Etikett: 2012

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: THE AMAZING SPIDER-MAN

Ibland kan en nyinköpt kofta göra den stora skillnaden.

Jag tycker att få saker klår känslan av att gå in i en mörk biosalong en varm sommardag och speciellt med en nyinköpt långärmad tröja av något slag på sig, en tröja som är aningens för varm för att ha på sig utomhus men precis lagom i en airconditionkyld biosalong. Jag gillar att sitta där och liksom känna mig lite smutsig, som att det jag gör är lite småkriminellt. Hey, jag väljer bort timmar i sommarsolen för något jag kan göra varenda dag resten av det mörka och kalla året och YES, I´m doin it and I´m proud! Att sen ha ynnesten att krypa ner i biofåtöljen på en pressvisning av en film jag egentligen är föga sugen på gör inte saken sämre.

The Amazing Spider-man kändes som en hundraprocentigt onödig film och har gjort så sen jag först hörde talas om att den skulle komma. Det var bara tio år sedan Spider-man kom och behovet av en remake – redan! – var noll. Det kändes fullkomligt överflödigt och enbart som en dålig ursäkt att få sälja mer leksaker och spel. Så mysglädjen över min nya kofta var utan överdrift starkare än längtan efter att få se Andrew Garfield i blåröd spandex.

På tal om Andrew Garfield, han är ett frågetecken som behöver rätas ut en aning känner jag, jag kommer liksom inte vidare annars. Okej. Killen var med i den positiva överraskningen Never let me go, han var med i The Social Network och i Lejon och Lamm och i alla dessa tre filmer fick jag känslan av att han saknar om inte en hel kromosom så åtminstone en flisa av en. Han känns liksom lite….bakom. Lite tankesvag. Jag kan inte beskriva det bättre än så.

När jag fick reda på att han skulle ikläda sig Peter Parkers hemsydda maskeradmask blev jag både häpen och trött för jag tyckte om möjligt att han var ännu mer felcastad än Tobey Maguire i samma roll. Men om jag blev överbevisad med råge av Maguire i Spider-Man så fick jag en fläpp över kinden så det svider fortfarande av Andrew Garfield – och det SKA jag ha. Jag ska ha en hurring så det ringer i örats inre regioner tills klockorna ställs om för vintertid för Andrew Garfield är PERFEKT som Peter Parker, han är helt jävla klockren. Han är lika självklar som stödhjul på en barncykel, som stjärtvärmare i sätena på en ny bil, som ansjovis i Janssons frestelse, som Tilde de Paula i Nyhetsmorgon. Jag kapitulerar och jag gör det ordentligt med varenda cell av min kropp och jag ber Andrew Garfield om ursäkt för alla mina forna tarvliga tankar. Han är inte bakom, inte på en fläck är han det. Han är GRYM och han ÄR Spindelmannen det räcker för mig och fan vore det annars.

The Amazing Spider-Man är en hel annan typ av film än den ”gamla” trilogin var. Borta är det färgglada, det snälla, det aningens barnsliga och komiska och istället får vi en version som jag anar är betydligt mer trogen serietidningsoriginalet. Hela filmen andas en mer verklig luft. Det är skitigare, mörkare och otäckare och filmmakarna har löst det snyggt sett till 11-årsgränsen. Blod på grå tröjor blir inte rött, blod på grå tröjor blir mörkgrått eller på sin höjd lite brunt. Lite mindre läskigt men inte mindre autentiskt.

Det rasslas i rostiga kedjor, det bråkas på skitiga bakgator och till skillnad mot dom förra filmerna så känns inte stora delar av filmen som en del ur ett TV-spel. Jag gillade dom andra tre filmerna skarpt och att jag gillar även denna ser jag inte det minsta som ett problem, tvärtom. Jag imponeras av att det går att göra två så pass olika filmer om samma grundstory (även om historierna är väldigt olika om man går in på detaljer) och jag förvånas över att jag så enkelt kunde släppa Kirsten Dunst som Spider-mans kärleksintresse men det gick på ett kick, Emma Stone är nämligen som klippt och skuren för rollen som Gwen Stacy, klasskamraten och spidermanflirten.

Rhys Ifans är jättebra som doktor Curt Connors (och ödla) och Sally Field som faster May likaså men den biroll som fastnat mest hos mig är Martin Sheen som farbror Ben. En riktigt fin och hjärtskärande rollprestation av gamle herr Sheen trots nya, lite för stora och lite för vita tänder i överkäken.

Det finns så mycket som är bra med den här filmen att trots att jag försöker krysta fram något fel så går det inte, inte ens ett litet. Jag hade 136 väldans underhållande minuter i biosalongen, jag fick en nu-börjar-jag-snart-gråta-klump i magen på slutet, jag känner mig lite småkär i Garfieldkillen, jag imponerades av effekterna och jag retade mig minimalt på 3D:n. Det här är helt enkelt ett alldeles ypperligt sommarbiotips och jag hoppas så det knakar i nyckelbenen på en uppföljare, eller två, eller tre. Kör på bara, you go Spidey!

Publicerat

NOBELS TESTAMENTE

”Från producenterna av Millenium-Trilogin”, så står det på filmaffischen, så säljs filmen in. Intressant det där.

När Liza Marklunds första bok Sprängaren blev film 2001 gjordes ett i mina ögon superfatalt misstag: Colin Nutley fick regissera filmen och som ett brev på posten fick Helena Bergström huvudrollen som journalisten Annika Bengtzon. Jag tror alla som har läst böckerna kan hålla med mig om att bokens Annika är väldigt långt ifrån filmens Annika och att Helena Bergströms kändisskap är problemet som ligger där emellan.

Tänk om dom rollbesatt annorlunda redan då, tänk om dom gett en någorlunda okänd skådespelerska chansen och därmed också gjort bokens huvudperson rättvisa. Så blev det inte och två år senare var Nutley/Bergström på´t igen med nästa bok, Paradiset, men efter det tog det slut. Det blev tyst som i graven. Böckerna fortsatte sälja som smör men några fler filmer blev det inte, inte förrän nu.

Fyra filmer kommer under 2012, varav Nobels testamente är den första, regisserad av Peter Flinth. Annika Bengtzon spelas nu av Malin Crépin, ett val som känns betydligt mer klockren än det förra. Björn Kjellman och Leif Andrée i återkommande biroller gör inte heller ont. Just den här boken har jag inte läst och kan alltså inte jämföra historien på detaljnivå men filmen är föga spännande. En kvinna blir mördad mitt på dansgolvet på Nobelfesten bara några meter från Annika Bengtzon och som nån slags nyckelvittne förbjuds hon att skriva om det som hänt. En journalist som inte får skriva är som en sångerska som får talförbud men Annika jobbar på lite ”alternativt” med redaktionens goda minne. Hon kör research, letar upp info om den döda kvinnan och hamnar – såklart – i händelsernas centrum.

