Etikett: 2014

Publicerat

En sista ladylike sommar: MY OLD LADY

Sommaren 2019 börjar och slutar med Dame Maggie Smith. Så blev det. Kanske var det en slump, kanske genomtänkt, men alldeles hur som helst så blev det BRA. Maggie Smith ÄR en LADY och som sådan, vem kunde vara bättre att dubblera i detta tema?

Mathias (Kevin Kline) ärver en GIGANTISK lägenhet i centrala Paris av en far som kanske inte varit världens bästa men när han kommer dit märker han att det inte bara är möbler och doningar som ingår, det är även en inneboende. En tant. Mathilde (Maggie Smith) heter hon och hon bor där. På livstid. Mathilde har en dotter, Chloé (Kristin Scott Thomas) och på något sätt ingår även hon. Mathias och Chloé går till en början inte ihop alls men ju längre tiden går, ja, förändringarnas vindar blåser kan man säga.

My old lady börjar otroligt mysigt. Allt som ingår i en generisk turistbroschyr över franskt mys är med. Smala gränder med pittoreskt ogräs mellan kullerstenarna, dragspelsmusik, en småskäggig Kevin Kline som struttar runt och tittar på saker, smutsiga spröjsade fönster, Dominic Pinon (här i en liten roll som mäklare), husbåtar i Seine….allt. Och det ÄR en härlig stämning filmen får till. Riktigt göttigt. Det är lätt att tro att man kan avkoda filmen som den enklaste storyn världen skådat men det är faktiskt inte riktigt så ytligt. Det smyger sig in en svärta som jag inte såg komma och det var riktigt behagligt mitt i allt det myselipysiga.

När den här filmen gjordes 2014 var Maggie 80 år gammal och i filmen spelar hon 93. En sån jävla fin tant alltså! En ynnest att se henne på film! Kevin Kline passar perfekt i rollen som Mathias och Kristin Scott Thomas gör sällan någon besviken. Det här var en gullig liten film att avsluta temat med och en perfekt film om man vill resa utomlands i filmens värld för en stund. För ärligt talat, nu känns det som att jag varit på semester i Frankrike en helg.

.

Det här är den sista filmen i mitt sommartema Ladylike sommar. Här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om och nästa lördag är allt som vanligt igen. En alldeles normal lördag. Dock inte här på bloggen.

Publicerat

Röd lördag: RED KNOT

Den bångstyrigt kortskäggige Peter (Vincent Kartheiser) har precis gift sig med den mörka skönheten Chloe (Olivia Thirlby). Dom pussas till saktfärdig pianoklink, busar och pratar i munnen på varandra när hon försöker klippa hans skägg i extrem närbild. Det här är två människor som är obrydda om kläder och smink, det är noppig secondhand överallt men det spelar ingen roll, dom är ju snygga ändå, sådär som hipsters i indie-filmfestival-filmer är. Sådär som hipsters i mammatidningar med glassigt papper ofta är. Otvättat rufsigt hår men flawless ändå, ja du fattar. Sådär som väldigt få av oss andra kommer undan med. Jag skulle se ut som en uteliggare med den minimala piffningen. Nåja.

Peter och Olivia passar på att åka på bröllopsresa till Antarktis av alla ställen på jorden. Dom sover i våningssäng på ett fartyg där även valbiologen Roger Payne (spelas av Roger Payne himself) checkat in. Peter har nämligen en baktanke med resan, han vill skriva en artikel om Payne som han ska sälja vid hemkomst och han blir mer och mer investerad i skrivandet och mindre och mindre i sin fru. Hon känner sig osedd och icke-bekräftad och beslutar sig för att byta rum, att sova själv. Tadaaaah!

Red Knot är skriven och regisserad av Scott Cohen och det här är hans första och hittills enda film. Det kanske inte gör så värst mycket om filmskapandet stannar där känner jag. Red Knot är nämligen något så frustrerande som en långfilm som inte känns klar. Jag hyrde den för 49 kr på Itunes, klickar i att jag vill ha undertexter men inga undertexter dyker upp. Fine, så långt allt väl, det är inga problem. Trodde jag. Det visar sig att den som blivit anställd som ljudmixare kanske inte riktigt behärskade sitt jobb till fullo då många många scener har så hög musik och/eller bakgrundsljud att det är stört omöjligt att höra vad som sägs. Lägg därtill att många pratar med (väldigt) bruten engelska så språket är inte helt självklart även om jag försöker läsa på läpparna.

