Etikett: 2008

Publicerat

BE KIND REWIND

Jag har verkligen medvetet undvikit den här filmen. Jag har vetat om den sen den kom, jag har hört vänner prata gott om den, jag har sett fodralet i reabackar, jag har klickat bort den från TV-apparater, jag har verkligen INTE velat se den och allt, precis allt, är Jack Blacks fel.

Det tokiga är att hur illa jag än tycker om Jack Black så har jag liksom förträngt att jag gillar Mos Def. Jag såg massor med grejer med honom under min mest massiva Dave Chappelle-period, det är en svinbegåvad kille. Och regissören Michel Gondry, han kan sina prylar. Varför lät jag Jack Black svärta ner den här filmen? Jag förstår det inte.

Det var en kväll när jag skulle se nån film på Netflix, nån bra, utvald, genomtänkt film men jag klickade fel, jag klickade snett på nåt vis och Be kind rewind började rulla. Jag lät det vara en minut eller två och sen kunde jag inte förmå mig stänga av. Jag tittade på filmen på min laptop och när jag skulle tömma diskmaskinen fick den – och filmen – följa med mig ut i köket, när jag skulle greja med tvätten fick den också följa med. Jag kunde helt enkelt inte, ville inte, stänga av.

Den lilla videobutiken hotas av nedläggning när hela fastigheten utdöms. Antingen måste ägaren Elroy (Danny Glover) punga ut med en jäklarns massa pengar för att renovera byggnaden eller så måste han flytta och därmed få hyran tokhöjd eller så får han klappa ihop. Samtidigt knackar världsnyheten DVD på dörren och VHS-banden som ligger Elroy så varmt om hjärtat känns en anings…passé.

Elroy bestämmer sig för att åka till sin närmaste konkurrent för att utöva lite klassiskt spioneri och lämnar över butiksansvaret till sin anställde Mike (Mos Def). Det enda Elroy vill är att Mikes polare Jerry (Jack Black) inte ska sätta sin fot i butiken för Jerry är rätt weird. Och klumpig. Han förstör. Elroy anade inte hur rätt han hade. Jerry ”råkar” nämligen radera alla butikens VHS-kassetter då han klättrat bland elledningar, fått sig en tokjävla elektrisk stöt och blivit en magnet i människoform.

Be kind rewind är en stor portion nostalgi men den sprudlar även av mysighet, kreativitet, styrkan i att ha vänner och en hel del knäppa grejer. Och Fats Waller. Man får inte glömma Fats Waller.

Det fanns ingenting med Be kind rewind att vara rädd för, inte ens Jack Black även om blotta åsynen av honom oftast driver mig till vansinne. Jag gillar inte honom här heller men han funkar i rollen. Ett hoppsan-klick på ett tangentbord blev alltså till en riktigt bra filmstund. Så kan det också gå.

Publicerat

Svensk söndag: PERSONA NON GRATA

Regissören Mats Arehn har både skrivit manus och regisserat den näst sämsta svenska filmen genom alla tider: Vita lögner. Janne Loffe Carlsson har huvudrollen i den sämsta.

Vad är det då som händer i mitt huvud när jag hittar filmen Persona non grata på Viaplay? Jag läser manus och regi Mats Arehn och Janne Loffe Carlsson i huvudrollen sen trycker jag på play utan att blinka. Kan det vara nån slags slumrande masochistisk sida som gör sig påmind här? Kan jag vara den felande länken, undantaget som bekräftar regeln att trial-and-error faktiskt funkar? Nej, det är faktiskt enklare än så, det beror helt och hållet på Alexandra Rapaport.

Att en film kan bli intressant enbart på grund av en enda skådespelares medverkan är hur vanligt som helst. Således har det inte brunnit totalt i skallen när jag valde Persona non grata som söndagsfilm. Att det står att det är ett kammarspel gör mig heller ingenting. Det kändes helt enkelt bara….kul….att se den här filmen.

Hur känns det nu efteråt då? Lika kul? Ja. Faktiskt. Kanske till och med ännu kuligare för filmen var bra. Till och med riktigt bra.

Sture (Carlsson) är en pensionerad lärare som trivs med ensamheten och gärna sitter på en bänk vid vattnet med en god bok. En dag sätter sig en kvinna bredvid honom på bänken. Anna (Rapaport) heter hon och hon har solklara motiv till varför hon sätter sig just bredvid Sture och ingen annan stans. Men Sture har ingen aning. Anna däremot, hennes mål är att se till att Sture får reda på agendan – men på hennes villkor.

Jag är medvetet luddig i min beskrivning av filmen för om jag kan få någon människa på jorden att se filmen så är det bättre att veta så lite som möjligt om handlingen. Jag visste liiite för mycket men tillräckligt för mycket för att det i efterhand skulle reta mig. Annars är det här en film som det är svårt att reta sig på. Den är ack så enkel i uppbyggnad men ack så svår att göra bra. Men trion Arehn, Carlsson och Rapaport visade sig vara toppen tillsammans och trots att fyran i betyg inte är av det superstarka slaget så är filmen bra mycket bättre än medelmåttig och som teaterpjäs på scen borde den vara rent fenomenal.