Vilka är det då som förväntas se, hyra och köpa den här filmen? Är det Beck-folket? Är det Maria Wern-fansen? Är det dom som idogt väntar på att nåt vettigt ska göras med Camilla Läckbergs romaner? Är det tyskarna? Om jag tänker efter så det knakar, om jag tjongar till med en gissning så vild att mitt hår krullar sig så det ser ut som Elisabet Höglunds, om jag verkligen försöker sätta mig in i situationen att JAG var den som skulle sälja in den här filmidén till konsulenter och sponsorer och då förväntas kunna svara på frågan, alltså helt oavsett anledning så skulle mitt svar inte kunna bli annat än ett ljummet kraxande jag vet inte.

Att böckerna har en stor läsekrets förstår jag, det är relativt välskrivna böcker, skönt enkla att läsa i hängmattan, på flygplatser och den där kvarten innan man somnar en vardagkväll. Men filmerna. Ahuuummmm. Jag vet faktiskt inte.

Nobels testamente har en aura av löpandebandkänsla över sig, precis detsamma som vissa Beck-filmer har. Kanske beror det på att jag ser så väldigt mycket film, kanske beror det på att jag är överkänslig för smitvägar och plastighet, kanske beror det på att manuset inte är välskrivet nog men slutresultatet duger inte. Har man inga som helst krav, tycker man att alla-pratar-svenska i kombination med en ytlig deckargåta är gott nog för en filmkväll – precis som jag kände alldeles nyss – då duger filmen absolut men den behöver glass, latte, skön filt, fluffig kudde och möjlighet att ta en powernap som frivilligt tillval.

Det kommer alltså fem till filmer i serien, jag är inte direkt sådär jättepepp på dom men samtidigt känner jag mig själv. Håll koll efter Studio Sex, Den röda vargen, Prime Time, Livstid och en Plats i solen, dom lär dyka upp här på bloggen vad det lider.

Publicerat

THIS MEANS WAR

För att göra en tydlig men rätt taskig  jämförelse: att ge regissören McG sextiofem miljoner dollars för att göra This means war är som att ge hela Sveriges statsbudget till gänget i En annan del av Köping och sen på riktigt tro att dom skulle få ihop finanserna och samtidigt lösa vård/skola/omsorgs-problematiken till alla invånarnas bästa.

Lauren (Reese Witherspoon):

”FDR (Chris Pine) has these tiny, like, girl hands. Like little T-Rex hands.”

Trish (Chelsea Handler):

”Eeww gross, that means he’s got a Mike and Ike for a penis.”

Ha. Ha. Ha. Eller vadå? Ska jag skratta? Är filmen en komedi? Är den en actionfilm? Ska jag på riktigt orka bry mig om detta triangeldrama så länge det finns krig i världen, barn svälter och det är nåt fel på aggregatet i mitt kylskåp som gör att det rinner vatten längs innerväggarna.

This means war är en uppklädd östermalmsdam som iklädd Prada och päls beger sig till en bjudning men glömt tvätta muttan och luktar därefter.

This means war är en som nyrik stekare som när han ska flasha sedelbunten på Spy Bar känner stanken av ister och märker att han använt extrasaltat Bregott i skallen istället för Björn Axéns hårvax.

This means war är som ett examensarbete på en filminriktad gymnasieskola men som hade behövt handpåläggning av Guy Ritchie, Michael Bay eller varför inte Tarantino himself för att den ens skulle få kopieras i mer än ett behjärtansvärt exemplar.

Svinlarvigt, urdåligt och varken Reese Witherspoon eller Tom Hardy kan rädda den här kalkonen från totalt hångarv. Detta kan vara det sämsta jag sett på mycket länge och då är jag ändå inne i ett lågbetygsskov.

Publicerat

DARK SHADOWS

Månadens gemensamma film för Filmspanar-gänget skulle ha varit Chernobyl diaries men då den inte visades på (för oss) vettiga tider fick vi tänka om. Valet föll på Dark Shadows, en film som jag inte tror att någon av oss direkt längtat efter att se.

Filmspanarna upptog ensamma en halv rad och höjde medelåldern med en 300% och det jag satt och grunnade en hel del på var: hur kommer detta sig?

Att Filmspanargänget växer och att vi blir fler som går med på våra gemensamma biobesök DET förstår jag men att Dark Shadows lockar kids på detta vis DET förstår jag inte. Jag undrar hur filmbolaget har tänkt, jag undrar hur Tim Burtons funderingar gått och jag undrar hur föräldrar resonerar som går på denna tillsammans med sina rätt små barn. Inte så att filmen är läskig, närå, en vampyrfilm utan synliga lik är inte läskigt så till vida man inte bajjar i byxan av intorkad ketchup i Johnny Depps mungipor men det finns flera scener som indirekt är otäcka om man börjar tänka efter. Det man inte får se kan i många fall leda till värre fantasier än det man faktiskt får se har jag märkt. Frågan är om Tim Burton märkt detsamma.

Dark Shadows är alltså en film baserad på en amerikansk TV-serie från slutet på 60-talet som ingen människa sett.  Tim Burton har gjort en Tim-Burtonsk variant av detta, givetvis med Johnny Depp i huvudrollen som vampyren Barnabas Collins och frugan Helena Bonham Carter i en roll han tycker passar henne (denna gång som småstörd doktor med orange hår). Kombinationen Burton-Depp-Bonham Carter är orsaken till att jag var noll procent sugen på att se filmen. Jag är spyless på unionen av dessa tre och skulle gärna se en lag mot fortsatt samarbete dom emellan alldeles oavsett dom BRA filmerna dom faktiskt gjort, vilka i nutid är svåra att minnas men dom finns, dock befinner dom sig rätt många år tillbaka i tiden. Men kanske är det just dessa oförskämt lågt ställda förväntningar som gör att jag faktiskt får en överraskande trevlig stund i biomörkret.

Filmen börjar ganska trevande, jag har fortfarande den där aversionsmuren stadigt byggd framför mig och vill INTE öppna sinnet sådär riktigt på vid gavel. Sen smyger sig filmen fram, den filar sig in under huden och den mittersta tredjedelen av filmen är riktigt underhållande. Jag skrattar (jodo!) och fnissar och tycker det är bitvis riktigt tjommigt och jag slås av vilken skön självdistans Johnny Depp faktiskt har som skådespelare. 49 år gammal med en persikohy fjortisar foundationkämpar för att få skrider han fram i vampyrkostym och bara ÄGER varenda scen han är med i. Att han har fått ett manus från helvetet att kämpa med tycks han inte särskilt brydd över, han får ju filma med La Famiglia OCH han får bankkontot redigt påfyllt, vad mer kan han begära?

