Etikett: 2009

Publicerat

Veckans dokumentär: THE COVE

Det är fanimej en omöjlighet att tycka illa om delfiner. Trots att jag och djur inte riktigt lirar så var jag på Kolmårdens delfinarium sist jag var där och satt i publiken och bölade åt dom fantastiskt duktiga och till synes glada vattendjuren. Sonen sov i min famn och jag grinade, det måste ha varit en härlig syn.

Hur svårt den än är att tycka annat än bra om dessa djur så är det tämligen enkelt att kräkas på sig själv efter att ha sett The Cove. För tusan, jag har varit på delfinarium! Jag har besökt SeaWorld! Inget av det kommer någonsin hända igen och jag kan sätta både en och två månadslöner på att jag håller det löftet.

The Cove visar hanteringen av delfiner och främst i det största exporterande landet i världen: Japan. Ric O’Barry är en världskänd delfintränare och mannen bakom TV-serien Flipper och han var med att starta delfinhysterin på 60-talet. Nu har han insett baksidan av det hela och dom senaste trettio åren har han kämpat för att lösa det problem han tycker han skapat.

För mig är The Cove en i princip perfekt dokumentär. Den belyser ett problem jag kan förstå och ta till mig, den berättar om elände och missförhållanden och som vanligt är det vi människor som jobbar stenhårt för att förstöra jorden, eller i detta fall en liten del av den OCH den talar om hur problemet kan lösas, hur delfinerna kan få det bättre och att det är upp till oss människor som världsmedborgare och GRUPP att hjälpas åt och tänka efter. Före.

The Cove är precis lika hemsk som den är vacker och det är en film som jag definitivt kommer se igen och denna gång tillsammans med barnen. Men den här gången tror jag det blir jag som sitter uppkrupen i sonens famn och att det är han som gråter.

 

Här finns filmen.

Publicerat

FLYKTEN

Här är den, Katherine Windfelds första långfilm. På fredag har hennes andra biopremiär.

Rikke Lyngvig (Iben Hjejle) är dansk journalist på plats i Afghanistan. Hon blir kidnappad av terrorister som hotar att döda henne om inte Danmark drar tillbaka sina truppen från landet.

Sen är hon hux flux hemma igen. Hon lyckas mirakulöst fly men livet i behåll men med ett finger mindre och ses som en hjältinna i hemlandet. Men självklart flyr man inte från terrorister bara sådär. Det finns ett men, det finns ett löfte som är en hemlighet och som kanske borde förbli det.

Flykten är i mina ögon ett ganska standardiserat terroristdrama och en ganska vanlig dansk film, dock inte på något sätt dålig men den är väldigt mycket mindre engagerande än den borde vara.

Iben Hjelje är alltid bra tycker jag men Lars Mikkelsen, Mads äldre bror, har en halvstor roll som jag tror att han fick just för att han är Mads brorsa och att det egentligen var Mads himself dom ville ha. Nazir, terroristhuvudrollen, spelas av Faegh Zamani som också har en del trappsteg kvar upp till begåvningsreserven.

Jag är inte mer sugen på I nationens intresse efter att ha sett Flykten. Det är synd.

(en mycket svag trea)

Här finns filmen.

Publicerat

Tre om en: Det kunde ju ha blivit så bra

Giallo (2009)

Dario Argentos senaste film (i väntan på Dracula i 3D) tar oss till Turin. Adrien Brody spelar polisinspektör Enzo Avolfi som tar upp jakten efter en seriemördare som specialiserat sig på unga och hysteriskt vackra kvinnor.

Det kunde ju ha blivit så bra.

Adrien Brody i en skäggväxt som ser ut att vara bevattnad med växtnäring, Argento själv som i sina bästa stunder fått till riktiga mästerverk (såsom denna), Emmanuelle Seigner som kan vara en riktig habil skådespelerska när hon sätter den sidan till (men vilken sida hon visar här vetefan). Filmen har dessutom fått en av världens snyggaste affischer.

Slutresultatet blev dock inte bra, inte bra alls faktiskt. Det bästa med filmen är att jag använde postern som inbjudningskort till en fest i somras, dock något omgjord. Festen blev bra mycket mer lyckad än filmen.