Publicerat

SAW V

Jigsaw är död men folk fortsätter avlivas på de mest kreativa sätt. Precis som vanligt börjar filmen med en schysst blodig och äcklig scen, man är inne i filmen på ett kick och kommer inte därifrån förrän 90 minuter senare, lite lagom smutsig till sinnes.

Agent Strahm (Scott Patterson) är den som hittar Jigsaw död och när han hittar en liten portabel kassettbandspelare trycker han givetvis på play. Han blir varnad av Jigsaw att fortsätta nysta i den här dödliga soppan nu när han är död, men Strahm ger sig naturligtvis inte. Jag vet inte om han ångrar sitt val eller inte men han får i alla fall lite…ont.

Jag vet inte, men jag tycker även den här filmen är rätt underhållande. Man vet vad man får och vad som förväntas och det är väl inte mycket att säga om detta egentligen. Saw V är den sämsta filmen hittills, men den är för den skull inte usel. Det jag gillar är att människorna som råkar ut för det vanliga Saw-valet (att göra sig själva jävligt illa för att kunna överleva eller helt sonika torteras till döds) aldrig är snällisar. Det är alltid folk som betett sig illa eller som på nåt sätt förtjänar lite däng. Sen ÄR det enormt kreativa tortyrmetoder i Saw V, precis som i dom andra filmerna. ENORMT kreativa. Ibland så kreativa att jag blir lite rädd för vad som rör sig i manusförfattarnas hjärnor.

Jag vet inte om jag är överdrivet okritisk till filmerna eller om dom faktiskt blir bättre när man ser dom i relativt snabb takt efter varandra men jag tycker att serien håller förvånadsvärd hög klass såhär långt, högre än jag mindes den. Men den är ju inte slut än.

Originaltitel: Saw V

Produktionsår: 2008

Regissör: David Hackl

Manus: Marcus Dunstan och Patrick Melton

Budget: Ca 10,8 miljoner dollar

Bodycount: 6 döda

Mest kreativa scen: Den där jättependeln innan förtexterna och slutet. Slutet är kalas!

.

 

 

.

Publicerat

FILMÅREN – MINA BÄSTA 10

Filmårslistorna är ingen konstant vetenskap eller sanning, jag har heller inte sett varenda film som existerar från samtliga år och således kan listorna komma att uppdateras vad det lider.

Här nedan kommer det fyllas på med länkar till listorna när dom behagar dyka upp. Det kan bli förr, det kan bli senare, men dyker upp det gör dom och för att göra det aningens mer spännande både för mig själv och dig som följer bloggen så kommer listorna inte att dyka upp i rätt årtalsordning.

2023

2022

2021

2020

2019

2018

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

2004

2003

2002

2001

2000

1999

1998

1997

1996

1995

1994

1993

1992

1991

1990

1989

1988

1987

1986

1985

1984

1983

1982

1981

1980

1979

1978

1977

1976

1975

1974

1973

1972

1971

Publicerat

Tre om en: Okejrå, Matthew McConaughey HAR visat en hel del magrutor i sina dar. Också.

För första gången i Fiffis filmtajms historia föräras en skådespelare med hela TVÅ stycken Tre om en-inlägg.

Tidigare i veckan skrev jag om Matthew McConaughey och tre av hans mer seriösa skådespelarprestationer och samtidigt ifrågasatte jag detta tjatande om att han i många år ”bara” var en snygg kille som visade magrutorna och att han nu – plötsligt – är så bra. Nu när jag tittat/återsett några av hans mer lättsamma filmer får jag kanske ta tillbaka mitt ifrågasättande en smula eller helt enkelt radera ordet ”bara” i den förra meningen. Han var snygg, han visade visserligen magen men bra skådespelare, det har han alltid varit.

 

HEMMA BÄST (FAILURE TO LAUNCH, 2006)

Tripp (McConaughey) är 35 bast och bor hemma. Givetvis är han svinsnygg och supercharmig men bortskämd in absurdum. Han säljer segelbåtar, sportar med polarna och dejtar tjejer och när tjejerna kommer för nära, när dom blir intresserade på riktigt, vad gör han då? JO, han bjuder hem dom på ”hemmamatch”, givetvis med en inklampande förälder som grädde på moset, då slipper han mecket med att göra slut, tjejerna lägger benen på ryggen och drar alldeles självmant.

Men föräldrarna har fått nog. Tripp måste flytta, han måste växa upp. Tyvärr är dom ena supermesar och istället för att sätta hårt mot hårt anlitar dom ett ”proffs”, en konsult i konsten-att-få-vuxna-män-att-lämna-föräldrarnas-trygga-famn-branschen (ja precis, den lukrativa branschen). Proffset heter Paula (Sarah Jessica Parker) men det säger sig självt, hur lätt är det att vara proffs och vara i närheten av ett stomatolleende snygglo  hela dagarna?

