser alldeles perfekt ut. Anar jag ljudet av ett musettdragspel i bakgrunden eller är det önsketänkande? Kan det vara ett bi-ljud från TV-spelet i rummet bakom mig? Tror inte det. Jag är i Frankrike nu, dom högljudda glada barnen är redan mentalt en bra bit bort.

En gammal kvinna vid namn Paulette har segnat ner på köksgolvet. Är hon död? Nej hon andas. Hon har stickad kofta på sig, en brunbeige grovstickad, en sån som den gamla kvinnan hade, hon som jag hjälpte när jag jobbade på hemtjänsten, kvinnan som jag hittade sittandes död i sin älskade och charmigt nedsuttna fåtölj en höstdag som denna för många år sedan. Jag kan känna i händerna hur koftan kändes, hur ullen liksom kliade fast på ett hemtrevligt sätt. Konstigt det där hur minnet minns.

Filmpianot klinkar på. Väckarklockor piper. Vardagssysslor pysslas med. Jobb jobbas. Det luktar utomhus, höstjacka, katter,  rosa basker och liv. Audrey har en tjock röd halsduk som ser extremskön ut. Jag har också en sån men vet inte var. Jag har inte använt den på flera år. Audrey spelar en lokalvårdare som ser väldigt glad ut. Hon bor i en liten vindsvåning, jag förstår att hon är glad. Men är hon glad, sådär på riktigt? Det är mycket snack om att hon är smal. För smal. Sjukt smal? Mamman kallar henne benrangel. Fy bubblan för mammor som ger sina barn skuldkänslor. Jag avskyr sånt.

Nu är dom TV-spelsspelande ungdomarna  i en helt annan värld – och jag i min. Det gick fort. Jag är varm i magen, nästan lycklig och det har bara gått en stund av filmen. Pulsen har gått ner, axlarna sänkts, mungiporna höjts en smula, i alla fall på sidorna och jag känner redan nu att jag inte vill att filmen ska ta slut. Men det gör den. Nittio minuter går ibland alldeles för fort. Jag sitter kvar en stund i påhittad tystnad med höronlurarna på, barnens stoj går självklart igenom men vad gör det?

Jag går ut till vardagsrummet.

”Mamma, vill du va me? Snälla, kom,  va me!”

Ensam är inte stark, ensam är själv.

Tillsammans är man mindre ensam.

Det är så sant att det nästan gör ont.

Publicerat

Before the devil knows you´re dead

Bröderna Hank och Andy sitter i skiten. Båda är i stort behov av pengar men av lite olika anledningar. Hank (Ethan Hawke) för att han betalar underhåll till en dotter med dyr skolgång och Andy (Philip Seymour Hoffman) för att han försörjer sin fru (Marisa Tomei) och är beroende av diverse droger.

Så Andy kommer på den briljanta idén att dom ska råna föräldrarnas smyckesbutik. Den är ju ändå försäkrad, inga vapen ska användas, snabbt in, snabbt ut, no harm done liksom.

Självklart går det inte som planerat och att deras egen mamma skulle stå bakom kassan var inget dom räknat med.

Before the devil knows you´re dead är ett svart familjedrama där jag som tittar får lägga pussel med handlingen. Det är ett steg fram, det är en tillbakablick som ger mig information, det blir en förklaring som leder ännu lite framåt och en tillbakablick som vänder allt 180 grader igen. Första halvan av filmen känns väl hoppig men sen hittar den sin rytm och det blir en behaglig färd mot slutet.

Filmens regissör Sidney Lumet gick bort tidigare i år och det var en man med en imponerande samling filmer i bagaget. 72 stycken för att vara exakt och många av dom har blivit riktiga klassiker (den här till exempel). Han är otroligt duktig på att hitta en känsla, en nerv, som han tror på och som till en början är ganska neutral men ju längre filmen går så vrider och vrider och vrider han den där nerven så att jag som tittar till slut känner mig som anacondans middagsmål och ormen bara kramar och kramar och kramar tills jag inte längre kan andas.

Det är just precis den känslan som höjer den här filmen en smula från en vanlig medelmåttig familjethriller, den känslan och Philip Seymour Hoffman. Den där mannen är ett unikum tamejfan. Han agerar inte. Han agerar aldrig. Han bara ÄR. Det är som att han smälter samman med sin rollfigur och sen kör han och det är en sån YNNEST att se honom på film att superlativen på nåt underligt vänster tar slut.

Dom andra skådespelarna i filmen är inte fullt så imponerande. Ethan Hawke har inte någon av sina bättre stunder just här och Albert Finney ser filmen igenom ut som en nyfångad gädda som just svalt en jättevobbler. Han är verkligen INTE bra här.

Kvinnan som Marisa Tomei spelar gör mig skvatt galen, dels för att jag inte får kläm på vem hon är och varför hon beter sig som hon gör men även för att hon är ett sånt jävla VÅP. Scenen när hon ska ta sig framåt på höga klackar och har med sig en enkel resväska på hjul gör att jag vrålar högt i soffan. Man behöver inte vara jag-kan-själv-Pippi-Långstrump hela tiden för att vara en självständig kvinna men det finns ett brett spann mellan att bete sig som Pippi och att leka grönsak.