I mina ögon är det här en festivalfilm när den är som allra allra sämst. Ledsna stråkar, en självmordsbenägen cello, pianoplinkeplonk och ett skitnödigt sätt att berätta en ytterst svag historia på. Det finns dock en användare på IMDb som försöker beskriva filmen men även hen tar i så hela badrummet sprutlackeras. Läs och begrunda. Diskutera sedan i smågrupper.

”Drawing attention to the poles within each of us, the impressionistic story oscillates between the super-confined interiors of the ship and the vast open spaces of Antarctica. In the end, it’s not until Chloe and Peter are lost – perhaps literally, perhaps metaphorically – in the Antarctic ice that they discover how essential one is to the other.”

 

 

Det här recensionen är en del av temat Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

TIME OUT OF MIND

George Hammond (Richard Gere) driver runt på Manhattans gator som den hemlöse man han är. Han sover där han kan, sitter i gränder och på trottoarkanter och det enda han vill är att hitta någonstans där han kan sova och drömmen är att göra det med en filt. Han är jättehungrig, han fryser och han har ingen högre önskan än att få sova. Man kan tycka att det är basala mänskliga rättigheter men jag fattar att det finns många många människor överallt som varken har mat, värme eller en säng. Så jävla sorgligt.

Det är nåt med den vetskapen som gör sönder nåt i mig. Jag tål den inte, jag blir tokig. Jag har sån respekt för dessa grundläggande måsten att det inte går en enda dag utan att jag känner mig tacksam över att jag kan pricka för alla tre på min Jag Har-lista. Jag tar ingenting för givet, jag fattar att precis vem som helst av oss skulle kunna hamna där och att det inte alltid är drogmissbruk och annat elände som förpassar människor ner i dyn. Det kan vara andra saker också. Tänk på det innan du får för dig att titta snett på någon med bylsiga smutsiga kläder och för små och tunna vinterskor.

Nån gång då och nu försöker jag se filmer som handlar om den här problematiken. Om att vara hemlös och vad det gör med en människa. Det är väldigt sällan filmer jag längtar efter men dom verkar komma till mig som små järnfilspån mot en magnet när det är dags. Som nu. Det var inte alls den här filmen jag skulle hyra på Itunes men när den dök upp tryckte jag på hyr utan att fundera en millisekund.

Det är en lågmäld film det här. En fin film. Richard Gere spelar sin George med små medel och den äran. Det är underbart att se den där lilla glimten av liv dyka upp i ögonvrån när kvinnan på härberget kallar honom ”handsome”, som att hon kan se något av det riktiga George bakom alla lager av rynkor, trötta påsar under ögonen och missklädsamma persedlar.

En enda filmprisnominering har filmen fått och den resulterade i en vinst. På Torontos filmfestival 2014 vann Time out of mind International Critics Award med motiveringen: ”For Oren Moverman’s sensitive and human depiction of homelessness, and Richard Gere’s remarkable performance.” Jag skriver +1 på den meningen.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: THE RIOT CLUB och BILLIONAIRE BOYS CLUB

När jag vaknar en morgon och känner ett brutalt sug efter att se The Riot Club, en film jag faktiskt inte tänkt en nanosekund på sedan 2014 när den kom (och jag inte såg den pga totalt osugen på att se överklasskillar bete sig illa), ja då finns det inget annat att göra än att glida in på Itunes och hyra den.

Precis innan jag tryckte på ”hyr” dök det upp en annan film på TV:n, en nyhet bland hyrfilmerna, en film som försvann i den allmänna #metoo-oredan då Kevin Spaceys namn finns i rollistan: Billionaire Boys Club. Hmmmm, tänkte jag. Unga överklassbritter versus dito överklassjänkare, undras om jag skulle ”unna mig” en overload av brats denna lediga dag? Undrar om filmerna går att jämföra? Grundtanken är väl lite densamma, väl? Välklädda, belevade, snygga pojkar med pengar som tror att dom kan bete sig hur som helst pga hög status, generationer tillbaka som gjort detsamma och pappas pengar?

