Etikett: 2011

Publicerat

TAKE THIS WALTZ

Jag vet inte. Jag känner mig som Stefan Sauks karaktär i Lorry, jag är helt enkelt skeptisk.

Otrohet, triangeldramor, relationsfrågor, kärlekstrassel, vardagslunk och drömmar om gräsmattan en bit bort som alltid är grönare och mer välklippt – eller mer bågstyrigt vildvuxet om det är det man letar efter. Det känns som att det går tolv såna filmer på ett dussin och kanske gör det det för att dessa frågor är så allmängiltiga. Vi kan alla sätta oss in i situationen. Vi har antagligen alla varit där, varit den som inte kan välja, den som blir bortvald eller vald, den om inte kan sluta hoppas, den som har all makt i sina händer och använder den till max, den som älskar, den som tröttnat, den som inte vet vad den vill med sitt liv, den som litat på och blir ensam kvar. Det går liksom att känna igen sig. Det är själva prylen. Relationer är ingen lek, det är om inte blodigt allvar så i alla fall rätt klurigt att få ihop och det är inte lättare för karaktärer på film än det är för dig och mig i verkligheten.

Att se den här typen av film med till exempel skådespelare som Julia Roberts och Hugh Grant i huvudrollen kan vara härligt för det är så himla lätt att säga ”det är bara film, sånt händer aldrig i verkligheten”. När när Michelle Williams och Seth Rogen rattar skutan med illa klippta frisyrer, nakna normala kroppar, kissa utan att spola då blir det liksom…..på riktigt. Historien kommer närmare, den känns äkta på ett ganska jobbigt sätt, på ett icke filmiskt vis. 99,99% av den känslan beror på Michelle Williams som är alldeles fantastisk (som vanligt). Seth Rogen skulle lätt kunna bytas ut mot en piassavakvast, jag hade inte märkt någon större skillnad (också precis som vanligt).

Take this waltz är en liten film, anspråkslös om man så vill. Den är som en godispåse vald utan vulgotendenser, det är åtta, kanske tio bitar på botten av påsen, varsamt utvalda som äts sakta under tystnad. Jag tycker den är fin, filmen. Jag tycker det. Video killed the radio star-scenen på nöjesfältet är kanske det jobbigaste och mest känslosamma jag sett på film på bra länge. Jag spolade tillbaka och tittade på den flera gånger när filmen var slut, försökte analysera var det var som tog mig så hårt, var klumpen i magen kom ifrån men jag kom inte fram till något bra svar, inget mer än att musiken i kombination med karusellen fick mig bli nostalgisk och kanske att jag nånstans förstår henne, känner med honom och avskyr känslan att den tredje sitter hemma och tror att livet är kalas.

Jag är skeptisk, jag är det. Jag är skeptisk och jag vet inte riktigt varför. Kanske är jag det för att jag inte vet när en film som denna gör mest nytta att ses. När man ÄR i ett förhållande? När man är i ett BRA förhållande? När man är i ett dåligt förhållande och vill ut? När man inte är i ett förhållande och heller inte ser nån anledning att ändra på det? När man är singel och tror att alla som inte är det har såna harmoniska och lyckliga liv?

The Velvet Cafe och Addepladde har också sett filmen

Publicerat

KILLER JOE

Jag måste bara ta det från början.

Det här är en film som Markus från filmpodcasten Har du inte sett den? höjt till skyarna. Han gav den 5/5 och kallade den ”årets bästa film”.

Jag vet att det finns några därute (*host*) som kanske inte alltid håller med om Markus definition på vad en ”awesome film” är och jag vet också att jag inte är en av dessa. Om man ser till oss som ingår i Filmspanarna så får jag ibland känslan av att det är jag och Markus som står varandra närmast vad gäller syn på underhållande filmer, vilket rent objektivt borde vara en omöjlighet. Det borde liksom krocka, vi borde tamejtusan slåss på träffarna, jag borde om jag ser till kön, ålder och fördomsanalys ha mer gemensamt med till exempel Jessica och Sofia än med Markus, men jag tror faktiskt inte det är så. Projekt X-Hemmafesten får ses som undantaget som bekräftar regeln.

