Etikett: 2008

Publicerat

Återtitten: MAMMA MIA!

”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas”, stod det i Lukasevangeliets andra kapitel om jag inte missminner mig. På den här bloggen står det idag ”Och det hände sig sommaren 2018 att Fiffi fick ett påbud av sig själv att se om första Mamma Mia-filmen som hon faktiskt inte sett sen det begav sig för tio år sedan”.

Vadan detta kanske du undrar? Ja, jag kan inte skylla på något annat än ren nyfikenhet. Hur håller sig filmen med uppföljaren i färskt minne? Hur lyckades manusförfattarna få ihop storyn? Jag har liksom aldrig tyckt att det behövdes en andra film, den första var alldeles tillräcklig.

Sophie (Amanda Seyfried) skulle gifta sig med sin Sky (Dominic Cooper) och hon vet vid 20-års ålder fortfarande inte vem som är hennes riktiga pappa. Mamma Donna (Meryl Streep) har tagit hand om henne alldeles själv och det har väl inte gått någon nöd på någon av dom men Sophie är nyfiken och nu har hon luskat ut namnen på dom tre män som skulle kunna vara hennes pappa och bjudit in dom till bröllopet utan att Donna vet nånting.

Alltså, jag vet inte vad det är, men filmjäveln sätter mig i nån slags lyckobubbla som är helt absurd. När Donna and the Dynamos kör igång Super Trouper och Bill (Stellan Skarsgård), Harry (Colin Firth) och Sam (Pierce Brosnan) dyker upp och dom alla ler från öra till öra när dom ser sin gamla kärlek så får jag en episk gåshud på armarna. Det är nåt så jävla SNÄLLT över hela filmen som gör mig alldeles lycklig. Den här grundgrejen att alla faktiskt gör sitt bästa, det här med förlåtande, förståelse, att kunna förenas i något större.

Colin Firth har lyckats charma all världens kvinnor med sin tafflighet i många filmer (Hej Love Actually, hej Bridget!) och här gör han ”sin grej” med millimeterprecision. Han är ljuvlig fanimej! Och Meryl Streep är SÅ mycket bättre än jag mindes henne. Det som jag kanske såg som överspel när jag såg filmen första gången har fått en förklaring i och med andra filmen, när man fick se henne som ung och hur hon var då.

Egentligen är alla karaktärer mer intressanta nu vid en omtitt eftersom alla fanns med i uppföljaren på ett eller annat sätt. Storyn har knutits ihop på ett sätt som gör att man faktiskt lika gärna kan se den här filmen efter den andra. Att den här filmen är baserad på dom stora hittarna och uppföljaren på ”B-sidorna” har verkligen ingen som helst betydelse. Musiken är otroligt bra i båda filmerna och för handlingen framåt på ett mycket smart sätt.

Som musikal är Mamma Mia i det närmaste perfekt med sin blandning av humor, allvar, mysighet och lökighet. Jag tycker inte filmen är riktigt lika sorglig som jag tyckte vid första tittningen men den allvarsamma biten i filmen funkar verkligen fint. Nu när jag inte blev så himla gråtig som sist (bara….hm….en del. Äh, kom igen, vem försöker jag lura?!?! Tack GUD för att jag såg filmen ensam den här gången, det är inte snyggt alltså att fulgråta på detta vis…) kommer jag dessutom att orka/vilja se om filmen fler gånger för det är verkligen en smällkaramell. Jättehärlig, precis som uppföljaren. Men…glöm inte näsduken. Näsdukarna. Grabba en hel förpackning!

När jag såg filmen 2008:

När jag såg filmen 2018:

Här är mina tankar om Mamma Mia! Here we go again.

Publicerat

HOPPLÖS OCH HATAD AV ALLA

I avdelningen miserabla svenska filmtitlar har vi nu kommit till Hopplös och hatad av alla. Visserligen en helt korrekt titel sett till filmens handling MEN originaltiteln How to Lose Friends & Alienate People är riktigt catchy tycker jag. Men VARFÖR denna titel kanske du – liksom jag – frågar dig, mig och oss? Det är faktiskt helt logiskt.

