Etikett: 2013

Publicerat

IRON MAN 3

Jag säger som jag alltid sagt, lite blue dabadi dabidaj dabadi dabidaj har ingen dött av.

Egentligen hade min recension av Iron Man 3 kunnat sluta där. Eiffel 65´s hit från 1999 är nämligen mitt bäst bestående minne av 140 minuter Marvel-action och det är inget bra betyg till en film som jag egentligen borde älska förbehållslöst. Eller ja, jag minns kanske inte bara låten. Lite Robert Downey Jr i blå solglasögon också.

Iron Man-franschisen har SÅ mycket att tacka Robert Downey Jr för. Killen är ett superhjältegeni, nåt annat kan man inte säga. Han är som klippt och skuren för att gestalta den excentriske Tony Stark och jag känner mig positiv till tvångsgifte efter ett par timmar med honom framför 3D-glasögonen. Att Iron Man 3 funkar så pass bra som den ändå gör beror nämligen på denne mans närvaro och att han är med i princip varenda scen. Det går liksom inte att dissa en komisk, skitsnygg, asball Robert Downey Jr, det går bara inte hur urbota jättekonstig filmen än är.

Efter nån timme kliar jag mig i ögonen och tänker ”har jag sovit?”. Jag får liksom inte ihop historien, det glappar betänkligt och trots att jag har vanan inne att titta på denna typ av film så känns den här luddig bortom begriplighetens gräns. Det är nämligen en hel del historier som ska samsas under Iron Man 3:s flagg och nån högt uppsatt inblandad har uppenbara svårigheter med att killa sina darlings.

Det är en prolog där Tony Stark dejtar en smart brunett (Rebecca Hall) och dissar en knepig vetenskapsman med stora tänder och otvättat hår (Guy Pearce). Sen kommer nippertippan Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) in i bilden och en ilsken Mandarin (Ben Kingsley) och James Rhodes/War Machine (Don Cheadle) blir en War Patriot och hamnar i typ Pakistan. Och sen är det en liten kille med en egen fixarverkstad, massiva sprängningar och en träindian som blir av med sin poncho.

Som sagt, det är många hårstrån som ska flätas in och i mina ögon blir flätan rätt sned. Jag får inte ihop det. Jag hittar inte den röda tråden och det stör mig. Visst finns det scener här och där som är rent briljanta: en med Ben Kingsley i en fåtölj, en med fallskärmshoppare och alla med Robert Downey Jr i närbild – sa jag det sista? Jag gjorde det va?  – men jag är ändå inte nöjd med slutprodukten.

Det som fascinerar mig mest med filmen (förutom Blu dabidej) är ändå eftertexterna. Jag fick en klump i halsen, jag fick ståpäls på armarna, jag fick hjärtklappning och jag ville aldrig att dom skulle ta slut. När bokstäver, musik, snygga grafiska bilder och perfekt klippning harmonierar som i dessa eftertexter då kan jag inte göra annat än att kära ner mig – och lägga till ännu en Fiffilura till betyget som jag bestämt mig för.

Mina tankar om Iron Man och Iron Man 2. Väääldigt mycket Robert Downey Jr-fokus märker jag…

Publicerat

SIDE EFFECTS

Det är april. Det är dags för Filmspanarna att gå på bio tillsammans igen. Det är Jojjenito som väljer film och jag tror inte någon höjer på ögonbrynen. Det känns som ett givet val denna vecka. Bra skådisar i något som på pappret verkar vara en intressant historia filmad av en regissör som dom flesta som tycker om film har ett öga till, gott eller ont kan skifta. Men om en regissör aldrig är bättre än sin senaste film så ligger Steven Soderbergh rätt kraftigt på minus hos mig efter Magic Mike och Haywire. Det är synd. Han har gjort så mycket bra. Han kan ju, jag vet det och det är med detta fokus jag sätter mig i biofåtöljen. Det KAN bli bra det här.

Emily (Rooney Mara) är gift med Martin (Channing Tatum) som sitter i fängelse för insiderbrott. I fyra år har hon åkt fram och tillbaka till fängelset på givna besökstider och så är plötsligt den tiden över. Martin släpps fri och dom kan börja leva på riktigt igen. Men Emily mår inte bra. Hon försöker ta sitt liv och hamnar i psykiatern Jonathan Banks (Jude Law) trygga händer.

