Etikett: 2014

Publicerat

X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST

Eftersom min sneaky-deaky-plan att se X-men: Days of future past på en IMAX-biograf gick i stöpet var det bara att knalla iväg till en helt vanlig salong och se glad ut ändå.

Jag gick på en skönt gles tidig-eftermiddagsvisning (ett par medelålders män som inte kunde sluta facebooka var dom enda irritationsmomenten), jag valde en mysig och alldeles otippad plats i salongen (för att vara jag), mitt enda sällskap var en latte och en (visserligen stenhård men ändå efter lite våld ätbar) kanelbulle och jag hade vettiga förväntningar på filmen. Det fanns ingenting att klaga på gällande sammanhanget, inte ens det faktum att biobesöket var spontant och att jag därmed inte hade mina värsting-3D-glajjor med mig (och inte hade preppat ögonen med linser) var ett problem. Textningen var icke-hoppig, filmen var inte suddig och jag fick ingen huvudvärk. Top notch alltså. Ja, det skulle man ju lätt kunna tro…

Jag tyckte väldigt mycket om förra X-men-filmen, First Class. Jag gillade att man fick in James McAvoy och Michael Fassbender i historien och att blanda in verkliga händelser i Marvel-världen kändes fräscht. I den här filmen time-hoppas det mellan den gamle professor X (Patrick Stewart) och den unge Erik (McAvoy) och den gamle Magneto (Ian McKellen) och den unge Erik (Fassbender) och i båda tidsperioderna ser vi Wolverine (Hugh Jackman) som är sig själv hela tiden, bara med liiite coolare kläder när han befinner sig i 1973.

Under hela filmen hade jag Sandmannen på ena axeln som med stor spade skyfflade in sömngrus i mina ögon. SOM han ville att jag skulle sova. Jag slet som ett djur för att inte ge efter, försökte gripa tag i filmiska halmstrån som gav mig liiite pepp att orka stå emot men filmen var ingen bra polare direkt, jag fick noll hjälp den vägen.

Om X-men: Days of future past kan man säkert säga mycket men att säga att den är engagerande och/eller spännande känns noll procent korrekt. Jag fick känslan av att filmen är ett hafsverk. Med så många toppenfina skådespelare i dom stora rollerna så känns det värdelöst att 75% av filmen består av urtråkiga effekter och överpompös musik. Stora delar av filmen kändes marginellt mer pulshöjande än att titta på en skärmsläckare i Windows XP.

På plussidan finns givetvis Hugh Jackman. Han är en sån fullträff som Wolverine att filmbolaget borde grina sig konkava av lycka över att ha castat honom. James McAvoy och Michael Fassbender är såklart bra även i denna film och filmens sort-of-bad-boy är Peter Dinklage som Bolivar Trask, mannen med skön 70-talsmusche, bruna brillor och med rundborste fönad frisyr. Sista halvtimmen får också hamna här, på plus alltså.

På minussidan hamnar typ allting annat. Jag gillar inte Jennifer Lawrence som Raven/Mystique. I förra filmen tyckte jag hon funkade, kanske för att hon inte var med så mycket. Här har hon många – lååånga – scener och jag retade upp mig på henne, jag tror inte på henne. Halle Berry bjussar på lite överspel dom få gånger Storm är i bild och Ellen Page spelar Kitty Pryde, nån form av medium, hon som sköter tidsförflyttningen och nä, jag gillar inte Ellen heller här. Nicholas Hoult som Hank/The Beast (Jennifer Lawrence pojkvän i verkliga livet) är inte heller nån jag gör vågen för. Faaan vad gnällig jag känner mig nu men vad ska jag gööööööra då? Låtsas tycka nåt annat?

Nej, jag låtsas ingenting, jag gillade helt enkelt inte den här filmen så värst mycket. Jag gillade inte heller det svintråkiga (dåligt 3D-animerade) klippet som det bjussades på efter de sjutton minuter och hundrafemtiotusen namn långa eftertexterna. Men Wolverine var fin, latten var god och ikväll ska jag se en annan film på IMAX. Ibland får man helt enkelt byta till plan B och det är inte alltid det blir till det sämre.

Jojjenito, Har du inte sett den-Johan, Henke, Sofia, Cecilia, Joel och Filmitch har också sett filmen. Klicka på namnen för att komma till deras tankar, funderingar och eventuella kanelbullar.

Publicerat

A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST

Hur tacklar man en film som har 2010-talets hittills kanske roligaste trailer? Jo, man går och tittar på filmen men har samtidigt Filmsanning 1A i bakhuvudet: roliga filmer visar alltid allt det roligaste i trailern. Jag var därför inte riktigt förberedd på att få skratta så pass mycket som jag faktiskt gjorde. En gång skrattade jag så jag fick hålla för näsan. Det bubblade ut nåt.

Westerngenren är tacksam att driva med. Filmens huvudperson Albert Stark (Seth MacFarlane) radar upp möjliga och omöjliga sätt att dö på och hur halvgalna/helgalna dessa än är så känns samtliga logiska. Vilda västern på 1880-talet måste ha varit en jävla tid och en jävla plats att leva på. Medelåldern var 35, alla som inte är en själv vill döda en och ingen ler på kort.

Albert är ihop med Louise (Amanda Seyfried), en glosögd tråkmåns som längtar efter nåt bättre än en misslyckad fårbonde. Kanske sprättgöken och mustaschbutiksföreståndaren Foy (Neil Patrick Harris) vore nåt? Samtidigt rider hårdingen Clinch (Liam Neeson) runt på vidderna, stjäl guld av vaskande gubbs och beter sig som ett as mot frugan Anna (Charlize Theron). Alberts polare Edward (Giovanni Ribisi) har förälskat sig i den prostituerade Ruth (Sarah Silverman) och kärleken är besvarad. Edward är den förstående typen och köper att Ruth inte vill ha sex med honom innan äktenskapet men torkar välvilligt bort andra mäns sperma från hennes kind.

Det här är en typ av film som visserligen växer lite av att det finns en bärande handling men handlingen i sig är sekundär. En film som denna har ett enda användningsområde – den ska roa. Roar den mig? Ja, det gör den.

Filmen är två timmar lång och hade med fördel kunnat kapats med en kvart, inte för att den är för lång eller för seg utan enbart för att tajtas och bli ännu matigare. Den har många scener som ”tar i”, som inte räds det som i vanliga fall skulle ses som för mycket, för kiss&bajsigt, för äckligt och läsare av denna blogg vet nog vid det här laget att jag har en liten faiblesse för denna typ av humor. Ibland är jag i det närmaste pinsamt lättroad och med tanke på hur mycket det pruttas, kissas och bajsas i den här filmen så förstår jag att mascaran var som bortblåst lagom till eftertexterna (missa inte dessa förresten!)

Personligen tycker jag Seth MacFarlane är vassare som manusförfattare än skådespelare och han ser ut som en klon mellan Peter Jöback och Steven Spielbergs animerade Tintin.