Hur som helst är detta en helt okej stund framför TV:n.

Publicerat

Hostel: Part II

Där den första Hostel-filmen slutar där börjar Hostel: Part II, både filmen och inuti mig. Det är över ettochetthalvt år sedan jag såg första filmen och jag var nog aningens snål när jag bara gav den en trea för det är en film som dröjt sig kvar hos mig, på gott men också på väldigt mycket ont.

Hostel som skräckfilm betraktad var toppen. Spännande och äcklig och jag blev rädd och mådde lite illa över alla otäcka bilder jag blev serverad. Kanske är det därför jag väntat med att se uppföljaren, för det här är verkligen inga enkla filmer att se. Dom tar betydligt mer energi än dom ger, dom kräver total uppmärksamhet samt att synapsswitchen står i OFF-läge för kopplar jag på min normala empatiförmåga så vill jag bara stoppa en strumpbyxa i halsen, svälja sakta och förhoppningsvis dö.

Det är glada ungdomar på äventyr i Europa, naiva ungdomar, levnadsglada ungdomar, såna som litar på folk runt omkring sig och speciellt snälla människor. Men snälla människor i Hostel-filmerna existerar inte, speciellt inte i östeuropa och definitivt inte på vandrarhem. Jag vet det och du vet det men tågluffarkidsen har ingen aning. Dom pratar och lär känna och skrattar och dansar utan en tanke på att personerna dom möter kan ha dom sjukaste hjärnor världen skådat och det är fan jobbigt att se hur mycket jag än mantrar ”detärbarafilm, detärbarafilm”.

Visst, det  ÄR  bara film men personligen tror jag att mina resor runt om i världen hade varit aningens mer analt kontrollerande om jag sett filmer som denna när jag var jätteung, innan jag begav mig ut i världen. Jag hade sannorlikt varit en räddare människa då, jag tror definitivt att jag varit det och när film fungerar negativt och hämmande på det sättet då är det inte helt bra att se dom. Fast sånt vet man ju såklart aldrig förrän efteråt. Att bli nojjig på grund av en film handlar inte heller om att filmen är bra eller dålig, det är liksom nåt annat, nåt som inte går att ta på men jag vet att jag bombsäkert aldrig någonsin i mitt liv skulle ta in på ett vandrarhem i Bratislava. På det sättet har Hostel 1 och 2 samma inverkan på mig.

För att gå in lite mer på handlingen i just den här filmen så är det tre unga amerikanska tjejer som är i fokus, Beth (Lauren German), Lorna (Heather Matarazzo) och Whitney (Bijou Phillips). Samtidigt i nån slags bi-handling får vi lära känna dom amerikanska männen Todd och Stuart litegrann och den infallsvinkeln är faktiskt både intressant och smart.

Todd (Richard Burgi, det är han som spelar Karl Mayer i Desperate housewives) är en överklassman med Ellos-utseende som betalat en jäkla massa pengar för att få åka till Europa och mörda någon under kontrollerande former. Han vill åt den där respekten som folk som dödat får, den där känslan dom utstrålar, blicken. Hans bekant, Stuart (Roger Bart också han från Desperate housewives, det var han som spelade George som var ihop med Bree ett tag) är en osäker liten räka, gift och till synes rätt normal men även han har betalat för att få döda en fängslad kvinna i Slovakien.

Relationen dom emellan och det som sedan händer med deras psyken i mördarkatakomberna är mycket väl gestaltade scener och ganska speciella för att vara denna typ en filmgenre.

Betygsmässigt är Hostel: Part II svagare än ettan men då den första filmen egentligen borde höjas till en fyra så är betyget till denna ganska given.

 

Publicerat

Goya´s ghost

För ett par somrar sedan var jag någonstans i Östergötland på resande och hungrig fot. Jag stannade vid det första matstället jag hittade vilket var en liten lokal pizzeria. Alla dom sedvanliga pizzorna fanns förstås på menyn men så även en variant som kallades STORSPECIALAREN. Den lät underlig, ja nästan lite grotesk men jag tänkte att här kommer jag aldrig hamna igen, varför inte prova denna lilla hålas specialitet?

En pizza med skinka, oxfilé, bearnaise, kebabkött, vitlökssås och champinjoner, ja, hmmm, extra allt och lite därtill, så var det ju men att den dessutom var dubbelt inbakad blev en överraskning, likaså att dom serverade denna med en rejäl portion pommes frites – inuti . Det blev för mycket för mig. Pompan blev snabbt mjuk i all den där såsen och magsäcken proppsmock bara efter ett par tuggor.

Att se Goya´s ghosts är som att befinna sig på den där pizzerian igen och se det där flottiga lasset på tallrik bäras in och inse att ja, jag har visserligen beställt det men nej, jag vet faktiskt inte vad det ska klassas som – egentligen. Är det ens mat?