Filmen baserad på Martina Haags roman Underbar och älskad av alla kom 2007, jag kan bara anta att den svenska titeln på något sätt skulle travestera den. MEN, Toby Young skrev boken How to Lose Friends & Alienate People redan 2003 och den översattes snabbt till svenska, redan då med titeln Hopplös och hatad av alla. Så nu till den stora frågan: NÄR skrev Martina Haag boken Underbar och älskad av alla? Jo! 2005! Det är alltså Martina Haags titel som är en travesti på Hopplös och hatad av alla. Allt är sjukt glasklart och plötsligt känns inte filmtiteln fullt lika värdo.

Sidney Young (Simon Pegg) har en längtan in i den innersta kretsen av dom mest förmögna och framgångsrika inom filmens värld. A-listan. Hans längtan är så stor att han är beredd att göra precis vad som helst för att nå dit. Han bor i Storbrittanien och driver ett egdy magasin där han skriver om och driver med mediafolk och han gör det med sån idoghet att hans namn når ända till New York och chefredaktören för den stora glossy tidningen Sharp Clayton Harding (Jeff Bridges).

Harding erbjuder Sidney jobb men är väldigt tydlig med att han börjar längst ner på golvet. Han har nån hat-kärleks-relation med kollegan Allison (Kristen Dunst) och han verkar mer intresserad av karriärsklättringen i sig än att faktiskt göra ett bra jobb.

Man skulle kunna säga att Sidney Young är en rent BEDRÖVLIG människa. Jag avskyr honom. Dom sekunder här och där när han lugnar ner sig och släpper på balla-killen-garden är sekunderna som gör filmen tittbar över huvud taget, det och att historien handlar om en del av filmvärlden (och skådespelare) som man sällan ser men ofta anar. Baksidan. Skithögarna. Bimbosarna. Som übervackra Sophie Maes (Megan Fox) som gör ALLT för att få löpsedlar och där procenten visad hud är viktigare än prestationerna framför kameran.

Jag tycker om Simon Pegg som skådespelare men inte när han är sådär over-the-top-fladdrig som han är i stora delar av denna film. Sista scenen gör dock att filmen slutar på en high note och eftersmaken är uthärdig (och kanske till och med lite god). Men det jag lärde mig av att se den här filmen är dock bara detta: John Cusack uttalar inte efternamnet cUsack utan cuSACK. Som kosack fast med cu.

Filmen finns att se på Netflix.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: POSSESSION (2008)

Jess (Sarah Michelle Gellar) är tillsammans med Ryan (Michael Landes). Dom verkar ha det bra ihop, det känns som ett kärleksfullt förhållande. Pga anledning tvingas dom dela boende med Ryans bror Roman (Lee Pace) och framförallt Jess tycker väl inte det är superkul direkt.

Roman är Ryans totala motsats. Där Ryan är lugn och omtänksam är Roman temperamentsfull, aggressiv och ego. Han är tillsammans med Casey (Tuva Novotny) och man kan väl säga att dom har ett passionerat förhållande som slagit över. Ja, rent bokstavligt talat faktiskt. Han ömsom älskar med henne och slår henne men hon är så kär och stannar kvar.

Som så ofta i denna typ av film händer dock det som inte får hända. En olycka. En bilkrock. Roman och Ryan dör nästan båda två. Ryan hamnar i respirator och Roman piggar på sig och kommer hem igen. Men….Roman pratar som Ryan. Minns sånt som hänt Ryan och Jess. Beter sig som Ryan. Men…han ser ut som Roman. Jess är mer än lovligt förvirrad vilket man absolut kan förstå.

Possession är en mörk thrillerskräckis som i sina stunder faktiskt är rätt läbbig. Tyvärr består själva grundhistorien av en del ”flum” vilket gör att jag inte riktigt köper den men kan man bara hacka i detta är filmen helt okej. Att detta är en remake på Jungdok, en sydkoreansk film från 2002, kan man nästan ana. Den är sparsmakad rent scenografiskt och gör mig sugen på att se originalet.

Nästa söndag kommer en skräckfilm från en annan del av världen.