Charlize Theron är bra – som alltid – men jag hade önskat att hennes rollfigur hade fått tagit ut svängarna ännu mer. Annars tycker jag att Neil Patrick Harris och Giovanni Ribisi är filmens bästa skådespelare och att det var roligt att se kända ansikten i microroller. Ewan McGregors roll var däremot så liten att jag missade den helt.

När jag såg filmen visste jag inte om den skulle få 11 eller 15-års åldersgräns men nu vet jag att det blev 11 och det förvånar mig. Det är en rätt brutal och blodig film bitvis och humorn känns inte som nåt för dom allra minsta. Betygsmässigt får filmen med råge godkänt av mig, en mycket stark trea får det bli och jag är glad att den där filmsanningen jag skrev om i början av texten faktiskt inte var så sann.

Vad tyckte då mitt biosällskap om filmen? Jag hörde bra många fniss under filmens gång men hur långt räcker det betygsmässigt, hur bedömer Movies-Noir-Christian denna typ av humor, tycker han det är lika näsbubblarskoj som jag? Klicka här får du se.

Och nu har även Henke och Jojje fnissat sig igenom filmen.

Publicerat

GODZILLA

Om jag säger såhär: den första teasertrailern som släpptes till den här filmen, den med the halo jump, är bland det maffigaste jag sett i trailerväg någonsin. Självklart gav den mig förväntningar minst lika höga som Godzilla är lång.

Är man ett fan av storvulna effektfilmer är Godzilla-premiären 2014 en lika viktig dag som Pacific rim-diton var i augusti 2013 och igår var det äntligen dags. Jag fick sällskap av fyra filmspanarvänner och jag kunde känna en viss sprattelspänning i luften hos oss allihop. Vi var glada, förväntansfulla. Skulle vi få se en såndär megamaffig matinémysrulle? Skulle hajpen hålla? Hur pass skräckinjagande kommer Godzilla vara om man jämför med Roland Emmerichs variant från 1998 eller med mina japanska fredagsmonster? 123 minuter senare var det (bara) tre i gänget som fortfarande log.

Det finns en hel del att säga om Godzilla anno 2014. En heeel del.

För det första: Persongalleriet är bedrövligt. Den lilla familjen Brody som filmen kretsar kring, pappa Ford (Aaron Taylor-Johnson), mamma Elle (Elizabeth Olsen) och lilla pojken Sam (Carson Bolde – burr – ser ut som en blandning av Fred Savage och pojken i Omen), mellan dessa tre finns noll kemi. Noll. Ford har varit borta i 14 månader och kommer hem till San Fransisco, är hemma några timmar och pussar på frugan innan det är dags att åka till Japan för att betala borgen för pappa Joe (Bryan Cranston i illasittande peruk och centimetertjockt med foundation i ansiktet) och ingen av dom verkar direkt ledsen för detta grus i maskineriet.

Pappa Joe är lite…fanatisk… kan man säga. Besatt. Han jobbade i ett japanskt kärnkraftverk som havererade i slutet av 90-talet. Det var en jordbävning sas det men Joe trodde och tror inte en sekund på det och i femton år har han jobbat i det dolda med att hitta bevis som påvisar motsatsen. Så, för det andra: Bryan Cranston är ingen skådespelare som imponerar på mig, inte i Breaking Bad och inte i något annat sammanhang heller. Här spelar han över, grimaserar när han ska leka ledsen, far ut med armar och händer för att förstärka andra känslor och ser ut litegrann som en buktalardocka. Han blir som en karikatyr av denne Joe, en karikatyr ritad av en tecknare som freebejsar blundandes med kolkrita.

För det tredje: första halvan av filmen är så Steven Spielberg-seg att första halvorna i Spielbergs filmer faktiskt inte är ett dugg sega i jämförelse. Det känns som att historien är onödigt omständigt berättad och jag känner mig otålig. Det spelar liksom ingen roll om det är hajar, dinosaurier, spöken, robotar eller japanska jättemonster jag väntar på, väntan känns alltid för lång. Jag vill SE och jag vill se NUUU!

Men så kommer då Godzilla. Första halvan av filmen är avklarad, transportsträckan till dom riktiga grejerna är över och Godzilla liksom vecklar ut sig, sträcker på sig och ja JÄÄÄÄÄÄÄVLAR alltså. VILKET MONSTER! Regissören Gareth Edwards och hans crew måste verkligen ha specialstuderat den ”riktiga” Godzilla (det japanska originalet) och inte bara vad gäller monstret utan känslan i hela filmen men jag kommer till det om en stund. Nu är det monsterfokus all the way baby.

Gareth Edwards version av Godzilla är det snyggaste, läskigaste och mest välgjorda filmmonster jag någonsin sett. Jag tror att Eiji Tsuburaya som gjorde effekterna till den allra första Godzillafilmen (1954) står på ett moln, klappar händer och gör raketen med dräggel i mungipan åt det här, jag tror inte att han kan fatta att det är sant, att det går att göra nåt liknande. Man förstår hur stor Godzilla är, man känner tyngden, den köttiga kroppen, dom hårda ödlefjällen och ögonen, man ser in i ögonen.

Det finns två megastora monster till i filmen men det känns som en spoiler att förklara hur och varför så jag hoppar det. Som summering kan jag bara säga att för det fjärde: JAG ÄR KÄR I GODZILLAN!

För det femte så är hela filmen enastående snyggt filmad. Färgerna, scenografin, känslan. Det finns ingenting i filmen som känns ”serietidningsestetik”, inga klara färger, inga uppenbara den-här-scenen–kommer-göra-sig–finemangs-i-TV-spelet utan filmen känns på många sätt som en fortsättning på 1954-filmen. Den känns gammaldags i positiv mening. Den känns äkta, som om det är verkligheten vi får se.

För det sjätte så har filmen en hel del rent korkade inslag (ett som innefattar en dörr, ett som innehåller ett borttappat barn som för the sake of the movie borde ha dött), det finns en hel del logiska – och onödiga – luckor som lika gärna kunde ha strukits från manus. Egentligen skulle filmen ha kunnat göras helt utan mänskliga karaktärer och då är vi tillbaka till punkt ett igen, att varenda karaktär känns som en nödlösning för att göra filmen känslosam. Är den då känslosam? Ja, på slutet men det har ingenting med människorna i filmen att göra.

Asch. Det finns så mycket att säga och tycka om den här filmen men till syvende och sist handlar det ändå bara om EN sak: köper du historien om Godzilla eller inte? Är monstret (monstren) så pass coola i din värld att allt hejsanhoppsan runtomkring blir sekundärt? Är du villig att blunda för fadäserna för att scenerna med monstren i bild ger dig gåshud?

Alltså, Godzilla har såååå mycket gemensamt med Pacific Rim för mig. Jag ÄLSKAR Godzilla-monstret. Jag ÄLSKAR bigassrobotar. Kan jag då göra annat än att älska både Godzilla och Pacific Rim? Nej. Precis. Så är det.