Milos Forman har med Goya´s ghost gjort ett filmiskt porträtt av en stor konstnär (Francisco Goya) som inte säger ett skit om vem konstnären egentligen var. Han har även lyckats med något som jag trodde var en omöjlighet och det är att göra Stellan Skarsgård fullständigt genomskinlig som skådespelare när han gestaltar denne Goya. En lösnäsa och bruna linser gör ingen karl, som jag brukar säga.

Forman har även lyckats få in en kärlekshistoria som egentligen bara är ett utnyttjande av minderårig, ett vidrigt fängelsedrama, en berättelse om en psyksjuk kvinna som blivit av med sin dotter, en familjetragedi med en hämndlysten patriark i spetsen, lite spansk inkvisition, en smula fransk revolution, en Javier Bardem som inte direkt är i högform och Natalie Portman i två roller, båda med löständer. Det är klart det snurrar i skallen och luktar blöt pommes lång väg.

Filmen är i ärlighetens namn så spretig att det är svårt att ta den på allvar men däremot inte sagt att den är rätt igenom jättedålig. Vissa bitar är det absolut men det finns även scener som inte släpper utan som sitter där på en hjärtklaff och bara mal och mal och mal.

Natalie Portman är JÄTTEBRA, alltså nu snackar vi nästan Black swan-klass här (men bara nästan). Hon är i vissa scener sminkad nästintill oigenkännlighet men hon lyckas behålla sin karaktär och inte bara bli en söndersminkad Natalie Portman som grimaserar för att leka ful. Hon ÄR ful här, riktigt stenful faktiskt och det är sjukt skönt att se (kolla hela förvandlingen här).

Hade det varit någon mindre känd regissör som knåpat ihop den här filmen hade jag kanske kunnat se mellan fingrarna aningens mer än jag kan nu, men namnet Milos Forman förpliktar, så är det. Jag kan alltså inte göra mer än att krampaktigt  hålla ihop fingrarna och tycka att det är jävligt synd på så rara ärtor att göra en STORSPECIALARE av Goya på det här viset. Skäms Milos! Skäms!

Publicerat

Things we lost in the fire

Precis som Elling fick mig att vilja se Mozart and the whale så fick Hämnden mig att bli nyfiken på Things we lost in the fire. Susanne Bier goes Hollywood, klarar hon det bättre än Petter Næss måntro? Förutsättningarna är inte direkt superlätta.  Hon ska alltså  försöka få Halle Berry att agera naturligt i ett medmänskligt drama. Jag säger LYCKA TILL med den ironiska rösten och trycker på play.

Vackra Audrey (Berry) är gift med snällisen Brian (David Duchovny). Han är en man rik på både pengar och känslor och är otroligt lojal och snäll mot sina närmaste. Den äldsta vännen han har heter Jerry Sunborne (vilket är ett otroligt opassande namn på någon som Benicio Del Toro ska spela) och livet har inte varit honom nådig. Han jobbade som advokat men snortade kokain ett par gånger får mycket och hamnade snabbt i det tunga drogträsket. Men Brian fanns där för honom, han fanns kvar och om Brian är begåvad med en stor samling nära vänner så har Jerry en och ja, precis, det är Brian.

På väg mot glasskiosken bevittnar Brian en misshandel, en man slår sin fru blodig och han kan inte blunda utan går emellan. Tragiskt nog blir det hans död. Mannen skjuter honom och familjens liv blir sig aldrig mer likt.

Både Elling och Hämnden är fullpoängarfilmer för mig både skådespelarmässigt och dramaturgiskt.  Things we lost in the fire har väldigt långt upp till Hämndens nivå även om den är långt ifrån genomdålig. Benicio Del Toro är som alltid bra och här är han mer än lovligt lik Torsten Flink i både rörelsemönster och tal. Att han och Halle Berry inte direkt ”klickar” är kanske inte någons fel, snarare känns castingen lite konstig. Det är inget större fel på Berrys agerande, hon visar hela sitt känsloregister och ser faktiskt ärlig ut både när hon sörjer sin man och i scenerna när han fortfarande lever.

Det är som sagt scenerna med Del Toro och Berry tillsammans som får mig att känna lukten av malpåse och gammal jord i näsan. Jag vet inte vem av dom som skulle ha bytts ut för att filmen skulle gå lite mer som på räls, kanske båda?

Alexis Llewellyn och Micah Berry (nej, han är inte släkt med Halle) är jättebra som barnen Harper och Dory, John Carroll Lynch är den svenniga birollens beiga mästare även här och Alison Lohman spelar den före detta knarkaren Kelly med trovärdighet. Det finns inte så många självklara ”fel” att trycka på, att jag inte blir det minsta berörd kan jag inte skylla någon annan på. Likväl är det sant.

 

Här finns filmen.

Publicerat

PLANET TERROR

Quentin Tarantino och Robert Rodriguez hade en gemensam dröm: att göra en hyllning till  favorit-exploitation-filmerna dom såg som barn och att göra hyllningen som det hade sett ut då när det begav sig.

