Etikett: 2011

Publicerat

HAPPY END

En liten man som kompenserar sin bristande självkänsla med knytnävsslag och psykisk misshandel mot sin flickvän. En medelålders änka och bilskolärare som via livets hårda skola blivit en icke känslostyrd ”doer”. En ung man som återigen försökt ta sitt liv. En man som förlorat sin fru och försöker döva sorgen med sprit. En ung tjej som gör sitt yttersta för att hålla sig flytande både ekonomiskt och relationsmässigt men som hamnar i en ohållbar situation.

Vid första anblicken känns storyn som vilken svensk film som helst (*blink*). Vid andra anblicken är den mer än så. Happy End är en film utan egentligt lyckligt slut, jag vete tusan om det är så mycket som en lycklig minut i hela filmen egentligen. Lite hopp kanske men ingen lycka.

Aset Asker som Johan Widerberg spelar är en personlighetstyp jag avskyr ända in i benmärgen. Jag får ont i hela magen av scenerna med honom och killar som han, patetiska små jävla svin, förtjänar varken kärlek, respekt eller uppmärksamhet över huvud taget. Ann Petrén är som vanligt alldeles lysande och hennes bilskollärarkvinna gör mig schizofren. Jag förstår henne samtidigt som jag inte gör det men det är okej, jag behöver inte förstå mig på allt och alla så jag släpper taget.

Happy End är en film som får mig att tänka på bungy-jump. Filmen är som att hoppa bungy-jump från en bro på Nya Zeeland och känna att gummibandet går av vid nedslaget, att jag slår i den steniga botten med huvudet, sådär mitt på ansiktet så näsan frasas sönder med ett flopps och kindbenen spräcks men när jag flyter upp och ser ut som en hudpåse köttstuvning kommer en inföding i kanot och plockar upp mig.

När allt är som svartast dör jag inte, jag överlever med en hel massa otäcka ärr, men jag överlever. Precis detsamma gäller samtliga inblandade i Happy End. Även om livet är beyond svart så fortsätter det, det går vidare och regissören Björn Runge har på ett mycket fint sätt visat det med den här filmen. Tyvärr tar den sig inte in tillräckligt i mitt hjärta för ett högre betyg men en sevärd film är det absolut.

Publicerat

WARRIOR

Här har vi familjen Conlon. Pappan Paddy (Nick Nolte), överkuckun, är fårad, arg, före detta boxare, har nyligen nyktrat till och hittat Gud. Tommy (Tom Hardy) är den yngste sonen och Brendan (Joel Edgerton) den äldste och Brendan är gift med Tess (Jennifer Morrison). Båda pojkarna är vältränade och orädda för att slåss. Brendan jobbar som lärare och tillsammans med frugan Tess har dom tre jobb men trots det har dom svårigheter att få ekonomin att gå ihop. Tommy vill mest bara få uppmärksamhet av sin fråvarande pappa.

Båda sönerna har alltså både fysiska förutsättningar, behov av pengar och en längtan efter upprättelse och halkar således in på kampsportbanan.  Fem miljoner dollar lockar som tusan och dörren till MMA-världen står vidöppen.

Vid första anblicken är det superlätt att jämföra Warrior med förra årets praktkalkon (och Oscar-för-Bästa-Film-nominerade) The Fighter men ingenting kunde vara mer fel. The Fighter hade ingenting som lockade mig trots boxningstemat och trots att MMA lockar mig än mindre så är Warrior en mycket mer sevärd film. Det är en känslig stämning filmen igenom. Nick Nolte är stenhård och nervvrak samtidigt (och Oscarnominerad för sin roll), både Tom Hardy och Joel Edgerton gör mer än dom behövt av sina karaktärer och Jennifer Morrison (från House) hoppas jag se mer av i spelfilmer framöver. Hon är duktig.

Visst är det en hel del fightingscener som får mig att gäspa en smula men det är svårt att göra ett drama om MMA utan att snubbarna klappar på varandra. Scenerna den sista kvarten är rejält starka och det är en hel liten armé salta tårar som knackar på insidan av ögonlocken och vill ut och det kom som en överraskning för mig. Jag skyller på att det var ett riktigt fint och bra slut, inte på det faktum att jag kan vara rent larvigt blödig när det kommer till sportfilmer.

