Etikett: 2011

Publicerat

YOUNG ADULT

Mavis (Charlize Theron) verkar ha fått en hel karta av Pippi Långstrumps krumelurpiller. Hon vill verkligen inte ”bliva stur”.

Att acceptera att tiden går och att människor förändras är bland det första man måste lära sig annars blir vuxenlivet ohyggligt störande, precis som det blivit för Mavis. Hon har verkligen fastnat i nåt, i den människan hon var i high school när hon var ihop med Buddy Slade (Patrick Wilson) och var snyggaste tjejen i plugget.

När hon får ett mejl från Buddy med en bild på hans nyfödda dotter slår det liksom slint i hjärnan på Mavis. Hon bestämmer sig för att återvända till sin barndoms byhåla och för att få tillbaka Buddy, frugan och dottern ses inte som problem, mer som små knähöga hinder som ska hoppas över. Hon är naivare än Pippi någonsin varit och hon är psykiskt feldoserad på ett sätt som jag tyvärr tror är ganska vanligt.

Det finns en anledning till att jag aldrig skulle gå på klassåterträffar från högstadiet. Jag inbillar mig att det skulle krylla av Mavistyper där, såna som förvränger verkligheten till att låta bättre än det är. Det trista med detta är att många inte verkar förstå storheten i att bjussa på baksidor, att många ser självdistans som något negativt när det är precis tvärtom. Att våga säga som det är och att kunna beskriva sig själv och sitt liv med alla dess fel och brister är ett bevis på mognad och humor – en fullständigt vinnande kombination i mina ögon. Mavis saknar allt detta. Hon tror att hon inte duger om hon inte är perfekt vilket inte kunde vara mer fel.

Young adult är en rätt jobbig film att se och Charlize Theron agerar med nerverna utanpå kroppen. Hon är duktig på det. Hon känns totalt orädd i det hon gör, vilket i det här fallet är ett måste annars skulle Mavis som karaktär bli helt platt.

Det här är inte någon av Jason Reitmans starkare filmer. Den når inte upp till Up in the airs charmighet eller Junos jobbighet eller Thank you for smokings klurighet men den är absolut helt okej som underhållning för stunden. Det finns inget speciellt ”dåligt” att peka på, det är bara helheten som liksom aldrig riktigt lyfter.

Publicerat

TOWER HEIST


Jag må vara jävig men jag har skrattat så mycket åt Eddie Murphy i min ungdom att det är omöjligt att se en film med honom i gammal god form utan att låta som ett gammalt ånglok i soffan.

Jag pfffffsssch:tar och fffiiiissscccshshsh:ter och blir liksom lycklig nånstans i närheten av solar plexus för jag trodde inte jag skulle få se honom sådär igen. Att filmen i sig är rätt hjärndöd struntar jag i, speciellt då jag var i det närmaste pulslös när filmen började. Men jag piggade på mig i takt med att filmen spårade ur och det var…härligt.

Josh Kovacs (Ben Stiller) jobbar som personalchef och överkucku för The Tower, ett lägenhetskomplex där endast crème-de-la-crème av stadens överklassmedborgare bor.  Längst upp i huset bor den framgångsrika finansmannen Arthur Shaw (Alan Alda) som fått i uppgift av Kovacs att förvalta personalens pensionpengar. När Shaw åker dit för förskingring och anklagas för att ha lurat allt och alla på pengar hamnar han i husarrest i sin ”lilla” lya. Allt och alla, ja, precis allt och alla har blivit av med sina pengar. Vartenda öre av personalens pengar är därmed också borta, pensionerna är puts väck och Kovacs ger sig fan på att få tillbaka pengarna.

Likt Danny Ocean i Ocean´s eleven så samlar Kovacs ihop det ultimata gänget för denna Robin Hood-blåsning med Eddie Murphy som mästertjuven Slide i spetsen. Gabourey Sidibe (från Precious), Matthew Broderick och Michael Peña är också med liksom busskrocken Casey Affleck som jag (precis som vanligt) försöker förtränga att jag precis sett.

Som sagt, det här är hjärndöd men underhållade action och jag hade inte tråkigt en enda sekund. Det gäller dock att se till att hjärnan är ordentligt marinerad för börjar man tänka för mycket och för logiskt tappar filmen all form av trovärdighet.

Att se Eddie Murphy såhär ger dessutom mersmak. Det är kanske dags att damma av Snuten i Hollywood och göra ännu en uppföljare?

Publicerat

TEXAS KILLING FIELDS

Poliserna Mike (en slemmig Sam Worthington) och Brian (Jeffery Dean Morgan som ser ut som en klon mellan George Clooney och Javier Bardem) utreder ett antal brutala kvinnomord i Texas. Jag menar inte att vara sarkastisk men mer övertydlig kan inte en förstamening i en filmrecension bli när filmen i sig heter Texas Killing Fields. Det är banne mig en omöjlighet att inte förstå vad filmen handlar om.

Filmen är mörk och mentalt kvav på nåt vis, det saknas all form av glädje, ljus och i viss mån även mänsklighet trots att polisen Brian åtminstone försöker göra världen till en lite bättre plats. Han hjälper den unga flickan Anne (finfina Chloë Grace Moretz från Kick-ass och Let me in)  som blir utkastad hemifrån varje gång mamman ska ”ha det lite skoj” med någon ny pojkvän.

