Etikett: 2013

Publicerat

THE INTERNSHIP

Jag läser Fredrik Sahlins ord om denna film på SVT Kultur:

” I skrivande stund har det gått ett dygn sedan jag sänktes ner i den bubblande dyngpöl som är ”The Internship”. Vilket nog är tur; om denna recension skapats direkt efter ridåfall hade du just nu bara tittat på ett gäng invektiv.” 

Sahlin ger filmen 0/5 i betyg och jag känner en fräschör över detta statement.

Sen klickar jag in till Henke på Fripps Filmrevyer och läser hans åsikter om samma film.

”Jag älskade som sagt Wedding crashers, och jag älskar The internship. Simpel och gedigen varmhjärtat humor duger för mig. Humor och feel good movies i en salig blandning. Vince Vaughn spelar Billy, den snacksalige, och Owen Wilson spelar Nick, hans kärlekskranke wing man.”

Henke ger filmen 4/5 i betyg och jag känner en förvåning som nästan spräcker den där lilla blodådran på sidan av pannan, den jag får för mig kan spricka när man minst anar det precis som den gjorde på Suzanne Reuter 1994. Det glömmer jag aldrig.

När chocken lagt sig finns där ingen återvändo. Jag måste helt enkelt se filmen. Jag måste bilda mig en egen uppfattning.

Komedier med en speltid på två timmar ska man alltid akta sig för. För att förtydliga mig lite –  man ska ALLTID akta sig för dessa. En riktigt bra komedi håller inte för två timmars speltid, aldrig aldrig någonsin. Wedding crashers (Wilsons och Vaughns förra gemensamma film) var 119 minuter lång. The Internship är 119 minuter. Det finns INGET försonande i att det fattas en ynka minut till tvåtimmarsgränsen, båda filmerna är väldigt mycket för långa, alltså VÄLDIGT mycket för långa. Dom är även för många.

Jag kan tycka att Wedding Crashers hade en del helt okej scener och att slutresultatet om än svagt i alla fall blev godkänt men den här stinkande rullen hade dom kunnat göra Ctrl A med redan på manusstadiet och sedan tryckt på Del. En ”hoppsan” helt enkelt. En ”hoppsan” som filmvärlden borde ha kunnat vara tacksam över.

The Internship är en så fullkomligt menlös film, alltså, jag saknar ord. Förlåt Henke, men den här gången är jag verkligen inte på ditt lag. Jag känner bara att det bultar i tinningen och att den där blodådern längtar efter att brisera. Av chock, grav irritation eller hederlig hjärnblödning, den skiter i vilket.

Publicerat

PRISONERS

Ibland händer det att jag får frågan vilken som är min favoritfilmgenre. Jättesnabbt svarar jag alltid superhjältefilmer, det sitter liksom i ryggmärgen. Det är dessutom sant. Skräckfilm brukar hamna på andra plats, konspirationsteorithrillers på tredje. Men efter att jag sett Prisoners så undrar jag om inte smart kriminaldrama egentligen borde befinna sig däruppe på topp tre. Jag älskar ju denna typ av film och speciellt när det så välgjort och mörkt som här. Jag jublar inombords.

Jake Gyllenhaal har verkligen växt upp och blivit en mogen skådis. Här är han grävande och orädd polis med spännande tatueringar. Hugh Jackman är pappa. Arg, ledsen och frustrerad. Maria Bello är mamman, så bra, hon är alltid så bra.

Jag tänker inte skriva ett jota om handlingen,  den är viktig men det är inte viktigt att veta den innan du ser filmen. Kryp ner i biofåtöljen (eller soffan) och tillåt dig av njuta av filmkonst på en sån hög nivå att du inte för en sekund tänker att det är en film du ser. Alltså, det här är helt enkelt galet bra och väldigt väldigt nära en fullpoängare. Jag kommer definitivt se om filmen och jag misstänker starkt att betyget kommer höjas då.

Publicerat

ONLY LOVERS LEFT ALIVE

Min sista recension under filmfestivalen är även den sista filmen jag såg. Skinkorna bestämde sig för att klara av dom två sista timmarna på Park utan tjafs, det var inga köer att tala om trots i princip utsåld visning, jag hade rimliga förväntningar på filmen efter att ha sett tweets från vissa som vittnade om extremlåga betyg. Det var tredje kvällen i rad som jag gick på bio med Jojjenito-Johan och Fripps filmrevyer-Henke och jag hade en ”sista natten med gänget” känsla i magen. Efter denna visning var festivalen över för min del. Här på bloggen kommer dock ett inlägg till – sammanfattningen.

.

Jag har jättesvårt att se Tilda Swinton som en attraktiv kvinna. För mig är hon mer ett intressant väsen än någonting annat. Jag trodde jag hade svårt att se Tom Hiddleston som nånting annat än en elak Loki med ihopbitna käkar men närå, det gick finfint att se honom i svarta rockerskläder, kängor och solglasögon. Tillsammans är dom stencoola som Adam och Eve i Jim Jarmusch vampyr-indie-drama, en film som visade sig vara betydligt bättre än jag på förhand trott.

I Jim Jarmusch filmer går det inte undan direkt. Han använder sig oftast av ett tempo som en drogad vandrande pinne kan hålla jämna steg med och denna film är inget undantag. Men den mysiga musiken från till exempel Broken Flowers är här utbytt mot nåt Ravi Shankar-gnäll som jag näppeligen orkar lyssna på när jag befinner mig på semesterresa på varmare breddgrader, än mindre i två timmar i en biosalong. Jag verkar dock vara ensam musik-neggare i sällskapet, resten av mitt biosällskap verkade mycket nöjda.