 

 

The walker (2007)

Woody Harrelson är Carter Page III. Han är en manlig eskort, en ”walker”, som gör rika och bortskämda höjdarfruars dagar en smula roligare. En av dessa fisförnäma fruar (Kristin Scott Thomas)  hamnar rejält i klistret och som den godhjärtade man Carter är försöker han skydda henne men hamnar själv rätt långt ner i skiten.

Det kunde ju ha blivit så bra.

Woody Harrelson är en skådespelare som går från klarhet till klarhet och som är som allra bäst i udda filmer som inte många verkar se. Regissören och manusförfattaren Paul Schrader har skrivit både Taxi Driver och Tjuren från Bronx och är liksom…stor… men det är ingenting jag märker av här. Slätstruket och tråkigt som fan är det.

Woody verkar ha en vanlig dag på jobbet, han gör det han ska och han är även i sina sämre stunder bättre än många andra på sitt yrke och Kristin Scott Thomas är långt ifrån nån favorit för mig. Jag bara gäspar och hoppas att filmjäveln ska ta slut.

 

 

Niceville (2011)

Det är tidigt 60-tal i USA. Svarta och vita lever vitt skilda liv och svarta kvinnor är ofta hushållerskor i vita överklassfamiljer. Unga Skeeter (Emma Stone) drömmer om att bli författare och ger sig in i ett skrivprojekt som vänder upp och ner på många människors liv då hon tänker skriva en bok om dessa färgade kvinnor och deras liv – med sina egna ord.

På pappret känns Niceville som en mix av Purpurfärgen och Stekta gröna tomater och det kan jag bli både upprymd och humörstyngd av. Det är ju liksom jämförelser som förpliktigar även om jämförelserna inte finns någon annanstans än i mitt huvud.

Filmaffischen ser ut som en sponsrad skylt från Löfbergs Lila Arena, nåt som den värmländska hittipå-inredningbutiken Niceville har fått pröjsa många tusenlappar för att få uppsatt och jag kan inte säga att den lockar mig alls. Nej-ooo-nej, inte alls, ty ”tjejfilmer”, ”kvinnofilmer” som denna får mig oftare att sparka bakut än att lägga huvudet på sned och säga ååååå, hur goda intentioner filmmakarna än har.

Det kunde ju ha blivit så bra.

Emma Stone som ÄR så bra är totalkass här. Ofokuserad och konstig och hon ser rent dum ut i 60-tals-mundering. Jag får inte in rätta känslan för någon av karaktärerna vilket gör att jag känner mig helt bakom. Både vänner, bekanta och andra filmbloggare verkar gilla filmen men inte jag. Jag gillar den inte alls.

 

Publicerat

Veckans dokumentär: Bananas!

Regissören Fredrik Gertten tycker inte om det multinationella bolaget Dole, så mycket förstår jag efter att ha sett filmen Bananas! Nicaraguanska bananplockare som besprutades med växtgift på 70-talet har med hjälp av en amerikansk advokat stämt bolaget Dole för att de har blivit sterila. Så långt är jag med och gällande den infallsvinkeln är Gertten tydlig. Men rättegången hålls i USA. Varför? Varför hålla inte rättegången i Nicaragua? Redan där är jag lite lost (även om jag får svar påmina frågor när irritationstinitusen lagt sig en smula och öronen börjar funka igen). Att sen hot-shots-höjdaradvokaten från Los Angeles Juan Dominguez får mer utrymme än dom stackars arbetarna, där måste jag säga att jag inte fattar ett jota.

En dokumentärfilm om orättvisor, om David mot Goliat kan inte på något sätt förlora på att skildras ur underdogsperspektiv så att Mr Dominguez likt en viss Magnum P.I åker runt i en röd Ferrari är inte speciellt intressant i sammanhanget.

Men nej, jag ska tagga ner ett par kilo nu för även om jag ser brister så ser jag ändå nödvändigheten och baktanken med att skildra missförhållanden på detta vis. Självklart är detta en historia som ska granskas i solljus och Fredrik Gertten har gjort ett bra jobb om inte annat så med att marknadsföra filmen.

Att en tredjedel av produktionskonstnaden för en banan går till bekämpningsmedel är vidrigt men det är ju  någon i maktposition som har bestämt hur bananerna vi får och kan köpa ska se ut, hur raka dom ska vara, hur gula, hur mogna. Om vi fick köpa en helt vanlig jävla banan så som den ser ut i normaltillstånd så kanske detta problem inte skulle finnas? Tänk på det ni i EU, ni som bestämmer över vad vi äter och hur grönsakerna ska se ut. Bara för att en gurka är lång och grov behöver det inte betyda att den är sund på insidan. Detsamma gäller den gula perfekta bananen.

