Etikett: 2013

Publicerat

Tre om en: TRE KORTFILMER MED MINA FAVORITSKÅDISAR I HUVUDROLLERNA

LITTLE FAVOUR (2013)
Manus och regi: Patrick Viktor Monroe
Favvoskådis: Benedict Cumberbatch

Alla har vi väl någon gång sagt ”kan du göra mig en tjänst” till en vän? Kanske har vi även fått frågan? Den här lilla filmen drar en ”liten tjänst” till sin spets kan man lugnt säga.

Blod, pangpang, dyra bilar och lens flares som skulle göra Michel Bay grön av avund. Man hinner berätta mycket på 22 minuter om man bara vill.

.

.

.

SERGEANT SLAUGHTER, MY BIG BROTHER (2011)
Manus & regi: Greg Williams
Favvoskådis: Tom Hardy

Trots att man får se Tom Hardy spritt språngande supernaken i den här lilla filmen så kan jag inte säga att den är särskilt upphetsande.

Dan (Hardy) har bestämt sig för att gå med i främlingslegionen och hans yngre bror är måttligt förtjust. Liksom jag. Fast jag överlevde 13 minuter utan större men för livet.

Här kan du se filmen.

.

.

.

PITCH BLACK HEIST (2012)
Manus & regi: John Maclean
Favvoskådis: Michael Fassbender

Snyggt, sobert och filmat i svartvitt får vi följa två tjuvar som ska utföra en kupp, kruxet är att larmet aktiveras i ljus varav dom tvingas göra detta i totalmörker. Liam Cunningham och Michael Fassbender är mästertjuvar – och också rätt mysiga.

Den här filmen vann en BAFTA för Bästa kortfilm 2012. Ibland undrar jag verkligen varför filmer måste vara 2,5 timme långa när det går att säga så mycket på 13 minuter. Less is more. Väldigt ofta.

Här kan du se filmen.

Publicerat

Tre om en: FILMER MED GAME OF THRONES-SKÅDISAR I HUVUDROLLERNA

Nu är säsong 5 av Game of Thrones slut. Det är ett helt år kvar till nästa gång vi får se hela gänget, eller what´s left of it. Men det finns sätt att lindra abstinensen. Man kan ju leta upp favorit-Game-of-Thrones-skådespelarna i andra roller, i andra filmer. Det var min fascination för ärkeskatan Cersei Lannister som ledde mig till den första filmen. Javisst. Så var det. Och sen ledde det ena till det andra. Häng med så får du se.

.

IMAGINE ME AND YOU (2005)

Game of Thrones-drottningen Cersei, spelad så alldeles utomordentligt på pricken vidrigt av Lena Headey, är alltså med här, ja Lena Headey alltså, inte Cersei. Lena är Luce, den lesbiska floristen som ska piffa upp en bröllopsfest med sina gröna fingrar men blir kär i bruden.

Det är Rachel (Piper Perabo) och Heck (Matthew Goode) som ska bli varandras för resten av livet och när Luce får syn på Rachel där i kyrkan är det inte bara Luces hjärta som stannar för en millisekund, det gör även Rachels. Det är verkligen om inte kärlek vid första ögonkastet så väl intresse vid första glimten.

Imagine Me & You är en mysig bagatell till film. I den vanligtvis rätt enkelspåriga genren ”bröllopsfilmer” känns denna film ändå lite egen med sin lesbiska twist och två trevliga kvinnliga skådespelare i huvudrollerna.

.

.

.

STILL (2014)

I Game of Thrones heter Aidan Gillen han Petyr ”Littlefinger” Baelish och det är lätt att förledas att tro att han är en rätt schysst kille. Det är han inte. Han är en skithög precis som i princip alla andra i den där serien. Alla är as fast på lite olika sätt.

I Still spelar Gillen en man som heter Carver som just begravt sin tonårige son och som försöker hantera livet. Jag trodde mig få se nåt smutsigt diskbänksrealistiskt i stil med Gary Oldmans Nil by mouth men det visade sig vara något helt annat.

Still är just det. Stilla. Ett finstämt, långsamt drama där det till och med pratas sakta. Aidan Gillen har inte alls samma raspiga röst som i Game of Thrones, hela hans uppenbarelse är mer ”normal” här.