Som helhet är det här en bra mycket bättre film än jag trott och när det känns på det sättet blir jag alltid glad. Lika glad som jag blir av ljuden i Linus på linjen.

Publicerat

A BETTER LIFE

Jag försöker att i alla lägen tänka på det jag har istället på det jag inte har. Det är inte alltid lätt men jag försöker.

När turbon i bilen gick sönder så tänkte jag att det var härligt att jag i alla fall kunde lyssna på radion i väntan på bärgaren. När jag har ont i huvudet tänker jag att jag i alla fall inte har HIV. När diskmaskinen går sönder tänker jag vilken ynnest det är att ha rinnande varmatten i kranen, en full flaska YES, en ren diskborste och två fungerande händer. När jag drömmer om ett hus med pool tänker jag att jag har tak över huvudet, en egen bostadsrätt och badkar. Det är inte så pjåkigt det heller faktiskt.

Det finns dom som säger att det är fult att vara nöjd, att nöjd är det värsta ord som finns. Det tycker inte jag. Jag tycker det är fint att vara nöjd, att inte i varje situation sträva efter mer, bättre, dyrare, större. Att vara nöjd är att ha haft ett mål och nått det. Att vara nöjd är att komma hem.

Det är sällan jag hör någon som saknar allt säga att det är fult att vara nöjd. Fråga en hemlös om han/hon skulle vilja känna sig nöjd med livet, vad tror du svaret blir? Fråga en papperslös mexikansk flykting samma sak, en som alltid måste titta sig över axeln, en som är beroende av andra människors välvilja för sin överlevnad, en som är mer orolig för sin son och dennes framtid än sin egen fast bådas framtid beror på pappans förmåga att inte åka fast.

Carlos Galindo (Demián Bichir) dröm är att äga en egen pick-up. Om han hade haft pengar att köpa en hade han kunnat sköta jobbet som trädgårdsmästare/ trädbeskärare alldeles själv eller kanske till och med haft en anställd. Att han inte har körkort spelar mindre roll, han har ju inte uppehållstillstånd heller. Han jobbar åt Blasco, han sliter som ett djur på dagarna och sover i en bäddad tvåsitssoffa på nätterna. Sonen Luis (José Julián) går i skolan, ibland i alla fall. Carlos jobbar så mycket att han inte riktigt har koll.

När Blasco bestämmer sig för att sälja sin pick-up har Carlos – på pappret – två val men i verkligheten inget. Antingen blir han arbetslös eller så köper han trucken själv men hur ska han kunna göra det när han inga pengar har?

A better life handlar om strävan efter ett bättre liv men den handlar inte om den strävan vi medelklassmänniskor i Sverige kämpar med. Den handlar inte om hittipålyckan vi tror vi känner när vi lånat fem miljoner till ett litet hus på rätt adress i huvudstadens utkanter. Den handlar inte om att det måste stå en sprillans ny metallicfärgad bil av rätt märke på uppfarten. Den handlar inte ens om klättringen uppför karriärsstegen och drömmen om Det Högavlönade Arbetet. A better life handlar om det enkla livet, om överlevnad, respekt och kärlek och en möjlighet att själv ta och få ansvar för sitt eget liv.

Demián Bichir är Oscarsnominerad för Bästa manliga huvudroll och han är SÅ väl värd att bli nominerad och filmen är SÅ väl värd att bli uppmärksammad. Den är fin, den är tänkvärd och den är sorglig – men hoppfull – som få.

Livet är inte rättvist, inte på en fläck. Kom ihåg det när du gnäller över I-landsproblem.

Publicerat

MISSION: IMPOSSIBLE – GHOST PROTOCOL

Mission: Impossible – Ghost Protocol fick mig att:

…tänka på marängswiss.

När man gör en redig laddning med massor av maränger, vispad grädde, vaniljglass, bananpengar, nötter och hemmagjord chokladsås och sen häller på lite sås som man tror är en lagom mängd men sen ser sig själv hälla och hälla och hälla och till slut är swissen alldeles brun.

Maränggswiss med för mycket chokladsås är en marängswiss som inte existerar. Det kan inte bli för mycket precis som det inte kan bli för mycket action i en actionfilm.

