Etikett: 2012

Publicerat

BRÖLLOP I ITALIEN

På svenska heter dagens film Bröllop i Italien. Den engelska titeln är Love is all you need. Den danska originaltiteln är dock Den skaldede frisør, alltså – på svenska – Den skalliga frisören. Det intressanta är att alla dessa tre titlar tillsammans beskriver filmen alldeles på pricken rätt.

Filmen handlar nämligen om Ida (Trine Dyrholm) som är frisör och under sin fina peruk är hon skallig. Hennes cellgiftsbehandling av bröstcancern är avklarad, hon är för tillfället friskförklarad och hon tackar nej till att återskapa det borttagna bröstet då hennes man Leif (Kim Bodnia) ”mest ser till insidan och antagligen inte ens märker att det är nåt som saknas”.

Med dessa höga tankar om sin man är det klart Ida blir överraskad när hon kommer hem efter en koll på sjukhuset bara för att hitta mannen i doggystyle-position på soffan med sin blonda (typ) 22-åriga ekonomiassistent. Va fan! Dom skulle ju börja leva nu! Dom skulle börja blicka framåt och framförallt skulle dom ju åka till Italien tillsammans och se dottern Astrid (Molly Blixt Egelind) gifta sig med sin Patrick (Sebastian Jessen)!

Mitt i alla dessa kaosochpaniktankar ska Ida backa ut från en parkeringsplats och kör rakt in i sidan på en betydligt flådigare bil som precis skulle passera. Ut kommer en man i kostym, jäktande, skrikande, irriterad. Philip (Pierce Brosnan) är chef för ett stort frukt-och-grönsaksföretag och har annat att göra än att lösa försäkringsfrågor och parkeringsskador med en vimsig medelålders kvinna. Han ska ju till Italien. Han son ska ju gifta sig!

Hur jag hamnade framför Bröllop i Italien i förstaläget har jag ingen aning om, jag zappade väl på Itunes som vanligt och bytte från den skräckfilm jag tänkte hyra till den här. Bara sådär. Och ibland blir ”bara sådär” så himla bra! Det här var nämligen en otroligt fin film!

Visserligen är det JU en saga att en tiopoängare som Pierce Brosnans Philip skulle finnas i verkligheten – och än mer saga att han då skulle bete sig som han gör – men man kan väl drömma? Trine Dyrholms Ida är inte lika mycket av en sagofigur men hon är en komplex person och ingen ”vuxen Askunge” eller så. Det händer skit i alla rollfigurernas liv, ingen är perfekt, alla är lite trasiga, lite rassliga och samtidigt lite underbara.

Det här är en film som kan muntra upp den gråaste av dagar!

Publicerat

BLACK ROCK

Plask!

Nu hoppar jag ner i den uppblåsbara Duplass-poolen igen.

Dagens film är producerad av båda bröderna Duplass och har ett manus som är skrivet av Mark Duplass efter en idé från filmens regissör Katie Aselton. Det enda tokiga med filmen är väl att den redan är gjord både en, två, tio och femtio gånger förut – med endast små skillnader i själva historien.

Har du sett Eden lake eller någon av dom svenska filmerna Losers, Järngänget eller kanske Från djupet av mitt hjärta? Gillar du naturäventyr långt från civilisation och mobiltäckning? Tycker du att människans mörka sidor är spännande? Då kanske Black Rock kan vara nåt för dig.

Den här filmen handlar om tre tjejer varav två, Sarah (Kate Bosworth) och Lou (Lake Bell), är nära vänner och den tredje, Abby (Katie Aselton) var nära förr i tiden innan nånting hände som splittrade tjejerna. Tillsammans ska dom åka på nån form av äventyrstur till en liten öde ö, en tur som egentligen endast Sarah verkar pepp på. Hon har dessutom tillverkar nån form av ”Goonies-karta” som dom ska ha kul med. MEN det visar sig att dom inte ÄR ensamma på ön. Tre killar dom känner igen från skoltiden dyker upp.

Jag blir lite snopen när jag ser filmen. Den är 1,18 lång men känns som Ben-hur. Ingen av skådespelarna imponerar. Manuset känns hafsigt och o-troligt. För första gången sen jag såg Eden lake känner jag för att se om den. DÄR har du ett redigt filmtips i denna genre!