Vad tyckte kompisarna om filmen? Länkar till Jojje, Christian, Henke och Joel kommer vartefter deras recensioner finns tillgängliga. Och Vrångmannen satt på raden framför och fick överraskningsknack på axeln. Vad tyckte han om filmen? Filmitch såg den också igår och här är hans tankar om filmen. Och nu har även Sofia och Steffo sett den.

Publicerat

BAD NEIGHBOURS

Jag ser mig inte som en speciellt snål person men ibland, iiiiiblaaaaand, händer det att jag kan känna tillfredsställelse över att slippa betala för något som visar sig vara totalt ovärt.

När Markus deklarerade på förra filmspanarträffen att han ville välja film till nästa träff och att det var Bad Neighbours som var på tapeten så tänkte jag inget speciellt. Jaha, en komedi, kanske jag tänkte. Jaha, Seth Rogen, kanske jag tänkte. Jaha, Zac Eftron, kanske jag också tänkte. Men jag tänkte ingenting som handlade om filmens eventuella braighet eller dålighet, jag bara konstaterande att det skulle bli något helt annat än de förra månadernas svenska filmer och att det kändes ganska…befriande.

Sen kommer man till det här med livet, krockarna mellan det man vill göra och det man måste göra, jobb och sånt. Jag kunde inte fippla till det, jag kom inte loss från jobbet och jag visste det långt tid innan, jag skulle vara tvungen att avstå månadens gemensamma biobesök. Pressvisningen av filmen däremot, den krockade inte med något. Tvärtom. En ledig kväll med regn i luften, fint besök av en vän från norr och en inbjudan till Bad Neighbours som gällde för mig +1, det är klart att vi gick.

Filmen heter alltså Bad Neighbours, dåliga grannar. Filmen hade även kunna hetat Bad Students, Bad Parents, Bad Friends eller varför inte Bad Pot-Smoking-Assholes. Som så ofta i filmer med Seth Rogen i rollistan är det haschrökandet och drogliberalismen som är i fokus och jag bah zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz. Det är så fucking dötråkigt att titta på. Vad vill dessa filmmakare att man som åskådare ska göra? Klappa händerna åt att andra så öppet och lättsamt nyttjar dessa droger? Bli sugna på att prova själva? Tycka att rollfigurerna är supercoola? Uppskatta skådespelarna som med till synes lätthet spelar dessa roller?

Mac och Kelly (Seth Rogen och Rose Byrne) är gifta och har en dotter som är ett halvår på´t ungefär. Dom är trötta småbarnsföräldrar med avdomnat sexliv och framförallt Kelly längtar ut, längtar efter vuxet sällskap och lite mer fest i vardagen. Så när en studentförening med Teddy Sanders (Zac Efron) i spetsen köper grannhuset och bjuder in till fest passar dom på, dom tackar ja och dom partajar som om det inte fanns en morgondag. Krökar, boffar, shottar, dansar, näckar, kissfäktas, rubb och stubb, all in. Sen försöker dom ligga med varann på köksgolvet.

Småbarnsföräldrar som försöker ligga, det är humor det, tydligen. Småbarnsföräldrar som vill ligga och som vill ligga med varandra, det är beviset på ett bra och välmående förhållande, tydligen. Att ha en fru som inte knorrar när snubben går loss på allehanda mer eller mindre illegala preparat, det är att vara i en perfekt relation, tydligen. Att ha en jättebebis till man är också härligt, tydligen.

Alltså, det är så MYCKET i den här filmen som är så dumt, så dåligt, så billigt, så korkat att jag inte vet var jag ska börja. Manus känns inte genomarbetat för fem öre, det är liksom INTE ROLIGT ALLS. Seth Rogen är BARA högljudd och teddybjörnsblåst. Rose Byrne är helt tokfel i sin roll, hon spelar över och försöker vara rolig så till den milda grad att det bara blir pinsamt. Zac Efron visar sina sex-pack. Jaha? Gääääsp. Dave Franco är bror till James aka polare till Rogen aka given som boffarnisse. Christopher Mintz-Plasse är säkert också polare till nån, det är min enda förklaring till varför han är med.

Bad Neighbours är som en lite vuxnare variant av Pineapple express, Bad Neighbours är också en film som fick spontana applåder på pressvisningen, något som väldigt sällan händer. Jag och mitt sällskap satt som två frågetecken, det sista vi tänkte på var att slå ihop händerna och skapa nån form av ljud. Peka ett långfinger åt duken hade passat bättre men det låter inte så mycket.

Gratis är gott heter det ju men när gratis inte ens är gott vad är det då?

 

 

 

Vad tycker mina filmspanarvänner om detta spektakel? Klicka dig vidare in på deras bloggar och titta efter. Sofia, Cecilia, Jojje, Henke och Markus&Erik.

 

 

Publicerat

Svensk söndag: REMAKE

Filmen Remake handlar om Lisa (Lisa Henni) som inte kan leva utan sin kamera. Hon filmar allt – precis allt – som händer, det känns nästan som att hon lever sitt liv mer genom kameralinsen än på riktigt.

Lisa är tillsammans med Martin (Martin Wallström) och dom bestämmer sig för att åka till New York. Sagt och gjort, dom köper flygbiljetter och hyr en lägenhet. Lisa har varit där förut, hon hittar och vill inte känna sig som en typisk turist, något Martin inte har något problem med. Han vill upptäcka staden sådär som Lisa redan gjort. Lisa vill å andra sidan fortsätta upptäcka allt bara genom filmkameran och det börjar gå Martin på nerverna. Kameran blir som en tredje ständigt närvarande person.

Jag såg Remake på en förhandsvisning i måndags, en ganska annorlunda förhandsvisning eftersom filmen inte fått distribution än. Det är alltså inte klart om/när den kommer gå upp på bio eller på vilket sätt den kommer nå ut till publiken och ju mer jag tänker på det ju konstigare känns det.

Filmens regissörer Per Gavatin och Andras Öhman (som även gjort Bitchkram och I rymden finns inga känslor) åkte alltså till New York och fick ihop denna till stora delar improviserade film med endast tre skådespelare och elva dagars filmande. Att filmen är filmad med den kamera som skådespelarna använder i filmen känns kostnadseffektivt men jag satt mest och funderade på hur mycket tid som lagts ner på att få vinklarna perfekta. För det är bra gjort, det är smart gjort och när ögonen bara vant sig vid handkamerahoppandet så tycker jag det är vägvinnande även rent stilistiskt.

Remake känns som en udda liten fågel bland svenska nutida filmer och jag hoppas att den kommer nå ut till många fler än filmfestivalbesökare och vi som har koll på Cinematekets repertoar.

Publicerat

THE AMAZING SPIDER-MAN 2

Jag tillhör den stora skara som tyckte väldigt mycket om Sam Raimis Spider-man-filmer med Tobey Maguire i huvudrollen.

Jag tillhör även den stora skara Raimi-Spider-man-fans som knorrade rätt högt när det snackades om en remake/reboot/what-not bara tio år efter den förra första filmen. Jag gick alltså till biografen den där sommardagen 2012 och såg The Amazing Spider-man med en lätt fnysning i näsborrarna och hade jag varit en superhjälte hade jag lugnt kunnat titulera mig Miss Skeptico.

