Etikett: 2013

Publicerat

KUNG LILJEKONVALJE AV DUNGEN

När en brud inte dyker upp på sitt eget bröllop kan man ana ugglor i mossen, en räv bakom örat, en häst som rymt från stallet och alla möjliga floskler som innefattar djur. När denna brud dessutom hittas död någon dag senare osar det katt nåt alldeles ordentligt. Och lika självklart som att man säger Amen i kyrkan är Puck (Tuva Novotny) och hennes fästman Einar (Linus Wahlgren) gäster i kyrkan och hamnar mitt i detta sammelsurium av skumraskfolk, lögner och döingar.

Det här är den andra filmen baserad på Maria Langs böcker med Puck i byxor i huvudrollen, tjejen som inte riktigt passar in i dåtidens kvinnoideal när en ”riktig kvinna” skulle gå hushållsskola och sköta man, barn, hus och hem istället för att yrkesarbeta eller ha egna intressen och detta i samma sekund som hon sa ja framför prästen. Så att Einar friat till Puck är inte helt enkelt okomplicerat. Hon vill inte ge upp sina studier i Uppsala och hon hatar att tvätta och stryka.

Det mest intressanta med dessa filmer (eller i alla fall dom två jag hittills sett) är inte på något sätt mordhistorien, jag skulle säga att det är precis allting annat. Jag bryr mig inte ett dugg om vem som mördat och varför men känslan av att vi faktiskt kommit väldigt långt i jämställdhetsfrågor känns behaglig i magen. Kanske var det inte detta som filmmakarna hade i åtanke men för mig blir det en extra dimension till en rätt mysig filmstund.

För ja, även denna film är mysig. Lugnt tempo, fina miljöer, bra skådespelarprestationer främst av Tuva Novotny, Linus Wahlgren och Ola Rapace och skön musik. Inte pjåkigt alls trots en långsökt och krånglig titel men vill man citera Gustaf Fröding är det väl lika bra att göra det ordentligt?

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.

Publicerat

MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM

Okej. Såhär ligger det till.

Jag aktiverade mitt Viaplaykonto igen efter en längre paus. Det regnade ute, alltså regn-REGNADE och jag hade en ledig eftermiddag som jag kunde spendera ensam i soffan om jag ville. Det var mörkt ute fast det var ljust, jag fick nåt ryck och fixade en stor instagramvänlig kopp te (men utan att fota den, jamenvisstsörru) och jag klickade runt på denna streamingtjänst med en vilja att se om en bra film, alternativt hitta något enkelt men mysigt, något….familjärt. Jag orkade helt enkelt inte ta in en klurig story.

Då mindes jag att min kollega Hanna pratat om Maria Lang-filmerna, dom som utspelar sig på 50-talet nånstans och att dom var välgjorda och sevärda, betydligt bättre än ”man” kanske trott – och ”man” i det här fallet är alltså jag. Jag har verkligen inte haft höga tankar om dessa filmer, snarare har jag fastnat i tankefåran att det behövs skämskudde modell Godzilla för att ta sig igenom tramset. Men…jag och min magkänsla är BFF:s så jag kröp upp i soffhörnet och drog igång den första filmen i serien, Mördaren ljuger inte ensam, med Tuva Novotny i huvudrollen som Puck Ekstedt.

Puck var det ja. Och Einar. Och Christer. Och Viveka. Och Lil. Och Ann. Och Marianne. Men mest Puck. Puck är litteraturdoktorand i Uppsala och hon blir bjuden av sin handledare Rutger (Gustaf Hammarsten) till hans sommarstuga på en ö över midsommar. Med på ön är även en handfull av Rutgers andra vänner och när en av dom hittas mördad behöver man inte vara Miss Marple för att fatta att mördaren är en ibland dom – och kvar på ön. Puck tillkallar polis och Christer Wijk (Ola Rapace) dyker upp.

Alltså, det här var tamejtusan riktigt mysigt! Och framförallt var det precis vad jag behövde. Skön sommarkänsla filmad med retrofilter från ett Sverige som inte längre finns. Männen bär hatt, kvinnorna har knytblus och vågigt hår och det röks inomhus. Riktigt trevligt faktiskt. Tänk bara att filmen avslutas med orden: ”Nu är jag på lekhumör.”