.
I avsnitt 42 av Snacka om film pratar jag lite mer om den här filmen.

Publicerat

TEDDY BEAR

Filmitch-Johan är en av ganska få filmbloggarkompisar som läste min blogg även när den fanns på en annan adress och inte handlade om film.

På den bloggen kunde jag vara rätt frispråkig om både ditten och datten och inte sällan när jag skrev om mina åsikter kring ett visst land och ett visst ämne som härrör detta så fylldes inkorgen i ett HUJ av rejält arga mejl från personer med mycket tveksamt vokabulär som ville göra både det ena och det andra med mig, oftast medelst tillhyggen och/eller sina könsorgan och i princip alltid med mitt dito inblandat.

Rekordet var 140 kommentarer på fem minuter. Fan, dom bara rasslade in och jag minns att jag satt och undrade vad dessa män tror att sperma innehåller eftersom samtliga kommentarers andemening var att jag ”borde våldtas tills jag fick nån vett i kroppen”. Nuförtiden skulle man kalla dessa mejlare för nättroll, då tänkte jag mest att det var idioter. Skillnaden är kanske hårfin.

Det land jag skrev om var givetvis Thailand och det jag specifikt yttrande mig om var ”köpefruar”. Uppenbarligen ett brännhett ämne bland dessa kränkta män som inte kunde knappra på tangentbordet fort nog för att banka sans i skallen på mig, få mig att förstå att dessa unga vackra flickor med porslinshy och storlek 34 i skor faktiskt var dödsförälskade i sina babyrosa trettio år äldre män med hundkrull på ryggen och bruna fotriktiga sandaler. Äkta kärlek var vad det var och ingen ”feministflata” skulle öppna käften och påstå nåt annat.

Det är andra tider nu. Inte i Thailand men i mig. Jag har lärt mig att välja mina strider samt att stänga av öronen när jag hör historier från män som varit på ”semester” där. Dom får ha sina penecillinkurer ifred, det går inte att förändra dom, jag kan inte hacka mig in i deras hjärnor och få dom att höra det jag hör (dvs deras egna ord) och känna det jag känner, för det här är inte bara en kvinnosyn som är helt jävla bananas, det är synen på hela mänskligheten – inklusive dessa mäns syn på sig själva. Tycker jag, ska tilläggas. Det här är MIN syn på alltihop.

När jag träffade Johan härom veckan gav han mig – utifrån mina thai-aggressiva blogginlägg – ett filmtips.  Teddy bear. En dansk film om en bodybuildare på jakt efter kärlek. En jättestor man med ett jättestort hjärta som beger sig till Thailand för att snabbt som ögat hitta sig en fru. ”Han är en riktig snällis”, sa Johan. ”Ge filmen en chans. Du kanske ser på alltihop på ett lite annorlunda sätt sen?”

Det är klart jag ger filmen en chans och det är klart det är värt ett försök!

Den tatuerade teddybjörnen Dennis (Kim Kold) ÄR verkligen en snällis. Eller….man kan se det som att han är snäll. Man kan också se det som att det är nåt vajsing i skallen på honom. Han är alltså 37 år gammal, världskänd och prisad inom sin sport men han bor hemma hos mamma och försörjer sig som dörrvakt. Mamma är kontrollerande, passiv aggressiv, en vidrig liten person som öppnar den (icke låsta) badrumsdörren när Dennis duschar och sätter sig och kissar alldeles bredvid. Att det är nåt skevt i DEN relationen kan till och med ett nättroll se.

Dennis vågar inte berätta att han tänker åka till Thailand så han säger till mamman att han ska tävla i Düsseldorf och då kan hon inte sova, stackars lilla mamman…Lilla pojken Dennis ska läääämna henne, buhuuu buhuuuuu, och han reser iväg med skuldkänslor upp över öronen. Så kommer han till Thailand och beger sig till en ”äktenskapsförmedlare” efter tips från den torre och aurafattige släktingen (?)  som precis gift sig med sin söta thaitjej och är överlycklig över matchningen.

Resten av filmen är precis som du tror. Och jag gnisslar tänderna samtidigt som jag TYCKER att Dennis nånstans ändå försöker vara en hyvens man. Ja. Försöker. Typ. Knappt. Men ändå.

