Etikett: 2008

Publicerat

MILK

Harvey Milk (Sean Penn)är en engagerad kille. Han är engagerad i allt. Han vill förändra världen, han vill bli politiker men han är gay och lever i det konservativa USA, bögskräckens Mecka, vilket inte direkt gör saker och ting lättare. Men skam den som ger sig och Harvey Milk är inte den som ger upp. Han kämpar på och blir till slut Kaliforniens första öppet homosexuelle folkvalde politiker.

Nej, jag berättar inte hela filmen nu, den är aningens klurigare än så. Harvey Milk dör nämligen och inte ens detta kräver en spoiler alert eftersom man får reda på det redan i förtexterna (och antagligen även på baksidan av DVD-fodralet om man bemödar sig med att läsa det, vilket jag sällan gör).

Milk är varken spännande eller särskilt känslomässigt engagerande, men den är välspelad, trovärdig och sann. Sean Penn är som alltid bra. Han är så bra att jag blir lite blasé. Jag blir bortskämd. Står Sean Penn med i rollistan VET man att även om filmen är dålig så kommer det inte finnas en anledning i världen att vara besviken på just honom. Milk är inget undantag. Tvärtom.

Sean Penn fick en Oscar för bästa huvudroll i denna film 2009, vilket jag tycker är ett val baserat på ren och skär feghet från en oscarsjury som bara ville spela safe. Mickey Rourke borde ha haft den.

Publicerat

THE WRESTLER

Här har vi en kille som kanske inte är bästis med plastikkirurgen som har den vassaste skalpellen i byrålådan.

Det känns som eoner sedan Mickey Rourke kunde tituleras ”snygging” och hade huvudroller i Wild orchid och 9 1/2 vecka och det känns ännu längre sen som han agerade framför kameran och faktiskt gjorde nåt vettigt.

Mickey Rourke är tuff, tuffare än somliga tror och nu gör han rollen som snubben som är tuffast av dom alla – brottaren Randy ”The Ram” Robinson.

Randy bor ensam i sin husvagn, han super hårt, proppar sig full med ryssfemmor, försöker lappa ihop sin ärrade och såriga kropp efter varje match men lyckas allt sämre. När hans hjärta säger stoppåbelägg, no more wrestling or you will die, får han smått panik. Livet blir meningslöst och ensamheten får helt nya dimensioner när han letar upp sin dotter för vilken han varit extremt frånvarande under hela uppväxten och hon ber honom fara åt helvete, rent utsagt.
Vad ska han göra? Vem är Randy The ”Ram” Robinson utan sin wrestling? Ska det vara såhär resten av livet eller finns det en Plan B?

Det är hjärtskärande att se en fullvuxen, deffad, ärrig, åldrad man så mentalt liten och det är en prestation att gestalta ”The Ram” så mänsklig utan att det slår över och blir patetiskt, eller skrattretande rent av. Jag sitter som förhäxad framför TV:n, helt blixtstilla med en stor klump magen. Jag blir ledsen. Filmen spelar på alla mina tycka-synd-om-strängar och när den är slut sitter jag kvar, tänker efter, känner in och saknar.


The Wrestler är en fin film. Det går knappast att säga att white-trash-omgivningarna är vackra, men dom är ändå filmade med en slags ömhet.
Det är inte bara exploatering av en jävligt grym sport och hårdhudade icketänkande machomän, det är mer en livssaga, en förklaring till hur det kan bli i livet när det liksom bara blir som det blir.

Publicerat

TWILIGHT

Jag önskar att jag hade läste Stephanie Meyers bok Twilight (på svenska heter den Om jag kunde drömma) innan jag såg filmen men nu gjorde jag inte det och ja, så gick det åt pipsvängen också.

Trailern är gullig, nästan på gränsen till bra, men jag vet inte hur många gånger jag blivit lurad på det viset och varje gång blir jag lika besviken.