Jag föll inte direkt handlöst för det här det ska jag villigt erkänna. Tvärtom, jag hade svårt att hålla mig vaken. Blir jag sugen på att se Aidan Gillen igen någongång ska jag istället ta fram två andra favoriter: TV-serien Queer as folk eller den furiösa öppningsscenen i The Dark Knight Rises.

.

.

.

TUSEN GÅNGER GOD NATT (2013)

Danske Nikolaj Coster-Waldau spelar Jamie Lannister i Game of Thrones. Jamie är inte bara bror till Cersei (Lena Headey) han är även hennes älskare och pappan till hennes barn. Skön familj det där, the Lannisters.

I absolut inte danske utan NORSKE regissören Erik Poppes film Tusen gånger god natt spelar han en tvåbarnspappa som försöker hålla ihop både familjen och döttrarnas mående när deras mamma (Juliette Binoche) är på uppdrag som fotograf i krigshärjade länder. Döttrarna lever med en ständig rädsla att deras mamma inte kommer levande hem igen och det är en rädsla hon inte riktigt orkar ta in. Hon brinner så väldigt mycket för sitt jobb och tycker att hon gör skillnad när hon på mycket nära håll dokumenterar till exempel unga kvinnor, självmordsbombare, i Kabul.

Hela familjens väsen kretsar kring var mamman befinner sig, är hon hemma är hon i centrum, är hon bortrest är hon i centrum fast frånvarande. Ingen större skillnad egentligen mot att ha en alkoholiserad förälder eller en förälder med en tidskrävande hobby som hon vägrar släppa trots att hon valt att skaffa barn till världen. Jag tror det går att sätta sig in i både föräldrarnas och barnens situation tämligen lätt för dom flesta av oss.

Jag tycker om den här filmen. Den berörde mig verkligen. Juliette Binoche är så jävla jävla bra, det är fan imponerande vilken hög nivå hon har JÄMT i allt hon gör! Nikolaj Coster-Waldau spelar en roll som vid första anblicken är så långt ifrån Jamie Lannister som man kan komma men tänker jag ett steg till är dom nästan larvigt lika. Familjen kommer först, kosta vad det kosta vill.

Publicerat

WHAT IF

Vad händer om man träffar sitt livs kärlek och denne redan är upptagen? Vad händer om man har samma humor, fattar samma grejer, gillar varandras sällskap, berättar allt för varandra, helst skulle vilja umgås dygnets alla timmar men sen när det är sovdags går den ena hem till sig och den andra hem till sin pojkvän. Som hon enligt egen utsago älskar men som hon uppenbarligen inte umgås speciellt mycket med. Han har liksom andra saker för sig. Viktigt jobb å sånt. Men han är trevlig som fan och vill INTE att flickvännens nya manliga kompis ska vilja ligga med henne. Klart han inte vill. Han vill både ha kakan och äta den. Samtidigt ÄR han ju mysig och kramig och alldeles normal och vettig så det är klart att hon gillar honom, dom har ju ändå varit ihop i fem år. Men kompisen då? Pusselbiten? Han som hela tiden finns där? Vad ska hon göra med honom? Hon vill ju inte att han ska träffa någon annan och DEFINITIVT inte hångla med hennes syster men samtidigt, hur kan hon tvinga honom till någonting, dom är ju ”bara kompisar”.

What if är en rätt mysig film. Lite omständig och kanske onödigt krånglig för vafaaan jag fattar inte riktigt problemet. LÖS DET! Det är liksom inge svårt! Chop chop bara, fixat! Men å andra sidan hade det inte blivit någon film då och det är ingen dokumentär skildring av problemlösning, det är bara en liten romantisk rulle som handlar om två personer som fått namn som inte passar dom alls: Wallace (Daniel Radcliffe) och Chantry (Zoe Kazan).

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: THOR och THOR: THE DARK WORLD

För att vara en MARVEL-lover tyckte jag osedvanligt illa om Thor när jag såg den på bio i maj 2011. Jag tyckte faktiskt den var då pass dålig att jag inte såg Thor: The Dark World när den kom 2013 och jag har alldeles medvetet lyckats undvika den sedan dess.

Konstigt egentligen. Det är inte likt mig att inte ens ge filmen en chans även om den luktar skrutt lång väg. Jag ser ju så mycket annan crap, bara att få se MARVEL-loggan borde locka mer än typ Sharknado 2 kan man tycka. Och ja, det kan man med rätta tycka.

