Etikett: 2013

Publicerat

SHARKNADO

Sharknado tillhör en filmgenre som jag mer än gärna ser även om det är filmer som jag inte med all välvilja i världen kan ge toppbetyg.

Oftast är effekterna så lökiga att det känns som dom är gjorda på en eftermiddag av praoelever med brytningsfel och skådisarna är av den kalibern att det inte går att tänka sig att det är avlönat arbete dom ägnar sig åt.

Med denna erfarenhet i bakhuvudet är det klart jag blir glad som en spillevink när jag ser att Sharknado finns på Netflix och om möjligt ännu gladare när jag märker att filmen faktiskt är riktigt bra.

Huvudrollen Fin Shepard  innehas av Ian Zierling (Steve Sanders från TV-serien Beverly Hills), en trevlig filur och ganska underskattad som skådis kan jag tycka. Tara Reid och John Heard är två andra kända ansikten, annars är det mest hajarna som är i fokus. Hajar som flyger, som biter ihjäl folk i 20 centimeter högt vatten, hajar som kastar sin in genom fönster när det regnar. Det är helt enkelt en orkan och en hord med hajar som invaderar Los Angeles.

Det låter flummigt som satan när man beskriver det i ord men när jag ser filmen köper jag historien. Kalla mig knasboll, det gör inget. Sharknado är en schysst film. Underhållande med en hel del välgjorda effekter. Okej, det är kanske inte spännande men några småläskiga hajbitarscener finns det faktiskt.

Nu håller jag tummen att uppföljaren Sharknado 2: The second one håller samma (i sammanhanget) höga standard. Senare i år vet vi.

 

Publicerat

BLÅ ÄR DEN VARMASTE FÄRGEN – KAPITEL 1 & 2

Jag sitter på fönsterplats i tunnelbanan, omringad av tre killar i gissningsvis 18-års åldern. Jag hör killarna prata om ”X:et, Saxen och, haha, den där jävla Tången” och tänker att sist jag hörde öknamn som liknade dessa var på en bar i Solna strax innan ett stockholmsderby i fotboll.

Men killarna bredvid mig i tunnelbanevagnen pratar inte om överförfriskade män i MC-väst som lystrar till självpåtagna namn som Yxan och Kapen, killarna pratar om en fransk tretimmarsfilm som handlar om två lesbiska tjejer.

Filmen heter Blå är den varmaste färgen, den har fått Guldpalmen i Cannes, den har fått en Guldbagge för Bästa utländska film och runt om i världen haglar priserna över den. Dom här tre killarna skiter i vilket. Det dom just har sett är nämligen närgånget ångande naket verkligt lesbiskt sex och det är inte bara korta klipp, det är minut på minut på minut och det dom sett kommer dom troligen aldrig att varken se någon annanstans eller glömma.

Jag tittar på dom litegranna hemligt sådär under lugg, försöker fatta grejen. Jaha? Tjejer har sex på film, har dom aldrig sett det förut? Jo det har dom alldeles säkert men troligtvis inte på det här viset. Jag har inte heller sett tjejer ha sex på det här sättet på film förut och jag är typ dubbelt så gammal som dom så vad håller jag på med, vad är det för konstig åsikt jag tänker att killarna har som jag inte delar? Efter att ha åkt fem stationer till bredvid dom vet jag vad skillnaden mellan mig och dom är: jag har sett hela filmen, dom spolade förbi  ”den franska skiten” för att få se det ”heta”.

Jag kan bli lite trött på filmer som denna. Jag kan bli trött på filmer som slänger in uppenbart överdrivna, vidriga eller onödigt nakna scener för att göra filmen till en snackis men som om man skrapar på ytan inte har nåt annat direkt intressant att erbjuda.  Det kan gälla utdragna piskscener som i 12 years a slave, det kan gälla att våldta ett foster i A Serbian Film, det kan vara en naken Donald Sutherland i Don´t look now eller en naken Halle Berry i Monster´s ball eller att en cool snubbe syr sig själv i armen i närbild som i First Blood (fast det är ett apdåligt exempel eftersom just den filmen är kanske bäst i världen, men det var en snackis – då).