Den lättaste vägen genom en depression är tyvärr inte att genom samtal försöka ta reda på var problemet sitter och lösa detta, det är nåt som bara kostar pengar för alla inblandade och sånt är inte intressant i en kapitalistisk värld. Det som är intressant i det här läget är medicin. Piller. Svälj lite kemikalier och livet är på topp igen samtidigt som läkemedelsföretag tjänar storkovan och doktorerna får bonus som ger dom guldkant på tillvaron. Nu är det inte jag som är bitter, det bara funkar så. Pengar styr. Det är pengarna som styr även för Jonathan Banks när han ger Emily en ny och obeprövad medicin och det blir skogstokigt alltihop.

Okej. Jag var inte bitter men NU är jag det. Jag tittar på filmen och blir mer och mer frustrerad. Jag biter mig i läppen och blir nästan lite förgrymmad. Vad håller han på med Steven Soderbergh? Side Effects känns som en billig TV-produktion och karaktärerna blir liksom bortglömda. Jag får lära känna dom så lite att jag inte bryr mig ett dugg om nån av dom. Jaha, hen dog, move on. Jaha, hen sitter i skiten, move on.

Catherine Zeta-Jones har i perioder varit en favvis för mig men när jag ser henne här så sliter jag mitt hår. Hon är ju så vacker egentligen men vad hände här? Har sminkösen fått direktiv att Zeta-Jones ska se ut som Jokern eller har Zeta-Jones stramat till sitt fejs så pass att sminkösen inte har nåt val annat än att lägga läppstift där läpparna faktiskt är. Det ser fan inte klokt ut. Sen väser hon filmen igenom. Väser. Varför då?

Rooney Mara däremot går från klarhet till klarhet tycker jag. Jag tycker hon är duktig, hon är trovärdig och hon är väldigt lik Noomi Rapace i sina manéer. Jude Law gör också han det bästa han kan med det manus han fått och ingen skugga ska falla på vare sig honom eller Mara. Men resten, herregud, resten. Vilken formidabelt smaklös soppa.

Det har pratats en del om att Side Effects är blott 50-årige Steven Soderberghs sista film. Nu stämmer det kanske inte riktigt eftersom hans Behind The Candelabra kommer tävla i Cannes (med Michael Douglas som Liberace) men ändå….”inte bättre än sin senaste film”. Nu jäklar Steven har du en del att leva upp till. Nu är du bara en Liberace ifrån att bli ihågkommen som en tokflopp.

Mina filmspanande vänner har också sett filmen: The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito och Movies-Noir. Tycker vi lika? Jag tror inte det men jag vet inte.

Publicerat

OBLIVION

I tisdags hade bloggen besök av en viss stenhård kille vid namn Jack och idag av en annan med samma namn. Då var det Reacher, idag är det Harper men det är faktiskt tredje gången gillt för Tom Cruise att gestalta nån vid namn Jack på film. Första gången var redan 1985 i Ridley Scotts Legenden – Mörkrets härskare och Tom Cruise var en hjälte redan då. Han kan det här. Han är trovärdig som tuffing oavsett vem eller vad det är han brottas med, han kan till och med heta Ethan, det funkar ändå.

I Oblivion letar han upp trasiga drönare, runda metalliska föremål som fungerar som nån form av obemannade vapenarsenaler. Drönarna ser rent utsagt helt pissed-off, snyggt designade i nån slags mänsklig skepnad, lite som man kan tycka om bilar när man ligger bakom dom i en kö. Lamporna blir till ögon, sneda, glada, arga, manga, galna och öppningen till bagageluckan blir en mun. Drönarna ser helt enkelt ut som jävligt förbannade metallbollar.

