Etikett: 2013

Publicerat

THE HEAT

Att få vara med om känslomässiga uttryck i grupp i en fullsatt biosalong är verkligen ett ämne för sig.

Att se När lammen tystnar och kunna ta på den närmast elektriska spänningen i luften eller gå på Titanic och höra dom hundratals simultant snyftande människorna är filmupplevelser jag aldrig kommer glömma och visst finns det fler exempel, det finns väldigt många fler. The Heat igår var en av dom. Människor som skrattar tillsammans, främlingar som flabbar ljudligt och hjärtligt och som smittar sin granne och skratten blir till fniss som blir till hostningar eller hickningar och för att till slut förvandlas till en enda skön känsla av….mys. Så var det igår. Så kan det gå när man parar ihop två riktigt skojiga skådespelare och låter dom härja fritt.

Melissa McCarthy och Sandra Bullock kanske känns som en udda duo på pappret men det behövs bara ett par scener med dom tillsammans för att jag ska känna att det klickar som fan. Både mellan dom två och mellan dom och mig. Den gode polisen och den elaka diton som tvingas samarbeta för att lösa ett viktigt fall är en ramhandling som vi sett tuuuuuusentals gånger förut men jag kan lova att det är första gången det gjorts på det här sättet.

Det som gör att jag charmas så mycket av filmen är att vissa scener känns som ren improvisation. Melissa McCarthy går loss fullständigt och hade hon haft en motspelerska med mindre självdistans hade hon kört över henne helt. Nu är det Sandra Bullock och henne kör man inte över så lätt, inte ens McCarthy. Tillsammans gör dom nämligen detta till en komisk liten pärla.

Jag såg när Göran Everdahl recenserade filmen i Gomorron Sverige och han sa att Sandra Bullock var som en fotbollsspelare som var där för att passa fram till målgöraren som i detta fall var Melissa McCarthy. I viss mån har han rätt, jag tycker dock att det i många scener även funkar precis tvärtom. Han sa även att filmen var rolig och där tycker jag definitivt att han har rätt. Vill man se en rolig film på bio så är det den här man ska se, inte Grown-ups 2 eller nåt annat crap.

Fan, jag vill också vara polis i Boston!

Another Bughunt har också sett filmen.

Publicerat

EGO

En svinytlig och självgod stekaryngling med musikdrömmar – Sebastian –  har lite för bråttom med mobilen i hand och springer rätt in i en vägskylt med huvudet före. Slaget ger honom om en hjärnblödning som i sin tur gör honom blind. Han får en ung ordinärt söt assistent – Mia – som kommer honom nära, en tjej som förstår att hon egentligen är ”för ful” för den blinde bratten så hon ljuger om sitt utseende för att ”duga”.

Då bratten genom en operation får synen tillbaka – häpp! – kommer det ju fram att tjejen ljugit OCH att brattens ego verkar sitta i synnerven för det är som att säga abrakadabra så blir han ett svin så fort han kan se igen.

Det är ett erbaremligt långsökt manus, det skådespelare (som grupp) som gör det dom ska, det är skön musik och framförallt är det Mylaine Hedreul som Mia som gör att filmen är så pass sevärd som den är. Hon utstrålar vänlighet, värme och vanlighet och tack gode gud för det. Utan henne hade filmen varit som att hoppa jämfota barfota i en vattenpöl, halka på en snigel och få ett ofrivilligt kallbad – och stukad fot.

[Kuriosa: Filmspanarkollegan Fredrik on Film har en liten roll i filmen. Det var kul att se.]

Publicerat

PACIFIC RIM

Det var länge sedan jag såg så många bleka datanördar med hoodies i en biosalong. Det doftade energidryck, snus och trivsam billig deo och det var en mysig stämning. Det låg liksom en förväntan i luften som gick att skära i med smörkniv. Fler än jag har sett fram emot den här filmen väldigt länge och det gjorde mig glad, nästan så filmen förtjänade en spontanapplåd redan innan den började.

Guillermo Del Toros namn förpliktigar såklart och i kombination med stora monster som lever under havets botten OCH gigantiska robotar så är det faktiskt på gränsen att jag gör en headspin. ”Det är som Transformers mot Godzillor där båda sidor knaprat ryssfemmor och Belgian blue-hormoner i tiotusenår”. Jag försökte förklara för min dotter vad jag sett för film men hon skakade mest på huvudet. Det gjorde å andra sidan jag med men inte av samma anledning.

Som sagt, mina förväntningar på den här filmen slog i taket, sådär som Starke-man-maskinen gjorde som fanns (eller finns?) på Grönan, den man slår på med en slägga för att få lampor att blinka på höjden och med jävligt mycket tur och styrka få höra ett PLING och vara starkast av dom alla. SÅ höga var mina förväntningar, det sa PLING PLING PLING hela dagen igår. Kan en sådan film nånsin bli så bra som man hoppas? Jag är en tänkande och oftast ganska logisk människa, jag fattar hur det ligger till. Jag inser att sannorlikheten för att jag ska gå och muttra och sparka på småsten under min promenad från biografen är ganska stor men samtidigt, tänk om. Tänk om filmen ÄR sådär over-the-top-bra?

Jag droppar bomben på en gång. Jag tycker att Pacific Rim ÄR en bra film. Jag tycker om den och jag blev väldigt underhållen. Men det finns ett par men som jag inte kan blunda för, som är både är stora, små, larviga och onödiga men som kan förklara varför betyget blir som det blir. Det som hamnar på minuskontot är:

1. Charlie Day som spelar smarthuvvet/forskaren Newt. Han får Joe Pesci att kännas försynt och lågmäld samt att han har en behaglig röst.

2. Utan att spoila för mycket – Slutet. Sneglingar åt Armageddon gör att jag mår lite dåligt en stund men sen går det över.

3. Monstren. Dom är helt enkelt inte skräckinjagande. Jag har sett alldeles för många CGI-monster för att få ens den minsta pulshöjningen även av big-ass-varianter som dom här. Tjejerna till vänster om mig höll inte med.

4. Dessa evighetslånga actionscener. Scenerna i sig är superhäftiga, jättesnygga, kalas på alla sätt och vis – MEN – när minutrarna läggs till kvartar och ögonen febrilt försöker hitta nåt att fokusera på genom 3D-glasögonen så gäspar jag faktiskt lite. För mycket av det goda är inte alltid underbart.

5. Jag saknar en hurv. Jag saknar en tår i ögonvrån. Jag saknar ståpäls på armarna. Jag fick inget av det, konstigt nog.

Fem punkter på minuskontot, några fler på plusditot.