Blå är den varmaste färgen tar det nakna steget ännu längre. Den här filmen bjussar på en mastig speltid på hela 179 minuter men tar man bort sexscenerna är man nere i 100, max. Vore jag sur nu skulle jag kunna säga att dom där 100 minuterna är nån form av bottenskrap, ett äppleskrutt om sexscenerna är det ätbara, fast det är att göra det lite för enkelt för mig. Blå är den varmaste färgen är nämligen en helt okej film även utan sexscenerna och jag kommer säkert att ses som både rigid, frigid, nucka och skittråkig när jag säger att jag faktiskt inte tycker att sexscenerna tillför speciellt mycket av värde, inget mer mätbart än att unga killar på tunnelbanan har nåt smaskigt att samtala om. Jag tycker nästan det är synd att det är så närgånget naket, tjejerna är så uttrycksfulla även med kläder att sexscenerna blir både onödiga och alldeles åt helsike för långa. Man hinner ett parti Wordfeud mellan förspel och klimax även om man spelar mot en ordblind sengångare.

Adèle Exarchopoulos som filmens Adèle och Léa Seydoux som Emma är båda jättebra och sjukt modiga. Det är inte lätta roller att spela varken när det handlar om ”vanligt” skådespeleri eller nakengympa i form av – som tunnelbanekillarna uttryckte det –  ”saxen”, ”tången” och ”exet”. Mitt enda problem med filmen är att jag egentligen aldrig brydde mig om vad som hände tjejerna. Jag spelade ju Wordfeud.

Publicerat

FILMÅREN – MINA BÄSTA 10

Filmårslistorna är ingen konstant vetenskap eller sanning, jag har heller inte sett varenda film som existerar från samtliga år och således kan listorna komma att uppdateras vad det lider.

Här nedan kommer det fyllas på med länkar till listorna när dom behagar dyka upp. Det kan bli förr, det kan bli senare, men dyker upp det gör dom och för att göra det aningens mer spännande både för mig själv och dig som följer bloggen så kommer listorna inte att dyka upp i rätt årtalsordning.

2023

2022

2021

2020

2019

2018

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

2004

2003

2002

2001

2000

1999

1998

1997

1996

1995

1994

1993

1992

1991

1990

1989

1988

1987

1986

1985

1984

1983

1982

1981

1980

1979

1978

1977

1976

1975

1974

1973

1972

1971

Publicerat

THE CONGRESS

Det finns få saker inom populärkulturen som provocerar mig mer än dåligt tecknad film.

Jag kan fanimej känna hjärnans innanmäte självantända när jag zappar in på Barnkanalen eller Nickelodeon och det bjuds på animerat barnvakteri i form av löpande-band-datagjorda filmer som är så enahanda och pundiga att föräldrar som låter sina barn titta på skiten får skylla sig själva när den hemska nyheten sjunker in: dom har medvetet sett till att uppfostra sina barn med extremt dålig smak.

Samtidigt kastar jag sten i glashus, jag vet det. Jag själv gör business på att teckna som en fyraåring. Ingen kan säga att det är stor konst men det är min konst och jag är skönt jävig i den frågan. Hur som helst så väcker The Congress vissa frågor hos mig och tyvärr är dom flera sjömil ytligare än dom filmens regissör Ari Folman och Stanislaw Lem (som skrev boken filmen är baserad på) vill få fram. Fast det ena behöver kanske inte utesluta det andra?

Robin Wright spelar Robin Wright. Hon är 45 år, får roller fortfarande men kanske inte dom största eller mest välbetalda. Hon bor i en flyghangar tillsammans med dottern Sarah (Sami Gayle) och sonen Aaron (Kodi Smit-McPhee) som lider av en sjukdom som kommer göra honom både döv och blind. Robins agent (Harvey Keitel) vill att hon ska göra det enda rätta, låna ut sin kropp och sina uttryck till filmbolaget som ska scanna henne, mata in mätningarna i en dator och på så sätt göra henne odödlig, för evigt ung och ge henne perfekta roller foreverandever som en datoranimerad version av sig själv. Robin vill inte. Hon vägrar. Al (Keitel) tjatar. Filmbolagsdirektören (Danny Huston) tjatar. Robin vägrar. Det tjatas lite till och till slut ger Robin med sig.

Här bränner det till i filmen, frågeställningen är riktigt intressant. Robin vill inte ställa upp på att sälja sin kropp och sitt yrkesliv på det här sättet, hon vill ha full kontroll och välja sina roller själv. Al spolar ner alla hennes argument i toaletten för vilken skådespelande kvinna i Hollywood bestämmer egentligen helt själv över sitt liv och sin kropp?