Alltså, det här är inte en dålig film men det finns ingenting av värde att skriva om den. Jag har kliat mig i hårbotten länge nog nu, jag ger upp. Se filmen om du vill, se den inte och du missar ingenting. Det är liksom dött lopp.

Publicerat

CARNAGE

Jag är inte överdrivet förtjust i springa-i-dörrar-farser. Jag har svårt att se det komiska i dörrhandtagstajming och det där flamsiga, tramsiga, nervösa i att aldrig riktigt mötas men ändå befinna sig i samma rum.

Efter att ha sett Roman Polanskis komiska relationsdrama Carnage är jag böjd att ändra mig en smula då jag ser detta som en form av intellektuell fars som faktiskt har en dörr som central punkt.

Snälla, gå, tänker jag. Gå, lämna det där sjuka paret, vänd er inte om, stäng dörren bakom er och gå bara gå. Och paret Nancy och Alan Cowan (Kate Winslet och Christoph Waltz) går, dom går en gång, dom går två, dom går tre och varje gång dom går kan jag andas lite lättare. Sen går dom in igen, återinbjuds till lägenheten där Penelope och Michael Longstreet (Jodie Foster och John C. Reilly) bor och så är diskussionen igång igen.

Filmen börjar med att Cowans son Zachary har slagit Longstreets son Ethan med en käpp över munnen så att två tänder rök. Föräldrarna träffas för att prata ut om incidenten och till en början lyckas dom hålla sig till ämnet men sen går de utför. Eller utför och utför, det är nog fel ord i sammanhanget. Kanske är det snarare så att vyerna vidgas och tight-ass-ramarna suddas ut.

Alltså, jag tycker det här är makalöst underhållande! Jag skrattar och fnissar och får en klump i magen om vartannat för jag har så ohyggligt lätt att projicera en del vänner och bekantas beteende på dessa fyra karaktärer. Långa stunder får jag nåt som liknar ångesttryck över bröstet och börjar maniskt fippla med en penna jag har i fickan och sen försöker jag tänka på sommarsemester och utemöbler och varför det alltid blåser upp till storm när man precis satt upp ett partytält.

Jodie Foster är liksom inrullad i såndär självhäftande plast som man sätter på fönster så att glaset ser frostat ut. Hon är nipprig och iskall och manisk och hon spelar så JÄVLA bra. Det skulle vara hur lätt som helst att dra hennes roll liiiite över kanten men hon gör inte det, hennes Penelope sitter i båten men hon sitter där och gnäller över en färgflaga på ena åran och nåt fel hon hittar på makens bakhuvud. Typ.

John C. Reilly som hennes man är vid första anblicken rätt otrovärdig men han jobbar in sig i situationen och pendlar mellan vidrigt vrak, överbeskyddande pappa och psykopat.

Kate Winslet får till en helt obetalbar scen (vill inte spoila nåt här men ser du filmen förstår du exakt vad jag menar), jag blir så glad för det är sällan vackra människor gör såhär på film, i alla fall på detta vis. Sist men inte minst, Christoph Waltz, detta unikum i filmsammanhang, jag blir inte klok på karln! Han är en såndär ofrivillig komisk talang, jag tror inte han förstår själv hur humoristisk han är samtidigt som han faktiskt är rätt äcklig.

Att det här är ett kammarspel tänkt för teater känns rätt självklart men det är en pjäs som inte förlorar på filmmediet,  något som annars är väldigt vanligt tycker jag. Teaterpjäser på film kan kännas larviga, högtravande och skrivna med ett språk som möjligtvis funkar på scen men inte som vanligt dagligt tal på film.

78-årige Roman Polanski har helt klart lyckats över förväntan med den här filmen. Skådisensemblen är tajt, historien engagerande i all sin enkelhet och jag tyckte den kändes som tjugo minuter lång. Svissssh sa det bara och trots att den var psykiskt jobbig att se så är eftersmaken god. Jag vill ha mer. Jag vill se den igen. Jag vill veta mer, ha en fortsättning. Det är ett gott betyg för en fars, må så vara en intellektuell sådan.

Publicerat

TAKE SHELTER

 

 

 

 

 

 

 

Det är bara att doppa sig själv i björnklister. Det är bara att kladda ner sig och slänga sig i en container full av fågelfjädrar, det är bara att preppa sig för spott och spe för jag fattar grejen. Jag fattar att jag kommer få bra med skit för att jag inte hyllar den här filmen så jag kan inte göra annat än att agera offensivt och försöka förklara min inställning och det med detsamma. Det finns ingen tid att spilla på förmildrade omständigheter, eller… gör det det? Ja kanske, för det finns faktiskt EN stor omständighet som gör att jag inte gillar den här filmen så mycket som jag trodde och kanske borde.

Titta på bilden här ovanför. Vad ser du? Jag ser tornados, en känsla av skön spänning, katastroffilm, en familj som bygger sig ett skyddsrum för att klara sig från blåsten, med andra ord: Heeey här kommer det bli åka av! Redan där är jag en looser. Jag är så fel ute att jag borde sitta med dumstruten på i soffan. Take shelter är nämligen 1. ingen katastroffilm alls i den effektfulla meningen av ordet 2. inte speciellt spännande och 3. inte någon upptempo film alls. Take shelter är ”bara” ett två timmar långt psykologiskt drama som tuggar på i en sävlig fart och lika snygg som affischen är lika missvisande är den. Men det är ingen dålig film, nej, verkligen inte.