Så med den vetskapen i bakhuvudet är det inget konstigt att jag blir lite sugen på att se ”årets bästa film” även om den beskrivs som a totally twisted deep-fried Texas redneck trailer park murder story. Låter najs va? Mysigt, gulligt och underhållande efter en tung arbetsdag? Tillåt mig småle eller kanske hånskratta en liten stund för det här är så långt från mysipys och gulligull man kan komma. Totalt jävla beckmörker är vad det är.

Chris (Emile Hirsch) behöver pengar. Han är skyldig nån snubbe en massa dollars, hans morsa kastade ut honom efter ett bråk (hon stal hans knark) och han åker hem till pappan (Thomas Hayden Church) och hans nya trashiga fru (Gina Gershon) där även syster Dottie (Juno Temple) bor. Pappan har inga pengar att låna Chris men dom kommer tillsammans på en lysande lösning på problemet: mamman/ex-frun är ju ingen höjdare till människa och hon har en livförsäkring på 50000 dollar. Att döda henne skulle lösa allt men dom vill inte mörda henne själva. En torped Chris känner till tar 20000 dollar för besväret, det blir 30000 över. Alla nöjda, alla glada, utom möjligtvis den döda kvinnan. Torpeden kontaktas och Killer Joe Cooper (Matthew McConaughey) gör entré i deras liv.

Att beskriva filmen innebär djupa suckar för det är banne mig inte lätt. Jo, att beskriva är lätt men jag har precis fått inblick i några jävligt trasiga människors liv och det är inte helt lätt att acceptera att white trash-människor faktiskt finns överallt och att dom i många fall inte tänker som oss ”vanliga” just för att dom inte har det så vanligt. Hela deras värld är skev, dom kan inte bete sig, har inga sociala färdigheter, inga pengar, inga jobb och det är otroligt lätt att döma när man själv har allt. Nu är inte Killer Joe ett drama i samma anda som till exempel Winter´s Bone men känslan jag får i kroppen är densamma. Jag orkar inte riktigt ta in eländet för det är bara för mycket. Här blir det dessutom mycket av allt, av våld, blod, bråk och intriger. Jag kommer dessutom ha svårt att äta kyckling ett tag framöver.

Jag tycker inte Killer Joe är årets bästa film men jag tycker det är en bra film. Matthew McConaughey gör ett svinäckligt porträtt av Joe och Gina Gershon är mitt i prick som white-trash-fru. Det är nästan så det luktar underlivssvamp genom rutan.

Jag tror inte det här är en film som passar alla men jag tror många kan uppskatta den för precis vad den är: en inblick i ett liv som kan få vilken svennebananfamilj som helst att känna sig som grevar och baroner. Åtminstone får filmen mig att känna mig rik – på mycket. Hjärnceller till exempel.

(Killer Joe är regisserad av William Friedkin, mannen bakom Exorcisten. Bara en sån sak.)

Publicerat

JEFF, WHO LIVES AT HOME

Det finns få saker i filmbloggerisammanhang som är svårare än att skriva recensioner om mellanmjölksfilmer. En hygglig trea är ett betyg som är fullständigt värdelöst sett till skrivlusten, det är liksom bara ljummet, bara schysst, bara okej fast det är ändå inte bara för det är inte på något sett en dålig film, endast ganska tråkig att skriva om. Jeff who lives at home är en sån film.

Jason Segel, Ed Helms och Susan Sarandon är alla tre riktigt bra skådespelare och ingen av brukar göra mig besviken. Det gör dom inte här heller, varken dom eller filmen.  Jag känner mig bara tom i huvudet. Ropar man ”ho-ho” i ena örat ekar det ”ho-hooo” ur det andra.

Koka lite thé, käka en kardemummaskorpa, sätt dig och skriv önskelista till Tomten och titta på den här filmen samtidigt. Den behöver inte hundraprocentig koncentration för att fungera men den är mysig som en översovande kompis i randig pyjamas. Jag tycker om den. Det är en riktig snällisfilm.

Publicerat

BREAKING WIND

För att citera sonen: ”Parodier brukar kunna vara roliga även när dom är tråkiga men det här är ju BARA prutt och sex”.

Jag håller med honom. En parodi på Twilight/Breaking Dawn hade kunnat gå att göra med en anings charm och glimt i ögat men det här är bara superbilligt, det är rea-på-rea, det är SISTA CHANSEN BUTIKEN STÄNGER NUUUUU-känsla och vi tittar på på varandra och säger högt ”vad är det vi pysslar med? Varför tittar vi på den här dyngan?”