Hemma bäst är en fånig liten film som klarar sig på rätt sida avgrunden om man gillar dess skådespelare. Jag gillar Matthew McConaughey, jag gillar Sarah Jessica Parker, jag gillar Bradley Cooper, Justin Bartha och Kathy Bates. Zooey Deschanel är också med och jag känner hur jag ifrågasätter henne mer och mer efter The Happening. Är hon verkligen en bra skådespelare eller har hon bara haft tur och hamnat helt rätt i (500) Days of summer och New Girl? Hmmmm. Tål att tänkas på.

Filmen:

Magrutemängd:

 

 

 

 

 

 

SURFER, DUDE (2008)

För alla oss som är  Marty Hart och Rust Cohle-sakniga nu när True Detective säsong 1 är över är Surfer, dude lite av ett läkande plåster. Fast plåster förresten, det är mer som att ha varit storrökare i tjugo år och hux flux tvingas sluta för att sen se ljuset i ett paket chokladcigaretter.

Föga överraskande handlar filmen om en svinsnygg, supercharmig surfare med stomatolleende och solslingat krulligt halvlångt hår vid namn Steve (McConaughey). Steve har länge varit sponsrad med brädor och grejer men när sponsorerna försvinner tvingas han fundera en aning på livet….surfing….sig själv….surfing….en TV-såpa och…surfing.

Den här filmen var verkligen inte speciellt kul, inte heller speciellt bra eller underhållande. Det är Matthew McConaugheys kropp som är huvudrollen, den och hans bredrandiga knälånga badshorts och hur trevlig han än är att titta på så räcker det liksom inte för en hel film. Det räcker i fem minuter – max.

Det som gjorde min dag var scenerna med Steve och hans kompis Jack Mayweather (Woody Harrelson). Jag vill så gärna tänka att det är Rust och Marty många år innan dom jobbade tillsammans nånstans i Louisiana och livets hårda skola gjort dom aningens trubbigare.

 

 

 

 

 

 

Filmen:

Magrutemängd:

 

 

(han är typ tröjlös hela filmen igenom)

 

 

 

 

HUR MAN BLIR AV MED EN KILLE PÅ 10 DAGAR (2003)

Andie Anderson (Kate Hudson) jobbar på ett glassigt tjejmagasin och drömmer om att slippa skriva om ytliga skönhetstips. Ben Barry (McConaughey) jobbar på en reklambyrå och drömmer om att få ett diamantföretag som sin egen kund.

För att göra en lång historia kort: Andie ska skriva ett reportage om hur man gör för att skrämma bort en kille, vad ska man inte göra och inte säga? Hon ska få en kille intresserad och sedan få honom att dumpa henne inom tio dagar. Ben å andra sidan, han ska göra precis tvärtom. Hans chef utmanade honom. För att få chans på diamantklienten har han tio dagar på sig att träffa en tjej och få henne så pass förälskad i honom att hon följer med på firma-diamantfesten om tio dagar – OCH hon ska erkänna att hon gillar honom!

Neeeeeeej,  det är inte en spoiler, men Andie och Ben springer på varandra. Dom dejtar/träffas/hänger/umgås eller vad det nu är dom gör och att dom båda helt ovetandes lurar varandra är själva plotten.

Gillar man Kate Hudson och Matthew McConaughey kan man inte göra annat än att gilla den här filmen. Det är en Kate-och-Matthew-uppvisning. Jättemysig. Jättekul. Härlig på alla sätt och vis. Dom är svinsnygga och supercharmiga och har stomatolleende och passar ihop som blöta pusselbitar doppade i strösocker.

Filmen:

Magrutemängd:

 

 

Sammanfattningsvis så har alltså mängden magrutescener/speltid med bar överkropp inte det minsta med filmens kvalité att göra. Som om nån vore förvånad?

Sugen på att läsa mer om Matthew? Här är länkar till andra filmer med honom som jag redan skrivit om: Dallas Buyers Club, Mud, Killer Joe, Magic Mike, Flickvänner från förr,  The Wolf of Wall Street, Tiptoes, The Paperboy, Juryn – A time to kill, Sahara, Frailty, Lone Star, The Lincoln Lawyer och True Detective.

Publicerat

THE HAPPENING

Regissören M. Night Shyamalan är lite som vår ”han kommer bli Sveriges nya Ingmar Stenmark-slalomstjärna” Jens Byggmark – karriären började med ett resultat i världsklass och sen gick det mest åt pipsvängen. Omvärlden har dock inte riktigt fattat nuvarande brist på form utan vidhåller sina skyhöga förväntningar, bara för att gång på gång påminnas om att motsatsen hade varit att föredra.

