Etikett: 2013

Publicerat

DET BLÅSER UPP EN VIND

Om jag inte hade varit en så väldigt rastlös person hade jag oftare lagt mig raklång på en gräsmatta och tittat rätt upp i himlen. Kanske hade jag sett lite trädtoppar, kanske nån förskrämd liten fågel på väg till en annan plats i världen, kanske ett flygplan som lika obegriplig som en humla kan färdas i luften, fast inklusive bagage och spritvagn.

Om jag inte hade varit en sån väldigt rädd människa hade jag kunnat ligga där på gräsmattan jättelänge och gjort Rorschachtest på mig själv med molnen. Sett Lill-Babs fara förbi på en trehjuling eller kanske en fyrbent fladdermus med hatten på svaj och när blåsten gjort sitt kommer nya figurer framför min näthinna. Men detta skulle endast ha skett om jag varit en orädd och totalt avslappnad figur. Det är jag inte. Gräsmattor inkluderar smådjur samt även när det vill sig illa ormar. Det börjar kittlas, klia och krypa i och på kroppen bara efter en liten stund. Vi pratar sekunder här, tyvärr.

Om jag inte hade varit en sån väldigt dåligt pigmentutrustad kvinna så hade jag sannolikt legat på en badstrand i bikini och njutit av att se sololjan koka på magen istället för att kippa efter andan i ett nedsläckt sovrum med Situation Sthlm som solfjäder och tecknad film på TV:n. Men vet du, jag är glad över att jag är både rastlös, rädd och i princip albino. Jag är banne mig lycklig över det.

Hade jag varit av en latare sort, hade jag trivts med att inte mycket händer, hade jag krävt noll inputs vad gäller ljud och bild för att må bra, hade jag varit orädd för kryp och hade jag tyckt att det var värt mödan att pressa kroppen full av UV-strålar (trots att den inte vill) så hade jag inte sett Det blåser upp en vind. Inte just nu. Men nu såg jag den och jag sveptes bort av vindarna, jag hamnade i en annan värld, i andra världskrigets Japan och jag fick följa den japanska flygplansdesignern Jiro Horikoshi genom hans liv och jag fick se Jiros liv genom Hayao Miyazakis ögon.

En animerad gräsmatta är också en gräsmatta.

Två timmar under Miyazakis moln är inte två bortkastade timmar.

En icke solbränd kropp kan vara precis lika bra som en solbränd – om än inte lika snygg när det vankas selfies.

Hade jag tagit en selfie när jag leendes, svettandes och med tårarna rinnande satt upp i sängen, mös, njöt och tjöt med denna magnifika tecknade film som sällskap, ja inte fan hade det blivit en likeraket av det, så mycket fattar jag. Men jag kan göra på mitt sätt. Jag kan skriva om det som var det viktiga, om känslan av att ha sett något extraordinärt, om en stund i mitt liv som faktiskt blev magisk även om den utifrån sett säkerligen var både tragisk, töntig, konstig och helt forever alone.

Publicerat

ALL IS LOST

Till alla som säger att ordet varför är överskattat när det gäller att förstå sig på en film har jag bara fyra ord att säga: jag tycker inte det.

Jag finner ett intresse i att veta varför Robyn Davidson travar genom halva Australien med sina kameler i filmen Tracks, jag skulle vilja veta vad som hänt Wendy som gör att hon känns alldeles ensam i världen förutom hunden Lucy och jag skulle vilja veta vad som drivit ut denne man (Robert Redford) på havet mol allena i filmen All is lost. Jag tycker varför är ett rimligt ord i sammanhanget, jag vill förstå mig på människor och beteenden, jag vill åtminstone få en chans att försöka.

Tänk om filmen Cast away hade börjat en halvtimme in i filmen. Tänk om man aldrig fått se flygolyckan, aldrig fått se Tom Hanks bland Fedexkartonger på jobbet, aldrig sett honom tillsammans med sin fru, då hade man inte vetat vad det var han saknade så mycket när han hamnade på den öde ön och filmen hade i mina ögon blivit betydligt mindre känslosam.

Detta är precis det som händer i All is lost, vi hamnar mitt i alltihop på direkten. Robert Redford är på en båt, det tokar sig, han är ensam, vågorna kluckar mot skrovet, han har oranga galonbyxor, radion funkar inte, han pysslar med prylar i sin ensamhet och äter kall burkmat. Det är fullt möjligt att jag har nån OCD-gen som gör sig påmind i dessa situationer men för mig hade det gjort skillnad om jag fått veta om denne man ensamseglar på grund av:

1. Rymt från polisen då det framkommit att han är pappa till sina barnbarn.

2. Han måste ta sig från A till B på något sätt då tåg och flyg icke längre fungerar, det kan vara världskrig eller nåt, typ. Kanske är någon närstående i fara? Kanske kidnappad? Kanske behöver han donera en njure? Hitta någon annan som också är på en båt?

3. Lämnat hemmet i panik när hustrun sedan 40 år berättar att hon träffat en hårdrocksbasist med handtatueringar och att hon kommer flytta med honom till Albuquerque.

4. Fått reda på att han har långt gången prostatacancer, två veckor kvar att leva och vill uppleva ett sista äventyr.

För mig är därför skillnaden. Därför var Robert Redford på båten. Därför är det hemskt när han har det jobbigt. Därför vill jag att han ska överleva. Utan ett varför och ett därför finns inga stakes och femtio procent av mitt fokus går förlorat. Visst kan jag fortfarande uppskatta filmen för vad den är, att den är välgjord och att Robert Redford är en otroligt duktig skådespelare, men den kommer inte åt mina känslor. Hade den slutat en minut tidigare så kanske eftersmaken varit godare, nu blev det mer av en hollywoodsk kallsup.

Jojjenito, The Velvet Café, Movies-Noir, Flmr och Filmparadiset har också skrivit om filmen och Har du inte sett den-podden hade med filmen på listan över 2013-års bästa filmer.