Den här delen av filmen har stoft som räcker till en hel film men det är över halva speltiden kvar. Var ska filmen ta vägen? Jag satt i biosalongen och hade ingen aning ö-v-e-r-h-u-v-u-d-t-a-g-e-t. Den första halvan av enastående spelfilm (stark fyra i betyg) blir efter halva tiden en psykadelisk och framförallt FULT animerad film. Jag kan inte säga att den delen av filmen är dålig om jag ser till handlingen men jag har svårt för animationerna. Jag blir trött. Filmen är seg. Det händer inte så mycket. Eller jo, det händer en hel del, det är som att bevittna en LSD-tripp, en SOVANDE LSD-tripp.

Om jag ska försöka mig på att summera filmen så känns den mer annorlunda än fantastisk, mer tänkvärd än min hjärna kan ta in och Robin Wright är underbar. Det är dessutom en film som bör ses på bio. Hade jag sett den hemma hade jag aldrig i livet lyckats vara så koncentrerad som filmen kräver.

Jag såg filmen tillsammans med Jojjenito och Har du inte sett den-Johan på invigningen av festivalen Monsters of film i höstas. Det var lääängesedan.

Publicerat

Veckans Cruz: THE COUNSELOR

Läser jag fort på filmaffischen ser jag bara ordet DIADEM.

Weird.

Å andra sidan är ett ord som diadem lika förklarande för vad den här filmen handlar om som vilket annat random ord som helst. Nagelsvamp. Tryckkokare. Hallongrotta. Det är en redigt underlig film det här. Alltså, på riktigt, den är jättekonstig. Så många stora namn på samma plats, både framför och bakom kameran, men vad hjälper det?

Den här historien är mer lövtunn än riktigt billigt toapapper, sånt papper som smälter av lite kiss. Jag undrar om Cormac McCarthy kluddat några rader på en servett eller nåt, knögglat ihop den och gett den till Ridley Scott på nån blöt fest.

”Kom igen Riddan, vi gör en film. Kom igen, jag är över åtti och du kommer aldrig få till den där uppföljaren till Alie…. Prometheus, let´s do it! Vi lurar av filmbolaget en massa stålar, tar in snygglot Fassbender och den där hetlevrade, vad heter hon…Penelope, ja vi kan ta hennes gubbe också men vi måste ha nån mer som är snygg nästan utan kläder och med en stor svinful fläck-tatuering på hela ryggen. Cameron Diaz tackar aldrig nej va? Och Brad Pitt ska vi ha! BRADDAN och RIDDAN, kom igeeeeen.”

I min hjärna var det så det gick till när Cormac och Ridley slog sina huvuden ihop och krystade ut det dödfödda foster som döptes till The Counselor.

Det finns dock tre personer som klarar sig med äran i behåll. Michael Fassbender gör det han ska, Brad Pitt gör det han ska och Penelope Cruz gör det hon ska. Konvulsionerna lägger sig en aning när dom är i bild men förutom dessa tre, ASSÅ VAD FAN ÄÄÄÄÄ DET HÄR??

[Ett eller två L i Counselor? Det verkar vara lite olika varhelst jag tittar. Det står med ett L på Imdb, två L på affischen. Weird, precis som filmen i sig. ]

 

Publicerat

Svensk söndag: JULIE

.

.

.

Det diskuteras – med rätta – hur viktigt det är att procentandelen kvinnliga regissörer ökas både i filmproduktionerna i Sverige och i övriga världen. Det jag ibland kan känna glöms bort är att lika lite som kvalité kan mätas i Bechdeltest, lika lite säger könet på filmens regissör något om filmens existensberättigande. Blir en film regisserad av en kvinna per automatik intressantare än om den regisserats av en man? Blir den viktigare?

Oavsett namn och kön på regissören av denna film så kan jag inte hitta någon som helst mening med att den fick en enda krona i produktionsstöd. Oavsett namn och kön på regissören så undrar jag hur många som gick och såg filmen på bio. Hur många har hyrt den, köpt den?

En snabb koll i SFI´s biobesöksstatistik från mars 2013 (Julie hade biopremiär 1 mars) visar att filmen hade 595 betalande första månaden. Drygt 50000 kr i intäkter alltså. Det kan knappast ses som bra. Min följdfråga känns tämligen befogad: hur i hela friden kunde denna film få ett produktionsstöd från SFI på FYRA MILJONER KRONOR?