Det som slår mig med Dark Shadows och det som har varit problemet med många filmer jag sett på senare tid är bristen på ett genomarbetat manus. Baktanken kan vara god, historien kan vara väl värd att filma, grundmanuset är det säkert inget fel på eftersom begåvade skådespelare uppenbarligen tackar ja (det är ju inte fattighjon som gör vad som helst för pengar vi ser rollistorna) men sen då, finishen, djupet som gör att ytan får ett värde, vart är den? Det känns som om filmindustrin är ett löpande band och vi konsumenter står vid slutstationen och suger i oss slutprodukten alldeles oavsett om den smakar gott eller illa. Hur gör man för att reklamera en köpt biobiljett? Hur agerar man som missnöjd filmtittare annat än att prata, blogga och diskutera saken? Jag vet inte. Det går ju inte att veta om en film är illa gjord eller inte innan man sett den. Sen kan ju även en ”dålig” film ha sina förtjänster och det är Dark Shadows ett levande bevis på. Jag hade en munter stund som vida överskred mina förväntningar men att för den skull säga att det är en BRA film, hahaha, näääää, ap-ap-ap, dom orden kommer inte ur min mun.

Dark Shadows är en av dom konstigare filmer jag sett i modern tid. Inte ens en gravt schizofren människa kan genrebestämma denna och jag blir inte klok på vem eller vilka som är den primära målgruppen för filmen. Man kan tycka att det inte spelar någon roll men jag tycker att det gör det. Det är klurigt att bedöma en film som kanske är tänkt som en barnfilm, en renodlad komedi, när jag själv snarare ser den som ett skräckfamiljedrama-with-a-twist.

Äsch. Nåja. Strunt samma. Jag önskar bara att fler kreativt skrivkunniga fick jobb som manusbearbetare, både i Sverige och utomlands.

Andra filmspanarna som sett filmen är Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café, Fripps filmrevyer, Jojjenito, Har du inte sett den? och  film4fucksake.

 

Publicerat

PROMETHEUS

Så var den då signed, sealed, delivered, äntligen. Prometheus, försommarens film med stort F är upplevd, sedd och något sånär smält i sinnet och jag sitter här och knapprar på tangenterna och känner mig som Dr Jekyll och Miss Hyde. Det är mycket antingen eller i min skalle just nu, jag känner mig sjukt velig och det är inte likt mig. Jag må vara mycket men just velig är jag inte. Jag väljer, jag bestämmer mig, jag genomför. Oftast. Inte nu. Nu är jag flummigt comme ci, comme ça här i min Prometheuschock.

Jag gillar verkligen Ridley Scott som regissör, jag älskar Alien, vad jag tycker om Michael Fassbender och Charlize Theron vet alla som följer min blogg så det är klart att Prometheus var en våt dröm för mig precis som för många många andra men det jag funderar kanske mest på såhär efteråt är att jag vill ta på allt på samma sätt som Noomi Rapace gör. Jag vill ta på allt men inte med hela handen eller med fingertopparna utan med den översta tredjedelen av fingrarna. Noomi gör så. Jämt. Hon har såna balla händer, helt klart den kvinnliga motsvarigheten till George Clooneys och på nåt sätt är hennes händer synonymt med hela hennes sätt att agera. Hon är liksom….sig själv. Inga långa lösnaglar, inte en massa lullull och silikon, inte en massa smink och överdrivna gester. Noomi Rapace duger precis som hon är och tack Ridley Scott för att du – också – sett det.

Elisabeth Shaw (Rapace) är en doktor-forskare-arkelolog-typ-ish som tillsammans med sin pojkvän Charlie Holloway (Logan Marshall-Green) hittar en grottmålning i Skottland som får dom att förstå ett sammanhang mellan väggmålningar världen över där den gemensamma nämnaren är teckningar som föreställer ett annat solsystem och nåt slags ”bevis” för att det finns liv där. Sökandet efter mänsklighetens ursprung börjar och detta på ett rymdskepp på väg mot ”okänd destination” med iskalla Meredith Vickers (Charlize Theron) som expeditionsledare, kaptenen Janek (Idris Elba) som håller humöret uppe med sitt lilla dragspel och roboten David (Fassbender) som är programmerad av sin ”pappa” Peter Weyland (Guy Pearce i grotesk mask). Självklart finns det fler personer på skeppet men dom är mer eller mindre bifigurer,  inte på något sätt felcastade eller ointressanta för historien bara inte viktiga att skriva om här och nu.

Nu känns mitt velande viktigare. Jag har nämligen en hel del som måste uuuuuut.

Filmen är med sina 126 minuter ungefär en timme för kort. Ja, du läste rätt. För KORT. Jag älskar tempot i Alien, hur den börjar i koma för att avslutas i fyrverkeriactionexplosion. Sakta sakta byggs berättelsen upp och blir mer och mer spännande ju längre tiden går. Prometheus är i princip uppbyggd på samma sätt men det finns ett gäng solklara ”nödklipp” som jag retar mig på. Vissa delar av filmen går jättefort, vissa i behagligt tempo men hela tiden känner jag att det fattas scener. Det är många lösa trådar  som jag skulle vilja se tvinnas till ett tjockt garn för jag är övertygad om att virknålen finns och att Ridley har hela bordsduken glasklar på hornhinnan men av någon anledning måste han klippa, kapa och sudda och det känns inte riktigt bra.

Sen är det det där med effekterna. Helt makalöst fenomenala effekter blandas med hysteriskt skrattretande diton där Guy Pearces Weyland får J.Edgar att kännas som oscarsmaterial. Många fniss hördes i salongen även åt Fassbenders David men då hade jag full fokus på jubelidioten snett framför mig som uppenbarligen tyckte att facebookuppdateringar var intressantare än filmen.

Men hur jag än vrider och vänder på Prometheus som film så känner jag en enorm beundran för Ridley Scott som återigen så fint och läskigt lyckas gestalta tomhet och tystnad utan att det blir tråkigt (karljäveln framför mig skulle säkert inte hålla med mig om detta men det struntar jag högaktningsfullt i). Jag sitter och tittar och hela min kritiskt tänkande del av hjärnan försöker streta emot och tänka ”det där finns inte i verkligheten”, ”rymdskepp existerar inte”, ”såna monster finns inte, det är bara slajm”, ”dom är inte alls ensamma i en kladdig grotta, dom är i en filmstudio med tusen miljarders kameramän omkring sig” men filmen käkar sig in i sinnet, in i nackhåret, in i ryggmärgen och när Elisabeth trycker in sig i den där operationskapseln då kan jag inte sitta stilla. Med hela magen full av häftklamrar vet jag vad svaret är när en sköterska säger: 

”Nu ska du gå och kissa”.

HAHA. NÄE.

”Nu SKA du gå och kissa.”

Äru galen? Jag blev uppskuren för fem timmar sen, här ska fan inte gå och kissas nånstans. Jag kissar här, du får byta lakan.

”DU SKA RESA DIG UPP NU OCH DU SKA HASA DIG UT PÅ TOALETTEN. NU!”

Okejrå.

Och sen hasade jag mig upp ur sängen och ut på toan och sen dog jag. Typ. Elisabeth Shaw dör inte. Hon tar på sin uppskurna mage med översta delen av fingertopparna och hon ger sig fan på att överleva den här skiten. Också. Så jävla tuff tjej det där!

