Det finns fler anledningar än sol, grusiga vägar och EM-fotboll som gör att jag redan nu längtar till nästa sommar.
Det här är en av dom.
Nästan lika bra som Rocky IV
Det finns fler anledningar än sol, grusiga vägar och EM-fotboll som gör att jag redan nu längtar till nästa sommar.
Det här är en av dom.
–Du har en svaghet som kan vara användbar för mig, säger Mr Smith (Ed Harris) till Janusz (Jim Sturgess). Snällhet. Om något händer räknar jag med att du bär mig.
Som inspärrad i ett Gulag-fängelse i Sibirien så kan jag förstå om snällhet räknas som en defekt. Det finns liksom inte utrymme för värme, mänsklighet, kramar och småprat när dygnets alla timmar går åt till att hålla sig vid liv. Medfångar kan möjligtvis bli till bekanta ansikten men vänner, nej.
The way back är baserad på Sławomir Rawicz ”memoar” Flykten från Stalins läger. Den kom ut redan 1956 och har lästs av miljoner människor och är översatt till dryga 25 språk. Det som däremot tvistar dom lärde är hur sann berättelsen verkligen är. Jag kan inte säga att jag bryr min lilla skalle nämnvärt om detta, det kryllar av bra historier som inte är i närheten av sanna och det är en tacksam berättelse att göra film av då den har alla klassiska spänningsmoment, i alla fall för att dra den manliga publiken till sig.
För mig känns det här som urtypen av en ”killfilm”. Manlig ”vänskap” som sätts på prov, det är karga, kalla, tysta män i klunga, det lagas mat på sådant inte ens Kajsa Warg skulle lyckas med, det är knivar, jagande, vargar, mörka nätter med bitande kyla, vackra vyer i motljus, olyckor, elände, död och samarbete och säg den man som tackar nej till denna gottepåse av alfahannekarameller.
Förutom polacken Janusz (Sturgess) får vi följa machoamerikanen Mr Smith (Harris), den galne tatuerade ryssen (Colin Farrell), den lettiske prästen (Gustaf Skarsgård) och några till när dom flyr från fängelset och ska ta sig längs Bajkalsjön, genom Gobiöknen, över Himalaya och fram till slutstationen Indien. På vägen plockar dom upp den polska flickan Irena (Saoirse Ronan) som även hon är på flykt och hon är den enda kvinnliga fägringen på 132 minuter film (och kanske det enda som talar emot min killfilmstes).
Peter Weir är och har alltid varit en intressant regissör i mina ögon och The way back förändrar inte min inställning. Däremot lyckas jag aldrig riktigt ryckas med eller ens känna spänning. Visst är hela situationen förjävlig för dom inblandade men den känslan håller sig kvar på ytan, den tar sig aldrig in i kroppen, aldrig ner i magen och då blir det inte en filmupplevelse utöver det vanliga.
Jim Sturgess visar ännu en gång vilken stor skådespelare han är och i min värld är han bara millimeter från dela loge med Ryan Gosling. Skillnaden dom emellan såhär långt är rollerna, vilka som erbjuds och vilka som tackas ja till. Där Gosling hittills haft fingertoppskänsla har Sturgess kanske inte haft samma möjlighet att välja, men snart snart mycket snart kan Jim Sturgess tacka ja eller nej till precis vad och vem han vill. Om han tar sig upp och blir en av dom allra största kommer till slut enbart bero på honom själv och på HANS fingertoppskänsla och filmen som har premiär på fredag visar i alla fall att han får chanser och att fler tycker som jag.
(Dagens Anne Hathaway-recension heter Rachel getting married)
Fjorton frivilliga män blir utvalda att vara med på ett experiment. Dom har alla svarat på en annons i en tidning där dom blivit erbjudna 4000 mark för att vara försökskaniner i ett socialpsykologiskt test, i verkligheten kallad Standfordexperimentet efter universitetet där detta genomfördes 1971 under ledning av forskaren Philip Zimbardo (du kanske minns honom från när han besökte Skavlan, annars kan du alltid kolla in detta intressanta klipp om du vill veta vad han är för figur.)
Experimentet utspelar sig i ett fiktivt fängelse. Sju av männen blir slumpvis utvalda att vara fångvaktare, sju blir interner och tillsammans kommer dom att befinna sig där – och bara där – i fjorton dagar, övervakade dygnet runt. Tanken var att studera hur människan fungerar, instinktivt, i olika roller. Hur fort ställer en Elvis-imitatör om och blir en sadistisk plit? En taxichaufför, en starkströmselektriker, en pilot, hur fort acklimatiserar dom sig till ett liv på sex kvadratmeter utan medborgerliga rättigheter?