…fundera på det här med James Bond-filmer.

Mission: Impossible – Ghost Protocol är precis en sån film som jag inbillar mig att Bondfilmer borde vara men väldigt sällan är. Det är fullt ös medvetslös, det händer grejer oavbrutet, det är lösa trådar som jag struntar en hel hög i, det är häftiga blinkande makapärer som utstöter sköna ljud, det är snyggt, flådigt, fränt, ballt, snygga tjejer, kostymklädda pojkar, dyra bilar, krasch och pang-olyckor hela hela tiden och jag bara njuuuuter.

…minnas Staffan Westerberg.

Att Michael Nyqvist är med i en sånhär jätteproduktion är hur häftigt som helst men hans skådespelarinsats hade till och med Storpotäten klarat av.

Det är konstigt det där, Nyqvist spelar en svensk skurk med ett tyskt namn som pratar oklanderlig brittisk accent. Han pratar bättre engelska än engelsmännen i The girl with the dragon tattoo och det jag frågar mig är: VARFÖR? Han hade varit betydligt trovärdigare om han väst sina oneliners på svengelska.

…vilja bryta mot trafikregler på vägen hem.

Att blåsa ur motorn, att se varvräknaren komma in i turbo-mode, att köra över en refug, braka in i en buss, volta nedför en slänt och ner i Magelungen, kapa bilbältet med en nagelsax och simma hem i fyragradigt vatten, öppna dörren hemma, säga ”Mamma är hemma nu” och sen börja förhöra dottern på engelskaglosor utan så mycket som en flåsning, en huttring eller tillstymmelse till ökad puls – DET är sånt jag får lust till efter en sån här filmisk urladdning.

….le.

Det var länge sedan jag såg en actionrökare av denna kaliber. I den här genren är filmen nästintill perfekt. Jag är inte riktigt lika svettig som efter Die Hard, inte riktigt lika exalterad som efter T2, inte riktigt lika speedad som efter Speed (häpp!) men det är banne mig inte långt ifrån. Jag är helt enkelt bara skönt överraskad av teamet Tom Cruise, Paula Patton, Simon Pegg och Jeremy Renner och jag hoppas att det kommer en till film med dessa fyra – och det snart.

Publicerat

REAL STEEL

Med tanke på hur mycket jag älskar den första Transformersfilmen borde Real Steel vara en film i min smak. Lägger man sen till min faiblesse för en viss sluddrande boxare så borde min lycka vara fullkomligt total i sällskap med Hugh Jackman och hans jätterobotar som ska upp i boxningsringen och kämpa om heder och pengar samtidigt som Jackman jobbar med moralkakor, ekonomisk överlevnad och klyschor om föräldraskap.

Filmen är snygg, filmen är behaglig och filmen är rar på det sättet att det inte går att kasta den på sophögen. Det går inte ens att ta fram lilla figursågen, det går bara att titta och torrt konstatera att jaha, nähä, det här var ju inte så kul men heller inte så dåligt.

I recensionssammanhang är detta värsta sortens film: okej att titta på men skitråkig att skriva och läsa om.

 

Publicerat

DREAM HOUSE

Filmen börjar med att Will Atenton (Daniel Craig) säger upp sig från sitt jobb. Filmen slutar med att jag önskar att Daniel Craig hade gjort detsamma redan på första inspelningsdagen.

Will är en man som älskar sina två döttrar och sin fru (Rachel Wiesz, som blev hans fru på riktigt efter inspelningen). Han gör verkligen allt för dom, busar och har sig med ungarna och bär runt på sin fru som om hon saknade egna ben och dom bor i sitt drömhus, en stor kåk i vilken en man vid namn Peter Ward mördat hela sin familj.

När fem minuter av filmen har gått har jag genomskådat den och resten av filmen sitter jag och hoppas att jag har fel. Det har jag inte och det är inte okej. Det kan inte, ska inte, gå att luska ut samtliga twistar så tidigt i en film som denna, det är tjänstefel av samtliga inblandade och gör mig äckligt irriterad. Jag har förväntat mig mycket mer av både filmen och skådespelarna. Naomi Watts ser ut att vilja bli klar för dagen så hon kan hämta barnen på dagis, Rachel Weisz ser dyngkär ut i Daniel Craig och Daniel Craig kämpar som ett djur för att få fason på sin genomskinliga karaktär.