Publicerat

Dagens Jim Sturgess: Crossing over

Max Brogan (Harrison Ford) är en polis med stort socialt patos. Han jobbar vid mexikanska gränsen och brottas dagligen med problem som rör illegala immigranter.

Gavin Kossef (Jim Sturgess) kämpar för ett uppehållstillstånd genom att låtsas vara jude och hans australiensiska flickvän Claire (Alice Eve) söker jobb som modell utan arbetstillstånd. Hon har verkligen maximal otur när hon krockar med Cole Frankel (Ray Liotta), en slemmig jävel till immigrationsbyråkrat som lovar henne ett green-card mot att han får utnyttja hennes kropp under en månads tid. Säger hon nej väntar omedelbar utvisning och hon tycker sig inte ha något val.

Det finns väldigt mycket med den här filmen som jag gillar. Jag gillar att den är filmad som en vanlig hyperamerikansk film men att det känns som att det är en ifrågasättande människa bakom kameran som droppat litervis med Clear Eyes i ögonen. Jag gillar att filmen vrider på fördomar, att 9/11-problematiken tas upp på ett sätt jag aldrig förut sett på film, att det är ordinära vita ungdomar som sitter i samma skit som fattiga papperslösa mexikaner och det känns som att manusförfattaren (och regissören) Wayne Kramer vet vad han pratar om. Han har vatten på fötterna och ingen del av filmen känns otrolig på något vis.

Jag satt som på nålar från början till slut trots att filmen inte direkt har ett pulshöjande tempo och det var befriande att se Harrison Ford som übersnällis. Jim Sturgess både sjunger och agerar med den äran och Ray Liotta är ett praktslemmo precis som vanligt. Ashley Judd är Ashley Judd även i hårfärgen BRUN och som jag ser det är hon det enda svaga kortet i hela filmen, en film som för övrigt är fullsmockad med kungar, damer och ess. Crossing over är riktigt bra. Riktigt riktigt bra!

Dagens Anne Hathaway-recension heter Get smart.

Publicerat

Veckans dokumentär: EN FILM OM OLLE LJUNGSTRÖM

2006 fick Jacob Frössén idén att han ville filma Olle Ljungström. Han hade då aldrig jobbat med film men hyste en stor respekt för låtskrivaren och frontmannen i Reeperbahn och ville hylla honom lite mer publikt. Han hade aldrig tidigare träffat Olle utan hittade hans nummer på Nummerupplysningen, tog en rövare och ringde. Resultatet blev klart tre år senare.

Jag tror dom flesta tänker Olle Ljungström anno 80-och-90-tal som en kvinnornas man. Lång, smal med ett fotogeniskt konstnärsfejs, en ordens mästare, ett unikum i sin lilla värld men ett unikum som aldrig nått ut till den stora massan – och som kanske inte har önskat det heller?

Olle Ljungström anno 2006-2009 är en tärd man. En sjuk man. En ömklig man. Han pratar om sitt kropp och sitt liv på ett väldigt öppet sätt i filmen, han berättar att han är allvarligt sjuk och att han sannorlikt kommer att dö mycket tidigare än andra. Att han har diabetes, lider av psykisk ohälsa och har sviter efter långvarigt missbruk av både droger och alkohol, ja, det syns, men är det ”bara” det? Han känns långt mycket sjukare än så och jag har sällan (eller aldrig) sett en äldre 47-åring.

I filmen får vi se klipp från Olle Ljungströms artistiska karriär och precis som Olle och bandet säger själva i filmen, det dom är mest kända för är rollen som nazist-fascist-bandet Nürberg 47 i filmen G. Även om dom i och med detta blev stora för mig så förstår jag att det måste kännas aningens surt efter alla plattor dom ändå gjort.

Jag vet inte om meningen med filmen är att jag som tittar ska känna sympati? Jag vet inte om meningen är att jag ska förstå och kanske kunna räta ut några frågetecken om varför Olle är som han är och har hamnat där han har hamnat? I vilket fall så är inte sympati något jag känner och frågetecknen lämnas tämligen intakta. Jag känner mest lite irritation faktiskt, speciellt av dom ”lillebrorskomplex” han uppvisar och av Det-Totala-Egot som är missbrukarens kanske mest själsdödande baksida. Oförmågan att tänka på och se andra, jag har svårt att släta över och vara förstående i dom lägena.

