Etikett: 2010

Publicerat

Skräckfilmssöndag: RAMMBOCK (2010)

Rammbock. Berlin Undead. Siege of the dead. Kärt barn har många namn, vilket även lär gälla okära barn samt vissa filmer. Dagens film är alltså en av dessa.

Michael (Michael Fuith) har nyligen blivit dumpad av flickvännen Gabi (Anka Graczyk) och han åker tillbaka till deras gemensamma lägenhet för att lämna tillbaka nyckeln. Han vill helt uppenbart ha tillbaka Gabi och han mår inte prima direkt. Väl inne i lägenheten träffar han på en hantverkare som luftar elementet och han tar i som fan. Ska han försöka LYFTA AV elementet fast det är fastskruvat? Ingen vet, inget vet något mer än att nåt inte stämmer. Sekunden efter får vi se vad det är. Hantverkaren har ett omplåstrat sår på handen och när han vänder sig om har han dom där karaktäristiska zombiedöda ögonen. Nu har det gått tre minuter av filmen.

Jag tycker det är både filmens förtjänst och förbannelse att hemskheterna drar igång så fort men med facit i hand – och kunskap om filmens väldigt korta speltid – vad skulle dom göra? Bättre att köra fullt ös medvetslös när man har dryga timmen på sig än vänta ut allt till sista tio och tröttat ut oss som tittar. Däremot känns filmen inte riktigt klar i mina ögon. Den är liksom….för kort. Den skulle ha behövt mer av en uppbyggnad för att få fast (åtminstone) mig i sina klor men därifrån till att säga att filmen är värdelös är steget långt.

Filmen utspelar sig i några kvarter i Berlin, skådespelarna är mig veterligen inga erfarna diton och regissören Marvin Kren (född 1980) har inga storfilmer under bältet, varken före eller efter Rammbock. Ändå….alltså….helt oäven är den inte men jag skulle vilja se den utökad, med mer pengar, mer muskler, mer av ALLT.

Här är en lista på resten av filmerna i temat. En ny skräckis kommer nästa söndag.

 

 

Publicerat

SUBMARINO

Festen, Jakten och Kollektivet, tre filmer av danske Thomas Vinterberg som ligger mig otroligt varmt om hjärtat. Eller varmt är nog helt fel adjektiv att använda förresten, ingen av dessa filmer ger en varm känsla någonstans i kroppen. Snarare obehag. Ångest. Sådär så jag vill krypa ur huden för det är så satans jobbigt. MEN, det är också filmer som sitter kvar i medvetandet en lång tid efteråt, för att inte säga för alltid.

Festen gav jag 5/5 i betyg, Jakten 4+/5 och Kollektivet 4-/5, det känns ganska självklart att jag därmed har en del förväntningar på Submarino, Vinterbergs film från 2010, gjord mellan Festen och Jakten i tid. Ramhandlingen här handlar om två bröder som växte upp i vanvettig misär, ensamma med en gravt alkoholiserad mamma och en nyfödd lillebror som dom sköter om själva efter bästa förmåga.

Att dom älskar sin lillebror från månen och tillbaka går inte att undgå, dom stjäl välling för att kunna ge honom man och dom pussar och gullar på honom som om han vore deras frälsning, räddaren i nöden. I själva verket är det dock precis tvärtom. En morgon vaknar inte lillebror och dom båda kommer därför leva i tron att det är dom som dödat honom. Den känslan lever dom med i resten av sina liv. Vuxenlivet när pojkarna blivit män har en hel del i övrigt att önska, det är inte mycket av ”svenssonliv” i deras fall och det är där historien fortsätter.

Thomas Vinterberg är otroligt duktig på att få till skaviga scener, scener som gör fysiskt ont. Både Jakten och Festen är en orgie i dessa (på ett bra sätt), i Submarino är det lite färre men när dom väl kommer vispas det runt ordentligt i magen.

Skådespelarna gör sitt jobb med den äran, Jonas T. Bengtssons roman (som filmen är baserad på) är säkerligen minst lika hemsk och hjärtskärande att läsa som filmen är att titta på, musiken är helt på pricken rätt och när Hollow talk med Choir of Young Believers drar igång efter nittio minuter vrider sig hjärtat ännu ett varv. Det är ju introlåten till TV-serien Bron och maken till filmisk musik har man väl inte skådat/hört sedan Far from every road med The Handsome Family?