Den här gången är kanske inte besvikelse det första ord som dyker upp, jag blir mer…rosenrasande. För nåt så urbota dumt, nåt så infantilt och hjärndött har jag sällan skådat.

Robert Pattinson spelar vampyren Edward och Kristen Stewart är Bella, tjejen som genom hela filmen går omkring med halvöppen mun och ser så dum ut att klockorna stannar. Hon kärar hur som helst ner sig i vampyren och ja, det fattar ju vilken tänkande människa som helst att det förhållandet är dömt att misslyckas. Eller?

Jag är inte målgrupp för varken boken eller filmen. Jag är för gammal för det här. Jag har gått på mina nitar, ungdomens rosa kärleksmoln, naiva förälskelser och ”vi klarar aaaaallt bara vi är tillsaaaammaaaaans”-floskler har jag lämnat bakom mig och allt det hade jag behövt i en Kånken på ryggen om det här skulle ha funkat det allra minsta.

Jag förstår att filmen funkar på 12-åringar, men på mig? ICKE!

Publicerat

GRAN TORINO

Clint Eastwood som regissör är en av mina absoluta favoriter. Han har fått mig att gråtande snyta mig i tröjärmen många gånger, tänk bara på Broarna i Madison County och Million Dollar Baby. Herregud, jag behövde en saltsten efteråt.

Clint Eastwood som skådis är något helt annat. I mina ögon är han symbolen för beige gammal gubbe, fåordig, fårig, träig, uschig, nä, han är inge kul helt enkelt. Dirty Harry är ett sömnpiller av guds nåde och hade han inte haft sina oneliners är det lätt att tro att nån kapat tungan på karln.

Nu är han apgammal och ska regissera sig själv i huvudrollen. Kan det gå annat än åt pipan? Ja. Det kan gå riktigt bra.

Gran Torino är så mycket som en film man ska se, inte skriva om. Jag visste nästan ingenting om den innan jag såg den, mer än att jag var i London när den hade premiär men filmaffischen var så urbota brun och tråkig att jag nog inte hade gått ens om någon kastat en biljett efter mig.

Min bättre hälft satt och ”uhhmmm-ade”, blinkade sakta och suckade tungt genom hela filmen. Han kärar ofta ner sig i gubbs och jag blev inte det minsta förvånad att han gillade filmen. Clintan hade kunnat filma en 90-minuter lång tungskrapning och han hade köpt det med hull och hår. Att jag gillade filmen så mycket som jag gjorde är däremot en överraskning för mig. En glad sådan.

Det finns gubbluder som ger mig hopp om livet. Walt Kowalski i Clintans gestaltning är en sån.

Publicerat

HANCOCK

Jag tycker inte om filmer utan förtexter.
Dels för att jag inte kan släppa att det inte kommer några. Jag sitter och väntar och blir mer och mer irriterad och väntar och väntar tills det gått typ en halvtimme och jag inser att jag blivit blåst. Dels för att jag älskar bokstäver och får gåshud när balla typsnitt svischar och svaschar fram på jätteduken.

Jag tycker inte om små män i grupp som går på bio tillsammans. Och jag tycker definitivt inte om att de alltid hamnar på raden framför, raden bakom eller raderna framför OCH bakom mig.
Jag blir alltid mer än lovligt sugen på att sparka någon av dom i bakhuvudet (antingen han som sms:ar, han som mms:ar, han som ringer polarn på rad 2, han som snackar högt oavbrutet eller han som helt enkelt bara brölar så fort det blir nån form av action eller en kvinna visar mer än en kvadratcentimeter hud).
Det är såna gånger jag förbannar att jag inte är en sån tjej som klär upp mig i tajt kjol och högklackat när det vankas bio. För snacka om ball ljudeffekt jag hade kunnat skapa.

Hancock… Ååh, jag ville så gärna att den skulle vara bra. Will Smith, Charlize Theron….dom är så bra i allt dom gör. Men inte ens dom kan rädda en film vars manus är skriven av en tallkotte.