Jag förstår att den är omtyckt och upphaussad och högt betygssatt och prisad men för mig blev det tokigt. En film med en haj på framsidan som heter ”The beast” och som saknar närvaro av vattendjur i handlingen skulle också bli en besvikelse. Så om Take shelter hade varit en snubbe och jag var en uttråkad flickvän hade jag sagt: Det är inte dig det är fel på, det är mig. För så är det.

Curtis (Michael Shannon) och Savannah (Jessica Chastain) är gifta och har en döv dotter. Dom verkar ha det rätt stabilt sådär även om dom pratar med varandra på ett sätt som för mig känns väldigt styltigt och avståndstagande. Curtis drömmer mardrömmar, hemska hemska drömmar och vaknar med panik, såklart. Han blir rädd, han söker hjälp och han undrar – med rätta – om han håller på att bli tokig. Katastrofen kanske ÄR på väg, den RIKTIGA katastrofen,  även om den inte är det i form av tornados.

Både Michael Shannon och Jessica Chastain är kalasbra i den här filmen. Chastain har jag aldrig sett såhär bra förut, å andra sidan har jag inte tyckt om en enda av dom filmer jag sett henne i – förrän nu. För ja, jag tycker om den här filmen även om jag inte gör vågen och knapprar ner superlativer. Den är extremt välgjord och den är psykologiskt otäck men den är samtidigt väldigt lång, för lång i mina ögon. Den tar liksom aldrig slut. Första halvan av filmen är väldigt mycket bättre än den andra, den andra tappar både fokus och tempo, det är som att regissören tappat manuset eller dirigenten lagt ifrån sig både noterna och den där pinnen han viftar med.

Hade hela filmen haft samma känsla som den första timmen hade betyget blivit betydligt högre. Nu blev det bara godkänt, fast med ett körsbär på toppen.

Uppdaterat 2014-07-16 efter omtitt. Jag var på tok för snål sist.

Publicerat

FILMÅRET 2011

Nu har det gått nästan ett år sedan jag summerade 2010-års filmer. Visst, jag har säkerligen missat några guldkorn men jag känner ändå att jag sett så pass många filmer från 2011 att jag har bra koll på läget.

Den här listan har inte så mycket med dom högst betygssatta filmerna att göra. Det finns filmer som fått toppbetyg som inte kvalar in på listan och det beror på att denna lista rangordnas med hjälp av dom tre M:en: magkänsla, mysighet och minnen. Filmer som sitter benfast i magen förtjänar en plats på listan och i år var det tajt som tusan om platserna och svårt att välja. Mycket svårare än förra året.

Uppdaterad 2015-08-01: Då det smugit sig in en film med ”fel” produktionsår i listan (Between 2 fires) så  är nummer 10 ändrad.

.

.

10. Crazy Stupid Love
(Regi: Glenn Ficarra och John Requa)

Romcoms är en klurig genre. I sina sämsta stunder är dom knappt tittbara, när dom är okej är dom extremt lättglömda och när det blir så på pricken kanonbra som här så kan jag inte göra annat än att klappa händerna som en crazy person.

.

.

 

9. Sleeping beauty
(Regi: Julia Leigh)

Den här småäckliga lilla konstiga filmen släpper mig inte, den gör inte det. Jag kan inte sluta tänka på den och såna filmer kan bara inte avfädas hur knepiga dom än är. Sleeping beauty är vacker som en målning av Zorn men twistad som Dali och slutet är så öppet att det uppmuntrar till en studiecirkel i ämnet.

.

.

 

http://static.guim.co.uk/sys-images/Guardian/Archive/Search/2011/5/12/1305206687055/We-Need-to-Talk-About-Kev-007.jpg

8. Vi måste prata om Kevin
(We need to talk about Kevin, Regi: Lynne Ramsay)

Nu börjar det kännas som en trend här, som att 2011 är dom karga effektlösa filmernas år och det är kanske sant, i alla fall på min lista. Effektfilmerna går bananas och blir så 3D-maffiga att dom slår över och blir tråkiga (med två undantag, se bubblarna) och istället blir det lilla det stora. Filmen om Kevin är hemsk på många sätt, jag vet inte om jag hittar en enda ljusglimt även om jag tar fram ficklampa och Mulle-lupp men med risk för att upprepa mig: måste allt vara så jävla tillrättalagt och perfekt hela tiden? Hur mycket och hårt vi än vill tro det, livet är inte som dom flestas facebook-status-uppdateringar och ibland är det skönt att se det – även på film.

.

.

 

7. En enkel till Antibes
(Regi: Richard Hobert)

Till dom som säger att all svensk film är ursprungen ur Katlas gap känns det skönt att kunna höja pekfingret i luften , dra det fram och tillbaka som nån svart Shi´onda-tjej i Jerry Springerpubliken och säga: No-no-no-no-noooooo, ni har feeeel! All svensk film är inte kass men det gäller kanske att göra samma sak med ”vår” film som med amerikansk, man måste se en hel del för att kunna plocka ut guldkornen. Richard Hoberts En enkel till Antibes ÄR ett guldkorn från 2011. Det är en jättemysig film med en gudabenådad Sven-Bertil Taube i huvudrollen och jag är ett levande bevis på att man inte behöver ha uppnått pensionsåldern för att uppskatta den.

.

.