Nu när The Nerd Bird-Cecilia har drabbats av värsta Avengers-klådan och ser MARVEL-filmer som om det inte fanns en morgondag gav hon mig en spark i baken till detta inlägg. Nu jävlar ska jag grotta ner mig i Thor-filmerna! Jag ska se om den första och jag ska se den andra och jag ska se dom direkt efter varandra så jag kan jämföra på ett rättvist sätt. SÅ får det bli. Mooooooot Asgååååååård!

Jag behöver bara se tjugo minuter av Thor för att inse att min smak inte ändrats nämnvärt under dom senaste fyra åren. Det är urbota tråkigt. Det är mediokra effekter. Det är så mycket guldiga saker som är så dåligt animerade att jag blir förbannad. Krydda det med Sir Anthony Hopkins som TALAR högt med MAGSTÖD och spänner (upp) ögonen i nån icke existerande bluescreenfigur för att verkligen VISA exakt vad han tänker och känner och att han är en STOR man, en GUD till och med! Han är ju Oden, krigens och skaldekonstens gud.

Enligt Wikipedia hade Oden flera andra namn, ett var Gangleri som betyder ”Den färdtrötte”. Det låter ungefär lika fjösigt som Hopkins ser ut med lapp för öga, störig uppsyn och detta teatraliska utspel. Regissör Kenneth Branagh måste ha kommit i brallan mången gång under dessa inspelningsdagar.

Nathalie Portman är bra som forskaren Jane Foster och Stellan Skarsgård är superstabil som astrofysikern Erik Selvig. Idris Elba är Heimdall och är med för lite (han är alltid med för lite vad han än är med i) och hur mycket jag än högaktar Tom Hiddleston så tar det en stund innan jag helt och fullt accepterar honom som elaka Loki. Han har helt enkelt för snälla ögon.

Alla filmens scener som utspelar sig på jorden gör mig lycklig. Dom är toppen! Humorn funkar, det är jättesnyggt och coolt på alla sätt och vis. Men självklart kommer det ett men och i detta fall är det stort. Filmen utspelar sig nämligen så sjuuuuukt mycket uppe i denna gudavärld och då tappar den mig helt. Jag sonar ut helt. Det känns som att jag sitter och tittar på någon som spelar TV-spel. Det är säkerligen jättekul att vara inne i spelet men att vara passiv iakttagare…..gäsp. Att Thor The TV-spel inte heller är särskilt visuellt imponerande gör inte saker och ting bättre direkt, det är liksom….fjuttigt. Billigt. B. Kenneth Branagh är säkerligen bra på många saker men att knyta ihop säcken på en superhjältefilm är INTE en av dom.

115 minuter kändes som 300 och nu är det dags för film nummer 2.

Jag behöver bara se en kvart för att känna att Thor: The Dark World är betydligt mer ”min grej” än förra Thor-filmen.  Branagh är utbytt mot en TV-serie-regissör som heter Alan Taylor som har ett gäng Sex and the City, Sopranos och Game of Thrones-avsnitt på sitt CV (och nu även Terminator: Genisys) och ALLT är av någon anledning snyggare. Effekterna sitter där dom ska, det är en mycket ”klarare” bild, ljudet är mullrigare och samtliga skådespelare pratar aningens lugnare men det märks störst skillnad på Sir Anthony. Det är också väsentligt färre Gud-hit-och-dit-tjafs-scener och ingen kunde vara gladare än jag för det.

Rene Russo får lite mer plats som Frigga, Thors styvmamma, Lokis fostermamma och biologisk mamma till Balder, Hermod och Höder. (Tanke #1: en mash-up mellan nordisk mytologi och Game of Thrones vore rätt coolt och att Friggas oäkte son skulle vara….Hodor.) (Tanke#2:  det lite hoppigt mellan dessa svenska och engelska stavningar av namnen men ja….wtf…så får det bli)

Rent manusmässigt känns kanske denna film svagare än den första men vad gör det när jag blir underhållen? Jag svär inte inombords en enda gång. Jag tittar och känner att 112 minuter är 112 minuter, som vanligt liite för långt, liiite för många utdragna fajter men sammantaget – som Har du inte sett den-Erik skulle ha uttryckt det: Helt okej! Och om jag ska vara helt igenom ärlig, filmens sista minut är så JÄVLA bra att betyget nästan är uppe och nosar på en extra fiffilura.

