Etikett: 2013

Publicerat

SNABBA CASH – LIVET DELUXE

Att återigen och en sista gång få se JW och Jorge på film, alltså, det går att ha sämre fredagkvällar. Många med mig måste ha tyckt detsamma för den stora salongen var fylld till bredden av förväntansfulla biobesökare.

Första filmen kom 2010, andra 2012. Jag har sett båda men gick och såg filmen med en kille som inte sett någon av föregångarna. Det kändes vanskligt men det visade sig vara lugnt. Det blev desto värre för mig.

Filmen börjar med en snabb ”förklaring” av karaktärerna, kanske för att friska upp minnet på såna som jag eller bjussa på nån form av bakgrund till dom som inte har nån aning om vilka alla är. Tanken är god, genomförandet hafsigt. Det är så mycket text att inte ens en snabbläsare som jag hinner med allt, kanske för att texten ibland är högerställd, ibland vänsterställd OCH att det används olika typsnitt OCH att det samtidigt visas bilder som man känner att man borde titta på – samtidigt. Rörigt värre alltså.

Men förtexterna visade sig bara vara början av nåt som i mina ögon är bland det rörigaste och sämst klippta jag någonsin sett på bio. För det första så är grundhistorien spretig. Flera olika historier ska vävas samman, det klipps in scener från föregående filmer, det hoppas i tid och flera gånger hänger jag inte med. Det blir luckor som kanske egentligen inte är ologiska men som på grund av illa klippning blir just det. Sen är det rent av klantigt att presentera den nya karaktären Martin (Martin Wallström) som just Martin i flera scener och sen hux flux referera till honom som Hägerström. Har man inte läst boken eller sett trailern vet man inte vem som åsyftas och frågetecknen duggar tätt i salongen.

Filmen kryllar av barnsjukdomar, sånt som helt enkelt inte får finnas i denna typ av film. Under en rån-scen (viss spoilervarning utärdas här!) ser Jorge till att två män ligger ner på golvet genom att trycka till dom i ryggen med ett vapen. Männen ligger då mitt i lokalen. I scenen efter står samma män längst bort i lokalen, lutade mot ett trappräcke av metall och det är väldigt oklart hur dom kom dit. Jorge skulle ju skjuta dom om dom rörde sig, inte fan reser man på sig självmant  i det läget – mitt under ett rån – och ställer sig en bit bort?

Det är väldigt många bitar jag inte får ihop, det är många gånger jag tänker ”meeeeh lägg aaaaav, försök lura nån annan”, det är helt enkelt en film som i mina ögon inte är ett värdigt avslut på denna trilogi. Den enda som gör filmen sevärd är Matias Varela. Han gör Jorge till en mänsklig snubbe, så väldigt lätt att tycka om att jag orkar bry mig ända till slutet. Den stencoola trumslagarmusiken som matas på i dom spännande scenerna hjälper till att få upp pulsen från komatos till vaken men det är banne mig inte mer än så. Inte ens mitt favvo-balkan-husband Andra Generationen som gjorde ett inhopp som Radovans inhyrda liveband gjorde mig genuint glad, vilket dom alltid lyckas med annars.

Sen är det det här med språket. Mycket av dialogen är på spanska. Detta är textat på svenska. Jag kan ingen spanska alls, ändå tyckte jag mig förstå betydligt mer av den spanska dialogen än jag gjorde med den svenska. Jag satt alltså i mitten på rad tre, det var väldigt hög volym och jag har i princip perfekt syn (med glasögon). Jag såg bra, jag hörde ljudet högt och tydligt och jag kunde läsa på läpparna, ändå gick det inte att höra mycket av det som sas – på svenska. Kom igen, texta hela filmen. Ge folk en chans att höra vad som sägs! Det är svårt nog att hänga med i filmen som det är, sluddrig artikulering är som lök på laxen.

Jag är helt enkelt besviken, jag är tom och jag är lite betuttad i Matias Varela. Det är själva essensen av detta inlägg OCH ungefär detsamma som jag hörde många muttra om på vägen ut från salongen. ”Den var ju inte alls sådär bra”, hörde jag en tjej säga och pekade på den upphaussade tidningsannonsen med mängder av plus, getingar och andra betygsgrunkor. Jag håller med. Den är inte alls sådär bra. Egentligen är den inte bra alls.