När jag gick från visningen skämdes jag. Jag skämdes för att jag kände mig som en inskränkt gammal nucka, för att jag blivit någon som tyckte att ”det var bättre förr” utan att ge det nya en chans. Det är ingen trevlig sida, ingenting jag är stolt över hos mig själv och således är det något jag försöker jobba bort.

När datumet för premiären avThe Amazing Spider-man 2 närmade sig beslöt jag mig för två saker. 1) Att försöka minnas den härliga magkänslan jag hade efter första filmen och inte låta en dålig trailer lägga sordin på mina förväntningar och 2) Inte blunda men ändå strunta i vad andra tycker om filmen.

Det förstnämnda visade sig vara väldigt enkelt, det sistnämnda kanske inte fullt så lätt. Av tjugo tweets om filmen var nitton negativa, det var dom krassa siffrorna. Men matematik är inte min bästa vän och logik är bra trist att förlita sig på så jag knallade till biografen glad i hågen för att få fira påskafton med Spidey, Gwen, Harry Osborn, Electro, Aunt May och en fånig Rhino.

142 minuter är långt för att vara vilken film som helst men 142 minuter superhjältefilm kan vara alldeles åt pipsvängen för långt om det vill sig illa. Det kan också vara alldeles….alldeles….alldeles…..uuunderbaaart.

The Amazing Spider-Man 2 visade sig vara precis just det – alldeles underbar. Vadå underbar? kanske du tänker nu. Hur kan en sånhär film vara underbar? Det är ju bara fåntratterier. CGI-effekter. Larv och överdrivna slagsmål. Ja, det finns superhjältefilmer som är allt detta, som är ”bara” allt detta. Sen finns det superhjältefilmer som är något annat, något mer, kanske mer som en ”vanlig film” om man så vill.  Det här är en superhjältefilm med utomordentliga skådespelare som kan visa äkta känslor, det här är en film som har scener som i sanning berör.

Att Andrew Garfield och Emma Stone är ett par i verkliga livet (aka ”Stonefield”) är helt klart positivt för både denna film och den förra, det fullkomligt sprakar om dom när dom är tillsammans. Sally Field gasar upp Aunt May till en helt annan nivå än Rosemary Harris klarade av i dom ”gamla” Spider-man-filmerna och Dane DeHaan är galet bra som Harry Osborn/Green Goblin.

Denne Dane DeHaan förtjänar lite extra uppmärksamhet kan jag tycka. Utseendemässigt ser han ut som en blandning av Leonardo DiCaprio och en mycket ung Brad Pitt men han har även Willem Dafoe-drag vilket gör att hans Green Goblin blir som en slags youngster-homage till Dafoes Goblin i Spider-man. Men jag såg nånting mer hos honom den här gången, jag såg nåt som liknade James Dean! Och vad ser jag när jag kollar upp honom på Imdb? Jo, att han ska spela James Dean i Anton Corbijns film Life! Cirkeln är, som man säger, sluten.

Det är många cirklar som sluts i den här filmen och många scener där jag sitter och gapar och ibland faktiskt kippar lite guppyaktigt efter andan. Jamie Foxx visade sig vara perfekt castad som Electro, eller Max Dillon som han heter när han går till jobbet som en vanlig-tämligen-osynlig-och-mycket-bitter-på-livet-man. Jag tänker att filmen är från 11 år men om småttingar går och ser filmen utan vettigt sällskap så kommer nog Elecros röst att hemsöka dom nattetid under en lång tid framöver.

Jag såg filmen med en femtonåring och det var många tankar som snurrade i hans huvud efter filmen, tankar som aldrig någonsin dykt upp efter en kväll i sällskap av Thor, Daredevil, Captain America, Batman eller Tobey Maguires Spider-man för den delen. The Amazing Spider-Man 2 är helt enkelt en av dom djupaste filmer jag sett i den här genren. Lägg därtill att den är betydligt mer välgjord än trailern skvallrar om och att samtliga skådespelare utom Paul Giamatti imponerar stort.

Jag ville helt enkelt inte att den skulle ta slut.

Samma känsla som efter förra filmen alltså.

Det är ett bra betyg för en uppföljare.

Publicerat

THE QUIET ROAR

För andra månaden på raken är det filmspanarträff medelst svensk film på programmet och för andra månaden på raken skulle jag gissa att medelbetyget för filmen inte blir direkt högt.

Joel valde film och till hans försvar ska sägas att det inte var den starkaste av premiärhelger på biorepertoaren men för egen del tyckte jag valet var bra, jag hade gått och sett den i vilket fall.

Fredrik Wenzel och Henrik Hellström har skrivit manus och regisserat både denna film och Man tänker sitt, en film jag tyckte väldigt mycket om. Även om filmerna på flera sätt är lika hade jag väldigt mycket svårare att ta till mig The Quiet Roar.  Där Man tänker sitt berörde mig ända in i hjärteroten (jag blev illamående, arg och frustrerad av igenkänningsfaktorn) där når The Quiet Roar mig inte alls.

Både ambitionsnivån och pretentionsnivån har ökat sedan förra filmen och det tycker jag killarna ska ha en eloge för. The Quiet Roar känns nämligen befriande kompromisslös. Jag menar, det hör inte till vanligheterna att det görs en svensk lågmäld vacker, ja nästan poetisk film med minimalt med dialog som handlar om en gammal döende kvinna som åker till Tyskland för att i en husvagn uppställd på en parkeringsplats inmundiga en icke laglig substans som blandas ut i varmvatten som gör att hon kan ta sig tillbaka till en stark episod i sitt liv och med hjälp av en mental guide på nåt sätt ”göra upp” med det minnet. Det är inte ett synopsis som luktar blockbustersuccé a la Hundraåringen direkt.

Evabritt Strandberg är Marianne, den åldrade kvinnan med tre månader kvar att leva. Hon spelar sin roll mycket bra, jag önskar bara att jag hade fått veta mer om henne. Det vi får se i filmen är bara yta, en väntan på något som aldrig kommer och hur vackert filmat det än är så blir det hypnotiskt sövande speciellt i kombination med ett närmast obefintligt driv i berättandet.

På den efterföljande filmspanarmiddagen hör jag det pratas om Terrence Malik och om jämförelser mellan den här filmen och The tree of life. It makes sense. Terrence Malik är en regissör jag har accepterat att jag inte förstår, Henrik Hellström trodde jag mig faktiskt begripa men hur mycket det än svider så måste jag erkänna att det mesta med just den här filmen är bortom både mitt förstånd, intellekt och tålamod.