I den tyska filmen Das Experiment (från 2001) är det regissören Oliver Hirschbiegel som tar med mig ner i katakomber av stål och psykisk instabilitet. Fånge nr 77, taxichauffören Tarek (Moritz Bleibtreu) har lite av en huvudroll eller filmas åtminstone som spindeln i nätet. Med specialtillverkade filmkameraglasögon dokumenterar han allt som händer för att kunna skriva ihop en artikel om testet och sedan sälja det dyrt.
Filmen börjar nästan lite Gröna-milen-mysigt med ystiga grabbar som på tjommigt vis närmar sig varandra och för att försöka bli vänner. Det är ju bara en lek, det är bara pengar som ska intjänas och våld får absolut inte brukas, det här experimentet kan väl inte vara så farligt? Dom tyska männen ser verkligen tyska ut (jag försöker filmen igenom att förstå exakt vari det ”tyska” sitter men jag kan inte riktigt sätta fingret på det) och det är befriande att jag inte känner igen så värst många skådespelande ansikten.
Ljussättningen och färgsättningen är exemplarisk. Det är svinkallt filmat men i stort sett varje scen har en färgklick (en lampa, en post-it-lapp, en fläkt, en målad vägg, ett kylskåp, en stol osv) som gör att jag som tittar förstår att det inte är en episod av Prison Break jag tittar på och det är dessa färger som gör allt så himla läskigt. Färgtonerna får mig att fatta att experimentet – fängelset – inte är verkligt, ändå beter sig dessa män som djur och förändringen sker visserligen gradvis men graderna ökar i ett jävla tempo.
I den amerikanska versionen The Experiment (från 2010) är det regissören Paul Scheuring som sköter spakarna och han har vanan inne från fängelsemiljöer eftersom han faktiskt skrev en del manus för den just nämnda TV-serien Prison Break.
Adrien Brody spelar Travis, fånge 77 dvs den amerikanska Tarek, som inte är taxuchaufför utan precis har fått sparken från sitt jobb på ett äldreboende. Forrest Whitaker blev fångvaktare, Clifton Collins Jr den hemlighetsfulle och lite otäcke fången (piloten i den tyska versionen) och Cam Gigandet är den där översittarjäveln till vakt, den som jag inbillar mig alltid finns.
I den här versionen är det 26 frivilliga som delas upp i två lag om tretton. Förberedelserna inför inlåsningen som i den tyska versionen tog nästan fyrtio minuter tog här sjutton. Det är ingen rast, ingen ro och jag som trodde det var tyskarna som var dom snabba och effektiva av dessa två nationaliteter, men icke, inte när det gäller den här historien. Amerikanerna är dock lika ”rå-amerikanska” i den här versionen som dom tyska är übertyska i sin. Sen är The Experiment filmad mer som en ”ordinär fängelseaction” än Das Experiment är och det är kanske där filmen tappar mig. För mig är detta ingen actionfilm, det är studie i mänskligt förfall.
Den amerikanska versionen en knapp halvtimme kortare än den tyska och det märks, det gör en hel del för känslan av det hela. Jag kommer aldrig in i experimentet, jag bryr mig inte. Sen är det så att ingen av filmerna är sann. Båda är ”inspirerade” av Zimbardos experiment men ingen av filmerna visar det som verkligen hände. I det här fallet var verkligheten kanske inte skruvad och otäck nog?
Den tyska versionen är så utflippad mot slutet att den starka fyra som jag bra länge hade i beredskap för filmen sakta sjönk i värde och stannade på en ganska medioker trea. Den amerikanska filmen däremot, den börjar på en tvåa och håller sig kvar där trots Adrien Brodys stjärnglans och det faktum att det amerikanska slutet är hästlängder bättre än det tyska.
Här kan du läsa Doktor Zimbardos egna ord om experimentet, om vad som hände och varför dom där dagarna 1971.
Das Experiment (2001)
The Experiment (2010)
På TV får jag lära mig att jag är det jag äter men det finns en aspekt av livet som definierar oss alla mer än vad vi stoppar i oss: vad vi jobbar med.
Vilken är den första fråga du får på en fest, strax efter att du presenterat dig?
”Hej Fiffi. Vad jobbar du med?”
Ja, precis så låter det. Vad jobbar du med är en betydligt vanligare fråga än den jag kanske egentligen skulle vilja få i det läget, nämligen ”Hej Fiffi. Vem är du?”
Men den frågan får jag inte. Jag ställer den inte så ofta heller tyvärr, skitdumt men så är det. Vem är du är en mycket svårare fråga både att ställa och att svara på, alltså kommer den där vad jobbar du med som ett brev på posten. Som om timmarna jag spenderar dagligen på mitt yrke beskriver allt av det som är jag. Det gör det inte men det är lätt att tro det, att fastna i det tänket och extra lätt blir det när det välbetalda arbetet rycks bort och arbetslöshet och otrygghet väntar. Vem är jag då? Vem är du då?