Projektet landade i det som blev Grindhouse, två filmer som var tänkta att visas direkt efter varandra (alltså som en dubbel-bio, vilken det gjorde i USA men inte i Europa) med hittipå trailers före och mellan filmerna och hela konkarongen.

Filmerna var Tarantinos Death Proof och Rodriguez Planet Terror och dom påhittade trailersarna var så coola att dom senare blev egna filmer (Machete och Hobo with a shotgun).

Death Proof är i mitt tycke ett magplask, ett formidabelt skämt, men jag gillar ändå Tarantinos höga filmarambitioner och att han alltid är konsekvent i det han gör. Här är det manus som sviktar, inget annat. Planet Terror däremot, ooiiuuuuwwwwwwh (*andas ut som om jag hade värsta gluggen mellan framtänderna*), det här är ren och skär njutning!

Tänk att ha makten, möjligheterna, manusbegåvningen och miljonerna att få göra en film som Planet Terror. Tänk att ha fria tyglar och att kunna sitt hantverk så pass bra att något så underhållande, så skojigt, så lekfullt, så respektlöst, så äckligt och fullständigt uuunderbart kan bli verklighet.

Det handlar om Cherry Darling, en strippa som fått nog. Det handlar om ett dödligt virus, ett virus som gör att huden börjar bubbla sig och att folk blir zombies-look-alike men levande sådana. Det handlar om en ex-pojkvän som aldrig skjuter snett och en restaurangägare i ständig kamp att hitta det perfekta grillsåsreceptet. Det handlar om en läkare och äkta man som inte borde vara något av det och hans fru som injicerar sprutor som andra käkar Polly. Det handlar om att inte bli en mes fast man amputerat benet, om att aldrig ta skit och om att kämpa för sitt liv till sista blodsdroppen.

Jag ska gifta mig med Rose McGowan tror jag. Hon är stentuff och jättesnygg och så jävla cool att hennes prestation – och hela filmen – borde visas på kvinnofilmskonferenser världen över i ett försök att få folk att fatta att det inte behöver vara ett likamedtecken mellan tjejfilm och fluffiga bröllopsklänningar eller tjejfilm och utdragna-dödsscener-med-vitsminkad-skådis-utan-hår eller tjejfilm med Jennifer Lopez på omslaget.

Marley Shelton spelar samma roll som hon gjorde i Death Proof, Dr Dakota Block och även hon är sjuuukt bra.  Josh Brolin, Freddy Rodriguez, Michael Biehn, Jeff Fahey, Bruce Willis och Lost-snyggingen Naveen Andrews är alla klockrena i sina roller och Quentin Tarantino  ger verkligen ordet droppsnopp ett ansikte. Som den lilla pojken Tony ser vi Rebel Rodriguez, son till Robert själv och bror till Racer, Rocket, Rogue och Rhiannon. Han är inte med så mycket men han och hans syskon har jäkligt balla namn.

Jag är lite i extas här. Jag är svettig både här och där. Jag har skrattat ljudligt och tjoat och suckat fundersamt och nästan stått upp i soffan av pur upphetsning för jag tycker det här är SÅ JÄVLA BRA. JÄVULSKT BRA till och med! Jag kan massor med svordomar och andra fula ord jag skulle kunna använda som prefix till BRA men jag tror du fattar vad jag vill säga ändå.

Har du inte sett Planet Terror, gör det!

Har du redan sett den, se den igen. Och igen. Och varför inte igen?

Publicerat

Lejon och lamm

What do you stand for?

What do you fight for?

What do you live for?

What do you die for?

Denna films tagline är en av dom vettigare jag sett. Fyra tänkvärda meningar som det tar en stund att fundera ut svaret på. Lite lurigt faktiskt, spännande frågor och jag tror att det finns lika många svar som det finns människor på jorden.

Filmen kretsar kring tre personer: den konservative senatorn Jasper Irving (Tom Cruise) som desperat har kommit på ett nytt sätt att vinna kriget mot terrorismen, där på plats i Afghanistan, professorn Stephen Malley (Robert Redford) är humanisten (socialisten?) som desperat försöker få den begåvade men skoltrötte eleven (Andrew Garfield) på bättre tankar och den cyniska skjutjärnsjournalisten Janine Roth (Meryl Streep)  får ensamrätt på nyheten om Irvings krigspropaganda och förväntas sluka den med hull, hår och utan motfrågor så som massmedia alltid gjort och alltid gör.

När jag ser filmen är jag ganska trött, både för att jag egentligen behöver sömn och på amerikanska moralpredikningar. Jag orkar inte se Stars and stripes fladdra i vinden och höra hur hallelujah-fantastiskt USA är och hur ovärdiga muslimerna är även om dom befinner sig i sitt eget land. Jag är så trött på allt det här att jag tror mig se en annan film än den som faktiskt visas på TV:n framför mig. När eftertexterna rullar och jag somnar har filmen försvunnit helt och jag tror mig ha sett något allmängiltigt och hollywoodaktigt och gäsp, yada yada, standard-politiskt-navelpetande.