1. Jägarna – The jaegers – är så SVINCOOLA. Robotar är bland det bästa jag vet och nu har jag fått några nya favoriter, tyvärr i en storlek som är svårt att ställa i bokhyllan.

2. Stämningen. Guillermo Del Toro har återigen lyckats få till en helt egen värld. EN mörk men ändå färgglad, en hightech-framtid med retrokänsla.

3. Galet snygg 3D! När 3D är såhär ger det verkligen en extra dimension till filmen. Jag fick svindel flera gånger och under vissa av vattenscenerna fick jag nästan svårt att andas. Tyvärr är det fortfarande problem med texten, den hoppar, skuttar och är suddig. Jag valde att inte läsa den alls.

4. Det Brad Pitt gjorde i Thelma & Louise (vilket inte var så mycket mer än att visa överkroppen) gav honom tillräcklig uppmärksamhet för ett vidare lukrativt liv inom filmbranschen. Charlie Hunnam (i huvudrollen som jaegerpiloten Raleigh Becket) gjorde samma sak i den här filmen och han kommer göra samma resa som Brad. Han är dessutom väldigt lik en ung Herr Pitt. Channing Tatum , Sam Worthington och Chris Hemsworth och får se upp. Dags att vara aningens mer nervös inför provfilmningarna framöver, there´s a new musklig boy in town.

5. Musiken. Maffig, mustig, fungerande.

6. Rinko Kikuchi som Mako Mori, den tuffa tjejen som står upp för vad hon vill även om hon inte direkt gör det med hög röst och genom att slå näven i bordet. Men hon är tuff i kängor.

7. Idris Elba, mannen som med den Stacker Pentecost-outfit han gör entré med i en speciell scen (har du sett filmen vet du exakt vilken jag menar) skulle dominera på varenda synthklubb i hela Europa! Snyggare snubbe i svarta kläder har jag inte sett sen Wesley Snipes hade skinnkappa i Blade.

Pacific Rim är som ett barnkalas för vuxna med extra allt i fiskdammen så det är klart jag är nöjd! Betyget jag ger känns helt givet. 130 minuter sprang iväg och jag känner mig tacksam att jag med sån lätthet kan försvinna in i andra världar på det här viset, att jag kan känna genuin glädje över ljudeffekter som *sploink* *schwooosh* *plonk* och *squiiiiiiik* Härligt, storvulet och tokigt är vad det är, precis lika tokigt som att jag nu ser både jaegers och kaiju-monster när jag tittar ut genom fönstret. Jag hade föredragit Idris.

 

Publicerat

MONSTERS UNIVERSITY

Hej Mike.

Jag vet inte om du minns mig, det var många år sedan vi träffades men jag minns det som igår. Du var med i den där dokumentärfilmen, den som handlade om din arbetsplats, om sköningen Sulley (vad gör han nuförtiden förresten?) och den där lilla mörhåriga flickan. Hon jobbar i kassan på Kmart nu, visste du det? Bor i en husvagn med fyra barn och är tillsammans med en kille som ser ut som en ung Tom Petty.

Du var liksom On top of the world då, värsta kändisen, den coolaste gröna killen som promenerat utan skor på jordens yta sen Lou Ferrigno sminkade sig till hulk och vem var jag? Jag var en mamma på heltid med blöjbarn, långkok, bakbord och pysselhobby.

Tiden går så fort, det var tolv år sen nu som jag såg dig på resturangen med den där Celia-med-jobbiga-rösten och jag önskade SÅ att det hade varit jag, jag önskade det så mycket att jag fixade barnvakt för att gå och se musikalen som du satte upp Put that thing back where it come from or so help me och jag satt där längst fram som nåt pinsamt Allsång på Skansen-freak med handtextad skylt och hela tjottaballongen. Du var fullt koncentrerad på att vara sång-och-dansman men strax innan ridån föll tittade du på mig med ditt stora vackra öga och liksom log, fast du ler ju alltid så det var säkert inte åt mig, men det var gulligt.

Igår skulle jag få träffa dig igen, för första gången sedan 2001. Jag var lite nervös innan jag gick in i biosalongen, man vet ju aldrig, vissa minnen är liksom bättre att behålla som just….minnen. Nu skulle jag visserligen få träffa dig som en skolpojke-Mike och det kändes såklart spännande men jag hade inga större förväntningar på att du skulle blåsa mig av stolen. Men det gjorde du. Jösses Mike vilken härlig snubbe du är! Målmedveten, ordningsam, noggrann, känslosam, schysst, optimistisk och färgglad, alltså, du ÄR verkligen en drömkille för mig.

Så, Mike Wazowski. Ring mig. Vore kul att ses på tu man hand. Om inte annat kunde vi ju prova kepsar och shotta linsvätska.

[Ja jag såg Monsters University i 2D, ja, jag såg den vid lunchtid, ja jag såg den med svenskt tal, ja jag saknade Billy Crystal, ja det var en medelålder på strax under 8 år i salongen, nej det var inte tyst men barn som skrattar högt och ljudligt räknas inte som störande moment, inte när man ser en animerad film kl 12 på dagen där alla talar svenska.]

Publicerat

THIS IS 40

Jag tycker det här med åldersnoja är en rätt onödig grej. Jag tycker det är ballt att inte vara snor-ung längre. Jag står inte och vrålar av fasa när jag ser nån ny rýnka i spegeln, jag antar helt enkelt att jag fått den av en anledning jag ibland förstår och ibland inte. Rynkor fungerar därmed som väldigt mycket annat här i livet.

Jag tycker det är skönt att ha mognat till en smula och jag är vuxen nog att inte göra penn-tricket och intelligent nog att redan innan kunna förutspå resultatet.  Trots detta blev jag glad när jag såg trailern till This is 40, en film som fullkomligt stinker ångest-a-la-medelålder. Det kändes liksom skönt att se nåt som handlar om ”mig”, om ett vanligt liv, vanliga problem, om ungar, relationer, samliv, föräldrar, jobb – om hur livet runt 40 ser ut för väldigt många.

Pete (Paul Rudd) och Debbie (Leslie Mann) är gifta och båda fyller 40 i samma veva. Pete ser fram emot födelsedagsfesten, Debbie vägrar acceptera faktum och ljuger om sin ålder. Men såhär mitt i livet kanske det är dags att summera allt en smula, fundera på hur man lever, med vem och varför och det är precis vad Pete och Debbie gör – med varierat resultat.