Jag tycker om den här filmen. Också. Thomas Vinterberg är otroligt stabil när han filmar på danska. Kanske den bäste danske regissören någonsin (ja jag räknar in både August, Bier, Bornedal och von Trier nu)? Det funkade inte riktigt lika bra i Far from the Madding Crowd tycker jag men på´igen Thomas, nu ser vi fram emot ubåtsdramat Kursk med Matthias Schoenaerts, Léa Deydoux, Colin Firth och Michael Nyqvist i rollistan. Nyqvists allra sista film om man läser på IMDb. Fram tills dess kan man dock med fördel både se och se om dom fyra danskspråkiga filmerna jag inkluderat i dagens text, otroligt bra filmer – allihop!

Publicerat

LEAP YEAR

Jag såg den här filmen för långe sedan, långt före Nocturnal Animals och Arrival, aka långt före jag förstod grejen med Amy Adams. Nu såg jag om den i hopp om att jag kanske mindes fel, att den inte alls var så sötsliskigt, kvinnofånigt, jag-måste-bli-gift-annars-vill-jag-inte-leeeeeva-aktig som min hjärna och mage fått för sig men jo, precis så var det. Så illa. Fortfarande.

Adams, Matthew Goode och Adam Scott hjälper inte, det här är som Carl Lidbom hade uttryckt det: TRAMS!

(Varför fick den inte en etta kanske du undrar? Därför att den går att se på utan att man får bestående men. That´s why.)

Publicerat

VARNING FÖR VILDA DJUR

Det här är dumt så man smäller av men ibland är dumt inte lika med dåligt.

En överspelande Brendan Fraser med ett gäng extrakilon är gift med Brooke Shields som visar härlig komisk talang och DET äkta paret kan väl ingen vid sina sinnens fulla bruk köpa? Lägg till ett DRÖS med hämndlystna och fiffiga vilda djurså har du  filmens egentliga huvudrollsinnehavare som i en liten ask.

Jag trodde i ärlighetens namn inte att den här filmen skulle falla mig på läppen alls men när Steffo messade mig att jag MÅSTE se den här filmen för han skrattade sig harmynt till och med åt eftertexterna, ja då gav jag den en chans såklart. Och DÖM om min förvåning när jag fnissade till efter bara nån minut. Det är svindumt MEN också rätt charmigt och även om betygstrean inte är jättestark så måste filmen få godkänt. Jag hade ju kul. Och jag såg hela utan att vantrivas trots alla djur.

Ett filmtips när alla hjärnceller gått på semester.

Publicerat

Veckans varulv: THE WOLFMAN

Okej, varulvsfilmer är en tacksam genre på många sätt. Det går att göra rätt okej filmer i denna genre med bra idéer och sparsam budget OCH det går att göra formidabel smörja även om man har ett sydamerikanskt lands BNP att sätta sprätt på.

När dagens film skulle göras dammade man av en klassisk berättelse som är byggd på filmen Wolf man från 1941, den med Lon Chaney Jr i huvudrollen. Curt Sidomaks originalmanus återanvändes endast med viss bearbetning av David Self och Andrew Kevin Walker (nä, inte den fotbollsspelande Idol-vinnaren). Huvudrollerna i dagens film spelas av Benicio del Toro och Anthony Hopkins som är far och son och befinner sig i ett maffigt slott i brittiska staden Blackmoore år 1891.

Anthony Hopkins bjussar på ett magnifikt gråvitt skägg och han ser sjukt mys-farbror:ig ut. Benicio del Toro gör allt som står i hans makt för att få fason på sin del av den här sörjan och Emily Blunt skrider omkring i klänning och gör väl inte direkt bort sig men jag tror heller inte hon är speciellt stolt över filmen.

Eftersom jag nyligen sett En amerikansk varulv i London som gjordes nästan exakt trettio år före The Wolfman kan jag inte låta bli att jämföra just förvandlingsscenerna och dom är jäkligt lika. Det zoomas in på exakt samma saker, fötter som växer, tänder, käkar, händer och det är inte ett dugg bättre här än det var i John Landis film från 1981 och det säger mer om Landis film än om The Wolfman.

Summa summarum så är det här ungefär lika intressant som att kolla på när någon annan spelar TV-spel. Det känns som att ALLT är gjort i en dator, som att ingenting är på riktigt. Och då blir man inte rädd. Ju.