Ja, varför? Det var länge sedan jag ställde mig själv en sån befogad fråga.

Filmen finns att hyra på Voddler för 37 kronor. Det är 37 kronor för mycket. Man borde FÅ 37 spänn för att titta på skiten.

Publicerat

BUCKY LARSON – BORN TO BE A STAR

Går det att köpa en lobotomering för hemmabruk på nätet?

Jag känner mig smutsig. Jag vill inte mer. Jag vill trycka in 220 volt i ena örat och stoppa en brödrost i den andra, jag vill radera min hårddisk och börja om.

Varför utsätter jag mig för detta? Vad är det för fucking feeeel på mig? Jag skulle vilja slita mitt hår, tvaga kroppen med outspädd  Alg&mögeltvätt och en duschborste så hård att en bastufinne skulle skrika av smärta om han skrubbade vaderna med den.

Jag mår lite illa också märker jag. Satan alltså. En smått efterbliven äldre tonåring med munkfrilla och framtänder stora som tändsticksaskar får för sig att han ska gå i sina föräldrars fotspår och bli porrstjärna. Så han tar sig till Los Angeles och visar sina färdigheter för alla i branschen som vill titta på.

Komedier som handlar om att skratta ÅT folk och inte MED funkar inte på mig. Jag mår dåligt. Bucky Larson är utrypen av ett mobboffer och jag tycker inte han är varken charmig, hjärtskärande, intressant eller något alls för den delen. Möjligtvis kan jag känna att det är synd om grabben men förutom det – nä, inget. Jo förresten. Adam Sandler var med och skrev manus. Nu åkte han ner på minus igen.

[Att Adam Sandler nu slagit nytt Razzierekord med inte mindre än 11 (ELVA!) nomineringar för sina filmer under 2011 säger en del om att han har haft bättre år på vita duken. Det är inte bara jag som tycker mig se en klar nivåsänkning. Läs mer här vettja.]

Publicerat

A GOOD OLD FASHIONED ORGY

Varför ge en film en cool titel när man kan ge den ett som är en solklar innehållsförteckning? A good oldfashioned orgy handlar om ett kompisgäng som hållt till i en av killarnas pappas sommarhus i många många år (och haft många många fester) men då huset ska säljas bestämmer dom sig för att på Labour Day ska sista festen hållas och då, då , DÅ ska det bli festernas fest och vad kan då vara bättre än att ordna en gruppsexorgie för själva kärntruppen?

Dom flesta av oss skulle nog skruva på oss rätt rejält bara vid tanken på ett gruppsexparty med polarna men här skruvas det bara lite och bara till en början. När första paniktanken lagt sig verkar dom flesta inblandade se fram emot detta. Det planeras, det gås på studiebesök, skickas ut signaler, pratas, ältas, dröms.

Hela filmen hade verkligen kunnat fallit på sitt eget grepp om det inte var så att karaktärerna är rätt tjommiga. Jason Sudeikis är rätt så mysig, Leslie Bibb är rätt så gullig, Tyler Labine är rätt så kul och resten av gänget funkar bra tillsammans. Filmen är givetvis inget som bör vakumförpackas och grävas ner i en hårdplastlåda för framtidens generationer att hitta och förundras över men det var skaplig underhållning för stunden.

Filmen finns att hyra eller streama på Lovefilm.

Publicerat

BULLHEAD

Att den italienska maffian finns, det vet jag. Jag känner även till den ryska maffian, krogmaffian, chicagomaffian, den japanska maffian och costa nostra. Det jag däremot inte visste fanns är den belgiska hormonmaffian men jorå, den finns, den med.

Jacky Vanmarsenille (Matthias Schoenaerts) hjälper till med att driva familjens bondgård. Han är i trettioårsåldern, han missbrukar steroider och naken i motljus ser han ut som en en mänsklig välhängd variant dom köttmonster som belgiska bönder producerar: Belgian Blue.

Bullhead är inspirerad av mordet på en belgisk korrupt veterinär som skedde i mitten på 1990-talet. Han ville byta steroidleverantör, vilket inte föll i god jord hos Jacky och hans posse.