Publicerat

PIONJÄR

Norrmännen har tur dom. Dom har Marit Björgen, dom har Erlend Øye, dom har Erlend Loe och dom har olja. Men det dom också har är filmmakare som vågar göra kanske inte helt självklara filmer OCH dom drar projekten i hamn med ofta väldigt gott resultat.

Om jag ska jämföra Pionjär med någon svensk film gjord på senare tid så hamnar jag hos Call Girl. Det kanske syns konstigt att jag jämför en konspiratorisk film om  en bordellhärva på 70-talet med en film om norsk oljeborrning men se, konstigheten släpper bara man krafsar lite på ytan. Pioneer handlar nämligen också om en konspiration och den utspelar sig i början på 80-talet. Liknande känsla således. Lika strålande jobb av scenografer, sminkörer, maskörer och kostymörer. Lika snyggt filmat av Call girls Hoyte van Hoytema som av Pioneers Jallo Faber och dom båda har dessutom jobbat med spännande filmer jag ser fram emot senare i år, Faber med Mikael Marcimains filmatisering av Gentlemen och van Hoytema med Christopher Nolan och filmen Interstellar. Men nu tillbaks till Pionjär.

Aksel Hennie spelar Petter, den tunnhårige dykaren med spretiga polisonger. Det går inte att se att det är samma skådespelare som i Huvudjägarna eller Max Manus, han är retrospektivt omstylad på ett väldigt trovärdigt sätt.

Norge och USA samarbetar för att gräva ner en pipeline som ska forsla olja i (under) Nordsjön. Det ska grävas djupare än någonsin förr och det är inget ofarligt projekt. Petter och hans bror Knut (André Eriksen) jobbar som professionella dykare och ska efter lång tids förberedelse göra Det Där Dyket, dom ska ner i det djupaste djupa och svetsa ihop det viktigaste av gasrör.

Mitt under dykets allra viktigaste sekunder händer en olycka, en tragisk olycka. Det som inte får hända, det som inte kunde hända händer, det gör ju så ibland. Petters liv förändras på en millisekund och märker snart att inte mycket är som han trodde. Arbetsgivare och kollegor, vilka är dom? Vem vet vad som hände, vem tar ansvar?

När jag läser igenom min text såhär långt förstår jag om filmen låter som en enda stor gäspning eller kallsup om man så vill. Det är den inte riktigt. Jag tycker Pioneer är en ganska spännande film som i sina bättre stunder känns nästan dokumentär. Det är ett gott hantverk på alla plan.

 

 

Publicerat

THE INVISIBLE WOMAN

Du vet den där känslan när du är i samma rum som en hel massa människor och någon speciell står en bit ifrån dig, det pratas, skrattas, donas och fixas och hux flux möter du den specielles blick, ni tittar på varandra och det är alldeles självklart att ni förstår varandra och på nåt oförklarligt sätt är på samma våglängd och liksom ”hör ihop”. Det ligger en laddning i luften som ingen uppfinning i världen kan mäta men den som hittar på en fungerande ”personkemimätare” skulle sannolikt få Nobelpriset.

Det är den där laddningen som är själva kärnan i romantisk film tycker jag. Känner jag den, ser jag den, lyckas skådespelarna visa den utan att det blir för övertydligt? Om ja, då köper jag i stort sett vilken kärleksrelation som helst. Om nej, då funkar filmen inte alls, då blir den alldeles platt.

Lördagens filmspanarfilm var The Invisible Woman, en film regisserad av Ralph Fiennes som är baserad på en bok med samma namn skriven av Claire Tomalin (som verkar ha gjort till sin grej att skriva biografier om verkliga personer). Historien handlar om den brittiske – och gifta – författaren Charles Dickens och hans unga älskarinna Nelly Ternan (eller Ellen Lawless Ternan som hon egentligen hette. Lawless…ett sånt jävla bra namn!).

Charles Dickens var ett riktigt praktarsel! Han var en man som jag skulle kalla ”gubbsnopp” om jag mötte honom nu, en såndär som sitter i en fåtölj, pillar sig i naveln och tror att världen kretsar kring honom och hans extraordinära person allena. Om jag ska utveckla ordet ”gubbsnopp” så kommer det ifrån kissfläckarna fram i kalsongen (att det är fläckar bak ser jag som en självklarhet). Men står man och kissar och samtidigt har hybris vad gäller storlek på organ samt dåligt tryck i urinröret så blir det gult och varmt i dom till anklarna neddragna – och lite för stora – kalsongerna.

I filmen beskrivs Dickens som en man som har varenda svindålig egenskap en snubbe/gubbe/man kan frambringa – utom möjligtvis en smula barnslighet vilket kan vara ett plus – samt att han faktiskt i en scen TRÄFFAR RÄTT I POTTAN! Han är egocentrisk, utstuderad, elak och han är ful. Han är konflikträdd, illojal, på gränsen till pedofil och han har kalla intetsägande ögon. Det finns alltså ingenting med Charles Dickens som person som får mig att förstå vad den unga vackra Nelly ser hos honom. Vänder man på steken så misslyckas filmen även där, Dickens är en sån kall man att inte ens hans ”passionerade-eller-vad-dom-nu-är” känslor för Nelly når ut. Det är helt enkelt iskallt mellan dom och i en film som denna där A och O är personkemi måste jag se det som ett stort misslyckande.

Filmen har dock tre saker på pluskontot.

Ett: scenografin. Allt är galet snyggt, genomarbetat och känns autentiskt.

Två: alla scener som inkluderar fru Dickens, Catherine (spelas med den äran av Joanna Scanlan). Jag hade mycket hellre sett en film om Dickens med hustrun som huvudperson. Hur var det att vara gift med denne gubbsnopp? Hur kändes det att bli brädad av ett tonåring? Hur mår man när man föder barn i parti och minut, mannen jobbar 24/7 och när han kommer hem är han ”roliga pappan” en stund, hoppar på ett ben, får barnen att skratta och tycka att han är den rolige och mamman mest trist? Och var det så att hon faktiskt inte kunde läsa?

Tre: det var roligt att se att Catelyn Stark igen.