Adam (Hiddleston) bor i ett kråkslott utanför Detroit, komponerar musik och lever ett mycket ensamt liv. Det enda sällskap han har är en trotjänarvän/assistent (som skrivit på sekretessavtal) om hjälper honom med diverse projekt. Eve (Swinton) bor i Tanger i Maracko (därav klinketiklonkmusiken kan jag tro). Eve får sitt livsuppehållande blod från Marlowe (John Hurt), nån form av vampyr-legend-farbror som faktiskt har åldrats även fysiskt. Adam köper sitt blod av en pengakåt labbkille på sjukhuset. Han smyger in där utklädd till Dr Faust med ett antikt stetoskop runt halsen.

Adam och Eve är flera hundra år gamla och dom verkar ha varit tillsammans sedan urminnes tider. 1868 gifte dom sig för tredje gången. Eve reser till Detroit för att hälsa på Adam och hon hinner bara vara där några dagar innan hennes lillasyster Ava (Mia Wasikowska) dyker upp. Hon är kanske bara trehundra år gammal men beter sig som en riktig gränslös tonåring. När hon har sönder Adams vinylskivor känner jag att jag blir arg. Jävla respektlöst beteende. Nånstans reagerade jag mer på det än när hon bitit en man till döds.

Jag tror inte jag ska skriva så mycket mer om handlingen, dels för att jag inte vill, dels för att jag inte tror att det är viktigt, dels för att det inte finns så mycket mer att tillägga. Only lovers left alive är nämligen en ganska knepig film på det sättet. Det går inte att handfast ”ta” på vad som är bra eller dåligt, jag tror att man antingen köper känslan i filmen eller så gör man det inte. Jag köpte den mittimellanmycket och jag har en svag aning om att mina filmbloggande vänner skulle vilja göra såhär med det ordet: mittimellanmycket.

Klicka in hos Jojjenito och Fripps filmrevyer och titta om jag har rätt.

Publicerat

NEBRASKA

Nebraska på Sture var en utsåld visning. På utsålda visningar har jag lärt mig att man måste vara i väldigt god tid för att få en vettig sittplats. I alla fall var det så förut. Det personalen på filmfestivalen verkar ha lärt sig i år är att släppa in folk i salongen betydligt tidigare än förut, ibland så tidigt att det knappt hinner bli kö. Om jag gillar det? Klart jag gör! Visst förstår jag att det inte alltid går att göra såhär, ibland är det ju en visning innan som måste bli klar och besökare som ska ta sig ut men när det går verkar det som att det blivit en förändring till det bättre gällande insläpp. Tummen upp tycker jag!

.

Alexander Payne gjorde The Descendants 2011, filmen där George Clooney visade att han ibland springer på gatorna iklädd tofflor precis som en vanlig människa. 2004 gjorde han Sideways, filmen som visade världen att Paul Giamatti faktiskt är mycket bättre än han visat i sina sista – typ – tjugofem filmer. Jag tycker om båda dessa filmer väldigt mycket. Alltså VÄLDIGT mycket.

Paynes senaste film visade sig vara en blandning av The Descendants och Sideways och självklart är det även svårt att inte jämföra den med urmodern/urfadern/urfilmen av alla filmer om en åldrad skäggig man på väg: David Lynch´s mästerverk  The Straight Story.

Jag undrar om Alexander Payne verkligen hade Will Forte som förstahandsval till huvudrollen. Jag tror inte det. Jag tror det var meningen att George Clooney skulle göra rollen som David Grant och jag tycker det var synd att det inte blev han även om Forte inte på något sätt är dålig. Han har bara noll promille stjärnglans.  Filmen hade behövt en Clooney som liksom ”nervar till” scenerna, som gör filmen mer speciell, som sätter den på kartan. George Clooney är duktig på att spela vanlig, mycket bättre än man kan tro och han skulle dessutom vara skitsnygg i svartvitt.

Ja. Nebraska är en svartvit film. Fattar dock inte varför. Vissa svartvita filmer kan vara ljuvliga att se, dom blir lugna för ögat när det inte är en massa brokiga färger som stör, gamla ansikten som blir vackrare, kontraster som blir krispiga. Nebraska är en blek svartvit film. Den är faktiskt ganska….ful. Det känns som att den är filmad i färg men att man bara tagit bort kulörerna, inte som en genomtänkt från-början-svartvit-film. Synd tycker jag. Den hade behövt vara i färg precis lika mycket som den behövt George Clooney.

Berättelsen om Woody Grant (Bruce Dern) som tror att han vunnit en miljon dollar är det inget fel på. Woody vill ta sig till Lincoln Nebraska för att manuellt casha in det han tror är ett vinstbrev men som i själva verket är reklam. Han är gammal, han är vimsig, han går lite styltigt och hör inte så bra. Sonen David (Forte) erbjuder sig att skjutsa honom till Nebraska ”bara för att”, kanske för att få tyst på gnällkärringen som är hans mamma (June Squibb), kanske för att döva dåligt samvete och det blir en liten roadtrip av det hela.

Jag hade en mysig stund i biosalongen, hade inte tråkigt en enda sekund, gäspade inte, tänkte inte på annat, var inne i filmen och tyckte det var roligt att återse mitt 80-tals Mike Hammer (Stacey Keach) även om han blivit gammal och här spelar tämligen osympatisk . Filmen är alltså helt okej men den dröjer sig inte kvar. Den är en bra-bara-för-stunden-film. Clooney hade lyckats sätta piff på långkoket och göra filmen snäppet bättre. Om detta är jag bombsäker.