Publicerat

THE PACKAGE

Ibland skruvar det till sig i huvudet rätt ordenligt och den film man tror sig få se är nånting helt annat än det hjärncellerna kokat ihop sig om. Som att jag läste på tok för snabbt och fick The Package till att vara en actionfilm med Sagan om ringen-Sam Sean Astin och Dolph Lundgren. Vilket kockobello filmpar, tänkte jag. Vad spännande! Det här kan ju bli nånting alldeles extra. Men vem är den skäggige snubben?

Ibland är man mer dum i huvvet än annars. Det tog mer än halva filmen innan jag insåg att det nog inte kommer nån Samwise Gamgee med värstingpuffra och är en tre äpplen hög flamstramsig sidekick till tuffe Dolph. Det stod nämligen inte Sean Astin på fodralet, det stod Steve Austin och det är en jävla skillnad. Det är skillnad på ungefär fyrtio centimeter både i längd och bicepsdiameter. Steve Austin såg jag häromveckan i Grown-ups 2 och för lite längre sedan i Expendables  så jag vet precis vem den där wrestlingmannen är. Ändå klickade det inte. Så svindumt egentligen.

The Package innehåller precis allt som en B-actionrulle ska göra. En simpel historia, gärna om hämnd och nån bror som ska skyddas. Det är vältränade gubbs i huvudrollerna varav den ena (Austin) är barbröstad en hel del procent av speltiden och dom få sekunder det är en kvinna med i bild så är hon tunt klädd och het. Det enda nyskapande med denna film är att den förföriska flickvännen till Tommy Wick (Austin) lyckas få honom på fall till tonerna av Eric Saties Gymnopedie. Uppfriskande och gulligt tycker jag. Det mer logiska hade varit November rain med Guns N´Roses.

The Packade är en charmig liten skottskadad bagatell. Direkt bortglömd men med en eftersmak av att Steve Austin smakade godare än Sean Astin hade gjort i samma situation.

Publicerat

I GIVE IT A YEAR

Nat (Rose Byrne) och Josh (Rafe Spall) gifter sig hipp-som-happ efter en kort bekantskap. Olika som dag och natt är det ingen som tror på deras äktenskap och Nats syster (Minnie Driver) säger dom bevingade orden lagom till bröllopsvalsen: Jag ger det ett år. Max. Dom själva är dock fast beslutna att det här är rätt och det är ju fint. Och bra. Och så. Men blott sju månader senare är äktenskapet i gungning. Det blev inte riktigt som dom trodde med kärleken. Det kan ju bli så ibland.

Däremot ger dom inte upp, vilket jag som tittar känner som mycket märkligt. Dom verkar ju inte tycka om varandra, inte alls faktiskt och när dom sitter hos den ännu mer märkliga familjerådgivaren och berättar om sina problem och rådgivaren beter sig så konstigt kan jag inte förstå att dom inte reser sig och går. Istället fortsätter dom prata. Och prata. Och prata. Själv suckar jag. Jag förstår ju inte nånting, är folk såhär knasiga?

Nat arbetar i pumps, Josh skriver på en bok som det aldrig blir nåt av. Dom har familjer från helvetet och ouppfostrade vänner vars plumpa skämt skulle få en bisonoxe att rymma från Kolmården om man tvingades höra skiten. Anna Faris Chloe är den enda karaktär jag känner att jag tycker om och det är inte en stor procent sett till hela persongalleriet.

Det är en mysko film det här. Inte dålig, men mysko.

Publicerat

42

1947 blev Jackie Robinson den förste svarte spelaren någonsin i Major League Baseboll (MLB). Han spelade då för Brooklyn Dodgers och hade nummer 42 på ryggen. Tio säsonger senare slutade han spela, fortfarande i Brooklyn Dodgers och med nummer 42 på ryggen. Filmens titel är således helt logisk och har ingenting med Liftarens guide till galaxen att göra (halloj ni unga killar på tunnelbanan som slog era kloka huvuden ihop och försökte diskutera er fram till varför denna film heter just 42 – hört talas om Google?).