Precis så är de för männen i The Company Men. Det är välbägade killar med högavlönade jobb, dyra vanor, lyxigt boende och familjer som är beroende av deras inkomst på alla plan. Så säger det bara sviiisch och dom får sparken. Företaget är inte lika lönsamt som förr. Ingen går säker, hög som låg. Pengar ska sparas. Det är ganska intressant det där spelet bakom kulisserna och hur relationerna förändras när Mannen inte längre är *ugh* grottmannen, han som drar hem stålarna, ”björnbiffarna”, till familjen.
Det kan vara så att det här är en film av män, om män, för män och på grund av män. Det kan också vara så att jag har fel.
Missförstå mig rätt, filmen är inte dålig, inte alls, den är inte ointressant, inte alls, men det är mycket testosteron i flanellskjorta, det är mycket latent stolthet och sårad manlighet, det är Tommy Lee Jones med en bekymmersrynka mellan ögonen the size of Niagara Falls och hundögon som får Lady-och-Lufsen-Lady att se skitförbannad ut. Plussa på detta med en Ben Affleck som återigen inte har några av sina bättre dagar på jobbet, det är Chris Cooper som alltid är sevärd trots att han ser ut som att han inte sovit på ett halvår och sen är det Kevin Costner, Kevin Costner som spelar i Stockholm ikväll och jjiiiiieeee vad det retar mig att jag inte har en biljett och ska dit. Jag får nöja mig med honom på TV i rutig skjorta och spikpistol i handen.
”Hej Kevin. Vad jobbar du med?”
Undrar vad han svarar?
John (Clayne Crawford) har precis rånat en bank och är efterlyst både på radio och TV. Han har inte så mycket att välja på, han måste hålla sig borta från gatorna och i ett försök till detta ringer han på dörren till en villa, vilken som, helt utan baktanke. Warwick Wilson (David Hyde Pierce) öppnar, motvilligt, men när John berättar att han är en vän till Warwicks flickvän Julia släpper han garden. Att John vet om Julias existens beror på ett vykort han sett i brevlådan, ingenting annat.
John kommer precis lägligt för en att få delta i en Warwicks middagsbjudning. Bordet är dukat och maten ska serveras så snart gästerna kommit och Warwick är verkligen en värd utöver det vanliga, på många sätt.
”Å en slank han dit, å en slank han dit och en slank han ner i diket.” Nu kanske du undrar varför jag gnolar på en gammal ramsa? Jo, det ska jag förklara. The Perfect Host påminner mig om julgransplundringssången Prästens lilla kråka. Den slinker liksom än hit och än dit och befinner sig hela tiden på gränsen till att ramla ner i diket.
Filmen börjar lugnt som vilket drama som helst, övergår till en rånarthriller, sen en förväxlingskomedi (ja, nästan då David Hyde Pierce är ett komiskt geni i mina ögon) som transformeras till en psykologisk thriller med sadistiska mördarinslag. Jag bestämde mig ganska tidigt för att inte spjärna emot och analysera historien för mycket, jag satt liksom i gummibåten och lät jätten på land blåsa sig trött och gör man så blir nästan vilken film som helst tittbar. Det är när hjärnan vill vara med i matchen som det kan bli problem.
Att The Perfect Host är en film som vill en himla massa står helt klart, sen tycker jag inte den når ända fram, men ändå bra långt. Den siktar mot stjärnorna och når trädtopparna, för att uttrycka mig både banalt och metaforiskt. Dom två manliga skådespelarna, huvudrollerna, ja, i princip dom enda rollerna i filmen, är jättebra. Jättebra! Jag vill inte göra nåt annat än att ta en veckas semester och klämma hela Frasier-boxen igen för David Hyde Pierce är och kommer alltid att vara Niles Crane för mig och den rollen kommer han aldrig att kunna svära sig fri ifrån hur många perfect host´s han än skulle göra – och det tycker jag är bra.
[Det är kul med kultur tyckte aningens ännu bättre om filmen än jag. Hennes recension kan du läsa här.]
När det var Oscarsgala sist var Banksy en av dom stora snackisarna. Gatukonstnären, gränsbrytaren och den levande ansiktslösa legenden Banksy var som regissör nominerad för bästa dokumentär med sin film Exit through the gift shop och det alla undrade var: kommer han visa sitt ansikte om han vinner? Kommer han vara där? Hålla tal?
Nu vann han tyvärr inte och snacket dog ut men filmen lever vidare och klarar sig bra på egen hand även utan äran och en guldstatyett.
Det är lätt att tro att det här är en film om graffiti, bara graffiti och inget kunde vara mer fel. Banksy har gjort en film om sig själv men utan sig själv i huvudrollen vilket är så bakvänt och så smart att det ska till en outsider som honom till att få ihop allt.