Jag kunde inte sluta tänka på detta så jag gjorde slag i saken och mejlade mina frågor till den ansvarige filmkonsulenten på SFI Suzanne Glansborg. Jag undrade hur hon hade tänkt, hur resonemanget gick när filmer som Julie får stöd. Jag förstår att många filmer inte ses som plusaffärer, att alla filmer inte måste bli publiksuccéer för att få en chans att bli till men ändå….Julie….hur är det möjligt? Hade filmen fått se dagens ljus om regissören inte hetat Helena Bergström?

Jag hade så gärna velat få några svar men då jag skickade mejlet 6:e december bör jag nog ge upp nu. Jag tror att mitt mejl hamnat i Suzannes papperskorg. På samma ställe fast hos mig hamnade den här filmen.

Publicerat

BLACKFISH

När en dokumentärfilm är som allra bäst lär den mig nåt om ett ämne jag sedan innan varit föga intresserad och/eller insatt i.

När en dokumentärfilm är som allra bäst håller den mig i ett skruvstäd av koncentration från början till slut och det genom att egentligen inte göra annat än att berätta en historia på ett lättbegripligt och visuellt vägvinnande vis.

När en dokumentärfilm är som allra bäst får den mig att känna, sådär så insidan nästan sprängs. Den får mig att ifrågasätta, att uppröras och att – i detta fallet – lova mig själv att ALDRIG sätta min fot på Sea World.

Blackfish handlar i allmänhet om konsekvenserna av att hålla späckhuggare i fångenskap och i synnerhet om späckhuggaren Tilikum som genom åren dödat tre av sina tränare. Dessa olyckor har tystats ner och information har förvanskats, rapporterna har mest handlat om att tränarna ifråga agerat fel. Samtidigt, vadå tränare. Hur tränar man späckhuggare, jättedjur, åtta meter långa och fyra ton tunga och hur håller man dom lugna och fina när man separerar mammor från sina barn och låser in hannarna i små burar över natten?

Hade jag varit en kändis och späckhuggarfrågan hade varit en het potatis hade det stått FIFFI RASAR på löpsedlarna. För det gör jag. Jag rasar. Jag är svinförbannad och jätteledsen och samtidigt väldigt glad att jag såg denna film. Det retar mig dessutom till bristningsgränsen att den inte blev oscarsnominerad i år för Bästa dokumentär. Det kan inte bero på något annat än inrikespolitik och en otroligt feg oscarsjury men störande är det hur som helst.

Nu har jag bara en stilla önskan och det är att ALLA ser Blackfish. Som dokumentärfilm är den nämligen helt fulländad. Lägg därtill vetskapen om att jag har väldigt svårt för djur, alla djur, i alla situationer. Trots detta, det blir inte bättre och mer gripande än såhär.

Litar du inte på min åsikt, klicka in hos Jojjenito eller Movies-Noir, dom har också sett Blackfish. Och sen, kom igen, se filmen! Den finns på Netflix.

Publicerat

SAVING MR BANKS

Hon heter P. L. Travers, kvinnan som skrev boken Mary Poppins. Han heter Walt Disney, mannen som har ett filmbolag samt unga döttrar som har en favoritbok som dom tjatade om att få se filmad. Favoritboken är…Mary Poppins.

Saving Mr Banks handlar om när den tradigt envisa P.L.Travers (Emma Thompson) efter tjugo års tjatande beger sig från England till Los Angeles för att träffa Walt Disney (Tom Hanks) för ett möte om filmrättigheterna. Om det inte vore så att boken inte sålde så bra längre och att hon var i behov av pengar hade hon nekat Disney i många år till. Nu tycker hon sig inte ha något val men kämpar med näbbar och klor för att få boken filmatiserad på hennes sätt, som en spelfilm, inte nåt ”larvigt tecknat”.

Saving Mr Banks är en klurig film att tycka till om. Dels är den välgjord, välskriven, välspelad men den är också väääääldigt tråkig. Sidoberättelsen om Travers barndom, om den supande fadern (Colin Farrell) och livet på det fattiga landet är inte tillräckligt stark och i ärlighetens namn så är inte Mary Poppins-pratet på filmbolaget det heller. Samtidigt är det ljuvligt att se Emma Thompson och Tom Hanks men kanske inte lika härligt med Paul Giamatti.