Jag såg filmen med Fripps filmrevyer och Jojjenito. Klicka på namnen för att komma till recensionerna (går det inte att klicka finns det ingen text än)

Publicerat

DRINKING BUDDIES

Det har blivit många festivalfilmer på biografen Park i år. Många timmars sittande i fruktansvärt osköna fåtöljer. Efter en tisdagkväll med två filmer efter varandra på stolar utan stoppning krampar mina skinkor bara jag tänker ordet ”Park”.

På den här visningen släpptes vi som väntande/köande in väldigt tidigt i salongen. Tänk så mycket enklare det blir för alla av en sån liten sak. Inget gruffande i leden, inga stressande volontärer som fipplar med scannern, alla hinner sätta sig i lugn och ro.

.

Bra filmer får en att tänka i nya banor och kanske till och med luska reda på svar på frågor man inte visste att man hade, eller hur? Redan för ett år sedan skrev jag ett inlägg om kvinnor som äter på film, om hur det hålls tvåhandsfattningar på stora thémuggar och tuggas men aldrig sväljs. I Drinking Buddies dricks det inte bara, det äts också en hel del och det äts på ett sätt som gjorde mig….förbryllad.

Filmens Kate (Olivia Wilde) äter ofta och gärna genom att ta maten med fingrarna och stoppa in den i munnen. Säxy kvinnor på film som äter med fingrarna gör det oftast på ett och samma sätt: dom tar maten mellan tummen och pekfingret, gapar och stoppar in matbiten – och fingrarna – så långt in i munnen att alltihop i praktiken når gommen. Sen tuggas det inte med tänderna, det är mer som att maten trycks ihop mellan gommen och tungan och – såklart – sväljer hon den inte, inte i bild i alla fall.

Jag satt och tänkte på det där på vägen hem. Gör man så – på riktigt? Om jag äter mat med fingrarna, hur funkar finmotoriken, hur gör jag? Det är klart jag var tvungen att testa. Så på väg hem från bion stannade jag på McDonalds, köpte en påse Chili Cheese-toppar, stoppade ner handen i påsen och försökte att vetenskapligt studera hur jag faktiskt gör. Matbiten mellan tummen och pekfingret, javisst. Gapar, ja det är ju en förutsättning. Var stoppar jag sedan maten? Mellan framtänderna såklart. Jag BITER den i lämplig storlek, jag TUGGAR med tänderna och jag SVÄLJER det jag planerat äta. Mission accomplished tack vare denna finfina lilla film.

Drinking Buddies handlar om just det som titeln säger, om krökande polare. Polare som är upptagna i relationer på varsitt håll men alldeles uppenbarligen tycker om varandras sällskap och en bira eller två eller tre per kväll. Och kanske en till lunch. Och ett par till väl hemma från krogen.  Kate (Wilde) är ihop med Chris (Ron Livingstone) och Luke (Jake Johnson) är ihop med Jill (Anna Kendrick).  Det är Kate och Luke som är polare, arbetskamrater, soulmates, partners in crime.

Den senaste månaden har jag fastnat i ett beroende som innebär att jag umgåtts (och umgås) med Olivia Wilde dagligen. Ibland flera timmar per dygn. Jag tittar på henne som läkaren Thirteen i TV-serien House och jag klipper säsongerna i rasande fart, det är så jäkla bra! Det tar därför en liiiten stund innan min hjärna ställer om och kan se Olivia Wildes Kate som en egen person och inte en salongsberusad småsvettig rapande version av Thirteen.

Jake Johnson är Nick i New Girl men det kan man inte tro här. Här är han yvigt skäggig med oborstat hår och väldigt snälla bruna ögon. Anna Kendrick är mysig som alltid och Ron Livingston precis lika bra här som i Parkland.

Hela filmen är som kärnan av dessa skådespelare: Snäll, mysig, bra och den skriver inga svar på näsan. Och den är rolig – också!

Jag såg filmen tillsammans med Henke. Klicka för att läsa hans recension.

Publicerat

LAST STOP FRUITVALE STATION

Vi får veta slutet redan vid förtexterna. Det gör inget.

Troligtvis kommer alla som ser filmen när den har officiell sverigepremiär i januari att veta hela historien redan innan dom sätter sig i biosalongen. När jag såg den visste jag ingenting. Ingenting alls. Faktiskt. Inte mer än att den antagligen skulle vara bra. Vilket den var. Såklart.

Fruitvale Station (vad är det för larv att stoppa dit Last stop framför originaltiteln förresten?) blev en oscarssnackis samma sekund som läskunniga filmintresserade visste att den fanns. Den är given där. Det är en film om en underdog, en fattig man, en man som försöker, som kämpar, som gör allt i sin makt för att få fason på sitt liv. Han är en snäll man, omtänksam mot både sin dotter, sin fru, sin mamma och random kunder i butiken där han så gärna vill jobba igen. Han sålde knark, han gör det inte längre, han vill inte. Han vill leva som en vanlig man, med rutiner, med kärlek, vänner och månadslön. Men det går åt helvete. Så jävla åt helvete.

Michael B. Jordan kommer sannorlikt få en Oscarsnominering för Bästa manliga huvudroll, Octavia Spencer för Bästa kvinnliga biroll och regissören Ryan Coogler troligtvis en för bästa manus. Välförtjänt alltihop.