The Quiet Roar känns som ärketypen av svensk film som gör att många inte ser svensk film. Det är svårmod, symbolism, karghet, tystnad och naturmaterial i en föga intressant blandning och det är djupt och kallt som epicentrum i en norrländsk tjärn. Som diskussionsunderlag när det gäller att minnas specifika klipp fungerar dock filmen jättebra (barnhand under vattenstråle, en lampa som plötsligt självantänder, motorväg filmad ovanifrån, ett vattenfall som dånar jättehögt och fanns det rostfria microvågsugnar på 70-talet?) och som bakgrundsprojektion till en lektion i bikramyoga borde den vara alldeles perfekt. Men hjälper det? Nej. Inte mig.

Det filmen gav mig är insikten att apelsinkärnor kan vara the cure for cancer. Som aha-upplevelse kanske det räknas men det har inte med filmens kvalité, eller brist på, att göra. Filmen berör mig noll procent, jag kan inte ens säga att den är dålig. Den retar inte upp mig, den får mig inte att känna mig glad, jag blir inte irriterad och fastnar inte ens i tankar kring döden. Filmen är helt enkelt….ingenting.

Jag säger som Jonas Gardell men jag skulle vilja byta ut ful mot usel och människa mot film: ”Om den fula människan inte får vara ful, vad är hon då? Ett satans jävla neutrum!”. Jag tittar på filmupplevelsen utifrån och ser mig själv härma Mark Hanna i The Wolf of Wall Street. “Fufazi, fugazi. It’s a wazi, it’s a woozi — fairy dust.”

Handen visar filmen som fladdrar iväg som en ensam dammråtta över golvet. Jag öppnar balkongdörren, en vindpust letar sig in, vips är dammet borta och jag minns inte ens att det fanns där från början.

 

 

Vad tyckte mina filmspanarvänner om filmen? Spännande läsning väntar under dessa länkar. Sofia, Henke, Jojje, Carl, Markus&Erik och Jimmy.

Som grädde på moset länkar jag till Mats Bråstedts recension i Expressen. Han ger filmen en fyra men har uppenbarligen inte hängt med i handlingen alls. Huvudpersonen hade inga DÖTTRAR.

Publicerat

FILMÅREN – MINA BÄSTA 10

Filmårslistorna är ingen konstant vetenskap eller sanning, jag har heller inte sett varenda film som existerar från samtliga år och således kan listorna komma att uppdateras vad det lider.

Här nedan kommer det fyllas på med länkar till listorna när dom behagar dyka upp. Det kan bli förr, det kan bli senare, men dyker upp det gör dom och för att göra det aningens mer spännande både för mig själv och dig som följer bloggen så kommer listorna inte att dyka upp i rätt årtalsordning.

2023

2022

2021

2020

2019

2018

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

2004

2003

2002

2001

2000

1999

1998

1997

1996

1995

1994

1993

1992

1991

1990

1989

1988

1987

1986

1985

1984

1983

1982

1981

1980

1979

1978

1977

1976

1975

1974

1973

1972

1971

Publicerat

CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER

Captain America har aldrig varit någon riktig favoritseriehjälte för mig, han är inte Hulken om man så säger. Att det är Chris Evans som spelar honom på film, en av dom mest aurasvaga männen på planeten, gör inte saken bättre.

Första filmen tyckte jag ändå var helt okej när jag såg den även om den saknade en hel del humor och var (som så många filmer i denna genre) aningens för lång. Sen hände det en grej som gjorde att jag fick ett lite närmare band till Captain America än jag hade innan.

Jag fastnade nämligen i tullen på Heathrow i London iklädd en tröja med Captain Americas sköld över hela bröstet. Den gav utslag i metalldetektorn och jag blev eskorterad av vakter in i ett litet rum med metallbrits och helkroppsröntgenapparat och så var det bara att ta av sig alla kläderna. En halvtimme senare visade det sig att jag inte hade hemliga vapen insydda i BH:n eller nåt annat farligt insmugglat under huden, det var helt enkelt skölden som gjorde utslag. En kvinnlig flygplatsvakt skrattade och sa att skölden kanske fungerade även i verkligheten, att den var en ”hjälp” och jag har tänkt en del på det sen dess. Min strävan efter att bli min egen superhjälte kanske började på riktigt just där och då.

Nu har det gått 2,5 år sedan första filmen men Captain America har hunnit med ett inhopp i The Avengers där emellan. Superhjältefilmerna dimper ner som grodor från himlen och jag står med en hov och tar emot. Jag är av åsikten att även en dålig superhjältefilm är bättre än mycket annat och klagar inte det minsta på filmutgivningstempot även om just en uppföljare till Captain America: The First Avenger inte stod högst upp på min önskelista. Sen såg jag trailern på den här filmen och gjorde en handbromsvändning. Det såg bra ut. Riktigt bra.

Med facit i hand hade trailern rätt, Captain America: The Winter Soldier var riktigt bra! Det är ett helt annat tempo än i första filmen, musiken är pulshöjande och perfekt för ändamålet, det är en rappare dialog, det finns inbäddad humor, effekterna är jättebra och the bad guy, The Winter Soldier, är badass (nääästan) på det där no-mercy-sättet som Ivan Vanko var i Iron Man 2 eller Bane i The Dark Knight Rises. Det sistnämnda gör att filmen faktiskt blir riktigt spännande på sina ställen. Skådespelarmässigt är Scarlett Johansson och Samuel L Jackson stabila, Anthony Mackie är med lite för lite, Robert Redford gör det han ska och Chris Evans är en anabolaspännis med utstrålning i klass med en skiva Wasa Husman.

Jag fattar att det är så han ska vara, men den där babyhudsläta hyn ser photoshoppad ut, ja nästan plastig och sminkningen gör att hans ögon ser ännu mer ut som en död fisks. Sen har han den där grejen på huvudet som liknar skyddet Chelseas målvakt Petr Čech har för att undvika ännu en skallskada. Man kan väl säga att det är en vuxen variant av lekhjälm och många saker är den men cool är inte en av dom.

För att sammanfatta filmen med andra ord, jag blev serverad precis det jag förväntade mig och jag blev mätt och nöjd. 136 minuter är i längsta laget, slagsmålsscenerna medelst sköld hade kunnat kortas ner men jag kan inte säga att det blev långrandigt så det störde. Det var en underhållande och ytterst välgjord popcornaction som betygsmässigt får en stark trea men med en Captain America-tröja som lever sitt eget liv i min ägo avrundar jag uppåt. Jag friar hellre än fäller, precis som vakterna på Heathrow.

Sofia har också sett filmen. Friar eller fäller hon?

Publicerat

Tre om en: Det är mycket Matthew McConaughey nu och här kommer ännu mer

TRUE DETECTIVE (TV-serie, regi Nic Pizzolatto, 2014)

Det är klart, GIVETVIS tar jag med True Detective när det nu ska frossas lite i Matthew McConaughey! Jag struntar en hel hög i att det inte är en film, det här är åtta timmars högkvalitativ filmisk underhållning och det är min blogg, alltså bestämmer jag (tänk så smidigt va?).

Dom två egensinniga detektiverna Marty Hart (Woody Harrelson) och Rust Cohle (Matthew McConaughey) ska gemensamt försöka lösa mysteriet med en brutalt mördad ung flicka i Louisiana.