Äsch. Jag har så svårt för hela den här världen, jag blir ledsen, jag tycker det är så tragiskt bara. Jag inser (nuförtiden) att det finns många som har en praktisk syn på kärlek som jag inte riktigt har, att det är okej att ha en relation utan att det känns mys i magen, utan att man kan skratta tillsammans eller ens förstå varann. Det är fine. Jag låter det vara så. Låter dom hållas och hoppas dom är nöjda med sina liv för nånstans vill jag ändå tro att alla gör så gott dom förmår.

Men jag håller tummen för Dennis för filmen var sevärd trots att ämnet är svårt. Eller kanske på grund av.

Filmitch har också skrivit om filmen. Här är hans recension.

Publicerat

Fredagsfemman #218 – ÅTERTITTAR

5. Gone Baby Gone

Vägarna till återtittar kan på pappret verka tämligen knepiga, lite som att kasta tärning och hejhopp jahapp nu blev det visst den här filmen dårå. Men nej, oftast, i alla fall i mitt fall, finns det en snårig väg som faktiskt leder från A till B, speciellt eftersom jag inte ser om filmer så ofta nuförtiden. Vad gäller Gone Baby Gone så är den regisserad av Bat….Ben Affleck (och han har dessutom varit med och skrivit manus) och i en av dom större birollerna ses Bosc….Titus Welliver, i en MAGNIFIK Sam Elliott-ish-musche dessutom! Klart jag vill se om den nu när jag ser både Ben och Titus med lite andra ögon. Fortfarande en bra film och fortfarande samma betyg.

.

.

.

4. Straight Outta Compton

Jag är förvånad hur pass MYCKET bättre filmen funkade på bio än hemma – och då har jag ändå ingen mini-TV. Alla maffiga scener kändes som ”jaha” och alla vanliga bra scener var ungefär likvärdiga. Så nu är jag glad att jag inte jackade upp filmen till en femma efter min andra bio-tittning. Hemma var den nämligen ”bara” en fyra, precis samma betyg som den redan fått men som jag trodde var fel.

.

.

.

3. Haywire

Det är verkligen inte ofta jag (frivilligt) ser om en film jag gett mitt allra lägsta betyg MEN ingen regel utan undantag. Efter att ha sett Gina Carano som riktigt skönt badassiga Angel Dust i Deadpool blev jag sugen på att ge om inte denna film så väl henne en chans till när hon spelar tuffa Mallory i denna mycket undermåliga Steven Soderbergh-actionthriller från 2011. Efter omtitten kan jag bara säga att 1/5 är precis rätt betyg. Filmen är precis lika rövdålig fortfarande. Gina Carano ska dock ha två tummar upp! Ascool är hon! Jag vill va som hon!

.

.

.

2. 2012

Herregud, vilken FLOPP! Jag mindes 2012 som en nervös katastroffilm med over-the-top-effekter som visserligen var gravt överdrivna men ändå en KICK att se. Nu såg jag om den. Skulle jag inte ha gjort. Ugh vad besviken jag blev. ALLT var sämre än jag mindes UTOM Amanda Peet som jag ser på med helt andra ögon efter hennes fenomenala insats i TV-serien Togetherness. Har du inte sett den serien, gör det. Nu.

.

.

.

1. The Dictator

HAHAHAHAAaahaaHAHAhahahaaaa! Nu när jag ser den utan lika-bra-som-Borat-förväntningar växer (den redan innan bra) filmen BETYDLIGT! Skrattfest deluxe!! Na- na-na-na-na, Aladeen motherfucker!

.

.

Publicerat

AFTERSHOCK

Ett kompisgäng bestående av tre amerikanska killar är på semesterresa i Chile. Det är sprit, det är tjejer och det är nattklubbshäng. Dom träffar på tre dito tjejer som dom tar rygg på och det är full fokus på ragg kan man säga, i alla fall från Gringos sida (Eli Roth).

Men sen händer det där som ibland händer på olika ställen i världen, det blir jordbävning. Och folk blir rädda. Och det går sönder saker. Och människor dör. Och kaos och panik utbryter och människor i chock är oftast inte helt redbara och logiska. Det går…kan man säga….rätt så mycket åt helvete.