Publicerat

Asiensommar: TOKYO SONATA (2008)

Det här med arbetslöshet verkar vara ett universellt problem, i alla fall för den lilla människan som drabbas av den. I Tokyo Sonata är det familjefadern Ryuhei Sasaki (Teruyuki Kagawa) som entledigas från sitt arbete när företaget han arbetar åt (det japanska) väljer att ta in billigare arbetskraft från Kina. Ryuhei har dock inga planer på att berätta vad som hänt för sin fru och sina två söner. Nejdå, istället går han upp varje morgon, tar på sig kostymen och går iväg som om det fanns ett kontor och sysselsättning som väntade. Istället är det jobbsökerier och soppkök som tar upp Ryuheis vardagar. Och kanske kampen att stå ut, både med sig själv och med situationen han befinner sig i.

Frun Megumi (Kyoko Koizumi) anar ingenting förrän den dagen hon ser sin man i soppkökskön (jobbigt ord både att skriva och läsa. Soppköks-kön, alltså). Hon vågar dock inte konfrontera maken utan även hon lever i nån form av låtsasvärld och i utkanten av den söndertrasade familjen är sönerna som även dom – på varsitt sätt – alltmer försvinner ut i periferin. En vill inget annat än att spela piano, en vill bli militär och Ryuhei säger konsekvent NEJ till allt.

Det här är både en intressant, en bra, en engagerande och en sorgsam film om en familj som sakta men säkert går sönder.

En av de viktigaste sakerna att hålla reda på angående regissören Kiyoshi Kurosawa är att han inte är släkt med Akira. Den enda av hans filmer jag sett innan Tokyo Sonata är skräckfilmen Pulse som inte var något annat än en urtråkig slow-bore-horror-film för mig. Om tempot skulle jämföras med ett djur är sengångare Usain Bolt i jämförelse. Tokyo Sonata är en kontemplativ film men känns inte alls lika långsam och seg som Pulse, trots att (eller kanske på grund av) att det är ett renodlat drama. Jag hade inte förväntat mig något annat.

Betygsmässigt hamnar Tomyo Sonata på en MYCKET stark trea, enda anledningen till att den fjärde fiffiluran uteblir är att filmen känns lite ojämn men värre än så är det inte. Ett sevärt drama som visar på det stora och viktiga i det till synes banala: att ha ett jobb att gå till.

Här är filmerna jag skrivit om i detta tema.

Publicerat

Asiensommar: THE CHASER (CHUGYEOGJA, 2008)

Mellan september 2003 och juli 2004 dödade Yoo Young-chul 21 personer. Merparten av dessa var rika män och prostituerade kvinnor. Han satt i koreansk TV och förklarade sina dåd med dessa ord: ”Women shouldn’t be sluts, and the rich should know what they’ve done”. Han åkte alltså fast, det gjorde han och han har själv utnämnt sig till exakt det han är: en seriemördare och kannibal.

The Chaser är en film som handlar om denne Yoo Young-chul men den handlar precis lika mycket om halliken Eom Joong-ho som är fly förbannad då några av hans prostituerade rymt. Han hamnar i ekonomiskt trångmål och gör allt för att leta upp dom. Det är alltså en film med två svåromtyckta män i huvudrollerna men där man ändå tvingas heja på den ene. Two wrongs don´t make a right MEN det finns ändå grader i helvetet kan man tycka. Att sälja någons kropp är aaaaaningens ”bättre” än att käka upp dennes lever. Eller hur, va?

Det jag gillar bäst med filmen är att så mycket känns autentiskt. Från ljudet av slag med öppen handflata mot naken hud från en springvurpa på blött underlag till flåset när en icke vältränad man tvingas springa för fort för länge. Jag tror på rollfigurerna och det är nog a och o för att en film som denna ska nå fram på något sätt. Problematiken i att filmen kretsar kring antihjältar kan jag leva med även om jag antagligen hade blivit mer betuttad i filmen om den haft Pam Grier i huvudrollen och hon hade gått på hämnarstråk med en hammare i högsta hugg. Men då hade historien inte varit sann. Så är det. Ju.

Här är resten av filmerna jag skrivit om i sommarens tema.