Å andra sidan, det är jag med. Lika bra att ge sig i kast med film nummer två.

Publicerat

GRAND PIANO

Året innan Damian Chazelle blev känd över hela världen för sitt manus och sin briljanta regi till trumfilmen Whiplash gjordes filmen Grand Piano. Denna gång har han ”bara” skrivit manus och självklart är det ett instrument som spelar nån form av huvudroll även här. Precis, du gissade rätt, ett piano!

Grand Piano handlar om Tom Selznick (Elijah Wood), en konsertpianist med världsrykte, ”vår tids Rachmaninov” som lider av nåt så vedervärdigt i sammanhanget som scenskräck. Han är gift med Emma Selznick (Kerry Bishé) som är en av världens största skådespelare och tillsammans är dom såklart ett massmedialt spännande par.

När filmen börjar är Tom på väg till Chicago för att genomföra en stor konsert och man förstår hur han våndas när planet nästan går ned för räkning men han mår mer illa över den kommande konserten än över rädslan att dö i en flygkrasch. Hur som helst, Tom och hans flygel tar sig upp på scenen och partituret hamnar i hans händer i sista stund. Konserten börjar och han bläddrar bland notbladen. Där står det nåt med röd skrift. Ett mordhot.

Nästan hela filmen utspelar sig under denna konsert och jag får lite Phonebooth-känsla av många anledningar (som jag kanske inte ska skriva här pga spoiler). Det är rätt spännande ibland faktiskt och framförallt är det snyggt filmat. Det är egentligen bara två ”krux” jag har med filmen, Elijah Woods ögon och – som alltid – John Cusack och det blir ju rätt problematiskt i en film som denna när så mycket hänger på John Cusack och Elijah Woods ögon.

Bortsett från det, Damian Chazelle är en riktigt bra manusförfattare och det var ett smart drag att ta in honom när manuset till 10 Cloverfield Lane skulle skrivas. Han är finurlig, både med och utan inblandade instrument.

 

Publicerat

LEJONHJÄRTAT

SVT som public service-central känns i dagens mediabrus mer viktig än någonsin. Det finns så himla mycket som är intressant/matnyttigt/ underhållande/superbra om man bara letar lite och det mesta går ju att se när man vill på SvtPlay. Som den finska filmen Lejonhjärtat (Leijonasydän) till exempel.

Jag är verkligen ingen storkonsument av finsk film men jag tror att den största anledningen till att jag tittar så lite på det för att jag inte vet var jag ska hitta filmerna. Norsk och dansk film är så väldigt mycket mer lättillgänglig både på streamingsajter och på biografer så när det dyker upp en finsk film på SVT som dessutom inte är regisserad av Aki Kaurismäki (vars filmer är typ dom enda som når ut till gemene man) så är det klart jag ser den. Med glädje till och med.

Teppo (Peter Franzén, mest känd för mig som aset Milo i Johan Falk-filmerna) är skinnskalle, en aktiv nynazist som utan att blinka tar till våld mot invandrare närhelst han får chansen. Han är straffad för sina tilltag och får allt svårare att skaffa jobb, även de mest sporadiska. På en restaurang träffar han Sari (Laura Birn) och han blir omedelbart förälskad i henne. Dom tillbringar en svettig natt ihop men när morgonsolen tittar fram synar Sari Tepps tatueringar lite närmare och hon blir inte glad över det hon ser. Hon blir så pass förbannad att hon kastar ut honom och avslutar relationen innan den knappt har hunnit börja.

Men Teppo är kär, han vill inte ge upp Sari så lätt. Sari tycker om Teppo också men hon har en ”hemlighet” som inte riktigt går ihop med Teppos främlingsfientliga livsåskådning: hennes son är svart.

Det här är en film som tar upp riktigt kluriga frågor på ett kanske inte lättsamt sätt men ett lätt-sett sätt. Filmen hade kunnat bli så ohyggligt mycket tyngre än den är och det är manusförfattaren (Finlands svar på Alexander Bard?) Aleksi Bardys förtjänst att allt flyter på så bra. Skådespelarna är också jättebra och hur mycket jag än kräks på flera av rollfigurernas människosyn så visas alla upp på ett komplext vis. Som människor. Inte som svarta eller vita utan som den gråskala vi alla är. Snyggt jobbat Dome Karukoski!

Filmen går att se till och med imorgon (17/6) på SVTPlay!