Näe. Det här var inte särskilt kul. Jag skulle hellre se om Sjätte sinnet.

Publicerat

50/50

Om inte om vore.

Om jag bara kunde hålla min egen dödsångest i schack som en normal människa. Om jag bara kunde beskriva synen av en fulgråtande 39-åring med inhopknorvlat toapapper instucket under glasögonen. Om jag bara kunde släppa min fixa idé om att Joseph Gordon-Levitt alltid ser ut som att han ska börja skratta. Om jag bara kunde slippa dom kalla kårarna jag får av den beniga hundar som heter Skeletor. Om jag bara kunde sluta avsky den där jobbigt fan Seth Rogen.

Om jag bara kunde parera rädslan jag känner för mina barn ska bli allvarligt sjuka. Om jag bara kunde slippa panikrädslan att själv bli sjuk och kanske inte överleva. Om jag bara kunde sluta tänka på att Anna Kendrick ser ut som och agerar som om hon vore barnbarn till Suzanne Reuter. Om jag bara nog kunde förklara rikedomen i att ha en äkta vän, en såndär som inte backar, inte blundar utan bara finns där. Alltid.

Så här är det.

Om jag kunde koka ägg på bröstkorgen så skulle jag göra det nu. Jag skulle kunna koka ett 12-pack utan att ta ur dom ur kartongen. Om jag kunde koppla ihop mig med ett kärnkraftverk så skulle jag kunna vikariera som reservaggregat.  Jag vet inte hur jag ska göra för att få dig att förstå att det går att göra en varm och mysig nästankomedi om cancer. Jag vet inte vad jag ska skriva för att göra filmen rättvisa. Jag är bara lycklig. Känslorna är så många och så stora att orden tagit slut.

Jag kommer här och nu att dela ut det starkaste betyget praktiskt möjligt och det till en film med Seth Rogen i rollistan. Om jag bara kunde få dig att förstå exakt HUR bra en film måste vara för att detta ska hända.

50/50 är ett mirakel. Ett underverk i all sin enkelhet. Se den. Nu.

Publicerat

Tre om en: Actionfilmer som inte är urdåliga men som ändå får mig att somna – igen å igen å igen

The A-Team

Den här remaken av den gamla TV-serien hade kunnat bli en riktig hit för mig om den inte hade varit så jävla kackig. Filmen vill så hemskt gärna vara rolig, charmig och tuff samtidigt och det funkar inte, sånt funkar typ aldrig.

Bradley Cooper är söt, visst är han, men det hjälper inte. Det här gänget veteransoldater behöver en helpall C-vitaminbrus, fyra hundra halvkilon Löfbergs Lila och nån miljard förpackningar Dextrosol för att få mina ögonlock att hålla sig i upprätt tillstånd.

Det sprängs och skjuts och häppas och happas men mina smilband töjs inte det minsta, det är ungefär noll procent spännande och trots att jag avskyr att bli kittlad under fötterna så tror jag det är det enda som skulle ha hjälpt för att hålla mig vaken.

Jag är aningens besviken, jag hade förväntat mig lite mer än något halvdant mediokert men sånt är livet ibland.

 

 

Until Death

Jean-Claude van Damme.

Jean-Claude van Damme!

Jean-Claude van Damme?

Timecop, kom tillbaka.

 

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

 

 

 

 

 

Killer Elite

När en film börjar med texten ”Based on a true story” så kanske man kan tycka att det borde ge en pigghetsinjektion i en trött filmtittarkropp, lite på samma sätt som att trycka i sig en påse polkagrisar. Det gör det inte, inte när det gäller filmen Killer Elite.

Jason Statham skrattar så han visar tänderna i den första scenen, det hjälper inte heller. Clive Owen i porrig musche då? Nej, inte ens det. Att Robert De Niro är med är inte det minsta pulshöjande för mig då jag tycker han är en duktig men ganska tråkig skådespelare och det börjar klia och svida i ögonen trots att bilar sprängs och vapen avfyras.