När en snubbe som Judd Apatow ligger bakom både manus och regi så är det lätt att tro att det är en pruttig flamskomedi man ska få se men inget kunde vara mer fel. This is 40 är absolut rolig men inte skratt-rolig. Den är mer Lars Norén än Funny people. Jag fnissar en hel del, såntdär fniss som bubblar i magen men som aldrig riktigt kommer ut men jag tycker om filmen. Jag tycker om Paul Rudd och Leslie Mann tillsammans, jag tycker om deras döttrar Sadie och Charlotte som spelas av Leslie Manns och Judd Apatows gemensamma döttrar Maude och Iris Apatow. Jag tycker om jättemånga av birollerna, Jason Segel, Chris O´Dowd, Melissa McCarthy, Megan Fox, Lena Dunham och John Lithgow som Debbies pappa.

This is 40 är en lång film, 134 minuter, men dom går i ett HUJ, bara svischar förbi och jag vill inte att filmen ska ta slut. Jag vill se mer. Jag är inte redo att släppa taget och jag känner mig nästan lite fånig när jag känner efter hur hjärtat mår efteråt. Det är lite tomt. Det är lite tyst. Jag skulle gärna vara en fluga på väggen i den här familjen eller följa dom i en TV-serie eller nåt. Kanske bara stalka dom lite? Ja det skulle funka det med.

Jag har fått se ett helt gäng sköna smågalna ordinära människor och jag gillart. Fast man får inte glömma att dom faktiskt finns överallt, inte bara på film. Sköna smågalna ordinära människor ska man spara på, vara rädd om, stoppa in i en liten burk med skruvlock och gömma under huvudkudden. Sköna smågalna ordinära människor är som skimrande småsten på en vanlig grusgång, man hittar dom inte om man inte tittar ordentligt och man ser dom definitivt inte om man går genom livet med näsan i vädret. Här har Judd Apatow gett några av dom liv på film så jag kan inte göra annat än att stoppa ner filmen i min burk, ta fram den igen när jag känner att jag behöver och vara glad för att den finns. Filmen alltså. OCH burken.

Publicerat

THE WOLVERINE

Vad är en RIKTIGT bra film?

Är det en film som får en att försvinna från allt vad vardag heter och omfamnar en in i annorlunda världar? Är det en film som sitter kvar i magen antingen en klump eller som Pommac-bubbel långt efter att den är slut? Är det en film som får en att tänka i nya banor? Ja, ja och ja skulle jag säga men jag skulle även vilja lägga till en sak. En RIKTIGT bra film är en film som trots störande moment fortfarande är en RIKTIGT bra film.

Hade The Wolverine varit dålig film hade jag och sonen lämnat salongen på Heron City igår eftermiddag och jag hade inte gett mig förrän jag fått pengarna tillbaka. Det var fullkomliga jubelidioter i biosalongen, ett evigt klafsande och tuggande på baconchips från en hel familj till höger (där pappan var absolut värst!), två timmars trummande på ett snusdoselock till höger, fyra snubbar som pratar högt om sånt som när Adam Sandler gör detsamma kategoriseras som sexistiskt-rasistiskt-plumpa skämt. När dom tystnar tar dom upp telefonerna för att svara när det ringer/messar/kollar Facebook. Lägg till detta en kille som sitter bredvid mig som äter Ben&Jerry med sked, en sked som han envisas med att dra längs tänderna vid varje tugga. Mitt i detta sammelsurium ska man alltså försöka få valuta för dom 230 kronor som två biobiljetter kostar om man väljer att se filmen i 2D. Hade jag betalt 290 för filmen i 3D hade det känts ännu surare – både 3D och folk helt utan hyfs i salongen -men hade jag valt 3D hade jag å andra sidan aldrig någonsin åkt till Heron.

Jag hatar Filmstaden Heron City av hela mitt hjärta och hela min själ och ja, jag vet att hata är ett starkt ord men jag har inget bättre att trolla fram i nuläget. Jag är bara så förbannad på hela stället, på att biopubliken som letar sig dit gång på gång på gång bevisar att dom saknar både respekt, sunt förnuft och simpel hyfs. Biosalongen är inte era vardagsrum, idioter! Jag skiter i hur ni beter er hemma men när ni är bland folk är det inte enbart runt era uppenbarelser jorden snurrar. Jag vill inte ha skitiga strumpor i nacken, jag vill inte att nån bakom mig sitter och sparkar på ryggstödet fem, tio, tjugo, trettio gånger och jag vill inte få fuck-you-fingret av en förälder när jag ber dess sparkande barn att sluta. Jag vill inte få svaret ”Jag sitter var jag vill” när jag säger åt en 20-årig kille att han sitter på min plats eller när jag lugnt ber samma kille att sluta trumma på plastlocket en timme in i filmen så tittar han bara på mig och fortsätter trumma. Jag vill inte bli behandlad som en lägre stående människa när det enda jag vill är att titta på en film jag betalat för att få se.

Efter visningen av The Wolverine igår gick jag fram till en biografpersonal och frågade hur mycket en biobesökare ska behöva stå ut med vad gäller störande moment från resten av publiken och hans svar var att jag skulle ha gått ut och bett personal om hjälp. ”Och sen då? sa jag, när personalen varit inne och bett vederbörande skärpa sig och sedan vänder sig om och går. Det tar tio sekunder sen är det ett jävla liv igen”. ”Då ska du gå ut igen och säga till, då får vi tillkalla vakter”, svarar han. ”Hur mycket av filmen har jag missat då tror du? Hur mycket av filmupplevelsen är förstörd? När går det att reklamera visningen och få pengarna tillbaka? Det är inte direkt det här jag betalat för.” Han var förstående och han pratade om policy, om att det aldrig går att få pengarna tillbaka när filmen väl är slut men det var inte heller min poäng, min poäng var att jag inte vill ha pengarna tillbaka. Jag vill gå till en biograf och jag vill veta att jag kommer att få se filmen jag betalat för tillsammans med människor som vill detsamma, inte människor som är där för att – som det känns – enbart förstöra för andra.

Det blev en lång utläggning men det faktum att filmen var RIKTIGT bra trots dessa irritationsmoment är intressant tycker jag. Undrar vad jag tyckt om filmen om jag sett den under mer ”normala” förhållanden?

Vad är det som gör The Wolverine så bra? Hugh Jackman naturligtvis. Han gör Wolverine så mänsklig. Han är skitig, han har ont, är ledsen, rädd och arg och han tar – precis som Hulken – aldrig i mer än nöden kräver. Han är snäll mot dom snälla, elak mot dom elaka och har inget tålamod med idioter. Det är en bra skriven och sammanhållen historia, det är en strålande häftig och färgglad sidekick i Yokio (Rila Fukushima) och actionscenerna är inte bara påkostade, dom är kreativa. Hela filmen är dessutom i total avsaknad av våp och det känns som en frisk bris i sommarvärmen.