Hur som helst, en film som handlar om en kärlekshistoria men som inte lyckas förmedla en gnutta kärlek kan inte få godkänt. Vad tyckte mina filmspanarvänner om filmen? Klicka på länkarna och läs vettja: The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord och Har du inte sett den.

.

.

.

.

Publicerat

Svensk söndag: SUNE PÅ BILSEMESTER

Jorå, familjen Andersson ska på semester igen. Det gick inte så jättebra när dom åkte till Grekland härom året, kanske en bilsemester blir lugnare och mysigare? Nähä. Inte det. Nej såklart inte, då hade det ju inte blivit en film, då hade det blivit en vanlig svennebanansemester, en sån som filmen på nåt sätt driver med. Eller?

Den klantiga och fullkomligt dumsnåle pappan Rudolf (Morgan Alling) går med resten av familjen på bröllop och som bröllopspresent tänkte han ”spara in några spänn” och slår in en gammal ful tavla han och fru Karin (Anja Lundqvist) fått i present. Strax innan han ska lämna fram presenten kommer en av gästerna och tillika medarbetare i Antikrundan fram och säger att tavlan Rudolf tänker ge bort är värd över 900. 900 kronor, tror Rudolf och får kalla fötter. 900 TUSEN kronor, säger mannen och Rudolf får panik. Han kan väl inte ge bort en present som är värd nästan en MILJON kronor???

Den där tavlan kommer att spela en stor roll i filmen eftersom familjen åker på bilsemester medelst denna för att få den signerad nånstans i Europa och därmed säkra dess värde. Allt handlar alltså preciiiis som vanligt om pengar i Rudolfs värld. Pengar och bara pengar. Han är självcentrerad in absurdum den där mannen och trots att han kan få till en del charmiga dumheter per film så är han inte speciellt trovärdig – egentligen. Han borde verkligen tacka sin lyckliga stjärna att han hittat EN kvinna i universum som orkar med honom. Karin alltså, vilken kvinna. Jag förstår mig inte på henne alls.

Jag vill inte jämföra denna film (heller) med min guilty-pleasure-film Sunes sommar (med Peter Haber som pappan) men jag kan inte låta bli att jämföra den med Greklands-filmen och då står sig denna film slätt. Sune på bilsemester är inte alls lika charmig och det är väldigt lång mellan skratten….fnissen….att jag drar på mungiporna….ler det allra minsta….reagerar alls. EN gång fnissar jag till (restaurangscenen när Rudolf reagerar på blomvasen), mer än så är det faktiskt inte.

Betygsmässigt är jag nere på ettan och nosar men jag känner mig snäll idag. Och tålmodig. Och familjefilmsbefrämjande. Fast helt ärligt, går det inte att göra familjefilmer mer underhållande än såhär kanske man ska…låta bli?

Publicerat

FILMSPANARTEMA: MÄN SOM SPRINGER

.

.

.

Ha! Denna månads filmspanartema var enklast hittills. Samma sekund som temat kläcktes visste jag vilken infallsvinkel jag skulle ha, det enda jag inte visste var hur mycket tid jag skulle lägga ner på inlägget.

Det finns nämligen en skådespelare som man tror sig ha sett sprungit i massor av filmer men som väldigt sällan – för att inte säga aldrig – har gjort det. Denzel Washington har nämligen gett dom långa kliven ett ansikte!

Denzel Washington har fucking promenerat sig igenom varenda actionfilm han varit med i. Med sin svagt framåtlutande gångstil och sina älgkliv har han lurat oss till att tro att han har bråttom, att det händer grejer, att han är snabbast på plats, att han till och med springer. Men nej, han springer inte. Han springer aldrig.

Min sko klämde när jag tänkte på hur ingående och djupt jag skulle ta detta tema, om jag skulle snabbspola mig igenom hela Denzels filmografi för att bevisa min tes eller om du helt enkelt får förlita dig på att jag kan min snabbgående Denzel. Det är klart att jag kan ha missat nån scen här och där men jag har tänkt på denna glödheta potatis (icke-springandet alltså) ända sedan Mo´ better blues (1990) och jag har sett i princip alla filmer han gjort – utom en. Den senaste.

Så, a woman´s got to do what a woman´s got to do, jag måste kolla in den senaste filmen för att säkra min tes: Denzel Washington är mannen som aldrig springer. Jag tar alltså temat, vänder det ut och in och tittar på 2 Guns!

Isländske regissören Baltasar Kormákur åkte till Hollywood och gjorde Contraband med Mark Wahlberg i huvudrollen. Den måste ha gått bra för han fick chansen att göra en actionfilm till med samma skådis. Denna.

Narkotikapolisen Robert ”Bobby” Trench (Denzel Washington) ska infiltrera en mexikansk drogkartell och jobbar hårt för att lura sin sedan 10-månader nyfunna vän ”Stig” att han är en i gänget.  Underrättelseofficeren Michael ”Stig” Stigman (Mark Wahlberg) ska infiltrera en mexikansk drogkartell och måste försöka samsas med partnern ”Bobby” för att undercovern inte ska avslöjas. En liten skön twist där alltså. När deras cover avslöjas och uppdragsgivarna släpper taget och miljontals kronor är borta tvingas dom samarbeta på ett helt annat vis, nu är det dom två mot världen.

Det var tänkt att Vince Vaughn och Owen Wilson skulle ha spelat huvudrollerna och jag tackar en högre makt att så inte blev fallet för både Wahlberg och Washington sköter sig och ger filmen en välbehövlig…tyngd. Dom gör sitt jobb men kanske inte så mycket mer men just här räcker det. Wahlberg pratar fort och är lite smårolig, Denzel har guldtandsprotes och ganska oklädsamt skägg.

Bill Paxton ser ut att spela exakt samma roll som i Edge of tomorrow, samma stelhet, samma mustasch till och med, men han är mer badass här och skulle kunna passa in i Inglorious basterds med sin look. Paula Patton som alltid känns som nånslags förorts-Jennifer-Lopez tycker det är försvarbart att visa tuttarna i en scen där det inte behövs.