Olle Ljungström. Ja, vad säger man? Mannen, myten, legenden, eller?

Publicerat

In the loop

Det finns filmer som är jäkligt underhållande utan att jag som tittar kan fnula ut riktigt varför.

In the loop handlar egentligen om en liten ynka felsägning, en minister som använder ett aningens tokigt ord i en radiointervju som gör att det möjligtvis kanske kan anas att han skulle vara positivt inställd till ett krig i mellanöstern, vilket han inte är men höjdarna inom partiet får lite panik.

Filmen utspelar sig i maktens korridorer både i London och Washington och jag tror att om man befinner sig i den världen yrkesmässigt, dagligen, så är filmen en hysterisk guldgruva. Jag tycker den är rolig, finurlig, allt det där men jag lyckas inte borra mig ända in i kärnan (för att använda en Armageddon-metafor).

Tempot är helt galet, dialogen alldeles lysande. Det är som att lyssna på något Woody Allen skulle ha kunnat skriva efter att ha knaprat en massa hallucinogena droger och fått diagnosen Tourettes. Det är så mycket härligt engelska svordomar och könsord att skulle filmen visas i ett ordcensurerande land skulle det inte låta annat än PIIIIP, PIIP, PIP, PIIIIIIIP hela tiden.

In the loop är en intelligent film och det går inte att halvslumra till den eller titta med ena ögat. Fokus gäller från första sekunden till den sista. Sitta med rak rygg rätt upp och ner i soffan, inte äta, inte dricka, bara koncentrera sig och absolut inte gå ut ur rummet utan att pausa, inte ens för en snabb-kiss.

Här finns filmen.

Publicerat

2012

Den här recensionen publicerades 4 januari 2010 men då något verkar ha gått snett med flytten av just detta inlägg publicerar jag den igen.

Jag tycker nästan lika illa om John Cusack som skådespelare som jag gör om Ben Affleck.

John Cusack har, liksom sin skådespelande syster Joan (fast hon är snäppet värre) en alldeles på tok för grov tunga för själva munhålan vilket gör att dom båda ser jävligt äckliga ut när dom pratar och jag väljer ofta bort filmer när dom är med just därför och för att alternativet är att blunda när dom är i bild och hela filmupplevelsen blir rätt ryckig då.

Jag tycker däremot osedvanligt mycket om katastroffilmer.

2012 är en katastroffilm. En KATASTROFFILM. Att John Cusack spelar den manliga huvudrollen gör mig irriterad, men inte så irriterad att jag väljer bort filmen. För 2012 är en film som inte går att välja bort om man gillar att titta på datoranimerade katastrofer. 2012 är den ultimata kastastrofrullen.

Tio minuter av 2012 innehåller mer tjoff, boom, bang, eld, översvämningar, action, millimeteröverlevnad än vilken annan liknande film gör på två timmar. Jag är helt färdig. Helt slut. Hjärtat slår i 180.

Trailern till filmen är cool. För första gången i världshistorien avslöjar den inte alla megahäftiga actionscener. Den sparar det gottaste till den som vill se helheten och det tackar jag för.

Skådespelarinsatserna är väl sådär kan jag säga. Nämnde John Cusack är okej, varken mer eller mindre. Hans ex-fru i filmen, Amanda Peet, är och förblir bara yta för mig och hennes nya man plastikkirurgen ser ut som Boxer-Robert. Oliver Platt har som alltid en osympatisk roll, vilket inte gör honom ett dugg bättre som aktör.

Chiwetel Ejiofor är den ende som klarar sig med hedern i behåll. Jag har inte sett honom i något alls innan detta, trodde jag, tills jag googlade honom och upptäckte att han spelade Kiera Knightleys nyblivne man Peter i Love actually.

Regissören Roland Emmerich har verkligen en fäbless för storslagna krasch&bang-historier. Han står bakom Independence Day, Godzilla, 10000 B.C, Universal Soldier, Stargate och The day after tomorrow. Efter 2012 borde han kunna sätta sig i en gungstol och pilla sig i naveln tills hjärtat slutar slå. Eller, om någon kan bräcka detta så är det väl han?

Tametusan, gå och se filmen. På bio. Den funkar visserligen hemma också, men dra på ljudet och stäng av telefonerna. Du kommer inte vilja bli störd.