Publicerat

Veckans filmtips från Moya: THE PRETTY ONE

Wohoooooo! En tvillingfilm! Jag som löööööööööövar tvillingfilmer!

Veckans tips från Moya är alltså The Pretty One, en film med Zoe Kazan som den söta Audrey OCH Laurel, den mer ordinära av enäggstvillingarna. Egentligen är frisyren, kläderna och lite självförtroende det enda som skiljer systrarna åt plus det faktum att Audrey flyttat hemifrån och Laurel bor hemma hos pappan och ”sköter” honom trots att hans nya flamma också bor där OCH trots att han verkar fullt kapabel att ta hand om sig själv. Det är ju alltid bra att ha nåt att skylla på om man inte vågar ta steget ut….ja, såna saker.

Det händer dock en grej som får Laurel att våga göra saker en annan aldrig hade kunnat tänka ut med sin vildaste fantasi. Audrey dör nämligen och då tar den där blyga violen chansen att BLI ”den söta”. Hon låtsas nämligen vara Audrey, vilket innebär att det var Laurel som dog och detta ger upphov till en del fix och trix kan man väl säga.

Det här är en lite konstig film tycker jag. Det är en film jag borde avfärda med en fnysning, det är en film som ska verka verklighetstrogen men som har en handling som är allt annat än, den är lite barnslig samtidigt som den tar upp stora vuxna frågeställningar. Filmen är dessutom rent och snyggt filmad och jag tänkte flera gånger att den hade behövt lite handpåläggning a la bröderna Duplass för att liksom ”knorra till sig” rätt. Det roliga var att jag såg deras namn i eftertexterna sen, i tacklistan, men jag tvivlar på att deras inblandning varit direkt överhängande. Postern är dessutom hemsk.

Men….jag tycker filmen är trivsam. Puttrig. Gullig. Den funkar. Zoe Kazan är jättebra, vilket hon var även i What if och Jake Johnson är en mysig jäkel även med skägg. Så visst får filmen godkänt!

Nästa tisdag kommer ett nytt tips från Moya.

Publicerat

Tre om en: THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY

Det här är ett intressant filmprojekt vill jag lova!

Alla vet vi att minnen är subjektiva. En händelse som jag beskriver på ett sätt kan förklaras helt annorlunda av någon annan, även om vi båda var med om samma sak – samtidigt. The Disappearence of Eleanor Rigby är tre filmer som handlar om samma grundhändelser men sett ur två människors olika synvinklar.

Jag försökte ta reda på den ”korrekta” ordningen att se filmerna i men lyckades kanske inte riktigt (internet var osedvanligt luddig i frågan) så jag tittade i den ordning som kändes vettigast för mig och skriver om filmerna i samma ordning som jag såg dom.

.

.

THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY – HIM (2013)

Att Conor Ludlow (James McAvoy) är otroligt kär i sin tjej Eleanor får vi reda på redan i filmens början. Han ber henne ta det varligt med honom. ”There´s only one heart in this body. Have mercy on me.”

Sju år senare är livet lite annorlunda. Det här ordet mercy klingar melankoliskt i mina öron.

Conor driver sin restaurang med vänsterhanden och utan engagemang, han är arg och frustrerad. Hemma i sängen ligger Eleanor, ledsen, liten, förstörd. Att någonting hemskt hänt dom är lätt att förstå men till en början berättas inte vad, inget mer än att dom haft det frostigt och tungt i nåt år eller så. Eleanor för på tal att hon vill att Conor ska skaffa sig en älskarinna. Han fattar ingenting.

Att vara kvinna och se bitar ur en mans liv sett enbart ur hans perspektiv är nog nyttigt ibland. Snubbar har det inte så jävla lätt dom heller. När jag ser filmen tänker jag att mycket av det jag ser kommer växa och bli mer känslosamt när jag får helheten men just då och där passerar åttionio minuter rätt obemärkt förbi. En bra film är det absolut, men det kommer ingen Linklatersk pil rätt in i hjärtat. Kanske kan det bero på att regissören och manusförfattaren inte heter Richard Linklater utan Ned Benson och att det här är hans långfilmsdebut. Såklart killen passar på att göra tre filmer samtidigt, supersmart ju.