Men nu till den brännande frågan. I en film som handlar om ”two guys on the run”, får vi se Denzel springa? Springer han i en enda scen, springer han en enda meter, springer han alls? Svaret är givet.

Nix!

 

Med stor glädje kommer jag klicka mig vidare och läsa om filmspanarvännernas tankar om män som springer. Gör det du med vettja.

 

Except Fear/Absurd Cinema

Filmitch

Fredrikonfilm

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

The Nerd Bird

The Velvet Café

 

 

Publicerat

PALO ALTO

Avslutningsfilmen på Peace & Love Filmfestival var en riktig andra-generationens-filmarbetare-film. Eller tredje generationen också förresten.

Palo Alto är regisserad av Francis Ford Coppolas barnbarn Gia Coppola, huvudrollerna innehas av Eric Roberts dotter (och Julias brorsson) Emma Roberts och Val Kilmers son Jack Kilmer och manus är baserat på en bok av James Franco, son till Spaniens förre diktator Fransisco Franco. Näääää, det sista var ju inte sant men resten är det.

Normalt sett tycker jag det är onödigt att dra in äldre släktingar i  yngre ditons slutresultat men ibland – som här – är det faktiskt relevant. Det känns nämligen som svågerpolitik all the way baby. Det känns som att det är enbart med hjälp av släktingar, vänner och bekanta och efternamnen på dessa som denna film blivit av. Det känns också som att James Franco fick mersmak på småtjejer efter Spring Breakers och att han sålt rättigheterna till sin bok för en garanterad (vuxen) huvudroll. Om det stämmer vet jag såklart inte, men lukten av peddogubbe sticker i näsan. Val Kilmer gör ett litet inhopp som styvpappa till April (Emma Roberts) och han har sett fräschare dagar.

Jag blir inte klok på den här filmen. Å ena sidan har den flera vid första anblicken bra tjejkaraktärer i fokus men varenda tjej framstår till slut som totalblåst och när dom blir kallade bitch reagerar dom inte ens. Killarna å andra sidan är douchebags hela bunten och vi förväntas skratta när hyperidioten Fred (Nat Wolff) drar fram en motorsåg och kapar ett träd bara sådär. Han känner för det, alltså gör han. Det gäller detsamma för bus, för brott, för sex, för behandla kompisar som crap, för att rita snorrar i barnböcker på bibblan, för att kröka och röka på.

Och självklart… *gäspar käkarna ur led*…då filmen är baserad på ett verk av James Franco borde således marijuana stå som första namn på rollistan. Det är ett jävla gräsrökande hela tiden! Jag struntar i om jag blir kallad ”kristen höger” nu (igen) men det är precis lika tröttsamt att se folk röka weed hela filmer igenom som när folk dricker öl eller sprit, mängden har liksom inget filmiskt värde i sig. Jag fattade redan efter tio minuter att det här är (ännu) en väldigt drogliberal film, det blir inte tydligare för att rökat dras fram i varenda scen och att alla tonåringar och alla vuxna röker på.

Bortsett från ovan nämnda irritationsmoment, bortsett från James Francos uppenbarelse, bortsett från att fotbollstjejerna har tofsar som är knutna med vita  SIDEN-FUCKING-BAND (!!!???!!!) och bortsett från Nat Wolffs fruktansvärda rollfigur så tycker jag filmen är okej. Emma Roberts skötte sig, Jack Kilmer ”går genom rutan” och filmen flöt på. Det är ingen stark trea jag delar ut men ändock en trea, Godkänt men inte mycket mer än så.

Såhär tyckte min 15-åriga gästbloggare M om filmen:

Filmen började direkt efter prisutdelningen och Erik Lundqvist vann priset som Bästa skådespelare, han var Tom Knutsson i superfilmen Hemma. Jag kallar honom Kung Erik. Mamma tyckte jag skulle gå ut och prata med honom men det kändes pinsamt. Han är alldeles för cool, jag skulle inte veta vad jag ska säga. Han höll sitt tal på engelska också, det var bra gjort.

Palo Alto känns som en ”tråkig söndagsfilm”, en film som funkar att se när man inte har nåt annat att göra. Det är en medelfilm, jag hade inga förväntningar heller så jag är inte besviken. Den var helt okej. Emma Roberts passade bra i huvudrollen, hon har ett bra utseende för att spela skygg och lite ensam tonårsflicka. Han som spelade Teddy var faktiskt också bra. Han såg ut som en helt vanlig kille, han såg snäll ut, agerade snällt men gjorde ändå lite fel saker. Mamma frågade mig om jag tänkte på att dom rökte weed hela tiden men det gjorde jag inte, jag tänkte inte på det alltså.

The Nerd Bird-Cecilia såg filmen samtidigt, såhär tyckte hon om den.

Publicerat

BLODSBAND

I måndags när min gästbloggande son tittade i programmet till Peace&Love Filmfestival och läste om filmen Blodsband la han huvudet på sned och sa ”vi åker tillbaka hit på torsdag va? Jag vill se den här filmen.” Vilken filmgalen mamma kan säga nej till nåt sånt? Nej, precis, inte jag i alla fall.

Blodsband är en fängelsefilm som utspelar sig enbart i ett fängelse, en typ av film som jag oftast inte brukar kasta mig över med jättefrenesi och därför är det extra kul att konstatera att sonens magkänsla var rätt, filmen var verkligen bra.

Unge Eric Love (Jack O´Connell) har blivit starred up – uppgraderad – från ungdomsfängelse till ett vanligt på grund av extremt våldsamma tendenser och han hamnar nu på samma avdelning som en riktig fängelseräv vid namn Neville….Love…..Erics pappa (Ben Mendelsohn). Mer än så behöver man nog inte veta om handlingen, det räcker bra.

Relationen pappa-son fortsätter gå som en röd tråd genom bloggen den här veckan och ja, faktiskt, det kommer en film imorgon med som sätter punkt för både veckan och detta ofrivilliga tema.

Blodsband har biopremiär 22 augusti och det enda jag kan säga är: se den. Se den även om du inte är överförtjust i testosteronfyllda kriminella män i diverse åldrar som sitter i fängelse för god-knows-what. Det kan hända att du blir positivt överraskad av filmen, precis som jag blev.

Såhär tycker min gästbloggare M om filmen:

Jag hade jättehöga förväntningar på filmen och den var precis lika bra som jag trodde, kanske bättre till och med. Filmen var välgjord, det var väldigt bra tempo, det hände saker hela tiden och blev aldrig tråkigt, det var en bra story och bra skådespelare. Bakom allt det hemska som hände så fanns det en tanke, relationen mellan killen och pappan var intressant. Han som spelade huvudrollen var perfekt, han såg ut som en stöddig tonåring (han spelade 19).

Jag hade inga problem med det blodiga våldet, det gjorde bara filmen mer verklig. Jag tror filmen hade känts mindre som på riktigt om den varit amerikansk. Nu var den engelsk.

Publicerat

LE WEEK-END

Om du känner dig nyfiken på vad Jesse och Céline från Before-filmerna pysslar med på äldre dar så är den här filmen nåt för dig. Filmens Nick (Jim Broadbent) och Meg (Lindsay Duncan) skulle mycket väl kunna heta Jesse och Céline, dom är till och med lika utseendemässigt.

Det gamla strävsamma paret åker på en weekendresa till Paris, kanske för att återuppleva gamla minnen, kanske för att få några nya. Dom pendlar mellan att trivas gott i varandras sällskap och att gå varann på nerverna, något jag kan tänka mig är rätt naturligt efter ett helt liv tillsammans.

Att smaska är att visa sin förmåga att njuta, säger Nick när hans fru påpekar att han smaskar ”som en gammal häst vid krubban”. Själv tänker jag ”hur faaan har hon stått ut med detta läte i alla år?” Sen tänker jag på varför äldre människor sitter bredvid varandra när dom äter middag på restaurang istället för mitt emot? Sen tänker jag att hon faktiskt kanske inte stått ut med smaskandet. Att hon bara bitit ihop sådär som många gör. Det där jävla ”bita ihop”. Till vilken nytta kan man fråga sig? Nicks? Han är ju inte heller glad. Hur kul kan det vara att ha en fru som morrar hela tiden?

Häromdagen lyssnade jag på Vinter i P1 när fysikern Bodil Jönsson pratade om det här med åldrande (här finns programmet). Hon har skrivit boken Tio tankar om tid och har väldigt mycket intressant att säga om just detta. Tid. Om hur vi ser på tid, om hur tid definierar oss. Om att vi inte borde ha bråttom för vi har faktiskt tid, vi kommer hinna med det vi ska (vilket jag inte tror ett skit på men jag kanske omdefinierar det hela när jag är sjuttio plus). Men Bodils timme i kombination med denna film gav mig ett litet ”overload i oldies” som jag inte haft på ett tag och som omväxling är det inte så dumt. Jag känner mig lite klokare nu. Lite lugnare inombords. Lite….äldre.

Le Week-End regisserades av Roger Michell, samma snubbe som regisserade Notting Hill och Morning Glory. Han kan det här med mys. För även om det inte verkar som det så är den här filmen mys. Oldies-mys. Céline och Jesse kommer ha det bra på ålderns höst. Häpp.

Publicerat

HEMMA

Jag skruvar mig, ja jag gör det. SOM jag skruvar mig.

Dialogen i filmen Hemma börjar så styltigt att jag får klåda och jag hinner tänka både en och två gånger att det är en ”sån” film, en ”sån svensk film” där all form av unik idé göms under snö och där snön får symbolisera MANPRATARINTESÅDÄRMED-VARANDRALÄNGE, MANHARINTEGJORTDETSEDAN1952-OCHKNAPPTDÅ. Jag måste säga att jag sitter i biosalongen och känner mig skeptisk å det grövsta.

Lou (Moa Gammel) har nån form av bokstavskombination (vågar mig inte på att gissa vilken) som gör att hon är ytterst ordentlig och har klara problem med socialt samspel. Hon bor tillsammans med sin mamma (Lia Boysen) som ser mer än lovligt tärd ut. Man anar vissa missförhållanden därhemma men det är ingenting som benas ut.

Lou får i alla fall reda på att hennes morfar som hon trodde var död för längesedan precis dött. Mamman har ljugit för Lou under alla år och sagt att hon inte har några morföräldrar. Men det har hon alltså. En nyligen död morfar och en mormor som lever. Hux flux sitter Lou på bussen för att närvara vid begravningen. När, hur och varför är oklart. Väldigt oklart.

Det är ganska mycket med filmen som ÄR oklart. Jag är inte helt bekväm med vare sig Moa Gammels Lou eller Simon J Bergers Henrik, en pianospelande antikvariatsarbetare som på nåt sätt blivit nära vän med Lous morföräldrar och som såklart får upp ögonen för den söta men något egna Lou. Det som däremot INTE är oklart är mormodern Frida spelad av Anita Wall (och det luktar Guldbaggenominering lång väg här) och sidekicken, den unge förnumstige pojken Tom Knutsson (spelad av Erik Lundqvist som var så bra som Benny i Eskil & Trinidad) som av en slump dök upp i mormoderns liv – och blev kvar.

Duon Frida & Tom är helt perfekta! Varje scen med dom två tillsammans är värd biobiljetten! Jag har sällan – eller aldrig – sett något liknande i någon svensk film och det är urmysigt att se dom ihop. Det är det som gör filmen så svårbedömd. Å enda sidan är den fantastisk (detta överanvända ord men som i detta fall är helt sant) och å andra sidan är det på gränsen till skämskuddevarning.  Dom bästa scenerna har samma perfekt tragikomiska skimmer över sig som filmen Hotell, jag skrattar hjärtligt men med en liten klump i magen, klumpen som gör att det känns på riktigt. Det är härligt att se, jag blir bara lite ledsen över att filmen som helhet inte känns lika helgjuten.

Simon J Berger artikulerar på samma sätt som han gjorde som Paul i Torka aldrig tårar utan handskar, det är bara det att här är han en nutida 25-30-årig lantis inte en extrovert homosexuell 80-talsman. Å andra sidan pratade han likadant i Call Girl och i Hotell. Hmmmm. Det kanske är hos mig felet ligger, jag kanske stör mig helt i onödan här. Ja så kan det va.

Regissören Maximilian Hult besökte visningen och han kan med rätta vara stolt över sin film. Hemma kommer hitta sin publik, om detta är jag övertygad. Filmer som vinner publikens pris på filmfestivaler gör ofta det (som Hemma gjorde i Pusan i Sydkorea!). Strunt samma vad vetabästare som jurys och filmrecensenter säger, det är vanligt fölk som räknas.

Såhär tycker min 15-åriga gästbloggare M om filmen:

Den här filmen är perfekt på alla sätt! Den är komisk, känslomässig, man kunde dra egna kopplingar till personer i filmen och det gjorde filmen väldigt mycket bättre. Jag kände igen mig i mycket hos lillkillen Tom Knutsson. Han blev mobbad i skolan för hur han såg ut och hur han var, hans ganska jobbiga samtal med sin mamma, han är klantig, han vet inte riktigt vad han är bra på eller om han ÄR bra på nåt alls, han känns som jag var för några år sedan.

Det är en snällisfilm, jag blev väldigt glad när jag såg den. Det här är lugnt en topp-10-bästa-film jag någonsin sett, tillsammans med exempelvis Harry Potter, Sagan om ringen och Spider-man 1 (den med Tobey Maguire).

Hemma har biopremiär 11 juli och här är Cecilias tankar om filmen.

Publicerat

STILL LIFE

Han heter Eddie Marsan han som spelar huvudrollen. Ja, Marsan, precis som såsen.

Om Eddie Marsan hade stått framför mig nu hade jag ställt mig på knä på golvet, funderat en sekund på om jag skulle slicka hans välputsade skor för ja, jag är övertygad om att dom skiner i solen av både skoputsmedel och impregnering men antagligen kommit fram till att det inte behövs, jag kan fria till honom utan att slicka på skorna. Fy fan förresten, det smakar nog äckligt även om dom är hundraprocent smutsfria.

När eftertexterna till Still Life rullar på biografen är det det första jag tänker på. Jag vill gifta mig med Eddie Marsan. Män som han tilltalar mig på nåt vrickat men väldigt mysigt sätt. Det är nåt med det där ordentliga (ja, okejrå, pedantiska), med det där korrekta och trevliga sättet att bemöta andra på, det lite tillbakadragna, det melankoliska, det ensamma, det kanske-inte-helt-uppenbara (men för mig är det det) intelligenta och samtidigt så vet jag att skrapar man lite på axeln, pussar man lite på kinden, slickar man lite på skon så finns det en annan dimension där innanför, det finns en man som törs prova varm choklad fast han druckit te i hela sitt liv, en man som köper sig en kanelbulle bara sådär (och luktar på den innan han tar första tuggan, nån måtta får det ändå vara på spontaniteten!) och som vågar visa sina känslor när dom svämmar över kanten.

Still Life är en film om en ensam man som jobbar med att ordna begravningar för döda människor som inte har några efterlevande som bryr sig det minsta. Still Life är en film som handlar om ensamhet, om döden och om livet. Om viktiga saker. Därför är det med stolthet och kärlek som jag tänker klämma till med högsta betyg till Still Life, det är nämligen en film som mitt i alltihop gör mig lycklig. Ungefär lika lycklig som om Eddie Marsan tittade ner, log sådär i mjugg och sa ja.

Såhär tyckte min 15-årige gästbloggare M om filmen:

Det var en fin film. Det var lite för långsam för min smak kanske men det var ändå okej att titta på den. Han som spelade huvudrollen passade perfekt, en ledsam kille, självständig, inte så superkänd utan mer lågmäld och jag tror att om det varit en större skådis i den rollen hade filmen inte alls blivit lika bra.

Hela filmen var typ….grå. Den kändes instängd och ensam och där var musiken bra, det gjorde att filmen kändes lättare på nåt vis. Sen var slutet var väldigt fint.

Det här var den fjärde filmen vi såg på Peace&Love Filmfestival.

Publicerat

SIDDHARTH

Med kort varsel och gott humör kastade jag in sonen i bilen och drog till Borlänge.

Det var Peace & Love Filmfestival som lockade såklart (även om den oturligt nog krockar med årets mysigaste TV-fotbolls-månad) men två semesterdagar kunde avvaras, det handlar trots allt om det som är det roligaste som finns även på semestern: att se film och blogga om det man sett.

Första filmen ut för oss idag var Siddharth, en indisk film regisserad av Richie Mehta som enligt programbladet är nån form av ”rising star”, lite luddigt var och varför bara. Jag tyckte det var jättespännande att se hur sonen skulle fixa att se en film med indisk tal och engelsk text men det visade sig inte vara några som helst problem.

Siddharth är en 12-årig pojke som i filmens absoluta början blir skickad med buss till Punjab för att jobba ihop välbehövliga extrapengar till familjen. Pappan Mahendra Saini (Rajesh Tailang) jobbar som blixtlåslagare (svårtläst ord, här kommer en synonym: dragkedjesfixare) och mamman Suman (Tannishtha Chatterjee) verkar inte jobba utan har som enda åtagande att sköta hemmet och att servera maken nån form av varm (och klar) dryck när han kommer hem om eftermiddagarna. Dottern ”Pinky” är den enda som kan läsa, skriva och hantera mobilen nu när storebrorsan är borta på jobb.

Det enda jag vet om filmen på förhand är att Siddharth försvinner och det stämmer. På nåt sätt blir han kidnappad/bortförd från sitt arbete och det händer redan en kvart in i filmen, resten av speltiden handlar om hur familjen hanterar detta och hur man som fattig förälder ska lyckas samla ihop pengar nog till en tågbiljett för att kunna leta på plats och ångesten när poliserna ber om ett foto på barnet och det går upp för pappan att det inte finns ett enda kort att tillgå, ingen har någonsin fotat barnen.