När jag läser en filmrecension där skribenten ger filmen lägsta betyg utan minsta pardon kan jag å andra sidan jämföras med en av sommarens mer ihärdiga spyflugor. Jag befinner mig sittandes på en tallrik av sedan länge kvarglömda grillrester, jag VET att det är sekunda käk jag stoppar i mig men jag kan liksom inte låta bli. Det är nåt med uppenbara filmiska lågvattenmärken som lockar mig.

När Jojjenito skrev om The Happening var det som att synapserna knastrade loss i kroppen. ”Marky Mark pratar på fullt allvar med en plastplanta” skriver Jojje och jag tänker ”han ger filmen en etta – huuuuu, det är Shyamalan – buuuuu – OCH MARKY MARK! – whääääää”. Och sen *timehop* sitter jag i soffan, har just sett filmen ifråga och kliar mig i hårbotten.

Jag tycker väldigt mycket om filmens affisch (se här ovan), jag tycker den är otroligt fin och mysigt olycksbådande. Sen tycker jag om M. Night Shyamalans manus, ja det gör jag. Jag tycker grundtanken är både finurlig och läskig och jag tror faktiskt att det hade gått att göra en film helt i klass med The Village, Signs och Unbreakable av det här. Det stora felet är att skådespelarna är så enormt felcastade. Alltså… E-N-O-R-M-T.

Mark Wahlberg ser ut såhär filmen igenom (se bild till vänster). Jag känner en obeskrivlig önskan att kasta pil på hans panna med botoxsprutor. Jag förstår att han gör det han kan för att gestalta jobbiga känslor men nej Mark, nej, att knorvla ihop ögonbrynen och transformera pannan till ett CD-ställ räcker inte.

Zooey Deschanel är tyvärr precis lika fel hon. Kombinationen av överspel och en antagligen rätt illa skriven karaktär gör att jag ibland sitter med rysningar längs ryggraden, speciellt när hon spärrar upp sina stora blå som ett slags ”bevis” för att hon är rädd. Eller ledsen. Eller inte vill springa mer. Eller har ätit tiramisu med en random kille som heter Joey. Eller tycker allt det övernaturliga är konstigt. Eller ska ta hand om ett barn. Eller tittar på sin man (som då är ovan nämnda Marky Mark).

Varken hon eller herr Wahlberg fixar denna typ av roll och jag tror helt utan ironisk syrlighet att med två andra – mer lämpade – skådespelare i huvudrollerna så hade filmen inte blivit så pjåkig alls. Många av scenerna är riktigt bra, hela första halvan av filmen tyckte jag var mer än okej men sista tredjedelen dalar den betänkligt och slutet kraschlandar på ovan nämnda grilltallrik.

Summa summarum, tack Jojjenito för att du gav filmen ditt lägsta betyg. Nu blev den ju äntligen sedd!

Publicerat

Skräckfilmsvecka: THE STRANGERS

Om man frivilligt åker till Crystal Lake, ja då får man kanske nånstans räkna med att bli slaktad av en man med hockeymask. Om man med öppet sinne väljer att flytta till Elm Street och man börjar drömma om en gul skolbuss med en brännskadad busschaufför som har långa knivar istället för fingrar, ja då kanske man skulle ha tänkt annorlunda redan från början. Valt ett annat hus, en annan väg.

Skräckfilm handlar ofta om påhittade historier som följer givna ramar. Det är specifika platser, det är mördare som har namn och utseende som känns igen, det är hittipå-scener som är så våldsamma att dom väldigt sällan går att härröra till verkliga händelser – som tur är. Men sen finns det den andra typen av skräckfilm, den typen som jag egentligen avskyr just för att den gör mig rädd på riktigt men som jag ändå dras till av någon anledning.  Historier som skulle kunna vara hämtade ur verkligheten, historier som är sanna, berättelser som får mig att dra för gardinerna för fönstren i sommarstugan, sånt som på nåt sätt faktiskt påverkar min vardag.

Michael Hanekes Funny Games är en sån film. En film som handlar om vanliga människor som utför dom mest avskyvärda handlingarna, människor som ser ut som folk gör mest, inga masker, inga såriga ansikten, inget läskigt alls rent fysiskt. Men psykiskt, gode guuuud, där är det svart som natten.

The Strangers är en film som på vissa sätt påminner om Funny Games utan att på nåt sätt spela i samma liga. I förtexterna står det att filmen är baserad på verkliga händelser och oavsett om det är sant eller inte så skulle det mycket väl kunna vara sant. Där är det läskiga med filmen. Den kan vara sann. Den kan bli sann.

Vanliga människor som det slagit totalt slint i hjärnan på är tusen miljarders gånger otäckare än monster/odjur/spöken tycker jag. Det går inte att ha kontroll, det går inte att veta vad dom är kapabla till, det går inte att syna deras agendor eller ens försöka förstå. Det enda man kan göra är att hoppas att man slipper möta dom. Ever.