Jag slocknar första kvällen. Jag slocknar andra. Filmen får en tredje chans men nej, den funkar inte på mig. Visst har den sina förtjänster men det är inte tillräckligt.

Publicerat

APFLICKORNA

Bland det svåraste som finns i filmrecensionssammanhang är att se en tokhyllad och upphaussad film och att se den sist av alla.

Apflickorna är en film som inte lockat mig nämnvärt  trots den samlade massmediala kritikerkårens jubel och visslingar och på nåt sätt är det skönt för nu kan jag sitta i biosalongen med noll procent förväntningar. Jag ser mer fram emot smaken av min latte än av filmen och jag erkänner utan att skämmas att hade filmen inte fått en Guldbaggenominering hade jag inte sett den alls.

77 minuter senare är filmen slut och kaffet har varit det sedan länge. Gulp liksom. Hjälp. Vad fan var det här? Vad är det som gör att det här underliga dramat fått så mycket uppmärksamhet, alltså, jag fattar verkligen inte.

Jag kan med lätthet gräva fram två parametrar i filmen som är toppen: Isabella Lindquist som Emmas lillasyster Sara samt ljudet. Ljudet är fenomenalt bra, varenda litet klicketiklock, varenda vattendroppe som klafsar, varenda ridbyxeskav mellan låren, allt låter helt perfekt i mina öron och lilla Isabella gör en skådespelarinsats som är mer värd en Guldbaggenominering för Bästa kvinnliga biroll än filmen är för Bästa film. Hur gammal kan hon vara? Sex? Superduktig är hon alldeles oavsett ålder.

Mathilda Paradeiser som Emma och Linda Molin som Cassandra gör antagligen precis allt dom kan med sina karaktärer men dom har så infernaliskt lite att jobba med så det känns som ett mission impossible att det ska bli minnesvärt och bra. Båda dessa karaktärer får mig att skruva på mig i biofåtöljen. Sen är det det här med gymnastik på hästryggen, förlåt men herregud hur larvig kan en sport se ut egentligen? Det här är snäppet värre än gång.  Tjejerna springer runt i manegen som vore dom dressyrhästar och jag fnissar så kaffet bubblar sig i näsan.

Apflickorna må vara okej för att vara en rookiefilm och regissören Lisa Aschan kommer säkerligen att få filma igen men att nominera denna film till en Guldbagge säger mycket mer om svensk filmindustri än om filmen i sig. Jag blir lite rädd och vill flytta till Norge.

 

Publicerat

MONEYBALL

Jag gillar Brad Pitt. Jag har alltid gillat Brad Pitt och ändå tycker jag inte han är speciellt snygg.

Jag gillar sport men förstår inte reglerna i baseball.

Jag gillar sportfilmer men ryggar ändå en smula när jag får reda på att filmen jag ska se passerar tvåtimmarsstrecket – och det med råge dessutom. Den ryggningen visar sig vara totalt onödig.

Jag skulle kunna börja den här recensionen med att beskriva handlingen, med att tangentbordsorera om baseballaget Oakland Athletics och dess manager Billy Beane och hur han kämpar i gubbväldesmotvind när lagets storstjärnor blivit köpta av rikare och större lag och han ska försöka hitta nya spelare med i sammanhanget minimal budget – men jag gör inte det.

Jag skulle kunna skriva om gröna gräsmattor, vita bollar, vältränade män med oxlår, fullsatta läktare med vrålande amerikaner men jag gör inte det heller. Istället väljer jag att vända på det för Moneyball är något så utomordentligt ovanligt som en baseballfilm som lika gärna hade kunnat handla om kommunpolitik eller Allsvenskan eller inköpsavdelningen på något medelstort företag. Det är minimalt med rena sportscener men maximalt med sportdramatik och det är spännande och engagerande som fan.

Hur maximerar man en slutprodukt med ett minimum av stålars?  Den problematiken kan sättas in i vilken situation som helst, alla kan vi känna igen den oavsett om det handlar om yrkeslivet, privatekonomin eller en hobby och det är det som gör Moneyball till en sån häftig film. Att vara kreativ och nytänkande och sprudla av idéer kostar inte pengar men kommer inte gratis. Hos vissa finns förmågan, hos andra inte.