The Riot Club tar oss till Oxford University där vi först blir introducerade till Lord Riot, en ung man som inte har något emot att sätta på sin lärares fru. Som tack för det blir han mördad av nämnde lärare (givetvis med en lång kniv alt kort lans i magen). Denne unge mans namn skulle aldrig bli bortglömd i denna snäva universitetsmiljö då The Riots Club startades i hans namn. Sedan klubben startades har den alltid bestått av tio studenter, alla med ungefär samma bakgrund och samma kvalitéer vad gäller att klara av inträdesritualerna. Detta är nämligen en klubb du inte kan ansöka till, du måste bli nominerad och det är vad klubbens åtta medlemmar gör i starten av den nya terminen, nominerar två nya medlemmar och vips är dom tio igen.

Miles (Max Irons) är en av dom nya i klubben. Redan första dagen i skolan fattar han tycke för Lauren (Holliday Grainger) och dom båda känns som ett gulligt och avslappnat par utan allt för många issues. Miles fick förresten sitt namn efter att föräldrarna lyssnat på just Miles Davis när han blev till och Lauren är glad att hennes föräldrar inte resonerat på samma sätt för då hade hon hetat Gary Barlow.

När dom nya medlemmarna är ”nollade” klart med allt vad det innebär av allmän förnedring, drickandes larver och annat väntar en middag på The Bull´s Head, en orgie i supande och vedervärdigt uppförande. Oklanderlig klädsel och välkammat hår hjälper liksom inte, dom beter sig som riktiga svin. Servitrisen försöker lägga sordin på dom högljudda boysen inför restaurangens övriga gäster, lägger huvudet på sned och hänvisar till den trötta ”Boys will be boys-mentaliteten”, det var så det var och så det fortfarande är i viss mån, även om bara tanken känns trött och mossig.

När det visar sig att den rituella middagen bestående av ”tio fåglar i en” (dvs tio småfåglar instoppade i en fågel av kalkon-typ) bara innehöll NIO fåglar börjar det ta hus i helvete. Promillehalten är hög och lättkränktheten når oanade höjder. Den sympatiske Miles backar, det känns som han fått nog, Alistair (Sam Claflin) har filmen igenom en mycket obehaglig blick och den blir inte mysigare nu, Harry (Douglas Booth) ringer in en prostituerad tjej (Natalie Dormer) som förväntas suga av dom alla tio runt matbordet. Viftandet med pengar och ännu mer pengar, alla går att köpa. Människosynen är verkligen vidrig.

Det knyter sig i magen. Vidriga jävla as. Ungdomar som fötts med guldsked i munnen och aldrig behövt lyfta ett finger för någon annans skull. Som totalt saknar empati. Fy fan. ”Är det det här ni lär er på privatskolorna?” Den berättigade frågan ställer restaurangägaren till pojkklubben som får övriga gäster att överge borden utan att betala notorna och pojkarna svarar stolt ”JA!”. Jag dricker mitt morgonkaffe och får hämta Samarin. Sitter i soffan och blir förbannad på riktigt. Det här gänget skulle man skicka en vecka till Aleppo eller till barnen som bor bland soporna i Bangladesh. Jag hatar dom så himla mycket.

The Riot Club är en film med män om män men den är skriven och regisserad av två kvinnor. Kanske är det därför kvinnorollerna som ändå finns faktiskt är själva centrum i filmen. Det är kvinnorna pojkarnas liv kretsar kring trots att dom säkert inte skulle hålla med om just det. Och svårigheten jag har med att uppskatta Sam Claflin som skådespelare blir inte enklare här (även om jag inser att han faktiskt är otroligt bra som lyckas porträttera sin Alistair så jäkla bra, han är helt enkelt FÖR bra på att spela osympatisk). Max Irons å andra sidan, kan han ha Hollywoods snällaste uppsyn? Ett sånt himla trevligt fejs. Att han spelar filmens (enda?) snällis hjälper såklart till, det är omöjligt att inte känna sympati för honom.

Jag håller på att KOKA FUCKING SÖNDER HÄR! Men på´t igen. Nu åker jag till USA och fortsätter min resa bland dekadenta rikis-ungar.

I Billionaire Boys Club får vi lära känna två killar som lärde känna varandra när dom gick på *trumvirvel* The Harvard School for Boys. Dean Karny (Taron Egerton) gled runt på silverfatet med pengar, uppbackning hemifrån, snyggaste tjejen och en klar målbild, Joe Hunt (Ansel Elgort) å andra sidan, han hade inga pengar MEN han var smart som fan. När skolan är slut går Dean runt med högvis med kontanter i kavajens innerficka försöker Joe ta sig fram med hjälp av bra idéer allena. Det går inge bra. Money talks och det är något han inte har.

Dean bjuder med Joe på ett födelsedagskalas och dom hamnar i epicentrum av gräddan av dom tätaste skitungarna i stan, dvs deras gamla klasskamrater från Harvard. Han lär även känna affärsmannen Ron Levin (Kevin Spacey) som är en riktig höjdare som umgås med gräddan av kändisar, Andy Warhol till exempel. Denne Ron Levin bör du inte googla om du inte redan känner till honom, i alla fall om du tänkt se filmen.

Billionaire Boys Club är nämligen baserad på en sann historia, en historia som du tjänar på att inte veta någonting om när du ser filmen. Alternativet är kanske att läsa ALLT innan, bara för att, vad vet jag?

Den stora skillnaden mellan The Riot Club och Billionaire Boys Club är att i den sistnämnda filmen finns rika unga människor som ändå lockas av framgång och som i viss mån är villiga att jobba en del för att hamna där. I The Riot Club har killarna redan så mycket pengar att dom i princip kan köpa sig sin utbildning och senare i livet sin uttänkta arbetsplats, dom känns således ÄNNU mer douche-iga än sina amerikanska ”bröder”.

”Sometimes the truth is the best lie” säger Ron Levin i filmen och jag kan inte låta bli att tänka att det är Kevin Spaceys egna ord när han spänner ögonen i Joe Hunt och yttrar detta. Det här kan vara sista gången vi ser Kevin Spacey i en stor roll i en (kunde ha blivit) stor film och även om han är bra i denna film (som så ofta annars) känner jag att det knappast kommer bli tomt filmvärlden utan honom. Till slut kommer ens beteende och biter en i svansen, det spelar ingen roll om man är en svennebanan, medlem i en fiiiiin Oxford-klubb eller om han heter Kevin Spacey.  Som man säger, karma´s a bitch, Kevin.
.

THE RIOT CLUB (2014)
(alt titel: POSH)
Regi: Lone Scherfig
Manus: Laura Wade (efter hennes egen teaterpjäs)
Härlig (och utstickande) låt på soundtracket: Wild Boys med Duran Duran

(Kantboll på full pott. Det är verkligen en JÄTTEJÄTTEBRA film det här!)

.

BILLIONAIRE BOYS CLUB (2018)
Regi: James Cox
Manus: James Cox och Captain Mauzner (baserad på en verklig historia)
Härliga låtar på soundtracket: Relax med Frankie goes to Hollywood, Let´s Dance med David Bowie, This must be the place (Naive melody) med Talking Heads och Only you med Yazoo.
Trivia: Denna historia filmades redan 1987 som en 3h 20 min lång TV-film med namnet Billionaire Boy Club med Judd Nelson i rollen som Joe Hunt och Ron Silver som Ron Levin.

(Nära en trea. Okej film för stunden men noll eftersmak)

 

Publicerat

Skräckfilmsveckan: A GIRL WALKS HOME ALONE AT NIGHT (2014)

I den iranska (fiktiva) spökstaden Bad City är det mest män som befinner sig ute nattetid. Det är mest män överhuvudtaget i den här filmen, narkomanpappan, sonen som försöker göra rätt för sig, kvinnohataren, den lille pojken….och The Girl (Sheila Vand) som sällan går på gatorna som en vanlig kvinna. Hon ÄR nämligen ingen vanlig kvinna. Skenet bedrar. Hon är en vampyr!

Jag såg The Bad Batch för inte så länge sedan och då fick jag verkligen upp ögonen för denna mycket originella regissör, Ana Lily Amirpour. A girl walks home along at night är hennes första långfilm, The Bad Batch den andra och SOM jag ser fram emot att följa hennes karriär framöver. I mina ögon är det fullt möjligt att hon tar över Tarantinos stafettpinne som den mest originella regissören rent visuellt. Hon är otroligt duktig på att kombinera perfekt snygga scener med musik och hon lyckas få alla karaktärer att kännas BALLA, även dom man själv skulle vilja tugga sönder.

Det här såldes in som den första iranska vampyr-skräck-romantiska filmen och det känns självklart att det är sant. Den är dessutom filmad i svartvit, snygg som ett helvete och bjussar på en känsla av James Dean/Marlon Brando och spagettivästerns. Så den kombon kan jag lova att hon är först med – och inte bara i Iran.

Med västerländska popkulturella inslag känns det som hon nosade på världen redan i den här filmen och med The Bad Batch är hon nu ute. Längtar efter tredje filmen som enligt uppgift blir Blood Moon där hon själv skrivit manuset om en tjej med övernaturliga krafter som rymmer från ett mentalsjukhus i New Orleans. Heja Ana Lily, du är stencool!

Som skräckfilm (den är inte det minsta läskig):

Som film:

.

Vad Sofia och Johan skriver om? Klicka på deras namn för att komma till deras varianter på skräckfilmsfredag.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: THE WOMAN IN BLACK 2 – ANGEL OF DEATH (2014)

Det är 1941, det är mitt under brinnande krig och London bombas för fullt. En småskollärare vid namn Eve Parkins (Phoebe Fox) rymmer med en grupp mer eller mindre föräldralösa barn till ett slott strax utanför staden. Slottet heter Eel Marsh House. Ringer det en klocka? Det är alltså samma hus som Arthur Kipps (Daniel Radcliffe) höll till i 1916 i Woman in black (från 2012) och även i original-TV-filmen med samma namn från 1989.

Jag gillade originalfilmen och jag gillade remaken men det här är verkligen en urvattnad soppa även om receptet kanske är rätt likadant i alla tre filmerna. Framförallt, här kommer ett rejält tips om du tänkt se filmen: se den på natten, ingen annan tid på dygnet. Jag hyrde den en sen eftermiddag men fick pausa filmen för jag såg ingenting. Den är otroligt mörkt filmad, ibland kolsvart, sådär så jag nästan trodde att filmen ”hoppat ur” och visst, det är stämningsfullt med skräckfilmer som inte utspelar sig i rent dagsljus meeeen kom igeeeeen, det här är gränsfall till löjligt.

Det finns ett par scener som är snygga, som känns genomarbetade och okej men det gör inte att filmen kan få godkänt. Det är väldigt lite i filmen som är bra faktiskt. Den lille pojken Edward kommer jag minnas bäst. Hans uppsyn, hans ensamhet, den nådde fram till mig. Bra gjort!

 

 

Dagens film finns att hyra på Itunes om du blir nyfiken (39 spänn. Inte värt pengarna om du frågar mig).
Idag skriver Johan och Sofia om några helt andra filmer.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: SNAKEHEAD SWAMP (2014)

Sådärja. Nu har jag fått upp medvetandet om ÄNNU en fiskjävel som kommer göra det stört omöjligt att bada ute i sommar. Snakehead fishes, ORMHUVUDSFISKAR. Har du hört nåt så jävligt???

Dessa är alltså MONOGAMA abborrliknande fiskar som bildar par redan när dom är könsmogna för att sedan föda upp och vårda sina gemensamma barn tillsammans tills döden skiljer dom åt. Det låter ju fint och allt det där men DOM ÄR INTE FINA. Dessa rovdjur kan bli allt från 15 centimeter till 1,3 METER och dom livnär sig på vattenlevande insekter, andra fiskar och badande medelålders kvinnor.

(Närå. Skojade om det sista men min hjärna vill inte släppa tanken.)

Snakehead Swamp är alltså filmen ingen visste saknades då den handlar om när ett stort gäng ormhuvudsfiskar invaderar träsken runt Louisiana. Där det finns excentriska voodoo-människor också. Såna som tror att ormhuvudsfiskarna kommer av en anledning som inte är ”det är dags att göra en film som ingen egentligen är sugen på att se”.

Fast…jag var ju sugen. Uppenbarligen. Jag var så sugen att jag betalade 39 kr för att hyra filmjäkeln på Itunes. Jag har ju en sweet spot för denna typ av filmen, jag veeeeet ju det och visst bjöd den på en viss form av underhållning ÄVEN om filmen – såklart – är en riktig B-sådan. Eller C kanske till och med.

Skådespelarna behöver vi inte ens prata om, dom är inte viktiga i denna typ av film annat än som fiskmat.

Här är en lista på resten av filmerna i temat.

Publicerat

THE GIVER

Meryl Streep, Jeff Bridges, Katie Holmes, Alexander Skarsgård, Brenton Thwaites, Taylor Swift och Emma Tremblay i rollistan. Det enda det betyder för mig (med facit i hand) är att inte ens sju intressanta namn kan göra en bra film om inte manuset håller.

Det här flummiga science-fiction-pretto-dravlet är verkligen totalt ointressant. Eller som Filmitch-Johan skulle ha uttryckt det:

”Man kan krydda skit med basilika och oregano men det spelar ingen roll, det är fortfarande skit”.

 

Publicerat

BREAD AND BUTTER

Amelia (Christine Weatherup) är 30-something, har överbeskyddande föräldrar, ett jobb som receptionist hos den mentala coachen Dr Wellburn (Eric Lange), plöjer självhjälpsböcker och umgås flitigt med sin vibrator. På jobbet möter hon ganska ofta Daniel (Bobby Moynihan), en snubbe i hennes egen ålder som Dr Wellburn vill att hon ska ligga med eftersom ”ett hälsosamt sexliv är bra för både kropp och knopp och ingen av er har något, sexliv alltså”. Grejen är att det är sant. Amelia är fortfarande oskuld och vill inget hellre än att få detta grus i maskineriet överstökat MEN hon har också krav. Hon vill att det ska finnas en möjlighet till fortsatt relation med mannen som blir den första.

Filmens manusförfattare och regissör Liz Manashil har inte gjort så mycket varken före eller efter den här filmen, det mest kända är kanske recensionsprogrammet Just seen it där hon själv är medlem i panelen, alltså framför kameran. Jag tycker dock att hon lyckats riktig bra med den här filmen. Den är indie ända ut i fingerspetsarna, den är superhipster ända från typsnittet i förtexterna till musiken till Amelias cykelhjälm och har man inga högre förväntningar än att få se en liten välskriven american independent-film så tror jag inte Bread and butter gör någon besviken.

Att få se Bobby Moynihan agera tämligen ”vanligt” (jämfört med det han gör i Saturday Night Live) känns himla fint. Han är – som så många komiker – väldigt duktig även på att inte spela rolig.

Publicerat

YOU´RE NOT YOU

Hilary Swank är en skådis som inte alltför sällan väljer (eller får) rätt svåra roller och annorlunda roller. Här spelar hon en kvinna, Kate, som får ALS.

Kate är klassisk konsertpianist och gift med hunken Evan (Josh Duhamel). När filmen börjar firar dom hennes 35-årsdag och hans förhoppning är att hon ska vara lika läcker i hans ögon när hon fyller 70. Hon lovar honom att hon kommer vara det men när filmen direkt hoppar 1,5 år framåt i tiden förstår man att så inte är fallet. Kate har redan då börjat bli rejält sjuk och rätt snart behöver hon en personlig assistent. Kate och Evan anställer Bec (Emmy Rossum).

Det här är egentligen exakt samma film som Livet efter dig, minus romantiken. En hemtjänsttjej med skinn på näsan och ett jäkla driv som gör livet lättare för den rullstolsburne kvinnan som förtvinar där hon sitter.

Som vanligt när jag ser denna typ av sjukdomsfilm sitter jag i soffan och mår dåligt. Jag blir så himla rädd att själv hamna i den situationen och jag blir så rädd att jag har svårt att se filmen som ”bara en film”. Det här är trots allt verklighet för väldigt många människor. FÖR många människor. Skådespelarmässigt klarar sig alla och dom får godkänt betyg men det finns många filmer i den här genren som berör mig mycket mer än You´re not you gjord. Däremot inte sagt att det är en jättedålig film, det tycker jag inte det är. Sevärd men beige, kanske.

Den här filmen finns att se på Netflix och jag såg den efter att ha fått ett tips från Moya. Klicka här för att se listan på filmtips jag fått från henne och skrivit om.

Publicerat

THAT AWKWARD MOMENT

Jason (Zac Efron) har nog aldrig sett mer förvånad ut än när hans tjej gör slut. Va? Är vi ens ihop, tänkte han och räknade till att dom träffats typ 5-6 gånger, that´s it. Men ja, hon gör slut och han är singel. Igen.