42 handlar alltså om Jackie Robinson och hans liv, fenomenalt porträttlikt spelad av Chadwick Boseman. Han känns så rätt igenom hygglig. En trevlig snubbe helt enkelt. Filmen genomsyras av samma anda, Harrison Ford som den modige visionären Branch Rickey och Nicole Beharie som Jackis genomgoa fru Rachel. Självklart är historien viktig att berätta, 1947 är trots allt inte såååå länge sen och rasfrågor är tyvärr ständigt aktuella.

Den 15 april varje år har samtliga spelare tröjnummer 42 för att hedra Jackie Robinsons minne. Det är bra tycker jag. Men i Jackie Robinsons fall var det lika mycket Branch Rickeys förtjänst som hans egen att han blev så stor som han blev, alla behöver vi någon som tror på oss, som peppar och ger oss välbehövliga chanser. Därför kan man få sig en tankeställare av den här filmen även om man inte gillar baseball. Fast gillar man baseball funkar den såklart ännu bättre.

En mysipysig snällistrea. Så får det bli.

 

Publicerat

FRANCES HA

Frances (Greta Gerwig) är kanske som vilken ung kvinna som helst – lite knasig, lite klok och inte så lite full av drömmar. Hon hankar sig fram som dansare fast hon kanske inte har hundraprocentig fallenhet för just detta, hon  är inneboende hos bästa vännen Sophie (Mickey Sumner, ja hon är Stings dotter) i en lägenhet i New York. När Frances pojkvän Dan får för sig att dom ska köpa flytta ihop och köpa nakenkatter får hon kalla fötter och det funkar för henne precis som det funkar i verkliga livet: ett beslut leder till ett annat, en sten sätts i rullning och en ny fas av livet drar igång oavsett vad man tycker om saken. För Frances är det Dan som blir reagenten, magnesiumbiten på kemilektionen.

När filmen skulle börja på Victorias största salong på Söder i Stockholm stod det en äldre man i gången på sidan av biofåtöljerna och pratade högt i sin mobiltelefon. Lamporna släcktes, gubben slutade inte prata och det blev början-till-lynchmobbstämning i salongen. Hallelujah! tänkte jag och ville krama alla. Det var många som i gemensam trupp motat ut gubben om han inte självmalt lämnat salongen och det är en reaktion jag saknat så många gånger i liknande situationer. Tyvärr visade det sig att flera av dom som skrikit högst var snabbast att själva kolla mobilerna, redan en kvart in i filmen var det viktigare att svara på sms än kolla på Frances vedermödor.

Men det är just det. Filmen. En svartvit pratig enkel liten film som handlar om allt och just ingenting, visst kan den uppfattas som tråkig av många, så tråkig att Candy Crush pockar på uppmärksamhet. Men jag ser också en handfull människor som lutat sig mot ryggstödet på stolen framför som om dom vill insupa filmen ännu närmare, ännu mer. Jag ser att den medelålders killen till höger om mig ler mycket och när han skrattar gör han det snällt och med hela kroppen. Filmen. Jag tror den kan ha den inverkan på människor. Den gör en mysig. Den får en att vilja drömma, att göra dumma saker, säga ogenomtänkta meningar om allt som faller en in, sova utan strumpor med vänner, bråka med idioter, försonas, se världen, boa in sig i det som för närvarande är ens hem.

Min dotter drömmer om New York. Hon vill bli en verklig Ally McBeal med allt vad det innebär av knepiga juridiska mål, arbetskamrater som utropar poughkeepsie och tvåhandsfattning runt varma starbucksmuggar. Frances Ha var ingen lätt film att se för henne. Den gav en tämligen verklig bild av New York, långt från flådiga advokatkontor, högklackade skor och perfekta ansikten och hon fick sig en tankeställare att vilja kämpa ännu mer för sin dröm om en vindsvåning med utsikt över Central Park och en advokatbyrå som endast hjälper kvinnor i nöd.

Drömmar är viktiga. Nej, drömmar är banne mig livsviktiga. Frances Ha hade sina,  jag har mina, Noah Baumbach och Greta Gerwig hade sina. Kanske var deras dröm att se manuset till Frances Ha bli verklighet. Det var en bra dröm som blev till en bra film. Jättebra skulle många andra säga men jag nöjer mig med bra. För mig är den nämligen bra, men utan prefixen ”bara”.