Jag vaknar på morgonen, börjar skriva den här recensionen och känner instinktivt att jag nog har missuppfattat en hel del. Vissa frågor snurrar i skallen och jag kan inte ge mig själv några vettiga svar. Det här är en film som jag tycker  förtjänar en plats i en filmcirkel där 4-5-6-7 personer diskuterar den efteråt och dryftar idéer. Men nu har jag har ingen filmklubb, han jag såg filmen med är på jobbet, så…what to do? Jo, jag ser om filmen!

Nittio minuter senare sitter jag vid datorn igen i ett (desperat) försök att samla mina tankar. Lejon och lamm är ingen enkel film. Den kryllar av frågor, den ger inga svar, inga andra än möjligtvis den att ”det är bättre att försöka och misslyckas än att inte försöka alls” och framförallt är den inte alls lika moraliskt sliskig som jag tyckte vid första tittningen.

Tom Cruise briljerar som den tandblekte och utseendemässigt oklanderliga senatorn och Meryl Streep är ifrågasättande tant på det sätt som bara Meryl Streep kan. Den scen som etsar sig fast mest hos mig utspelar sig i en aula när två av Malleys elever ska hålla föredrag om USA´s engagemang i världen, samma två elever som lite senare i livet blir utskickade på en illa genomtänkt krigsmanöver bestämd av en viss senator Irving.

What do you stand for? What do you fight for? What do you live for? What do you die for? Vad filmens regissör Robert Redford tror det vete fåglarna men det känns som att han mest vill skrika ”TÄNK SJÄLV OCH FÖR HELVETE  – GÖR NÅT!” samt att skriket är väldigt riktat mot sina egna landsmän.

Det här är alltså en film som gick från en svag trea till en stark fyra på tolv timmar och fan vet vad som skulle hända om jag såg om den igen. Vilket jag kommer göra. Så småningom. Garanterat.

Publicerat

Walk Hard: The Dewey Cox Story

Dewey Cox (John C Reilly) är vad man kallar ett riktigt underbarn. Han lärde sig inte bara spela gitarr och sjunga blues i väldigt tidig ålder, han lyckades även dela sin bror på mitten med en machete.

Med ett osvikligt öra för musikaliska hits börjar han turnera redan som fjortonåring och vid femton är han gift och har en son och självklart spårar det ut med droger, kvinnor, rehab och fängelserepor.

Walk Hard: The Dewey Cox Story är en ren parodi på musikfilmer med Walk the line i spetsen men den är vriden så den passar i samma form som Kingpin, Blades of glory, Top secret (och en hel drös andra).

Det finns filmer som funkar fint i specifika sammanhang men inte alls i andra. I glatt sällskap kan filmer som denna vara riktiga gapflabbsmaskiner men i fel sällskap – eller helt utan – drar jag inte ens på munnen. Det blir både fel och orättvist att betygssätta en sån film när jag VET att omständigheterna är fel men nöden har ingen lag.

Manus är skrivet av Judd Apatow, mannen bakom The 40-year old virgin, På smällen och Jiddra inte med Zohan och skämten är sällan över navelhöjd. Bara namnet Dewey Cox  ska uppmana till fniss vilket det kanske inte gör, inte på mig, inte idag. John C Reilly sjunger och spelar över på ett väldigt charmigt sätt och det är kul att se honom i en roll som denna. Kristen Wiig (är hon inte överallt just nu?) spelar fru Cox som lämnas vind för våg med tusenmiljoner ungar och blir turnéänka när Dewey ska ut på vägarna och frälsa folket med sin musik.

Alltså, det här är verkligen inte jättekul, det är heller inte uselt men som sagt, i rätt sällskap och med högre promillehalt än spiknykter (alternativt om man är superbakis i gott sällskap) hade jag garvat ett par-tre gånger åtminstone. Nu flinade jag lite på sin höjd.

Här finns filmen.

Publicerat

SUNSHINE

Bland det mest avslappnande och häftiga jag vet är att ligga i en flyttank. En stor plast-behållare som ser ut som ett gigantiskt ägg, kroppstempererat toksaltat vatten, en tystnad som är total och däri ligger jag och flyter, försvinner iväg, känner hur kroppen blir tyngdlös och nästan sovande fast samtidigt vaken och det enda jag hör är mina egna hjärtslag som sakta blir färre för var minut som går.

Om du aldrig provat floating-prylen, tänk såhär istället. Tänk dig att det är typ…tisdag. Tänk dig att det är första tisdagen på semestern. Det är 26 grader varmt och du sitter på din egen brygga och har din absolut mest urtvättade och jättesköna T-shirt på dig och tunna sommarbyxor som fladdrar i den ljumma vinden. Fötterna är bara och det går en hurv genom hela kroppen när fotsulorna når vattenlinjen.

Du sänker båda fötterna i vattnet. Gungar dom fram och tillbaka så det plaskar, så att vattendroppar blöter ner både vader, knän och byxor men vad spelar det för roll, det är ju bara vatten. Du tittar i horisonten, det är klarblått vatten så långt du kan se. Var havet slutar och himlen börjar är en gåta och att lösa den känns inte viktigt alls.