Publicerat

Asiensommar: ACHILLES AND THE TORTOISE (AKIRESU TO KAME, 2008)

Akilles och sköldpaddan, det låter som en barnbok. Achilles and the tortoise låter däremot smått poetiskt. Originaltiteln Akiresu to kame klingar nästan argt i mina öron. Hur som helst, det är vad filmen heter och den handlar om den missförstådda konstnären Machisu Kuramochi (Takeshi Kitano). Han tycker sig ha ”rätt till” en betydligt större framgång än han fått med sin konst men fortsätter måla på sitt speciella vis ivrigt påhejad (curlad?) av hustrun Sachiko (Kanako Higuchi).

Filmens titel syftar till en av Zenons paradoxer där Haren och sköldpaddan kanske är den mest kända (för oss i alla fall) men den kan även kallas Akilles och sköldpaddan. Denna rörelseparadox innebär en tävling mellan två djur varav den ena är mycket snabbare än den andre och att den långsamme får ett visst försprång. På den tiden det tar för haren/Akilles att komma fram till sköldpaddans startpunkt har sköldpaddan kunnat ta sig ytterligare en bit, kommer då haren/Akilles någonsin ifatt?

Jag tolkar filmens titel som att Machisu upplever sig springa i ett ekorrhjul där han aldrig lyckas komma fram till sitt mål och om jag hade brytt mig det allra minsta om denne sure buttre bittre man så kanske filmen hade funkat bättre på mig. Nu bryr jag mig inte ett dugg, det enda som sprakar om filmen är scenerna när Machisu skapar sin konst, när han med hjälp av en cykel och färgburkar fastspända på ryggen kraschar in i en dukförsedd vägg och därmed skapar konst med färgen som splaschar mot ytan. Jävligt coola och vackra scener! Jag spolade fram och tillbaka, pausade, filmade av skärmen och njöt av färgerna men det var tyvärr det enda i filmen som jag tog till mig.

Takeshi Kitano är en av dom stora namnen när det pratas om japansk film. Han är skådespelare, manusförfattare och regissör  och till och med jag som inte är SÅ bevandrad i asiatisk film har sett honom i ett antal filmer där han ibland skådespelar under namnet ’Beat’ Takeshi. Jag har sett honom i Brother, Battle Royale, Zatôichi, nyinspelningen av Ghost i the shell och Johnny Mnemonic för att nämna några och han kommer dyka upp igen lite senare i sommar i detta tema. Tyvärr är han ingen favorit för mig skådespelarmässigt, jag tycker mest han känns som en sur jäkel och dom få gånger man ser honom le känns det som att det svider i kinderna och att mungiporna ska spricka av ovana. Men, stor och känd är han både i sitt hemland och i resten av världen och kanske får jag anledning att omvärdera honom vad det lider? Den som lever får se.

Här kan du se vilka övriga filmer jag skrivit om i temat (listan fylls på vartefter).

Publicerat

SUPERHERO MOVIE

Här heter huvudpersonen inte Peter Parker, han heter Rick Riker (Drake Bell). Han blir heller inte biten av en spindel utan av en trollslända och den hemmasydda dräkten är alltså inte röd-blå utan grön-svart.

Det är väldigt mycket Spider-Man över Superhero Movie och det underlättar såklart om man känner till grundhistorien för att fatta det roliga i den här filmen. För det FINNS faktiskt en hel del kul att hämta här om man är upplagd för spåndum underhållning för stunden. Vilket jag kan vara ibland och definitivt var när jag såg filmen.

Vad finns det mer att säga än att det är en helt okej spoof? Kanske att Leslie Nielsen är med i en av hans sista filmroller och att Jeffrey Tambor som alltid sprider guldkant i birollsfacket. Se den, eller inte. Livet går vidare hur som helst.

Publicerat

LUCKA #12: LOVELY, STILL

Fira jul helt ensam kanske inte är sådär jättelockande, i alla fall inte för mig. Fira jul ensam när man är skitgammal känns om möjligt ännu mindre lockande.