Som film allena, alltså urplockad ur sin kontext, är Him-filmen ganska blek. En svag trea , mer blir det inte men samtidigt ber jag om förståelse för att betyget kan ändras när helheten är sedd. För det är så man bör se filmen, som en tredjedel av en trilogi, inte en soloshow.

 

THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY – HER (2013)

Varenda filmruta i Him-filmen har nånting blått i sig. Jag förstår att det inte är en slump då titeln visas med blå bokstäver mot svart botten. I Her-filmen använder sig Ned Benson av färgen orange och det är inte bara titeln och Jessica Chastains hårfärg som har den kulören, det är någonting i varenda scen som matchar håret.

Okej, jag är färgskadad, jag vet, men att i fjorton år – dagligen – ha arbetat med färgsättning gör att jag blir lite…petig. Det orangea stör mig nämligen, det stör mig långt mycket mer än det blå i förra filmen. Anledning beror på Chastains hår.

I Him-filmen blev hennes vackra år en komplementfärg, något som stack ut, något varmt i allt det kalla. När det mesta går i en varm orange färgskala som här försvinner hon lite mer, smälter in i bakgrunden i vissa scener som vore hon ett matchande draperi. Tursamt nog är hon snygg så klockorna stannar. Utan det ansiktet hade jag antagligen retat mig ännu mer. Eller mindre möjligtvis för frågan är om hon är FÖR snygg? Jag brukar tycka att det är samma problem när Angelina Jolie ska spela känslosamma roller, jag får känslan av en skyltdocka med glycerintårar i ansiktet och det är sällan positivt för filmen.

Nu är Jessica Chastain en otroligt kompetent skådespelare och hon lyckas spela sin Eleanor Rigby med övertygelse. Filmen hettar till när det visas scener jag redan sett, när det blir tydligt hur olika Conor och Jessica upplevt exakt samma situationer. Tyvärr är dessa scener för få. I den här filmen får man mest lära känna Eleanor lite mer, träffa hennes familj. Sevärt är det under alla hundratio minuter men det rockar inte min värld.

Det är konstigt det här, jag trodde verkligen att båda dessa filmer skulle rocka järnet. Är det mina förväntningar som spökar när det ska ges betyg? Ja, kanske. Men nu till den avslutande filmen, mixen av dessa två.

 

 

THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY – THEM (2014)

Filmens titel och ordet Them dyker upp i bild med blå och lila bokstäver. Den tredje filmen är hundratjugotre minuter lång, alltså betydligt längre än båda dom andra filmerna men Ned Benson tycker antagligen att det behövs. För mig som sett Him och Her behövs det dock inte, den här filmen ger mig inget jag inte redan sett men för alla som antagligen enbart kommer se denna film är spellängden vettigare.

Det klipps mellan henne och honom och berättelsen har ett skönt flow men jag märker att jag saknar Conor i bild. Det är en problematisk livshistoria som visas, det är kärlek som hamnat på sniskan, det är sorg som ska hanteras och denna film är….kylig. Kanske kyligast av alla tre.

Nåt som slår mig är att dom två första filmerna är gjorda som ”bakvända världen”. Him, iskallt filmat med allt det blå har en varm James McAvoy i fokus och Her som känns som en varm film på ytan med allt det orangea har en distanserad Jessica Chastain i huvudrollen. Skådespelarna kompletterar varandra lika bra som färgerna.

Jag är förvånad att filmerna inte lyfte mer, att hjärtat inte började bulta och ha sig. Sista tio minuterna av alla tre filmerna är underbara, alltså på riktigt underbara, men det hjälps inte riktigt. En stark trea till Him och Them, en normaltrea till Her och cred till Ned Benson som drog sin idé i hamn.

Publicerat

THE HOUSE AT THE END OF TIME

Skräckfilmer från Venezuela hör inte till vanligheterna att jag ser men jag gillar verkligen att sätta tänderna i just filmer i denna genre som är från lite mer ”annorlunda” länder. Även om filmerna inte nödvändigtvis är ”bra” så är dom ofta skönt annorlunda jämfört med amerikanska och svenska skräckfilmer.

Dulce (Ruddy Rodríguez) bor i ett stort hus med sina barn och upplever att det är ”nåt” galet i huset. Nåt läskigt, nånting….mörkt. Så hittas barnen mördade och det är Dulces fingeravtryck på den dödande kniven. Hon åtalas och döms för mord och sitter trettio år i fängelse.