Publicerat

ATLANTIC RIM

Jag var arbetslös en period i mitten på nittiotalet. Jag gick till Arbetsförmedlingen och stämplade, hämtade Platsjournalen, sökte vartenda jobb jag var det minsta kvalificerad för men det var inte nog. Eftersom jag jobbat inom hemtjänsten tvingades jag söka alla jobb inom kategorin vård, alla, annars skulle jag nekas A-kassa. Jag använde mitt sunda förnuft och sökte inte arbeten som krävde sjuksköterskeutbildning eller högre men det var inte nog. Jag stängdes av. Anledningen var att jag vägrade söka jobb som narkossköterska på Södersjukhuset. Jag hade således inte aktivt sökt dom jobb jag tilldelades av Arbetsförmedlingen och då skulle jag inga pengar ha.

Skådespelarna i Atlantic Rim hade nog samma typ av arbetsförmedlare på sina respektive arbetsförmedlingar, enda skillnaden var att när dom sökte jobb dom var underkvalificerade för så sa arbetsgivaren ja. Och där stod dom. Förvånade och nervösa från första arbetsdagen till den sista.

När jag ser Atlantic Rim slår dig mig hur FRUKTANSVÄRT bra Pacific Rim är. Filmer som dessa som redan på manusstadiet pendlar mellan soptunna och lövtunn sörja är ingen enkel match att göra bra. Det krävs kvalificerat folk bakom varje spak. Atlantic Rim har lika många spakar som Pacific Rim men betydligt fler stackare som ska sköta grejerna.

Rätt man/kvinna på rätt plats, det är så simpelt egentligen – för alla utom på arbetsförmedlingen.

 

Publicerat

SCARY MOVIE 5

Det går alldeles utmärkt att göra sig lustig över Apornas planet, Paranormal Activity, Mama och Black Swan. Synd att filmskaparna bakom Scary Movie 5 inte gör just det.

Publicerat

WE STEAL SECRETS – THE STORY OF WIKILEAKS

Vem är Julian Assange? Är han vår tids Mick Jagger?

Jämförelsen är inte min, det är ett citat från en man i filmen men jag förstår tanken. Den australiensiska hackern Julian Assange blev en karismatisk linslus och förgrundsfigur för det som visserligen inte var ett rockband men väl en sajt för publicering av hemliga läckor – WikiLeaks.

Har man hängt med det minsta i massmedia dom sista sju åren så kan man inte ha missat WikiLeaks-hajpen. Sarah Palins privata mejlkonversationer, isländska Kaupthing Banks tvivelaktiga affärer, amerikanska soldater som attackerar civila i Bagdad och hemliga dokument från Irak-kriget, listan kan göras lång på sånt vi kunnat läsa om. Samtidigt är det Assanges sexövergrepp på två svenska kvinnor som främst finns i mitt minne. Hur han gömde sig på engelska landsbygden och nu på Equadors ambassad för att inte bli utlämnad till Sverige.

Oskyldig eller skyldig, jag vet inte och min åsikt angående hans agerande har inte med skuldfrågan att göra, jag tycker mest det är larvigt att gömma sig likt en räv i ett gryt. Det går tydligen bra att granska andra men inte att bli granskad själv. Osnyggt och fegt beteende om nån frågar mig. Jag gillar att även detta tas upp i dokumentären, att det ses som en del av hela WikiLeaks-Assange-larger-than-life-grejen.

Filmaren Alex Gibney har på ett lättillgängligt och smart sätt fått ihop historien och trots att jag till en början inte direkt kände engagemang så ändrades det fort och trots en speltid på 130 minuter så sackar filmen aldrig i tempo. Julian Assange är sannerligen en spännande snubbe men också läskig på nåt vis. Han har en mur av integritet omkring sig som som känns obehaglig, jag får sektledarvibbar från hans blick och jag kan förstå att kvinnor faller som furor för honom. Tyvärr. Han känns liksom inte som en hygglig kille.

Hur som helst, filmen är lång, snygg, intelligent och vältalig, precis som Julian Assange själv. Eller Lasse Berghagen om man så vill.