Historien hade kunnat vara både spännande och allmängiltig men det är den tyvärr inte.  Med en speltid på 124 minuter är den minst en halvtimme för lång. Filmen är seg på ett sätt som den inte hade behövt vara med en klippare som känt till uttrycket kill your darlings. Jag lyckas inte hålla mitt intresse uppe ens med en dryg liter mörkrostat kaffe och det blir många kisspauser där jag inte ens känner att jag behöver pausa.

Nu såhär efteråt har jag en djup bekymmerrynka mellan ögonbrynen för trots att jag inte hade skyhöga förväntningar på filmen så hade jag trott den om mer. Jag hade väntat mig mer känslor, mer oumpff liksom.

Det jag gillar mest med filmen är inblicken jag får i ett sammanhang jag inte kände till alls. Sånt är alltid spännande. Det är som att få en lektion i samhällskunskap, historia och biologi samtidigt. Nyttigt, lärorikt, vettigt men ändå ganska så tradigt genomfört.

Publicerat

THE RAID – UPPGÖRELSEN

Det finns nåt med den här filmen som gör att jag i hjärnan jämför den med brittiska ufo-filmen Attack the block. Det är inte bara att ett höghus är historiens fokus, det är känslan i filmen, det furiösa nästan glada sättet att filma på. Det är en vilja att göra någonting hårt underhållande och det är hundraprocentig energi från början till slut.

Men The Raid har ingenting med brittiska utomjordingar att göra, The Raid är en indonesisk actionfilm och det är en subgenre jag fram tills nu varit helt ovetandes om ens fanns. Det här är ingen film för dig om du föredrar lugna promenader i parker med välansade rabatter, det är ingen film för dig som propagerarar för anti-våld även på vita duken. Det här är en film som är bra för dig som är:

1. nyfiken på hur det låter när en människa dödas, för här låter det – som jag kan bedöma – otäckt autentiskt

2. är nyfiken på hur en skjuten  människokropp ser ut, för det ser lika verklighetstroget ut som nummer 1 låter

3. bra på att se skillnad på asiater i  hjälm även under mörka förhållanden, iklädda svarta hjälmar och trots att dom är exakt lika långa allihop

4. trött på samhällskritiska lågmälda dramer och vill se något heeelt annat

Jag själv stämmer inte in på någon av punkterna och kanske är det därför jag inte kan eller vill ge filmen något höjdarbetyg. Den är inte dålig på något sätt bara ganska….enahanda. Historien är simpel, en insatsstyrka ska leta upp storskurken om befinner sig längst upp i ett höghus och det låter kanske enkelt men det är allt annat än det. Målet är översta våningen och vägen dit kantas av död, bara död. Det mördas så friskt att jag ett tag blir blasé, precis på samma sätt som jag kan bli när jag ser krigsfilm. Folk mördas, stupar som flugor och jag bara jaha, gäsp. Det är fan sjukt egentligen. Fast hur sjukt det än är så är filmen underhållande men det är inget jag kommer se om.

Ett gäng bloggare har sett filmen före mig. Läs deras tankar här: Filmitch, Movies-Noir, Fripps filmrevyer, Filmparadiset och Skitfin kultur.

Här hittar du filmen på Voddler.

Publicerat

THE CABIN IN THE WOODS

Tjottahejsanhoppsan, heybaberiba. Nu gäller det att stoppa hjärncellerna i pennvässaren och tungan rätt i munnen. En enda felformulerad mening kan stjälpa den här filmen så mycket att en rättformulerad sådan inte kan kompensera skadan. Jag fick helt enkelt nåt stenhårt att bita i nu.

The cabin in the woods är en svår nöt att knäcka, inte bara att skriva om utan även att mentalt bena ut. Historien är välskriven och smart och jag tror faktiskt att filmen växer av att se den ett par tre gånger. Såna filmer gillar jag. Jag tycker om känslan av att det jag sett inte var allt, att det finns mer att gnugga reda på och här är en film vars yta tål både grovt sandpapper och saltsyra utan att lösas upp eller förtvina.