Det är en gammal kvinna som återvänder till huset trettio år senare. Samma skådespelare men med pinsamt dålig sminkning. Dulce känner forfarande av det ”underliga” i huset och hon hävdar fortfarande att hon är oskyldig, att hon inte har dödat sina barn.

Filmen hoppar väldigt mycket i tid och är inte alltid helt solid i sin klippning. Jag märker att jag tappar fokus och ibland inte riktigt hänger med. Sen är den där ålderssminkningen inte bara pinsamt dålig, den är GROTESK, den får Leonardo DiCaprios J Edgar Hoover att se naturlig ut. Och för att vara en skräckfilm är den väldigt lite skrämmande.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: JUG FACE

Bara tanken på obskyra små inskränkta sekter (om du fick detta till insekter så läste du för fort) kan få mitt blod att frysa till is. Jag tycker det är otroligt läskigt med hjärntvättade människor som tror på ”nåt” så hårt att dom är villiga att offra både nära, kära och sig själva för detta ”något”.

I den här amerikanska snårskogen bor ett par (tre…typ….? Eller EN stor incestuös? Fan vet…) familj vars liv kretsar kring ”the pit”, avgrunden i skogen med en botten fylld av lerigt vatten och en skäggig man, Dawai (Sean Bridgers) som ser i syner och tillverkar lerkrus föreställande ansiktet på den i ”klanen” som är den nästa att offras. Avgrunden behöver nämligen blod.

Den unga tjejen Ada (Lauren Ashley Carter) hittar jugfejset som är näst på tur och ser att det är hon själv! Hon får panik, snor kruset och gömmer det i skogen. Hon kan ju inte dö! Inte nu! Hon är nämligen gravid efter en het sejour i skogen med sin….bror….och har hon precis blivit bortgift med den tjocke grannpojken Bodey (Mathieu Whitman). Kontraktet är skrivet och vad jag förstår har föräldrarna fått pengar för henne. Kravet är dock att hon ska vara ren, ha hållit sig ”trogen” och det ”kontrollerar” hennes mamma (Sean Young!) genom att stoppa upp fingrarna i Ada som om hon grävde efter guld eller letade…..köttfärs.

Alltså det är så mycket i den här filmen som är läskigt! Och sjukt! Det jag skrivit här ovan är liksom bara ett skrap på ytan. Jag tror att jag mycket väl skulle höja betyget vid en omtitt men ärligt talat vet jag inte om det kommer att bli någon sådan. Filmen är inte tung eller jobbig, inte egentligen, det är bara det att vanligt folk kan vara så inihelvete….creepy.

Idag skriver Filmitch om en helt annan skräckfilm, eller har han sett samma film kanske?  Sofia skriver om en film från 1996 som är som två filmer i en.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: THE GREEN INFERNO

Jag har sett fram emot den här filmen så länge. Alltså SÅ länge. Jag läste att den var på gång för flera år sedan och den var klar redan 2013 men på något sätt försvann den. Den skulle ha haft biopremiär i september 2014 men vad jag kan läsa mig till tog pengarna slut i produktionsbolaget och premiären fick dras tillbaka. Men nu, ett år senare, är filmen alltså ute för oss vanliga dödliga att beskåda!

Som ett stort fan av filmen Cannibal Holocaust (från 1980) känns det såklart som julafton att Eli Roth gjort en film som på pappret skulle vara inspirerad av just denna film samt italienska kannibalfilmer från 70-talet. Det bådade verkligen gott. Nu med facit i hand tycker jag nog att just den inspirationen är ganska vag, The Green Inferno känns mer som en teen-horror-variant av kannibalfilm, men hey, det är inte det sämsta det heller.

Justine (Lorenza Izzo) är en collagestudent som under och efter en lektion då det pratas om kvinnlig omskärelse plötsligt verkar bli engagerad i dumheter som händer runt om i världen. En äldre och karismatisk student och aktivist vid namn Alejandro (Ariel Levy) planerar en resa till Amazonas för att försöka stoppa skövlingen av regnskog i ett område där en klan urinvånare har sin boplats och han planerar göra detta genom att livestreama aktionen via gruppens mobiler. Justine är självklart välkommen att följa med då hon har en pappa som är jurist inom FN. All reklam är bra reklam.