Filmen är liksom känslosam på det där sättet som alla kan sätta sig in i och det gräts en del i salongen. Jag grät inte. Jag andades knappt. Alla lyckostar som aldrig suttit på akuten och fått det vidrigaste beskedet av dom alla, dom gråter. Jag har suttit där och för mig tar luften slut.

Filmen kommer nära, den kommer för nära mig men samtidigt förstår jag hur enastående bra Octavia Spencer är och jag undrar om hon privat suttit på en såndär formpressad plaststol på en akutmottagning med panik i hela kroppen. Jag tror det. Det känns så.

Fruitvale Station är så sevärd som en based-on-a-true-story-film kan bli. Sanna historier är inte att leka med.

Jojjenito har också sett filmen.

Publicerat

TOM AT THE FARM

Den tredje utvalda filmen på Filmspanarnas festivalträff i lördags var Tom at the farm. Filmen visades på Park, en vacker gammal biograf på Sturegatan som har Stockholms mest obekväma fåtöljer. Vi kom i god tid till filmen precis som ALLA ANDRA också verkar ha gjort. Det var så mycket folk i foajén att jag fick hallucinationer till Gravity. Jag fick nästan svårt att andas.

Jag börjar mer och mer tro att lösningen på mina biobesöksfrustrationer är att vinna hundra miljoner, bygga mig en egen absolut perfekt biograf och sen bli för biobesökandet vad The soup-nazi i Seinfeld var för sopprestaurangen. Jag ska hålla fast vid den drömmen så länge jag lever.

.

Det kan tyckas som en händelse som ser ut som en tanke men jag tror Xavier Dolan är för Tom at the farm vad jag hade varit för min biograf eller soup-nazin för sopporna. Jag tror att han varit rätt nöjd med att göra ALLT som har med inspelningen av denna film att göra.

Han har regisserat filmen, han har skrivit manus efter Michel Marc Bouchards pjäs, han spelar huvudrollen och när jag tittade på eftertexterna tyckte jag mig se att catering var det enda jag inte gjort själv (med viss överdrift).

Att han är en begåvad 24-åring står helt klart, att han dessutom är full av energi, tålamod, berättarglädje och vilja är också lätt att se. Att han skulle vara så klockren som skådespelare kanske förvånar fler, själv satt jag på biografen och försökte fnula ut var jag sett honom förut. Jag kom inte på det då men efter lite efterforskning har jag hittat svaret: Martyrs. Men här är han alltså på en farm och det är inte Bonde söker fru The Canadian Version vi får se, nejdå. Inga lugna sköna BAO-låtar i bakgrunden, inget som ens liknar Veronica Maggio, här är det harcorestråkar och trummor i en sjukt jobbig kombination att öronen vill säga upp sig och rymma till Sturebadet.

Tom at the farm har en stämning jag inte kan påminna mig att jag sett på film förut. En känsla av hot men inget hotfullt händer. En känsla av hemligheter som borde komma upp till ytan men det finns ingen yta. En incestuös familjesituation som håller sig på mattan. Jag vet inte om någon av mina förnimmelser stämmer. Jag får inga svar. En kalv föds. En kalv dör. Vad händer? Tom får stryk. Francis har en gömd ljudanläggning på logen. Bilen är borta. Nån gillar pasta, nån gillar the, det regnar. Det dansas. Ett trasigt ansikte, en död pojkvän, en söndersparkad GPS och Corey Hart sjunger Sunglasses at night, en låt som spelades på minidiscon 1983.

Det finns nåt med den här filmen jag gillar, det finns nåt som stör mig. Det fanns många situationer där jag fantiserade om en explosion, en splatterscen, tidelag, armageddon, anafylaktisk chock, naglar som trillar av och hamnar i morgongröten – NÅT som ruskar om, som ger filmen det där lilla extra som gör att den inte släpper. Nu gör den det. Den släpper mig direkt.

Det jag bär med mig är Xavier Dolan och hans allt annat än klädsamma 80-talsfrilla. En frilla som i hans egen fantasi säkerligen ser ut EXAKT som han föreställde sig den. Tio spänn på att han var Hair Stylist också.

Dom filmspanare som sett filmen och skrivit om den är Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café, Jojjenito och Except Fear. Har du inte sett den har inte poddat om filmen än. Länk kommer så småningom.

Publicerat

PARKLAND

Jag stod och väntade över en timme på att dörrarna till biografen Park skulle öppnas. Jag skulle byta en biljett och ville få det gjort innan filmen. Tiden när bion skulle öppnas ändrades hela tiden beroende på vem som knackade på och frågade personalen. Jag kom dit kl 17. Festivalpersonalen 17.30. Dörrarna öppnades strax efter 18. Givetvis var det ett helt gäng med folk som stod och väntade och givetvis öppnades endast en dörr och givetvis inte där jag stod. Så jag som köade först hamnade sist. Sånt är festivallivet. Det är bara att räkna till tio och hacka i sig.

Jag längtar efter Biomater och vanliga biobiljetter med platsnumrering.

.

22 november 1963 mördades USA´s president John F Kennedy i centrala Dallas. Det är en händelse som knappt går att undvika om man tycker om att se på film. Flashpoint (1984), In the line of fire (1993), Executive Action (1973), Ruby (1992) och givetvis Oliver Stone´s JFK (1991), alla är mer eller mindre lyckade filmer som på ett eller annat sätt vinklar händelser och försöker suga musten ur allehanda konspirationsteorier.