Prometheushypen föll inte platt, inte för mig. Prometheushypen håller och jag längtar redan efter den där jättelånga Director´s cut-version. Det knepiga är att där Dr Jekyll säger ”ge den en trea” där säger Miss Hyde ”snåljåp, det är en superstark fyra”. Så jag leker diplomat med mig själv och ger filmen en fyra – med slajm på toppen.

Nu börjar Prometheustexterna rasa in på bloggarna omkring mig och det är ju alltid intressant att läsa andras åsikter så här kommer ett gäng länkar till recensioner jag hittills läst: Except Fear, Fripps filmrevyer, film4fucksake, Glory Box, All film ska ses, Allvarligt talat, Bra film, Captain Charismas filmblogg, Syndare i filmparadiset, Toppraffel, Viktor Jerner, The Velvet Café, Jojjenito, Movies-Noir och Yam Magazine.

Publicerat

THE DICTATOR

Det satt två killar i 20-års åldern bakom mig i biografen. När Men in black 3-trailern var slut hörde jag den ena killen säga ”Wååååw, den här måste jag se. Den verkar helt klart spännande.”

Spännande, tänkte jag. Det är väl kanske inte ord som jag skulle använda för att beskriva Men in black men hey, vem vet hur många filmer han sett i sitt liv? Vem är jag att döma? Jag har ju ingen aning.

Nittio minuter senare är The Dictator slut. Eftertexterna har slutat rulla och lamporna tänds. Jag vänder mig om för att titta på killarna bakom mig. Den ena har stora stora ögon och dom är nästan lite vattniga när han vänder sig mot sin kompis och säger: ”Det här kan vara den allra bästa filmen jag någonsin sett.” Där fick jag svar på min fråga. Han kan ha sett tio filmer i sitt liv, topps.

The Dictator spelar i samma liga som Hangover-filmerna och dom flesta flabberierna med Jim Carrey i huvudrollen. Jag vet precis vad jag får när jag köper en biobiljett och jag tycker det är rätt härligt faktiskt. Den kommer definitivt inte upp i Borat-klass, en film som i mitt tycke är en modern komediklassiker men fullt jämförbar med Brüno är den. Fast där Brüno hade några få riktigt höga toppar och ganska mediokra små dalar så är The Dictator mer en helgjuten film. Det är inga meserier, det är hundraprocentig underbältethumor, det är lågt, det är fjantigt och ganska dumt. GANSKA dumt förresten, det är helt jävla AP-DUMT men det är samtidigt precis det jag trodde innan att jag skulle få.

Jag undrar hur The Dictator hade funkat om den hade varit Sacha Baron Cohens första film? Jag undrar hur amerikanarna hade mottagit den skäggige generalen Aladeen under samma premisser som den kazakstanska Borat. Jag tror dom hade blivit rädda, kanske hade han råkat illa ut på riktigt om han hade närmat sig befolkningen utan redigt kamerateam och andra kända skådespelare i närheten. Att skämta om 9/11 är fortfarande inte riktigt kosher även om jag personligen tycker att man kan och bör skämta om allt.

Sacha Baron Cohen är helt gränslös i sin humor. Ingenting är för konstigt eller för äckligt att skämta om. Däremot får jag känslan av att filmbolaget har en annan syn på saken. Flera gånger är det som att en rolig scen inleds och det som borde vara scenens klimax är gravt nedkortad och/eller bortklippt helt. En bajsscen som jag hade rätt höga förväntningar på i dess inledning slutade i ett blekt jahaaa och det tror jag inte var manusförfattarens mening. Hahaha. Hur sjukt lät inte det? ”En bajsscen som jag hade rätt höga förväntningar på”. Hade jag någon cred som recensent så förlorade jag den just precis här men det bjuder jag på. Jag tycker ju det här är kul. Dumt men kul och precis perfekt när man är på det humöret.

Det kostade 430 spänn att ta med familjen på det här lilla fåniga äventyret och att det var värt varenda krona tyckte vi alla fyra.

Publicerat

GET THE GRINGO

 

 

 

 

 

 

 

 

Den amerikanska filmen How I spent my summer vacation har fått en svensk titel: Get the gringo. Hahahaha. Fantastiskt. Jag kan inte sluta skratta. Det kunde inte tjejerna bredvid mig på förhandsvisningen heller. Jag däremot, jag kunde hålla mig för skratt – då. Jag köper mycket filmisk avföring men inte vad skit som helst.

Mel Gibson har rånat nåt, nån – vad? – iklädd clownmask och blir tagen av polis när han precis kraschat med bilen på den mexikanska sidan av landsgränsen mot USA. Hans kumpan är död. Pengarna, hoooorderna av stålars, stjäls av den mexikanska lilla grispolisen och Mellan hamnar i finkan. I den mexikanska, den som inte riktigt funkar som andra fängelser världen över. Här bor det hela familjer, här säljs det burritos i matiga kiosker, här säljs det sex i enmannatält, på helgerna är det tivoli med karuseller och prylar och det är liksom livligt och livsfarligt samtidigt.

Den lilla pojken (jag minns inte hans namn och han är namnlös på Imdb, Kevin Hernandez är däremot hans riktiga namn) bor tillsammans med sin mamma där i finkan och hon sitter inne för knarkbrott. Pojken har samma ovanliga blodgrupp som överkukkun på fängelset och när pojken blir lite äldre är det tänkt att pojken och hans lever ska offras, kukkun ska ”få” den för att själv överleva. Mellan blir självklart kär i mamman och tar sig an pojken som vore det hans egen son. Det är gulligt. Scenerna dom emellan är dom enda som fungerar, dom har bra kemi och lillkillen är duktig.

Om man slår upp schizoid i Nationalencoklypedin så borde en bild på denna filmaffisch dyka upp. Det känns nämligen som att den här filmen har en fyra, fem, sex olika personligheter och det är stört omöjligt att titta på filmen utan att bli vimmelkantig. Är det en actionfilm? En thriller? En romcom? Ett avsnitt ur Prison Break? Jag vet inte. Peter Stormare är med. Vem spelar han och framförallt: varför? Det enda jag vet är att filmen är så spretig att det är på gränsen till att den har ett existensberättigande.

Jag tycker Mellan sköter sig bra – och pojken. Ingenting annat. Sen ser jag att det är Mellan själv som skrivit manus och då börjar jag skratta igen.

Betyget är satt efter att jag kört sten-sax-påse med mig själv, bäst av tre. Etta eller tvåa? Det blev en svaaaag tvåa.

Publicerat

ÄLSKA MIG IGEN

Channing Tatum har varit kärlekskrank snygging i en film som jag verkligen gillar, Lasse Hallströms Dear John. Nu ska tvättbrädemagen älska igen i minnesförlustdramat Älska mig igen.

Jag vet att det finns dom som undrar om det delades ut vuxenblöjor i biograffoajén men nej, det gjorde det inte, inte ens trosskydd faktiskt. Nog för att jag hörde på ljudbilden att många hade behövt näsdukar men nej, jag var inte en av dom, jag klarade mig torrskinnad den här gången.