Sådärja. Mission Accomplished! Nu har jag sett båda filmerna och är redo för Thor: Ragnarok som kommer 2017. Den kommer jag definitivt se på bio.

THOR (när jag såg den 2011)

THOR (när jag såg den 2015)

THOR: THE DARK WORLD

Här är Cecilias texter och Thor och Thor: The Dark World. Vi hade inte riiiiktigt samma filmiska upplevelser, to say the least.

 

Publicerat

PARANOIA

I jämlikhetens namn, det är rätt skönt att se även manliga skådespelare som får roller på grund av sina fysiska förehavanden och/eller rätt efternamn. Liam Hemsworth cashar in full pott här.

Han ser ut som en Formulär 1A-Ellos-tråktyp-modell och han har en bror som spelar seriehjälte, alltså kan han försörja sig som skådespelare over there. Kanske hjälpte det till en smula att han var ihop med Miley Cyrus och att det tog slut lagom när hon kapade håret, gungade naken på en rivningskula och blev tuffis, I don´t know. Jag förstår inte nånting när det gäller Liam Hemsworth, han är ett sånt satans neutrum!

Paranoia är en film som på pappret har allt, ja allt utom en begåvad ung man i huvudrollen, men annars faktiskt allt. Den känns som en lyxig och tät thriller i elektronikmiljö. Det är konspirationer och massor med pengar i potten och män med makt som utnyttjar alla. Filmen håller sig flytande med Harrison Ford och Gary Oldman som pontoner men det är med nöd och näppe, det är knappt man ser dessa högdjurs grå näshår över vattenlinjen.

Filmen bjussar på härliga vyer över New York och den känns som sagt rätt påkostad över lag men högre betyg än en svag tvåa kan jag verkligen inte ge. Nån måtta på givmildheten får det vara.

Publicerat

BLUE RUIN

Det går inte så bra för Dwight (Macon Blair). Även det som borde kunna gå okej går käpprätt åt helvete.

Blue Ruin är en mörk film med nån form av brutal svart humor. Det är blodigt, kladdigt, svettigt, skitigt och skönt knasigt, precis sådär som det kan vara i bröderna Coens filmer fast bröderna Coen har ingenting med Blue Ruin att göra. Den här filmen är skriven och regisserad av en ung man som heter Jeremy Saulnier och som inte har så mycket spännande på sitt CV, inte mer än att han stått bakom kameran på en Nicki Minaj-TV-dokumentär, gjort ett par kortfilmer samt långfilmen Murder party (2007).

Men Blue Ruin känns verkligen inte som en nykomlings verk, det här är en BRA film, ett fint hantverk. Snyggt filmad, bra klippt, musiken fungerar utan knas, manuset håller och skådespelarna sköter sig.

Vill du läsa mer om filmen så hade Fripps filmrevyer med den på sin lista över favoriter från 2014 (plats 7!) och Flmr, Movies-Noir och Jojjenito har också sett den.

Publicerat

THE GRAND SEDUCTION

Det är många filmer som blir sedda i kölvattnet av den enastående Calvary. Jag gillar verkligen den grejen, hur en film kan leda till en annan som kan leda till en tredje och så hux flux befinner jag mig i Kanada med en skäggig Brendan Gleeson – igen. Den här gången leder filmen mig till Tickle Head, Newfoundland, en liiiiten hamnstad…ehumm…by med endast 120 invånare där alla känner alla, minst sagt.

Det är hög arbetslöshet i byn och en arbetsplats står högst upp på önskelistan. Ett kemiföretag har flaggat för att dom vill placera sin verksamhet i Tickle Head men dom kräver en sak som inte finns: en bofast läkare.

Samtidigt på flygplatsen åker plastikkirurgen Paul Lewis (Taylor Kitsch) fast i tullen med kokain i handbagaget och straffet han får av tulltjänstemannen (som även är fd borgmästare (?) i Tickle Head) är att han ska bo och verka i byn i två månader, annars väntar ett fängelsestraff. Lewis är även en aktiv cricketspelare och när byborna får reda på det börjar dom med gemensamma krafter träna, spela och tillverka en cricketplan.