Regissören James Mangold har lyckats finfint med den här filmen och jag vet faktiskt inte varför jag är förvånad. Han står ändå bakom två riktiga höjdarfilmer: Walk the line och Copland. Hans nästa film kommer 2014 och är en remake av Fred Astaire-filmen Three Little Words (1950), den här gången med Reese Witherspoon i den kvinnliga huvudrollen. Fram tills dess kommer jag se om The Wolverine några gånger, det är ett som är säkert, lika säkert som att jag kommer hålla mig långt borta från Heron City.

Publicerat

GROWN-UPS 2

Ibland gör man saker man på riktigt ångrar.

Jag inser att du som läser den meningen direkt åsyftar valet av fredagsbio. Grown-ups 2, herrejösses är du gaaaalen mänska kanske du tänker. Hur skulle du inte kunna ångra en fredagskväll i sällskap av Adam Sandler och hans überpubertala fånhumor kanske du fortsätter tänka. Själv ångrar jag aldrig att jag sett en film på bio alldeles oavsett vad jag tycker (eller inte tycker) om den. Däremot har jag nu lärt mig att inte kolla twitter strax innan filmen ska börja och definitivt inte klicka mig vidare in på en recension av aktuell film, en recension som dessutom redan i tweetet benämns som en sågning.

Det jag läste precis innan filmen var Josephs sågning av filmen på Möllan.nu. Den var inte nådig. Min blick fastnar framförallt vid den sista delen i texten.

”Grown Ups 2 är en gubbsjuk, sexistisk, rasistisk och omotiverat våldsam skitfilm som aldrig är rolig. Det mest sinnessjuka är att barnfamiljer satt i biosalongen och garvade läppen av sig. Folk hade tagit med sina barn till det här. Jag vet inte jag. På rak arm känns det extremt konstigt att filmer som Kill Bill har femtonårsgräns men att vem som helst oavsett ålder kan se den här fördummande skiten.”

Jamenjaha *host* vad nöjd jag känner mig nu. Här sitter jag bredvid min son i biosalongen och det är JAG som föreslagit filmen. Jag gillade första filmen (men avskydde trailern till tvåan) och på raden framför sitter ett killgäng med keps och prassliga snacks som tuggas med öppen mun och det skrattas åt äckligheter och skrattet låter som grisar som nöffar. Sonen vill försöka byta plats men vi hinner inte innan raden blir full och vi sitter fast i mitten. Javafan tänker jag, nu kör vi. In i det sexistiska, rasistiska, trash-humoristiska förvuxna-män-som-leker-barn-i-kiss-och-bajs-träsket Adam Sandler gjort till sitt.

Jag håller på att skriva ihop en manual till min son, en enkel lista som – om han följer den – kommer göra honom till en alldeles utomordentligt fin vuxen man. Jag trodde jag var nästan klar med listan men nu seglade en alldeles ny punkt ända upp på förstaplatsen: HA ALDRIG NÅGON MAN DU SETT I EN ADAM SANDLER-FILM SOM FÖREBILD. När jag berättade detta för honom skrattade han bara och jag tar det skrattet som att han fattar. Han fattar att snubbarna i filmen är fullkomliga idioter som faktiskt inte beter sig särskilt trevligt mot några i deras omgivning. Bara det att hela gänget vuxna män samlas på Kmart för att ”umgås” efter det att Lenny (Adam Sandler) snott en skolbuss och hängt upp busschauffören upp-och-ner i ett rep i busstaket, McKenzie (Chris Rock) känner sig som Messias himself för att han kom ihåg den 20:e årsdagen tillsammans med sin fru (Maya Rudolph) genom att lägga ett paket med ett halsband i en bajsblöja, Higgins (David Spade) har fått reda på att han är pappa till en gigantisk 13-årig (?) värsting och Eric (Kevin James) har antagligen tutinuttfikat med sin gamla mamma, nåt som tydligen är så tabu att han måste ljuga om det för sin fru.

Alltså, det är nåt skumt här. Det ligger om inte en hund så väl en ren begraven. Hur kunde denna film bli till? Det finns inte tillstymmelse till röd tråd genom filmen och där slutar jag försöka jämföra denna film med föregångaren, den som faktiskt hade ett manus, en tanke, en historia att berätta. Här händer det lite random grejer och sen blir det konstig fest, slut. Totalt obegripligt. Det ÄR sexistiskt som fan, det ÄR plumpt, det radas upp simpla utseendefokuserade skämt, det kissas, det ”bajsas”, det kräks men det mest iögonenfallande är att Lennys fru (Salma Hayek) visar big-ass-skrik-reaktion EN enda gång i hela filmen och det är när hon får se sin sons nakna kropp i duschen.

Jag känner mest för att sucka trött. Är det 2013? Har vi inte kommit nånstans alls? Jag skrattade gott åt två scener i filmen och Shaquille O´Neill visar upp skön självdistans i sin roll som väldigt stor polis men det hjälper liksom inte. Har man en någorlunda tänkande, kännande, intelligent hjärna så är det här inte kul. Adam Sandler ligger bakom många filmer som ÄR kul, på riktigt kul, men Grown-ups 2 är INTE en av dom.

Publicerat

THE WAY WAY BACK

Alla har en sommar som förändrar deras liv, så står det på bioaffischen. EN sommar? tänker jag och tänker att 1986 var min första och den sista tänker jag inte ha upplevt än. Duncan (Liam James) är fjorton år och The way way back handlar om hans sommar, den första sommaren som kommer att förändra hans liv.

Hans mamma Pam (Toni Collette) har träffat en ny snubbe, Trent (Steve Carell). Tillsammans med Trents dotter ska dom semestra i Trents sommarhus vid havet. Urtypen av en modern familj alltså, en sån med lite lagom många undanskuffade meningsskiljaktigheter som ligger och gottar till sig under ytan, som pyser och skvalpar men som inte tar sig upp till ytan eftersom alla inblandade är så väldigt rädda för att det ska bli fel/skita sig/ta slut – rädda för att återigen bli….ensamma.

Jag undrar om känslan av ensamhet någonsin blir jobbigare än i en situation där man faktiskt, på pappret, inte är ensam. Som vuxen i ett förhållande som inte är hundra eller som barn när man inte känner sig sedd, älskad och respekterad av sin/sina föräldrar. Den här filmen presenterar ett smörgåsbord av ensamma själar i olika åldrar och med hjälp av ett bra manus, fina skådespelarinsatser och ett stort hjärta bjussar filmen på en upplevelse för hela familjen, precis på samma sätt som Little Miss Sunshine lyckades med.