Fem ungdomar ska semestra i en ödslig stuga. Har du möjligtvis hört den förut? Den snyggaste killen (Chris Hemsworth, sjukt lik Brad Pitt förresten) är ihop med den snyggaste tjejen (Anna Hutchinson), den ordentlige killen (Jesse Williams) är kär i den pryda tjejen (Kristen Connolly) och sen är det jokern, den udda figuren, den boffande Marty (Fran Kranz) som också fick följa med på ett hörn. Att några av dessa inte kommer att återvända från stugan i upprätt levande ställning känns som en självklarhet, det gör gärna det med filmer som denna men utan att spoila för mycket kan jag säga att filmen inte tuggar på i vanliga skräckfilmsfotspår, nejdå, den är mer än så. Ganska mycket mer till och med.

Jag har aktivt försökt undvika att läsa recensioner om den här filmen innan jag själv sett den och det har tack å lov gått bra. Det enda jag läst mellan raderna är att flera av dom som sett filmen inte blivit rädda utan mest tyckt att filmen är kul. Själv blev jag rädd. Jag hoppade till flera gånger och när filmen mot slutet går skönt bananas tyckte jag att det blev rätt så riktigt läskigt. Därmed inte sagt att filmen saknar komiska kvalitéer för det gör den verkligen inte.

Joss Whedon (Alien: Resurrection, Serenity, The Avengers) och Drew Goddard (Lost, Cloverfield) har gemensamt skrivit manus och det finns inte mycket att klaga på här. Dialogen funkar, historien är genomtänkt, den kastar ut trådar åt alla håll och kanter inom skräckfilmsgenren och till och från är det riktigt roligt.

Jag blev torr i mun av det här. Jag blev liksom tagen på sägen. The cabin in the woods är definitivt inget mästerverk men det är en mycket välgjord film i en genre som sällan bjuder på överraskningar. Jag vill inte heller bjuda på överraskningar, inte här och inte nu. Istället skulle jag önska att du såg filmen. Jag tror att den är svår att inte tycka om.

Publicerat

JACK AND JILL

Tyvärr Adam Sandler. Jag är ledsen, men det här går bara inte.

Vad är det med den där blå färgen och dig? Den här postern ser ut precis som den där andra filmen med dig, den där som inte är så bra om jag ska uttrycka mig diplomatiskt, ja, du vet den där fjärrkontrollsrullen – Click.

Och vad är det med dig och detta eviga pikande? Är det kul? Ja, det kan vara det om det görs med värme (som i Grown ups) men i den här filmen blir det inget annat än ren och skär vuxenmobbing. Svårskrattat tycker jag, eventuella fniss fastnar i halsen som en stor torr jävla knäckebrödstugga och jag tycker bara du är plump. Egenkär och plump på ett ganska osexigt sätt.

Är du så jävla snygg och perfekt själv egentligen? Okej, din tvillingsyster i filmen är ingen promenad i parken att umgås med men ger det dig rätt att behandla henne som skit? Och framförallt – är det humor att beskåda detta? Vem säger att det är ditt sätt att vara på, ditt sätt att prata, klä dig, umgås, äta, sova som är det rätta? Fan, du har en unge som tejpar fast levande hamstrar på sin egen rygg och du tycker att det är din syster som är äcklig för att hon svettas när hon sover. Jag fattar inte. Borde jag fatta? Borde jag skratta? Jag blir inte klok på det här. Jävla skitfilm alltså.

Att det är humor i den högre filmskolan att se vanliga kvinnor bete sig som vanliga kvinnor visade tjejerna i Bridesmaids. Tjejerna. I. Bridesmaids. I Jack and Jill finns det inga roliga kvinnor. Det finns en fager Katie Holmes som beter sig som en avtrubbad nickedocka när hon ständigt leende och tyst pratande är den tokiga familjens nav. Så snäll, så beskedlig, så lågmäld, så vacker, så smal och välklädd, så ständigt korrekt och aldrig utstickande – så perfekt kvinnlig i Adam Sandlers värld. Sen finns det Jill, Jacks tvillingsyster, den komiska karaktären i filmen som såklart inte spelas av en kvinna utan av Adam Sandler själv.

När Lillian, Maya Rudolphs rollkaraktär i Bridesmaids, bajsar på sig mitt på gatan iklädd brudklännning så är det roligt som fan. Hade Lillian spelats av en man hade scenen inte funkat alls lika bra. Det är roligt när en kvinna pinsamhetsbajsar just för att det sällan får synas på film men om en kvinna gör pinsamt roliga saker men kvinnan spelas av en man så förtas en del av poängen.

