”Vår dröm är att Vittra ligger i lådan på Coop med tre filmer för hundra spänn.”
Jag läser intervjun med Vittras regissörer Sonny Laguna och Tommy Wiklund i Nöjesguiden och skrattar lite för mig själv. Vilken skön inställning! Det som vid första anblicken kan kännas som en patetisk liten dröm är ju i själva verket precis det som det kända ordspråket handlar om: sikta mot stjärnorna så når du trätopparna. Och Sonny Laguna och Tommy Wiklund siktar och drömmer men framför allt snackar dom inte bara, dom gör.
Grundidén har vi sett tusentals gånger förut. En samling snygga ungdomar ska semestra i en övergiven stuga mitt ute i skogen. Några par, några singlar, tjejer i linne och klackskor, killar i skinnjacka och attityd. En skum gubbe med gevär visar sig vid skogsbrynet (Johannes Brost). Ungdomarna vet inte vem han är, vi andra, vi som nyss såg prologen vet att han skjutit en zombie i huvudet utan att visa en enda känsla.
Han är van vid sånt kan man anta. Skogen kryllar av zombies kan man anta. Stugan är övergiven av en anledning kan man anta. Filmen kommer va tröttsam och seg kan man anta. Gamla klyschor blir inte nya bara för att dom är svenska, eller blir dom det?
Tyvärr måste jag ta upp lite av det ”gamla vanliga gnället” angående svensk film. Det är språket. Dialogen. Det krystade, dom onaturliga fraseringarna, den där några millisekunders för långa väntan när någon ska svara på tilltal. Sen tänker jag att det är norska jag hör. Eller danska. Kanske låter det precis lika ”illa” när man ser filmer från våra grannländer, skillnaden är att jag inte har nån aning, jag kan inte språket tillräckligt väl. Å andra sidan är det inte språket som är det viktigaste i filmer som denna, det är känslan och effekterna och just effekterna finns det ingenting att klaga på.
Vittra är en sjukt blodig film som inte sparar på klaffs och mos och jag tror den kommer nå ut till sin publik. Bara det faktum att den går upp på bio är nåt att jubla åt. Det här är helt enkelt en skräck-independantfilm som visar att med ett jävlaranamma och kärlek, respekt och kunskap om film så kan man komma långt och nå sitt mål.
Sonny och Tommy – Coop nästa!