När jag såg filmen tänkte jag mycket på om det verkligen ÄR en skräckfilm. Och ju mer jag tänker på det desto mer känner jag: ja. Halva filmen är otäck, det är mycket blod (även om blodet mer ser ut som blåbärssaft) och närbilder på sår och dylikt. Men det som är allra läskigast är beteendet hos dessa människor, hur reptilhjärnan sätter in och alla goda värden är som bortblåsta. Det är även en undergångsstämning som är rätt påtaglig, det är nämligen inte bara en jordbävning som ska överlevas, en tsunami är på ingång också.

Jag vet att jag har skrivit det förut här på bloggen men jag tycker verkligen att namnet Eli Roth i samma andetag som skräckfilm borgar för kvalitet och så även här. Han är producent, manusförfattare och skådespelare i filmen och jag säger yay gånger tre åt alltihop.

Filmen är snyggt gjort, det är cool musik, snygga färger och mysig stämning. Det känns som att det är personer med koll bakom spakarna. Nicolás López som även skrivit manus (tillsammans med Eli Roth) till Knock Knock (med Keanu Reeves och i regi av Eli Roth) har regisserat denna film och jag tycker han är duktig.

Filmen lämnar inga spår efter sig på något sätt annat än att det känns som att jag sett en helt okej skräckis men det kan räcka långt det med.

Publicerat

BLONDIE

Hur mycket skit kan en film få innan det blir larvigt? Så satt jag och tänkte under tiden jag såg Jesper Ganslandts Blondie, en film som jag uppfattat blivit sågad jäms med fotknölarna när den kom.

Varför har jag uppfattat det så? Det räcker ju med en snabb googling för att se att så inte var fallet. Jag vet dock att jag läste en del negativt angående Carolina Gynning och hennes skådespelardebut MEN nu när jag sett filmen undrar jag om det inte bara var den där svenska jävla Jante-jäveln som genomsyrar dessa åsikter? Det går väl knappast för sig i Jantesverige att vara Carolina Gynning, supersnygg OCH begåvad OCH som dessutom inte gör bort sig på vita duken?

Det enda lilla som stör är att hon i vissa scener glömmer bort att hon inte ska prata skånska. Samtidigt kan jag tycka att det finns en regissör som borde skrikit ”BRYT!” och tagit om scenen när han hörde att det blev fel, eller en klippare som borde kunna fixa till det, eller att det gått att lägga på ny röst efteråt?

Nåja. Nog om Gynning.

Blondie handlar om systrarna Elin (Gynning), Katarina (Helena af Sandeberg) och Lova (Alexandra Dahlström) som åker hem till sitt föräldrahem för att fira mammans (Marie Göranzon) 70-årsdag. Vill man vara petig kan man ifrågasätta hur gammal mamma Sigrid var när hon födde Lova eftersom Lova inte känns som en dag äldre än 22 men å andra sidan…..det är ju ingen omöjlighet. Kanske till och med en petitess? Äsch. Jag släpper den funderingen.

Blondie, som film, är verkligen ögongodis. Scenografin är oklanderlig och skådespelarna är rent utsagt SKITSNYGGA! Jag känner att filmen känns lite….fransk. I franska filmer upplever jag ofta att skådespelarensemblen kan vara nästan för snygg för sitt eget bästa. Att om det är en familj som ska gestaltas så är det VM i perfekta pager, babylen hy, långa slanka ben och fräknar på rätt ställe. Men det var innan jag sett Blondie för här är familjen beyond fransk. Det här är blondinälskarnas paradis och detta utan att gestalta någon av tjejerna som vare sig våp eller bimbos. Härligt säger jag bara!

Jesper Ganslandt använder sig av både musik och Olle Sarri på bästa möjliga vis och jag tokgillar att han dammat av Carolas gamla superhit Säg mig var du står och använder den både inne i filmen och under eftertexterna. Om jag hade sett filmen på bio hade jag sannolikt fått ståpäls och gråtit en skvätt under eftertexterna och därmed också gett filmen ett ännu bättre betyg men nu blev det Neflix på TV:n och en stark trea. Verkligen inte fy skam det heller! Bra jobbat, alla inblandade!

Publicerat

SIGHTSEERS

Om det är NÅGOT den här filmen är så är det en film för alla oss som har sett det mesta och som tror oss kunna stämpla en film bara genom att läsa tre rader om den och/eller se en poster.

När jag började titta var jag lite halvseg men när filmen slutade var jag hundraprocent klarvaken. Jag vet inte hur många gånger jag höjde ögonbrynen och utbrast ”men va faaaan” i värsta Johan Falk-anda!