Liv Tyler och Scott Speedman är ett bra par att hänga upp en film som denna på. Dom är jättebra båda två, precis som filmen. Ett solklart, neeeej nattsvart, skräckistips!

Filmitch vågade inte riktigt se den här filmen (*blink blink*) så han kör Lovecraft-tema idag istället.

Det var allt för Skräckfilmsveckan 2013. Nästa år kommer det förhoppningsvis en ny.

Publicerat

INCENDIARY

Den unga namnlösa mamman (Michelle Williams) säger hejdå tills sin son och sin man som ska gå på en fotbollsmatch tillsammans en helt vanlig söndag. Ja, jag tror det var en söndag. Det kändes i alla fall som en söndag.

Sedan en tid tillbaka träffar den unga mamman Jasper (Ewan McGregor) som får henne att känna sig glad, kvinnlig och levande till skillnad mot den sönderstressade, genomtrötta, livrädda bombteknikern till man hon har hemma.

Det blev söndag och fotbollsmatch och den unga mamman får en eftermiddag i ensamhet, perfekt för en träff med Jasper. Nakna i soffan med TV:n på i bakgrunden ser mamman nyhetsflasharna, en bomb har detonerat på en fotbollsarena och det är många många döda. Ja, lille sonen och den trötta mannen dör. Den unga mamman blir ensam kvar.

Incendiary har en alternativ titel: Blown apart. En titel som beskriver filmen alltför bra. Den blownar apart precis allting, den är som dom där runda fåglarna i Angry Birds, dom som gör att grejerna sprängs på rätt – eller fel – ställe. Man trycker och trycker på skärmen och ibland blir det bra men oftast dåligt.

Filmen hade kunnat vara bra men är det inte. Den är spretig som ett bortglömt påskris. Varken Michelle Williams eller Ewan McGregor kan göra ett jota åt det.

Publicerat

THE INCREDIBLE HULK

Ååååå vad jag vill tycka om den här filmen! Jag vill jag vill jag vill så gärna göra det!

Jag blir som en trotsig fyraåring utan gummistövlar i en sandlåda när det spöregnar och inte vill gå in. Jag vill sitta i den plaskvåta kattnedkissade kommunala sanden och köra den där röda plastbilen runt runt. Jag har ju för fan byggt en fungerande motorväg med refuger och grejer! Låt mig va! Gå bort! Jag sitter här och här sitter jag bra och jag leker med prylar som gör mig glad och inget surt nedfall som helst kan få mig att ändra mig. Sluta muta mig med pannkakor dumma förälder, jag vill inte haaaaaaa!

Nu är jag inte fyra år även om det känns så ibland. Jag är däremot fullt och fast övertygad om att en Hulk kommer pryda min kropp inom en inte alltför avlägsen framtid och jag måste därför hitta den perfekta förlagan, ett porträtt av Lou Ferrigno är nämligen inte att tänka på. Det fick alltså bli en omtitt av The Incredible Hulk från 2008 med Edward Norton som den strålningsskadade doktorn Bruce Banner.

Den här filmen lider av all världens barnsjukdomar. Precis som en supergullig fyraåring kan förvandlas till oigenkännlighet genom elaka vattkoppor blir den här finfina grundhistorien till ingenting annat än en menlös yta och en bakgrundsmusik som kan göra en förlamad hyperaktiv. Det presenteras mer information under förtexterna än det gör i en normallång svensk film sammantaget. Okej, jag känner till storyn men den som tittar och mot förmodan inte vet detta kommer bli galen. Känslan från första fem fortgår filmen igenom, varken Edward Norton eller Tim Roth kan råda bot på det hur mycket dom än försöker. Och dom försöker. Hårt. Med varenda muskel dom kan uppbringa. Med varenda uns av skådespeleri dom lärt sig på teaterskolan. Men det går inte, filmen lyckas inte nå fram till mig hur många gånger jag än försöker.

I mina ögon är det regissören Louis Leterrier som är boven. Han har fått en alldeles för stor mössa. Han har givits ansvar han inte kan hantera. Buuuu Louis, man lajar inte med hulkfilmer på det här sättet, det är en skymf! Kom och lek med mig i sandlådan istället, jag kan baka en ”sockerkaka” – och tvinga dig att äta den.

Publicerat

Mors-dag-helg: MY MOM´S NEW BOYFRIEND

Henry Durand (Colin Hanks) har en väldigt tjock mamma (Meg Ryan). Hon är så tjock så hon ramlar när hon går i trappor men Henry älskar sin mamma och tycker inte ens hon är pinsam när hon dricker big gulps-läsk. Nu är Henry en vuxen man och kanske är det därför han inte skäms men man vet aldrig, det är trots allt en amerikansk film och det skulle kunna bero på andra saker, att han tyckte syns om sin mamma för att hon blev lämnad av Henrys pappa till exempel. Nu är det inte så, Henry är helt enkelt en hyvens son som gillar sin mamma.