I Parkland får vi se mordet från en synvinkel vi aldrig sett förut. Från alla runtomkring. Från människorna som just denna dag gjorde sina vanliga sysslor men som just den där dagen blev sysslor dom aldrig kom att glömma. Den enda vi aldrig riktigt får se är presidenten själv, inte annat än som blodigt icke-fokus liggande på en brist i ett hysteriskt aktivt akutrum på Parkland Hospital.

Jag är inne i filmen redan första scenen och nittio minuter senare försöker den släppa taget. Det visade sig inte gå så bra. Jag satt med ståpäls på armarna under hela filmen, kände med den unga läkaren Charles James ”Jim” Carrico som först fick panik och sedan kämpade febrilt för presidentens liv när alla andra gett upp, med Abraham Zapruder som filmade hela händelsen, presidentens livvakter som vägrar låta kistan åka som bagage på flyget, med Lee Harvey Oswalds bror Robert som tvingas sjunka så omänskligt lågt när ingen kommer på broderns begravning och han får gå fram till paparazzimännen och be om hjälp med att bära kistan. Det sistnämnda är för övrigt filmens finaste scen. Hjärtskärande. Jag vill bara gråta.

Jag tänker mycket på JFK-filmen när jag ser Parkland. Jag tänker ”HA, Oliver Stone, det är SÅHÄR en film om mordet ska göras!” Det är så befriande att slippa alla artsy farsy sjuttioelva-klippningar-i-sekunden och alla tusenmiljoner karaktärer spelade av utklädda stora skådespelare. Men vänta, det är ju samma sak här, stora namn överallt i rollistan men ändå tänker jag inte på att det är skådisar, jag köper alltihop rätt av och filmen blir trovärdig in i minsta detalj för mig.

Jag såg filmen med Jojjenito och jag vet att han inte håller med mig här. Inte alls faktiskt. Han suckade under eftertexterna av helt andra anledningar än jag. Jag suckade för att jag inte ville att filmen skulle ta slut. Jag suckade för att jag hade en klump i bröstkorgen och för att tragedier sprider så många ringar på vatten. Det är så många som blir drabbade, som får sina liv förstörda i ett nafs och det är lätt att glömma det (här kommer det finnas länk till Jojjenitos recension när den är färdigskriven).

För mig är det här nästan en fullpoängare och det är den solklart bästa film jag sett om mordet på JFK.

Publicerat

NUIGULUMAR Z

Den andra filmen på filmspanarnas lördagshäng blev denna, filmen som kan beskrivas som en mix av Shaun of the dead, Powerpuffpinglorna, Ted och en alldeles för lång musikvideo. En fullt förståelig men ändå konstig beskrivning kan jag tycka trots att jag precis hittade på den själv.

Fruitvale Station är en bra titel på en film. Nu plötsligt heter den Last stop Fruitvale Station på svenska. Ain´t them bodies saints är en alldeles ypperlig titel och rätt enkel att uttala. Den heter A Texas love story i Sverige. Nuigulumar Z är en filmtitel som banne mig är omöjlig att uttala. Ändå heter den Nuigulumar Z, ändå, trots att den har världens coolaste undertitel: Lolita Gothic Battle Bear. Why?

.

Filmens första kvart sitter jag som förstenad i biofåtöljen med ett dum-smil på läpparna. Det är helt jävla ljuvligt galet! Färgerna, zombies, en pratande ceriserosa björn, japanska kvinnor som ser ut som småflickor med porslinshy, mangakänslan, ljudeffekterna, låtsasblodet och tempot. TEMPOT!

Wow! Kan nånting vara såhär fränt, tänkte jag och la till – i en hel film? Svaret är såklart nej. Jag visste det då och jag vet det nu, nånting som är såhär fräscht och vansinnigt till en början kommer snart att smaka otvättat apelsinskal. Jag kommer snart att få nog, känna mig mätt, jättemätt, spymätt, komatos, paltkoma, somna och jag hade så rätt. Det här hade kunnat bli väääärldens ballaste kortfilm. Första kvarten i kombination med sista fem hade varit tjugo minuter världsklassfilm att vara stolt över. Nu blev det istället en sockerchock jag aldrig riktigt hämtade mig ifrån.

Jag måste bara lägga till en sak. Det pratades efter filmen om det underliga i att dottern var så pass gammal och ändå blev genuint glad för en rosa nalle i födelsedagspresent. Jag tycker inte det är det minsta konstigt. Om jag så blir hundra år kommer jag uppskatta en smurf i present mer än en Louis Vitton-väska. Det har inte med ålder att göra, det har med smak.

Dom filmspanare som sett filmen och skrivit om den är Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer, The Velvet Café och Har du inte sett den.

Publicerat

BLUE CAPRICE

I lördags var det dags för novembers månads träff med Filmspanarna. Precis som förra året körde vi en heldag på filmfestivalen där Henke valt ut filmerna. Några av oss såg alla tre utvalda filmerna, några såg ett par och några ännu fler än tre.

.

Vad visste jag om filmen Blue Caprice innan jag satte mig i salongen mer än att Caprice är en bil och att den antagligen i filmen skulle vara blå? Jag visste ingenting.

Jag brukar vara tydlig med att jag gillar att se film som är ett blankt papper, där jag inte behöver brottas med förväntningar eller onödig kunskap i ämnet. I fallet Blue Caprice hade nog både jag och filmen tjänat på att jag vetat mer. Men hur skulle jag kunna veta att jag just i detta fallet hade behövt bemöda mig om att läsa på? Det går ju inte. Sånt vet man inte utan facit i hand.