Filmen finns på Netflix och mitt tips är att gå in där och klicka på play utan att läsa mer om filmen. Men om jag ska ge dig en spark i baken och några ord på vägen så tänk på filmen som en brittisk variant av Jag hade i alla fall tur med vädret FAST med Edgar Wright som producent. Ja, allt kan hända och mycket händer. Den är bra skruvad den här filmen. Och bra. Riktigt sevärd!

Publicerat

WOULD YOU RATHER

Alla som känner mig det allra minsta vet att om det finns någon typ av människor jag avskyr som pesten så är det rika människor som använder sina pengar till att ”köpa” andra människor. Nu menar jag inte ”köpa” i betydelsen ”betala bra för tjänster som den icke-rika människan okejat”, jag menar när pengar används för att köpa känslor, moral, kroppar….liv… och när det sker i situationer när den rika vet att den icke-rika av olika anledningar inte kan säga nej till dessa pengar.

Men alla människor har ett pris, alla handlingar också och den här filmen visar med all önskvärd tydlighet just detta.

Iris (Brittany Snow) sköter sin svårt sjuke bror i hemmet utan varken ekonomisk eller praktisk hjälp från någon. Dom har inga föräldrar i livet och nära vänner – om det funnits några – har försvunnit. Brodern behöver en benmärgstransplantation, och det helst igår, för att överleva men det finns ingen ekonomisk möjlighet till att få detta genomfört.

Men så får Iris frågan av en läkare på sjukhuset att närvara vid en middag som även innefattar en form av ”lek”, en tävling där vinnaren går från middagen med cash nog att lösa alla skulder och betala all behövlig sjukhusvistelse och nödvändiga operationer. Iris kan, efter noga överväganden, inte tacka nej. Å andra sidan vet hon inte riktigt vad hon gett sig in i. Frågan är OM hon vetat, hade hon tackat ja eller nej då? Första tanken är såklart nej, men samtidigt…..fan vet.

För att vara en liten anspråkslös och föga känd skräckisthriller så tycker jag den har väldigt många plus. Skådespelarna agerar mycket övertygande, både rätt kända ansikten som Brittany Snow, John Heard, Jeffrey Combs och June Squibb men även dom för mig helt okända Jonny Coyne, Sasha Grey, Charlie Hofheimer och Enver Gjokaj imponerar. Kanske speciellt den sistnämnde Gjokaj som är huvudperson i en riktigt hemsk scen.

Att betyget jackades upp från en stark trea till en fyra beror på slutet. Det passade mig som handen i handsken.

Vill du veta/höra mer om den här filmen? Klicka in dig på Snacka om films hemsida (eller där poddar finns) och lyssna på mig och Steffo när vi fördjupar oss i ämnet. Klicka på avsnitt nummer 3.

Publicerat

DARLING COMPANION

Diane Keaton, Kevin Kline, Mark Duplass, Richard Jenkins, Dianne Wiest, Sam Shepard och Elisabeth Moss i rollistan.

Regisserad av Lawrence Kasdan.

Åsså handlar filmjäveln om en hund!

Bland det sämsta skit jag sett i år.

 

.

.

.

Publicerat

JOHAN FALK 14: BARNINFILTRATÖREN

Ett köpcentrum. Ett kreativt väktarrån. Infärgade pajade stålars som behöver tvättas. Pojkvaskrar som alltför tidigt kommit in på den kriminella banan.

Meeeeeh. Det är fan ingen idé att jag börjar skriva om handlingen i den här filmen. Det händer nämligen mer på nittio minuter  än det gör på en hel säsong Beck eller två av Maria Wern – eller kanske alla av Wallander? Det är ett otroligt fullsmockat manus, snyggt ihopsytt och faktiskt en och annan komisk scen. EPA-traktorn! Haha.

Sen är det det här med stakes som jag belyst i recensioner förut. Det är enormt viktigt att man känner att det står något på spel, att man aldrig riktigt vet om det kommer sluta på ett bra sätt eller inte och den här filmserien fortsätter agera exemplariskt på den fronten. Titta och lär alla ni som drömmer om att skriva polisfilmsmanus. Titta med LUPP och sug i er för det är såhär det ska göras!