Jill hade funkat mycket bättre om hon hade spelats av en kvinna. Jill i den här filmen är bara Adam Sandler i klänning och lösbröst. Hon blir ett hån mot kvinnor, någon det ska skrattas åt istället för med. Adam, du och din regissör skulle ha litat på att fanns kvinnor roliga nog att klara av den här rollen. Du kunde ha klivit ett steg tillbaka, hållt käften med ditt manhaftiga fulpikande, slutat se dig själv som guds gåva till kvinnorna och filmen hade blivit rolig. Ja, faktiskt, den hade kunnat bli det med lite mindre av dig och ditt orerande i bild.

Fan Adam, jag gillar ju dig. Jag behöver inte ha tre promille i kroppen och stå vid en bardisk med armen runt dig för att erkänna det. Jag tycker du är jättebra men även solen har sina fläckar och du behöver en laserbehandling för att ta bort dina nu. Hitta tillbaka till din överdrivna kiss-och-bajs-humor som du ändå behärskar med viss form av finess eller förnya dig helt. Jack and Jill tänker jag förtränga och istället se fram emot nästa sommar och Grown ups 2.

(Det höga betyget är tack vare Al Pacino. Tack och lov för en skådespelare som kan spela över med självdistans.)

Publicerat

AVALON

Roxy Musics fina låt Avalon är jordens nostalgikick för mig men det är också ett bra namn på en film, bra mycket bättre än After Eight som det skulle ha hetat om inte en viss chokladbit satt sig på tvären.

Det är lika uppenbart att låten Avalon kommer spelas i denna film som att Sweet home Alabama spelas i filmen Sweet home Alabama eller Roy Orbison´s Pretty Woman i filmen Pretty Woman, men det hör inte riktigt hit, inte nu i alla fall.

Avalon hade världspremiär på Torontos filmfestival i september 2011 och där vann den kritikerpriset för bästa debutfilm. Innan detta var filmens regissör Axel Petersén mest känd för att ha spelat rollen som Berit i filmen Cornelis. Johannes Brost däremot, han var Joker i Rederiet, han var slingade Lennart i Black Jack och mästare på charader i Gester med gester men framförallt har jag under hela min uppväxt via tidningsartiklar och löpsedlar fått känslan av att han var ett partydjur. Rollen som Janne i den här filmen känns på nåt sätt som skriven för honom och kanske är det därför han är så himla bra? Han kanske inte spelar, han kanske inte behöver det? Han kanske bara….är?

En påkostad nattklubb ska öppnas i Båstad och festfixaren Janne ska hålla i spakarna. Han har precis blivit av med en fotboja, livet leker så smått och han tror verkligen på den här grejen. Men så händer en grej som förändrar det mesta.

Grejen som händer, det handlar om ett dödsfall, är det centrala i filmen. Bihistorien, den som handlar om personen som dör och dennes närstående skulle jag vilja se, där finns en väldigt intressant film begraven. Historien om Janne bryr jag mig inte nämnvärt om. En rackig halvgammal gubbe med dyra skjortor och flådigt leverne som han inte har ekonomi för, njä, det känns inte alltför spännande faktiskt. Jag tycker inte filmen är dålig, nejdå, den är bara inte så engagerande. Dessutom är slutet ett rent hån.

Tummen upp för Johannes Brost, tummen upp för Bryan Ferry, tummen ner för att den mest intressanta delen av filmen sjabblas bort och tummen åt både höger, vänster, upp och ner för juryn i Toronto. Jag fattar inte hur dom tänkte men visst är det kul med en svensk film som får uppmärksamhet utomlands även om jag inte riktigt förstår varför.

Fripps filmrevyer har också sett filmen. Här finns hans recension.

Publicerat

DEN FÖRDÖMDE – Andra kriminalfallet

”Han kan ju bara ha plockat dom på Facebook, på Eniro eller var som helst.”

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag hyrde fortsättningen av Den fördömde, kanske har jag fått en släng av masochism på äldre dar.