Publicerat

Veckans Bening: Mother and child

Karen (Annette Bening) är 50 år och bor med sin mamma. För 35 år sedan adopterade hon bort en dotter som hon sedan dess känslomässigt inte kan släppa. Bitter är kanske det adjektiv som beskriver henne bäst.

Karens dotter heter numera Elizabeth (Naomi Watts) och har växt upp till en riktig karriärskvinna, en advokat med fläckfritt CV och ett mycket ensamt privatliv.

Lucy (Kerry Washington) och hennes man vill ingenting hellre än att bli föräldrar men ingenting händer på naturlig väg. Dom bestämmer sig för att adoptera.

Den ömsinte Paco (Jimmy Smits) jobbar som skötare på kliniken där Karen jobbar och av nån anledning fattar han tycke för denna kalla rigida människa. ÅÅÅÅ, alltså hon ÄÄÄÄR så snipig, jag vill bara bitch-slappa henne från både hjärtat och tårna!

Mother and child handlar om just det, mammor och barn. Mammor i alla former och hur barn växer upp till att bli vuxna – och mammor. Dom manliga karaktärerna är få men tongivande. Samuel L Jackson spelar Elizabeths chef och han är fin och bra som alltid. Jimmy Smiths (från Lagens änglar) har lagt på sig några kilo och ser ut som mycket mänsklig och charmig sydamerikansk lokalvårdare.

Annette Bening är en härlig bitterfitta om än jävligt  irriterande och Naomi Watts är iskall som en blond Piggelin. Ändå är filmen varm. Mysig. Några skulle kanske kalla den ”tjejfilm” men jag tycker den är precis tvärtom. Killar har mycket att lära här.

 

 

 

 

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

DOGTOOTH

Det är inte ofta en grekisk film går upp på svenska biografer. Jag vet inte om jag någonsin varit med om det faktiskt, inte i ”modern tid” i alla fall. Vad det beror på har jag ingen aning om men jag vägrar tro att grekerna är sämre än andra på att göra film.

Dogtooth fick en Oscarsnominering i år för Bästa utländska film, den nominerades för samma pris förra året när det var dags att dela British Independent Film Awards och även London Critics Circle Film Awards röstade fram den som en av årets bästa filmer. Stockholms Filmfestival ville inte vara sämre och gav den Bronshästen för Bästa film. DÄR har du svaret på varför grekiska Dogtooth nu går upp på svenska biografer: den är omtalad, har nosat på och fått fina priser men OOOOOIIIIIII nu svartnar det för ögonen för OUÄÄÄÄÄK, det spelar ingen roll för den är faaantamej inte bra! Inte bra alls är det!

Dogtooth är ett häpnadsväckande familjedrama som kammat hem priser i bland annat Cannes och fått recensenterna att droppa referenser som David Lynch, Wes Anderson och Michael Haneke. I en förrädiskt vacker villa hålls tre halvvuxna barn fångna. Med en blandning av desperat omtanke, lågmäld tyranni och bisarr experimentlusta har föräldrarna skapat en excentrisk värld där allt från språkbruk till sexualmoral har formats om till något eget. Helt avskärmade från omvärlden upplever barnen sin tillvaro som naturlig, men när en utomstående kommer in i deras hem rubbas balansen. Den skyddande bubbla som omger deras liv hotas plötsligt av total kollaps.

Texten ovan i kursiv stil är filmens synopsis, den text som skickas ut till pressen inför en filmlansering. Den tackar jag allra ödmjukast för. Jag förstår nämligen inte filmen alls. När jag googlar på filmen är denna text i princip det enda jag hittar på alla filmsajter vilket bara bevisar en sak: jag är inte ensam.

Manusförfattaren och regissören Giorgos Lanthimos må ha sneglat åt Wes Anderson men inte ställt in skärpan. Han må ha tittat åt David Lynch med missat något som Lynch aldrig fuskar med och det är att använda sig av skådespelare som man faktiskt VILL lägga ögonen på och har han vänt huvudet åt Haneke så har han möjligtvis bligat och kaskaddregglat – och gett sig fan på att göra ett abrupt filmslut som ingen jävel förstår sig på – men mer än så är det fan inte.