Filmen böljar fram och tillbaka och jag känner mig som att jag satt i den gamla goa Vikingagungan på Grönan (RIP eller vart den nu blev såld?). Det här är den fjortonde filmen i serien och den överraskar. Som fan. Så kom igen nu om du fortfarande tvivlar, ge dig in i Johan Falk-världen! Vad väntar du på?

Manus: Viking Johansson
Regi: Richard Holm

Publicerat

JOHAN FALK 13: ORGANIZATSIJA KARAYAN

Johans styvdotter Nina (Hanna Alsterlund) är uppväxt med honom och Helén (Marie Richardson). Pappan har länge varit frånvarande men hux flux har han nu dykt upp. Örjan (Johan Hedenberg) är hantverkare och försöker närma sig sin dotter genom att fixa en lägenhet till henne i ett nybyggt område, en lägenhet med förvånadsvärd låg hyra.

Det visar sig att Örjan är ekonomiskt inblandad i detta bygge men han har svårt att få fram pengar, något som den ryskspråkiga (?) huvudentreprenören inte direkt accepterar, än mindre respekterar. Örjan har dessutom något som är honom kärt som borde kunna få honom att trolla fram cashen lite snabbare: Nina.

Det jag tycker allra mest om med Johan Falk-filmerna är att det finns stakes, riktiga stakes. Det som händer i filmen spelar roll och när det spelar roll blir det spännande ända in i magen. Det går nämligen inte att svära på att vare sig slutet eller allting annat blir gott och det gör att sista kvarten av den här filmen är i det närmaste olidlig.

Det här är en lite ojämn film rent manusmässigt men lägstanivån imponerar, den är utan tvekan godkänd (med ett plus i kanten för slutet).

Manus: Viking Johansson, Anders Nilsson och Joakim Hansson.
Regi: Richard Holm

Publicerat

JOHAN FALK 11: DE 107 PATRIOTERNA

Det uppstår skottlossning i en park mellan två gäng. Mitt emellan hamnar – som vanligt känns det som – helt oskyldiga människor, däribland en pappa (Eric Ericsson) med sin lilla dotter. Flickan blir skjuten och dör.

Frank Wagner (Joel Kinnaman) har en gång för alla bestämt sig för att byta liv, lämna landet och satsa allt på den sista och kanske enda chansen han har att få tillbaka Marie (Ruth Vega Fernandez). Samtidigt har Örjan (Johan Hedenberg) flyttat tillbaka till Sverige efter att ha bott många år utomlands och han vill träffa sin dotter Nina igen. Nina är Heléns (Marie Richardson) dotter, Johan Falks styvdotter. Seth Rydell (Jens Hultén) har bara dagar kvar av sitt fängelsestraff och börjar känna lukten av frihet.

Det är många småsaker i den här filmen som bevisar för mig hur annorlunda den här polisserien är jämfört med dom flesta andra. Dessa filmer väjer inte för något. Dör ett barn så får man se det. Om någon skjuts så blöder det. Det gör ont, det är smutsigt, det är liksom rejält alltihop.

Manuset är välskrivet men pratigt. Lite…svajigt. Ojämnt tempo filmen igenom. Dessutom kan jag bli lite trött på allt nassesnack och användningen av n-ordet. Jag förstår vad rasistidioterna vill säga, det skrivs lite onödigt mycket på näsan.

Första filmen i serien som får lägre än en trea i betyg. Otroligt!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson

Publicerat

JOHAN FALK 10: SPELETS REGLER

I verkligheten har det gått tre år sedan nionde filmen kom, i filmen har det gått två. Johan Falk (Jakob Eklund) och Frank Wagner (Joel Kinnaman) har inte samarbetat under dessa år och jag kan ana att det varit rätt skönt – för Frank.

Tyvärr orkade Franks flickvän Marie (Ruth Vega Fernandez) inte med det liv dom levde och lämnade honom i förra filmen. Nu har hennes bror letat upp Frank då han behöver hjälp med en spelskuld och Marie och Frank kommer varandra närmare igen.

Alltså, det finns en scen mellan Joel Kinnaman och Ruth Vega Fernandez som utspelar sig i en hall som är så het att det går att råsteka potatis på den. Ändå händer det ingenting. Satan alltså, those eyes!!

Seth Rydell (Jens Hultén) sitter fortfarande inne men hans lillebror Felix (Anastasios Soulis) fick förkortat straff och är nu ute. Seth har utsett honom till Big Boss för hela busligan och det är nåt Frank inte riktigt gillar.