Det här med att se människor växa, att få vara med på resan och kanske lära sig nåt själv på kuppen, det är bland det häftigaste som finns tycker jag både när det handlar om den filmiska verkligheten och den riktiga. Nästan lika häftigt är det att se en skådespelare som jag vanligtvis avskyr få till en nästan utomjordisk arbetsinsats och faktiskt får mig att se på hen med andra ögon. Ben Affleck lyckades med det nästintill omöjliga i The Town och här är det Sam Rockwell som imponerar stort på mig.

Sam Rockwell har hittills varit lika intressant för mig som ett par ingångna gubbtofflor. Han har pajat filmer som jag borde tycka om med sin blotta svagbegåvade utstrålning (Moon) och jag har aldrig förstått hur han har kunnat landa relativt stora roller i väldigt stora filmer (den som Justin Hammer i Iron Man-filmerna till exempel). Det handlar inte om att han inte är snygg (fast han ÄR inte snygg), det handlar om att han är så likgiltigt genomskinligt beige som skådespelare att automatiska butiksdörrar inte skulle öppna sig i hans närhet. Jag står för min åsikt och håller fast vid den med samma frenesi som jag nu erkänner att han i och med rollen som Owen, ägaren av Water Wizz-vattenland, faktiskt fått en roll som är BULLS-EYE för honom.

Owen är en snubbe med hjärtat på rätta stället men han är samtidigt tillräckligt mycket lillebror för att göra mig irriterad. Han kör med sin loja mañana-mentalitet och charmar sin omgivning för att linda dom kring sitt finger och då speciellt kollegan/flickvännen/underliggande chefen Caitlin (Maya Rudolph). Väx upp, för fan, tänker jag och biter ihop käkarna och ja, han växer upp precis som alla andra i filmen. Owen/Sam Rockwell förvandlas från slemmig larv till liten brun fjäril framför mina ögon och det gör mig så väldigt glad.

Att se Steve Carell i rollen som Trent gör mig inte lika glad. Inte för att han inte gör Trent bra – för det gör han – snarare för att han gör Trent för bra. För enerverande. För oempatisk. För anal. Scenen när familjen spelar brädspel kan nog många känna igen sig i. Allison Janney spelar den inte-så-värst-skåpsupande-grannmorsan Betty och scenerna mellan henne och hennes skelögde lille son Peter (River Alexander) är filmens komiska höjdpunkter.

Det finns inte tillstymmelse till dåligt skådespeleri i den här filmen, speciellt inte från ungdomarna. Liam James utvecklar sin Duncan med myrsteg och inte en millimeters överspel. Han är obeskrivligt och ovanligt ordinär för att vara med i en amerikansk film av någon sort men jag förstår hur filmmakarna tänkt. Vi får följa med på hans resa och han blir också en fjäril, dock inte en brun.

Fripps filmrevyer och We could watch movies har också skrivit om filmen och Deny Everything-Joel har inte skrivit om den (än) men jag tror mig veta att filmen är uppe och nafsar på toppbetyg för honom.

Publicerat

KÄNN INGEN SORG

Som av en händelse befinner sig jag och mina barn i Göteborg när Känn ingen sorg har premiär. Vi köper biljett till första visningen för dagen och promenerar till Bergakungens stora salong 1 (otroligt fin biograf för övrigt) i gassande solsken. Vi är lagom pepp alla tre fast av olika anledningar. Sonen för att det alltid är kul att gå på bio, jag för att jag gillar Håkan Hellströms musik OCH tycker det är en spännande idé att göra film på det här sättet och dottern för att Adam Lundgren är så jäääääääla snygg.

Min son är – vad jag kan se – ensam av manligt kön i salongen. Nu är det inte fullsatt på något sätt men det är slående att det bara är unga/ganska unga tjejer i publiken. Fler som tycker Adam Lundgren är snygg eller är dom Håkan-fans? Jag behöver inte fundera så länge. Filmen börjar och jag kan konstatera att KOMBINATIONEN Lundgren&Hellström är helt klockren. Tjejerna skrattar högt åt ALLT denne Adam säger – eller Pål som han heter i filmen. Dom skrattar även när det inte är tänkt att vara roligt. Det är ett sånt där enerverande skratt som tjejer (ja, oftast tjejer) tar till för att ”imponera” på killar dom vill ”imponera på” genom att få dom att tro att dom har en skön humor som tjejen i fråga förstår genom att skratta lite för högt på helt fel ställen. Står man bredvid och lyssnar känner man mest för att skaka på huvudet för killen är oftast torr som fnöske och fattar inte alls att tjejen bara vill ligga, inte skratta åt hans ”skämt”. Precis så känns det att sitta i salongen, som att bevittna nån form av masspsykotiskt wannabe-ragg. Några gånger vänder jag mig mot dottern för att se om hon skrattar hon med (och om det är jag som bara inte fattar komiken) men det är alldeles tyst. Det kanske är göteborgshumorn jag inte greppar? Jag vet inte. Jag vet bara att filmen är väldigt lite komisk i mina ögon.

Vad är då filmen? Mmmmmm. Första halvan av filmen är en studie i scenografi och poser. Det är ett sammelsurium av prylar, kläder, bostäder, situationer som ger mig hintar från väldigt många tidsepoker, så många hintar att jag kollrar bort mig själv. Är det ens nödvändigt att tidsbestämma filmen? Kanske inte, men i mitt huvud är det det. Kläderna känns 20-30-40-tal men dottern säger att det ”ju bara är vanliga hipsterkläder”. Kan så vara att hon har rätt. Pål bor hos sin farfar (Tomas von Brömssen) i en lägenhet som andas Söderkåkar, med tidningspapper på väggarna och utedass. Påls bästa kompis Johnny (Jonathan Andersson) bor i en flådig våning som utstrålar nån form av påkostad, hemtrevlig cirkusinredning. Påls andra bästis Lena (Josefin Neldén) boxas men träningslokalen känns mer som nåt ur Rocky/Million Dollar Baby än atletmodern a-la-SATS.

Men den underligaste karaktären är ändå Eva (Disa Ostrand) som skrider omkring som en Ava Gardner med obeskrivligt höga byxor och knallröd putmun. Mig veterligen finns det inte en hipster i världen som klär sig så, men jag kan ha fel. Pål har en mobiltelefon, en gammal Nokia (typ), som får mig att tänka att det är början på 2000-talet men så hissar Eva upp en Iphone som hon filmar med i en scen och då är jag borta igen.

Sånt tänker jag på hela första timmen. Jag tänker att scenografen måste ha haft julafton och att regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein har skapat en hittipåkänsla i filmen som är rätt skön. Underlig – men skön. Sonen skruvar på sig, han har tråkigt det känns lång väg och ja, jag håller med honom, det är snyggt men segt. Jag säger som indianerna: fyra posörer gör ingen film.