Sebastian Bergman i Rolf Lassgårds skepnad, han som tar fram gärningsmannaprofiler åt polisutredningar och däremellan sätter på halvtrasiga medelålders kvinnor, är tillbaka och den här gången har han en seriemördarvåldtäktsman på halsen, en man som handplockar sina offer på ett rätt udda vis. Mördaren har alltså inte gjort som citatet här ovan säger (sagt av Christopher Wagelins polisman Billy) vilket är så dumt att klockorna stannar. Sen när blev ENIRO ett socialt medie? Är manus skrivet av en åttioåring i total avsaknad av datorvana? Nej just det, manus är skrivet av Hans Rosenfeldt och Michael Hjorth och därför är mina krav rätt höga. Jag förväntar jag mig inte blaj som citatet ovan, jag förväntar mig inte dom torftiga dialoger som denna film presenterar, jag förväntar mig inte att bli SÅ besviken som jag blir på det här.

Bara det att Niklas Falk spelar elaking – igen. Suck. Han är en bra skådespelare men återigen, snälla, för faaaaan, kan inte du/ni/dom som jobbar som rollbesättare tänka liiiite utanför lådan och ge skådespelare en chans att byta fack och och att få oss som tittar en chans att inte redan till förtexterna kunna klura ut slutet och eventuell twist.

Jag hoppas på att den här ”serien” slutar i och med detta andra kriminalfall. Han jag såg filmen med hoppas på tio avsnitt till och pratar om Lassgård i sömnen. Tänk så olika det kan bli.

Här finns filmen.

Publicerat

TYRANNOSAUR

Jag trodde jag hade sett den grinigaste gamla gubben som någonsin existerat på film när jag såg Walt Kowalski (Clint Eastwood) i Gran Torino. Nu har jag lärt mig att det finns många grader i helvetet och att Kowalski bara är och skrapar på dom översta centimetrarna av magmaytan – i alla fall jämfört med Joseph (Peter Mullan) i Tyrannosaur.

Joseph är en åldrad man som har mycket svårt att hålla någon form av känsla inuti kroppen. Han är som en hajpad huligan men inte bara före en viktig match, han är det jämt. Om kaos är granne med gud så är fysiskt våld granne med Joseph. Han är helt enkelt hyperaggro.

Det tar inte många sekunder av filmen innan jag tänker gud vilken läskig man men det tar inte mer än ett par minuter innan jag tänker vad är det han bär på, hur han har blivit såhär? Filmen lyckas nagla fast mig på världsrekordkort tid, jag blir nyfiken på att se mer och att förstå komplexiteten i denne vidrige man och den kvinnliga huvudrollen Hannah (Olivia Colman) startar världskrig i min mage, allt detta beror på en ende man: Paddy Considine.

Considine är skådespelaren som med denna film regidebuterar och han har även skrivit manus. För mig var han – fram tills nu – pappan i Drömmarnas land, en skådespelare som visserligen är bra men som inte är så bra att han någonsin kommer slå igenom sådär jättestort. Jag undrar om han inte i och med denna film har förstått vad han egentligen borde livnära sig på.

Peter Mullan är en skådespelare jag sett i ett flertal filmer (War Horse, Boy A, Children of men, Trainspotting) men som inte riktigt registrerat förrän nu. Efter att ha sett Tyrannosaur kommer han för alltid finnas på min näthinna, en man som dödar hundar kan inte göra annat.

Tyrannosaur är inte en misärfilm i ”vanlig” mening, det är inte smuts och avföring, trasiga kläder och vidrig fattigdom, det här är mer av en mental misärfilm, en ifrågasättande mental misärfilm och framförallt är det en film som boxar mig i magen precis i den där sekunden då jag var som minst förberedd. Dom där djupt begravda magmusklerna hade inte en chans att stå emot, jag föll handlöst mot golvet och kravlar mig nu i sakta mak fram till min ringhörna för vatten och ompyssling.

Tyrannosaur är en film som svider. Den är som ett skrapsår som tvättas med tandborste och tandkräm och som förvägras spolas av med ljummet vatten efteråt. Tyrannosaur är en film som gör ont. Jag vill inte tro att det finns folk som har det såhär, som mår såhär, som är så trasiga som Joseph och Hannah men självklart finns dom, dom finns överallt även om dom inte alltid syns. Vissa hamnar på löpsedlar i kvällstidningarna med en hoodie över huvudet, vissa har klippkort på psykakuten, vissa låser in sig och tejpar igen fönstren. Det finns så många varianter. Här är två av dom, två öden som sammanflätas och som tillsammans bildar kärnan av en väldigt bra film.