Det här är en sån typ av film som Lasse Hallström skulle ha kunnat regissera. Den är rar. Den är fint ljussatt med naturligt ljus från solnedgångar och strategiskt utplacerad gatubelysning. Människorna i byn är varma, mänskliga, vanliga, goa liksom. Filmen kan omöjligt reta upp någon, knappt ens mig fast jag normalt sett tycker ofantligt illa om Taylor Kitsch och hans ”skådespelarskills”. Han är i ärlighetens namn inte bra här heller men vafan, jag ids inte bli sur när filmen är en sån snällis.

Filmen är liksom ”puttrig” på ett bra sätt, man vet att allt kommer bli bra på slutet och att ingen kommer dö. Och Brendan Gleeson ÄR kung!

Publicerat

SAGAN OM PRINSESSAN KAGUYA

När Har du inte sett den-Johan skulle välja månadens film kände jag mig lite orolig för att det skulle bli Liam Neeson – igen. Samtidigt, jag känner ju Johan, jag borde inte ha oroat mig det minsta, det är klart han skulle välja nåt intressantare än Run all night.

1988 gjorde Isao Takahata en film som heter Eldflugornas grav. Det är en av dom allra bästa och finaste animerade filmer jag sett, kanske den allra bästa till och med – och definitivt den sorgligaste.  När Johan mejlade att filmen han valt var Sagan om prinsessan Kaguya blev jag jätteglad! Det är Isao Takahatas senaste film och om den bara hade ett uns av känslan från Eldflugornas grav så skulle jag bli mer än nöjd. Dessutom kändes det lyxigt att få se den på bio. På STOR duk.

Nu visade det sig att filmen gick på en salong på Filmstaden Sergel vars duk bara var marginellt större än min egen TV, men ändå, bio är bio och bio är mysigt. Eller?

Sagan om prinsessan Kaguya är två timmar och sjutton minuter lång och jag tror att jag kan räkna dom tysta, lugna, händelselösa minuterna under visningen på ena handen. Det är orättvist mot filmen – mot alla filmer som blir förstörda på grund av störande moment i biosalongen – att skriva mer om visningen än om filmen i sig men vad fan ska man göra? Jag börjar inte enbart tröttna på att se film på bio, jag börjar tröttna på mig själv också, på mitt skrivande om all SKIT som händer. Samtidigt, när samma mobil ringer TRE gånger och kvinnan som äger telefonen inte ens verkar försöka stänga av ljudet/stänga av mobilen utan bara låter signal efter signal efter signal gå fram. Det blir oroligt i salongen. Till och med dom som inte led svårt av UNGJÄVELN PÅ RADEN FRAMFÖR som fått mängder – LASS – av knastrande snacks som han GIVETVIS tuggar hårt och med öppen mun utan att mamman reagerar det minsta, surar ur.

Sagan om prinsessan Kaguya är en tyst film. Den är tecknad på ett enkelt sätt, enkel i betydelsen ren, med lätthet. Som kalligrafi. Färgskalan är ljus pastell, musiken är underbar, flygande, flytande, kontemplatorisk. Filmen förtjänar och behöver ett lugn runt omkring sig för att komma till sin rätt och detta lugn infann sig inte på Sergel 13 i lördags. Jag känner att jag hade velat se filmen hemma, på natten, med möjlighet till kaffepaus. Den är nämligen långsam, väldigt långsam och kanske lite i längsta laget och detta i kombination med att jag bryskt togs ut ur min ”Kaguya-bubbla” var tjugonde sekund för att det hände saker runtomkring mig som jag inte kunde kontrollera gjorde filmen betydligt sämre än jag tror att den i verkligheten är.

Barn som inte kunde läsa och därmed inte förstod filmen (då den visades med japanskt tal). Dörren som öppnades mitt i alltihop men ingen kom in och ingen gick ut. Filmen var ibland så tyst att ljudet från salongen bredvid slog igenom. En gubbe satt och hostade i princip hela filmen igenom, en gubbe vars fru led av tinitus och som tyckte att en del av filmspanarna behövde tystas under reklamen eftersom dom ”störde” när dom pratade.

Näe, jag tyar inte mer, jag blir bara irriterad. Men filmen då, hur var den? Jag tycker den var fin men den är ingen Eldflugornas grav. Filmen är som att man nynnar på samma ton i 137 minuter. Det är inte falsk-nynning, det är en behaglig nynning men det är ändå bara nynning.