Det är sommar och det finns inte ett enda måste i världen på tio långa veckor, inte en tid att passa, inte nåt endaste litet som står emellan dig och det du kallar frihet. Varje dag är en tom sida i en oskriven bok och du ensam är författaren.

Det finns film som inte är film, film som beter sig som vore den från en annan dimension. Film som försätter dig i trans, som tar dig till en annan plats i en annan tid, som får dig att mentalt hamna i en saltig vattentank eller i ett tillstånd av ultimat sommarsemester fast hela livet snurrar i 180 men just nu, just här, försvinner allt runt omkring dig och allt som har med vardag att göra slutar att existera.

Jag är 38 år och har varit med om den här känslan endast en gång förut i samband med att jag sett en film och det var 1990 när jag såg Det stora blå för första gången. Det har gått 21 år och jag har sett över 3000 filmer sen dess.  Jag hade nästan gett upp hoppet om att få vara med om det igen men nu har det hänt. Jag har hittat min nya Det stora blå, Det stora gula: Sunshine!

Tack Danny Boyle för att du är en alldeles mästerlig regissör (och att du gjorde värsta magplasket förra året gör dig bara mänsklig) och tack Filmitch för att du alldeles omedvetet gav mig tipset om Sunshine, en film jag inte hört talas om innan jag läste din A life in movies-lista.

Jag känner mig kolugn, nykär och hispig samtidigt. Jag vill bygga mig en hatt av frukt, dansa Macarena och klappa händerna sådär hårt att jag får stickningar i timmar efteråt. Sen vill jag grilla marshmallows sådär liiite för länge så dom blir krispiga på utsidan och rinnande och skållheta på insidan och sova under bar himmel utan mygg.

Sunshine är filmkonst när det är som allra allra bäst och precis som att tala är silver och tiga guld så kan det ibland vara Cullinandiamanten att som skrivande filmtyckare inte tycka så mycket utan mest bara le. Le och hoppas att det både syns och känns genom skärmen, ända bort till dig.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: HAIRSPRAY då och nu

Året var 1988. Den excentriske regissören John Waters samlade ihop en på pappret helt galen samling folk för att göra filmmusikalen Hairspray.

Ögonbrynen kunde aldrig sluta höjas. Debbie Harry? Eeeeh, som skådis…? Sonny Bono? Häum? Divine? Whått?!? Ricki Lake? Vem är det?

Historien utspelar sig i Baltimore 1962. Den knubbiga och dansglada Tracy Turnblad (Ricki Lake) bor hemma hos sin mamma Edna (Divine) och pappa Wilbur (Jerry Stiller) som har ett tvätteri. Tracy vill inte göra något annat än att titta på det lokala dansprogrammet på TV på eftermiddagarna och hon har extremt lätt för att härma dansstegen. Programmet leds av den dansante glade unge mannen Corny Collins (Shawn Thompson) med den yppiga blondinen Velma von Tussle (Debbie Harry) som producent. Velmas dotter Amber är programmets stora stjärna och linslus och hennes pojkvän Link den store charmören.

Tracy är, precis som alla andra tjejer i skolan, hemligt förälskad i Link och har egentligen bara en dröm i livet: att få dansa i programmet och med honom – INTE ta över tvätteriet som mamma och pappa Turnblad vill.

 

2007 bestämde sig regissören och koreografen Adam Shankman att världen behövde en remake av Hairspray. Även han samlade ihop ett spretigt gäng skådisar och även denna gång höjdes ögonbryn. John Travolta som fet kvinna? Christopher Walken som Travoltas äkta man? James Marsden ska dansa och Michelle Pfeiffer ska…harkel…SJUNGA! Och vem fan är Nikki Blonsky?

Utanför varje medelstor svensk stad med självaktning finns ett godisbutik modell gigantisk. Lösgodis för 3,90 hektot (typ) prånglas ut tonvis varje dag och ingen som sätter sin fot där kommer ut med mindre än ett kilo gummigott i prasslig påse.

Det finns en anledning till att detta godis kostar småpengar och att vanliga affärers lösgodis kostar tre gånger så mycket: billigt godis är bajs. Det är inte riktigt godis, det är inte välkända märken, det är godis som smakar skit men bra drag i färgämnena gör att ögat blir glatt, magen kurrar och shoppingnerven retas.

Hairspray anno 2007 är precis som sånt ”dåligt” godis. Jag äter det ibland men frågar mig varför. Det har egentligen inget existensberättigande, det finns ju så mycket ”riktigt” godis med bra smak och mindre mängd ”Fight club-fett” i sig, varför äter jag då färgglatt billigt godis när jag inte behöver?