Jojjenito och Fripps filmrevyer har också sett filmen. Klicka in på deras bloggar för att se vad dom tycker.

Publicerat

ELYSIUM

Härom kvällen satt jag och en handfull vänner och diskuterade det här med den ariska medelklassen. Vi alla både arbetar och bor i områden i Stockholm där det i princip enbart bor arisk medel(och över)klass. Känslan är att så segregerat som Stockholm är nu har den här staden aldrig varit och det känns som att dom som bestämmer – den ariska medelklassen – är rätt nöjd med det. Det är skönt att bo i områden med likasinnande, det är lugnast så på nåt vis även om det innebär en tävling med grannen om snyggaste bilen, coolaste gräsklipparen, dyraste kläderna och mest perfekta barn. Det pratas om klasstillhörighet på sätt som jag knappt hört på trettio år och skillnaderna mellan dessa klasser ökar för var dag som går. Det här är inte science fiction, det här är verklighet.

I Varberg protesterar grannar mot bygget av ett gruppboende för utvecklingsstörda ungdomar, i en annan stad knackar grannar på dörren av rädsla för ett barn som inte ”är som alla andra”. När det pratas om natthärbärgen tycker dom flesta att det är viktigt och att det behövs men kanske inte på min gata, tänk om det skulle sitta nån lodis nånstans, lägenheten skulle ju sjunka i värde. När det urartar i förorten så är det ”dom” som bränner bilar, det är ”där borta” det är gängbråk, det är inte här det kastas sten på polisbilar. Bor du på rätt ställe kan du lugnt sova vidare på nätterna och utan samvetskval strunta i vad som är orsak och verkan. Bor du på fel ställe och skulle vilja flytta är det allt annat än lätt. En vanlig familj med ovanligt efternamn boendes i Vårby Gård som vill flytta till ett – på pappret – ariskt medelklassområde, det är banne mig lättare att flytta till Månen. Det här är inte heller science fiction, det här är verklighet.

När människor med psykisk ohälsa söker vård är det oftast inte vård dom får, dom får piller. En lösning på psykiska problem tar tid, kräver hjälp av utbildad personal och åtskilliga timmar av samtal samt eventuell förändring av livssituationer. Att stoppa i sig medicin är en hjälp men ingen hållbar lösning i längden. ”Ät dom här tabletterna, dom håller dig lugn/ångestfri/pigg/gör så du kan sova, hej, nästa!” När människor med fysiska problem söker vård kan man skratta sig lycklig om man har privat sjukförsäkring och därmed nyckeln till låset på fina sjukhuset. Garanterad snabb vård, inga vårdköer, inget knussel. Har du ingen försäkring men kan hosta upp pengar kan du köpa dig en plats. Har du varken pengar eller försäkring kan du prova att ringa Vårdcentralen och hålla tummen för en tid inom ett par veckor för att sedan få en remiss inom en månad (eller två) till rätt instans med förhoppning om att du självläkt innan och att du inte har ont nog eller råd att sjukanmäla dig från jobbet.

Vill det sig riktigt jävla illa, att du får en sjukdom som innebär en dödsdom, att du fysiskt inte kan jobba men att läkaren på Försäkringskassan som du aldrig träffat beslutar att du är frisk nog att jobba fast cellgifterna tär och dödsdagen – och med den dödsångesten – kryper allt närmare och du får besked att det finns jobb för ”såna som du”. Du borde kunna ligga ner och jobba, som  till exempel telefonförsäljare behöver du faktiskt inte nödvändigtvis sitta upp och säger du nej nu blir du utförsäkrad för alla ska jobba, alla ska med. Kvinnan i verkligheten som fick just detta besked dog fjorton dagar senare. Det här är inte science fiction, det här är Sverige idag.

Jag sitter i biografen och ser en film om planeten jag bor på. Jorden är en miljöförstörd överbefolkad sophög. Den välbärgade ariska medelklassen har flyttat till en rymdstation, en alternativ värld vid namn Elysium, en värld där luften går att andas, det är rent, snyggt, polerat, korrekt och alla har det gott ställt. Det existerar inga sjukdomar på Elysium. Alla invånare har en ”lagningsbänk” hemma, en form av röntgenapparat som kan bota alla möjliga och omöjliga sjukdomar och alla ser om sitt hus, ingen vill att arbetarna – jordmänniskorna –  ska komma dit upp. Dom är ju sjuka, fattiga, ”inte som oss”. Människorna som betalat dyrt för att leva på Elysium vill leva ifred i sin högkvalitativa likriktade livsmiljö utan inblandning av kreti och pleti. Det där är filmisk science fiction a la år 2154 men bortsett från röntgenprylen skulle det kunna vara nutid i vilket I-land som helst.