Så tar filmen sin början. Gruppen som består av ett tiotal ungdomar beger sig mot Peru och det går inte att INTE tänka tanken ”dumhuvven, ni lär ju aldrig komma hem igen!”

En film som denna kräver sin uppbyggnad för att funka. Det får den. En film som denna kräver sina effekter för att beröra. Det har den. En film som denna kräver att man genuint bryr sig om historien för att den ska fastna i magen. Det gör man inte. The Green Inferno är alldeles för snygg, för perfekt gjord för att jag ska kunna se den som nån form av verklig berättelse. Återigen jämför jag med kungen av alla kannibalfilmer Cannibal Holocaust och det DEN vinner på är den dokumentära känslan. Den är for real och jag tror på RUBBET jag ser.

För att sammanfatta The Green Inferno, jag tycker den var värd att vänta på. En BRA film. Jag köper inte riktigt slutet men det kan jag leva med, filmen är helt klart godkänd ändå – med en guldstjärna på den gröna overallen.

Idag skriver Sofia om en vampyrjägare vid namn Buffy och Filmitch har också sett The Green Inferno!  Och är du sugen på The Green Inferno så finns den att köpa här

Publicerat

THE LONE RANGER

Jag hade tamejfan lovat mig själv, jag hade det! Jag hade svurit på att aldrig någonsin i hela mitt liv se The Lone Ranger!

Jag var så jävla trött på att se Johnny Depp sminkad i vitt och svart efter alla tusen miljoner Tim Burton-filmer och sen den där tradiga Jack Sparrow-karaktären uppepå det. Jag var så LESS, så stensäker på att jag kunde och skulle undvika The Lone Ranger i resten av mitt liv. Helena Bonham Carter är dessutom med och det är INTE ett plus i min bok. Och Armie Hammer. Gäsp. Vadå? Vem är han, liksom?

Så sitter jag här, har precis tittat på The Lone Ranger och känner mig smutsig. Det känns som att jag svikit mig själv och att jag nu måste komma på den bästa förklaringen någonsin för att kunna se mig själv i spegeln utan att vilja bitchslappa mig.

Okej….Jag sniffar lite ammoniak nurå och kör igång. Här är anledningarna till att denna film blev utvald och sedd.

1. Efter att ha sett Black Mass fick jag lite sug efter Johnny Depp igen, nåt jag inte upplevt sen Edward Scissorhands dagar.

2. Efter att ha sett The man from U.N.C.L.E är namnet Armie Hammer inte fullt lika beigt. Han var småkul där, på gränsen till charmig, och det känns som att hans roll i The Lone Ranger kunde vara inom samma fåra.

3. Jag snubblade över den på Netflix.

4. Jag hittade bara en annan film på Netflix som jag verkligen kände för att se och just den filmen pallade jag inte riktigt med som mitt-i-natten-film trots att jag sett den säkert femtio gånger förut. Night Slasher är för läskig.

5. Jag vet att Fredrik gillar den. Fredrik gillar kvalitetsfilm av alla de slag. Hasse Ekman, Transformers och sånt. Jag litar på Fredrik.

Jag tycker att filmen i långa stycken var nästintill outhärdlig att titta på MEN jag har sett så mycket skräp i mina dagar att jag ändå inte tycker den förtjänar det allra lägsta betyget. Tvåan är svag som redigt snålblandad saft men den går att dricka. Om man är törstig. Och typ håller på att svimma. Med grava hallucinationer. Och en tunga som är torr som en bit bark.

Publicerat

DEALIN´WITH IDIOTS

Hahahaha! Ja jösses, ÄR vi såhär, vi sportföräldrar? Står vi där på sidan av fotbollsplanen och vrålar helt okontrollerat? Sitter vi på läktaren och flashar klykor både fram och bak och försöker överföra våra egna drömmar på dom små barnen som bara vill ha roligt med en boll, en puck, ett racket?

Efter att ha befunnit mig många många måååånga timmar på sidan av en fotbolls- och handbollsplan måste jag erkänna att manusförfattaren och regissören Jeff Garlin har hittat helt rätt i många av sina iakttagelser, kanske för att han själv är en idrottsförälder OCH har som egentligt yrke att suga i sig omgivningen och göra komik av den.