För det Banksy gjort sig känd för är inte tavlor på fina salonger, det är sprayade schabloner på husväggar, det är finurliga små meddelanden som får oss att tänka själva, det är ansiktmålade elefanter och det är hans härligt vridna och orädda inställning till sakernas natur och allt gör han utan att exponera sig själv. Det är inte han själv som är viktig, det är det han har att säga och det är BEFRIANDE i detta ytlighetens tidevarv där alla kämpar med näbbar och klor efter några sekunder i dokusåpaljuset.
I filmen framstår den filmande fransmannen Thierry Guetta som någon form av frontfigur. Allt som händer kretsar kring honom och hans eviga – och obeskrivligt enerverande – filmande (och jag är uppriktigt fascinerad över att snubben fortfarande har en familj som han beter sig). Han åker världen runt för att dokumentera nattens konstnärer som har lärt sig ha ögon i nacken och är i ständig flykt från polisen. Han får många nya vänner och som av en slump dyker även Banksy upp i hans liv.
Jag tycker Banksy är en av vår tids mest viktiga konstarbetare. Han är inte bara provocerande och otroligt cool, han trycker även ner taggtråd i svalget på etablissemanget och får löpsedlar när han ger krigande israeler nåt nytt att tänka på på Västbanken. Däremot tycker jag det är hans konst som är det viktiga, det roliga, det jag bryr mig om. Filmen är givetvis sevärd men ingen heeeeeey-upplevelse, inte för mig.
The Velvet Café har skrivit alldeles föredömligt om filmen här , liksom Fripp och Laterna Magica (som alla tre hyllar filmen) och Banksy´s helsköna hemsida hittar du här. Där finns mycket av värde.
Här finns filmen.
En ung blond kvinna ligger i en säng. Sin egen säng. Det känns som att det var länge sedan lakanen såg en tvättmaskin. Kvinnan sover men hon sover inte tungt. En man kommer in i sovrummet. Hennes man, kanske. Han är mycket äldre, mycket fårigare, smutsig liksom och när knäpper upp byxorna, drar ner dom en bit och lägger sig bakom henne, stönar till och hans ansikte filmas i närbild vänder det sig i min mage.
Det har bara gått några minuter av filmen Between 2 Fires och jag pausar. Orkar jag med det här? Hela min kropp säger ”STÄNG AV! Sätt på nån dumjävla komedi med Ben Stiller istället” men nej, jag känner inte för att fega ur idag, jag ska banne mig härda ut.
Den unga blonda kvinnan heter Marta. Hon är 28 år och mamma till Ania som är elva. Dom bor i en gudförgäten håla nånstans i Vitryssland, Anias pappa är död och Marta kämpar på för att hon och dottern ska överleva. Övergrepp är vardagsmat för Marta men när männen börjar kasta lystna blickar efter Ania och gubbludret hon bor med sålt henne till nån hallick får hon nog. Hon får hjälp att rymma till Sverige precis som hennes väninna Gosia gjort en tid innan och fotot hon har på en välklädd och glad Gosia framför en stor och dyr svensk villa med knallröd dörr är väldans tummad. Sverige är en hägring, där är folk snälla. Så är det.
Jag fortsätter titta men klumpen i magen bara växer och växer. Slängen av mansförrakt som jag tyvärr alltid har inom mig förändras och jag skulle kunna drista mig till att kalla det manshat redan en halvtimme in i filmen. Män är grisar, alla män oavsett härkomst. Trots att det är en förenklad bild (om än inte enkel alls) så är det filmat med känslighet och trovärdighet och det är nog därför jag står ut. Jag vill ju veta hur det går för Marta.
Utsattheten, ensamheten, paniken i att vara mamma i hennes situation, att vara så totalt utlämnad till ett främmande lands byråkrati och goda vilja, alltså jag kan inte i min vildaste fantasi sätta mig in i det – egentligen – men under resans gång, medans filmen tuggar på inbillar jag mig att jag vet hur det är, hur det måste kännas. Deras eländiga liv som aldrig får en vändning, räkmackan dom väntar på blir till ruttet bananskal. Sverige är inte ett land av godhet, skillnaden mellan en flyktingförläggning i Norrland, ett fängelse och Martas liv med en våldtäktsman i den vitryska byn är marginell. Gosia bor inte alls i ett nybyggt trähus utan i en sunkig lägenhet tillsammans med sin man Pekka och hon försörjer sig genom att knulla med slemmiga svenska asociala män med hudvita nätbrynjor.
Between 2 Fires fortsätter i Lilja 4-evers anda men trots att filmerna är lika varandra rent objektivt så är dom väldigt olika. Between 2 Fires är filmad på ett betydligt mer jordnära vis. Precis allt känns på riktigt. Alltså det känns, både fysiskt och psykiskt och det är jobbigt som satan.
Att Ipren-mannen är castad som Martas advokat känns till en början helt tokfel men jag köper det efter ett tag och Fredrik Ohlsson är givetvis klockren som äckelpäckel (spelar han inte alltid den rollen?). Bortsett från dessa två (och Joel från bloggen Deny Everything som har en miniroll) så är det, för mig, enbart okända ansikten i rollistan. Det är inte bara skönt, det känns också som en nödvändighet för att filmen ska funka. Och ja, filmen funkar, den funkar som fan på mig.
När filmen är slut är jag likaså. Slut, tom, ledsen och asförbannad. Vilket jävla skithål till värld vi lever i!
Här kan du läsa en intressant liten intervju med filmens regissör Agnieszka Lukasiak.
En äldre kvinna i behov av pengar (Ellen Burstyn) känner sig tvingad att hyra ut sitt magasin för att dryga ut kassan. En främling erbjuder sig att hyra det ett halvår framåt och ger henne kontanta pengar. Han undrar om hon inte vill veta vad han ska förvara där men hon säger nej, det spelar ingen roll bara ingen röker i lokalen. Främlingen (Colin Firth) ruskar om både höjdarna i den lilla avsomnade hålan och Willa (Patricia Clarkson) vars moster är magasinets ägare.
Main Street känns lite som en Ken Loach-variant av Lasse Hallströms Chocolat, om du förstår symboliken. I Main Street är allting ganska ordinärt. Livet lunkar på, folk är varken snygga eller fula, det är inga glassiga karaktärer vi får följa, inga extravaganta äventyr, inget naket, inga fula ord, inget överdrivet jätteskruvat. Det är helt enkelt en ganska simpel historia som kretsar kring en liten samling människor och där alla är rätt sympatiska och vill gott på sina egna små vis.
Regissören John Doyle (som jag inte hittar nån direkt info om alls på Imdb så jag antar att detta är den första – och enda – filmen han gjort) har hittat en fin nivå och på många sätt är det en ren njutning att beskåda dessa skådespelare som liksom verkar leka fram sina roller utan minsta besvär.
Att filmen inte ger några bestående avtryck må så vara men det är en skön och avkopplande stund i soffan och ibland behövs inte så mycket mer än det.
Det finns tre ställen i världen som mer än alla andra verkar locka svenska biobesökare, åtminstone om man ska tro filmtitelöversättare. Det är Paris, det är New York och det är Toscana.
Le voyage du ballon rouge (även den med Juliette Binoche) blev Höst i Paris, Happythankyoumoreplease blev Kärlek i New York, Ett ufo i New York (med Eddie Murphy) heter egentligen Meet Dave och Under the Tuscan Sun blev kanske inte helt otippat Under Toscanas sol.
Visst, jag håller med, det sistnämnda exemplet är ingen höjdare men likväl är det en medioker film som ändå drog ganska många till biograferna, vilket den inte hade gjort om inte haft en massa solrosor på filmaffischen i kombination med ordet Toscana. Hade den hetat Jag och mitt olivträd eller Frances förlorar allt och flyttar utomlands så hade den gått en vecka på bio på sin höjd.
Den här filmens originaltitel är Copie conforme. Hade den funkat som publikdragare? Jag tror inte det. Filmbolaget verkar inte lita på originalaffischen heller utan har helt sonika färglagt den svenska varianten och gjort den till något klämkäckt europeiskt ”Almodovarskt” och nu när jag sett filmen kan jag bara säga att den där dagisteckningen inte har något som helst med filmen att göra, vilket faktiskt inte den strama svart-vita här nedanför har heller.
Historien om den engelske författaren James Miller (William Shimell) som möter den franska kvinnan (Binoche) när han föreläser om sin nya bok (ja den heter Copie conforme) är till en början inte så värst engagerande. En skum liten stalker-känsla smyger sig in och jag både undrar och inte undrar varför kvinnan så gärna vill träffa Miller igen, varför hon är så underlig mot sin unga son, varför hon åker iväg med författarsnubben som hon egentligen inte känner och varför han åker iväg med nån brud som uppenbarligen är nån halvhysteriskt fan. Vad är det dom behöver?
Boken Copie conforme (översatt: Bestyrkt kopia) som Miller skrivit handlar om kopior i konsten och om dom egentligen har samma värde som originalet eftersom kopiorna faktiskt stärker originalets ”varumärke” och det tål ju att tänkas på. Mycket av det som avhandlas i filmen är tänkvärt, speciellt om man överför orden ”original” och ”kopia” till kärleksrelationer. Om ”originalet” är det VI som träffas och är nykära och bombsäkra på ett liv tillsammans, är då ”kopian” det som blir efter några år, den lite sämre urvattnade blekta varianten av det som var så sprudlande rätt från början – eller är det precis tvärtom?
Filmen kretsar kring dessa två huvudroller och inte så mycket mer. Juliette Binoche är vivid fransyska i kvinnliga kläder, en roll som hon oftast har/får och förvaltar fint. William Shimell är en ny bekantskap för mig och han ser ut som en äldre bror till Sex and the city-Carries stora kärlek Mr Big.
Det stora ”felet” med att ge en film en hittipå-titel som Möte i Toscana är att titeln startar förväntningar i min skalle, förväntningar som stavas vackra vyer, putsade och lite trasiga hus, lukten av terracottakrukor och mullig jord, plantor, kvinnor i gummistövlar och blommiga klänningar, män med linnebyxor, rött vin i överdimensionerade glas, såna grejer. Filmens verklighet är inte sån. Det är som att se kamerasvepningarna över Stockholm när det är Allsång på Skansen på TV och sen försöka tro att det där är det verkliga Stockholm, att det där är vardagen för oss huvudstadsbor, att det där är vad alla stockholmare ser när dom drar upp persiennerna om morgonen.
Det Toscana jag upplever i den här filmen är en kuliss och knappt det. Huvudrollen innehas av Herr Dialog, vem som pratar är sekundärt men vad som sägs förstår jag ska kännas viktigt och intelligent. Fast det är ganska banalt också ibland och lite skrattretande högtravande och ja, nu säger jag det igen, det är bajsnödigt på sina ställen. Sen saknar jag lukten av fuktig kalkputs, men det är en annan femma.
[Laterna Magica tyckte väldigt mycket bättre om filmen än jag. Recensionen kan du läsa här.]
Nu är det däringa Facebook-fenomenet på tapeten igen.
Jag har precis sett klart den här filmen och det var en mycket omvälvande filmupplevelse.
Det är ingen nyhet att jag är skeptisk till Facebook och att jag inte enbart ser fördelar med att alla vet allt om allas liv (men ja, Fiffis filmtajm finns på Facebook nu. Igen.) men efter att ha sett Catfish är jag helt…perplex. Jag känner mer än någonsin att jag har rätt i min åsikt men också att jag har fel, för även när det blir tokigt kan det nånstans sluta alldeles rätt.
Yaniv Schulman är en fotograf som får en bild publicerad i en tidning. Kort därefter får han ett paket på posten, en målad tavla föreställande detta foto och konstnären är en 8-årig flicka vid namn Abby. Dom blir vänner på Facebook och Yaniv får även kontakt med Abbys 19-åriga syster Megan och dom inleder nån slags online-sms-FB-telefon-relation med varandra.
Abby fortsätter att måla av fotografier, Megan och Yaniv kommer varandra allt närmare och till slut bestämmer han sig för att leta upp henne, hälsa på, ta ”förhållandet” till nästa nivå helt enkelt. Men allt blir inte riktigt så enkelt som han tänkt sig för verkligen IRL är inte som verkligheten bakom ett tangentbord kan te sig.
Nu har jag berättat nog. Jag tänker inte skriva ett ord till om handlingen, jag tänker inte ens bemöda mig luska reda på om filmen är en riktig dokumentär eller en fejkad sådan för egentligen spelar det ingen roll. Är det en sann dokumentär så är det en tragikomisk berättelse som jag är glad över att jag har fått se, är det ljug och påhittat manus, fine, det är en klockren film i alla fall. Om personerna i filmen (som för övrigt spelar sig själva) skådespelar så gör dom det så jävla bra att jag inte kan hitta en vettig anledning till att klaga på att det inte är en riktigt film jag ser för hela filmen känns genuin på ett sätt jag sällan är med om.
Filmen kvalar inte in i Veckans dokumentär-temat eftersom jag faktiskt inte vet om det ÄR en dokumentär, men den kan få vara med på ”rätt dag” eftersom den mycket väl hade kunna vara helt igenom sann.
En svensk trumslagarthriller, Sound of noise är precis just det. Låter det udda? Det kan bero på att det ÄR udda.
Regissörsduon Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson gjorde en kortfilm som heter ”Six drummers for one apartment” och det här är långfilmsvarianten av detta youtube-fenomen (sett av ungefär tre miljoner människor). Det är musikalisk terrorism, dramatik, lite humor, skönt galet och ett härligt trummande på allsköns prylar.
Sound of noise handlar om en nyskriven fyrasatsig konsert som ska genomföras av en sextett och det ska göras på olika platser: en operationssal (inklusive patient), ett bankkontor (som ett rån), utanför ett konserthus och i ett elverk.
Polisen Amadeus Warnebring (Bengt Nilsson) är det spelande gänget hack i häl och han är en av filmens helt klart intressantaste karaktärer. Som ensam tondöv i en familj full med musikaliska högdjur (brodern är till exempel Den Store Symfoniorkesterdirigenten) är han utanför på ett väldigt komiskt sätt.
Regissörerna använder både musiken och tystnaden på ett helhäftigt vis och första halvan av filmen är uppe och sniffar på dom riktigt höga betygen. Jag skrattar högt flera gånger, mycket av filmen är sjuk på ett helskönt vis och jag kan inte få nog. Tyvärr orkar inte tempot hela vägen in i mål och andra halvan är liiite för seg för min smak men som helhet är Sound of noise en jätterolig filmupplevelse. Taktfast, knasigt och absolut supercharmigt!
Kortfilmen Six drummers for one apartment kan du se här.
Trust. Förtroende. Tillit. Ett viktigt litet ord oavsett om man är fjorton, tjugofem, trettioåtta, femtionånting eller gammal som gatan.
Den där naiva tilliten man kunde känna till andra människor när man var liten, tilliten som sedan naggas i kanten när livet kör igång och man lär sig att alla människor inte är så goda. När man blir äldre upplever i alla fall jag tillit som en lyxvara. Det är ingenting jag tar för givet men det är en desto härligare känsla när den är närvarande.
Allie (Liana Liberato) är fjorton år och har precis tassat in i vuxenvärldens jaktmarker. Hon är rädd att inte passa in, osäker på sitt utseende och nyfiken på killar och sex och hon har fått kontakt med en jämnårig kille som heter Charlie på en tonårschatt. Dom kommer varandra mycket nära och när Allie skickar sin första bild till honom bjussar han på sin första lögn: han är inte femton år, han är tjugo.
Men lögnerna fortsätter. Charlie är inte tjugo, inte tjugofem heller, han är närmare fyrtio och en sofistikerad pedofil och trots att han våldtar Allie på deras första dejt så håller hon honom bakom ryggen för han sa ju att han älskade henne, han sa ju att hon var söt.
Att vara förälder i det läget är ingen enkel match. Pappa Will (Clive Owen) vill inte riktigt inse att hans lilla dotter inte är så liten längre och mamma Lynn (Catherine Keener) har så fullt sjå att hantera familjens känslor att hon glömmer bort sina egna.
Första halvan av filmen känns lite som internetdejting-skrämselpropaganda från Utbildningsradion men ju längre filmen går hittar den sin egen stil och den visar på ett bra sätt att verkligheten inte är så enkel och att alla människor har sidor som är rätt otvättade och fula. Det är inte tal om moralpredikning och det är skönt. Jag tillåts tänka själv.
Har man som David Schwimmer spelat Ross Geller i Vänner i en massa år så är det kanske inte helt lätt att byta yrkesinriktning. Han har skådespelat i en del filmer efter Vänner-tiden – och då främst komedier – och resultatet har väl inte varit jättekul direkt. Trust är hans första riktigt intressanta film som regissör och vem kunde väl ana att han hade en sån begåvning i bakfickan? Trust är nämligen en bra film och är det någonting Schwimmer har lyckats med så är det att ta fram skådespelarnas naturlighet. Hela den traumatiserade familjen har en trovärdighet på hundra procent, till och med Clive Owen fungerar.
Att följa David Schwimmers resa som regissör ska bli spännande, liksom att se vad det blir av Liana Liberato. Det kan mycket väl bli något riktigt stort av dom båda.
Luc Besson tillhör det absoluta toppskiktet av filmregissörer efter filmer som Léon, Det stora blå och Det femte elementet. Att han även ligger bakom Taxi-filmerna och minimojrullarna bortser jag ifrån litegrann.
Även om jag medvetet sållar bland hans storfilmer och bara kommer ihåg det jag vill minnas så blev jag ändå väldigt glad när jag såg att denna film var på G. Det kändes härligt. Välgjort actionäventyr på franska med lite mumier och tokerier och (vilket är ganska vanligt när det vankas Besson) en tuff kvinna i huvudrollen. Det kan aldrig blir fel. Eller kan det det?
Jo.
Som fan faktiskt.
Luc Besson har gjort det stora misstaget att snegla på tok för mycket på sina landsmän och regissörskollegor Marc Caro och Jean-Pierre Jeunet. Men där Caro och Jeunet är närmast analt precisa i varenda liten mikrometer av filmrutan där hafsar Besson igenom allt och jag sitter i soffan och eldar upp mig. Vem tror karln att han är? Vem försöker han lura? Han glömmer att barn och tonåringar sett påkostade äventyrsfilmer sen dom gick på dagis, dom GÄSPAR åt filmer gjorda med vänsterhanden. Ska man prompt ha med en dinosaurie i en film, gör den perfekt eller slopa hela grejen. Ska en bil krascha ner i vattnet, se till att göra den aningens mer realistiskt än vad ungarna kan se i sina mobiltelefonspel. Ska det vara actionfyllda sekvenser i ett rungande tempo så går det inte att köra rullator från a till ö, det måste till fler hästkrafter.
Men, vad handlar filmen om då kanske du undrar? Jo, om Adèle Blanc Sec (Louise Bourgoin) som är journalist, författare och äventyrerska och hon beger sig till Egypten för att hitta mumieresterna av Ramses II. Hon ska nämligen försöka få liv i döingen för att kunna bota sin tvillingsyster som ligger i koma efter en tennisolycka.
Tycker du att dom två ovanstående meningarna är bland det mest spännande du läst, se filmen. I alla andra fall, se något annat. Någon av Luc Bessons mästerliga filmer till exempel. Eller minimojerna. Vad som helst utom detta, i alla fall om jag får bestämma.
Formel 1 är en sport som i perioder intresserat mig mycket. Jag minns att jag som barn tittade på Ronnie Peterson och att jag blev ledsen när han dog men lite senare handlade nog F1 mer om mina nästintill absurda cravings efter röda motorfordon med enorma mängder hästkrafter under huven. Undrar vad det berodde på?
Dokumentären Senna handlar såklart om Ayrton Senna, den brasilianske racerföraren som bara blev 34 år gammal. Han omkom i maj 1994 på den legendariska Imolabanan.
Regissören Asif Kapadia låter oss följa med på en intressant resa genom Sennas liv som liten go-kart-åkande knatte till världens snabbaste racerförare, från livet som Brasiliens älskling nummer ett till det kalla kriget mellan honom och hans antagonist Alain Prost och som dokumentär är den alldeles förträfflig.
Det spelar ingen roll om du inte har någon aning om vem Ayrton Senna var, om du aldrig sett ett endaste F1-lopp eller om du ens har körkort, Senna är en film som inte lämnar någon oberörd. Det är en snygg film med ett skönt soundtrack, det är ett spännande människoöde som fick ett mycket tragiskt slut.
När Senna dog 1994 sörjdes han av hela Brasilien på samma sätt som vi hade sörjt Ingmar Stenmark om han hade omkommit när han var på toppen av sin karriär. Det var ofattbart. Efter att ha sett den här filmen inser jag att det inte bara var F1-världen som gick miste om en stor personlighet, hela Brasilien förlorade en man som hade kunnat göra så mycket nytta för sitt land om han hade fått leva.
Det var den 24:e januari i år som Svinalängorna var snackisen på allas läppar. Skulle filmen vinna storslam på Guldbaggegalan? Javisst, självklart skulle den det. Jag tror dom allra flesta med inblick i svensk film trodde det.
Ett tungt, svart drama om alkoholmissbruk och familjemisär med stora skådisar i dom största rollerna och ganska okända – men fenomenalt bra – skådisar i birollslistan och sen Pernilla August som regidebuterar som grädde på moset. Kunde det gå fel? Ja, det kunde det, i alla fall sett till antalet Guldbaggar. Åtta nomineringar blev tre priser: Pernilla August för bästa regi, Outi Mäenpää för bästa kvinnliga biroll och i klassen särskilda insatser fick Åsa Mossberg pris för bästa filmklippning.
Nu undrar jag en sak: vad är det med den här filmen som gör att den känns så totalt ointressant? När den gick upp på bio fanns det inte en cell i min kropp som ville gå iväg och se den. Inte ens när den blev upphaussad i guldbagge-sammanhang kom jag iväg. Jag tänkte inte ens tanken, vilket inte är likt mig. Nu när den finns på DVD hyrde jag den men varför? Vet inte. Jag var inte så sugen på att se den nu heller och detta inte för att jag tror att det är en dålig film, mer att den känns som att den redan är gjord hundra gånger förut.
Leena (Noomi Rapace) lever sitt liv med man (Ola Rapace) och två döttrar. Hennes förflutna har gett henne svårläkta ärr och hennes enda sätt att hantera sin trasiga barndom har varit att förtränga det mesta och sopa under mattan. Hon växte upp i ett miljonprogramsområde i Ystad kallad Svinalängorna med finska föräldrar som söp hejdlöst i perioder och spott, spe och slag var aldrig långt borta. I filmen gestaltas den unga Leena jättefint av Tehilla Blad och klippen mellan nutid och dåtid fungerar bra.
Den vuxna Leena har tryckt minnet av sina föräldrar så långt in i benmärgen att resten av familjen knappt minns att hon har en mamma så när mamman en dag ringer från sjukhuset, ligger för döden och ber Leena komma dit är det ingen självklarhet att hon ska åka. Men hon har en ansvarskännande make som tar tag i saken och mot hennes vilja packar in väskor och barn i bilen och åker mot Ystad.
Susanna Alakoskis bok med samma namn var en habil och stabil läsupplevelse men inget världsomvälvande. Filmen för mig är likadan. Det är ett starkt drama, det är välregisserat och välspelat men det saknar något, kanske det som kallas ”det”. Jag tittar med öppna ögon och öppet sinne, men jag fastnar där. Jag känner ingenting. Jag tar inte till mig allt det jobbiga och jag kan inte förklara varför. Upplevelsen av filmen blev således precis som jag anade innan. Frågan är bara om det är filmens ”fel” eller mina förväntningars?