Samtidigt vill Mikeys (Michael B. Jordan) fru skilja sig och Daniel (Miles Teller) har inte heller någon direkt tur med brudarna. Tre polare utan flickvän, jamenusch hur ska det gåååååå? Dom bestämmer sig för att ingå nån slags ”pakt”, att typ inte ändra sin statusuppdatering på Facebook till ”upptagen” förrän….ja, jag vet inte riktigt men det är heller inte så viktigt.

That awkward moment är en såndär film jag bara klickade på av en slump när jag ögnade igenom Netflix filmer och behövde nåt charmigt och hjärndött på näthinnan. Och som sådan film är den här perfekt! Ett gulligt och rätt kul killkompisgäng, en kvinnlig huvudroll som spelas av Imogen Poots som alltid är bra och Zac Efron går från klarhet till klarhet. Är han nån form av komiskt geni eller? Svinkul är han, tycker jag, och då kanske speciellt i en scen när det vankas maskerad.

Lättsamt, motståndslöst, glatt och mysigt. Absolut ett filmtips om du känner för nåt som du inte behöver fundera nämnvärt på efteråt.

I avsnitt 113 av Snacka om film kärleksbombar jag och Steffo den som kärleksbombas bör. Zac Efron alltså. Detta komiska GENI! Lyssna här.

Publicerat

MISS JULIE

Häromveckan skrev jag här på bloggen om det OTROLIGA i att jag fastnat framför en viss Fröken Julie-film trots att det kan vara den tråkigaste pjäs någonsin skriven. Den här historien är gäsptråkig oavsett om jag ser den på en teaterscen eller i någon av dom filmversionerna som finns. U R T R Å K I G.

Men så samlar regissören Liv Ullman ihop Jessica Chastain, Colin Farrell och Samantha Morton och gör något så otippat som en FRÄSCH version av detta urvattnade elände och jag gillar det. Jag gillar det så pass mycket att jag tittar klart. Och förundras över hur otroooooligt bra Jessica Chastain är, i ALLT hon gör. Och Colin Farrell, denna skådis som jag hade allt annat än gott att säga om när han var pojkvasker men jösses, han har verkligen vuxit och blommat ut. Nu är han en väldigt stabil skådespelare tycker jag och den senaste tiden har jag sett honom i ett par 5-plus-roller (De Bedragna samt The killing of a sacred deer. Recension av den sistnämnda kommer inom en snar framtid).

Miss Julie finns på Netflix och är du det minsta nyfiken på denna pjäs, ge filmen en chans. Om inte annat kommer du få se en förstklassig Fröken Chastain och det är inte kattskit.

Publicerat

GOD´S POCKET

Som bekant, Philip Seymour Hoffman är död. Han dog för över två år sedan men när det gäller vissa grejer är jag verkligen långsint. Jag kan INTE acceptera att han är borta, jag vill inte det, det går inte.

Av dom 65 filmer han gjort är det väldigt få jag inte sett. Så pass få att jag sparat dom osedda som små diamanter/matsäcksmackor/kinderägg i min ficka att ta fram en regnig dag, eller två, eller tre. Och nu regnade det, det regnade bokstavligt talat ordentligt. När jag sprang på God´s Pocket på C More kunde jag inte hålla mig längre. Jag kokade kaffe, stängde av mobilen, satte mig ner, djupandades och tryckte på play och det tog bara sekunder innan jag var inne i filmen, i berättelsen, i den där dimensionen Philip Seymour Hoffman var så otroligt duktig på att duga in tittaren i alldeles oavsett genre eller historia.

God´s Pocket är en film jag gärna skulle ha sett som TV-serie. Nittio minuter rymmer så otroligt mycket ibland och den här filmen visar många extremt välskrivna karaktärer och sidohistorier att filmen känns mycket längre än den är – fast på ett bra sätt.