 

 

.

Såhär tycker mina filmspanarvänner om filmen – och visningen:

Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
The Nerd Bird
Har du inte sett den?

 

 

Publicerat

FAST & FURIOUS 6

Den sjätte filmen om rejsinggänget tar vid där den femte slutar. Ja den sjätte börjar faktiskt med att den femte filmen visas ungefär som en trailer under förtexterna så det var tur att jag såg filmerna i ”rätt” ordning och inte som jag först tänkt, helt baklänges.

Nu befinner dom sig i London och ska hjälpa polisen Hobbs (Dwayne Johnson) att få fatt på en riktig bad-ass-man vid namn Owen Shaw (Luke Evans).

När/om man har sett den sjunde filmen vet man vad som hänt denne Shaw och man vet också hur en RIKTIG bad-ass-man ser ut och beter sig. Jag tänker på Owens bror Deckard Shaw nu, spelad av Jason Statham. Jason Statham är allt Luke Evans inte är. Luke Evans är en sån okarismatisk skurk att jag var tvungen att ImdB:a honom och kolla om han var släkt med Chris. Det var han inte konstigt nog men han är definitivt brother from another mother eller nåt.

Det som gör plotten i sjuan rent av spännande är att Deckard Shaw är så over-the-top-stenhård. Han upplevs nästintill odödlig, han känns som Robert Patricks flytande-metall-T-1000-terminator i T2 ungefär. Jag blir lite rädd för honom, han är arg, gränslös och spränger saker inte bara lite utan all the way baby, helt utan konsekvenstänkande. Brorsan Owen, hmmmm. Det pratas mycket om vilken skithög han är men jag märker inte så mycket. Han känns kanske inte om en soft snubbe men han är ingen jag får kalla kårar av. Den andre Shaw däremot, jag hade inte velat möta hans blick ens, blodet hade frusit till is.

Som underhållande actionfilm betraktad är Fast & Furious 6 helt okej. Precis som femman och sjuan klockar sexan in på strax över två timmar och här, precis som i dom andra filmerna, känns det aningens för långt. Det blir för utdraget på slutet. Det känns som att regissören Justin Lin fått 130 minuter film att spendera och då tänker han banne mig inte använda 117 eller 120 – eller, Gud förbjude, 98.

Nu börjar jag komma in i det här machogänget lite mer känner jag, jag gillar dom skarpt allihop och kan verkligen förstå tomheten många av fansen känner i och med att Paul Walker är död. Brian O´Connor är ju hans paradroll, denne harmlöse och är ständigt leende tjomme som behövs för att tuffa gänget ska bli komplett. Det behövs en blondin helt enkelt.

Sen tänker jag såhär. Om den ska göras spin-off-filmer på Star Wars-karaktärer som Yoda, Han Solo och Boba Fett (det kommer sääääkert en Jar Jar Binks-film också…gäsp), varför inte ge Hobbs en egen film – och Dominic? Jag tror det skulle funka fint.

Frågan är nu, ska jag ge mig på tvåan, trean och fyran också eller strunta i dom? Nånting säger mig att släppa taget nu, att det räcker. Både femman och sexan känns som ett halvtrist barnkalas jämfört med sjuan i både tempo och actionscener, hur ska då dom tidigare filmerna vara?

Det finns sju filmer. Jag gav den första en etta och den sjunde en fyra. Jag tror faktiskt att jag stannar här. Det känns smartast.

Publicerat

THE WORLD´S END

Tänk dig att det är tidig lördageftermiddag. Simon Pegg, Martin Freeman, Nick Frost, Paddy Considine och den förtjusande Eddie Marsan sitter vid ett bord på en pub med alldeles nyupphällda stora öl framför sig, bubbliga, skummiga, iskalla och vid bordet finns en tom stol som är paxad till dig och en öl som står och väntar.

Lördagen är ung och du ska hänga med dessa fem snubbar resten av kvällen. En barrunda du aldrig kommer glömma väntar. Tanken är rätt mysig va? Jag tycker det. Jag hade gärna druckit öl med dessa fem personligheter en hel kväll trots att just öl inte riktigt är min grej.