Det är ingen enkel match att se den men vem har sagt att allt ska vara enkelt?

Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café och Movies-Noir har också sett den.

Filmen finns att hyra på Voddler.

Publicerat

MUPPARNA

Jag minns det som om det vore igår.

Jag var sex år, kanske sju eller fem och det var lördagskväll i villan där jag bodde. Vardagsrummet med TV och stickig multirutig tygsoffa låg innanför hallen och hallen vette åt tre andra håll: kök, trappa till övervåningen och dörr till källaren i vilken extrafrysen fanns. Extrafrys = glassfrys  och ovanpå vår bodde en långbent spindel = jag vågade aldrig smygsno en 88:a men när jag väl vågade så smakade glassen desto godare.

På lördagskvällar var det The Muppet Show på TV. Mupparna, tygdjur med personlighet så det bara svämmade ut genom TV:n. Kermit, Miss Piggy, Gonzo, Rowlf, den svenske kocken, Fozzie, Animal var alla som små kompisar till mig men det fanns ett aber, en liten gnista av jobbighet som tändes vid vartenda program och denna gnista var anledningen till att jag satt där i soffan, kliade mig på låren och sneglade ut i hallen. Gnistan hette Robin.

Robin var det sötaste jag visste. Hans blick tände nåt hos mig som skulle ha kunde stavas till sentimentalitet men i fem-sex-årsåldern kan man inte hantera sentimentalitet, än mindre fatta vad det betyder. När man i fem-sex-årsåldern känner som jag gjorde finns bara en lösning – jag smög ut i hallen, tog min lilla pall och drog in den ända in till väggen bakom mammas och pappas jackor och där satt jag alldeles gömd och grät. Ingen såg mig och det var jag glad för. Hur skulle det ha sett ut? En liten unge som sitter och grinar åt en söt liten groda som heter Robin, NÅN jäkla hejd på tönterierna måste det väl ändå finnas? Tyckte jag. Och snorade i mammas vadderade armveck och hoppades att hon inte skulle märka nåt.

Jag tror inte att någon någonsin märkte något. Jag tror att jag hade den inverkan inom många områden när jag var liten. Jag bara var. Jag flöt omkring i mitt långa ljusblonda välkammade hår och var snäll, tyst, duktig och lite ledsen mest hela tiden. Sentimental liksom. En liten flicka med en ledsen klump i magen, en klump som det tog många många år att arbeta bort och den där lille Robin gjorde inte saker å ting lättare direkt.

Skådespelaren Jason Segel växte också upp med Mupparna men han är en aningens mer….fanatisk….fan till dessa figurer än jag någonsin varit men efter att ha läst en del intervjuer känns det som att den där gråtprylen är något som vi definitivt har gemensamt. I Huffpost Celebrity läser jag hans reaktion när han för första gången hörde Kermit läsa manus.

It wasn’t like a burst-out kind of crying; it was much more embarrassing than that. It was like the slow cry where you’re trying super hard not to let anyone know you’re about to cry so you’re pursing your lips but they’re quivering, and next thing I knew there were tears streaming down my face and there was nothing I could do to hide it.

Jason Segel 2012 versus Fiffi 1978, känns som tiebreak på nåt vis där. Mupparna lockar fram nåt slags primalgråt och jag undrar vad det beror på, intressant är det hur som helst.

Att se denna nya version av Mupparna är som vispgrädde för själen. Jason Segel har själv skrivit manus och jag tror på riktigt att han lagt ner hela sitt jag i denna produktion. Han har dessutom fått med ett skönt gäng skådespelare på resan: Amy Adams, Rashida Jones, Emily Blunt och Chris Cooper som rappar (!) i ett skönt musikaliskt nummer. Musikaldelarna av filmen fungerar riktigt bra över lag. Texterna är finurliga och musiken trallvänlig utan att bli blajig. Det sjungs, steppas, dansas och har sig och mina fötter klapprar mot golvet för det här gör mig bara så jäkla glad och inte bara mig ska jag tillägga, ungarna gillade filmen fast dom inte har nån direkt relation med någon annan mupp än jag.

Filmen finns på Voddler.