Här är det den extremt rynkige åldermannen Robert Malone (Martin Landau) som på ålderns höst förälskar sig i mamman till sin granne Alex (Elizabeth Banks). Mamman heter Mary (Ellen Burstyn) och är typ exakt lika gammal som Robert.

Robert har en chef (?), Mike, som spelas av Adam Scott och han peppar Robert att våga fira jul med Mary, det verkar som om han aldrig firat jul med någon förut. Dom scenerna är rätt charmiga, när Robert beter sig sådär ungdomligt nykär, när han väntar att telefonen ska ringa och är allmänt stissig. Mary är också rätt gullig som går runt och trånar som en liten skolflicka efter den långe Robert. Men det är segt, jävlar va segt det är.

Jag har inte den minsta lust att vare sig bli gammal eller fira jul när jag ser filmen, dansa i snö möjligtvis eller bli tittad på sådär som Robert kollar in Mary men helst med lite yngre ögon än på nån med en fot i graven. Jag måste dock tillägga att jag är lite förvånad över att jag tyckte filmen var SÅ pass svag. Allt jag läst om den har nämligen varit både gott och plus.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

Publicerat

SAVAGE GRACE

Filmen fick namnet Utan nåd på svenska men jag undrar om någon på jorden känner igen filmen med den titeln? Jag frångår därför min självpåtvingade princip och använder mig av originaltiteln i hela recensionen.

Stockholms Filmfestival må vara slut för den här gången men det hindrar inte mig från att återse en film som jag knappt mindes nånting av, annat än att den är urtypen av en festivalfilm. Den innehåller en hel del naket, homosexualitet, mord, psykisk sjukdom, självmord och som grädde på moset i detta fall även incest. Mums filibabba alltså för alla oss som från tid till annan gillar att gegga ner oss i såna här visserligen små filmer MEN med stora skådespelarprestationer.

Barbara Daly Baekeland (Julianne Moore) gifte sig för att pengar lockade mer än mannen ifråga och hennes make Brooks var, som barnbarn till uppfinnaren av bakelit, otrooooligt rik. Äktenskapet känns otroligt omysigt, det är bara ytan som räknas, kläder, prylar, det vackra boendet och att vara Den Perfekta Mamman OCH lyckas med konststycket att amma sonen Tony och utstråla knullvänlighet samtidigt. Barbara lyckas med det – ett tag i alla fall.

Tony (Eddie Redmayne) växer upp och blir tonåring med allt vad det innebär av sexuell utforskning och eskapader och maken Brooks är otrogen, han har en affär med Tonys jämgamla tjejkompis. Barbara blir vansinnig på maken och frustrerad på sonen, baaaah, homosexuell, vad är det för bjäfs? Den perfekte sonen ska väl inte vara bög heller? Barbara smider planer och försöker omvända honom på det enda sätt hon förmår: genom att själv förföra honom.

Det är väldigt mycket i den här filmen som är rent äckligt och kanske är det äckligaste det faktum att hela historien faktiskt är sann. Familjetragedin är liksom inte enbart det som händer sista kvarten, det här är kolsvart rätt igenom. Stackars människor som är så rätt igenom sjuka. Hur kan det bli såhär illa?

Filmen i sig är kanske inget att hänga i julgranen men Julianne Moore och Eddie Redmayne lyckas båda spela sina rollfigurer med bravur, något som inte kan ha varit det enklaste. Å andra sidan är båda dessa skådespelare kända för att inte backa för knepiga roller men här fick dom nåt redigt att bita i. Nåt med en hemsk bismak. Som ett ruttet hundben ungefär.

I avsnitt 64 av Snacka om film pratar jag lite mer om denna film.

Publicerat

SUNSHINE CLEANING

Emily Blunt och Amy Adams spelar systrarna Norah och Rose, Rose som har en son, ett KK-förhållande med en gift man som aldrig lär lämna sin fru vad han än säger till henne (Steve Zahn) och hon driver ett städföretag och Norah som fortfarande bor hemma hos pappa (Alan Arkin) men hjälper Rose när hon behöver.