Publicerat

LUCKA #22: RARE EXPORTS: A CHRISTMAS TALE

En julfilm behöver inte vara überamerikansk kärnfamiljsslisk för att ge upphov till rejäla julmyskänslor hos mig. Die Hard lyckas riktigt bra och Bad Santa, för att ta två exempel, och dessa filmer kan knappast kategoriseras som slisk. Men i dagens lucka dyker det upp en film som är bortom det mesta jag tidigare sett i denna genre. Nu beger vi oss till Finland, till vildmarken och till ett berg som är en begravningsplats för ingen mindre än….Tomten.

2014 gjorde den finländske regissören och manusförfattaren Jalmari Helander filmen Big Game , en film det banne mig är omöjligt att inte tycka om. Fyra år tidigare kom Rare Exports, en film som är baserad på hans egen kortfilm med samma namn (som blev klar 2003). Jag förstår att det har tagit några år att färdigställa den här långfilmen, dels att få finansiering till projektet och dels för att lägga pengarna på rätt saker. Det är nämligen så himla mycket hjärta i den här filmen att den hamnar i samma fack som Big Game – filmer jag gillar för jag kan inte göra nåt annat.

486 meter rätt ner i Korvatunturi-fjället ligger Julgubben begraven. Eller jultomten som vi säger på rikssvenska. Fjället ligger på gränsen mellan Finland och Ryssland och finns alltså på riktigt. På grund av gränsdragningarna behöver man ett specialtillstånd om man vill besöka fjället men för egen del känns det alldeles tillräckligt att se denna film. Rauno och Pietari Kontio (spelas av Jorma och Onni Tommila) säger nog samma sak. Dom har i sina unga år sett saker dom inte bett om OCH jag tror inte dom önskar att det är tomten/julgubben som kommer med julklappar framöver.

Det här är en film som förtjänar mer uppmärksamhet än den fått i julfilmssammanhang och jag hoppas att den kan hitta fram till en ny publik. Alla som är sjukt trötta på Love Actually och Tomten är far till alla barnen till exempel.

Betyg på filmen:

Mängden julkänsla:

Publicerat

BROWNIAN MOVEMENT

I Min pappa Toni Erdmann spelar Sandra Hüller en rätt naken roll, to say the least. Hon känns väldigt bekväm i sin nakenhet, så pass bekväm att jag som tittar till slut också vänjer mig vid dom rätt explicita scenerna hon gör.

När jag började gräva i hennes filmografi hittade jag denna film från 2010 och nu förstår jag varför hon kändes så naturlig i Toni Erdmann, det var ju jordnötter jämfört med Brownian Movement. Här är hon naken mest hela tiden, plus att hon har sex med kreti och pleti utan att egentligen själv förstå varför. Eller så vet hon varför hon tar hem okända män (patienter) för lite kravlös sex, men filmens beskrivning av varför känns lite luddig. Kanske finns det ett genomtänkt manus, kanske inte, kanske ville manusförfattaren och regissören Nanouk Leopold bara ha en godkänd anledning till att filma bröst och håriga ryggar i närbild, vad vet jag?

Det finns en viss komplikation mellan att ofta vilja ha sex med random män och att samtidigt vara gift med en man som blir väldigt ledsen när man är otrogen och det får filmens Charlotte (Hüller) erfara. Vad lösningen på problemet är får du helt enkelt ta reda på själv men för egen del kändes det på tok för enkelt. No no. Ett icke tillfredsställande slut.

Publicerat

Sista veckans filmtips från Moya: AN INVISIBLE SIGN

Det var kanske inte alltför intelligent att välja denna film som den sista i temat. Nånstans visste jag att det fanns en risk att den inte skulle nå fram till mig och det beror på Jessica Alba, skådespelaren som hittills aldrig lyckats nå mig med en enda känsla av positiv natur. Alba har huvudrollen i denna film och är med i nästan varenda bildruta som den unga tjejen Mona som älskar matte, mycket på grund av sin matematiklärare till pappa, en pappa som nu blivit sjuk och för att orka med denna vetskap hänger Mona upp hela sitt liv på siffror.

Mona beter sig som en fjortis men ska antagligen spela strax över 20. Tror jag. Mamman vårdar pappan i hemmet och en vacker dag – out of the blue – kastar mamman ut Mona för ”ett plus ett är inte tre längre, det är två”. Mona är stor nog att klara sig själv, tycker mamman, och Mona hamnar på gatan. Hon sover under tidningar i tre dygn innan hon är hemma igen bara för att bli utslängd igen. Mamman säger att dom ”bekostar hyran första månaden” (tjohooooo) och Mona lyckas hitta ett boende fort som tusan. Lyckan är fullständig (för mamman) när hon springer på en yvig kvinnlig rektor och lyckas få denne att – via ett telefonsamtal – anställa den outbildade Mona som ny mattelärare på skolan.