Det var inte förrän jag sett filmen som jag la märke till skuggorna på filmaffischen. Hanks och Thompson,  Disney och Travers, blev Musse Pigg och Mary. Men att filmen kommer få SF:s Smultroneställetstämpel kan en blind klura ut. Blåhåriga tanter och andra tanter med redig vintermössa kommer vallfärda till Victoria för att se den här filmen. Alla andra not so much.

Publicerat

THE BROKEN CIRCLE BREAKDOWN

En mandolin, en banjo, en bas, en trumma, en fiol, en skäggig man, en tatuerad kvinna och en liten cancersjuk flicka. Det belgiska bluegrasskärlekcancerdramat The Broken Circle Breakdown kan beskrivas precis så enkelt.

Det är en enkel film, en liten film men den behandlar dom största frågorna som finns. Kärlek, hur gör man? Döden, hur gör man? Besvikelser, sorger, livets baksidor, hur står man ut?

Didier (Johan Heldenbergh) möter Elise (Veerle Baetens) på en tatueringsstudio och bjuder in henne till hans bands spelning. Hon går dit och kan inte slita blicken från den där skäggige sångaren med stora tänder. Filmen är en kärlekshistoria som börjar på en bluegrasskonsert och slutar någon helt annanstans och däremellan får vi följa med och se vad som händer dom båda och deras lilla dotter Maybelle (Nell Cattrysse).

Fattar man tycke för Didier och Elise kan jag tro att filmen är en fullpoängare och att den var värd sin oscarsnominering för Bästa utländska film. Når huvudpersonerna inte riktigt in i hjärtat kan man fortfarande se filmen som bra men kanske inte omtumlande. Gillar man inte bluegrassmusik, dödssjuka barn, skäggiga män och/eller väldigt tatuerade kvinnor ska man nog välja att se en annan film. Själv hamnar jag nånstans mittimellan. Jag tycker väldigt mycket om Elise men kanske inte Didier så mycket och musiken var mysig. Historien klipps mellan dåtid och nutid och tidshoppen funkar men så fort det hettar till och blir jobbigt/sorgligt/härligt så klipps det och känslorna kryper lite besviket in i magen igen.

Jag har varit rädd för den här filmen. Jag har sparat den till ett tillfälle när jag kände mig mentalt jättestark för jag var övertygad om att jag skulle bryta ihop helt av historien. Ibland orkar man liksom inte gråta. Jag blev därför en smula häpen när dom starka känslorna uteblev. Jag satt i soffan och liksom bara väntade med näsdukarna beredda men det var lugnt, ända till slutscenen var det lugnt. Sen var det inte så lugnt längre.

Det var värt att se hela filmen för att komma fram till slutet men ett kanonslut gör å andra sidan ingen kanonfilm. Godkänt blir det, varken mer eller mindre än så.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: OLDBOY då och nu

Oh Dae-Su (Min-sik Choi) är inlåst. I femton år har han varit inlåst i en lägenhet utan att fatta varför. Femton år i ett fängelse-men-ändå-inte, mer eller mindre drogad och oförmögen att ta sig ut. Så blir han plötsligt fri och en annan känsla tar vid. Hämnden. Vem är det som spärrat in honom i alla dessa år och framförallt – varför?

2003 kom Chan-wook Park´s Oldboy, en film som jag skulle vilja benämna som en modern klassiker. Hämndtemat måste vara ett av filmvärldens mest välanvända men här visas det upp på ett sätt åtminstone jag aldrig sett förut. Det är lortigt, vidrigt, ledsamt, blodigt och framförallt, hämnden är ingen lösning, ingen knapp man kan trycka på för att kunna sjunga euufoooooria, ingenting som ger Oh Dae-Su tiden tillbaka. Man sitter där med en klump i magen genom hela filmen och mår rätt dåligt faktiskt.

Med Oldboy lyckades det sydkoreanske regissören Chan-wook Park med konststycket att göra en nästintill felfri film och det är så många oförglömliga scener att jag trots att jag bara sett filmen två gånger förut minns nästan allt när jag nu ser om den. Bläckfiskscenen till exempel. Man vill ju bara kräkas. Dra-ut-tänder-scenen. När han slår ner byket med en hammare i en scen utan klipp. Det finns så många. Och slutet. Herregud, slutet.