Neill Blomkamp har gjort en underhållande blockbustersciencefiction som är mer politisk än ledarsidorna i morgontidningarna och jag gillar det.  Jag gillar att han vågar ta ställning, för det är ingen som helst tveksamhet i att Elysium representerar USA och att Jorden är Mexico (eller att Elysium är världens samlade I-länder och Jorden är ett U-land). Det handlar om invandringspolitik, om sjukförsäkringar, om apartheid (precis som i hans förra film District 9), om människans värde och ovärde, om empati och egoism och allt är vrålsnyggt packeterat i en framtidsthriller som får mig att sitta och le som ett barn som just kommit på storheten med Lego.

Musiken pumpar på samma sätt som i Dark Knight Rises, effekterna är lika delar coola som oklanderligt gjorda och alla härliga småljud imponerar stort på mig. Jag är inte ett dugg förvånad att Matt Damon briljerar men han gör det verkligen. Han är en stor skådespelare – och människa – på många sätt (titta bara här. Vill du se långa versionen klickar du här). Trots att Jodie Foster inte är med så mycket så är hon kalas när hon är i bild, iskall och distanserad.

Det här är augusti månads filmspanarfilm och jag såg den med mina filmspanande vänner i lördags. Många i gänget hittade flera punkter i filmen att klaga på, sånt som kändes ologiskt, irriterande, enkelt, larvigt, klyshigt, rent fel och dumt. Några tyckte att filmen saknade etik, moral och politiskt budskap, att Blomkamp sjabblat bort sig. Jag satt och lyssnade på kritiken och undrade om vi sett samma film. För mig är Elysium inte det minsta banal. För mig är Elysium en underhållande blockbusterfilm som får mig att tänka på allt som är viktigt – för mig. Den får mig att ta ställning i mitt huvud för vilken typ av värld jag vill leva i.

För mig är Neill Blomkamp en frisk fläkt i regissörsträsket, en snubbe som tar ställning och som försöker göra skillnad på det sätt han kan och jag tror inte det är en slump att han fått med både Matt Damon och Jodie Foster på tåget. För mig är nämligen Elysium mer än ”bara” underhållning, det är ett statement och det känns som att samtliga inblandade i filmskapandet tycker som jag.

Jag sitter och tittar på en film som utspelar sig hundrafemtio år framåt i tiden och det känns som om jag är där. Jag är inne i filmen från första sekund till den sista och jag har inget problem med någon del av storyn. Eventuella glapp köper jag med hull, hår och glädje.

Jag tittar på en hollywoodskapelse som haft 100 000 000 dollar i budget och som får mig att tänka på ett gruppboende i Varberg.  Hur ofta händer det?

 

 

 

Läs gärna vad resten av Filmspanarna tycker om filmen. Jag misstänker att åsikterna skiljer sig åt rätt rejält. Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer, The velvet café, Fredrik on film, Har du inte sett den, Filmparadiset och Movies-Noir.

Publicerat

STRAIGHT A´S

När en film leder till en annan kan det ibland vara medvetet men lika ofta omedvetet.

Sex lektioner i kärlek ledde mig till den här filmen, eller indirekt – Ryan Philippe. Att en sån väldans bra skådis kan spela över på det sätt han gör här är imponerande. Detsamma gäller Anna Paquin, fast tvärtom. Hon underpresterar i det tysta. Luke Wilson är väl oftast blek?

Menlös film med barnskådespelare som försöker sitt yttersta, men dom funkar inte dom heller. Jag vet inte om jag är besviken på filmen, jag tror inte det, jag hade inga förväntningar innan jag såg den och inget vettigt att tillföra efteråt heller.