Jorden som vi känner den finns inte längre. Det är postapokalyptiskt så det förslår, det är Mad Max bortom både Thunderdome, Armageddon och Waterworld. Det är liksom…..tomt. Krig, tsunamis, jordbävningar och kärnvapen har ödelagt jorden i kombination med att några idioter fick för sig att spränga månen och dom människor som finns kvar bor på en av Saturnus månar, Titan. Kvar på jorden är Jack Harper och hans medhjälpare/kollega/flickvän Vika (Andrea Riseborough), utsända för att hålla koll och dom bor på nån slags plattform bland molnen. Alla överlevande människor fick sina minnen raderade men Jack minns ändå fragment som dyker upp då och då, små klipp från toppen av Empire State Buildning och en mörkhårig kvinna som han verkar tycka mycket om.

Jack och Vika lever on the edge på många sätt, det förstår jag ganska omgående i filmen även om det dröjer rätt länge innan det händer nåt alls. Jag har inga direkta förväntningar på filmen förrän jag läser Joseph Pollacks recension på Möllan.nu där han skriver att miljöerna och musiken påminner en hel del om regissören Joseph Kosinskis förra film Tron: Legacy. Nog för att jag har vetat att det är samma regissör men att filmerna skulle påminna om varandra i känsla trodde jag inte efter att ha sett trailern. Jag tog åt mig texten och skruvade upp förväntningarna till max, det gick alldeles automatiskt och känslan släppte inte trots att jag försökte vråla NEEEEJ och göra en fiktiv pungspark på den. Att jämföra vad som helst med Tron: Legacy i min närhet kan liksom bara bli…bäääääd.

Oblivion är en nästan sjukligt snygg film och det finns inte en ruta som inte skulle ha passat i gårdagens filmspanartema. Jag får känslan av att rubb och stubb utom just Tompa själv är gjord i en dator, till och med Andrea Riseborough ser CGI:ad ut (skulle kunna vara stöpt i samma form som Jude Law i A.I). Det är maffigt och häftigt, visst är det det, men det är samtidigt väldigt enfärgat och inte alls i samma stuk som Tron: Legacy. Musiken är gjord av den franska gruppen M83 och jämfört med Daft Punks Tron: Legacy-soundtrack är M83 ljummen hissmuzak. Visst är det elekroniskt och fint men jag väntar filmen igenom på lite KADDABLOOFFS, på upptempo, på suggestiva synthslingor, på högljudd blipp-blopp, på…..nånting. Men nej, ingenting händer. Det är bara så…snällt.

Det är filmens stora aber tycker jag. Den är för snäll. Att den är långsam och lång gör mig ingenting men 126 minuter i samma tempo blir helt enkelt tradigt hur jag än vänder och vrider på det. Sen är den inte spännande, inte det minsta, men det stör mig inte heller nämnvärt. Ingenting stör mig men ingenting gör mig heller glad eller ger mig hjärtklappning. Det är som att dricka ljummen mellanmjölk istället för öl och äta oblater istället för chips i två timmar och helt ärligt, skillnaden mellan att Oblivion ses som en storfilm och att den skulle gå direkt till DVD stavas TOM CRUISE.

Publicerat

SPIDERS

Det börjar liksom pang-poff-tjoff. Lite som sex utan förspel.

Efter bara ett par minuter har handlingen etablerats och mina tankar vindlar iväg till en kväll på Grand för en sisådär tretton år sedan. Det var krogshow med Glenn Killing och det var ”lite sång, lite dans, lite naket”. Nu är det filmtajm med lite rymd, lite katastrof, lite spindlar. Inte så pjåkigt nåt utav det.

Det är en snygg filmad inledning där jorden ses från fönstret på en rymdfarkost, ett fönster i vilket det sitter en spindel. Sen händer det en liten olycka och en del av farkosten landar på jorden och jomenvisst, inklusive spindeln och självklart är den rysk. Farkosten alltså, spindeln – I don´t know.

Jag tycker det här är underhållande trots brist på logik, trots brist på skådespelare värda namnet, trots filmmusik som känns helt malplacerad, trots allt som enbart andas B. På nåt sätt känns filmen påkostad, i alla fall på ytan och gillar man – som jag – filmer med knepiga krälande livsfarliga djur, katastrofer, en storstad i karantän, virusrädslor och rymden, what´s there not to like?