Det nygifta paret Paige och Leo (Rachel McAdams och Channing Tatum) har varit på bio och är just precis då som vilket förälskat par som helst. Dom sätter sig i bilen, beger sig hemåt, pratar om framtid, om barn och då – BANG! Bilen blir påkörd bakifrån av en lastbil och dom båda hamnar på sjukhus. Leo plåstras om och sys ihop och klarar sig utan alltför stora skador men när Paiges sår har läkt återstår det värsta ärret av dom alla: hon har drabbats av minnesförlust. Hon minns ingenting av sitt liv och hon minns inte Leo.

Det här är alltså en sann historia och det märks men det märks kanske inte på det sätt som teamet bakom filmen hade önskat. Viljan att göra Rachel McAdams så porträttlik verklighetens Paige som möjligt stannade vid frisyren från helvetet. Det är inte trovärdigt att hon har så dåligt gjorda slingor att hon ser ut som en tvättbjörn i skallen. Channing Tatum har däremot inte behövt ”fula till sig” alls. Såklart. Inte med den magen.

Jag må vara iskall just idag men den här filmen berörde mig inte alls, sann eller ej. Jag tycker inte Paige och Leo hade nån gnista alls mellan sig och jämfört med John och Savannah (Tatum och Amanda Seyfried) i Dear John så är det här skrattretande oromantiskt.

Kim and Krickitt Carpenter heter paret på riktigt och här ses dom med filmens huvudrollsinnehavare.

Publicerat

BATTLESHIP

Det var jag, mannen i mitt liv och min drillborr som skulle gå på bio.

Jag hade sett trailern till Battleship och fastnat för likheterna med Transformers, min snubbe hade sett trailern och gillade allt han såg och drillborren ville mest bara jobba extra.

Vi satte oss väl tillrätta i biografen. Jag förvånades över den låga åldern i salongen och att i princip samtliga därinne var av manligt kön men sen tänkte jag inte så mycket mer eftersom drillborren börjat sitt skift. Det svider litegrann till en början, det är ju aldrig kul att bli borrad i skallbenet men när jag ser en viss sorts filmer är det ganska skönt att lätta på trycket och liksom släppa ut dom små grå som fortfarande fungerar. Så jag låter drillborren hållas, jag håller upp en tom plastbunke och känner min hjärna rinna ut. Den ska få semester i dryga två timmar och det är en välbehövlig ledighet på många sätt.

Filmen kör igång och det är ett jäkla tjatter i salongen. Uppenbarligen är det många som är tokladdade på att se den och redan innan förtexterna är över har jag väst ”I wanna go hoooooome” till han bredvid mig. Han jag väser till kunde dock inte vara mer ointresserad. Han blinkade och sen skulle det ta över 120 minuter till nästa gång.

Bröderna Stone (Alexander Skarsgård) och Alex Hopper (Taylor Kitsch) kunde inte vara mer olika. Stone har tagit värvning vid flottan, han är ordentligt, fokuserad, välklippt och kontrollerad. Brodern är den totala motsatsen. Han har inget eget boende, han kvartar hemma hos Stone, är långhårig och lite dräggig och har inte den blekaste aning om vad han ska göra med sitt liv. När Alex fyller år firas han över en öl på krogen två bröder emellan och när han ska blåsa ut ljuset på Stones medhavda och hembakade (ååå) muffin med gul frosting (åhåååå) och önska sig något kliver en långbent blond skönhet in genom dörren. Självklart önskar han sig henne men det enda hon vill ha är en chicken burrito.

Då har jag blivit presenterad för tre av filmens huvudkaraktärer där den blonda Sam (Brooklyn Decker) är den tredje. Den fjärde är hennes pappa (Liam Neeson) som Amiral Shane, chef över flottan och pappa till Sam och den femte är Sams kvinnliga motsats Raikes, spelad av Rihanna. Hon är liten, vältränad och stentuff och trots att hon är jättesnygg och ensam kvinna på båten band alla dessa testosteronfyllda flottister så är det ingen som visar minsta intresse för henne. Dom har alltså lyckats göra henne till en fullkomligt okvinnlig truckflata och det är ju ett intressant drag. Kvinnan som gjort sig känd för att inte ta en ton med mer kläder på kroppen än en paljettbikini är tydligen het som en ispåse bara hon klär sig i kamobrallor och keps. Det säger en hel del om manusförfattarna Erich och Jon Hoebers kvinnosyn tycker jag, med eller utan en blodig drillborr i jackfickan.

Efter en halvtimmes introduktion kan man i alla fall säga att filmen börjar på riktigt. Dom metalliska gigantiska  utomjordingarna kraschlandar i vattnet utanför Hawaii, alla utom en som krockat med en satellit och hamnat fel och istället förstör halva Hong Kong. Men från denna krasch, från det att flottistövningen blir verklighet och att dessa militärer ska rädda världen finns det bara ETT tempo i filmen och det är fullt ös medvetslös. Det är ett fyrverkeri av effekter, det är en och samma bakgrundslåt som pumpar på hög volym och hade inte drillborren varit så grundlig i sitt yrkesarbetande så hade jag blivit skitirriterad på scenerna med Raikes, Alex och en snubbe till i en liten gummibåt, en gummibåt som knappt upplever minsta gung när detta metalliska MONSTER tornar upp sig från att ha varit gömd under vattnet. I verkligheten hade jollen MED besättning flugit en tvåhundra meter bakåt men i filmens värld blev Rihannas keps inte ens blöt.

Jag fingrar lite på borren, jag stoppar ner fingrarna i min lilla burk med varm hjärna, jag påminner mig själv om varför jag är här och att försöka njuta av idiotin istället för att ifrågasätta. Är det verkligen bara jag som tänker såhär? Jag tittar mig omkring lite försiktigt. Den unga killen framför mig med tunn hög surfarfrilla sitter och headbangar åt den tuffa musiken och håret skulle kunna vara en peruk från Mupparna. Till vänster om mig sitter en äldre man som lagt in säkert femton matskedsstora prillor sen filmen började – men inte spottat ut en enda och till höger om mig sitter min älskling med uppspärrade snustorra ögon.

Ett gäng åldringar gör entré i filmen och hux flux vänder allt. Från att filmen har varit något som i mina ögon ändå kan beskrivas som en Transformers-wannabe-light blir den nån form av Space Cowboys möter Griniga Gamla Gubbar möter nya Panta Mera-reklamen och jag kan inte sluta skratta. Jag kan inte. Det bara bubblar i hela bröstkorgen, filmen är så sjukt jävla korkad att jag inte kan hålla emot längre. Drillborren blir ledsen och känner sig överkörd men jag övertygar den om att inget borrande i världen, inget hjärnrens (ens med glasskopa) hade hjälpt, jag kan helt enkelt inte köpa vad som helst, det går bara inte. Jag kryper ihop och försöker hålla mitt gurglande för mig själv när jag i min högra ögonvrå ser något som skulle kunna vara tårar.