Själva huvudplotten är inget nytt under solen, serien däremot är. Historien berättas långsamt och metodiskt i parallella tidslinjer och sakta sakta lär vi känna detektiverna, deras familjer och liv. Martys fru (Michelle Monaghan, hur bra är hon inte???) har det inte alltför lätt med sin äkta man och att Rust till en början känns lite inbunden och ”speciell” är bara toppen på isberget.

Nu är första säsongen till ända och om jag bara visste vem jag skulle mejlbomba med min önskan att Detective Loki från Prisoners skulle få en roll till säsong två. Jag skulle antagligen mejla sönder datorn så det är nog lika bra att jag inte vet.

Jag förstår att alla som inte sett True Detective tycker att den är alldeles sönderhyllad, att den är upphaussad till nåt slags åttonde underverk och att det knappt är nån idé att se serien, den kan ändå aldrig bli lika bra som ”alla säger”. Inte? Ge den en chans. Om du hyser dom allra minsta varma känslor för Matthew McConaughey och/eller Woody Harrelson som skådespelare är det anledning nog. Matthew McConaughey fick en Oscar för sin rollprestation i Dallas Buyers Club. Hans skådespeleri där är ingenting jämfört med i True Detective. Ingenting. Alltså på riktigt ingenting alls.

Jag har inte tänkt på en TV-serie såhär mycket sen jag såg Twin Peaks och det var nästan tjugofem år sedan. True Detective  gäckar mig, den utmanar min hjärna och jag älskar det! Vill du läsa mer om serien så har även Henke skrivit om den.

 

 

 

LONE STAR (Regi John Sayles, 1996)

Under en lunch med filmspanar-Joel pratade vi om True Detective (som han inte sett) och han tipsade om filmen Lone Star som – på pappret – hade en lite liknande historia och dessutom Matthew McConaughey i rollistan. Jag blev såklart jättenyfiken på vad det var för film och ett par dagar senare var den sedd.

Ett kranium och en sheriffstjärna hittas nedgrävda mellan kaktusarna i öknen nånstans i Texas och den nuvarande sheriffen Sam Deeds (Chris Cooper) luskar i mysteriet. Det är inte helt lätt, kraniet är nämligen inte pinfärskt direkt, det har legat där i många många år.

Mannen som kraniet troligen tillhör är Charlie Wade (Kris Kristofferson). Han var stans mindre trevliga sheriff i mitten på femtiotalet, en man som följde sina egna påhittade lagar och regler och sköt folk när det passade. Wades vicesheriff när det begav sig hette Buddy Deeds (Matthew McConaughey) och när Charlie Wade dödades blev det han som fick ta över jobbet. Nu är det alltså Buddys son Sam som håller i spakarna.

Precis som i alla John Sayles filmer så kan tempot beskrivas som ”småhalta myrsteg”. Det här är en man som vill berätta en historia på sitt sätt och han skiter en hel hög i om du orkar följa med på färden eller inte. Men orkar man, står man ut med det saktfärdiga får man ofta valuta för både tid och pengar. Så också här kan jag tycka även om det inte bjussas på nån twist eller slutstrid eller nåt av bestående värde egentligen. Det är mest lite småputtrigt filmen igenom, sen är den slut och man går vidare med sitt liv precis som Sam Deeds går vidare med sitt.

Matthew McConaughey har ingen stor roll i filmen men han gör intryck, han fastnar och nej, han visar inte magen. Han visar faktiskt inte magen i ALLA filmer han gjorde innan 2011 även om många envist hävdar just det.

 

 

 

FRAILTY (Regi Bill Paxton, 2001)

FBI-agenten Wesley Doyle (Powers Boothe) har länge försökt hitta en mördare som går under namnet Guds hand-mördaren. Bestialiska mord, många sådana, men hittills har lösningen varit långt borta.

Så en dag sitter en man vid namn Fenton Meiks (Matthew McConaughey) på hans kontor och det han är där för att berätta omkullkastar allt för agent Doyle. Fenton vet nämligen vem mördaren är och det han berättar går långt tillbaka i tiden, då när Fenton var en liten pojk, bodde med sin bror Adam och sin pappa (Bill Paxton) och pappan började se demoner i människor – och döda dessa.

Ju mer jag tänker efter ju fånigare känns det där ältandet om att Matthew McConaughey ”bara” var en snygg sixpackkille förr, ”bara” gjorde romcoms och nu – hux flux – är en otroligt begåvad skådespelare. Det är ju inte sant. Jo, det är det sant att det var romcomfilmerna många såg, varken den här filmen eller Lone Star kan med all välvilja i världen ses som ”storfilmer” (eller flera av dom andra filmerna han gjort som inte har en snygg kvinnlig motspelerska) men att säga att det är först nu som han visar att han ”faktiskt kan agera” är rena rama dumheterna. Han har alltid kunnat agera, med eller utan uppvisande av magrutor. Vad hos honom man fokuserat på själv är en annan sak.

 

Sugen på att läsa mer om Matthew? Här är länkar till andra filmer med honom som jag redan skrivit om: Dallas Buyers Club, Mud, Killer Joe, Magic Mike, Flickvänner från förr,  The Wolf of Wall Street, Tiptoes, The Paperboy, Juryn – A time to kill, Sahara och The Lincoln Lawyer (och det är fullt möjligt att det skrivs om magrutor i en eller annan av dessa texter, jag tänker inte svära mig fri från det)

Publicerat

THE GRAND BUDAPEST HOTEL

Räknar man in dagens film har Wes Anderson gjort åtta långfilmer. Jag har sett sex-och-en-halv. Jag har sett The Royal Tenenbaums, Rushmore,  The life aquatic with Steve Zissou, The Darjeeling Limited, Fantastic Mr Fox och jag försökte å försökte å försökte se Moonrise Kingdom innan jag till slut gav upp.

Mitt medelbetyg på dessa filmer (Moonrise Kingdom exkluderad eftersom jag inte kan betygssätta en film jag inte sett klart) är 1,8.

Det är med denna insikt i bagaget som jag begav mig till biografen igår för att se The Grand Budapest Hotel på premiärdagen. Man kan säga att förväntningarna var så låga att dom gick att skrapa bort från skosulan med blott en flisa av en lillfingernagel.

Jag kände en väldig önskan att få se filmen ifred utan störande moment så jag valde en dagtidsvisning samt platsen längst bak, längst in. Nu visade det sig att det inte riktigt hjälpte då i princip hela biografen fylldes av pensionärer men jag tyckte ändå om känslan av att vara inkognito, placerad in the dark spot, lite bortglömd, bakom, inträngd i hörnet.

Filmen börjar och jag tänker ganska direkt ”vad håller jag på med?”-tanken och jag fortsätter med ”vad fan gör jag här?”. Sen kommer mina sedvanliga funderingar kring Wes Anderson och hans filmiska estetik, det är så SNYGGT att jag blir tokig i huvudet. Det är dockskåpsvackert, det är en fröjd för ögat för en färgfascist som jag, varenda scen är som en tavla jag gärna skulle ha på väggen – men – det berör mig inte ett skit.