Publicerat

Gå-ensam-på-bio-experimentet: A GOOD DAY TO DIE HARD

Jag vet att det finns många som tycker det är jobbigt att gå själva på bio. En del tycker det är pinsamt, en del känner sig uttittade, en del får för sig att andra tänker ”har hen inte EN ENDA polare som vill gå med på bio, vad är det för loser?” För egen del så är det bland det bästa jag vet. Det är inte så att jag inte vill gå på bio ihop med andra men jag kan ibland tycka att det är extremt mysigt att knalla iväg på en film alldeles själv, liksom gömma mig i mörkret, välja film utan kompromiss, dricka min latte och försvinna från ALLT en stund.

Efter att ha haft en lång diskussion om detta med en bekant för ett par veckor sedan fick jag en idé. Det kanske är dags för ett experiment?

Det är många år sedan jag var singel sist men nu när jag är det, vad kan då starta mer ensamhetskänslor än att alldeles själv gå på bio i en fullsatt salong kl 19 en Alla hjärtans dag? Fixar jag det? Är det verkligen ALLTID skönt att gå på bio själv eller finns det grader i härligheten? Bryr sig andra om en ensam svartklädd kvinna på rad fyra? Får jag en sorgsen klump i magen av åsynen av pusselipussande par och såna som varit gifta länge och tycker det är kärlek nog att dela på en bytta baconchips eller kan jag hålla fast vid min känsla att det just nu är ohyggligt skönt att leva själv?

Jag köper därför en biljett till premiären av actionrökaren A good day to die hard. Jag bestämmer mig för min vanliga plats nånstans runt mitten på rad 4 och jag bestämmer mig för att på intet sätt göra det lätt för mig. Jag går in i salongen när det bara är några minuter kvar, fullt medveten om att det kanske finns nån som tittar på den där ”stackaren” som går själv. Jag stänger av mobilen så fort jag satt mig ner, jag ger mig alltså inte en enda chans att fippla med den som tidsfördriv i väntan på reklamfilmen. Jag har inte köpt med mig vare sig snacks, godis, dricka eller kaffe, nej nu är det torftighet som gäller, jag vill få in en gulagkänsla i upplevelsen för jag vill testa detta ända ut i minsta nervcell.

Går det verkligen att känna biomys trots allt detta? Mitt svar är solklart, ärligt och från botten av mitt hjärta: JA! Trots min beskrivning av dessa torftiga yttre omständigheter så kan jag inte göra annat än att se till min insida. Jag var kolugn. Jag var glad, jag såg fram emot filmen, jag hade inga problem att sitta mitt emellan två nykära par och när jag träffade några färgbutikskunder på vägen ut skämdes jag inte ett dugg för att svara jajamensan på frågan: är du här alldeles själv?

Det är ju liksom det här som är vitsen med bio: man är aldrig ensam. Jag kan inte känna mig ensam i en biograf. Jag kunde det inte när jag var tonåring och började gå på bio själv och jag kan det inte nu. Det finns således inte en enda dag, en enda tid på året då det inte är tokmysigt att gå på bio med sig själv.

Hur var filmen då kanske du undrar? Det var hundraprocentig förödelse i nittio minuter. Jag har aldrig sett så många sönderkörda, förstörda, demolerade, exploderade, totalt meningslöst kraschade bilar i en och samma film och detta i en film med ett fullständigt banalt och egentligen skrattretande torftigt manus – om det ens fanns något? John McClane (Bruce Willis) åker till Ryssland för att leta upp sin son Jack (Jai Courtney) och självklart är han halvtrasig och blodig efter tio minuter.

Denna Jai Courtney trodde jag var Sam Worthington när jag såg affischen men nu såhär efteråt förstår jag att det inte fanns stålars kvar till mer än ett stort känt fejs i den här filmen. Pengarna skulle gå till annat. CGI och sprängdeg. Typ.

Jag kan inte säga att jag retar mig på nåt speciellt på filmen, den är bara snabbt bortglömd action helt utan substans men det känns lite omodernt att dra in ryssarna i ploten. Det luktar åttiotal. När ska vi få se amerikanerna sparka rumpa i Nordkorea – på film alltså?

Filmen:

Att gå på bio själv: