Etikett: 2013

Publicerat

OCULUS

En rödhårig dotter och en mörkhårig son. En rödhårig mamma och en mörkhårig pappa. Och en läskig spegel.

Oculus är en såndär film man kan se om man gillar skräckfilmer och vill ”hänga med”. Det är inte en film man måste se om man har kvalitetskrav när det kommer till filmtittande eller om man gillar att leta fram små udda guldkorn. Oculus känns som en typisk skräckfilm gjord för unga filmtittare som kanske inte har en gigantisk referenspark att se tillbaka på. Inget fel i det men för mig som ”räv” blir den för banal. Bortsett från ett par riktigt rysliga scener är filmen mest en transportsträcka till slutet.

Filmens regissör och manusförfattare Mike Flanagan gjorde en kortfilm redan 2006 som hette Oculus: Chapter 3 – The Man with the Plan. Sju år senare kom alltså långfilmsvarianten. Nu kan han nog bara sätta sig ner och vänta på klartecken för Oculus 2 för det skulle förvåna mig mycket om det inte dyker upp en sådan.

 

Publicerat

FILMSPANARTEMA: NATTEN

Om jag bara kunde förklara hur gärna jag hade velat dissekera Nightcrawler till det här temat. Jag hade velat se filmen fram och tillbaka med lupp, pausa, zooma in, läsa på fakta, gräva, fixa och dona – samt ta reda på om regissören och manusförfattaren Dan Gilroy skrev Nina Romina-karaktären med frugan Rene Russo i åtanke eller om det bara var en lycklig slump att hon fick rollen. Det var min plan A, jag hade höga ambitioner. Tyvärr fick jag inte ihop tillräckligt med fritid för att skriva inlägget så ingående nördigt som jag önskat och lägger det därför på is för nu och gräver istället fram Plan B ur backfickan.

Plan B är en film jag funderat på att se ett tag men inte fått tummen ur. Jag har sett två av regissörens tidigare fyra filmer, Wendy and Lucy samt Meek´s Cutoff och ingen av filmerna har fallit mig i smaken. Men skam den som ger sig och med min nyfunna betuttning i Jesse Eisenberg kanske det går bättre den här gången? Vem vet? Dagens film är skriven och regisserad av Kelly Reichardt och har den för temat perfekta titeln Night Moves.

Dena (Dakota Fanning) jobbar på ett spa där medelålders vita kvinnor går för att….bada? Det ser inte så värstans skönt och/eller mysigt ut, jag får mer känslan av kallvatten i poolerna men det gör säkert gott i behövande kroppar och är antagligen ett miljömedvetet, ekologiskt och energisparande spa på alla sätt och vis. Josh (Jesse Eisenberg) jobbar på en självförsörjande bondgård och känns nervös. Dena är inte heller helt lugn, hon kliar sig på armen när det blir lite för mycket, nån form av stresseksem kan jag tro.

Dena och Josh är miljöaktivister och får kontakt med Harmon (Peter Saarsgard) för att kunna genomföra ett attentat. Dom köper en båt – Night Moves (inget kvinnonamn här inte) – och sätter planerna i verket (planerna var redan igång när filmen börjar).

Precis som i Reichardts andra filmer är det inga flådiga, piffade och fixade skådespelare man får se, nej här är det så basic som-gud-skapade-oss att det känns som det stått stora skyltar med överstrukna schampooflaskor på inspelningsplatsen. Allt är filmat i neutralt beige-grå skala, musiken är långsam och lågmäld (precis som i Reichards andra filmer) och alla tre skådespelarna är egentligen helt perfekta i sina roller.

Hur funkar då filmen sett till temat? Bra skulle jag säga och det beror inte enbart på titeln. Ungefär halva filmen utspelar sig på natten och det är dom scenerna som är absolut bäst. Mörkret, den lite suggestiva plingplongmusiken i bakgrunden, stressade miljömedvetna terrorister med kluvna toppar, klädda i ekobomull. Och Jesse Eisenberg. Han är riktigt bra här.

Men det verkar inte spela någon större roll vad Kelly Reichardt bestämmer sig att göra film om, hundägande, western eller ekoterrorism, hon gör det på sitt sätt och det sättet klickar inte riiiiiktigt med mig. Night moves är dock den av filmerna som klickar bäst, den är faktiskt inte så dum alls. Dessutom fick musiken mig att påminnas om Cold in July och det är inte så pjåkigt. Riktigt bra musik! Efter lite efterforskning visade det sig dessutom att dessa båda filmer faktiskt har samma kompositör: Jeff Grace.

”Vi blir iakttagare, bakom ett lager av det andra livet som alltid pågår” skriver Hynek Pallas om filmen i SvD och ger den en 4:a och i DN skriver Kerstin Gezelius att Reichardt ”skapar en nästan outhärdlig spänning. På indie-vis, inte på genre-vis” och ger också filmen en 4:a.

Idag skriver resten av filmspanargänget också om NATTEN. Klicka på länkarna nedan för att läsa mer.

Rörliga bilder och tryckta ord

Flmr

Filmitch

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Absurd Cinema

Har du inte sett den (blogg)

Publicerat

SOME GIRL(S)

I kölvattnet av mina senaste Neil LaBute-inlägg (Your friends & neighbors samt Tre om en-inlägget) sitter jag i en liten sliten eka och ror febrilt för att komma in till land. Det är dimmigt, det är kallt men jag är envis som ett helvete och nu sitter jag här med ännu en film med Neil LaBute-inblandning på näthinnan.

Some girl(s) var från början en teaterpjäs skriven av Neil LaBute som sen blev ett filmmanus skrivet av Neil LaBute och med tanke på hur svintråkig filmen var är jag glad att jag inte såg den på en teaterscen.

Jag inser att jag är en smula orättvis nu, kanske hade både filmen och pjäsen fungerat bättre med någon annan än Adam Brody i huvudrollen? Filmen hade det definitivt. Adam Brody är nämligen ett mycket konstigt val tycker jag, han är så iskall och personlighetslös att Ben Affleck skulle kännas vivid, sprudlande med glimten i ögat bredvid honom – och så känns han i en BRA film. I en mindre bra film blir han närmast outhärdlig att titta på.

Dom fem kvinnliga skådespelarna, Kristen Bell, Zoe Kazan, Emily Watson, Mía Maestro och Jennifer Morrison gör så gott dom kan med detta taffliga manus, ingen skugga på dom, inte alls. Denna gång skyller jag 50% på ett intetsägande manus, 40% på dålig casting och regi och 10% på Adam Brody  – bara för att.

Både Some girl(s) och Neil LaButes The shape of things spelar i samma liga, jag kallar den Superettan.

Publicerat

ADMISSION

Ibland när jag slutat jobba sätter jag mig i bilen och åker hem och vips är jag hemma. Jag minns inte hur jag körde, jag rattade liksom med autopilot. Vägen är mig så hemtam att hjärnan unnar sig att gå ner på strömsparmode.

Att se Admission är som att åka hem från jobbet en sådan dag när allting har varit precis som vanligt, när vädret är varken sommarsoligt eller krispigt vinterklart, heller ej duggregnigt eller stormvindigt, det är typ…lagom.

Admission är som att se en film man redan sett som man inte sett men ändå vet allt om. Tanken att det ska komma en twist finns någonstans i bakhuvudet men all logik säger att det inte kommer komma någon twist vilket det inte heller gör. Samtidigt är det väldigt mysigt. Att se Admission är som att dricka afternoon tea med en kär vän, vi snackar inte Espresso med en lunchdejt eller födelsedagsfika på finporslin med mormor nu.

Skådespelarduon Tina Fey och Paul Rudd kan mig veterligen inte reta upp nån, dom båda är urtypen av schyssta typer, av alldeles…lagom…människor. I Admission är dom just det. Lagom bra. Lagom usla. Lagom människor.

Ibland kan det vara skönt att se en film på autopilot, man tittar men hjärnan behöver inte jobba så hårt. I såna lägen är Admission en perfekt film. Den puttrar på, engagerar mig inte, retar mig inte men det tar mig från jobbet och hem om man så säger.

Publicerat

JOE

En liten film om kärlek. En liten film om konsten att döda. Det är titlar på två filmer som kom 1988, båda skrivna och regisserade av Krysztof Kieslowski. Att minnen från dessa filmer poppar upp i mitt huvud just nu kanske verkar konstigt men jag ska försöka förklara varför.

Jag har precis sett klart Joe och i halsen känns det som om jag vore nötallergiker och svalt en mandel. Det är tjockt, liksom svullet och jag har svårt att andas. Ögonen är alldeles blanka och stora och jag vill både stanna i den här känslan och rymma från den långt långt in i skogen. Jag är sorgsen, glad, nedstämd och upprymd samtidigt, kanske är det jag känner ett uns av….lycka? Att hitta såna här filmer när filmtittande är ens stora hobby är i alla fall det närmaste fritidssysselsättningseufori jag kan komma.

Joe spelas av Nicolas Cage, en skäggig, nedtonad, ordinär, empatisk och sympatisk Nicolas Cage, långt ifrån dom senaste årens överspelande Kick-ass-och-undermåliga-thrillers-rollerna vi är vana att se honom i. Gary spelas av Tye Sheridan, den unge pojken från Mud som var precis lika fantastisk där som han är här. Föga överraskande i mina ögon då rollerna är väldigt lika varandra.

Joe som film är överlag lik Mud. Båda utspelar sig i amerikanska södern, handlingen kretsar i viss mån kring en dysfunktionell familj (med en pappa som i detta fall är alkoholist) och det dyker upp en utomstående vuxen man som blir en slags fadersfigur för den vilsna ensamma tonåringen. Det finns fler beröringspunkter, en ormscen till exempel, samt en scen där Joe och Gary befinner sig i en vit båt men det är nog bara (vi) filmnördar som lägger märke till sånt.

Det är väldigt lätt att tycka om den här filmen, mandeln i halsen är ett bevis på det. Jag betvivlar inte ett dugg att alla känslor Tye Sheridan visar är sanna, jag tror inte hans pappa är ”riktig” skådis, jag tror regissören David Gordon Green hittade honom på en parkbänk nånstans med en flaska starksprit i pappåse och Nicolas Cage prestation berör mig ända in i hjärtat, ända in till att bli en ny bakgrundsbild på datorn faktiskt.

Jag har precis sett en liten film om kärlek, en liten film om konsten att döda och en liten film om styrkan i något så basalt som en….kram. And I love it!

[Joe har en given plats på min topplista med filmer från 2013 så här är den uppdaterade listan.]

 

Publicerat

LFO: THE MOVIE

Jag vet att det finns en hel del personer där ute som hyllar den här filmen. Jag är inte en av dessa men jag medger att jag blev både glad och nyfiken när jag såg att filmen fanns på Netflix men dessa känslor la sig tämligen snabbt.

Science fiction-historien om en svensk variant på galen vetenskapsman som kommer på ett sätt att hypnotisera andra människor med hjälp av ljud är på pappret betydligt mer intressant än det blir på film. Filmen osar lågbudget och det är speciellt fotot som känns undermåligt. Skådespelarna lämnar förvisso mycket övrigt att önska men jag vet inte om dom presterar under sina förmågor eller helt enkelt inte har bättre manus än så att jobba med.

Det jag tycker om med filmen är ljudbilden samt sista två minuterna som är riktigt bra.

Viktor Jerner har skrivit en jättebra recension av filmen på MovieZine där han förklarar lite mer ingående om allt som inte är bra med den (han ger filmen 2/5), Danny The Street ger den 2/5 (kantboll på en 1:a) och filmspanarvännen The Velvet Café hyllar filmen på sin blogg och ger den 4,5/5.

Publicerat

PROSECUTING CASEY ANTHONY

Verkligheten överträffar oftast dikten.

3-åriga Caylee Anthony anmäls saknad till polisen av sin mormor. Det är alltid hemskt när ett barn försvinner men det konstiga är att när Caylee anmäls försvunnen har hon varit borta i 30 dagar och då barnbarnet bor med sin mamma kan man ju undra varför inte mamman ringt polisen? Mamman Casey visar sig vara en 22-årig kvinna med en egen sanning, en egen verklighet. Hon pratar om en nanny som inte existerar och hon åker till ett jobb på mornarna som hon inte har.

Ett halvår efter försvinnandet hittas Caylee, eller det som är kvar av henne, i sopsäckar dumpade i ett träsk bara ett stenkast från hemmet. Åklagaren Jeff Ashton (Rob Lowe) ska nu försöka hitta bevis som binder mamman till brottet, nåt som verkar vara en barnlek för en gammal räv som Jeff.

Det här är en sann historia som hände i Orlando, Florida 2008. Filmen försöker på ett så trovärdigt sätt som möjligt återskapa rättegången och det som hände runtomkring och när ett dödsstraff står på spel gäller det att täppa igen alla hål.

Personligen är jag svag för rättegångsdramer, jag tycker spelet mellan åklagaren och försvararen i en domstol är spännande och kanske speciellt på film. Kanske ännu mer speciellt på amerikansk film. Kanske allra mest speciellt på amerikansk film som baserar sig på en verklig händelse. Det behövs liksom inte en manusförfattare som knorrar till nåt på slutet när verkligheten är så twistad som den är i sig själv.

Filmen finns att se på Viaplay.

Publicerat

THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE

Filmen börjar som en reklamfilm för Jokk bärdryck.

Jag suckar. Jag vill egentligen inte alls se den här filmen men vad gör man inte för Filmspanarna. På lördag är det filmspanarträff och den utvalda gemensamma filmen är tredje filmen i Hunger Games-serien, det känns rätt knasigt att gå och se den utan att ha sett del två så det är bara att lösa problemet.

I april 2012 var Hunger Games filmspanarfilm och jag kände starkt för Jennifer Lawrence som den handlingskraftiga Katniss Evergreen men desto svalare för filmen som helhet. När uppföljaren kom kunde jag med gott samvete avstå ett biobesök och jag hade troligtvis aldrig sett varken denna eller den tredje (eller fjärde) filmen om inte Filmspanarna kommit i vägen/till undsättning. Att utmana ens filmtittande is what filmbloggarvänner are for och det skulle aldrig falla mig in att avstå en filmspanarfilm för att jag tänker på den som ”tråkig”. Så hur tråkig jag än tycker att Jokk bärdrycks-scenerna är så har jag två timmar och tjugo minuter hungerspelsäventyr  framför mig, det är bara att hacka i sig.

Och jag hackar och jag hackar och jag försöker tänka positivt och Jennifer Lawrence ÄR jättebra men Josh Hutcherson (som Peeta) är det inte och andemeningen med filmen ÄR spännande, intressant och vettig men effekterna är tok-lökiga och många skådespelare spelar över så jag börjar fnissa (Stanley Tucci och Elizabeth Banks, jag älskar er, men era karaktärer är bara för mycket) och musiken ÄR fin men jag kan inte för mitt liv engagera mig i historien.

Jag njuter av scenerna med Philip Seymour Hoffman som Plutarch Heavensbee men jag vet ju varför. Jag saknar honom så himla mycket. Det är som att titta på videofilmer med en god vän som gått bort, det gör ont men samtidigt blir man lite glad och minns allt det fina.

The Hunger Games: Cathing Fire lider av alla sjukdomar som mittemellanfilmer oftast lider av. Den är en luddig fortsättning på en tydlig början och den saknar ett riktigt slut. Den liksom bara fejdar ut, försvinner, glider in i eftertexterna. Svinirriterande tycker jag. Nu är det bara några dagar kvar tills jag kommer se fortsättningen men om jag sett filmen när den kom hade det varit ett helt ÅR kvar och då hade jag varit grumsen på riktigt.

På onsdag kommer recensionen av Mockingjay part 1.

Publicerat

BORGMAN

Camiel Borgman (Jan Bijvoet) bor i en underjordisk grotta av något slag. Filmen börjar med att två män tillsammans med samhällets präst ger sig ut i skogen för att slå sönder Borgmans boende och kanske även honom själv. Jag skriver kanske för jag vet inte, jag vet inte vad männens agenda är, jag vet inte varför och jag vet inte vad Borgman gjort. Allt är tämligen oklart.

Borgman tvingas i vilket fall fly och beger sig in i ett välbärgat villaområde. Han ringer på hemma hos Richard och Marina, ett par som inte behöver vända på kronorna. Han ber om att få ta en dusch men blir inte insläppt, inte till en början i alla fall.

Borgman är en film som skulle kunna vara släkting till Michael Hanekes vidriga men fantastiska Funny games. Dessa båda filmer rör sig i samma känslosfär och ger mig samma molande magvärk när jag tittar. Att människor kan vara så beräknande, så råa, så falska, alltså jag vänjer mig aldrig. En annan jämförelse handlar såklart om att jag aldrig riktigt vet vad jag kommer att få se, jag kan inte kan läsa av historien. Det är en scen i den här filmen som är så speciell att jag sätter mig upp alldeles rakryggad i soffan, lägger huvudet lite på sned, rynkar näsan och tänker ”måtte ingen dåre få idéer nu”. Det bjuds på en lite kreativare synvinkel på ”ståplats i Nybroviken” om jag uttrycker mig milt.

Jag tycker Borgman är en mycket sevärd film, inte enkel men heller inte svår, inte otäck på skräck-vis men obehaglig som satan. Det var även Hollands Oscarsbidrag 2014 vilket kan vara bra veta om man gillar att suga i sig den typen av information – vilket jag gör.

Borgman kan hyras på Triarts hemsida.

Publicerat

THE SPECTACULAR NOW

Jag undrar hur man kommer se på den här filmen om tjugo år, om trettio?

Det finns nämligen nåt i min skalle som säger att Shailene Woodley (som filmens Ailee) och Miles Teller (som Sutter) skulle kunna vara deras generations Meg Ryan och Tom Hanks. Att dom kommer följas åt genom sina skådespelarliv och hamna i romantiska filmer lite då och nu, spela mot varandra, växa upp inför våra filmtittande ögon och vi kommer säga ”minns du The Spectacular Now?” till varandra och en trettiondel av alla kommer få tåriga ögon och svara ”jaaa” och resten kommer se ut som dom frågetecken dom förtjänar att se ut som eftersom dom missat att se denna film, denna jättefina lilla film som jag liksom inte kan sluta skriva om även om meningen mer än någonsin skulle behöva en punkt just nu. Okejrå. Punkt. En stund.

[micropaus]

The Spectacular Now är en såndär film som man tror sig tämligen enkelt kunna genomskåda. Ha ha. Det kan man inte och det är så jävla skönt.

Manuset är baserat på Tim Tharps roman och skrivet av Scott Neustadter och Michael H. Weber, killarna som även skrivit manus till The fault in our stars (efter John Greens roman) samt originalmanuset till (500) Days of Summer. Det är rätt begåvade snubbar det där, i alla fall när det gäller dialoger. Varenda ord som kommer ut ur munnen på samtliga skådespelare i denna film känns hundraprocentigt naturliga. Hur många gånger har man skrivit den meningen i en filmrecension? Nada, noll, zero skulle jag gissa på. Det är lika ovanligt som vita älgar i innerstadsmiljö men ack så mycket härligare att lyssna på. Älgar brölar ju mest.

Nu tänker jag avsluta med att säga ä s c h jättehögt, sådär så det sprutar saliv mellan tänderna om man har mellanrum mellan tänderna vill säga, vilket jag inte har, den där jävla tandtråden som fastnar hela tiden det är superäckligt. Men jag säger ä s c h i alla fall och ber dig strunta i vartenda ord jag skrivit och istället se filmen. Den är värd nittio minuter av ditt liv – om inte annat för att kunna svara ”jaaa” om nån frågar om du minns filmen om trettio år.

För egen del tänker jag lösa min abstinens efter Shailene och Miles genom att 1. vänta på Whiplash 2. konstatera att hur mycket mer jag än vill se av Shailene Woodley så är jag inte mentalt redo för cancerfilmen (The fault in our stars alltså) än 3. se om Rabbit Hole (med Miles) och The Descendants (med Shailene) istället. Så får det bli.

Publicerat

Tre om en: PARADISTRILOGIN AV ULRICH SEIDL

Idag blir det en riktig långläsning här på bloggen. Jag har sett trilogin (med väldigt dokumentär känsla) som börjar med Paradis och har tilläggen Kärlek, Tro och Hopp. Den första filmen har jag redan skrivit om men jag repriserar texten här för filmerna hör liksom ihop. Alla tre går att hyra på Triarts hemsida och tar du dig tiden att se dessa filmer kan jag lova dig en filmisk och känslomässig resa utöver det vanliga.

Jag skriver om filmerna i den logiska titt-ordningen.

PARADIS: KÄRLEK (PARADIES: LIEBE, 120 min)

Det finns en del [kvinnor] som tycker att jämlikhet är att kvinnor ska få göra precis allt män i alla tider har gjort.

Det finns en del [kvinnor] som tycker att rättvisa är att kvinnor gör mer av det männen gjort mycket och mindre av det män aldrig gör, oavsett område. Har du en man som inte städar hemma, sluta städa du med. Har du en man som gillar att festa, gör det du med. Har du en man som inte jobbar, strunta i det du med, varför är det just du som ska försörja familjen? Passa på. Strunta i konventioner. Sluta tänk manligt och kvinnligt, bara gör.

Jag är så jäkla kluven till det här. Självklart tycker jag att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och exakt samma skyldigheter men jag är inte säker på att världen blir en bättre plats om det är vi kvinnor som ska försöka ”bli” som männen i alla lägen.

Voldo skrev på sin blogg om några kvinnliga komiker från College Humor som uppmanar HBO att visa fler penisar i sina TV-serier med huvudargumentet att serierna visar kvinnobröst och att det ska bli mer rättvist. Jag skrev en kommentar där om det underliga i att lösningen verkar ligga i att visa fler penisar, inte i att visa färre bröst om det nu är mängden kvinnobröst som är problemet.

Precis samma typ av resonemang hamnar min hjärna i när jag ser filmen Paradis: Kärlek. Europeiska kvinnor åker till Kenya för att köpa sex av prostituerade afrikanska män. Är det okej att kvinnor köper sex utomlands bara för att män vallfärdar till Thailand och gör detsamma? Does two wrongs make a right?

Alla som känner mig vet min inställning till torskar i allmänhet och till Thailand och köpefruar i synnerhet. Jag orkar inte dra den harangen igen för jag vill inte ha hela min inkorg fullsmockad med mejl från kränkta vita troll-män som proklamerar sina rättigheter och som tycker att jag är någon bitter feministflata som man ska öva smutskastning på. Been there done that. Sist jag skrev om det här ämnet (dock inte här utan på min förra blogg)  fick jag nittio kommentarer på femton minuter varav orden ”fitta” och/eller ”ful” var med i samtliga. Jag har svårt att tro att jag får samma mejlbombning från kränkta vita kvinnor som tycker att jag är ett feminist-as som inte unnar dom rättigheten till svarta könsorgan, men man ska aldrig säga aldrig.

Paradis: Kärlek är en spelfilm som mycket väl hade kunnat vara en dokumentär. Hade jag inte läst att den österrikiske regissören Ulrich Seidl även skrivit manus hade jag definitivt köpt filmen som en ren dokumentär. Att det är en riktig film gör nästan det hela ännu läskigare. Att spela dessa roller så trovärdigt som skådespelarna gör…det är banne mig obegripligt och det är väldigt väldigt modigt. Jag fattar inte hur dom gör.

Margarete Tiesel spelar Teresa, en medelålders mamma som lämnar sin tonårsdotter hemma och åker till Kenya på semester. Där träffar hon tre andra österrikiska/tyska kvinnor och tillsammans går dom all in på semestern vad gäller sexuella äventyr med mörka pojkar och män. Den vidrigaste scenen är när Teresa fyller år och dom fyra har köpt en ung svart man för nån form av sexy dans och sex. Hur dom beter sig mot honom, hur dom pratar OM honom, hur dom helt hämningslöst utnyttjar honom, det är på gränsen till att jag inte kan se på. Samtidigt tänker jag tvärtomtanken. Att det varit fyra överviktiga 50-plus-män som köpt en kväll med en thailändsk flicka, att dom i princip våldtagit henne alla fyra (vilket kvinnorna definitivt gjort med den afrikanske killen om han bara lyckats få stånd) och hur stenhårt dom allra flesta kvinnor dömt ut såna män som svin. Som as. Som djur.

Filmens kvinnor är inte ett dugg bättre.

Som vanligt när jag ser denna typ av film får jag en frustande vilja att bygga mig en egen alternativ planet och ta med mig alla mina snälla nära och kära dit och sen bara skita en hel jävla hög i resten av byket. Jag blir så arg, så ledsen, så utom mig att jag samtidigt förstår att det är en väldigt bra film jag ser som kan försätta mig i den här sinnesstämningen. För det är det, det ÄR en bra film!

 

PARADIS: TRO (PARADIES: GLAUBE, 113 minuter)

Teresa, en av kvinnorna som åker till Kenya i första filmen har en syster, Anamaria. Anamaria skulle aldrig komma på tanken att åka till Afrika för att tysta klådan mellan benen, nejdå, istället piskar hon sig själv över ryggen samtidigt som hon står på knä framför Jesus på korset och ber om förlåtelse för smutsiga tankar, ditt och datt.

Paradis:Tro handlar om Anamaria och hennes syn på det här med skuld, skam och sexualitet i förhållande till hennes starka gudstro. Arma tant, ja hon ser ut som en tant men hon är kanske bara aningens äldre än jag, 45-50 kanske, hon lever ett liv på ytan så torftigt att det känns som hon ska på fest när hon är klädd i sjuksköterskekläder på arbetet. Hon jobbar med röntgen. Mammografi ibland, ”vanlig” röntgen ibland, med håret stramt uppsatt i knut. När hon har semester ”firar” hon den hemma med att knäskura trappan och be lite extra.

All sin fritid lägger hon på att missionera i grannskapet, knacka dörr och pådyvla intet ont anade österrikare sin tro och att dom lever i synd av något slag. Filmen tappar mig lite där, jag känner att jag blir trött och ofokuserad. Kanske är det min troslösa sida (häpp!) som lägger näsan i blöt, jag känner mig bara exkluderad från hela situationen. Inte på det sättet att jag inte förstår, jag har bara inte förmågan att känna någon form av empati för henne. Inte ens när hennes make (!) plötsligt dyker upp, hennes egyptiske (!) muslimske (!!) make känner jag något speciellt.

Maken är rullstolsburen, rätt otrevlig och allmänt kåt, pratar om sin fru som en ägodel och orerar om vad som är hennes plikt som hustru att ställa upp med. Varför han varit borta och varför han nu kommit hem förtäljer inte historien men Anamaria verkar inte vara varken glad, ledsen, förvånad, upphetsad eller irriterad på att han kommit hem. Upphetsad blir hon däremot en kväll när hon av en slump hör stön från ett buskage och ser en hel drös med folk ha sex i parken. Då får hon gnida bra på jesusstatyn hon släpar runt på för att få hjärnan att tänka på annat.

Paradis:Tro gör mig alltså inte alls lika känslomässigt engagerad som Paradis: Kärlek men det är på intet sätt en dålig film för det. Precis som i förra filmen får jag noll känsla för att det är skådespelare jag ser eller ett skrivet manus, det känns dokumentärt rätt igenom och det imponerar stort.

 

 

PARADIS: HOPP (PARADIES: HOFFNUNG, 104 minuter)

Samtidigt som mamma Teresa knullar afrikaner i Kenya och moster Anamaria får moralpanik av sina egna sexuella känslor befinner sig dottern Melanie på ett bantningsläger för tonåringar. Melanie är tretton år och har aldrig legat med någon men sexsnacket går på högvarv i sovsalen och hon får strax reda på det mesta som hennes något äldre rumskamrater gjort med det andra könet.

Det är inte dom tre överviktiga tonårspojkarna Melanie får upp ögonen för när hon försöker närma sig det motsatta könet, nej det är den fyrtio år äldre läkaren som jobbar på lägret för att hålla koll på kidsens mående. I jeans och kavaj glider han runt i korridorerna och säga vad man vill, det är inte enbart Melanie som flirtar. Han har inte ryggen fri.

Redan tidigt i filmen tror jag mig veta exakt hur historien ska ta sig vidare men det visar sig att jag har fel och ingen kunde vara gladare åt det än jag. Det hade varit så enkelt att göra det här till en sliskfilm, till en snuskfilm, till en peddofilm, till en män-är-svin-film, till en offerfilm, till en så-levde-dom-lyckliga-i-alla-sina-dagar-film men Ulrich Seidl är smartare än så. Han går inte i några fällor och håller därför filmen vid liv ända in i kaklet.

Jag blir förstummad när jag tänker på hur otroligt duktiga alla skådespelare i dessa tre filmer är men kanske speciellt tjejerna och killarna i denna del, dom är unga herregud, dom visar sig med sina blekfeta kroppar utan smink och förskönande kläder, dom är människor rätt igenom och det hör inte till vanligheterna att man får se det på film. Det är ett modigt projekt, tre spännande synvinklar, tre brännheta teman och tre lyckade filmer. Sevärt så det förslår, långt mycket mer minnesvärt än sex timmar ”vanlig” hollywoodfilm men också betydligt mer krävande såklart.

Allt har sin tid och sin plats men jag hoppas att fler tar sig tid att se denna trilogi, det finns en hel del att fundera på efteråt, filmerna släpper inte taget.

Publicerat

SÅNGER FRÅN MANHATTAN

Mullenu.

Jag vill liksom bara säga det. Mullenu. Gripa tag i någons kinder och utropa Mullenu med nånslags överdrivet bebisspråk och sen kräkas i en medhavd fryspåse.

Filmen Sånger från Manhattan framkallar såna känslor hos mig, jag är nere i den känslomässiga soptunnan och gräver och det känns verkligen inte bra. Jag måste bena upp det här, helt klart.

För det första, den svenska titeln, Sånger från Manhattan. Vafan är det för larv? Begin again heter filmen i original, Börja om hade funkat ypperligt. Börja om igen också.

Mark Ruffalo är med, fina Mark Ruffalo med håret på utväxt och höga grånande lockar, det är himla mysigt att ha med honom i en film som denna. Catherine Keener är också med, hon spelar Miriam, ex-fru till Ruffalos rollfigur Dan. Hailee Steinfeld spelar Violet, deras gemensamma dotter. Sen är Adam Levine med på ett hörn som rockstjärnepojkvän till filmens andra huvudperson Gretta och nu närmar vi oss pudelns kärna, själva solar plexus för mina mullenu-tankar. Nu måste jag svälja och andas och harkla mig en smula.

Gretta = Kiera Knightley.

Jag blir arg. Det är inte sunt, jag vet det, det är ”bara en film” och jag måste sluta haka upp mig på skådespelare jag inte gillar. Nä! Nä det måste jag inte alls det, jag måste ingenting. Framförallt måste jag inte köpa när yrkesmänniskor av vilken sort det än må vara uppenbarligen inte kan sköta sitt jobb. Om en busschaufför kör fel, ska jag vara tyst och köpa det? Om en kirurg opererar fel knäskål, ska det mörkas? Om en snabbköpskassör dagligen tar betalt för fel varor, ska hen få komma undan med det utan att nån säger nåt? Nej, precis, så varför ska jag bita ihop och knyta handen i fickan när denna kvinna gång på gång får roller hon så uppenbart inte klarar av? Vad har hon för ess i rockärmen, jag fattar inte.

I denna film (som hade kunnat vara så väldigt härlig) spelar alltså Kiera Gretta, en brittisk ung kvinna som åker till New York med sin pojkvän som fått skivkontrakt. Hon har hjälpt honom skriva lite låtar och är med som ett allmänt ”hangaround” och med tanke på vad hon får för funktion i pojkvännens liv skulle jag lite cyniskt kunna kalla henne ”kaffeflicka”. Sen händer det lite grejer (såklart, det är trots allt en film) och Grettas liv förändras. Hon kommer att uppträda med sina egna låtar och där, där, där KOKAR JAG ÖVER. Att se Kiera Knightley MIMA till otaliga (jättesköna) låtar filmen igenom och MIMA DÅLIGT, det är fan inte okej! Fanns det verkligen ingen annan hipsterskinny skådespelerska som även kunde sjunga som var ledig i hela USA under inspelningstiden?

Jag vill growla så irriterad är jag, men jag kan inte alltså gör jag det inte. Jag kan growla precis lika lite som Kiera kan MIMA och hon tjänar miljoner dollar på att göra detta. Vart är världen på väg?

Kiera K drar ensam ner stämningen i filmen till under fryspunkten, alla andra inblandade kämpar som djur för att dra upp den igen och filmen ska vara tacksam för dom lyckas faktiskt till en del. Framförallt är det utomhusspelningarna på olika ställen i New York jag gillar, instrumenten som ställs upp lite hipp som happ, dom riktigt bra låtarna som framförs och den obligatoriska hipster-sittgruppen som alltid är med i dessa sammanhang, en stor matta, ett par välanvända vintagefåtöljer, ett bord och givetvis den stor-skärmade golvlampan som avger gulorange ljus.

Åsså MIMAR hon!

Och hon MIMAR JÄTTEFEL!

GAAAAA-HHHH!

Publicerat

Tre om en: Neil LaBute

Jahopp, vem är den där tjommen? kanske du tänker. En förståelig tanke, han är inte den mest kända av regissörer men han är definitivt värd att hålla ett öga på. Eller två.

Neil LaBute heter han, är född 1963 i Detroit och beskriver sig själv som en ”unforgiving judge of the ugliest side of human nature”. Han är regissör och manusförfattare och jag upplever honom som mest intressant när han kombinerar dessa två i en och samma film. Som ”enbart” regissör är han habil men som manusförfattare lite mer egen. Jag har valt ut tre filmer varav han skrivit originalmanus till två.

 

THE WICKER MAN (2006)

Manus: Neil LaBute efter Anthony Shaffers roman

Regi: Neil LaBute

Polismannen Edward Malus (Nicolas Cage) har råkat ut för ett trauma på jobbet. I ett försök att rädda en mamma och hennes dotter ur en bilbrand exploderar bilen och båda dör. Han ser den lilla flickan framför sig i nån form av panikslagna dagdrömmar och äter medicin för att orka med livet.

Han får ett brev, en vädjan om hjälp från en kvinna vid namn Willow Woodward (Kate Beahan). Hennes dotter Rowan är försvunnen och hon behöver hjälp att hitta flickan. Det kluriga är att Willow bor på en ö vid namn Summersisle där invånarna är nån form av sekt. Det finns inga telefonledningar dragna till ön, det lilla samhället verkar styras av helt egna lagar och regler och det går inte att lämna ön på frivillig basis. Men Edward åker dit och försöker utföra sitt jobb vilket är lättare sagt än gjort när ingen är villig att hjälpa till och ingen verkar vilja hitta Rowan.

The Wicker Man är en remake på en film från 1973 med samma namn (Dödlig skörd på svenska). Jag har inte sett originalet men med 7,7 på ImdB jämfört med 3,6 för denna verkar många tycka att det här är en rätt dålig film (eller i alla fall väldigt mycket sämre än originalet). Personligen tycker jag den här filmen är bra. Jag tycker det är rätt ruggigt med sekter på film, människor som beter sig lobotomerade och kuvas under nån perifer religion och dess (ofta) starka ledare. Jag blir helt enkelt lite rädd och jag antar att det är meningen.’

Nicolas Cage gör det han ska, Ellen Burstyn och Frances Conroy likaså och Neil LaButes insats som regissör är stabil. En spännande och sevärd liten film, helt klart.

 

 

 

 

IN THE COMPANY OF MEN (1997)

Originalmanus & regi: Neil LaBute

Chad (Aaron Eckhart) är en cynisk bitter stekare, Howard (Matt Malloy) har precis blivit dumpad av sin stora kärlek. Dom jobbar på samma företag, Howard är Chads chef och tillsammans är dom en tickande kvinnohatande bomb.

Svinlessa på kvinnor, kränkta och psykiskt stympade bestämmer dom sig för att leta upp den snällaste och mest oförstörda kvinna dom kan hitta och sen göra allt för att förstöra hennes liv. Hon som hamnar i skottlinjen heter Christine (Stacy Edwards) och är en av företagets duktiga sekreterare. Hon är vacker, godhjärtad och döv. ”Det låter som en delfin när hon pratar”, säger nån av männen och skrattar rått.

Alltså, det här är verkligen ingen enkel film att beskåda. Fy fan vad ont det gör, vilka vidriga snubbar dom är Chad och Howard. Som två svennebananvarianter av American Psycho-Patrick Bateman går dom omkring i livet och tycker att dom på nåt sätt är för mer än andra, att dom har rätt att sparka nedåt på alla sätt dom kan. Vita kränkta män i ett nötskal kan man säga.

In the company of men är en film som med stor framgång borde kunna gå att göra på en teaterscen. Neil LaBute, hallå, här är han smått genial.

 

 

 

 

 

SOME VELVET MORNING (2013)

Originalmanus och regi: Neil LaBute

Det blir som ett litet sexigt kammarspel den timmen (eller två) filmen handlar om. Velvet (Alice Eve) ligger på soffan och lyssnar på musik när det ringer på dörren. Där står Fred (Stanley Tucci) med ett gäng rullväskor och ett flin som täcker halva ansiktet. Han har lämnat sin fru och nu tänker han flytta in hos Velvet, den mycket yngre älskarinnan från förr, någon han inte kan glömma. Det han däremot glömt är att informera henne om detta.

Så mycket mer tänker jag inte avslöja om handlingen. Filmen är bara 84 minuter men det är välmatade minuter, det är en mycket välskrivet och psykologiskt böljande manus och – jag är inte det minsta förvånad över detta – Stanley Tucci briljerar fullständigt!

Alice Eve är en skådespelare jag inte kände till särdeles väl innan denna film, det är annorlunda nu efteråt. Det känns som om hon spelar i samma liga som Margot Robbie (The Wolf of Wall Street), att dom kommer slåss om samma typ av roller framöver, lite på samma sätt som Nicole Kidman och Naomi Watts. Eve är bra, hon gör Velvet med elegans och trovärdighet då det är inte en helt enkel roll att spela men Stanley Tucci går det inte att ta bort blicken från.

 

 

Sugen på att dyka ner ännu lite mer i Neil LaBute-filmer? Här finns texter om några filmer till: Förvandlingen (The shape of things – 2003, manus efter sin egen pjäs samt regi), Possession (2002, mest bara regi) och Your friends & neighbors (1998, originalmanus och regi).

Publicerat

Skräckfilmsvecka: THE SACRAMENT

Det finns många bra anledningar till att ta med The Sacrament på skräckfilmsveckan men det finns en extra bra anledning till att publicera texten alldeles just nu. En film som börjar med Heartbeats med The Knife måste ju dyka upp på bloggen samma kväll som jag ser The Knife live på Annexet i Stockholm. Eller hur? Det sammanträffandet kan jag inte bara ignorera.

Ti West är en regissör jag försöker hålla ögonen på efter att ha bajsat ner mig av både The Innkeepers och The house of the devil. Med dessa båda filmer lyckades han få till en stämning som man nästan kunde ta på, en annorlunda typ av spänning i filmer som på pappret är helt ”vanliga” spök-skräckis-thrillers. Vad gäller The Sacrament lyckas han med nåt liknande trots att filmen inte är en skräckfilm i egentlig mening, det är snarare en verklighetstrogen (ja, tyvärr) historia som blir väldigt otäck just för att människan i sig kan vara så jävla sjuk. Det är alltså inga spöken eller monster här, det är en isolerad sekt i centrum.

Filmen är uppbyggd som en dokumentär, ett litet TV-team följer med en man som ska hälsa på en syster han inte sett på länge, en syster som flyttat till denna välbevakade sekt nånstans ute i ingenstans som leds av en äldre man som kallas Father (Gene Jones). Denna Father har sedvanliga gubbkläder, stora pilotsolglasögon, en läbbig aura och en sladdrig gubbtunga som visas ofta i bild trots att han har den inuti munnen. Mycket mysko och mycket äckligt.

Det sägs inte öppet på något sätt men tydligen är manuset baserat på Jonestownmassakern som skedde 1978. Har man det i bakhuvudet blir filmen läskig för att den är sann, har man inte den vetskapen i bakhuvudet blir filmen läskig för att den mycket väl skulle kunna vara sann. Ti West har hur som helst återigen lyckats få till en film som får mig fast från ruta ett.

Det enda som får mig att tappa fokus är Joe Swanberg som spelar TV-teamets kamerakille. Kan någon på ett hyggligt sätt säga till honom att han kanske inte borde stå framför kameran? Att hans utstrålning är kallare än en nedkyld slaktarbänk?

Filmitch har redan sett The Sacrament ( här är hans recension) så idag skriver han om en annan film: Liftaren. Och han har sett både originalet och remaken!

Publicerat

Svensk söndag: STOCKHOLM STORIES

.

.

.

När jag läste Jonas Karlssons novellsamling Det andra målet tänkte jag att det var mycket trevlig läsning och att det var skönt att det var noveller för då fick boken vara ifred, den kunde aldrig bli film.

Tjohejsan vad fel man kan ha. Stockholm Stories är nämligen en film vars manus är (löst) baserad på denna novellsamling. Men tjohejsan igen vad rätt jag hade i min känsla att boken skulle ha fått vara ifred.

Jag köpte karaktärerna och händelserna i boken rätt av, inga problem alls, det var ju fiktion. Filmen är gjord som om personerna är verkliga men jag tror inte på nån, inte alls. Jag tror inte på nån och jag känner inte för nån, det blir bara marionettdockor som sprattlar omkring framför mig på TV:n, varelser som beter sig otroligt konstigt i ALLA situationer.

Det är författarsonen Johan (Martin Wallström) som kämpar med att själv få bli utgiven, den stammande rikemanssonen Douglas (Filip Berg) som försöker bryta sig loss från tyrannfadern, Anna (Julia Ragnarsson) blir dumpad av den gifta ministern Lena (Marie Richardson) och har ingenstans att bo, Coletho (David Dencik) är en prisad författare som blir stalkad av Johan, Thomas (Jonas Karlsson) är minister-Lenas ytterst beräknande och iskalla allt-i-allo och Jessika (Cecilia Frode) är den knepigaste av dom knepiga, herreguuuud så konstig hon är.

Jag kan inte lägga skulden på skådespelarna att historien inte fungerar, jag tror dom alla har gjort precis det manuset och regissören krävt av dom. Fotot är dessutom utmärkt och musiken är skriven av Nathan Larson och passar jättebra till dom filmiska bilderna. Men det är nåt som skaver rejält. Karin Fahléns regi? Erik Ahrnboms manus? Jag kan inte sätta fingret på problemet, eller så kan jag det. Kan det vara så enkelt som att jag faktiskt läst boken?