När sonen blir relegerad från skolan och Rose behöver få in honom på en privatskola räcker pengarna inte till och hon tvingas tänka om och nytt. Hon utvecklar städföretaget till att bli en ”biohazard removal crime scene clean-up service” och kan därmed få betydligt bättre betalt av kunderna som vill få sina hem rengjorda efter att nån skjutit huvudet av sig. Till exempel.

Det här är urtypen av en liten indiefilm som inte gör en fluga förnär när man ser den men som jag märker att jag tänker på efteråt. Adams och Blunt gör båda ett utmärkt jobb med sina roller, jag förstår dom, jag köper det dom gör och allt som händer. Hade inte dom funkat hade filmen sannolikt havererat men som sagt, det gör den inte nu. Inte alls.



Det här är en del av temat jag hade tidigare i år, temat som hette Veckans filmtips från Moya. Moya har nämligen fortsatt ge mig toppenfina filmtips och jag kommer fylla på listan av  tack-vare-henne-sedda filmer här.

Publicerat

TOKYO!

Michel Gondry. Leos Carax. Joon-Ho Bong. Två fransoser och en sydkorean. Alla tre välkända stora namn.

Att jag inte sett den här filmen förrän alldeles nyligen retar mig lite, samtidigt, allt har sin tid och dom bästa filmupplevelserna tenderar att vänta in den allra mest rätta tidpunkten. Som om vissa filmer ligger i startblocken och bara vänta på att startpistolen ska ljuda.

PANG! Nu ljöd den och Tokyo! drog iväg, raka spåret rätt in i min mage bara. Som en liten pil insmord med klipulver och doppad i lustgas. För det här var roligt, intressant, galet, härligt, heltokigt och coolt – samtidigt.

Filmens första del är skriven och regisserad av Michel Gondry och handlar om en kvinna som transformeras till en pinnstol. Bara att få se detta gör mig så glad! Nåt helt nytt liksom! Jag har sett många konstiga grejer på film förut men aldrig detta! Och så snyggt gjort!

I andra delen introducerar Leos Carax karaktären han fyra år senare tog vidare in i filmen Holy Motors, den där otäcka rödhåriga mannen med grön kostym, bara fötter, långa smutsiga naglar, helt vita ögon och ett alldeles eget språk som bor under stadens gator och saknar all form av sans, vett, moral och social skills.

Joon-Ho Bong tar det lite lugnare i den avslutande tredjedelen och visar berättelsen om en manlig eremit som samlar på toarullar och pizzakartonger och som inte socialiserat sig med andra människor på många många år. Men när han möter The Pizza Delivery Girl´s blick och hon sen svimmar i hans hall tvingas han utanför sina väl uppsatta ramar och lyckas på nåt sätt uppskatta mänsklig kontakt. Eller om det är en stalker-gen som väcks till liv kanske?

Om du vill se nåt som utmanar dina sinnen, som visar sånt du antagligen aldrig sett på film förut, som är snyggt paketerat, välregisserat och ändå tämligen enkelt att ta till sig (sett till omständigheterna) så tycker jag du ska ta dig en titt på Tokyo!

Jag pratar lite mer om filmen i avsnitt 30 av podcasten Snacka om film!

 

Publicerat

BLINDNESS

Jag såg en norsk film häromsistens som heter Blind. Sofia skrev en kommentar på det inlägget och frågade om jag hade sett Blindness. Det hade jag inte – då, men nu har jag det.

Det var inte särskilt svårt att ta tag i den, en snabb koll på IMDb visade att Mark Ruffalo, Julianne Moore och Gael Garcia Bernal hade huvudrollerna och att manuset var baserat på José Saramagos roman Ensaio Sobre a Cegueira (Blindheten på svenska). Ja precis, samma José Saramago som även skrivit romanen The Double som blev mindfuckfilmen Enemy. Behövde jag tänka längre än två sekunder om den var värd 29 kronor på Itunes? NEJ.