Alltså….det är mycket med filmen jag inte köper. Så många konstigheter. Samtidigt känns det som att under alla dessa otroliga karaktärer finns en fin historia som liksom ”fastnat”. Jag kan tänka mig att romanen som filmen bygger på, An invisible sign on my own av Aimee Bender, gör Mona betydligt större rättvisa än filmen (och Alba) gör.

Självklart dyker det upp ett kärleksintresse i filmen också, Ben Smith som spelas av den sympatiske Chris Messina och det är scenerna med honom som medspelare som räddar filmen från totalt haveri. J.K Simmons har också en biroll som matteläraren-med-siffror-som-halsband Mr Jones och hans uppenbarelse blir jag alltid glad över att se. Tyvärr är han med alldeles för lite i filmen för att göra nytta på riktigt.

Betygsmässigt hamnar filmen på en mycket svag tvåa. Med andra val av skådespelare i rollerna som Mona och Monas mamma (Sonia Braga) hade filmen definitivt känts starkare men jag tycker samtidigt att det går att skylla en hel del på regissören Marilyn Agrelo också. Hon har inte gjort så värst många filmer och för att vara krass, jag förstår varför.

Det här var sista filmen i temat ”Veckans filmtips från Moya”. Här kan du se en lista på alla filmer jag sett och skrivit om. Det har varit en jätteintressant resa att se filmer jag aldrig själv hade valt och jag måste säga att det har varit en ögonöppnare på många sätt. TUSEN TACK Moya för alla tips! Jag kommer garanterat se fler av filmerna du tipsat mig om framöver.

Nu blickar jag dock fram emot nästa tema som börjar redan om en vecka och jag kan lova att det blir något heeelt annat.

Publicerat

Veckans filmtips från Moya: LISTEN TO YOUR HEART

1986 såg jag en film som hette Bortom alla ord. Ja den heter så fortfarande. Den handlade om kärleken mellan en hörande man/lärare (William Hurt) och en döv kvinna/elev (Marlee Matlin). Jag tror inte jag sett en kärlekshistoria med icke hörande i fokus sen dess, eller så har jag det fast jag inte minns.

Här är det en ung kille, Danny, som skriver musik och jobbar som servitör (Kent Moran) som träffar döva Ariana (Alexia Rasmussen), en tjej som lever sitt liv med en riktig stenhård matriark till mamma (Cybill Shepard). Mamman vägrar lära sig teckenspråk och har istället anställt en översättare som ständigt finns vid Arianas sida.

Allt Ariana vill är att syssla med musik men mamman håller inte med. Såklart. Danny däremot, han peppar och finns vid Arianas sida, han ser inte hennes dövhet som något problem alls, men han blir ett hot mot mammans kontrollbehov.

Långt in i filmen kände jag att jag kunde avkoda den, att den var enkelspårig, kanske till och med lite…tråkig. Men sen kommer det en vändning som får mig att kanske inte sätta kaffet i vrångstrupen men som ger mig en sån jävla klump i magen. Jag blir liksom ledsen på riktigt. Lika fint och fantastiskt som livet kan vara och är, lika överjävligt kan det bli och nu snackar vi sekunder här. Och så kommer den där paniken smygande…det där att man aldrig vet när livet tar slut och att man är så urbota dum att man inte tar tillvara på varenda sekund av varenda dag.

Listen to your heart är en fin film i all sin enkelhet. Allt viktigt fick plats. Mitt logiska jag säger att filmen är en stark trea men tårarna hojtar ”jacka upp den Fiffi, jacka upp den!” Så jag gör det. Jag jackar upp den.

Nästa tisdag kommer en ny film som Moya tipsat mig om. Nu återstår det att se om jag kommer behöva näsdukar då också. Eller…..who am I kidding? Här snackar vi hushållsrulle!

Publicerat

Återtitten: INCEPTION

Det är drygt fem år sedan jag såg Inception på bio – och jag gillade den. Jag gillade den så pass mycket att jag köpte filmen och den har stått inplastad på hyllan sen dess. Den senaste månaden har jag av nån anledning längtat jättemycket efter att se om den, så mycket att jag önskade mig en återtitt i julklapp i sällskap med barnen. Jag ville se om dom förstod filmen, hur dom tolkade slutet OCH om jag själv tyckte lika mycket om den fortfarande.