 

 

HAIRSPRAY 1988

Speltid = 92 min. Perfekt för en film som denna.
Exceptionell skådespelarinsats = Alla. Alla är tamejfan jättebra.
Storyns aktualitet = Integration och rasfrågor kändes aktuella när filmen kom, nästan lika aktuella som när filmen utspelar sig.
Musik&dansnummer = Bra. Finns bättre musikaler men flera mycket sämre också. Jag får faktiskt en liiiten lust att spontansjunga och dansa.
Ricki Lake som Tracy Turnblad = Alltså, hon är ju supercharmig. Jag förstår att John Waters fastnade för henne och fortsatte ge henne roller i sina kommande filmer.

 

 

 

 

HAIRSPRAY 2007

Speltid = 117 min. Why, why, whyyyyyy???
Exeptionell skådespelarinsats = Michelle Pfeiffer är jättebra, likaså James Marsden och Queen Latifah.
Jag väntar på = Att Christopher Walken ska skaka rumpa, ungefär som här.
Storyns aktualitet = När dansprogrammet ska ha ”negroday”, ja, det känns jobbigt bara att höra n-ordet.
Återanvändning = Jerry Stiller är återigen med på ett hörn och Ricki Lake har en yttepytteliten roll.
Musik&dansnummer = Jag stampar inte i takt med foten en enda gång. Inte en enda.
Filmens ”sparka in en öppen dörr” = Zac Efron spelar Link. Nähäää? Är Zac Efron med i en musikal???

Nikki Blonsky som Tracy Turnblad = När musikklasser har sång&dans-uppträdanden för släkt, vänner och närmast sörjande är det alltid nån tjej eller kille som dansar hellre än bra, som sjunger halv-illa MEN som är sprudlande glad över att få stå på scen och vara i centrum. Det blir lite skämskuddevarning men det är en liten liten kudde jag tar fram för ”man gör inte så”, ”man tänker inte så” och jag vill inte känna mig som en dålig människa.

När jag ser Nikki Blonsky strutta fram tar jag fram en Fatboy som skämskudde och om det skulle vara fel eller inte ger jag blanka fan i.

Publicerat

INSIDE

Det finns tre hyperblodiga franska slasherfilmer som såna som jag borde ha sett: Martyrs, Frontier(s) och Inside.

Dom första två har jag betat av med tveksamt resultat och nu var det dags för den sista och jag gjorde alldeles omedvetet precis som man ”ska”, nämligen sparade det bästa till sist.

Sarah är gravid när hon och hennes man råkar ut för en trafikolycka och maken dör. Att hon inte stryker med själv är i det närmaste oförståeligt för hon ser inte vidare värst levande ut där hon sitter i bilen.

Fyra månader senare är det inga öppna sår i ansiktet längre, bara ärr. Det är sista bebiskollen innan förlossningen och morgonen därpå ska hon bli igångsatt om värkarna inte satt igång. Hon går hem ensam till sitt tomma hus i vetskapen om att det är den sista vanliga natten i hennes liv.

Men så jävla vanlig blir den inte. Allt annat än. En totalgalen kvinna tar sig in i huset och Sarahs absolut värsta mardröm börjar – och den här gången är det en hon inte kan vakna upp ifrån.

Satan säger jag. Satan alltså! Jag var inte kaxig direkt när jag satt i soffan uppkrupen i ett hörn och tittade på den här. Det var ingen lunch i närheten, inte en kaffekopp eller ens ett ÄPPLE, det var jag och mina nerver och that´s it.

Inside har precis det jag efterlyste när jag såg Frontier(s): en huvudrollsinnehavare som jag bryr mig om och en handling som jag kan känna igen mig i. I alla fall graviddelen av det hela.

Det här är INTE en film jag skulle rekommendera till någon tjej med en bebis i magen, se Rosemary´s baby hundra gånger om istället. Inside är sjukt läskig, den är rent av ÄCKLIG bitvis och sätter jag mig in i Sarahs situation så är den dessutom vidrigt sorglig. Hade jag sett den här filmen i välsignat tillstånd hade jag behövt lugnande medicin efteråt.

 

I avsnitt 8 av filmpodden Snacka om film pratar jag mer om den här filmen – och en massa andra härliga skräckisar. Klicka här för att komma till hemsidan.

.

.

Publicerat

DEATH AT A FUNERAL

En äldre man dör. Han ska begravas. Hans två vuxna söner är där, hans fru, hans bror och hela tjocka släkten åt alla håll och kanter.

Det är så mycket folk, så många relationer, så mycket knas, så mycket farsartade sekvenser, så mycket LCD, så mycket bajs, så mycket dvärg, så mycket död, så mycket av allt att jag blir alldeles….varm i magen.

Death at a funeral må handla om döden och begravning men den handlar också om livet, om kärlek, om pengar, om det tjafs som det blir jämt människor emellan och om hur galet allt faktiskt är – oftast – för alla (fast ingen vågar prata högt om det).

När jag såg filmen tänkte jag oavbrutet på hur kul det vore om denna film gjordes i tio olika länder och visades på en filmfestival efter varandra.
Hur tacklar man det här manuset i Japan, i Frankrike, i Italien, på Island? Det hade jag mer än gärna sett. Men jag får nöja mig med att se om den här, för det kommer jag göra. Många gånger.