 

6. Play
(Regi: Ruben Östlund)

Play är ingen enkel film att se. Play är ingen lätt film att tycka om. Play är en ögonöppnare, en känsloutlösare, en aggressionskatalysator, en jag-vill-sätta-upp-en-päronboll-i-taket-och-gå-bärsärk-på-den-med-mina-bara-händer. Play är också en svinbra film och Ruben Östlunds – hittills – bästa.

.

.

 

 

5. Midnatt i Paris
(Midnight in Paris, Regi: Woody Allen)

Jag har en liten inbyggd manual som jag går efter när jag ser feel-good-filmer, en liten mätare som bestämmer exakt HUR bra jag mår av filmen och HUR skönt det känns i kroppen efteråt och den manualen likställer jag med hemstompat potatismos. När jag äter riktigt hardcore-hemstompat mos så blir jag lycklig i magsäcken på ett sätt jag sällan blir av annan mat. Det blir varmt, det är snäll mat, inga riviga kryddor eller överdrivet flottigt, det är bara mättande och härligt och det är en känsla som håller i sig bra länge efter att måltiden är över. Midnatt i Paris är fullt jämförbar med en ganska stor portion av detta mos och utan att överdriva, även om man river i lite västerbottenost och gör moset i princip perfekt så håller filmen måttet.

.

.

 

4. 50/50
(Regi: Jonathan Levine)

Det är inte mycket till tjofaderittanfilmer på listan såhär långt och en cancerkomedi kanske inte heller kan klassas som en sådan även om den ÄR rolig. Att Will Reiser, killen som skrivit manus,  är verklighetens Joseph Gordon-Levitt gör absolut sitt till samt att Wills bästa kompis är just Seth Rogen. Detta kan vara förklaringen till att Seth Rogen fungerar i filmen och att jag inte stänger av när jag ser honom. Hur som helst så är det här en riktigt bra film på ALLA sätt.

.

.

 

3. The Woman
(Regi: Lucky McKee)

Fördelen med att göra filmårsbästalistor är att dom ibland måste omvärderas, förändras och rensas ut. Det funkar som vilken garderob som helst. När jag sammanfattade 2011 i mars 2012 hade jag inte sett The Woman, jag visste inte att den fanns. Nu är den sedd och den rockade min värld så pass att Crazy Stupid Love åkte ur listan och blev bubblare och The Woman får en välförtjänt bronsplakett. Jag förstår att det här inte är en film för alla, den är vidrig på många sätt men den är tankeväckande, speciellt ur genusperspektiv.

.

.

 

2. The skin I live in
(Regi: Pedro Almodovar)

När jag lämnade biografen efter att ha sett The skin I live in applåderandes och mitt sällskap tittade på mig som om jag kom från månen så förstod jag: jag har upplevt filmmagi! Det här är alldeles fantastiskt! Det var som om jag fått en blodtransfusion och istället för för nytt blod fått kylskåpskall Trocadero inskjutet i ådrorna. Pedro Almodovar har lyckats göra en film som är noll procent Almodovarsk men ändå hundra procent han och jag klappar händerna fortfarande. Och visslar lite. Och trummar lite. Och spelar låtsasdragspel, sådär som den där tjejen i Timoteij, hon som klinkar och drar i det där stackars instrumentet låten igenom fast det inte är nåt dragspel med alls och när dragspelet väl blir en del av musiken då slutar hon lira.

.

.

 

1. Drive
(Regi: Nicolas Winding Refn)

Då var vi då framme vid finalen, förstaplatsen, guldklockan, det stora diplomet, tulpanbuketten, pussen på munnen. Att Drive är 2011-års bästa film är en självklarhet för mig, ingen annan film har fått mig att gråta till förtexterna – vid omtitten!

Att Ryan Gosling kommer att bli en av dom största skådespelarna världen skådat är vi många som skriver under på, han är redan på väldigt god väg dit och att Carey Mulligan är den kvinnliga motsvarigheten är inte heller en överdrift. Drive är dansk-amerikansk perfektion på ett lågmält och ganska annorlunda sätt och jag är totalförförd. Det här är härligt, det är magiskt, det är spännande och suggestivt och som sagt, det där rosa typsnittet till förtexterna i kombination med Kavinskys musik är som en kärlekspil rätt in i hjärtat på mig. Jag däckar, småfåglar sjunger och allt är bara naaaajs!

Bubblare: Killer Joe, Rabies, Take shelter,  Senna, Moneyball, Huvudjägarna, Melancholia, The Innkeepers, Mission Impossible 4, Maktens män och  X-men First Class.

Andra filmbloggare som summerat 2011 är Flmr, The Velvet Café, Royale with cheese, Addepladde,  Fripps filmrevyer , Except Fear, Plox, Movies-Noir och Jojjenito.

Publicerat

THE CHANGE-UP

Dave (Jason Bateman) lever ett vanligt svenssonliv med allt vad det innebär. Han har en fru (Leslie Mann), ett jobb som han försöker göra karriär med och tre barn, varav två är väldigt små, tvillingar och extremt morgonpigga. Polaren Mitch  (Ryan Reynolds) lever det motsatta livet. Han börjar dagen runt lunch med en holk, jobbar som ”skådespelare”, vilket i hans fall betyder att han gör reklamfilm utklädd till korv eller spelar in halvsuspekt porrfilm.