Men, sen kommer det ett men. Det kommer ett ganska stort men. Ett MEN helt enkelt. Det händer en grej i filmen, en scen på ett tåg och med ens får filmen en nerv, en puls, en personlighet och jag känner att jag ler. Jävlar alltså, nu börjar filmen, NU fattar jag grejen. Dom skrattande tjejerna skrattar inte längre, jag hör snor rinna, det hulkas, det låter både det ena och det andra och jag tycker om Håkan Hellström kanske mer än jag nånsin gjort. Jag känner värmen i bröstet, den där goa filmiska värmen och jag får svälja både en och två gånger för att faktiskt inte gråta.

Trots en svag början är eftersmaken god så nej, jag känner ingen sorg, inte för filmen, inte för Håkan Hellström och absolut inte för Göteborg.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Dotterns betyg:

Publicerat

SPRING BREAKERS

Att se Spring Breakers är som att vara full.

Tänk dig in i tanken. Du är alldeles sådär perfekt berusad, så skönt full att ögonens fokus inte är hundra utan nittiofem. Känslan av att alla färger är förstärkta, att alla människor runt omkring dig är jättevackra, att livet leker, det finns inga problem. Tänk dig att du är på en klubb, du står mitt på dansgolvet och får för dig att snurra runt, ja, precis sådär som man gjorde som barn, snurra snurra snurra och sen stanna och försöka gå rakt. Men man går inte, man stannar några sekunder för att se sig omkring, vilket såklart inte går för allt är suddigt, det är människor överallt och musiken pumpar ur högtalarna. Män, kvinnor, tjejer, killar, kläder, hud, hår, tänder, solglasögon, hawaiiskjortor, linnen och blingbling och där står jag, i mitten, snurrig i huvudet med skönt suddig blick och tänker WHAT THE FUCK är jag med om? Vad är det här för alternativ värld? Hur hamnade jag här? Står tiden still? Varför använder tjejerna bikinis som kläder? Varför har killarna metallhylsor på tänderna? Vad är det som lockar med alla dessa droger överallt? Hur ofräscht är det inte med dreads? Hur många tonårsmammor kommer döpa sina barn till Selena, Vanessa, Candy och Alien nu? Jag funderar inte mer, jag fortsätter snurra.

And what will happen, will I dream? I am too scared to close my eyes. For a second, please hold me. None can change in me these things that I believe. But I don’t know what happens now I am too scared to close my eyes.

Flera gånger under filmens gång dyker den här låttexten upp i mitt huvud. Legion med VNV Nation. Jag tror att tjejerna i filmen känner just så. Vad händer om dom blundar, kommer dom vakna upp i samma sekund som ögonen öppnas igen? Är filmen bara en dröm, en längtan efter ett spring break som ”alla andras” eller är det nån form av verklighet vi får se? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Faith (Selena Gomez), Candy (Vanessa Hudgens), Brit (Ashley Benson) och Cotty (Rachel Korine) är småstadsbrudar utan framtidstro. Spring break hägrar, en resa till Florida, festa, röja, sexa och droga – men dom har inga pengar. Det dom däremot har är idéer att lösa problemet. Så dom gör det, dom löser problemet och dom kommer till Florida och där får dom nya.

Spring Breakers är intressant ut flera infallsvinklar, tyvärr svårskrivna i text utan att spoila filmen (och där fick jag ett problem att hantera). Så jag väljer att inte gå in på dessa vinklar utan att istället ifrågasätta SF´s val att benämna denna film som ”drama, komedi”. Komedi? Det är banne mig obegripligt, i alla fall om man sett mer än två minuter av filmen. Filmens nakna-bröst-och-inzoomade-rumpor-som-skakar-loss-till-Skrillex-intro kan kanske lätt härröras till vilken low-life-dum-komedi som helst som kretsar kring ungdomar och deras (hemma)festande men som sagt, det kommer mer kött på benen och det är INTE en komedi!

Det är synd att den här filmen jämförs med The Bling Ring och Foxfire, att det inte krävs mer än några tjejer i grupp för att filmer ska buntas ihop och tänkas på i samma mening. Så jag väljer att inte tänka. Jag väljer att ställa mig mitt på golvet (okejrå, i bikini) med Skrillex i hörlurarna och snurrasnurrasnurra. Världen kanske inte blir vackrare då men jag ser den i alla fall med annorlunda ögon.

Fripps filmrevyer, Jojjenito och Except Fear har också sett filmen.

(med ett litet plus kanten)

Publicerat

WORLD WAR Z

En liten fråga gäckar mig. Vad är det som gör att biobesökare förväntas gå och se World War Z?

Är det Brad Pitts medverkan? Ja, kanske. Han ”gör en George Clooney” när han gestaltar FN-medarbetaren Gerry Lane tycker jag och med det menar jag att han spelar en vuxen man som inte nödvändigtvis är i bild enkom för att vara ögongodis. Han har liksom släppt den grejen och han spelar Gerry med en otrolig närvaro, sådär  så att jag faktiskt tror på honom när han sitter i skiten. Han är orolig, han har ont, han bryr sig. På riktigt.

Är det zombiesarna? Ja, kanske. Dom är visserligen så många så dom slutar vara läskiga, här är det mer fenomenet, att zombisarna är en pandemi som hotar att förgöra hela mänskligheten men det blir så mycket CGI att det inte känns äkta.

Är det den mörka och härliga katastroffilmskänslan som trailern bjussar på? Ja, kanske. Jag föll som en fura för den i alla fall. Den fick mig att tänka på Världarnas krig (den med Tom Cruise) och den kändes….mustig….på nåt vis.

Jag tror att det är någon (eller flera) av dessa anledningar som gör att många kommer gå och se den här filmen men jag undrar om det är nog? Kommer folk gå man ur huse, blir det en av sommarens stora filmer på bio? Jag är inte supersäker på det. Men nu med facit i hand skulle jag vilja lägga till två punkter som faktiskt hade hjälpt mig på traven om jag stod och velade  framför en massa bioaffischer och inte visste vad jag skulle se.

Den första är Mireille Enos, en skådespelare som hittills fått oförtjänt lite cred för allt hon gjort men som kommer bli stor, alltså sådär Jessica Chastain-stor! Hennes korta inhopp i Gangster Squad var bäst i hela filmen och det är inte enbart Joel Kinnamans förtjänst att The Killing blev så bra.