Jeff Garlin står nämligen inte bara bakom kameran i denna film, han är komiker i botten och här spelar han komikern Max Morris, en karaktär som helt solklart är han själv. Max har en liten son som spelar baseball och han sitter som alla andra föräldrar bredvid och hejar. Och tittar. Och förundras. Och som den komiker han är bestämmer han sig för att hänga med dessa vuxna för att leta material till en film om sportföräldrar och han är öppen med sina baktankar inför hela föräldragruppen och tränarna.

Det här är en i sina stycken skitrolig film. Det är ingen film som kommer förändra någons liv – eller någon vuxens beteende vid sidan av planen – men jävlar vilken igenkänningshumor det är bitvis! Kul take på hela idén dessutom!

Filmen finns på Netflix.

Publicerat

FELONY

Joel Edgerton har aldrig riktigt imponerat på mig som skådespelare. När jag såg Exodus var det i princip tvärtom, det var skämskuddevarning. Jai Courtney är en av den moderna actionfilmens stora namn, något som i mina ögon är totalt obegripligt. Maken till aurafattig skådis har sällan skådats.

Tom Wilkinson får helt enkelt agera stenstod i den där tämligen svajiga skådistrion men det var egentligen inte på grund av någon av dessa skådespelare som jag valde att se Felony, det var på grund av The Gift.

The Gift är en thriller skriven och regisserad av Joel Edgerton. Okej, han spelar en av huvudrollerna också men han känns betydligt mer intressant bakom kameran än framför. Och det var så jag hittade Felony. Joel Edgerton har nämligen skrivit manus även till denna film!

Precis som The Gift är en välskriven liten stalkerthriller så är Felony en välskriven liten polisthriller. Edgerton spelar på dom små instrumenten när han knåpar manus och jag gillar det. Kanske kan man även tacka manuset för att Jai Courtney lyckas göra sin hittills enda fullt godkända skådespelarinsats till dags dato? Och Edgerton är faktiskt också bra, vilket han var i The Gift också.

Felony handlar om tre poliser, tre poliser med väldigt olika personligheter och en av dom kör över en liten pojke som svävar mellan liv och död. Lögner, sanningar, moral och etik får sig en gaffel i sidan här och det blir aldrig vare sig sliskigt eller skrivet på näsan. Bra jobbat!

Publicerat

HORNS

Harry Potter goes Hell Boy, kan man säga så? Ja det kan man för det är ungefär så det känns att titta på Daniel Radcliffe och hans rollfigur Ig Perrishs vedermödor när två horn växer ut ur pannan strax efter att hans älskade flickvän Merrin (Juno Temple) blivit mördad och den anklagade är…han själv.

Det är så himla härligt att se filmer som Horns! Jag blir så jävla lycklig! Regissören Alexandre Aja har en slags glad barnslighet i sitt sätt att filma som gör att jag inte kan värja mig. Grundstoryn må kanske vara både banal, konstig och allt annat än djup MEN det är skitisamma när den packeteras på detta sätt. Det är ett drama som är en saga som strösslas med skräckelement och i vissa scener även med en gnutta humor. Filmen är färgglad, mysig och jättemörk samtidigt och det finns två scener i filmen (som innefattar ett visst djur) som var så otäcka att jag knappt kunde titta (okej, jag erkänner, jag drömde mardrömmar efteråt, jag gjorde faktiskt det).

Efter finfina filmer som Switchblade Romance och The hills have eyes och okej filmer som Mirrors och Piranha 3D har Alexandre Aja tagit sin lekfullhet till en helt ny nivå och jag klappar händerna åt både honom, Daniel Radcliffe och hela filmen och hoppas att mitt lilla filmtips når ut till den stora allmänheten!

Publicerat

JOHAN FALK 15: KODNAMN LISA

Den här filmen börjar exakt där den förra filmen slutade. Det är nån utanför Frank Wagners (Joel Kinnaman) dörr. Hans flickvän Marie (Ruth Vega Fernandez) är rädd, Frank är rädd, sonen Kalle sover och på bordet står en ryggsäck med alla pengar dom äger och har. Pengar som ska köpa dom ett nytt liv i sydeuropa nu när Frank lämnat sitt infiltratörsliv bakom sig.