Sen kommer klonket. Det säger banne mig så. KLONK.

Jag fattar plötsligt varför jag stör mig. Alla färger, alla mönster, all inredning, all komposition, all scenografi gör att jag fortfarande är kvar på jobbet. Jag håller på med sånt hela dagarna och när hjärnan upplever allt detta tror den att den måste memorera allt, att jag måste lära mig nåt, att jag ska prestera, att jag är hos en kund och ska färgsätta deras villa som ett rosa ungerskt hotell eller nåt och att mina sinnen måste vara hyperalerta. Så jag tar ett kort snack med mig själv, ber mig lägga av, får mig att inse att jag är ledig, att jag inte jobbar, att det här bara är förströelse och då….DÅ släpper det.

Jag tittar på berättelsen om hotellmanagern Gustave H (Ralph Fiennes) och hans förtrogne lobby-boy  Zero (Tony Revolori) berättad av Mr Moustafa (F. Murray Abraham som visar sig vara Zero modell äldre) för en mustaschprydd författare (Jude Law) och jag märker att insidan av huden reagerar sådär som den kan göra när man ser en film som är riktigt bra. Det liksom plirrar. Det känns som om hela kroppen lever. Det är hundra procent mys.

Jag tycker om den här filmen på ett sätt som jag aldrig förut tyckt om en Wes Anderson-film. Jag har ju inte tyckt om dom alls. Tvärtom. Men det är som att allt i The Grand Budapest Hotel är perfektion, inte bara det visuella. Manuset är bra, musiken är bra, tempot är bra, skådespelarna är överlag bra och framförallt – Ralph Fiennes i huvudrollen är p-e-r-f-e-k-t. Torr som fnöske artikulerar han det välskrivna manuset och han har en komisk tajming jag inte trodde honom om.

Det suckades en hel del i salongen och framför allt klagades det när eftertexterna rullade. Jag hörde ord som ”bortkastat”, ”tråkig” och ”intetsägande”. Jag hörde svordomar. Gällde det någon av dom andra Wes Anderson-filmerna hade jag hållit med men nu gör jag inte det. Jag håller inte med alls.

Jag tycker att det här utan motstycke är den bästa Wes Anderson-filmen jag sett och det är en film jag skulle vilja se om. Det är också ett bevis för att det är dumt att avstå från att se en film enbart baserad på någon filmmakares/skådespelares gamla meriter eller på sina egna fördomar. Ibland får man nämligen äta upp dom och jävlarimej vad det smakar gott.

 

Publicerat

TOMMY

Jag tror att dom allra flesta människor kan kategoriseras i något av dessa fack:

1. Dom som är pro perfektionism och som alltid avslutar ett påbörjat projekt även om det är onödigt eller supertråkigt

eller

2. Dom som hellre gör fort men fel, som gärna drar igång sånt som känns kul för stunden men som ofta tröttnar halvvägs och sen låter idén rinna ut i sanden – dock utan tillstymmelse till skuldkänslor, nästa balla idé är ju redan på G.

Det är klart att det finns grader i dessa kategoriseringar och att många kan känna igen sig både i 1 och 2 men jag tror att dom allra flesta ändå som människotyp i grunden är antingen det ena eller det andra. Jag vet vilken kategori jag är, jag vet också vilken jag tror att merparten av människorna bakom filmen Tommy är  – och nej, det är inte samma.

Om folket bakom denna film enbart hade tillhört kategori 1 hade manuset varit oklanderligt skrivet, eventuellt logiska luckor hade varit igentäppta med finess, klippningen hade skötts smart och effektivt, det hade gått att känna sympati för någon av huvudkaraktärerna och handlingen hade varit förståelig utan att för den skull vara banal.

Men nu tror jag inte att Tommy-folket tillhör kategori 1, jag tror dom är 2:or. Jag tror dom har velat göra en film nåt så ininordens mycket, jag tror att det har varit tjofaderittan-svinkul-på-jobbet, jag tror dom varit tillräckligt nöjda med manuset, fått ihop tillräckligt med pengar, känt sig mer än nöjda med skådespelarna och litat på att dom sköter sina jobb och lyckas fylla i det som saknas i manus och jag tror att det var superkul att dra igång projektet, jag tror att slutprodukten lockade nåt grymt och jag tror att dom är medvetna om att det saknas en hel del parametrar däremellan men att det inte spelar nån större roll om hundra år.

Tommy var mars månads filmspanarfilm. Jimmy valde den och jag tycker det var ett bra val både innan och nu när filmen är sedd. Jag gillar att Filmspanarna ser svensk film ibland, det händer inte så ofta, Tommy är vår andra svenska film på två år. Det som är lite synd är att Tommy inte var någon jättebra film och att svensk-film-motståndarna får vatten på sin kvarn. Tommy är dock inte en svag film på dom sedvanliga svensk-film-sätten (stolpig dialog, teatraliskt överspel) utan på ett nytt sätt: den är liksom inte klar.

Filmen känns helt ofullständig. Jag förstår inte riktigt att den släppts igenom, att den blivit ”godkänd” av dom som bestämmer. Den är som en stor bit torskfilé som kokats flera minuter för kort tid men som ändå serveras till middag. Det funkar ju inte. Det är inte gott. Visst, det är ätbart, man blir inte sjuk men det stockar sig i halsen när man ser det råa innanmätet och det retar en att den inte fått koka klart, det hade ju bara tagit en liiiten stund till och då – faktiskt – kunnat bli en riktigt god måltid.

Det jag gillar med filmen är Moa Gammel och Lykke Li Zachrissons närvaro, Ola Rapace rädda ögon fast han spelar tuffis, spisscenen samt musiken. Ja, det var väl i stort sett allt.

 

.

.

Vad tyckte mina filmspanarkompisar om filmen? Klicka dig in hos dom så får du se. Sofia, Johan, Jimmy, Henke och Har du inte sett den-Markus featuring Henke.

Publicerat

LEGO FILMEN

Det klickar på nåt speciellt sätt i min hjärna när jag läser vuxna filmintresserade personer twittra så väldigt positivt om Legofilmen. ”Den bästa film jag sett”, ”Jag behöver aldrig mer se en film”, ”Det blir inte bättre än såhär”. Det är klart jag undrar vad det är som händer, vad det är med denna film som är så awesome och det är klart jag bokar en plats på en 3D-visning med engelskt tal och ger den en chans.

När jag går från bion är jag Häxan Surtant fast med aningens mindre spetsig näsa. Jag är så arg att jag kokar. Jag är så förbannad att jag först måste skriva av mig om omständigheterna på visningen för att sedan kunna karva mig in i själva filmen och tänka ut vad jag egentligen såg. Idioter i biosalongen har (ju) egentligen ingenting med filmen i sig att göra, det är ett störningsmoment javisst, men det är något jag borde kunna se förbi när filmen ska bedömas.