Publicerat

THE ASSASSINATION OF JESSE JAMES BY THE COWARD ROBERT FORD

Exakt detta hände 13 augusti 2008.

Två trötta figurer, så nära medvetslöshet man kan komma och ändå stå upprätt, hyr en film.

Sambo (pekar på en film): Den här då?
Jag: Näääää.
Sambo (håller upp Gone baby gone): Den här då?
Jag: Neeeeej, herregud, ingen film med en Affleck i huvudrollen!
Sambo: Den här då?
Jag: Jag vill ha en film med berättarröst. Jag orkar inte tänka på vad den handlar om… Jag vill ha en seg och långsam film som inte handlar om mycket alls.
Sambo: Den här då?
Jag: Okej.

Vi går hem med ”The assassination of Jesse James by the coward Robert Ford” under armen. En film jag aldrig hyrt om jag haft en puls över 45.

Filmen börjar. Det är gitarrklink och vackra vyer. Efter 40 minuter ska Brad Pitt med följe råna ett tåg. Brad står på rälsen och väntar in tåget, man hör tåget, det kommer där, bakom kröken. Bilden är alldeles svart i många sekunder.
Jag: Guuud va skönt!
Sambo: Ja…kan det inte fortsätta vara så.
Jag: Vilken bra film.

20 minuter senare.
Jag: Duu…vad handlar filmen om egentligen?
Sambo: Jesse James.
Jag: Nähä??
Sambo: Jo.
Jag: Det spelar ingen roll förresten.
Sambo: Du fick din berättarröst i alla fall.
Jag: Ja. Det är bra.

En timme senare.
Jag: Den här filmen tar verkligen aldrig slut…
Sambo: Det verkar inte så…
Jag: Den är inte direkt spännande. Casey Affleck….han är så skitdålig.
Sambo: Han ska vara skitdålig.
Jag: Och skitful.
Sambo: Han spelar nog på att han är sådär ful.
Jag: Jahaa.

En halvtimme senare.
Sambo: Nu tar den nog slut!
Jag: ….
Sambo: Neheeeej…
Jag: Nudå?
Sambo: Nej, inte nu heller, va fan den handlar ju inte om nånting längre. Jesse James är ju DÖD för helvete.
Jag: Nån har satsat miljoners miljarder i den här filmen… Undrar varför…
Sambo: Mmmm…
Jag: Vem bryr sig om Jesse James?
Sambo: Amerikanerna. Han är väl som deras Robin Hood.
Jag: Robin Hood var en snällis. Jesse James är vidrig.
Sambo: Ja.
Jag: NUUUUU!!!!! Äntligen är filmen slut! Gonatt!
Sambo: Gonatt.

Publicerat

RAMBO

Visste du att det är tack vare en svensk som Rambo heter Rambo?

Göteborgaren Peter Gunnarsson kom från Ramberget på Hisingen och 1640 åkte han över till Amerika för att börja sitt nya liv. Med sig hade han enligt historieböckerna ett äpple (ja, eller flera, det förtäljer inte historien) som han vid ankomst till Nordamerika kallade för ramboäpple för att återknyta en smula till sin födelsestad.

När sen författaren David Morrell skulle hitta på ett lämpligt namn till sin superkrigis blev han inspirerad av namnet på detta äpple och så föddes John Rambo, en av de coolaste snubbarna i filmhistorien.

I första filmen om vietnamveteranen John Rambo, First Blood, blir han orättvist behandlad av den vidriga polisen Brian Dennehy. I Rambo – First Blood part II åker Rambo tillbaka till Vietnam för att leta upp krigsfångar och i Rambo III slåss han på sedvanligt machomanér med hela den sovjetiska armén när han ska frita din gamle polare överste Trautman (Richard Crenna) som sitter i fångläger i Afghanistan.

I den fjärde filmen har Rambo dragit sig tillbaka i Thailand som så många andra moderna människor nuförtiden. Han försörjer sig som fiskare och när han lullar runt där vid floden märker han att många av människorna som passerar på sin väg in i Burma aldrig återvänder. Det, och bara det, får John Rambo att ana oråd och att svika sitt antivåldslöfte. Det finns ett världsproblem att lösa och John Rambo är självklart fixarlasse och nu väntar jag ivrigt på var han ska ta vägen i Rambo V: The Savage Hunt som enligt mina källor ska komma 2011.

Rambo är den enda av Rambo-filmerna Sylvester Stallone regisserat själv. När det gäller Rocky-filmerna har han regisserat alla utom den första. Det många inte vet är att Stallone även regisserat monstersuccén Staying Alive när John Travolta tog på sig dansmackorna igen som Tony Manero efter brottarhiten Saturday night fever.

Så han kan han, Stallone. Han kan mycket mer än konsten att döda brutalt på olika vis även om han visar det 236 gånger i denna film vilket ger en snittdödlighet på 2,59 döda/minut.

Det kan vara svårt att se skogen för alla träd. Ibland.