Under första tredjedelen av filmen har jag en sån himla skön känsla i bröstkorgen, det är en sån YNNEST att få se dessa fem skådisar in action i mysig pubmiljö. Jag vill liksom stoppa tiden, jag vill att filmen ska fortsätta vara sådär puttrigt lugn och lagom halvknasig ända till eftertexterna men jag VET att det inte kommer bli så. Jag VET att handlingen kommer urarta och att filmen får en vändning men jag VILL INTE.

Och när vändningen kommer får jag nästan panik. FAAAAAN, neeeej. Den där starka fyran jag kände i början av filmen dalar och dalar och dalar ju längre filmen går och när filmen är slut kunde jag inte bry mig mindre. Sista fjärdedelen är lika kass som den första är underbar.

Publicerat

Tre om en: TRE FILMER SOM INTE UNDER NÅGRA OMSTÄNDIGHETER FÖRTJÄNAR ATT SES (OCH ÄNDÅ HAR JAG GJORT JUST DET)

JERSEY SHORE SHARK ATTACK (2012)

TV-serien Jersey Shore handlar om amerikaner som äkta eller inte beter sig och ser ut som italienare och som – i mitt tycke – är så svinjobbigt högljudda och over the top att avsnitten blir i det närmaste otittbara.

Filmen Jersey Shore Shark Attack handlar alltså om samma typ av amerikansk-italienare som partajar vid strandkanten och ska ha en STOR fest där Joey Fatone från N´Sync spelar Joey Fatone från N´Sync och han är publikdragaren för kvällen. Men blodtörstiga hajar vill också vara med. Den episka Jersey Shore-hajattacken från 1916 riskerar att få en repris.

.

.

.

PARALLELS (2015)

Då det kanske inte var så överraskande att förra filmen var svindålig blev jag ändå en smula besviken på denna. En science-fiction-film om parallella världar låter ändå rätt sevärt tycker jag men TJI fick jag. Långnäsa.

.

.

.

ROMEO (2013)

Om man gör ännu en remake på Romeo och Julia-historien men inte gör någonting nytt av den då undrar jag: varför? Det är som att göra en cover men spela och sjunga exakt som en härmapa efter originalet. Helt jävla onödligt.

Att denna film med originaltiteln Romeo & Juliet dessutom får den svenska förenklade titeln Romeo gör mig smått irriterad. Som om Julia inte är viktig för historien??? Sån tur att det är en såpass asdålig film att det bästa är att helt enkelt förtränga att den ens finns.

Så. Borta.

 

 

 

Publicerat

BAD WORDS

”Why don’t you take your potty mouth, go locate your pre-teen cock-sucking son and stuff him back up that old blown-out sweat sock of a vagina and scoot off back to whatever shit-kicking town you came from!”

Guy Trilby (Jason Bateman) är snabb i käften som den där kakaduan på julafton, fast men noll procent social skills och en rätt stor släng av tourettes. Han struntar totalt i vem mottagaren i andra änden är, han pratar precis på samma sätt till vuxna som till barn.

Guy hoppade av skolan i åttonde klass och det är viktig information för resten av filmen. Han är nämligen med i en stavningstävling för åttondeklassare och inga tävlingsregler i världen kan få honom diskvalificerad trots att han alltså är en vuxen man och alla han tävlar mot är barn.

Jag gillar hela filmens upplägg, det är helt suspekt. Respektlösa over-the-top-skämt blandas med spydigheter, vulgariteter, sexskämt och elakheter på barnens bekostnad och jag tyckte det var riktigt roligt. Jag såg filmen med dotterns pojkvän och även han skrattade gott trots att han många gånger väste ”såhär får man faktiskt inte säga till BARN!”. Och han har rätt, man får inte säga så till barn men det är DET som är så jäkla najs med filmen, den struntar helt i skan och måsten, den kör sitt helt egna race.

Betygsmässigt är filmen uppe och nosar på fyran, vid en omtitt kan jag mycket väl tänka mig en höjning. För att jag kommer se om den är jag övertygad om.

Flmr-Steffo har också sett filmen och skrattat gott.

Publicerat

THIRD PERSON

”Watch me…”

Det viskas så lite nu och då i den här filmen. ”Watch me….”. Jag har funderat på varför men jag kommer inte fram till nåt bra svar. Filmen är i övrigt inte direkt övernaturlig. Kanske vill filmens regissör och manusförfattare Paul Haggis få till nån annorlunda ”röd tråd” i persongalleriet, sådär som han lyckades med i Crash. Eller lyckades han verkligen med det i Crash?