Dave är rätt trött på sitt liv och Mitch med. Nu är det här en komedi från Hollywood och precis som vanligt i dessa filmer så är allt möjligt. Det känns alltså inte det minsta overkligt eller korkat att Dave och Mitch kissar samtidigt i en fontän och då släcks stadens alla lampor och killarna byter plats i varandras kroppar. Inte ett dugg vansinnigt, bara en hederlig gammal skruvad komedi.

Nu är jag såklart aaaaningens ironisk och sarkastisk och det mesta som slutar med isk för tänker jag det minsta logiskt borde jag hata den här filmen men jag gör inte det. När den logiska och kritiska hjärnhalvan åkt på semester och kiss-och-bajs-halvan är kvar så är det här riktigt underhållande två timmar, förutom det faktum att det är TVÅ timmar. Manuset är skrivet av Jon Lucas och Scott Moore, killarna som även ligger bakom Baksmällan-filmerna, The wedding crashers och Flickvänner från förr och The Change up lider av precis samma problem som dessa filmer: dom är en halvtimme för långa. Istället för att göra 90-minuters hard-core-humor så blir det 120 minuters njahaaaa och det är synd.

Jason Bateman är en pärla i såna här sammanhang, liksom Leslie Mann men när Ryan Reynolds säger till en av tvillingarna att han ser ”lite mongo ut” så räcker jag inte upp armen och väntar på min tur, nej då skriker jag rätt ut: MEN DU´RÅ???

Han ser helt enkelt förjävla dum ut och han får inte sina roller för att han är en karaktärsskådespelare direkt men när mina första och värsta aversioner lagt sig kan jag titta på honom utan att bli irriterad (precis som jag kunde i Safe house. Anar jag en trend här?).

Bitvis är filmen skitrolig (alltså på riktigt JÄTTEROLIG) och ap-knasig och jag skrattar högt men den är ofantligt ojämn. Sevärd, javisst, om du är på rätt humör. Är du på fel humör kommer du stänga av efter en kvart.

Uppdaterat:

Jag såg faktiskt om filmen dagen efter vilket är nåt som väldigt sällan händer nuförtiden. The Change-up var snäppet ÄNNU roligare andra gången och trean i betyg är en riktigt stark en.

Publicerat

W.E.

Om jag fick bestämma skulle du lyssna på soundtracket till den här filmen istället för att läsa om den. Därför tänker jag inte skriva en rad om filmen, jag tänker bara länka till filmmusiken – igen.

Lyssna. Du kommer hamna i rätt stämning, du kommer förstå filmen. Direkt.

Vadå?

Ja, jag vet, det här är en filmblogg och jag är inte Andres Lokko, jag ska inte skriva om musik. Ja, jag vet att det är Madonna som regisserat filmen men det är inte det minsta negativt i mina ögon, inte nu, inte när jag sett filmen. Det var det innan, jag erkänner det, men det gick över. Madonna överbevisade mig.

Ja, jag vet att det inte är ett enda känt och stort namn i rollistan men gör det nåt? Spelar det någon roll när skådespelarna gör ett sånt utomordentligt jobb? Wally Winthrop,  Abbie Cornish, fina Abbie som jag aldrig förut sett men som jag ser fram emot att följa framöver. Wallis Simpson, Andrea Riseborough är också en intressant och ny bekantskap som jag ska syna närmare i sömmarna. James D’Arcy spelar Edward III, Englands kung som förälskade sig i den amerikanska gifta kvinnan Wallis och som sedemera abdikerade och lät sin bror, den stammande kungen (minns du The King´s Speech?) ta över tronen.

Om den här filmen ska subgenreklassas så är det ett överklassdrama men det är ett köttigt överklassdrama. Att se närbild på en liten pimpinett aristokrat i tusentals-dollars-dräkt och hennes snoriga näsa gör mig glad. Hennes näsa ser inte ett dugg annorlunda ut än din eller min när snoret rinner och den är röd av för mycket snorpapper. En nybadad överklassdam som får stryk av sin gris till man ser inte snyggare ut blodig på badrumsgolvet än någon annan kvinna på jorden. Madonna har fått till många såna ”fleshy moments” och jag gillar det. Mycket.

Abel Korzeniowki heter kompositören till det fina soundtracket till den fina filmen som jag tycker så väldigt mycket om. Filmen jag inte skulle skriva om.

Jag ljög.

Men bara lite.

Publicerat

STOCKHOLM ÖSTRA

”SVARA NÄR JAG TALAR TILL DIG!”

Är det vanligt hederligt talspråk när två gifta människor bråkar med varandra? Om nån skulle vråla så till mig mitt i ett gräl skulle jag utan att blinka börja garva men i svensk film är det ingen ögonbrynshöjare direkt, i svensk film talas det såsom manuskriptet voro skrivet medelst bläck och fjäääderpenna och detta äro en regel ingen film bör avvika ifrån.

Kan man bortse från detta och från det faktum att danskan Iben Hjejle ska låtsasprata ståkkhålmska så är Stockholm Östra faktiskt en rätt bra film. Jag lägger till ordet faktiskt för det är allt annat än en självklarhet.

Historien handlar om Anna (Hjejle) som är mamma till lilla Tove och gift med en man som skriker SVARA NÄR JAG TALAR TILL DIG när han är arg. Johan (Persbrandt) är ihop med den gravida polisen som jagar honom i Hamilton (Liv Mjönes) fast här heter hon Kattis. En morgon som alla andra mornar jobbar Anna hemma, Tove tar cykeln till skolan och Johan åker till jobbet. En kvart senare kommer livet aldrig mer att bli detsamma för dessa tre. Johan kör ihjäl Tove och Anna har ingen dotter längre.