Billy Beane (Brad Pitt) möter av en slump den unge Peter Brand (Jonah Hill) som har en osviklig fingertoppskänsla när det gäller spelaranalys och han kan hitta guldkorn i sandlådor. Billy anställer Peter som sin högra hand och får därmed hela lagets styrelse emot sig men dom båda tror stenhårt på det dom gör och kör över gubbsen. Det är klart att jag står där och viftar med hejaflaggorna åt en sån sak, självklart gör jag det.

Brad Pitt är som klippt och skuren för rollen som Billy Beane, killen som var en mycket lovande baseballspelare i sin ungdom men vars karriär gick i stöpet. Han känns så otroligt vanlig här, jag tänkte inte han-är-gift-med-Angelina-och-har-tusen-barn-tanken en enda gång. Jag tror att en Oscarnominering är rätt given för honom och kanske även för hans medspelare Jonah Hill som visar upp för mig totalt oanade talanger. Philip Seymour Hoffman är med på ett hörn och briljerar (som vanligt) och han känns uppriktigt gammal för första gången i en film.

Moneyball är en snällisfilm, en tänkvärd film, en mysig film. Jag har svårt att hitta något negativt med den alls faktiskt. Det skulle vara längden då. Den dippade i tempo en kvart i mitten men vad tusan gör det i det stora hela? Det här filmen känns helt enkelt som en bamsebjörnkram från någon jag tycker mycket om utan att vara en romantisk på något vis och detta med Billy Idol´s Mony Mony i soundtracket som ett stort rosa fluffigt plus.

Precis så är det. Härligt liksom. Och lite svårförklarligt varför.

AddePladde, The Velvet Café och Movies-Noir har också sett filmen.

Publicerat

COWBOYS & ALIENS

Jag gillar Daniel Craig, jag gillar Harrison Ford och Olivia Wilde är helt okej.

Jag gillar Jon Favreau, jag älskar utomjordingar och att jag inte är överdrivet förtjust i westerngenren kompenseras av att Daniel Craig tryckt upp sina mockabyxor mellan dom vältränade skinkorna på bilden här bredvid.

Alla yttre faktorer pekade på att Cowboys & Aliens borde vara en fullsmockare i min värld och ändå sitter jag här och undrar vad fan det var som hände. Hur kunde alla dessa parametrar sammantaget bli en sån infernaliskt dålig soppa?

Filip och Fredrik testade en grej i TV-programmet Boston Tea Party som jag tycker känns som en bra metafor i sammanhanget. Dom testade hur ett gäng goda maträtter smakade om man lägger dom tillsammans i en mixer och dricker som smoothie. Hawaiipizza med Fanta och Biff Bearnaise är goda var för sig men som en slabbig drickbar mix funkar det inte. Det är spyäckligt. Cowboys & Aliens gör samma fel enligt mig. Det finns en massa gottigheter men serveras som en blaskig gröt i vilket man missat saltet, snålat in på sylten och glömt mjölken framme över natten.

Jag önskar att jag kunde förklara lite av historien eller i alla fall knåpa ihop en kort sammanfattning men jag skiter i det för storyn är så spretig och så konstig och så fullständigt ologisk att jag inte kan bestämma mig för om jag bara vill brutalsomna eller elda upp DVD-skivan över öppen eld. Alltså, filmen är inte ens snygg. Det är inte ens extraordinära effekter att tala om. Det är ingenting. Det är som en hög med luktfritt mjukbajs.

Kajsa Varg kokade soppa på en spik och banne mig om inte den soppan skulle smakat bättre. Jag är riktigt besviken faktiskt.

Publicerat

THE HIKE

En aningens fulare men lika sminkad version av Spice Girls ska ut och campa i skogen. Här är det inte tal om Fjällrävenmode utan det är BH och bar mage som gäller, i alla fall för hon som är Scary Spice med afrofrillan. Doften av hårvax och Britney Spears Circus Fantasy ligger som blöt mossa över nejden.

Dialogen pendlar mellan:

– Ämeeeeeh ååååå det är ju ingen MOTTAGNING här! 

– Nääääähhheeeh och inte finns det vägguttag heller.

och

– Finns det fladdermöss här? 