Filmen börjar vid en stor vägkorsning i (vad som känns som) en stor stad. Alla bilar har stannat för rött, det blir grönt men bilen som står först i en av filerna åker inte. Otåliga bilister tutar, gångtrafikanter tittar och snart har 3-4 män gått fram till bilen för att se vad som hänt. Inne i bilen sitter en förtvivlad man (Yûsuke Iseya) som precis blivit blind! Synen bara försvann och allt han ser är vitt, som om all världens lampor tänts samtidigt. En av männen erbjuder sig att köra hem den blinde mannen och han gör faktiskt det. Hjälper honom till och med upp i lägenheten. Att han passar på att sno lite grejer  samt bilen är kanske en annan femma.

Den nyligen blinde mannen får hjälp av sin fru att ta sig till en ögonläkare men denne läkare (Mark Ruffalo) ser inget konstigt. Ögonen borde vara felfria. Det hela verkar mycket mystiskt och han berättar detta för sin fru (Julianne Moore) när han kommer hem. Morgonen efter är läkaren också blind.

Är det en slags epidemi? Hur smittar det? Vad kommer det ifrån? Det är nämligen fler och fler som blir smittade och staten upprättar en karantän-zon i ett övergivet mentalsjukhus och det dröjer inte länge förrän det blir nåt slags Flugornas herre-samhälle därinne. Det idkas byteshandel med mat och kvinnokroppar och avdelningarna utser sina ledare, den ena mer maktgalen än den andra.

Rädda människors beteende i grupp och under stress är verkligen intressant att beskåda. Kom inte å säg att vi inte är djur!

Sofia har också sett filmen. Här är en länk till hennes recension.

Publicerat

Veckans filmtips från Moya: KEITH

Veckans filmtips visar en kärlekshistoria mellan en ung tjej vid namn Nathalie, en såndär tjej som har allt och ÄR allt, ja du vet, snyggast i klassen men ändå schysst, läshuvud OCH duktig på sport och har en massa kompisar och den där killen Keith, han som är ”svart och svår  – 17 år”.

Opposites attract heter det ju och i det här fallet är det verkligen så. Dom har egentligen ingenting gemensamt annat än att dom delar bord på kemilektionerna och Nathalie tycker Keith verkar annorlunda och spännande och Keith tycker Nathalie är snygg. Nathalie är ihop med Rafael men träffar Keith ändå på fritiden på nåt slags ”icke-dejter” och Rafael börjar bli svartsjuk.

Nu känns det – precis som det har gjort i halvtid med så många av av filmtipsen jag fått från Moya – att jag förstår vart filmen är på väg. Jag tänker att det är en ”vanlig high-school-film”, att jag vet vad jag ska få se, att det är ett kärleksdrama jag tittar på. Men icke sa Nicke, så är det inte. Filmen vänder hux flux när Nathalie hittar en viss sak i Keiths ficka och sen blir filmen något annat och något bättre.

Jag tycker filmen börjar väldigt segt och då jag inte känner igen någon av skådisarna har jag liksom ingenting att ”hänga upp” mig på. Men att sitta kvar och fortsätta titta och ta in det jag ser, det gav utdelning. Filmen växer allt eftersom och sista tredjedelen är riktigt bra.

Jag kan ärligt säga att det här är en film jag aldrig ens hittat på egen hand och det är därför detta tema är så himla roligt. Att jag egentligen inte tillhör målgruppen förstår jag men jag tycker filmen är godkänd och jag kan verkligen förstå att den hittat sin publik bland yngre filmintresserade.

Här kan du hitta länkar till tidigare filmer i detta tema. Nästa tisdag dyker jag ner i nästa filmtips från Moya.

Publicerat

PASSENGERS

Bra musik förhöjer alltid en film men motsatsen då? När musiken känns helt fel, påklistrad, nedkörd i halsen på oss som tittar? När musiken ska få oss att ”hamna i en stämning” men som bara hjälper till att förminska hela filmens handling? Ja herregud så retsamt det är.

Jag är fan allergisk mot sånt och är det nånstans det överanvänds (har jag märkt) så är det i ”övernaturliga thrillers” där långsam klinketiklonk-piano-spelande ska få mig att hamna i nånslags ”baravara-stämning” där jag kan ta in filmen så långt ner i lungblåsorna att jag aldrig behöver andas mer och där allt det flummiga-som-inte-är-ett-dugg-flummigt-egentligen på nåt sätt ska kännas….spännande.