När jag först hörde att det skulle komma en amerikansk remake på filmen tänkte jag ”varför då?”. Men samtidigt jag fattar ju varför. En sånhär historia är alldeles för bra för att bara låtas försvinna i nånslags limbo, för hur många amerikaner sätter sig frivilligt ner och ser en textad koreansk film? Min gissning är inte så många. När jag hörde att Spike Lee skulle regissera remaken tänkte jag ”nu undrar jag verkligen varför då PÅ RIKTIGT?”. Men Spike Lee behöver kanske också betala hyran.

Det är kanske inte bara Spike Lee som är i behov av inkomst, Josh Brolin har också en familj att försörja. Fast det är klart, varför skulle han inte tacka ja till en film som denna? På pappret är rollen som Joe Doucett, den i-massa-år-inlåsta mindre trevliga mannen, säkerligen jättebra. Kanske har han sett originalet och njöt av Min-sik Choi och hans härliga agerande, kanske tänkte han ”det där kan jag göra bättre själv”, kanske tänkte han bara ”what the fuck, det är ett jobb, give it to me”.

Josh Brolin kan vara bra, Josh Brolin kan också inte vara bra. Här är han bortom inte bra. Josh Brolin är ett skådespelande haveri. Jag märker att jag fnissar åt honom och kan jag inte ta honom på allvar så faller hela filmen. Och filmen faller, den faller som en gråsten i mina ögon. Början funkar, det är snygg förtext, någorlunda okej känsla, sköna färger och filmen känns hemtrevlig på ett skönt amerikanskt vis efter att jag precis sett den sydkoreanska aningens-mer-utflippade varianten. Men HEJA utflippad alla dagar i veckan!

Det som gör att filmen överhuvudtaget går att se är Elizabeth Olsen och Sharlto Copley. Elizabeth känns som en av den ”nya” generationens mest begåvade skådespelare, här väldigt lik en ung Maggie Gyllenhaal och Sharlto är ett kameleontunikum. Banne mig, går det att se att det är samma person som Wikus Van De Merwe i District 9, Murdoch i The A-Team eller Kruger i Elysium? Nej det gör det inte. Inte en chans. Han är otroligt häftig på det viset, han är som en vindflöjel med personlighet.

Jag har läst en del om att remaken scenmässigt i princip är en karbonkopia av originalet. Jag kan inte hålla med där. Jag såg filmerna direkt efter varandra och har alltså båda filmerna i gott minne när jag skriver det här. Visst, vissa scener är givetvis desamma, filmerna är ju baserade på samma manus, men jag kan inte hålla med om att Spike Lee kopierat dessa utseendemässigt rätt av nånstans, inte mer än när Josh Brolin kryper ut ur väskan. Däremot är allt som Spike Lee gör med manuset mycket sämre än Chan-wook Parks syn på det hela.

Remaken är grafisk blodig på lite andra sätt än originalet och då tänker jag främst på en scen när Samuel L Jackson får sin hals ”tillfixad” och saltad. Riktigt snyggt gjort. För övrigt är båda filmerna bitvis rätt tuffa att se.

Gillar du originalet är jag tämligen säker på att du kommer rynka på näsan åt remaken. Gillar du remaken är mitt tips att du ser originalet också då du antagligen kommer gilla den ännu mer. Mitt bestående intryck av denna dubbeltittning är att originalet blir snäppet bättre för varje gång jag ser den, att jag förlorat förtroendet för både Spike Lee och Josh Brolin och att Chan-wook Park är ett geni trots att jag inte gillade Stoker. Sen retar det mig att slutet i remaken är amerikanskt fegt.

Oldboy (Chan-wook Park, 2003)

(en stark 4:a)

Oldboy (Spike Lee, 2013)

(en svag 2:a)

Publicerat

Veckans Cruz: KÄRA PASSAGERARE

Första film ut i Penelope Cruz-temat blir en film av en regissör jag tycker om (Pedro Almodovar) och en regissör som verkligen tycker om Penelope Cruz. Jag har mina förhoppningar att se (om) fler filmer med denna duo under veckorna som kommer och jag VET att det finns många filmer som är betydligt habilare än denna.

Jag var jättepepp på Kära passagerare innan den kom. Alltså. Jätte. Almodovars förra film var en ren fröjd, mina förväntningar på honom är alltid höga och lägstanivån är (precis som hos till exempel Woody Allen) hög. Men Kära passagerare blev en smultronställetfilm, jag kom inte iväg till bion första veckan och sen kom besvikelsetweets och ljumna kommentarer från folk jag brukar lyssna på. Peppen rann helt enkelt ut i sanden. Men nu äntligen är filmen sedd och jag tycker inte filmen var så pjåkig.