Jag har inte sett en enda film som utspelar sig i Indien som inte haft Ravi Shankar-plinketiplonk som score från början till slut och helt ärligt, det är rätt tradigt. Det är som om alla svenska filmer skulle ackompanjeras med nyckelharpa. Att affischen dessutom ser ut som framsidan på en dålig roman från 70-talet fattar jag inte heller. Filmen är liksom bättre än så.

Innan filmen började lästes det upp några rader från regissören där han förklarade hur filmen kom till. Han hade stött på den man som i filmen är pappan, han hade fått historien berättad för sig, känt paniken och han ville återberätta det hela på sitt sätt. Filmen är således en BOATS (based on a true story) men utan att ha något köttigare att gå på än en pappas ord och en manusförfattares fantasi men i detta fall räcker det alldeles utmärkt.

Om filmen hade gjorts av en svensk hade pappan spelats av Michael Nyqvist – även om han skulle spela samma indier.

Såhär tyckte min 15-åriga gästbloggare M om filmen:

Det var annorlunda att se en film från Indien och kul att se en film i en stil som jag inte brukar se. Det var lärorikt att se en film om hur andra har det, människor som lever på andra sätt än vi. Jag tyckte om att jag började tänka efter och att jag inser hur väldigt bra vi har det här. Allt det där med hur dom sover (direkt på golvet), hur dom mår, vad dom äter, det är skit alltihop, dom jobbar under dåliga förhållanden och får bara lite lön, dom har knappt råd att äta.

Filmen kändes inte så proffsigt gjord men den lyckades förmedla starka känslor vilket jag tycker är viktigare än att filmen är snygg.

Vi mötte upp filmspanarvännerna Cecilia och Jimmy för denna visning och länkar kommer när deras texter publicerats. Här är Cecilias tankar om filmen.

Publicerat

Svensk söndag: FÖRTROLIGHETEN

När folk liksom per automatik kläcker ur sig att svensk film är dålig kan jag bli irriterad men ibland förstår jag så himla väl hur dom tänker och vilka filmer dom menar.

Jag tror det rör sig om filmer som gör sig svårare än dom är, filmer som gräver ner sig i folkhemsmisär, filmer där det ska anspelas på förbjudna sexuella tankar men filmmakarna vågar inte gå hela vägen, filmer som utspelar sig på platser där invånarna borde ha en viss accent men skådespelarna bjussar på en egenkomponerad och noll procent trovärdig variant. Det är filmer i muggig gråbeige färgskala, det är antingen enbart stora skådespelare på filmaffischen eller ett gäng man aldrig förut hört talas om (och det finns en anledning till det) och hela filmen är deprimerande så man vill dö.

Förtroligheten är själva essensen av allt det som gör svensk film total oattraktiv i mångas ögon. Alla punkterna ovan stämmer nämligen in. Krydda detta med en soundtrack bestående av ångestframkallande psalmer sjungna av barnkörer så har du hela bilden klar för dig.

Att Alba August är bra och en stjärna i vardande förstår jag men helt ärligt, jag tycker synd om henne här. Vilket sammanhang hon blivit inslussad i. Jösses. Jag vill ringa BRIS. Som tur är kommer Förtroligheten glömmas bort och inte bli annat än en tveksam parentes i hennes filmbiografi men för resten av gänget….stackare!

Pappan Johan Gry är så felcastad att om Leif Loket Olsson glidit in från vänster och blivit en del av kungafamiljen så hade det känns naturligare. Mamman Helena af Sandeberg försöker sig på nån form av göteborgska som hon lika gärna hade kunnat strunta i. Det är troligare att en stockholmare flyttat till Örgryte och behållit sin accent än att en infödd göteborgare inte kan sitt eget språk. Sen är det Anton Lundqvist som är så himla bra i allt jag sett honom göra på scen att jag vägrar tro att den skrattretande gestaltningen han gör av filmens Sören ska belastas honom.

Varenda atom av den här filmen helt enkelt usel.  Jag kan inte beskriva filmen bättre än så.

Publicerat

Svensk söndag: KÄRLEK DELUXE

”Man behöver inte vara djup för att ha kul” är en sanning som Selma Trastells (Moa Gammel) polare verkar gilla att upprepa. För egen del tycker jag tvärtomtanken är mer korrekt – man behöver inte vara kul för att ha djup eller varför inte man behöver inte ha kul för att vara djup.

Nåja. Det där ganska ogenomtänkta citatet är inte på något sätt representativt för filmen, det finns nämligen en handfull oneliners här som sitter som GJUTNA. ”Den där flickan har hår på fittan!”, till exempel. Jag fattar precis vad kulturtanten Britta Mattsson (Lotta Tejle) menar när hon säger det, när det går upp för henne att romcompocketdrottningen Selma som-skriver-som-en-15åring-och-har-djup-som-en-vattenpöl faktiskt har nåt, som faktiskt kan bli en författare som inte per automatik sågas jäms med fotknölarna när det vankas bokrecensioner.

Kärlek Deluxe är en film som fått mest uppmärksamhet på grund av ”skådespelare som inte är riktiga skådespelare” i rollistan – Martin Stenmarck som Selmas coverbandsspelande kärleksintresse och Sarah Dawn Finer som Selmas kompis. Det inte så många verkar ha kommit ihåg det viktiga tillägget, att dessa två hur ”oriktiga” skådisar dom än är, är bra mycket bättre skådisar än många som ser skådespeleri som sitt främsta och enda yrke.

I Melodifestivalen 1984 sjöng Anders och Karin Glenmark låten Kall som is. Jag hade kunnat stämma in i den sången som en homage till mina förväntningar strax innan jag satte mig ner för att se filmen. Med ett medelbetyg på 2,1 från 18 svenska filmkritiker så kunde dom inte vara annat än iskalla (4,3 på IMDb är ingen höjdare det heller) och återigen visar det sig att precis som att hunger är den bästa kryddan och ett gott samvete den bästa huvudkudden så är låga förväntningar den vettigaste inställningen när man ska film. Jag tycker nämligen om Kärlek Deluxe!