– Det finns fladdermöss här. 

– Fladdermössen gillar nog ditt hår. 

– Iiiiihiii det finns fladdermöss här!

Filmens tagline lyder: ”It´s all about survival”. Precis. Alldeles riktigt. Jag vill inte att någon av dom ska överleva. Jag vill att dom ska dö och det riktigt jävla fort. Tack.

Publicerat

IN TIME

Försök tänka tanken att du bara skulle bli 25 år. Det var din utmätta tid. Du blev varken yngre eller äldre, 25 år var vad du blev tilldelad, alla år efter det måste du köpa och har du inga pengar är det bye bye birdie på din 25-års-dag.

Försök samtidigt tänka tanken att om ingen ur åldrandets synvinkel blev äldre än 25 så ser alla mer eller mindre likadana ut. Barn är fortfarande barn men om du är 25, 50 eller 80 spelar ingen roll, kroppen liksom ”fryser” vid 25. Du ser alltså ut att vara jämngammal med din mamma OCH din farmor.

In time är en science-fiction-thriller som faktiskt känns smart. År är hårdvaluta, fattiga dör, rika kan köpa sig tid, det är inte en helt overklig tanke, speciellt inte i en tid där många verkar tro att det går att köpa sig evig ungdom med hjälp av plastikkirurger och åtstramningspaket.

Will (Justin Timberlake) som växt upp i slummen möter överklassflickan Sylvia (Amanda Seyfried) och tillsammans bestämmer dom sig för att göra nån slags futuristisk Robin Hood-resa genom att ta tid från dom rika för att ge till dom fattiga. Hack i hälarna har dom nån slags tidsbeskyddare som gestaltas av Cillian Murphy i apsnygg skinnkappa.

Cillian Murphy är jättebra på att spela ond, Justin Timberlake är jättebra på att spela vilken karaktär filmbolaget än sätter i händerna på honom och Amanda Seyfried är jättebra på att springa fort i äckligt höga klackar men det hjälper liksom inte. In time är en jättetråkig film. Baktanken med den, andemeningen, är toppen, den gillar jag som tusan och jag köper hela historien men den är inte direkt filmad med vare sig finess eller hjärta. Den är inte ens särskilt futuristiskt gjord.

En karaktär i filmen benämner hela tidsaspekten som ”darwinistisk kapitalism” och det stämmer verkligen. Intressant nog att skriva en C-uppsats om men inte tillräckligt för ett bra betyg. Synd tycker jag.

Publicerat

LIGG MED MIG

Alma (Helene Bergsholm) är hormonstinn, uttråkad, tonåring och kåt, en rätt vanlig kombination för både tjejer och killar i den åldern. Hennes liv kretsar kring skolan (där hon dagdrömmer om sex) och onani (med eller utan extra krydda av en telefonsexlinje) och däremellan fantasier om Arthur, den jämngamla killen som hon vill ligga med.

När mamman får telefonräkningen och fattar vad dottern pysslar med på dagarna blir Alma tvingad att börja jobba extra i kassan i byns lokala matbutik för hon ska banne mig vara med och betala kalaset. Jobbet suger men Alma får åtminstone lite nya fantasier att brottas med, som att bli förförd av sin mycket äldre chef till exempel.

På en fest råkar hon ut för något knasigt. Arthur trycker sin ”pikk” mot hennes lår och när Alma berättar det för sina kompisar sprider det sig som en löpeld och Alma blir mobbad och utfryst i skolan. Varför då kan man tycka? Jag vet inte faktiskt, jag förstår inte. Det känns väldigt 1800-tal att en tjej blir  offer för skvaller och förtal bara för att en kille väljer att trycka sin snorre mot hennes påklädda ben.

Det känns rätt fräscht med en sånhär film som är gjord ur ett flickperspektiv, dom växer inte på träd men att jämföra den med Fucking Åmål tycker jag är fel. Det enda som förenar dessa två filmer är att det är tonårsflickor i fokus och att det utspelar sig i ett litet halvdött samhälle (Åmål eller Skoddeheimen, det kvittar lika), så mycket mer är det inte om man ser till handlingen. Ser man till det mer musikaliska så gör Broder Daniel mer för soundtracket i Fucking Åmål än vad Kings of convenience gör för Ligg med mig men jag som högaktar Kings of convenience är nöjd och glad ändå.