Man kan väl säga såhär att då väldigt få saker i livet blir som man tänkt sig så blev även min återtittsjulklapp inte sådär superlyckad. Efter ett besök på närakuten för att se om dotterns paniksvullna och jätteonda förkylningshals var halsfluss kröp hon ner i sängen och sov bort i princip hela juldagen. Sonen fick jag muta med min Paradis-ask för att han skulle släppa dataspelet och då kom han ut – om än motvilligt.

Men vi tittade på Inception och jävlar så svårt vi hade att hålla oss vakna – båda två. Det här var inte alls den åktur jag mindes. Filmen kändes som en människa som envisas med att prata i bilder enbart för att verka djup (och kanske även intressant). Men orden betyder ju ingenting! Det blir bara scener staplade på varandra, vissa visserligen spektakulära men helheten är riktigt sömnig och för att använda ett slitet ord….pretentiös. Vilken tråkig stämning det blev där i vardagsrummet.

Att se filmen på DVD på min rätt stora TV var inte heller nån hit. Bilden var verkligen inte bra. Med facit i hand skulle det ha varit blu-ray eller inte alls.

När filmen kom 2010 var Tom Hardy inte ett jättenamn direkt så för mig blev filmens största plus att se honom igen. Han behärskar verkligen alla genres den mannen! Förutom detta kändes återtitten som ett enda stort njääääääää.

När jag såg filmen 2010:

När jag såg filmen 2015:

 

Publicerat

KEANU-SOMMAR: HENRY´S CRIME

Henry Torne (Keanu Reeves) gjorde en miss. Han parkerade bilen strax utanför en bank. Inte kunde han väl veta att det pågick ett bankrån strax intill och inte kunde han väl tro att han skulle åka fast för medhjälp till detta rån. Men det gjorde han. Han åkte fast, han häktades, åtalades och dömdes till fängelse och allt han hade behövt göra var att öppna truten och säga ifrån, säga att det var fel. Men det gjorde han inte.

Flera år senare har han sonat sitt ”brott” och kommer ut i friheten bara för att komma på den snillrika idén att varför inte råna banken? When you´ve done the time, why don´t do the crime?

Bland det bästa med Jim Jarmuschs film Broken Flowers är musiken och med Henry´s crime känner jag samma sak. Kanske känner jag så för att det är i princip identisk musik i dessa två filmer. Jag har försökt reka om det är samma kompositör men inte hittat någon information.

Förutom musiken är filmen retsamt dålig. Den kunde ha varit romcom-mysig men den är…ingenting. Ingenting alls. Klippor som Vera Farmiga och James Caan försöker antagligen så gott dom kan man manuset är så pass rackigt att inte ens dom kan trolla.

Keanu gör sin svagaste insats under detta sommartema och jag är inte förvånad att jag inte hört talas om den här filmen förrän jag började gräva till temat. Betygstvåan är inte stark, verkligen inte.

Nästa måndag är det dags att knyta ihop säcken, då kommer sista Keanu-filmen i temat. Närå, skojar bara. Det är flera veckor kvar.

Publicerat

CONVICTION

Kenny Waters (Sam Rockwell) sitter i fängelse, dömd till livstid för ett brutalt knivmord han säger sig vara oskyldig till. Systern Betty Anne (Hilary Swank) sitter i rättsalen. Hennes älskade bror kommer vara inlåst för evigt, hennes brorsdotter kommer förlora kontakten med sin pappa och till råga på allt – det var svägerskan som var huvudvittne i rättegången.

Nu är inte Betty Anne vilken ledsen bitter passiv tjej som helst, nejdå, tvärtom. Hon är hundra procent säker på att Kenny är oskyldig och hon ger sig fan på att brorsan ska bli fri. Hur gör man då om man inte har varken pengar, makt, inflytande eller ens bevismaterial som visar på motsatsen till det rätten nyss klubbat igenom? Man knyter handen i fickan och börjar plugga  till advokat!

Manuset till Conviction är baserad på en sann historia och det är både dess förtjänst och dess problem. Det är lätt att tro på storyn men en nyfödd bebis kan tänka ut hur den kommer sluta, den hettar liksom aldrig till.