Eller bra å bra…vilket understatement. Den här filmen är en lisa för själen trots mörkret den förmedlar. Historien om hur småfifflaren Mickey Scarpato (Philip Seymour Hoffman) och hans fru Jeanies (Christina Hendricks) son mördas är bara en röd tråd genom filmen, det händer så mycket mer, så mycket MYCKET mer. Flera scener får mig att pausa och spola tillbaka. Tänka efter. Känna en massa. Må illa. Bli ledsen. Förundras. Sakna. Fan alltså, faaaan att han är död. Samtidigt, Eddie Marsan i en biroll gör ett oberäkneligt intryck, Richard Jenkins briljerar i en typ av roll jag aldrig sett honom i förut, Christina Hendricks agerar stort med små medel och John Turturro har inga utslag på fötterna men är bra ändå.

Filmen är regisserad av ingen mindre än John Slattery, en stilig man vi sett agera i mängder av filmer och TV-serier men hittills är detta hans enda långfilm som regissör. Bra gjort av honom!

Betygsmässigt står filmen och väger mellan fyra och femma. Det är en underbar film. Att Philip Seymour Hoffman dog bara två veckor efter att filmen premiärvisades på Sundance Film Festival gör mig så ledsen. HAN är underbar. Fan alltså. Diamanterna/matsäcksmackorna/kinderäggen tryter nu. Jag ska portionera ut resten med försiktighet.

Filmen finns att se på C More. Vill du se den gratis, klicka här.

Publicerat

I ORIGINS

Är ögonen själens spegel? Är ögonen hundra procent unika, sådär som fingertopparna? Finns det ett liv efter detta?

Det är många frågor som snurrar i skallen både medans jag tittar på I Origins och efteråt. Molekylärbiologen Ian (Michael Pitt) har bara ögon för ögon kan man säga, det är ögon han forskar på, med och i. Det är också på grund av hans fascination för ögon som han på en fest fastnar för Sofi (Astrid Bergès-Frisbey). Hon har på sig nån kreation där det endast är hennes ögon som syns och han blir kär vid första ögonkastet.

Ian har en laboratoriepartner, Karen (Brit Marling), och tillsammans upptäcker dom något som kan vara förödande för hela samhället, ja kanske hela mänskligheten. Jag tänker inte berätta vad. Kanske kan du gissa men även om du gissar rätt så tror jag inte du kan läsa av filmen i sig. Jag trodde nämligen att jag kunde det men no way José att jag hade rätt. Den svänger, den girar, den vänder och slingrar sig och i efterhand känns filmen betydligt mer och djupare än jag uppfattade när jag såg den. För filmen fastnar. Den gör verkligen det.

Manusförfattaren och regissören Mike Cahill är en intressant man som jag ska hålla ögonen på framöver. Jag tänker även få rumpan ur vagnen nu och se hans förra film Another Earth, också den med duktiga Brit Marling i huvdrollen (tillsammans med Tom Cruise kusin William Mapother).

Tills dess är I Origins ett ypperligt filmtips för dig som vill ha både ögongodis OCH nåt att bita i, speciellt om du gillar en mix av metafysik, religion och på gränsen till vardaglig science fiction.

Publicerat

LUCIA DE B.

Lucia de Berk (Ariane Schluter) är en holländsk sjuksköterska som 2003 dömdes till livstids fängelse för fyra mord och tre mordförsök på patienter hon haft ansvar för. Hon jobbade mestadels på en pediatrikavdelning och hade hand om mycket små och sjuka barn och till och med hon själv började undra hur det kom sig att patienter dog så ofta just på hennes skift. Domen baserades till mångt och mycket på den statistiska uträkningen att troligheten att nio patienter skulle avlida under hennes skift – av en slump – var 1 på 342 miljoner.

Men det är saker och ting som inte stämmer i anklagelserna. Bland annat är det ett vittne som under ed berättat att Lucia ska ha sagt att hon ”hjälpt tretton personer från lidande” men att detta vittne sedan medgett att helt sonika ljugit. Omorganisationer på sjukhuset gjorde att vissa nyckelpersoner inte vågade träda fram med rädsla för att förlora sina jobb och under tiden satt Hollands mest kända sjuksköterska bakom lås och bom. Oskyldig eller inte, det var NÅT skumt som lurade i vassen.

Rättegångsdramor är nästan alltid intressanta tycker jag och speciellt om dom är baserade på verkliga fall. Lucia de B. är inget undantag. En timme och trettiosju minuter gick i ett huj och jag slutar aldrig förvånas över hur lätt vanliga personer kan bli brickor i spel och liv gå i kras.

Filmen finns att se på SvtPlay till och med fredag 26/5.