Att Tove dör är ingen spoiler då detta händer två minuter in i filmen men jag ska inte gräva in mig djupare i historien än så. Det är ju bara att kasta ett getöga på filmaffischen så fattar du resten. Det vankas komplicerad kärlek här.

När jag först fick upp ögonen för den här filmen var när Sanna Lundell bloggade om hur det var en vanlig morgon hemma hos henne, när hon gjorde gröt till barnen och snubben drog iväg till fjärilshuset för att hångla med Iben. Mina mornar skiljer sig rätt kraftigt från hennes och jag är rätt glad över det, jag vet inte om jag skulle vara mentalt stark nog att se min kille agera i en roll som denna. Mikael Persbrandt blev Guldbaggenominerad för sig roll som Johan och SOM han är värd den.  Precis som i Hämnden visar han upp nya och mer känslosamma sidor och det finns inte ett uns av tuffis här, inte en gnutta macholasse, bara en känslosam man som visar hela sitt emotionella register på ett MYCKET trovärdigt sätt. Iben Hjejle är fantastiskt duktig även hon även om dialekten gör att jag fnissar åt vissa scener och det blir helt jäkla fel allting.

Det är nånting i manus som är väldans skevt, jag kan inte sätta fingret på det, det känns liksom illa underbyggt på nåt skumt vis. Karaktärernas utseende krockar med kläderna som krockar med scenografin som DEFINITIVT krockar med styltig läsa-inantill-svenska och jag kliar mig i huvudet samtidigt som filmen sätter sig som en häftklammer i hjärtat.

Jag skriver den här recensionen först flera dagar efter jag sett filmen vilket är nåt som väldigt sällan händer men det gick inte innan, jag kunde inte samla tankarna. Bara det att jag hade tankar som inte släppte gjorde att jag insåg att filmen faktiskt var bättre än jag först tyckte. En dålig film rinner av som vatten på en smörig gås, en film som har nåt gör inte det. Stockholm Östra har kanske inte det men den har nåt och det nåt är fint.

Den där känslan av att man aldrig vet vad som väntar bakom nästa gathörn är en känsla man ständigt bör påminnas om. Det är en häftig känsla, det är liksom det som är livet och det är det Stockholm Östra handlar om. Livet, döden och allt ballt där emellan.

Publicerat

GRAVE ENCOUNTERS

Efter att ha sett trailern och strax efter fått tvätta underbyxa så hade jag rätt höga förväntningar på den här filmen. Det visade sig vara onödigt.

Filmer som skrapar ihop allt av värde till en insäljande trailer borde förbjudas i lag. Jag vet inte huuuur många gånger jag retat upp mig på detta och svurit dyrt och heligt på att aldrig se en trailer igen men det är väl lite som dagen efter en blöt fest- huvudvärken går över.

Grave encounters är filmad som en låtsasdokumentär. Ett gäng filmare ska övernatta i ett nedlagt mentalsjukhus i vilket det sägs spöka och kamerorna hittas så småningom och det som hänt däremellan är som man säger – historia. En historia vi får se. Såklart. Och som kunde ha varit spännande OM JAG INTE SETT DEN DÄR FÖRBANNADE TRAILERN INNAN!

Vad trött jag blir på mig själv! Filmen är ju egentligen inte dålig, inte tråkig, inte oläskig heller på något sätt men det finns så många men att jag inte ids bena ut dom.

På ett pyjamasparty med fjortonåriga tjejer i ett kolsvart rum kommer den här filmen att framkalla många ”Iiiiiiiiiiii!”. Jag är tyvärr lite för luttrad för att gå upp i falsett åt detta.

Publicerat

TAKE ME HOME TONIGHT

Det är sommaren 1988 och det är dags för skolåterträff. Fyra år har gått sen Matt (Topher Grace) slutade plugget och vad har hänt i hans liv? Inte mycket. Han jobbar i den lokala videoaffären tillsammans med sin syster Wendy (Anna Faris) och drömmer fortfarande om skolans snyggaste tjej: Tori Frederking (Teresa Palmer).

Matt och kompisen Barry (Dan Fogler) slår sina kloka huvuden ihop och upprättar en plan för att Matt ska få till det med Tori på festen. En smart plan. En plan som innefattar en stulen värstingbil och en rätt grov arbetsplatslögn.

Take me home tonight är en väldigt autentisk 80-tals film utan att egentligen vara en. Färgerna är helt rätt, soundtracket på pricken (japp, det funkar på mig!) och det är riktigt skönt att samtliga karaktärer ser ut som ”vanligt folk”. Inte ens snyggingarna är AS-SNYGGA utan mer lagom snygga liksom. Topher Grace är lite av en grå mus men han är duktig och Dan Fogler står för filmens komiska inslag. Anna Faris är oftast kul men här har hon en lite för liten roll för att kunna blomma ut ordentligt.

Visst blir jag en smula nostalgisk, visst fnissar jag ibland, visst vet jag hur filmen slutar nästan innan den börjar men ibland räcker det, ibland är det precis alldeles nog. En annan dag kanske jag hade sågat filmen, ytterligare en annan dag kanske jag hyllat den men just idag behövde jag bara ett glas mellanmjölk och ljummen lunchlåda med potatismos.