Men må dom naiva och lyckliga brinna i helvetet. Kodnamn Lisa sätter nämligen en plastpåse på huvudet på samtliga inblandade OCH mig som tittar och sen dras den åt. Luften tar slut, världen förminskas, det är klaustrofobiskt, jobbigt, spännande och jävligt enerverande.

Och musiken…..MUSIKEN. Bengt Nilssons machosoundtrack ligger som en hög ljudmatta genom denna film (liksom alla andra) och den har aldrig känts mer på pricken. Det skallrar i fönsterrutorna!

Om man har sett samtliga fjorton filmer som föregår denna så är film nummer femton något av ett TOK-KLIMAX. Det här är liksom vad man väntat på timme efter timme efter timme framför TV:n men egentligen innerst inne inte velat se.

När jag såg Kodnamn Lisa förra gången visste jag inte att det skulle komma fler filmer. Det var hemskt, HEMSKT var det. Tomhet och panik, abstinens och ledsenhet i en salig blandning. Nu vet jag att jag har fem filmer kvar att se, filmer som jag dessutom ser för allra första gången.

När (inte om – när) du ser Kodnamn Lisa första gången, missa för allt i världen inte eftertexterna!

Nu, moooot nummer sexton!

Manus: Viking Johansson och Anders Nilsson
Regi: Charlotte Brändström

Publicerat

DEVIL´S KNOT

Det finns en trilogi dokumentärfilmer som heter Paradise Lost. Jag skulle säga att dom ligger på topp tre av dom bästa dokumentärer jag någonsin sett.

Paradise Lost handlar om rättegångarna som följde när tre små pojkar hittades mördade i West Memphis, Arkansas och tre tonårspojkar, Damien Echols, Jason Baldwin och Jessie Misskelley Jr, anklagades, fälldes och dömdes till döden för brotten.

När jag hittade denna spelfilm som handlar om samma händelse är det självklart att jag tittar, trots att det är Atom Egoyan som regisserat. Egoyan är mannen som verkar ha tagit patent på att skildra den lilla människans sorg genom ett filter av övertydlighet och sengångartempo.

Där dokumentären försöker sätta fingret på alla infallsvinklar där fokuserar Egoyan på Pam Hobbs, en av dom mördade pojkarnas mamma (Reese Witherspoon) samt Ron Lax (Colin Firth), en försvarsadvokat som pro bono hjälper till lite på sin kant sådär, han tror inte att dom åtalade killarna är skyldiga. Fast mest verkar det bero på att han tyckte Pam Hobbs var snygg när han såg henne gråta på TV.

Det är nåt så jävla enerverande att se skådespelare agera efter Egoyans taktpinne. Det överdrivs i kroppsspråk, blickar, språk, ljussättning, kläder, rubbet och jag tror inte att man behöver vara så väldigt filmintresserad för att märka av det. Som i ett mörkt sovrum där Pam och hennes man sover. Hon vaknar upp, ledsen. Då faller det naturliga (?) ljuset (?) på nattygsbordet och lyser upp ett inramat foto av Stevie samt fyra-fem stora oranga plaströr med medicin. Jaaaa, vi förstår att hon sörjer, saknar och mår dåligt. Det behövs inte belysas med fucking PANNLAMPA att hon behöver tabletter för att fungera.

Ett till exempel. Pam Hoobs ska vara nån lightversion av en southern white trash-kvinna. Antingen har Reese Witherspoon gått upp 15-20 kilo i vikt för rollen eller så har hon nån tjock-dräkt under kläderna, jag vet inte vilket men det är inte kroppsformen jag retar mig på. Jag retar mig på att hon har för stora collegetröjor på sig och att dom är rena hela tiden UTOM när hon besöker sonens skolklass. Då har hon en stor fet fläck mellan brösten. Kanske hade jag inte sett det om Devil´s Knot var den första Atom Egoyan-film jag såg men mitt tålamod med denne man är nere på reservtanken nu efter att ha sett honom massakrera denna sanna hiskeliga hemska historia till nåt patetiskt trams.

Jag är ledsen men inte ens stabila skådespelare som Colin Firth och Reese Witherspoon kan rädda den här smörjan. Jag önskar att alla som ser/hyr/köper den här filmen istället tar sig tid att se dokumentärfilmerna. DET är filmiskt kvalitet som Atom Egoyan inte ens kan stava till.

Tips! Paradise Lost-dokumentärerna finns att se på HBO Nordic!