Nu har jag i alla fall gjort min läxa. Filmen handlar The Beltway sniper attacks där John Allen Muhammed och Lee Boyd Malvo mördade tio personer i oktober 2002 genom att skjuta dom till döds via ett hål i bagageluckan på en – tadaaaa – blå Caprice.

I filmen är det Tequan Richmond som spelar 16-årige Lee som blir lämnad av sin mamma och hittar en fadersgestalt i Isaiah Washington som spelar John. Båda två är godkända skådespelare som gör det dom ska av manuset, men fan, det retar mig att jag inte visste att alltihop var sant. Jag tror jag hade brytt mig mer om vad som hände då, jag tror jag hade försökt förstå mer, JAG TROR JAG HADE KUNNAT HÅLLA MIG VAKEN DÅ JUUE.

Filmen är nämligen gräsligt sömnig men snyggt filmad och scenerna från Antigua var extra fina. Jag fick lukten av tonfisk på burk i näsan. Jag var nämligen där dagen efter en tyfon typ skövlat hela ön, alla restauranger var stängda och det enda någorlunda middagsätbara (om man inte ville äta nötter eller billig choklad) som gick att hitta var pasta som behövde en koktid på 35 minuter och tonfisk i olja. Men jävlarns, det var vackert och varmt i havet även om det låg nedfallna palmer över hela ständerna.

Jahapp, det var mitt bestående minne av filmen det. Några scener från Antigua och tonfisk i snoken. Inte speciellt bra betyg för filmen och uruselt betyg för mig. Jag är en dålig dålig filmbloggare som inte gjort min läxa, en läxa jag inte ens visste att jag hade.

Filmspanarna som också såg filmen var Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito,  Har du inte sett den, Fripps filmrevyer och The Velvet Café.

Publicerat

THE LIFEGUARD

.

.

.

.

Allt, precis allt jag skrev i min lilla introduktion till american independent-filmer stämmer in på The Lifeguard. Den är nästan skrattretande gjord efter Formulär AI. Eller nästan förresten, stryk det ordet.

The Lifeguard är Liz W. Garcias första film. Hon har både skrivit manus och regisserat, hon är dessutom född 1977. Det sistnämna är intressant ur en enda synvinkel, hon var nämligen produktionsassistent under inspelningen av Mördartomaterna kommer tillbaka, en film som gjordes 1988. Kaxig erfarenhet för en elvaåring!

The Lifeguard handlar om Leigh (Kristen Bell), en 29-år-och-tio-månader gammal kvinna med redig trettioårskris som är tillsammans med en redan upptagen man. Hon får nåt depressivt ryck, drar från jobb och storstad till sitt barndomshem i en mindre stad, flyttar in hos föräldrarna, får jobb som badvakt och inleder ett förhållande med en 16-årig kille som beter sig mognare än hon själv.

Första halvan av filmen  imponerar inte alls på mig, andra halvan däremot. Den lägger in en mycket högre växel efter halva speltiden och eftersmaken är riktigt god. Kristen Bell imponerar på riktigt. Jag är så van att se henne i rent komiska roller, här är hon mer… vanlig. Inget smink, okammat hår, visar känslor både högt och lågt och det är jättehärligt att se. Mamie Gummer är såklart också bra som Leighs kompis som försöker bli gravid tillsammans med sin inte-alltför-härliga äkta make. Såklart skriver jag, för det är såklart för oss alla som gillar Meryl Streep. Nu ska man inte jämföra föräldrar och barn men dom är så otroligt lika rent utseendemässigt att det är omöjligt att inte jämföra.

Nåt som slog mig är det underfundiga användandet av alternativa ljud i filmen. Jag märkte av det flera gånger men allra tydligast var under en ganska tuff scen när Leigh ska försöka trösta en viss person. Man hör ingen dialog, bara musik och musiken är svagt ackompanjerad av ljudet av en förtöjd båt som slår mot en brygga. Det blev nästan meditativt, båtljudet, det svaga plasket, det gav ett lugn till scenen som känns otroligt smart genomfört.

The Lifeguard är nittio minuter åldersfokuserat lågmält drama med några smaskiga sexscener mellan en kvinna som om hon var man skulle kallas gubbsjuk och en pojke som om han var flicka antagligen skulle kallas hora. Det finns lite att fundera på där.

Henke har också sett filmen.

Publicerat

HORROR STORIES II

Den andra filmen på gårdagens Horror Night var den sydkoreanska skräckfilmen Horror Stories II. Det var bara en snabb bensträckade mellan film ett och två och betydligt mer prasslande av chipspåsar under film två än den första men framförallt var det en doft av välbehövlig Red Bull som spred sig i den syrefattiga salongen. Själv nöjde jag mig med att pilla ur linserna och sätta på mig glasögonen. Ögonen började bli skapligt trötta och svidiga, klockan var ändå strax efter 01 nu och jag hade sett film sedan 11.30. Detta var dagens femte film.

.

Filmen drog igång med buller och bång och jag började skratta helt okontrollerat. En av filmens medarberare hette nämligen Won-kuk och mer än så behövdes inte för att min trötta hjärna skulle få den energiska skrattinputen som den behövde för att orka se en film till.

Horror Stories II är egentligen horror stories gånger tre. Tre halvtimmeslånga (på´t ungefär) historier som är mer eller mindre läskiga och mer eller mindre sydkoreansk slap-stick-humor. Första filmen handlar om två bergsbestigande kompisar och en Snickers, film två handlar om tre unga tjejer som råkar ut för en bilolycka och film tre handlar om en nybakad lärare som behöver hjälp för att undvika helvetet.  I korta drag alltså. Men det räcker så.