Skådespelarkvartetten Swank, Rockwell, Minnie Driver och Melissa Leo kan säkert göra många glada, själv väljer jag att avsluta meningen där.

Publicerat

DRAKTRÄNAREN

Julen för mig är skinkmacka med stark senap, julmust och tecknad film. Får jag bara litegrann av dessa tre är jag så jäkla nöjd, jag kräver inte så mycket. Men så ibland råkar jag köpa helt rätt vörtbröd, griljera skinkan alldeles perfekt, kyla julmusten sådär så det blir imma på glaset när jag häller upp den och som grädde på moset välja en film som visar sig vara nånting mycket mer än jag på förhand trott.

Kvällen tillsammans med den unge Hicke (Hiccup), den svarta draken Tandlös som inte alls är tandlös och alla dom andra drakarna (varav dom flesta med charmiga underbett) blev nära på magisk. En sån perfekt liten film som bjussade på en perfekt julig stund.

Det här är animerad action som kittlar i magen, jag är med på drakens rygg, jag kan flyga jag är inte rädd. Filmen är fin, den är finurlig, den är festlig och jag känner ett sting av lycka i magen eftersom jag vet att det finns en uppföljare, en Draktränaren 2. Den ska jag se typ NU. Jag ska bara göra mig en macka till först.

Publicerat

TUCKER & DALE VS EVIL

Dom här filmårslistorna jag och mina bloggkamrater producerar med jämna mellanrum, dom är verkligen bra. Det är många gånger jag hittar filmer jag inte visste fanns, filmer jag plötsligt får ett sug efter att se om och filmer jag helt enkelt borde ha sett. Att få en virtuell spark i baken angående speciellt det sistnämnda är verkligen inte tokigt alls.

Tucker & Dale vs Evil  hittade jag på Sofias årsbästalista från 2010 och det var en film som helt fallit mellan mina stolar. Inte så att jag inte känt till namnet utan med att jag jämförde den med Scary movie i huvudet. Jag trodde helt enkelt att det var någon slags studentikos spoof på slashergenren.

Nu har jag sett filmen och upptäckte till min glädje att det faktiskt var en typ av spoof på slashergenren men inte på något negativt sätt. Det är en film med tydlig handling, massa härligt gore och två huvudkaraktärer som jag verkligen kände både med och för.

Tucker (Alan Tudyk, ja precis, Wash från Firefly och Serenity) och Dale (Tyler Labine) är två hillbillys som det är lätt att tycka om. Jag tyckte om dom så mycket att det redan efter tjugo minuter blev jobbigt. Jag visste ju att det skulle gå åt helvete och hela mitt väsen skrek neeeeeej. Jag tyckte på riktigt synd om dom, empati-o-metern slog i taket och jag fick en liten ledsen klump i magen som höll i sig filmen igenom.

Det här är en film för alla som är genuint intresserad av fördomsanalyser, av getingstick, av vedklyvar, av sällskapsspel, av att flirta med någon utanför sin egen liga, av sommarstugerenoveringar, av motorsågar och av psykologistudier.

Publicerat

NAWALS HEMLIGHET

Min fascination för Denis Villeneuves film Enemy fick mig att ÄNTLIGEN få ändan ur vagnen och se Incendies, eller Nawals hemlighet som den heter på svenska.

Två syskon sitter på ett advokatkontor. Deras mamma har dött och hon har efterlämnat ett antal kuvert som advokaten är satt att överlämna. Informationen att dom har en okänd bror dimper ner som en bomb, även det faktum att mamman önskar att dom letar reda på honom känns störande. Det var ingen närvarande och varm mamma dom hade, varför skulle dom bry sig om dessa kuvert? Men vilka barn är så samvetslösa att dom kan strunta i mammans sista önskan om att få detta gjort för att sedan kunna begravas i lugn och ro? Nej precis.

Jag tror det blev lite tokigt här, jag tror att jag sett Vinneneuves filmer i fel ordning. Det känns som att jag borde ha sett dom i produktionsordning för bästa möjliga upplevelse. Först Polytechnique sen denna sen Prisoners sen Enemy. Nu blev det lite hejsanhoppsan och jag tror det blev fel.

Nawals hemlighet är en bra film, inget snack om den saken. Det är också lite standard-modell-för-familjedrama-i-mellanöstern. Filmen rockar inte min värld, inte alls på samma sätt som Prisoners och Enemy. Nu väntar Polytechnique och jag håller andan.