När Henry kommer hem och hälsar på nåt år senare ligger det en riktig urping vid poolen och solar i bikini. Han knackar henne försiktigt på axeln i tron att hon – eller han – gått fel men när hon vänder sig om ser han att det är hans mamma som bantat stenhårt. Som nysmal och nysnygg går hon bärsärk bland dom unga männen och dejtar en hel drös samtidigt vilket är jobbigt för den ordentlige Henry som precis förlovat sig med sin kärlek (Selma Blair). Det som är om möjligt ännu jobbigare är att Henry jobbar som federal agent och när mammas nya pojkvän (Antonio Banderas) visar sig vara en riktig skummis blir han satt att spionera på sin egen mamma.

Såna här filmen är luriga. Ibland gömmer det sig en riktig pärla innanför fodralet och ibland – som här – nåt ganska unket. Storyn i sig är rent utsagt dum men ibland spelar inte ens det någon roll, filmen kan vara charmig och sevärd ändå. För mig blir filmen som bäst när jag blundar och hör Meg Ryan och Colin Hanks prata. Colin är nämligen otroligt röst-lik sin pappa Tom och när jag hör pratet svischar min hjärna iväg till Du har mail och Sömnlös i Seattle och hjärtat ropar JAAAA men hjärnan skriker NEEEEJ. Så kan det ju vara ibland, i andra situationer än filmtittande menar jag, men här blir det en krock som är rejäl.

Att Colin Hanks kommer bli en stor skådis i takt med stigande ålder är jag säker på. Meg Ryan däremot har försatt sina chanser till all form av fortsatt respekt när hon omdisponerade sin mun till att ta upp 50% av ansiktet. Selma Blair gillar jag och så även här och Antonio Banderas gillade jag (märk väl, imperfekt) men inte så mycket nu.

Det här är en film att både ha och mista. Det kvittar liksom.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: FILM OM FILM

När Filmspanarna bestämmer gemensamt bloggtema känns det alltid spännande att se hur både dom andras och min hjärna fungerar för att hitta en fungerande infallsvinkel.

För egen del är det oftast som att lyfta på en sten, ibland hittar jag en massa kryllande myror och då försöker jag få fatt i den myra som känns kuligast att skriva om eller den utan ben, den som bara ger upp utan strid. Så ibland, som nu, lyfter jag på stenen och hittar…ingenting. Inte så mycket som ett murket löv. Det är typ vakuum under stenen.

En film som handlar om film kan väl inte vara så svår att hitta, nejdå, inte alls, men inspirationen min käre Watson, inspirationen måste liksom ta sig in genom porerna och ut till fingrarna för att det ska bli bra men där är det stopp. Eller var. Jag lyfte nämligen inte på en sten i skogen den här gången utan på en möglig tegelsten på en soptipp.

Efter en Imdb-sökning på Elizabeth Banks då jag sett Wet Hot American Summer och det slog mig att jag alltid tycker att hon är bra (även när hon spelar hysteriska roller som den i Hungerspelen) kom jag fram till denna ”pärla” i ”komedidjungeln”: Zack and Miri make a porno.

Det finns ingenting med den här filmen som någonsin lockat mig men att Elizabeth Banks är med gör att den hux flux känns intressant nog för ett tema som detta. En film om två white-trash-sunkiga människor som ska spela in en porrfilm för att kunna betala hyran, såklart det är en film jag vill se, självklart. Det här låter jätteintressant, sevärt och framförallt lärorikt. 100 minuter liv kommer inte kännas det minsta bortkastat efter att ha sett klart filmen. Seth Rogen är ju med också. Mums filibabba. Eller nåt. (Framgår ironin? Dryper det mellan raderna?)

Zack (Rogen) och Miri (Banks) delar lägenhet men är inte tillsammans. Dom har ”bara” varit bästa vänner sedan skoltiden och är inte det minsta svartsjuka på varandra när dom ligger med kreti och/eller pleti eller köper dildos och fittor på burk på nätet. På en klassåterträff möter dom två killar som inte bara funnit varandra utan även hittat ett lukrativt yrkesval – bögporrfilm. Miri som precis blivit filmad av två youngsters med mobilkamera när hon iklädd mormorstrosor bytte om på jobbet blev snabbt en nätsnackis och idéerna börjar sprudla. Strömmen och vattnet är avstängt, dom har inte pengar till hyran (för idiot-Zack tyckte det var viktigare att köpa skridskor) och att spela in en porrfilm kan ju inte vara så svårt. Det är ju bara att ligga lite och båda har ju vanan inne – dock inte med varandra.

Det ska alltså skapas porrfilmshistoria och det börjar med Star Whores. Zack och Miri hittar en producent, det ska castas skådisar, hittas inspelningsplats och fipplas med ljud, ljus och stämningsmusik och jag märker att jag inte tycker det här är sååå pjåkigt och jag blir fan rädd för mig själv.