”Men….du…..gråter du?”

”Mmmmm. Lite kanske.”

Förutom en man ett par rader bakom mig som hamnat i en hostattack, en sån där det låter som om vederbörande ska få kräks i hela armvecket, är det knäpptyst i salongen. Filmens vändning funkade uppenbarligen på alla dessa män i varierande ålder. Det blev känslosamt, det blev kanske lite too much av det goda när rynkiga gamla gubbs ska hjälpa till att kriga mot plåtufos till tonerna av AC/DC´s Thunderstruck.  Själv skrattade jag tills filmen tog slut. Jag hade ONT i kinderna när jag gick ut från biografen. Det kändes som att jag fått skrattrynkor på utsidan av ögonen i dragspelssize och jag hörde hyllningskörerna, jag hörde att Battleshp var en ”skön film”, ”en klar fyra på en femgradig skala”, ”en höjdare” och jag fortsatte le.

Battleship är en film som visar att alla behövs. Unga, gamla, tjocka, smala, kvinnor, män, svarta, vita, blondiner och benamputerade och så långt är allt gott. Battleship är också en film som visar att min drillborr behövs och det är fine det med. Hjärndöda filmer har ett existensberättigande på många sätt men det underlättar att släppa taget och bara go with the flow. Nu är inte Batteship någon genomusel film men jag saknar Michael Bay. Bay är bäst i världen på att regissera denna typ av film och Peter Berg, Battleships regissör, är inte någon Michael Bay. För mig är han fortfarande den där snygga läkaren med överbett i Chicago Hope.

Det som jag hade svårast för med filmen är faktiskt skådespelarna. Mitt biosällskap höll inte med.

”Han var jättebra han den där killen som spelade Alex.”

”Tycker du?”

”Ja. Honom har jag aldrig sett förut.”

”Jo, det har du. ”

”Nej.”

”Jo.”

”I vadå?”

”John Carter.”

”John Carter?”

”Mmmmm. Filmen som du såg på bio härom veckan.”

”Vem spelade han där då?”

”John Carter.”

 

Publicerat

THE HUNGER GAMES

 

 

 

När Jennifer Lawrence säger ”Thank you” på film då är det inget snack längre.

En skådespelare som kan leverera orden thank och you med samma äkthet som om hon var en uteliggare som precis fått en femtiolapp eller en sovsäck eller tak över huvudet, en sådan skådespelare kan inte bara viftas bort vilken film hon än är med i. Det är dom små detaljerna som gör det och det är dom små detaljerna som gör Jennifer Lawrence till en stor skådespelare – och denna film till en rätt medioker sådan.

I lördags var filmbloggargruppen Filmspanarna på bio och såg Hunger games tillsammans. I och med detta höjde vi genomsnittsåldern i salongen en hel del och det säger mer om hur många väldigt unga ungdomar det var i salongen än hur gamla vi i Filmspanarna är. Hunger games är från 11 år men förvånadsvärt många av besökarna var långt mycket yngre och dom röda plastsitsarna (som får barn att komma upp en bit på sätet och därmed se duken bättre) användes flitigt. Själv är jag aningens konfunderad över detta.

The Hunger games är en film för ungdomar som handlar om ungdomar som dödar andra ungdomar  för att vinna en TV-sänd tävling och därmed säkra sin egen överlevnad. Alla vill såklart komma hem till mamma, pappa, syskon och vänner igen men bara en kommer lyckas med detta. Vinnaren är den som lyckas bli sist kvar av dom 24 deltagarna, den dom fixar att mörda mest och bäst helt enkelt. Detta mördande görs i närbild, ungdomarna dör i närbild och det reageras och gråts friskt i salongen. Om 11-årsgränsen är satt enbart pga avsaknad av blod så är den inte så värst genomtänkt. Jag skulle vilja se en vuxen som klarar av att förklara den här historien så ett barn förstår och så att ett barn inte tar till sig våldet. Jag tror inte den vuxna människan finns och inte det barnet heller.

Det är alltså en historia inte helt olik en jäkligt twistad Robinson/Big Brother-såpa med många inslag från filmerna The Truman Show och japanska Battle Royale och det är en historia som har sin grund i en trilogi av böcker skrivna av Suzanne Collins. Böckerna är stora succéer och jag förstår att dom betyder massor för jättemånga ungdomar men om jag ska försöka se filmen helt objektivt (utan att ha läst böckerna) så har jag två stora problem med den:

1. Trots en speltid på 2 tim 22 min så är filmen alldeles för kort. Det är uppenbart väldigt mycket av historien som fattas, det blir ”hackigt” och konstigt, det är väldigt få av händelserna som förklaras och jag tror att om man läst boken och tycker om den så blir man förbannad över att så mycket är förkortat och bortklippt. Å andra sidan, för mig kändes filmen som fyra timmar – minst – så hade den varit längre hade den inte funkat – för mig – alls.

2. När vi i Filmspanarna satt och diskuterade filmen efteråt kom det upp grej på grej på grej som var sådana logiska luckor att jag kände att jag nästan blev arg. Sådana luckor skulle aldrig släppas igenom om det var en vuxenfilm. Kanske förväntas ungdomar köpa allt som händer på film (i alla fall denna film) utan att ifrågasätta, kanske förväntas det att ungdomarna har läst boken och kan fylla i alla luckorna själva med information dom redan har via läsupplevelsen. Alltså, jag veeeeeeet inte. Ju mer jag tänker på små luftballonger som kommer flygande, slutscenerna i skogen, dödliga bär, storleken på hundar, kärleksintressen som jag absolut inte förstår mig på, buttericksperuker och Stanley Tucci med snabbitsocker som framtänder, ju mer tänker jag att jag antagligen borde läsa boken. Å andra sidan, skulle jag läsa boken och märka att den är skriven lika illa som filmen är filmad så skulle jag säkerligen starta en bokbål på parkeringen.

Det som gör att filmen inte blir ett formidabelt magplask för mig är Jennifer Lawrence. Hon är otroligt bra. Med någon annan tjej i rollen som Katniss hade jag antagligen retat mig (ännu) mer på hela den där duktiga-flickan-problematiken. Nu får hon det att funka, hon är inget offer, hon tar hand om andra både för att hon måste och för att hon vill.

Precis lika mycket som Jennifer Lawrence växer i mina ögon var gång hon säger thank you precis lika mycket sjunker  filmen ju mer jag tänker på den. Jag hade inga som helst förväntningar på filmen men det förvånar mig att den inte är bättre än såhär. Det förvånar mig också att så många föräldrar släpper iväg sina barn – ensamma – på den här filmen. 11-års gränsen har nog aldrig känts mer knepig än här.

 

 

 

Här är dom andra filmspanarnas recensioner av filmen: Jessica, Sofia, Henke och Joel.