Den andra punkten heter Max Brooks. Max har en mamma som heter Anne Bancroft och en pappa som heter Mel. Brooks alltså. Max är dyslektiker, läste sin första bok som 15-åring och är en riktig zombienörd och det är han som skrivit romanen World War Z som filmen baseras på. Det känns som att han har koll på grejerna. Jag tror att det är mycket hans förtjänst att filmen funkar så pass bra som den gör. Historien står liksom med fötterna på jorden.

Står med fötterna stadigt på jorden gör å andra sidan jag också, kanske lite för mycket ibland. Därför kommer filmen inte åt mig, den ger mig inga känslor åt något håll. Den är väldigt välgjord, den är sevärd och trevlig på alla sätt. Godkänd, javisst, men mer än så blir det tyvärr inte.

Publicerat

NOW YOU SEE ME

Wohaaaaaaa! Så känns det i magen när jag ser den här filmen. Det känns som att jag har en liten glittersprakande cowboy i magen, en som sitter på en skenande vit häst som skrattar med stora guldtänder i hela munnen. Ja, hästen har guldtänder, inte cowboyen. Som jag ser det saknar cowboyen tänder, han låter helt enkelt tungan fladdra ut genom munnen som Toker när han dansar med Snövit.

Now you see me, en trollerifilm, en thriller, en heistfilm. Vad härligt det är med en film som är påkostad, häftig, mysig, superunderhållande och som samtidigt bjussar på kanonskådespelare och ett manus som är både smart och korkat på en och samma gång.

Några gånger suckar jag, som när huvudrollsinnehavarna hux flux hystar fram ficklampor ur fickorna fast dom inte visste att dom skulle behöva ficklampor (och folk tyckte jag var konstig som sprang omkring med en hylsnyckelsats i handväskan i tio år. Obs! Preskriberat). Men går det att bortse från uppenbara dumheter – och det går – så är Now you see me sommarens hittills mest underhållande film.

Jesse Eisenberg, Isla Fisher, Woody Harrelson och Dave Franco (James lillebror) som magikergänget The Horsemen, Michael Caine, Morgan Freeman, Mélanie Laurent och Mark Ruffalo i dom andra stora rollerna. Finns det nåt att klaga på? Nix, inte ett jota, faktiskt så pass lite att filmens första två tredjedelar är uppe och nafsar på toppbetyg och jag sitter i biosalongen och myser, pyser, jäser, njuter och ler.

– Ska vi se om den? säger sonen när eftertexterna rullar och jag nickar. Klart vi ska se om den.

Publicerat

THE BLING RING

”Mammaaaaa……”.

Dottern tittar på mig i biomörkret med såna där rådjursögon. Hon ser ut precis som jag känner mig. Bedjande. Frågande. Hjälplös. Förundrad. Irriterad. Fascinerad.

Ja, precis, fascinerad. Jag blir fascinerad när jag tittar mig omkring och ser en liten men välfylld biosalong, det är fredagkväll, det är snofsiga relativt unga människor, många par. Jag kan nästan lova att vi alla är där på grund av Lost in translation, Sofia Coppolas alldeles ypperliga film från 2003. Men det är tio år sen nu och mellan Lost in translation och The Bling ring ligger Marie Antoinette och Somewhere som ett litet pärlband av medelmåttiga besvikelser. Jag tror vi är många som vill bli trollbundna av Scarlett Johansson och Bill Murray igen, i alla fall känna känslan av den Sofia Coppola-magi som vi vet finns men som verkar vara ofantligt svårt för henne att plocka fram igen.

”Mamma….vad är det vi tittar på?”

I mars 2010 skrev Nancy Jo Sales en artikel i Vanity Fair som heter The Suspects Wore Louboutins (finns att läsa här). Ett gäng tjejer – och en kille – hade gjort inbrott hos Paris Hilton, Lindsay Lohan (och några andra kändisar i samma liga) och nu hade dom åkt fast. Självklart ville Nancy Jo skriva en beskrivande text om detta. Anledningen till varför Sofia Coppola ville göra en film om händelserna hade jag kunna förstå men som filmen är gjord måste jag säga att anledningen är döljd i mörker.

Filmen har fem huvudkaraktärer. Rebecca (Katie Chang) är gängets iskalla centralfigur, Nicki (Emma Watson) är den extremt överspelande ytliga bitchen, Chloe (Claire Julien) ligger med nattklubbsägaren Ricky (Gwen Stefanis snubbe Gavin Rossdale) och Sam (Taissa Farmiga, nej hon är inte Veras dotter hon är hennes syster) håller sig lite mer i bakgrunden, hon känns som den mest normala av tjejerna. Sen är det Marc (Israel Broussard), killen som har svårt med kompisar och självbild, som nyligen bytt skola och som av en slump snurras runt Rebeccas långfinger och tror sig få en vän för livet. Fyra tjejer och en kille. Vem hamnar i fokus? Gissa EN gång.

”Mamma….det här är ju….jättedåligt.”

Ja det är det. Det är på riktigt jättedåligt. Det kanske kan vara spännande att se ett första inbrott, få en inblick i Paris Hiltons walk-in-closet eller Orlando Blooms Rolexsamling men när ett inbrott blir två, tre, fyra, fem, sex, alltså, jag gäspade käkarna ur led. Att dom åkte fast vet man ju, det är tydligt redan i inledningen på filmen. Att Sofia Coppola dessutom gör misstaget (?) att låta fokus hamna på den enda killen i sammanhanget, då blir jag nästan förnärmad.

Varför tjejerna gör det dom gör får man gissa sig till, ana, tänka logiskt, tro. Varför killen gör som han gör får vi veta, vi får lära känna honom, hans fel, brister och bra sidor. Varför är Marcs insida mer intressant än Rebecca, Nicki, Chloe och Sams? Jag fattar det inte. Sofia Coppola hade med enkelhet kunnat skriva manuset annorlunda, vridit till det om så bara en aning för att förstärka tjejerna som människor i filmen. Istället för att forska i varför dom behöver all denna bling-bling, varför det glamourösa livet lockar så till den milda grad att dom gör sig själva till kriminella och vad det är som gör dom så banala så låter hon dom vara, låter dom förbli nickedockor, barbiedockor, våp. Det är jätteirriterande tycker jag. Eller så finns det en tanke i att vara lika banal som världen hon ska filma men då förstår jag inte djupet i Marcs karaktär.

”Det här är en etta och ju närmare hem vi kommer desto starkare blir den. Alltså starkare som att den blir svagare. En super-etta!”