Det finns ingenting av bestående värde i den här filmen, ingenting som är skratt-roligt, ingenting som förvånar mig med historien för den är genomskinlig som gladpack MEN det som överraskar mig positivt är samspelet mellan Elizabeth Banks och Seth Rogen. Hon är bra och hon gör honom bra mycket bättre än han egentligen är och när filmen är slut slår det mig att Zack and Miri make a porno är för Seth Rogen vad Den engelske patienten var för Ralph Fiennes – i alla fall i MINA ögon och DET hade jag aldrig kunnat tro.

Nu ska jag gå och köpa såpbubblor.

Läs gärna vad mina filmspanande vänner har hittat för infallsvinklar på månadens tema: Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café, Jojjenito, Flmr, Addepladdes filmblogg och Filmitch.

 

Publicerat

THE DUCHESS

Som sagt, det går att lära gamla hundar att sitta – åtminstone litegrann.

Efter min nyfunna betuttning i Ralph Fiennes och mitt svala okejande av Keira Knightley tog jag min karta, kompass och pannlampa och fann The Duchess, ännu ett påkostat passionerat kostymdrama.

Kärlekshistorien om prinsessan Diana och prins Charles känner dom flesta till alltför väl. Hon var omtyckt och beundrad av ett helt folk, av alla utom sin äkta make. The Duchess handlar om en avlägsen släkting till Diana, nämligen Georgiana Spencer (Knightley) som gifter sig med den svinrike men groteskt otrevlige hertigen av Devonshire (Fiennes). Man kan lugnt säga att deras historia går igen i mycket av Lady Di och prins Charles liv och säkerligen i många andra brittiska aristokraters. Fan, det är inget trevligt. Ett sånt jävla patriarkat, fy tusan så illa kvinnorna blir behandlade (och tillåter sig själva bli behandlade i en del fall). The Duchess utspelar sig på 1700-talet men ibland känns det som om tiden stått still.

Det kändes lite härligt att börja titta på filmen, efter ett tag kändes det lite mindre härligt och sen lite svalt.  Jag vet inte riktigt varför. Kanske beror det på att det redan tidigt skrivs på näsan att den där hertigen är ett as och sen är han ett as och ett as igen. Jaaaa, vi vet, liksom. Och Georgiana är ett 17-årig naiv tonåring när hon gifter sig med sin hertig och även om hon växer upp och byter peruk så blir hon inte vuxnare bara med ledsen och bitter.

Filmens stora behållning är Hayley Atwell som hertigens älskarinna Bess och Dominic Cooper som Charles Grey, mannen Georgina förälskar sig i. Jag tycker väldigt mycket om dom båda men kanske inte filmen så mycket.

Publicerat

EN FÖRLORAD VÄRLD

”Evelyn Waugh skrev den 1945 och den har kallats Englands bästa 1900-talsroman. Tv-serien efter den från 1981 har i sin tur kallats den bästa tv-serien någonsin. Att göra en biofim av En förlorad värld, eller som originaltiteln lyder Brideshead revisited, kan därför tyckas rätt dumdristigt. Men låt mig omedelbart säga det: Julian Jarrolds film är bra, riktigt bra.”

Det här texten är hämtad från Svenska Dagbladet och är det enda jag läst om filmen En förlorad värld innan den dimper ner i mitt brevinkast. Den bästa 1900-talsromanen, den bästa TV-serien någonsin. Stora ord, ord som egentligen inte har ett dugg med filmen i sig att göra – ju – men som ändå lägger ett viss mått av förväntning på filmen.

Medelklasskillen Charles Ryder (Matthew Goode) har konstnärsdrömmar. Han börjar på en ny och fin skola och träffar ganska direkt på den förföriske och excentriske rikemanspojken Lord Sebastian Marchmain Oxford, aka Sebastian Flyte (Ben Whishaw). Sebastian och Charles umgås tätt och Charles får följa med hem till familjen Flytes enorma egendom Brideshead. Mamma Flyte (Emma Thompson) sköter familjen, klanen, med järnhand och hennes barn, Sebastian och hans syskon, får inte stora chanser att själva bestämma över sitt liv.

En förlorad värld må så vara en fantastisk bok och den elva timmar långa TV-serien är säkert otroligt sevärd men den normallånga filmen lämnar inga spår alls efter sig. Tyvärr. Jag tycker första halvan är helt okej, fin musik, ett bra flyt men efter ett tag slår det mig att jag inte bryr mig om någon av karaktärerna och det där som är så centralt i historier som dessa – PASSIONEN – saknas helt. Jag känner noll kemi, det är lika gnistrande som att se dockteater med finger puppets med högadlig engelsk accent. Åsså lite gäsp på det.

Publicerat

DEN ANDRA SYSTERN BOLEYN

Det här är en film som har legat på min ska-se-lista ända sen jag betade mig igenom ett antal filmer med Jim Sturgess inför premiären av En dag. Då fick den stryka på foten men den har liksom petat mig i sidan ibland, hallåååsemigsemigseeemiiiiig och nu kändes det hux flux rätt.