Filmens sista halvtimme innehåller så många människor och så många trådar och vändningar på en sån liten yta att det gäller att vara alert för att hänga med. Det är rätt smart alltihop faktiskt. En riktigt hård och TUFF film i en serie som alltid är tuff och hård. Och bra, icke att förglömma.

Manus: Tage Åström och Viking Johansson
Regi: Charlotte Brändström

Publicerat

Tre om en: TRE KORTFILMER MED MINA FAVORITSKÅDISAR I HUVUDROLLERNA

LITTLE FAVOUR (2013)
Manus och regi: Patrick Viktor Monroe
Favvoskådis: Benedict Cumberbatch

Alla har vi väl någon gång sagt ”kan du göra mig en tjänst” till en vän? Kanske har vi även fått frågan? Den här lilla filmen drar en ”liten tjänst” till sin spets kan man lugnt säga.

Blod, pangpang, dyra bilar och lens flares som skulle göra Michel Bay grön av avund. Man hinner berätta mycket på 22 minuter om man bara vill.

.

.

.

SERGEANT SLAUGHTER, MY BIG BROTHER (2011)
Manus & regi: Greg Williams
Favvoskådis: Tom Hardy

Trots att man får se Tom Hardy spritt språngande supernaken i den här lilla filmen så kan jag inte säga att den är särskilt upphetsande.

Dan (Hardy) har bestämt sig för att gå med i främlingslegionen och hans yngre bror är måttligt förtjust. Liksom jag. Fast jag överlevde 13 minuter utan större men för livet.

Här kan du se filmen.

.

.

.

PITCH BLACK HEIST (2012)
Manus & regi: John Maclean
Favvoskådis: Michael Fassbender

Snyggt, sobert och filmat i svartvitt får vi följa två tjuvar som ska utföra en kupp, kruxet är att larmet aktiveras i ljus varav dom tvingas göra detta i totalmörker. Liam Cunningham och Michael Fassbender är mästertjuvar – och också rätt mysiga.

Den här filmen vann en BAFTA för Bästa kortfilm 2012. Ibland undrar jag verkligen varför filmer måste vara 2,5 timme långa när det går att säga så mycket på 13 minuter. Less is more. Väldigt ofta.

Här kan du se filmen.

Publicerat

THE SCAPEGOAT

Sen jag kom på min förtjusning för dubbelgångarfilmer är det som om ögonen transformerats till nån form av slamsug. Jag försöker luska fram fler filmer i ämnet, det kryllar verkligen inte av dom men dom finns. Dead Ringers, Enemy och The Double i all ära men det finns fler, min högt älskade och überromantiska Sommersby till exempel eller denna film som jag ”sprang över” av en slump på Netflix.

Filmen utspelar sig i England 1952. Johnny (Matthew Rhys) är ett överklass-as. Han bor på en såndär överdådigt brittiskt gård på landet tillsammans med fru, barn, mamma, svägerska och personal med – givetvis – hår uppsatt i stram knut i nacken. Han är notoriskt otrogen, har problem med spriten, ljuger och jävlas. Ingen tycker om honom.

John (Matthew Rhys) har fått sparken från din tjänst som lärare i grekiska på en pojkskola. Han var omtyckt och trivdes med sitt jobb men var övertalig, rektorn uppfattade andra ämnen som viktigare att satsa på. John lever ett ensamt liv men nån moster som närmast anhöriga och det är ingen som saknar honom när han tar sig in till London för att ta sig ett glas och summera livet en smula. Han ställer sig vid bardisken och försöker beställa men bartendern behandlar honom som luft. Till slut kommer nån fram och ger honom växeln trots att han inte har beställt något. I ögonvrån ser han en man, en man som ser ut exakt som honom själv och han bestämmer sig för att gå efter honom.

Två identiskt lika män men två diametralt motsatta personligheter i en välspelad film med klassiska twistar. Matthew Rhys är verkligen jättebra i din dubbelroll, Andrew Scott (Moriarty i Sherlock) sticker ut i en liten roll och Alice Orr-Ewing gör sin roll som Frances, kuvad hustru till Johnny, med den äran.

Gillar man brittisk adel, gammalengelsk inredning och/eller dubbelgångarfilmer är det här en film att kolla in.