För att en sånhär pass underlig film ska kamma hem priser och få uppmärksamhet överhuvudtaget så behövs TVÅ beståndsdelar: ett enkelriktat fokus på manlig sexualitet och väldigt mycket naket. Lanthimos har fattat grejen och han har lyckats. Han har gjort en grekisk variant på The tree of life, nåt som är så överjävla konstigt och dåligt att man behöver sitta och intellektuellt dra sig i pipskägget, suga på en Bic-penna och titta med döda fiskögon i fjärran samtidigt som man citerar Platon och Demokritos för att hålla skenet uppe och verka smart.

Jag orkar inte med det.
Jag fattar inte filmen.
Punkt.

Filmen har biopremiär på fredag.

Publicerat

FISH TANK

När jag såg den här filmaffischen första gången tänkte jag ”En film om fiskar? Gud så tråkigt.”

Strax efter det läste jag om den på några ställen och det enda ord som stack ut var ”tjej” och ”häst” och en tjejfilm om hästar kan vara det tråkigaste jag fantisera ihop i vaket tillstånd.

När filmen dök ner i min brevlåda hade jag faktiskt glömt att jag klickat i den på min Lovefilm-önskelista och blev nästan lite sur. Jag vill inte se nån socialrealistisk version av Black Beauty! Herregud så pissig den här dagen blev liksom.

Men jag skvätte iskallt vatten i ansiktet, försökte fokusera på den i sammanhanget ändå ganska stora hög riktigt usla filmer jag sett och bestämde mig för att ge Fish tank en ärlig chans, helt fri från djurfilmsfördomar.

Det finns EN fisk med i Fish tank. Det finns EN häst med i Fish tank. En vit anskrämlig. Dessa djur tar upp kanske fyra minuter sammantaget, resten av filmen är en resa för mig som tittar, en resa utan karta, utan kompass, utan biljett, utan uttalat mål, det är knappt det finns en sol att orientera sig efter.

Mia (Katie Jarvis) är femton år och har blivit relegerad från skolan. Hon är arg, hon är frustrerad, hon är ensam. Arg förresten, arg är bara förnamnet. Hon är SKITFÖRBANNAD på allt och alla vilket jag efter en stund förstår mer en väl.

Hon bor med sin fulverbala white-trash morsa och toksvärande lillasyster i nåt slumområde utanför Essex och livet suger verkligen. Det enda som får Mia att skina upp om så bara en smula är att dansa, att dricka cider och att vara nära den där anskrämliga gamla hästen som ägs av några killar som bor i husvagn.

Mias mamma träffar en kille som heter Connor (Michael Fassbender), en snygg, bra, vettig kille som på sitt sätt lyckas förena den trasiga lilla familjen. Han är omtänksam, han pratar, lyssnar och ser och för några minuter tror jag mig ha filmen i min hand, jag tror jag hittat krysset på skattkartan och vet vad filmen går ut på. Men icke! Jag vet inte om jag någonsin förr blivit lurad på handlingen så många gånger. Varenda gång jag tänkt ”Ahaaa! Nu kommer det DÄR att hända!” så har jag bara sekunder senare tänkt ”Hmmmm. Nähäää, hrmpf….”. Det går inte att läsa filmen och det är jätteskönt för när eftertexterna börjar rulla är det första gången jag tänker på att det ÄR en film jag sett.

Mia är en riktig betonghjältinna. Fish tank är en film som är precis så ful, så skitig och så mänsklig som livet kan vara.
Jag är glad. Fasiken, det här var bra.

 

Publicerat

VALHALLA RISING

Att sitta bredvid mig och titta på Valhalla rising måste vara som att gå på bio med gänget från En annan del av Köping och se en otextad version av någon rulle regisserad av Sergei Eisenstein.

Alltså, jag kände mig som en riktig hjärndöing när jag redan efter fem minuter började ställa djuplodade frågor som ”Vad gör dom nu?” och ”Vem är han?”
Men vad tusan ska jag göra, JAG FATTAR JU INTE!

Filmen är tyst, den är skitig, den är snyggt filmad, den är våldsam, det skvätter blod och lera och Mads Mikkelsen är sjukt tuff i sin nydeffade tatuerade kropp men vad hjälper det när man måste vara Saida för att fatta vad den handlar om?