Publicerat

LAXFISKE I JEMEN

 

 

 

 

 

 

 

Många stora regissörer har en förmåga att lägga in en viss känsla i sina filmer alldeles oavsett historia. Clint Eastwood och Steven Spielberg är ypperliga exempel på detta, det går att analysera en film och komma fram till att dom regisserat utan att egentligen veta. Lasse Hallström är också en sån regissör. Det märks på två röda om en film är ”Hallströmsk” och Laxfiske i Jemen är inget undantag. Är man totalt okritiskt lagd kanske det är något positivt men surkärringen bakom denna blogg har en liiiten annan åsikt.

Dejtar man snubbe på snubbe på snubbe (eller tjej på tjej på tjej) som visar sig vara psykiskt ostabila eller kvinnomisshandlare eller deprimerade eller alkoholister eller vad det än må vara så kommer man förhoppningsvis till en insikt så småningom att det kanske inte är snubbarna det är fel på, det kanske är nåt hos en själv som är trasigt och som gör att dessa människor dras till en. Lasse Hallström har nått den gränsen tycker jag. Vad är det som gör att ganska ytliga romcomshistorier gång på gång letar sig fram till just honom? Vad är det som gör att kända ansikten vill ha roller som dom sen inte riktigt kan (eller får hjälp att) förvalta? Vad är det som gör att Lasse Hallströms samtliga filmer (kan finnas nåt undantag men jag kommer inte på nån just nu) börjar som en helt okej fyra för att sen sjunka till en ganska gäspig trea, en svag trea, en på gränsen till tvåa och slutklämmen är ändå rätt mysig och betyget blir en medioker trea. Det blir liksom inte bättre än så. Det blir aldrig bättre än så. Varför?

Jag ska inte gräva ner mig i detta alltför mycket, det är ett ganska larvigt I-landsproblem, hallå, det är ju inte som om killen är arbetslös eller saknar bostad direkt, men när jag sitter och funderar på detta istället för att njuta av filmen så är det nånting fel och jag inbillar mig gärna att det är på filmen.

Kan man plantera in lax i Jemen? Det är själva grundfrågan filmen ställer sig. Tror jag. Finns det nåt som heter lojal kärlek? Det är en annan fråga. Kan en butter och beige man förändras och bli vivid och uppknäppt och måste det till en skilsmässa för att han ska nå dit? Det är en tredje fråga. Kan den där laxen rädda Storbrittaniens anseende i arabvärlden? Klarar Kristin Scott Thomas av att spela bitsk kärring? Det är en fler frågor och det tar inte slut där. Filmen handlar om så många saker att trots att jag tar fram karta, kompass och förstoringsglas så hittar jag inte röda tråden. Bryr jag mig ens om tråden eller är letandet viktigare än filmens baktanke?

Fasiken vad frågor och usch så få svar. Varför kan jag inte bara se Laxfiske i Jemen som ett filmiskt lullilull, som nåt som lika gärna hade kunnat packeterats i rosa bomull eller en sönderklippt slalomoverall från 1982?

Därför att jag är kritisk OCH ganska trött på att ge betyget tre.

Publicerat

EN FIENDE ATT DÖ FÖR

Jag tillbringade några timmar i eftermiddags med en av dom bästa människor jag vet, här kallad B.

B är född 1919. Hon har sett mer uppfinningar födas än vad jag kan förstå. Uppväxt i en liten by i Medelpad utan egentligen någonting var en hembyggt låda i ohyvlat trä med nån form av radiosändare en världssensation. Sven Jerrings knastrande röst, nåt ord som snappades upp här och där, det var samling kring trälådan och nyheterna kom med ens så nära. Nu har hon en Iphone och spelar Wordfeud med mig och mina barn.

Som av en händelse berättade B just idag om den första september 1939. Hon berättade om den obehagliga känslan när kyrkklockorna började ringa på ett sätt hon aldrig tidigare hört. Tyskland hade invaderat Polen och både den stora och den lilla världen skulle aldrig mer bli sig likt.

Jag åker direkt från B och hennes magnifika mazarintårta till biografen, till den stora vidriga stockholmsbiografen som gör mig lika irriterad varenda gång. Som tur är har jag valt en film som väldigt få verkar vilja se. Vi är kanske femton stycken i hela den stora salongen ändå låter det som hundrafemtio.

En fiende att dö för handlar till mångt och mycket om just den första september 1939. Nåt som skulle kunna vara början på en Bellmanhistoria (en norsk, en svensk, en engelskman, några ryssar och ett par tyskar) ska åka på en forskningsresa till Svalbard. Det ska letas efter bevis för att Alfred Wegeners idé om att alla världsdelarna förr satt ihop som en gigantiskt stor stämmer.

Som ett litet mini-Europa (eller Noaks ark som den norske kaptenen uttrycker det) åker dom runt på båten, stannar vid land, letar fossiler och sen blir det september. Världen förändras såklart  även på båten. Vänner blir fiender och kriget och politiken gör sig påmind.

Det var nåt med trailern för den här filmen som gjorde mig intresserad, det var nåt med historien, den kändes liksom smart och ny på nåt vis. Peter Dalle har både skrivit manus och regisserat och som jag ser det lider filmen i och med det av samma problem som Madonnas W.E – namnen bakom filmen ger vridna förväntningar på filmen. Dalles namn på en filmaffisch borgar för dom flesta av oss för en KUL film. Det här är ingen kul film. Det här är enbart och enkom ett drama.

Många delar av filmen funkar bra, scenografin är påkostad och skådespelarna sköter sig. Det som retar mig är när detaljer hafsas igenom. Som när en cellist spelar cello och han spelar på instrumentens mörka strängar när musiken blir ljus eller när det hettar till mellan en man och en kvinna vid relingen och mannen känner en ring på kvinnans vänstra ringfinger och hon drar igång en harang på 3,5 minut (det känns så långt åtminstone) om varför hon har den där ringen och var den kommer ifrån och den eventuella romantiska stämningen som fanns där försvann som en prutt bakom en jetmotor.

Jag tänker tanken att jag ska lämna salongen efter en dryg timme och så har jag inte känt av en svensk film sen jag försökte ta mig igenom Lukas Moodyssons Ett hål i mitt hjärta. Jag försöker stånka fram lite kissnödighet och jag gör något jag ALDRIG gör på bio – tar fram mobilen och kollar klockan. Filmen havererar likt Titanic och den sista halvtimmen blir ren pekoral. Lika bra som scenografin är, lika usel är dom storvulna effekterna och jag avslutar besöket med ett litet förlösande hånskratt.

Richard Ulfsäter som spelar svenske Gustav är filmens absoluta ess och det som gör att filmen inte sjunker redan till förtexterna. Han har mycket ansvar på sina axlar. Vad Peter Dalle vill med filmen tror jag mig förstå men nånstans i viljan och kunnandet försvann känslan. Det är synd tycker jag men ack så typiskt.

Att verkligheten ofta överträffar fiktionen är ingen nyhet men för mig blev det väldigt tydligt just idag. B´s berättelser från livet med äkta känslor och tankar berör mig långt mycket mer trots avsaknad av vapen och sprängningar. Det är verkligen en ynnest att känna en såpass gammal människa. Jag lär mig mycket av henne, även bortglömda svenska ord i Wordfeud.