Men se, ett jäkla trams är vad det är!

När jag hade sett 30 minuter av Passengers var jag så sjukt irriterad på bakgrundsmusiken som tog över hela filmen att jag till slut inte hörde vad skådespelarna sa, jag hörde bara musiken så jag gjorde nåt jag aldrig gjort förut. Jag såg resten av filmen helt utan ljud. SÅ skönt! Öronen applåderade åt tystnaden och filmen blev riktigt sevärd. Anne Hathaway är en såpass stabil skådespelare att hon är trovärdig även utan röst och Patrick Wilson funkade jättebra han också utan den där hemska pianoslingan som ett jättekli-igt myggbett över hela produktionen.

Filmen kan givetvis inte bli godkänd efter detta mankemang MEN helt utan värde är den inte. Twisten på slutet är jättesnygg!

Publicerat

TRE OM EN: GRIZZLYFILMER

GRIZZLY MAN (2005)
Regi: Werner Herzog

Werner Herzogs dokumentär om Timothy Treadwell är antagligen jättebra men jag tycker den är otroligt sömnig. Hur kan jag tycka det kanske du frågar dig? En film som handlar om en man som är besatt av grizzlybjörnar, en man som blir UPPÄTEN av sådan, hur tusan kan det vara tråkigt? Jag har egentligen bara ETT ärligt svar på den frågan: jag tycker inte om djur. Jag tycker det är helt ointressant med djur och kanske ännu mer ointressant med människor som lever sina liv enbart med och för djur.

Den fullt rimliga följdfrågan blir därför: varför ser jag då TRE filmen om och med grizzlybjörnar? Beats me. Jag fick ett ryck bara. Ett grizzlyryck. Så kan det bli ibland.

 

GRIZZLY PARK (2008)
Regi: Tom Skull

När ett gäng missanpassade äldre tonåringar tvingas åka bussresa till – och bo i – en typ av lägerskola belägen i en grizzlybjörnstät skog så vill man (läs jag) ingenting hellre än att björnjäveln ska gå bärsärk på byket och käka upp dom allihop. Så känner jag från filmens första bildruta till den sista och flera av filmens tråkigaste och längsta scener (plus eftertexterna) är ackompanjerade av nån jäkla barnvisa (”campfire song”) som heter I Met a Bear som sätter sig i huvudet som utkletat smaklöst tuggummi och sen bara kliar.

Som skräckfilm är den kass, som ungdomskomedi är den kass och som grizzlyfilm är den kass. Det finns helt enkelt noll anledningar till att se den. Tro mig på mitt ord, please.

.

 

 

INTO THE GRIZZLY MAZE (2015)
Regi: David Hackl

När det radas upp skådespelarnamn som James Marsden, Scott Glenn, Thomas Jane, Piper Perabo och Billy Bob Thornton i förtexterna känns det som att det ligger mer i manus än den lökiga titeln antyder. Att Billy Bobs namn hamnar efter Bart The Bear får man strunta i då det ju egentligen är Bart som är The Main Man i hela den här grizzly….soppan.

Fast soppan är rätt god, ska tillstås. Lagad med både omtanke, kärlek och koll på ingredienserna som krävs av en djurskräckis för att bli mer än en ”läskig affisch”. Här finns faktiskt en stabil grundstory, det finns karaktärer med (visst) djup och det finns effekter som inte skäms för sig.

Vackra vyer över Alaskas vildmark, vyer som får naturklaustrofobikern i mig att svettas ymnigt och spännande tajta scener mellan människa och blodtörstig björn gör också att filmen höjer sig utöver det vanliga. Det som gör att betyget ”bara” stannar på en mycket stark trea är att jag inte tycker björnar är så speciellt otäcka. Ormar, spindlar, hajar, krokodiler….jafan….GÄDDOR är läskigare!

Tydligen kom denna film redan 2014 under namnet Grizzly (alternativ titel Red Machine) men om detta finns ingenting skrivet på ImdB längre ( recensionen finns dock att läsa hos Flmr). Men nu är det Into the Grizzly Maze och 2015 som gäller (och söker man på Red Machine kommer man till samma film).