Jag hoppade till några gånger för vad är en sydkoreansk skräckis utan välkammade flickor och krypande män med förvridet ansikte i närbild, jag skrattade några gånger för när är väl prutthumor mer välkommet än när en livrädd lärare just undkommit döden i en hiss, jag sonade ut några gånger under film två när det blev som mest övernaturligt och plinkades på små klockor och tändes rökelse i nåt som kändes som alltför många minuter. Jag gjorde mycket men jag somnade inte. Jag var inte ens i närheten.

Jag kan inte påstå att jag är det minsta bevandrad i det koreanska språket men jag tror mig kunna utläsa dålig Google translate när jag ser den. Filmen var textad på engelska och översatt så illa att publiken ibland skrattade åt meningarna som stod på duken, ibland bara felstavad, ibland med gigantiska syftningsfel. Jag tror att det hade varit ett plus att se filmen med svensk text.

Jag hade en härlig stund i biografen framför en film som inte kommer ge mig några bestående men annat än att jag kommer tänka på den när jag ser en Snickers. Både bra och dåligt betyg för en skräckfilm kan tyckas men ibland är lagom alldeles nog.

Publicerat

CARRIE

I natt var det Horror Night på filmfestivalen. 23.30 drog det igång på ett skräckpimpat och välbesökt biograf Sture och det var tre filmer på schemat. Först en surprisefilm, sen Horror Stories II och sen Goldberg & Eisenberg. Jag hoppade den sista men såg dom andra två.

Det tisslades och tasslades och vilken film som var överraskningen. Carrie var förhandssnackisen, själv hoppades jag mer på You´re next men den här gången var biografen inte fulltapetserad med filmaffischer på utvald film, inte heller sas det innan visningen började vilken film som skulle komma så ingen av oss hade egentligen någon aning. Filmen bara började och direkt när jag såg Julianne Moore förstod jag. När titeln visades i stora röda bokstäver på duken och alla förstod applåderades det i salongen. Jättehärlig stämning!

Jag hade tänkt se om Carrie från 1976 innan jag såg den här nya versionen men det hanns inte riktigt med. Med facit i hand kanske det var lika bra. Jag har bara sett originalet en enda gång och det var väldigt länge sedan, minnet är inte tillräckligt färskt för att jag ska kunna jämföra på ett korrekt sätt men den känsla jag har av första filmen är väldigt lite lik känslan av denna. På gott och ont.

Carrie anno 2013 är urtypen av en modern collageskräckis. Grundhistorien är (såklart) densamma som i originalet men nu finns det ännu värre klasskompisbitcher och accessoarer i form av mobiltelefoner som tar mobbing till en helt annan nivå. Carrie White är lika svag som hon är stark, lika förstörd av sin sjukligt religiösa mor (Julianne Moore) som hon är medveten om att mamman har är galen, lika fel i sina heltäckande flanellkläder som hon är vacker i egensydd balklänning. Hon är en komplex liten flicka och vem kan vara bättre på att spela denna udda tonårsflicka än den udda tonårsflickan personifierad: Chloë Grace Moretz.

Det finns ganska mycket i den här filmen som inte är bra. Framförallt tycker jag det är för mycket flygande grejer, för mycket effekter, för överdrivet, för mycket ”titta-vad-viiiii-kan-nu-som-inte-gick-att-göra-1976”. Jag minns originalet som betydligt mer jordnära även om berättelsen handlar om en flicka med övernaturliga krafter och den här filmen hade vunnit på less i more. Filmen är bra, den har en skön nerv ända fram till sista fjärdedelen då den ballar ur fullständigt men fram till dess finns det en hel del jag gillar.

Jag gillar Chloë Grace Moretz, såklart gör jag det. Hon är ljuvlig, hon är begåvad och hon är som klippt och skuren för den här rollen. Jag gillar att Julianne Moore fick rollen som mamman. Jag gillar att hon brukar spela snäll/schysst/normal och att hon är precis motsatsen här, det gör karaktären ännu mer ruggig. Jag gillar Ansel Elgort som spelar snällisen Tommy, jag gillar Gabriella Wilde som Sue Snell och jag kan inte säga att jag gillar Portia Doubleday som Chris men hon är duktig på att spela vidrigt dryg och elak.

Men min absoluta favorit i den här filmen är Judy Greer som gympaläraren Miss Desjardin. Jag gillar Greer som skådespelare men framförallt gillar jag Desjardins mänskliga badassattityd. Jag kan andas när hon är i bild och jag ÖNSKAR att fler lärare orkade, ville och vågade ta ställning på det sätt som hon gör. Att ha nolltolerans mot mobbing i skolorna ser fint ut på pappret men hur många lärare vågar ta fajten när det bränner till på riktigt?

Helhelsintrycket av Carrie som film är okej men inte mycket mer än så. Inramningen med Horror Night och trevligt sällskap gör att betyget slår över till godkänt men jag är medveten om att filmen sedd på TV hemma antagligen inte fått mer än en tvåa. Samtidigt är det befriande att se snälla människor utan baktankar i en skräckfilm som denna.