Publicerat

KVARTERET SKATAN RESER TILL LAHOLM

När man sitter på en förhandsvisning av Kvarteret Skatan reser till Laholm och har Johan Glans precis bakom sig är det lätt att känna ett visst…tryck.

Jag är ett riktigt fan till TV-serien och har skrattat mig tårögd många gånger till dom  finurliga sketcherna (jag menar, döpa en riskaka till Willi, hur kan man INTE skratta åt detta) men många är dom filmförsök som har gått käpprätt åt helvete när omtyckta seriepersonligheter förflyttas till vita duken (Reine och Mimmi i fjällen. Remember? Nån?)

Min oro visade sig vara fullständigt onödig. Det tar inte mer än ett par sekunder så skrattar jag första gången men inte sista.

Det är inte på något sätt högintellektuell humor, det skämtas friskt (och faktiskt ganska befriande) om cancer men allvarligare än så blir det inte. Det är naket, det är äckel-päckel-humor, fisar och spyor men precis som i TV-serien finns det en bas i historien som är sorglig, jobbig och rätt så….hemsk.

Den som står för det mesta av det sorgliga, jobbiga och hemska är David Batras Ulf, en kille som får Ove Sundberg att kännas som en mysfarbror, en stämningshöjare, en sån man vill hänga med på all ledig tid. Ulf är ett as, han har inga kvalitéer som hamnar på pluskontot, han symboliserar allt vidrigt som ryms i en människa men ändå skrattar jag åt honom. Inte med, åt. Jag har betydligt lättare att skratta åt Ulf än åt Ove Sundberg och jag undrar varför. Ove ger mig klåda, Ulf vill jag mest bara….slå.

Klara Zimmergren är ny i gänget och spelar Ulfs fru. Staaaackars mänska. Hon smälter bra in och är alldeles knastertorr i sin komik och jag älskar det. Att Johan Glans verkar ha fastnat i den där bortkommen-och-ryggradslös-icke-manlig-man-som-behöver-solskyddsfaktor-stjärnstopp är i och för sig trist för jag är helt säker på att han kan så mycket mer än så. Däremot är hans Magnus en klockren figur just här.

Vanna Rosenbergs Frida smälter bra in i sitt och Magnus ljusrosa tokmatchade hem, ett hem som andas hundraprocent henne. Om Magnus inte kan, inte får eller inte vill vara med och bestämma hemma förtäljer inte historien men jag kan gissa. Rachel Molins mansslukerska Jenny har slukat klart och bestämt sig för sin Rune och nu ska dom allihop till Laholm av alla ställen på jorden. Varför då? Ingen vet, ingen mer än Ulf.

Jag erkänner utan omsvep: jag tycker det här är askul! Jag fnissade mig igenom filmen, försökte hålla tillbaka ibland då resten av salongen var rätt tyst men det gick inte. Tårarna rann. Jag skrattade. Hoppas att du märkte det Johan. Jag ville se om filmen direkt efteråt och DET är ett jättebra betyg.

 

Publicerat

HAMILTON – I NATIONENS INTRESSE

Det fanns en tid i världen då en av sommarens höjdpunkt var att få köpa årets Hamiltonbok i pocket och använda ett par semesterdagar åt att plöja den och dricka blandsaft. Jag gillade verkligen Jan Guillous serie om Carl Hamilton, alltså, jag gillade den så mycket att jag blev genuint ledsen när den tog slut.

Carl Hamilton är – för mig – en välklädd känslokall ensamvarg, en kultursnobb med vänstersympatier. Carl Hamilton är – för mig – en lång smal och någorlunda vältränad man i sina bästa år som gärna bär uniform. Den ultimata Carl Hamilton på film är alltså – för mig – fortfarande Stellan Skarsgård i Coq Rouge.

Nu har alltså Mikael Persbrandt gjort entré som 2010-talets Hamilton. Det skulle han inte ha gjort.

Hamilton – I nationens intresse börjar med en förklaring på lätt svenska och fult typsnitt att ingen svensk medborgare får döda någon annan OM det inte är i självförsvar eller i nationens intresse. Frågan är vad som klassas som ”i nationens intresse”. Ett visst mord som sker i denna film är glasklar kantboll och har i min värld noll och ingenting med nationen att göra men om Carl Hamilton tror sig VARA nationen, så ja, då stämmer det väl.

Nåja. Jag ska inte spoila för mycket då det kanske finns en chans att du tänker se filmen. Eller risk. Fortsätt gärna läsa och välj sedan själv.

I nationens intresse är en film för dig om gillar Hollywoodfilmer där actionscenerna är filmade så skakigt och nära att det inte går att uppfatta vad som händer. I nationens intresse är en film för dig som gillar när skådespelare artikulerar tydligt och läser sakta direkt ur manus och dagens vinnare är Lennart Hjulström som skulle kunna klämma in en mandelkubb, tugga och svälja mellan varje ord.

I nationens intresse är en film för dig som gärna lyssnar på P4´s nyhetsprogram Klartext men har svårt för att hänga med. I nationens intresse är en film för dig som tycker att det är ett bra drag att casta en gravid fjårtispolis (ja, jag vet att Liv Mjölnes inte är fjårtis men hon spelar en sådan) som brottsutredare och ett ännu bättre drag att i filmens sista scen bevisa att hon ÄR gravid, att hon ÄR fjårtis och att hon inte på något sätt beter sig som en verklig polis skulle göra.

Jag försöker verkligen klura ut något enda som jag tycker är bra med den här filmen och det enda jag kan komma på är en scen då Persbrandt visar överkroppen och jag tänker inte en sekund på någon ”superkropp” jag tänker ”men gud vad bra gjort, dom har lyckats photoshoppa bort alla hans tatueringar”.

Persbrandt må vara en tuffis och han kommer att göra succé i Hollywood även om inte ryktena om Die Hard 5 stämmer men han är ingen Carl Hamilton, aldrig i livet att han är det. Han är en ickemilitär, en stenhård Rambo-typ med uppknäppt skjorta, jeans och ledsna ögon och för mig är det en milsvid skillnad mot ”min” Hamilton Stellan.

Att filmen är regisserad av Katherine Windfeld (en kvinna, tjohooo!)  varken syns eller märks och DET tycker jag är något att lägga i den positiva vågskålen. Tjejer kan visst göra pang-pang-action men här är det så mycket som är fel att det inte går att lägga allt skit på Windfeld. Jag vet bara inte var jag ska lägga den för jag vägrar ta med den hem från biografen.

Publicerat

Teaser: Wrong

Efter att ha sett Rubber blir jag glad i hela magen när jag ser att Quentin Dupieux har en ny knasig film på gång. Filmaffischen är dessutom lika snygg den här gången.

Den har premiär i juni i Frankrike.

Klicka här för att se den första korta trailern.