Dotterns dom är inte nådig. Inte min heller. Min första tanke på väg ut från biografen var: ”Herregud. Stryp mig.” När timmarna går lägger sig det värsta men kvar blir minnet av en ruggigt illa skött produktion, av personregi som banne mig är skrattretande usel (Emma Watson, kom igen!), av en historia som i sig faktiskt inte är så intressant, i alla fall inte om man inte ids gräva lite bakom skalet på dom medverkande. Något som hade kunnat bli en psykologisk odyssé i 2010-talets L.A-socitet blev istället en klassisk latmask-idé. Den höll inte. Pengar kan köpa mycket men inte genuint engagemang.

16-årig dotter:

Jag:

(men tvåan är så svaaaaag så svaaaaaag, yttepyttesvag faktiskt)

Fripps filmrevyer och Jojjenito har också sett filmen. Tyckte någon av dom som jag? Även filmbloggen Allvarligt talat har sett filmen.

Publicerat

PRINCE AVALANCHE

Två idioter på vita duken. En idiot i salongen.

Jag kände mig som en riktig jubelidiot när jag satt på Grand och bevittnade pressvisningen av Prince Avalanche. Jag trodde jag hade koll på filmen. Jag hade för mig att det var en komedi men jag vet inte om jag någonsin kliat mig i ögonen lika ofta under ett biobesök. Jag kände mig bara så hemskt osäker på vad det var jag såg.

Alvin (Paul Rudd) och Lance (Emile Hirsch) är vägarbetare långt hemifrån. Det är 1988 och Alvin pluggar kassettbandstyska. Lance vill mest ”doppa veken”. Dom sover i tält i skogen i veckorna. Alvin ser väldigt mycket ut som en tysk på charterresa med vadhöga strumpor, loafers, shorts och grov mustasch. Lance är mest bara valpig och bror till Alvins flickvän. Ibland möter dom en lastbilschaufför som pussar en docka som ligger i vindrutan och bjuder på sprit. Ibland ser Alvin en dam som letar minnen från sitt nedbrunna hus. Ibland leker Alvin och Lance, ibland pratar dom. Lance tror att abort heter labort.

Det här är american independant när det är som allra mest ocharmigt, banalt och fullskitet med genrefördomar. Tajta t-shirts, knepiga män med ansiktsbehåring, klinketiklonkmusik och/eller ledsen-kille-med-gitarr fast i detta fall instrumentalt. Närbilder på myror i klunga. En självskriven onaniscen. Prat om djupa saker som kärlek och barn men väldigt lite verkstad. Utflippning i slow motion.

Prince Avalanche är baserad på den isländska filmen Á annan veg. Den vill jag inte se.

Publicerat

MAN OF STEEL

Tänk dig en treåring framför en gigantisk vägg med lösgodis. Hen står där och är dryga metern hög, kanske lite snorig, kanske har hen keps, jag tror det. Men det jag vet är att hen definitivt har fått ett okej från mamma och pappa att plocka hur mycket godis som helst i den prassliga påsen, det gäller bara att själv nå upp till rätt plastlådor.

I min värld är Man of steel-regissören Zack Snyder den där treåringen och manusförfattarna David S Goyel och Christopher Nolan föräldrarna. ”Här Zack, här har du en story, här får du våra idéer och visioner och här kommer vi med filmbolagets jättekappsäck med guldpengar och nu är det upp till dig att fixa ihop alltihop så det blir en helt perfekt slutprodukt.”

Och där står Zack och torkar snor med sidan på långfingret. Vadå? Vadå slutprodukt? Det är ju jättegott med hallonbåtar och polly och skumbananer och nappar och såna där blåbärsbumlingar som gör att tungan ser ut som en smurf i dagar efteråt. Det är väl bara att tjoffa ner alltihop i påsen och äta. Lösgodis är ju gott även i stora mängder. Jag blandar och äter, du ska bara vara tyst.

Ja, typ sådär känns det. Med Man of steel serverar Zack Snyder mig en gigantiskt påse plockgodis och jag förväntas tycka att blandningen är toppen OCH jag förväntas att inte må illa efter en sockerchock som hade tagit död på en mindre luttrad. Det är ju inte möjligt. Klart jag får nog. Klart det står mig upp i halsen efter en stund men hey, lugn, så illa är det faktiskt inte. Jag kräks inte, jag hade bara behövt en paus – eller mindre påse.

Det finns nämligen en hel det med Men of steel som är bra. Stålmannen själv, Henry Cavill till exempel. Han må kanske vara för snygg för att bli den nya James Bond och han var för gammal för att spela vampyr-Edward i Twilight men han är till min förvåning väldigt bra på att spela Clark Kent. Bilderna jag sett på honom har varit ungefär lika spännande som att se Prins Carl-Philip vara kalsongmodell i Elloskatalogen men nånting händer när Cavill visas upp på stor duk. Han växer (nähä?). Han funkar. Han är stor, stark och ser genuint snäll ut till skillnad mot hans antagonist Zod som i Michael Shannons gestaltning är jävligt ruggig. Nånting säger mig att Christopher Nolan haft ett finger med i den castingen för är det nåt han kan så är det att med precision välja riktigt läbbiga filmskurkar.

Kevin Costner och Diane Lane spelar Clark Kents jordiska föräldrar och Russel Crowe är hans biologiska kryptonitiske pappa och dom alla tre utstrålar en sån värme att dom skulle kunna fungera som bras-DVD. Värme är det annars inte mycket med i filmen. Den är kall, iskall i färgerna, det är grått, svart och gråsvart och det är dystert men inte spännande. En del av serietidningskänslan försvinner i och med det och det gör kanske inget egentligen, det är bara det att jag gillar när det är lite mer färg och framförallt lite…snyggare. Lite mer The Dark Knight liksom.

Det är ofrånkomligt att jämföra Man of steel med Nolans Batman-trilogi men i mina ögon är det som att jämföra ett avsnitt av Tom&Jerry med Monster´s Inc. Det är samma genre, det är gjort på samma sätt men det är klasskillnad. Det finns nämligen en del med Man of steel jag inte köper. Det första är Amy Adams som Lois Lane. Nej säger jag, hon är fel tjej på fel plats. Det andra är dom otaliga och extremt långtråkiga ”actionscenerna”.

Filmen är 2,5 timme lååång och den hade verkligen inte behövt vara det. En halvtimme hade lätt gått att klippa bort och vips hade det blivit kvar en riktigt bra och påkostad film med duktiga skådespelare och välgjorda actionscener – en perfekt slutprodukt.

Zack Snyder nådde liksom inte riktigt upp. Nästa gång kanske han lärt sig att hämta en pall om han vill hitta dom bästa bitarna. Eller så har han växt en halvmeter. Treåringar brukar kunna göra det.

[Betyget ändrat efter omtitt. Kanske borde jag ha sänkt det ett snäpp till?]