Publicerat

TOUCHY FEELY

Genren American Independent har en alldeles egen sektion på Stockholms filmfestival. Har du mot förmodan aldrig hört detta ord förut så kan jag skämtsamt och förenklat förklara det som filmer med liten budget, stort hjärta, många tajta t-shirtar med finurligt tryck, urtvättade flanellskjortor, okammade och inte alltid nytvättade kalufser och alternativ plinkmusik i bakgrunden. Kulören du ser på filmaffischen nedan är också väldigt vanligt på filmkaraktärernas väggar, den där Roy Andersson-folktandvård-50-tals-smutsretrogrönblågrå. Fin färg tycker jag.

.

Abby (Rosemarie DeWitt) är massös, duktig på sitt arbete och nöjd med livet nykär som hon är. Pojkvännen Jesse (Scoot McNairy) är så förälskad i Abby att han redan efter en kort bekantskap frågar om hon vill bli hans sambo, mitt under en släktmiddag då dom just gökat på toaletten.

Abbys bror Paul (Josh Pais) är en lågmäld och lite kuvad  tandläkare som driver en egen praktik med dottern Jenny (Ellen Page) som outbildad tandsköterska. Att säga att det är fullt ös på businessen är att överdriva en hel del, det löses mången korsord och spelas många partier patiens bakom den lilla receptionsdisken.

Som sagt, det här är en american independent-film. Det händer inga världsomvälvande saker, det finns inga storvulna effekter, det pratas i samma ton filmen igenom och ja, den är väl som livet är mest – lite smågrått med svaga ups-and-downs. Det som gör om en sådan här film funkar för mig är helt och hållet känslan. Om den har ”det” eller inte. En american independant utan ”det” är bland det tråkigaste man kan se. Herregud, vem vill se film som är hästlängder tristare och mer realistiska än sitt egna liv? Ska inte film vara en flykt från verkligheten, en chans att se något nytt, att lära sig något?

Nja… jo….kanske. Oftast. Men när en film som denna är riktigt bra så spelar det ingen roll. Rollkaraktärerna blir som ens goda vänner och jag vill inte gå hem från festen. Eller fest förresten, här är det ingen fest, det är typ tisdagmiddag med uppvärmda potatisbullar och lingonsylt men jag bryr mig inte, jag vill vara kvar, jag vill hänga mer, prata mer, umgås mer. 

Touchy Feely är skriven och regisserad av Lynn Shelton som även gjort Humpday ( ej sett) och Your sister´s sister (mitt betyg 1/5) samt agerat i filmer som Safety not guaranteed (mitt betyg 2/5) och Prince Avalanche (mitt betyg 1/5). Utan att överdriva är hon inte nån av mina självklara filmiska favoriter, däremot hade både hon och jag en bra dag i varandras sällskap. Den här filmen är nämligen riktigt bra. Ett myspystips, helt klart!

Henke har också sett filmen. Gillade han den lika mycket som jag?

Publicerat

CRYSTAL FAIRY

Som det ser ut i mitt filmschema just nu så är Crystal Fairy den enda film jag kommer se från sektionen Latin Visions, filmer från Spanien, Portugal och Latinamerika. 

Vis av både egna erfarenheter och andras känns det som att beskrivningarna av denna sektions filmer är dom som stämmer sämst med verkligheten. Glömmer aldrig den columbianska filmen All your dead ones som jag trodde var en skräckfilm.

.

Efter en rockad i filmschemat blev det en knarkig Michael Cera på roadtrip genom Chile istället för sydkoreansk skräckfilm i torsdags kväll. Så kan det bli ibland.

Jag är lite nykär i Michael Cera efter att jag såg honom i This is the end. Jag tycker han var otroligt bjussig där och visade sina allt annat än trevliga sidor. När jag läser om Crystal Fairy på filmfestivalens hemsida står det ”Äntligen bryter Michael Cera med sin snälla pojkimage. Här är han en sunkig man på resande fot i Chile som har siktet inställt på San Pedro-kaktusen, en ovanlig hallucinogen drog.” Vadå äntligen? Gjorde han inte just detta redan i This is the end? Och är han verkligen så himla sunkig här? Han klagar ju på att Crystal Fairy (Gaby Hoffman) luktar och behöver duscha, hade han känt hennes lukt om han varit toksunkig själv?

Gaby Hoffman kräver kanske en liten presentation? Sina första elva år bodde hon på Chelsea Hotel i New York tillsammans med sin mamma och syster. Tänk, hotellfrukost varenda dag! Som liten spelade hon med i Sömnlös i Seattle, Drömmarnas fält och Mannen utan ansikte och nu när hon är 31 får hon spela kvinnan utan kläder. Japp, så är det.  Hon är helnäck under stora delar av filmen, frivilligt ska kanske tilläggas. Hon tar självmant av sig kläderna när hon får chansen och kallas efter det ”Crystal Hairy” av sina fyra manliga medresenärer. Om det är roligt? Inte speciellt. Om det är nödvändigt? Inte alls. Inte för historien. Jag fattar inte meningen med det alls faktiskt men det finns kanske nån smart baktanke som jag inte kan genomskåda.

Jamie (Michael Cera) provar allehanda knark, jag vet inte om filmen kan beskrivas kortare och mer korrekt än så. Han är i Chile, förstår inte språket särskilt bra och han får lite nya kompisar som hjälper honom leta efter den stora balla knark-kaktusen. Filmen är lite tjommig, lite fnissig ibland men framförallt är den helt okej som tidsfördriv. Han funkar som knasboll, Michael Cera. Jag tycker filmen är helt okej men jag kommer antagligen aldrig att se om den. Den informationen behöver inte läsas som något negativt, den är helt enkelt bara krass.