Publicerat

Veckans dokumentär (och den sista): PROJECT NIM

Att se på världen genom en schimpans ögon eller att se en schimpans genom världens ögon, det är frågan. Nim föds upp i fångenskap på 70-talet och som kommer att utnyttjas som experimentapa resten av sitt liv.

Professorn Herb Terraces idé gick ut på att uppfostra en schimpans i en vanlig miljö, i en vanlig familj för att se om den kunde lära sig att kommunicera ”normalt”, det vill säga på vårat sätt. Nim hamnade hos Stephanie LaFarge, som kvinna jag skulle kunna beskriva som en Anna Wahlgren-typ med en hel klunga barn. Med sju (?) barn och en författande make gjorde en liten schimpans varken till eller ifrån i familjebilden, inte ens när allt ansvar hamnade på Stephanie då maken inte gillade Nim och Nim inte gillade maken.

Det här är ingen spekulativ saga a la Disney, det är inga cgi-apor a la Apornas planet, det här är bara en söt liten schimpans och sagan om hans liv, en saga som är hjärtskärande även för en djurskeptiker som jag.

Som dokumentär är den väldigt välgjord och filmen bara svissssschade förbi.

Det här är den sista filmen i temat Veckans dokumentär. Jag startade detta för ett halvår sedan utan att egentligen ha någon erfarenhet av att titta på dokumentärer och det har varit jättekul och givande på alla sätt och vis. Det är inte omöjligt att temat kommer tillbaka i framtiden men nästa måndag är det ett annat tema om ska introduceras. Ett riktigt BRA tema och jag får säga det själv.

 

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: STRAW DOGS förr och nu

Livet på landet kan vara allt annat än harmoniskt och mysigt. Småstadsmentalitet, dåligt självförtroende, jantelag och otäck gruppdynamik kan göra vilken på ytan vacker plats som helst till ett helvete.

Författaren David Sumner (James Marsden) och hans fru, såpastjärnan Amy (Kate Bosworth) flyttar till Amys hembygd för att få lite ro. Hon har ärvt ett charmigt tegelhus som ligger alldeles ensamt på en udde vid vattnet och där drömmer dom om ett skönt liv långt från storstadshetsen.

Amy var snyggaste tjejen i skolan, den som alla ville ha (och fortfarande drömmer om) och när hon bodde i byn dejtade hon Charlie (Alexander Skarsgård), den snygga men kanske inte alltför snälla killen. Nu återvänder hon alltså till bygden med en äkta man i släptåg och det ses inte med blida ögon, speciellt inte eftersom David är belevad, verbal, hygglig OCH har tummen mitt i handen. Han är alltså så långt ifrån en ”riktig man” man kan komma i den här hålan.

David ber Charlie och hans mannar om hjälp med att lägga om ett tak och sett såhär i efterhand var det ett tämligen dåligt beslut. En sak leder till en annan och snart står mångas liv på spel.

Det här är en remake av Sam Peckinpah´s klassiker Straw Dogs från 1971 med Dustin Hoffman i rollen som David Sumner. Den nya versionen når inte riktigt upp till originalets känsla men den klarar sig ändå bra på egen hand. Vissa remakes kan göra mig förbannad då den nya versionen inte gör någon som helst nytta eller ens antydan till förbättring men Straw Dogs berättar en historia som är så viktig att om det krävs en superdeffad Alexander Skarsgård och en jättevacker Kate Bosworth i huvudrollerna för att filmen ska nå ut till en ny – ung – generation då säger jag okej, kör, jag fattar grejen.

James Marsden har inte alls den utstrålning som Dustin Hoffman besitter men han funkar i rollen som David. Han känns som den vanliga tjommen han är, en man med normal uppfostran som försöker sköta sig i alla lägen och bete sig som folk, även mot människor som kanske inte förtjänar det. Kate Bosworth gör en riktigt bra insats som Amy. Jag tycker hon är en duktig skådespelare och här måste hon spela ut hela sitt register för att bli trovärdig och ja, det gör hon bra. Sen gillar jag den lilla detaljen att hon har ett brunt och ett blått öga. Det är fint.

Alexander Skarsgård lyckas okej, hans Charlie känns äcklig men aldrig otäck, kanske aningens behagligare än Del Henneys Charlie i originalet. Killar som han finns i varenda liten håla, precis som grabbarna i hans posse och det gör inte saken bättre men å andra sidan gör den filmen allmängiltig. Sen tycker jag att James Woods och Dominic Purcell gestaltar sina biroller i remaken med imponerande perfektion .

Jag tycker historien är bra, den är viktig och skrämmande. Inskränkta människor kan göra så jävla mycket skada och även om Straw Dogs drar det hela till sin spets (hey, det är film!) så skulle stora delar av filmen kunna vara verklighet för många människor världen över. Dessutom är historien tidlös. 1971, 2011 eller 2041, den här historien har vi inte sett för sista gången på film.

Om du väljer mellan att se originalet eller remaken så är mitt första tips att du ser originalet och det andra att det spelar mindre roll bara du ser någon av dom.