Det har blivit något tok med landningsstället på ett flygplan på väg till Mexico City och planet tvingas cirkulera i luftrummet i väntan på någon bra lösning. Dom tre homosexuella flygvärdinnorna (eller det kanske heter stewarts när det är män?) försöker lösa problemet på det bästa sätt dom kan, dom söver helt enkelt passagerarna. Men när döden tittar en av passagerarna i vitögat tvingas själva essensen av människan fram och farorna trotsas på alla sätt utom dom dåliga. I filmen stavas lösningen sprit, koreograferad dans och psykologiskt prat på sedvanlig hypersnabb spanska.

I filmens trailer kör Penelope Cruz bagagetruck på en flygplats med reflexväst och allt och det gör hon i filmen med. Hon mår dessutom illa, mumsar ägg till frukost och är ihop med Antonio Banderas. Jösses förresten vad hon gör honom bra! Hon gör ALLTID Banderas bra. Dom är ett ohyggligt tacksamt filmpar och Almodovar är mästerlig på att trycka fram det gottaste i dom båda även i små roller.

Kära passagerare känns som en mellanfilm för Almodovar, en minifilm för Penelope Cruz och en okej start för detta tema. Ny film, ny Cruz nästa vecka.

Publicerat

UPSTREAM COLOR

Efter att ha klickat in hos Jojjenito och läst den kanske mest kreativa filmrecensionen någonsin fanns det ingen återvändo. Jag kände väldigt tydligt att jag måste se Upstream Color. Så jag såg Upstream Color.

?????

Så såg jag ut när filmen var slut. Som ett 175 centimeter långt frågetecken. Jag förstår verkligen Jojjes ”text” – eller brist på sådan.

Ibland, inte ofta men ibland, kan jag tycka att det är kul att se riktigt tankemässigt utmanande filmer. Jag kan tycka om att  känna att hjärnan får jobba och kanske även ibland bara släppa taget och försöka acceptera vetskapen att jag har ett begränsat intellekt och faktiskt inte fattar vad det är jag ser. Holy Motors var en sådan film, en film jag njöt av men inte begrep, Mulholland Drive är en annan.

För att kunna tycka om en film vars handling ter sig helt obegriplig behöver jag få en känsla för filmen, jag behöver hamna i filmens värld. Den här filmens manusförfattare och regissör Shane Carruth lyckas med det under hela första halvan, jag tittar begeistrat och med stora ögon när det läggs in små vita maskar i medicinkapslar och karvas i grisar och dricks enorma mängder vatten och åks tunnelbana. Men sen är det som att jag helt enkelt inte orkar längre. Det är som att jag ska springa tjejmilen men halvvägs ser jag en kompis i folkvimlet som bjussar på apelsinsaft och mariekex och har en liten uppfällbar stol till övers. Det är klart jag hellre sätter mig där och pratar med henne än fortsätter springa.

Så jämfört med filmen var första halvan fullt fokus på löpningen och andra halvan försvann tankarna iväg åt alla möjliga kexiga håll, dock utan skavsår och alltför hög puls. Jag kan inte för mitt liv säga att jag tycker filmen är bra men jag tyckte om musiken och några av scenerna. Men att säga att jag fattar nåt av det jag såg, haha, nej det gjorde jag inte.

Movies-Noir har också skrivit om filmen. Där är det aningens färre frågetecken.

Publicerat

CUTIE AND THE BOXER

Jag tror att alla som någon gång målat en tavla och ser trailern till Cutie and the Boxer kommer att vilja köpa världens största duk, massor med färg, simglasögon och boxarhandskar. Åtminstone är det vad jag ville göra och jag tror inte jag är så väldigt annorlunda mot många andra.

Cutie and the Boxer är den oscarsnominerade dokumentärfilmen om det äkta paret och tillika konstnärerna Ushio och Noriko Shinohara. Ushio är boxaren, den expressiva konstnären, den 80-åriga mannen som är tjugotvå år äldre än sin fru och som målar hårt och stort men även gör tokigt knasiga och jättefina konstverk och Noriko är den unga söta frun med flätor. Hennes konst består av större och mindre tuschteckningar föreställande henne och Ushio och deras liv tillsammans, teckningar som i filmen blir till liv i härliga  animeringar.