Okej, manuset är bitvis lökigt, Moa Gammels karaktär är föga trovärdig och det är tämligen tröttsamt att när hon är framgångsrik chic-lit-författare har hon långt blont hår, när hon ska bli ”djup” och ”svår” klipper hon page och lugg (och färgar givetvis håret mörkt) och när hon sen blir ”sig själv” ryker pagen till förmån för en kortare – och blond – frisyr.  Den här grejen att hon inte ”duger” för att hon inte är en ”fin författare” – och faktiskt går på den grejen så stenhårt själv – köper jag inte. Men om man kan bortse från vissa lösa delar i handlingen är det en mysig liten film.

Martin Stenmarck kan charma en sten som sköningen John och han tillsammans med den underbara Lotta Tejle ger mig myspyskänslor i magen när jag ser filmen. Den som konstigt nog är sämst i filmen är Moa Gammel och detta trots att hon är en ”riktig” skådespelare.

Jag tror på att man kan vara och ska få vara precis allt man själv vill, det är bara man själv som sätter gränserna. Nånstans är det själva kärnan även i denna film. I manuset är det Selma Trastell som ska lära sig detta den svåra vägen men i verkligheten är det Martin Stenmarck som genom att tacka ja till denna roll borde slå många janteförespråkare och andra skeptiker på fingrarna.

Vem har bestämt att man inte kan skådespela bara för att man även kan sjunga och spela? Svinlarvigt. Heja Martin!

Publicerat

TRACKS

Robyn Davidson (Mia Wasikowska) är en ung kvinna som får ett ryck. Hon får för sig att hon ska vandra genom den australiensiska öknen från Alice Springs som ligger mitt i landet till kusten i öster och hon tänker göra det med endast fyra kameler och en hund som sällskap.

Robyn känns om möjligt mer trött på mänskligheten än jag kan göra dom dagar jag önskar att jag bodde på månen men då min önskan aldrig kommer bli mer än en dröm fullföljer Robyn sin idé. Hon tar anställning hos en kamelfarmare för att lära sig allt hon behöver kunna om dessa egensinniga djur och åtta månader senare snuvas hon på den enda lön hon blivit lovad – en egen kamel.

Men motgångar tycks rinna av Robyn som vatten på en gås. Hon är otroligt målmedveten, envis in absurdum skulle man kunna säga och det är helt klart positiva personlighetsdrag även om det ibland innebär att ett varmt socialt beteende inte direkt hamnar som första prio. Den som råkar ut för Robyns ”sämre sidor” vad gäller det sistnämnda är Rick (Adam Driver) som är anställd av National Geographic för att fotografera hennes strapats.

Jag såg filmen på en förhandsvisning i april, en visning som verklighetens Robyn Davidson närvarade vid och den efterföljande frågestunden var väldigt intressant. Den numera 63-åriga Robyn fick bra frågor och svarade både hjärtligt, charmigt och eftertänksamt och för egen del var den halvtimmen mycket mer givande än filmen. Att höra hennes tankar om filmen, om att se Mia Wasikowska som sig själv, om skillnaden mellan hur filmen blev och hur den hade blivit om hon själv fått bestämma och om sitt hemlands syn på aboriginer, jag tror inte jag varit på så många Q&A´s där intervjuobjektet varit lika öppen som här, hon var skönt bjussig.

I filmen förklaras hennes önskan att rymma från omvärlden med att hennes mamma tog sitt liv när Robyn var liten. I verkligheten var det inte så. I verkligheten fanns det ingen självklar anledning till äventyret men som Robyn själv beskrev det, hade hon varit man hade ingen ifrågasatt hennes längtan efter ett galet mål och/eller ensamhet men nu är hon kvinna, då måste det letas upp en anledning, hittas en förklaring. Jag satt där och kände mig lite träffad. Under filmens gång kände jag nämligen ett behov av att få reda på mer om varför men med  IRL-Robyn-kött på benen släpper jag den tanken.

Visst finns det mål och mening med vår färd men det är vägen som är mödan värd.

Jag undrar om Robyn Davidson läst Karin Boye, jag hade i alla fall gjort det när jag var i Australien och stampade mig fram i öknen mellan Alice Springs och Ayers Rock. Med svår dödsångest, ormfobi och totalt uppäten av vidriga insekter i sovsäcken så hörde jag ingenting annat än att det var farligt att vistas där. Jättefarligt. Det kryllade av dödliga ormar, insekter och dingos men av dessa får man se föga under den här nästan två timmar långa filmen. Jag som satt på helspänn och bara väntade på ett hugg eller ett stick eller en hungrig morrande dingo vid lägerelden, jag kände mig nästan lite besviken. Jag såg mer av dessa djävulens påfund under mina tre dagar i öknen än Robyn verkar ha gjort på ett halvår och jag vet inte om det var hon som hade tur eller om det var min Crocodile Dundee-ish ökenranger som gillade att skrämmas men sanningen kanske ligger nånstans mitt emellan.

Hur som helst så blev jag inte direkt berörd av filmen. Den hade ett enda score filmen igenom, såndär given plinketiplonk-hitta-sig-själv-flum-musik och det var väldigt många närbilder på fräsande kameler och deras garnityr. Däremot kunde jag tänka tillbaka och känna värmen från skållhet röd sand under fötterna och jag kunde förnimma känslan av dom där stjärnklara nätterna under bar himmel med stjärnor som sov på min hand när jag sträckte ut den (dom där nanosekunderna jag vågade göra innan det klev nåt rassligt med många fötter över handflatan).

Det är kanske så att vi alla har våra egna Tracks att klara av, våra egna mål att nå med eller utan en av omvärlden godkänd anledning. Det räcker gott att man fattar själv.

Jag såg filmen tillsammans med Jojje, Henke och Joel. Klicka på namnen för att läsa deras syn på filmen.