Publicerat

MOVIE 43

HAHAHAHAHhaaahahHAHAHA! Va fan ÄÄÄÄÄR det här? Vad var det jag såg? Såg jag det jag tror? HihHAhahhahahahaa! Nåt så överjävla galet har jag aldrig sett förut, jag är heeeeelt slut, helt mentalt sönderskrattad.

Okej. Jag backar bandet lite, jag ska försöka bena ut det här. Movie 43 är en episodfilm. Bob Odenkirk, Elizabeth Banks, Steven Brill, Steve Carr, Rusty Cundieff, James Duffy, Griffin Dunne, Peter Farrelly, Patrik Forsberg, Will Graham, James Gunn, Brett Ratner och Jonathan van Tulleken har regisserat varsin liten del, varsin liten film-i-filmen där den ena filmen är sjukare/roligare/galnare än den andra. Stilmässigt påminner Movie 43 mest om Dum & Dummare, Den där Mary, Kingpin och alla dom andra Bröderna Farrelly-filmerna men lägg dom filmerna i en gryta och koka ihop dom med allt du kan komma på PLUS allt du INTE kan komma på så får du en försmak av den här filmen.

Jag är fullt medveten om att det här är en av dom mest sågade filmerna i modern tid om man läser recensioner – vilket jag gör ibland – och om man litar på recensioner – vilket jag sällan gör. Jag bildar helt enkelt min egen uppfattning om filmen och den är otroligt simpel:

1. Hyr filmen. Är du misstänksam kan du alltid göra diskrensning på den delen av hjärnan som innefattar god smak innan du trycker på play.

2. Se dig omkring. Tycker du det är pinsamt att se underbältet-kiss-å-bajs-å-och-nakenhumor ihop med svärmor/barnen/nån annan – se filmen själv.

3. Öppna ögonen, titta på filmen.

4. Skratta.

Enklare än så blir det inte. Roligare än såhär blir det inte heller. Jag har fan kramp. Det var banne mig läääänge sedan jag hade såhär kul. Och det var inte bara nyhetens behag. Jag har sett filmen två gånger och den höll även andra gången  – och imorgon blir det en tredje.

[Svensktips! Håll lite extra koll på reklamfilmen för Tampax (efter typ halva filmen). Den är regisserad av Patrik Forsberg och skriven av samme Forsberg samt Olle Sarri.]

[Tips #2. ”Under” detta inlägg kan du se namnen på en del av alla skådisar som är med i filmen. Det är en lika imponerande som annorlunda som häftig samling men det roligaste kanske är att inte veta, att bara låta sig bli överraskad i scen efter scen?]

Publicerat

DEN SOM SÖKER

”Men jag vet inte vad jag ska säga riktigt”  säger prästen Olof (Claes Ljungmark) i en scen i filmen och SOM jag håller med honom. Jag vet inte heller vad jag ska säga och än mindre vad jag ska skriva. Min hjärna är liksom helt…blank.

När jag gick i lågstadiet hade vi en stencileringsapparat på skolan, sen sån man satte originalpappret i och sen snurrade mekaniskt med handen på ett handtag så kom det ut kopior med lila text. Jag känner mig som en lila kopia just nu. Det känns sällan svårt och nästan aldrig tungt att skriva blogginlägg men när jag sett en svensk film och jag tycker precis samma sak som jag gjorde om den förra svenska filmen jag såg då är det bra segt. Så jädra enahanda.

Det är samma problematik, samma ”fel” och svagheter som gör att filmen inte funkar. Jag orkar inte ens dra listan igen. Jag önskar bara så himla mycket att det fanns fler regissörer, manusförfattare och filmkonsulenter som vågade tänka utanför lådan. Jag VET att money rules men det är en tröttsam förklaring.

Josephine Bornebusch är filmens ena ljusglimt. Den andra är att den inte var så lång.

Publicerat

SKYTTEN

Det ska vara danskar för att göra nåt sånt här.

Skytten är en film på nittio minuter som i svenska händer hade blivit en miniserie på fyra-sex-åtta avsnitt  och det hade inte hänt ett dugg mer i den svenska serien än i den danska filmen. Nu säger jag inte att den svenska modellen hade varit fel, tvärtom. Jag hade gärna sett att den danska filmen var längre, eller att den hade gjorts som en dansk TV-serie, för jag vill se mer.