Som helhet tycker jag Ligg med mig är en viktig film och ungdomarna agerar på ett sätt som inte ger mig skämskuddepanik alltför många gånger. Några, ja, men inga som ger bestående men.

Publicerat

TRESPASS

Kyle Miller (Nicolas Cage) åker runt i en Porsche och säljer diamanter, det är vad han gör. Uppenbarligen är han duktig och säljer dom dyrt för han bor i en kåk (eller kanske snarare ett fort) som skulle få om inte Brangelina själva så väl deras städpersonal att dreggla rätt hårt.

Kyle är gift med Sarah (Nicole Kidman), en kvinna som uppenbarligen tycker om både pengar och sin man men kanske inte så mycket det faktum att han sällan är hemma. Tillsammans har dom dottern Avery (duktiga Liana Liberato) som är inne i bryta-sig-loss-och-rebella-mot-nejsägande-och-frånvarande-föräldrar-fasen. Det är liksom inte en aura av familjemys som spruttar ut genom TV-rutan, nej det är snarare isande kyla, ett kliniskt rent och snyggt yttre och en stämning som går att skära i med en såndär bullig smörkniv man täljde i slöjden.

Kyle har precis kommit hem men ska iväg igen samma kväll och Avery tjatar som en galning för att få gå på fest med ”the bad influence” Kendra. Sarah säger nej till festen för att hon vill äta en gemensam vanlig middag med sin familj men det enda som händer är att mamma Sarah byter om till svart festblåsa, Avery låser in sig på sitt rum och vägrar komma ut och Kyle, ja han ska ju åka igen. Diamanter att kränga, ställen att vara på, yada yada och Sarahs besvikelse går inte att dölja. Så ringer det på porttelefonen. Polisen står utanför grinden och vill komma in. Det har varit en inbrottsvåg i området och dom behöver kolla att allt är som det ska.

Poliser my ass, HA, det fattar ju en blind att det där inte är poliser men Kyle och Sarah är icke klädsamt blåögda och öppnar grindarna. Självklart är det inga poliser, det är andra klassens tjommar och förhoppningen om en mysig kväll gick i stöpet på många sätt – och inte enbart för Sarah.

Jag vet inte exakt VAD jag hade hoppats på med den här filmen men jag hade nog ändå trott på mer än det blev. Regissören Joel Schumacher har ändå gjort en hel del av filmiskt värde genom åren (Klienten, The Lost Boys, Falling down och Phone Booth för att nämna några), Nicolas Cage är ingen favvo hos mig direkt men det händer att han blixtrar till ibland och Nicole Kidman är Nicole Kidman, en av mina stora kvinnliga skådespelarfavoriter. Självklart trodde jag inte det var en kalkon jag skulle se men såhär med facit i hand borde det ha räckt med att kolla in filmpostern för att inse faktum: Nic Cage är inte kräsen, snubben behöver stålar!

Dom senaste uppstramningarna i ansiktet borde ha gjort stora hår i plånboken och han behöver påfyllning. Schumacher hör av sig med ett skitmanus, strösslar Cage ego med Kidmans ankiga underläpp och vips blev det en ”actionthriller” som kommer sitta lika fast på Videotoppen som ett urtuggat tuggummi gör under skosulan.

Jag hatar att säga det men allt med den här filmen är rent jävla dålig. Jag har sett så mycket skräp den senaste tiden att jag snart borde vara immun men jag har ett par celler kvar i kroppen som vägrar acceptera att det görs så här pass usel film. Manuset är ett skämt, klippningen är så konstig att jag ibland inte ens vet var karaktärerna befinner sig i huset och det är tonvis med logiska luckor och övertydligheter (när en spikpistol zoomas in så måste någon nämna att ”där är en spikpistol!”, nähääääää, som om vi skulle MISSA detta faktum annars) och Nicolas Cage ser ut som han har en köttmask på sig. Tjejerna klarar sig med hedern i behåll men mer än så är det inte.

Joel Schumacher blir 73 år i år. Dags att gå i pension nu?

(en vääääääääldigt svag tvåa)