Straw Dogs 1971

Straw Dogs 2011

Publicerat

SAFE HOUSE

Det var första gången vi i Filmspanarna (IRL-grupp bestående av filmbloggare) skulle gå på bio tillsammans och det var inte helt lätt att enas om en film. Avalon, Sean Banan eller Safe House, Safe House, Avalon eller Sean Banan? Det stöttes, blöttes och mejlades en hel del innan valet föll på Daniel Espinosas hollywooddebut (detta är ett av dom få ord som skulle tjäna på särskrivning) Safe House.

Till en början var jag skeptisk. Ryan Reynolds är ingen storfavorit för mig, han ser ut som ett nyfiket marsvin i ansiktet och pendlar väldigt i sina skådespelarprestationer. Denzel Washington var en stor favorit men det var många år sedan nu, det var när Claes Åkesson ansågs vara ett fräscht fejs på TV. Typ. Det intressantaste med filmen är regissören, jag tyckte han gjorde ett toppenjobb med Snabba cash och det känns spännande att se vad han kan göra med väldigt mycket mer stålars i sedelklämman.

Det går inte många minuter av filmen innan jag förstår vad själva navet kommer att vara: actionscenerna. Det är närbilder på ansikten, det är grovkornigt, det är starka men matta färger, det klipps snabbt och frejdigt (sådär snabbt att det inte går att uppfatta vad man egentligen ser) och framför allt är det långa och många actionscener. Inget fel i det, i filmer som denna funkar det alldeles utmärkt. Mitt aber med filmen handlar om andra saker, manus till exempel. Det kan tyckas vara petitesser i sammanhanget men jag gillar filmer som inte ser ut som urgröpta schweizerostar i sin uppbyggnad.

Det är det här med att förstå sammanhanget. Det behöver inte vara nobelprisnivå på manuset, inte alls, men mina små grå får slita rätt bra redan i början för att få ihop grundstoryn och i denna typ av film känns det som en miss. Ju enklare desto bättre, alternativt supersmart och med twistar som inte ens en medlem i Mensa kan förutspå, båda varianterna funkar på mig men Safe house är inget av det. Safe house är en samling snygga actionscener uppträdda på en mycket tunn röd tråd.

Det som slår mig när jag ser filmen är att jag inte retar mig på Ryan Reynolds och jag tror att mycket av det är Espinosas förtjänst. Han lyckas smutsa ner Reynolds, göra hans Matt Weston både mänsklig, nervös och skitig och det gör mycket både för filmen och för min syn på kendockan Ryan.

Denzel är Denzel, han gör det han ska men det var länge sen jag såg även honom så…köttig. Hans rollfigur Tobin Frost är egentligen rätt intressant men han förenklas lite väl mycket tycker jag. Fares Fares har mycket screentime men pratar inte så mycket, med Joel Kinnaman är det precis tvärtom. Vera Farmiga är skitsnygg och stabil precis som alltid. Brendan Gleeson som Reynolds närmaste man på CIA gör precis det han ska även om jag tycker han doftar lite malmedel.

Safe house är en ganska hjärndöd men underhållande film och Daniel Espinosa behöver inte skämmas det allra minsta för sin första amerikanska film. Tro mig, det kommer bli fler.

 

 

 

Dom andra Filmspanarna skriver också om Safe house idag. Här är recensionerna från The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer och Deny everything.

Publicerat

J.EDGAR

John Edgar Hoover var chef för FBI i 48 år, från 1924 till 1972. Det är sånt som liksom inte händer. En president i USA får sitta vid makten i max åtta år men Hoover lyckades överleva inte mindre än åtta presidenter i sin position. Hur man gör det? Genom att gräva fram en hel massa jobbigt skvaller såklart. Varenda högt uppsatt politiker hade en hemlig Hoover-file och att få sitt privata skräp offentligt uthängt kan skrämma den mest hårdnackade till tystnad och lojalitet.

Hoover i Clint Eastwoods tappning gestaltas av Leonardo DiCaprio. Jim Henson har tillverkat muppar som ser mänskligare ut. Allt det eventuella intresse jag hade för filmen dog redan strax efter förtexterna när DiCaprio med tillgjord röst försöker härma Hoover. Det funkar liksom inte.

Såna här filmer tjänar på att ha en mindre känd skådis i huvudrollen, alternativt Meryl Streep om jag ska jämföra med en annan film i samma genre. Jag tänkte hela tiden ”där är Leonardo DiCaprio i smink”, ”där är Leonardo DiCaprio i mycket smink”, ”där är Leonardo DiCaprio i centimetertjock foundation och påklistrade leverfläckar”. Som Jan Söderqvist skriver i Svenska Dagbladet: ”… när gubbarna Hoover och Tolson återvänder till galoppbanan, ser de ut som två skabbiga muppar”.

Clint Eastwood lyckas återigen inpränta sin alldeles speciella Eastwoodkänsla i en film, den som han är så duktig på. Fint så. Tyvärr räcker det inte den här gången. Jag vet inte vad det är för historia han vill berätta, det blir så många infallsvinklar och ingen röd tråd. Det klipps och hoppas frenetiskt mellan årtiondena och ibland lyckas jag bli totalt bortkollrad. Det finns en scen i hela filmen som berör mig och den innefattar handgemäng och mycket undantryckta känslor av kärlek och åtrå.

Jag vet i ärlighetens namn inte vad jag hade förväntat mig av filmen men eftersom mina förväntningar låg på badhusbotten och skvalpade kunde det här mycket väl ha blivit en liten flipp. Det blev det inte. Det blev en flopp. En muppflopp.