Grundhistorien är att det är val i Danmark och partiet som vinner gör det på grund av miljötänket. När detta miljöparti sedan visar sig vilja borra efter olja utanför Grönlands kust i samarbete med USA så börjar demokratiklockorna ringa i landet. Får det gå till såhär? Vad är vallöften värda? Stämmer siffrorna som statsministern lägger fram, är borrningen verkligen så ofarlig som det sägs?

En som vet att siffrorna ljuger är Rasmus (Kim Bodnia), en man som forskat i området i åratal. Han tar beslutet väldigt personligt och väljer att kontakta den politiska reportern Mia (Trine Dyrholm) för att sätta stopp för regeringen.

Filmens karaktärer är samtliga väldigt välskrivna och mångbottnade och det är det som gör att jag hellre hade sett dom i en längre serie än ”bara” såhär. Det blir onödigt ”avsnoppat” och förenklat. Mia och Rasmus är inga enkla människor (finns det sådana?), dom har många strängar på sina lyror och jag vill veta mer om dom, om bakgrund, om tankar och funderingar. Speciellt sidohistorien om Mias privatliv känns väldigt intressant. Jag fascineras över att manusförfattaren fick in så pass mycket information på nittio minuter men eftersmaken är ändå…sådär. Det kunde ha blivit så jädra bra det här. Ju. Nu blev det lite hackat, lite malet och lite för lite Kim Bodnia.

Publicerat

THE PURGE

Det är ett USA där kriminalitet i princip inte existerar. 364 dagar om året går invånarna omkring i ett snällisland och bara sköter sig. Den 365:e dagen däremot, den dagen är The Purge – utrensningen. Tjugofyra timmar där alla brott är tillåtna utan straff som följd, tjugofyra timmar där det gäller att hålla sig borta från gatorna, låsa in sig, försöka se till att dom närmaste är i säkerhet.

James Sandin (Ethan Hawke) säljer svindyra säkerhetssystem och har blivit rik på sitt arbete. Det svider i ögonen på dom missunnsamma grannarna men det kan familjen Sandin strunta i. Dom har varandra. Pappa James, mamma Mary (Lena Headey), sonen Charlie (Max Burkholder) och dottern Zoey (Adelaide Kane), dottern som i smyg dejtar en lite äldre kille mot pappans vilja.

The Purge verkar som sagt vara en företeelse som enar landet, det känns som om den absoluta merparten av amerikanerna tycker att det är ett bra påhitt. När jag ser filmen tänker jag att det egentligen bara är en sjuk förlängning av rättigheterna och vapenlagarna som finns nu. Blir du påhoppad/anfallen/beskjuten/rånad så får du skydda dig med alla till buds stående medel. Det går att peka på självförsvar bara fel person ringer på dörren om du trodde dig kunna ana ett vapen i fickan eller att en person med uppdragen kapuschong går en promenad genom grannskapet och du ”råkar” skjuta hen till döds. Det är så mycket av USA´s självklara rättigheter som jag ser som ren science fiction och händelser man läser om som borde vara en manusförfattares fantasier och inte den verklighet det faktiskt är.  När jag ser en film som The Purge så får den liksom fler dimensioner än att enbart passera som vilken skräckthriller som helst. Och det är det som gör den så bra.

The Purge är på sina ställen ganska otäck men den har även en handfull lättgenomskådade och icke fungerade skulle-vara-jump-scares-scener. Jag får en känsla av att den inte är riktigt genomarbetad varken i manus, klippning eller regi. Det fattas den där sista stitsen. Det finns inget snöre på det fint inslagna paketet, ingen marmelad till dom nybakade sconesen, ingen mascara trots festsminkning – och det är synd. Och onödigt. För filmen i sig är absolut bra som den är – men – den hade kunnat bli nånting oliiidligt spännande med den där sista växeln ilagd.

Jag är helt solklart stensäker på att det kommer en The Purge 2. Om det är bra eller dåligt får framtiden utvisa men så länge det inte röstas fram en amerikansk president med lägre IQ och EQ än den där ekorren som bestämde förut så borde det inte kunna bli verklighet av filmen. Borde. Man vet aldrig. Det är ändå USA vi snackar om.