Dom flesta filmer tjänar på det, på att man väntar in exakt rätt känsla. En annan dag, en sämre dag, en dålig dag hade jag antagligen gäspat mig igenom detta kostymdrama men idag gjorde den mig alldeles….häpen. Eric Bana som Kung Henrik VIII, Scarlett Johansson som kungens älskarinna Mary och Natalie Portman som den andra älskarinnan och den andra systern Boleyn, Anne.

Historia var inte ett av mina starkaste ämnen i skolan trots att jag hade utökad studiekurs i detta i gymnasiet. Ibland gör man helt enkelt saker i sin ungdom man inte riktigt kan förklara. Men ibland stöter jag på böcker eller filmer som gör att jag blir vetgirig, att jag vill förkovra mig och förstå mer av sammanhanget. Den här filmen funkade så på mig. Hur tänkte föräldrarna, dom som i princip ”gav bort” sina döttrar som obetalda prostituerade till Kungen med den enda baktanken att dom skulle föda honom en son och därmed bli adlade och rika. Människor var handelsvaror och detta i alla led. Kungen själv var ingen duvunge, han avverkade unga kvinnor på löpande band, allt inför ögonen på Drottning Katarina av Aragonien som inte kunde ge honom ett frisk – och levande – barn.

Filmen petar mig i sidan inte enbart när den ligger på väntelistan, den petar rätt bra på flera olika organ även när jag ser den. Jag mår dåligt över människosynen, jag tycker synd om dom flesta, jag känner med flickorna och jag fascineras över den frustande sexuella manligheten som Eric Bana utstrålar, jag brukar oftast se honom som iskall och plastig. Han och Scarlett Johansson har en speciell scen tillsammans som det blixtrar om och jag tror banne mig att det är en av dom häftigaste filmkyssarna jag någonsin sett.

Det är finfint skådespeleri in i minsta biroll. Jim Sturgess, Juno Temple, Eddie Redmayne, Kristin Scott Thomas och Benedict Cumberbatch hjälper dom tre huvudrollerna att göra detta till en ytterst sevärd film och att verkligheten ofta överträffar dikten är den här historien ännu ett bevis på. Den här filmen hamnade på se-om-listan på direkten.

 

Publicerat

TWO LOVERS

När Joaquin Phoenix visar sig på film då slutar min objektiva del av hjärnan att fungera.

Joaquin Phoenix har det där dom förenklat kallas ”det” men som lika gärna kan beskrivas som närvaro, begåvning, utstrålning och sexappeal förpackat i en manlig men ganska ordinär kropp och om jag kunde göra lustiga ljud genom näsborrarna av ren glädje skulle jag göra det. Eller gå bananas med den gamla favoriten hockeytutan. Eller bygga ett sandslott av spackel på vardagsrumsgolvet med hjälp av en röd spade, en gul badanka och några hyperaktiva dagisbarn.

Det här har ju ingenting med filmen i sig att göra men det har med mitt sätt att se på film att göra. Jag ska försöka förklara.

Ibland blir jag bara så jävla glad! Filmen jag tittar på behöver inte vara speciellt bra, det kan vara en liten scen som berör mig ända in i hjärteroten, det kan vara filmmusik som sätter sig som rosa bomull doppad i champagne i hörselgångarna och det kan vara en skådespelare som briljerar mitt i ett manus som egentligen är ganska torftigt. Just nu handlar glädjen om det sistnämnda. Joaquin Phoenix har precis visat mig att han på egna axlar kan bära en film trots att han har namnkunniga birollskollegor som Gwyneth Paltrow, Isabella Rossellini och Elias Koteas vid sin sida. Dom blir skuggfigurer. Dom blir den där otäcka citronskivan man alltid får i colan på krogen. Dom blir den svampliga dillkvisten på skagentoasten. Dom blir det där som blir över på pappret när man suddat ut en matematisk uträkning i affekt. Dom blir som dom där tio blågula fotbollsspelarna som är på plan när Zlatan gör fjärde målet på cykelspark. Joaquin Phoenix är helt enkelt alldeles tillräcklig precis som han är.

Leonard Kraditor (Phoenix) är mammas och pappas pojke. Han ställer upp för familjeföretaget så pass mycket att han går på dejt med dottern till den man som vill köpa deras företag. Mamma och pappa Kraditor tycker det är utmärkt och hejar på för glatta livet. Samtidigt får familjen en ny granne (Paltrow) som är vacker, känslomässigt bräcklig och tillsammans med en gift man. Leonard kan inte hålla sig borta från henne – heller – och brottas med sina känslor.

Historien är varken nyskapande eller särskilt intressant men med en rykande Phoenix i huvudrollen kan jag inte göra annat än att säga att filmen helt klart är sevärd – ändå. Han äger varenda scen. Och kanske mig litegrann. Jo, så är det nog, i alla fall i dessa nittio minuter.