Dansken Nicolas Winding Refn har både skrivit och regisserat Valhalla rising och ligger även bakom Pusher-filmerna och den apknepiga Bronson och jag kan lugnt säga att jag lär inte tänker rusa till biografen när hans nästa film kommer. Jag tänker knappt fundera på att se den och OM jag får för mig att göra det ska jag se den sist av alla så jag kan läsa recensioner och få handlingen berättad för mig innan, för jag vägrar titta på en film av honom igen och känna mig som ett krockmongo för att jag inte hänger med i det mest fundamentala i film: storyn.

Publicerat

EN ENDA MAN

George Falconers (Colin Firth) liv har rämnat. Jim, hans livkamrat sedan 16 år har omkommit i en bilolycka och han ser ingen ljusning, han vill avsluta sitt liv.

I En enda man får vi fylla en dag, den sista dagen (?) i Falconers liv då han planerar sitt självmord in i minsta detalj utan att filmen känns det minsta enkelspårig. Att han är utom sig av sorg är något vi inte bara ser, vi känner det, vi upplever det genom filmduken. Colin Firth är fenomenal på att uttrycka stora känslor med mycket små medel.

Detta är modedesigners Tom Fords debutfilm. Att det är just en debut är inget som känns, däremot lyser hans estetiska sinnelag igenom i färger, kläder, inredning, stämning och detaljer.

Den i Falconer betuttade studenten Kenny spelas av Nicholas Hoult (som var en fula lilla grabben i filmen Om en pojke med Hugh Grant i huvudrollen) och Julianne Moore spelar Falconers alkoholiserade föredetta-flickvän-för-eoner-sedan och båda dessa skådespelare är strålande.

Men En enda man ÄR Colin Firth. No more, no less.

 

Publicerat

I LOVE YOU, MAN

Peter Klaven (Paul Rudd) ska gifta sig med Zooey (Rashida Jones), sin flickvän sedan åtta månader. Peter har allt Zooey önskar sig hos en man. Han är snygg, han har ett bra jobb, han är omtänksam, han är lojal och trogen, men, ja det finns ett men – han har inga vänner.

Grejen är den att Peter aldrig haft manliga vänner, aldrig någonsin och han har heller aldrig riktigt sett det som ett problem förrän han hör Zooey och hennes vänner prata om detta på en tjejmiddag. Då bestämmer han sig för att till alla buds stående medel skaffa sig nya kompisar, eller i alla fall EN riktig vän.

I love you man är precis vad jag behövde efter en riktig skitåpissdag på jobbet. Ibland blir det som att en meteor störtar in i vardagsrummet och trycker in en film i DVD-spelaren, som att det finns en meteor med världens största tentakler och världens snällaste sinnelag och bara gör, bara fixar, bara tjoffar i rätt film vid precis rätt tidpunkt och får mig att må SÅ JÄVLA BRA efteråt.

I love you man är en sån film. Jag hade kunnat titta på Paul Rudd när han spelar luftbas i timmar.

Fy fan, det här var mysigt!

Publicerat

TILL VILDINGARNAS LAND

Den här filmen är gjord efter en barnbok som tydligen är jättejättekänd. Maurice Sendak skrev den redan 1967 och av alla dom tvåhundrafemtiotusen böcker jag läste som barn letade den sig inte fram till vare sig mig eller bibblan i byhålan där jag växte upp.

Det stör mig lite.
Det stör mig att jag inte vet vem han är och inte känner till ett enda av hans alster, men han kanske inte är så ”stor” som filmbolaget blåser upp det till? Vad vet jag.

Till vildingarnas land är hur som helst en barnbok bestående av bilder och färre än tio meningar. Hur gör man en film av detta?

Max är en ungefärligen 11-årig kille som till synes lider av en hel hög bokstavskombinationer. Han lever i sin egen värld, han är hyperaktiv, han är aggressiv och har helt klart en empatistörning. Han bor med sin syster och mamma och en kväll börjar han bråka med sin mamma – och rymmer.
Till slut hamnar han på en ö där invånarna är stora, håriga, annorlunda vildingar.

Om man har läst boken kanske filmen i jämförelse inte är bra alls, men om man som jag inte gjort det så måste jag säga att filmen är…..MAGISK.

Jag transformeras utan problem till den nya världen, jag sväljer vildingarna med hull och hår. Det är fruktansvärt bra gjort, det är ett klockrent soundtrack och filmen är perfekt för en regissör som vågar tänka lite utanför dom gängse ramarna vilket Spike Jonze gör. Det visade han med all önskvärd tydlighet i I huvudet på John Malkovich.

Jag skulle mer än gärna besöka vildingarnas land igen.