”Watch me…”

Liam Neeson är författaren Michael som sett sina bättre dagar. Han är nyskild från frun (Kim Basinger), verkar ha ett ganska otryggt men passionerat ”förhållande” med älskarinnan Anna (Olivia Wilde) och skriver mer i dagboken än på den nya romanen. Scott (Adrien Brody) går in på en amerikansk bar där ingen pratar engelska och blir betuttad i en fager kvinna (Moran Arias) med rejäl urringning och Julia (Mila Kunis) får av någon anledning inte träffa sin son och hennes advokat Theresa (Maria Bello) försöker hjälpa henne vilket är lättare sagt än gjort.

”Watch me…”

Alltså, jag skulle egentligen sova. Jag hade egentligen både släkt lampan och bestämt mig men nånting sa ”Watch me…” och vips hade jag satt på både TV:n och filmen. Två timmar och sexton minuter senare var klockan 03 och eftertexterna rullade. ”Watch me…” Ja, jag gjorde precis det och ja, filmen var rätt bra.

Publicerat

LIFE OF CRIME

Jennifer Aniston mol allena kan fortfarande sälja in en film.

Japp. Så är det. Jag bläddrade förbi en film jag inte kände till på Itunes till sen såg jag Jennifer Anistons ansikte och en gul telefonlur, hey ho, två sekunder senare hade jag hyrt filmen.

Sen såg jag filmen och hey ho två sekunder senare var den borta. Hårddisken mellan öronen var raderad.

Jag minns att det var härligt att se Tim Robbins igen och en film som utspelar sig 1978 är aldrig fel. Många kul kläder och glada färger överallt. Historien var aldrig speciellt engagerande, jag kan tänka mig att manuset i sin linda kändes betydligt mer intressant för dom avlönade skådespelarna än den filmiska slutprodukten blev.

Nåja. Jag har sett sämre filmer. Och väldigt VÄLDIGT många bättre.

Publicerat

Dagens duo: SPIES & GLISTRUP

Jag har precis köpt en bok som heter 100 balla ställen i Stockholm av Valle Westesson. I den finns ett kapitel om ett ufohus på Torö som den danske resebyråmagnaten Simon Spies byggde på 60-talet.

”Simon Spies gjorde många provokativa och knäppa saker. På Torö anställde han till exempel ett harem: tio kvinnor vars uppdrag var att gå runt nakna och vara redo när han var sugen på mys. Varje dag lät han dessutom flyga in de danska dagstidningarna med ett privatplan som släppte lektyren från ett flygplan ovanför huset. Sedan åkte planet tillbaka till Danmark.”

Föga förvånande, det där ufohuset lockar mig. Jag vill inte bara smyga dit, jag vill typ BO där. Jag fick även en snabb idé att den där Simon Spies intresserade mig, jag menar, en man som lyckas få igenom ett svindyrt klotrunt betongbygge mitt i Stockholms skärgård måste vara något alldeles extra. Av denna anledning blir jag jätteglad när jag hittar filmen Spies & Glistrup på triart.se. Utan att ha svinkoll på vare sig herr Spies eller Mogens Glistrup hyr jag filmen. Fan alltså. Ibland borde man googla – först.

Om Jimmie Åkesson och låt oss säga…Bert Karlsson…var kompisar, skulle du vilja se en långfilm om deras vänskap? Inte? Frågan är vem som tror att vänskapen mellan Glistrup (som startade den nationalistiska liberala Fremskridtspartiet) och hans forna klasskamrat och – som sagt – resebyrårikisen Simon Spies är så mycket mer tittvänlig. Danskarna kanske, inte vet jag.

Jag tycker filmen är ovärdig. Den är ovärdig att titta på, ovärdig att någon lagt ner tid och pengar på att producera, ovärdig att bry sig om. Fan alltså vilka grisiga män filmen handlar om! Satans äckliga. Orka engagera sig i dessa gubbslem… Jag läser om boken istället och planerar för mysiga utflykter i Stockholm i sommar.

Spies och Glistrup som duo? Jag skiter i dom, SKITER i dom.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.