Alltså, det här är en helskön liten film om två helsköna speciella människor. Jag blir glad av filmen och jag får sån grym inspiration till att börja måla tavlor igen att jag funderar på att ta några dagars semester och faktiskt göra bara det. Måla alltså. Och kanske boxas.

Movies-Noir har också sett filmen.

Publicerat

EN FAMILJ – AUGUST: OSAGE COUNTY

Violet Weston (Meryl Streep) är en såndär übermatriark som ger en ångest (om man har en egen mamma med liknande drag), som ger en panik (bara av tanken på att det finns liknande kvinnor) och som ger en en sabla lust att höja handflatan skrika ”HÅLL BARA KÄFTEN KÄRRING!” och ge henne en riktig jävla högerkrok över kindbenet. Respektlösa människor förtjänar ingen respekt, inte ens om det är ens egen mamma.

Violet är Barbaras mamma (Julia Roberts) och hon har fått nog. Visserligen åker hon till sitt barndomshem för att trösta och fixa när pappan Beverly (Sam Shepard) plötsligt försvinner men hon tar ingen skit från sin åldrande pillerknaprande muncancerpatient till mamma. Hon ger tillbaka med samma mynt.

Med sig till huset i Oklahoma har Barbara maken hon separerat ifrån (Ewan McGregor) samt den fjortonåriga gräsrökande dottern Jean (Abigail Breslin). Barbaras systrar Ivy (Julianne Nicholson) som alla tror är lesbisk och singel och Karen (Juliette Lewis) kommer också när mamman kallar. Karen är nyförlovad med en man med det tacksamma namnet Steve Huberbrecht (Dermot Mulroney) men Steve verkar mer intresserad av unga Jean än av sin blivande fru.

Det här är alltså upprinnelsen till ett kolsvart familjedrama, alltså ett K-O-L-S-V-A-R-T familjedrama. Fy fan. Jag känner mig som en välanvänd boxboll efter den här visningen. Magen är alldeles blå. Vissa scener är svinjobbiga att se och jag har hört – och förstår – att en del händelser sätter igång känslostormar a la svår ångest hos många som känner igen sig och har varit med om liknande.

Meryl Streep är såklart jättebra som matriarken och hon många anser att hon bara behöver hosta i rätt film för att bli Oscarsnominerad. Det kan ligga en poäng i det men jag tycker hon är SÅ väl värd sin nominering just i år. Julia Roberts med för den delen. Här spelar hon arg, frustrerad och förbannad filmen igenom och med en helt annan kroppsform och klädsel än man är van att se henne i.

Benedict Cumberbatch har visserligen en liten roll som ”little” Charles men när han i en scen tittar på Ivy och säger några väl valda och fina ord är det som att tiden stannar. Vilken närvaro han har!

Jag tror August: Osage County är en film som växer vid en omtitt och jag hoppas jag orkar se om den nån gång. Just nu känns det dock ganska avlägset.

Filmen har biopremiär 28 februari.

Publicerat

A PERFECT MAN

Jag skrev om ”perfekta mödrar” här på bloggen för några veckor sedan och i jämnlighetens namn kommer här en film om den ”perfekte mannen”.

Men om man tyckte att mammorna i Perfect mothers var allt annat än perfekta så är det ingenting mot den äkta mannen James (Liev Schreiber). Han är gift med Nina (Jeanne Tripplehorn) och på ytan verkar dom ha det bra tillsammans men James har i åratal legat med dom flesta med bröst och puls från Europa till Nordamerika och detta med Ninas goda minne. Men när Nina kommer på att James har ett sexuellt förhållande med hennes bästa vän får hon nog.

Det här är början på filmen, den bra början på filmen. Nina flyttar, hon har stake, ryggrad och självrespekt nog att vägra bli trampad på mer. Vad ska hon med James till egentligen, en man som uppenbarligen varken älskar henne eller är det minsta lojal? Nej, precis. Fuck him! Men fuckar hon honom? Nej. Hon ringer upp honom, låtsas vara en annan kvinna, får honom att intressera sig för henne, öppna sig, prata. Hon fortsätter alltså ge honom av sin tankeverksamhet och sina känslor. Jävla dåre. Nina alltså.

Halledudanes vad jag inte fattar meningen med den här filmen. En notorisk otrogen man kommer knappast bli trogen bara för att han berättar för en påhittad ”Janina” med östeuropeisk brytning att han älskar sin fru och ångrar sig. Kom igen för fan, det funkar inte så! Trött jag blir.