Så jag ser förbi och konstaterar att det jag såg var var usel 3D och ocharmigt animerat lego. Tjugo minuter in i filmen har jag huvudvärk från helvetet och ögonen rinner för dom är redan helt slut. Det går inte att fokusera på nåt, legovärlden har inga klara konturer och jag får försöka blunda korta stunder för att vila blicken.

Att se en animerad film på originalspråk är en ynnest, en lyx jag kan unna mig nu när barnen är stora och man slipper ”alla talar svenska-filmer”. Men att se en animerad 3D-film på originalspråk innebär också att filmen är textad och hur bra funkar textning i 3D? Inte så bra alls. Suddigt och flimrigt och irriterande. Jag försöker tänka bort textningen men då filmen är precis lika oklar hjälper det föga. Ögonen vill åka på semester till 2D-land och resten av min kropp skulle gärna hänga på.

Historien handlar om legogubben Emmet som är en alldeles vanlig ordinär legogubbe utan direkt vänskapskrets, ingen tjej men han jobbar på ett bygge och har arbetskamrater som behandlar honom som luft. När en röd legobit dimper ner blir han den Utvalde och med viss hjälp av den coola legotjejen Lucy ska han typ….rädda världen….eller nåt?

Första timmen kändes som en transportsträcka till sista fyrtio som faktiskt var helt okej. Humorn trissas upp ett snäpp och även om det inte är direkt kul så kan jag förstå att vissa ser det komiska i filmen. För mig föll dock filmen som ett magplask från tian när en viss skådespelare (verklig) gör entré på sluttampen. Alla som sett filmen vet vem jag menar, alla som inte sett filmen kanske får kolla Imdb ifall det är en spoiler.

Alla fina betyg och recensioner, hela 8,5 på Imdb, alla lovordstweets till trots, det här var verkligen inte min grej.

Publicerat

THE MONUMENTS MEN

Nämensepåfan, det blev ännu en Måndag med Matt här på bloggen fast i verkligheten var det i fredags som han klev upp på bioduken och återigen visade var Matt Damon-skåpet ska stå. Eller….*host* gjorde han verkligen det?

The Monuments Men med manus och regi av George Clooney var en av vinterns storfilmer som jag såg fram emot att se. Jag har hållit mig undan trailers, spoilers och andra recensioner och helt enkelt förlitat mig på känslan av kvalité som både Clooney och Damon brukar borga för. Så knasigt. Jag är ju inte född igår, jag borde veta att man precis lika gärna kan bli matförgiftad på Operakällaren som på Kepsgrillen. Ser man till rollistan är The Monuments Men värsta lyxkrogen, eftersmaken däremot, den är mer som okryddat pulvermos. Det smakar ingenting. Det fastnar inte ens nån ynka bit korvskinn mellan tänderna. Det är som att äta luft. Tänk om det ändå hade luktat lite gurkmajonäs, räksallad utan räkor eller fan, utspädd ketchup hade dugt bra. Nu var filmen i princip puts väck från skallen innan jag hann lämna salongen.

Det är ibland svårt att se filmer som saknar all form av tydlighet vad gäller genre. The Monuments Men är baserad på en verklig historia om ett gäng män som mitt under andra världskriget ska leta reda på av nazisterna stulen konst och återföra denna till sina ägare. En boats alltså. Filmen kan ses som ett äventyr, som ett drama, som nån form av krigsfilm men har också komiska inslag, ett hurtfriskt score som påminner mig mycket om trumpettrudilutten i Den stora flykten, sen är den lite sorglig, lite spännande, lite romantiskt bitterljuv och lite spionhistoria. Men nej, det är alltså ingen mustig soppa, snarare en lillfingernagelstor buljongtärning i tio liter ljummet kranvatten. Ändå hade jag inte tråkigt. Ändå gick timmarna fort. Frågetecknet av kamouflagegrön bomull finns kvar men det skaver inte, inte hos mig.

Men jag tänker på den handfull människor som lämnade visningen efter första timmen. Jag tänker på ungdomarna som satt nästan bredvid mig och som antagligen trodde det var en ny Indiana Jones-film dom skulle få se men dom bara suckade. Jag tänker på mannen på raden bakom som rapade ljudligt flera gånger under filmen. Jag tänker på snubben till höger om mig som satt och hoppade med fötterna i en timme och femtioåtta minuter och jag tänker på han som satt till vänster om mig, han som jag tror mig veta tycker ungefär detsamma om filmen som jag men troligtvis är bättre på att förklara varför. Så klicka här för att komma till Movies-Noirs recension för nu har mina tämligen vakuumförpackade ord tagit slut.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: ROBOCOP då och nu

Jag var femton år när RoboCop kom in i mitt liv. En stor, no-mercy-robot-polis som manglade bus på Detroits gator i en väldigt mörk actionfilm regisserad av den store Paul Verhoeven.

Tjugosju år senare kom en remake och hur tusan tacklar man det? Mina minnen från toppenfilmen från 1987, stämmer dom? Skulle den vara en 5/5-film om jag såg den idag med aningens mer erfarna ögon? Att den var 5/5 DÅ är en självklarhet.

Det fanns bara en sak att göra för att få reda på hur filmen står sig idag – se om den!

Filmen drar igång med RoboCop-loggan i metalliskt silver och ett nyhetsinslag som visar ett stökigt Pretoria som den sydafrikanska polisen planerar stävja med hjälp av en atombomb. Polisen Alex Murphy (Peter Weller) går in på sin arbetsplats polisstationen, hälsar på kollegor och vi förstår att kollegan Fredrikson dött i tjänst. Murphy blir tilldelad en ny partner, Anne Lewis (Nancy Allen) och han verkar inte särskilt negativ mot att få en kvinnlig kollega.

Tolv minuter in i filmen händer en grej som väldigt tydligt sätter stämningen på hela filmen. Den nya RoboCop-prototypen ska visas upp i ett fullsatt konferensrum och en olycka händer. Roboten gör inte som den är programmerad till och dödar en kostymnisse, väldigt brutalt skall tilläggas. Plussa på tolv minuter och nästa grej händer. Murphy blir skjuten och ja….han dör. Kolsvart är det. Jobbigt. Upplivningsförsöken misslyckas, han är ”legally dead” och RoboCop-uppfinningsmännen använder det som är kvar av honom för att skapa den ultimata RoboCopen, en som faktiskt kan tänka litegrann och inte enbart handla.

Musiken är jättebra precis som jag minns den. Bortsett från den där skakiga inklippta robotprototypen så känns inte effekterna såååå åldriga. RocoCop himself är supertuff precis som jag minns honom. Jag bryr mig om Alex Murphy. Hela filmen är så skönt ”köttig”, så stenhård, så manglande metalliskt härlig att jag faktiskt – på riktigt – tycker att den skulle hålla för att visas på bio 2014 precis som den är.

 

 

När det blev offentligt att Joel Kinnaman skulle ikläda sig rollen som denna generations Alex Murphy blev jag både glad och bekymrad. Glad för att jag gillar Joel i allt han hittills gjort och bekymrad för att han kändes så lite ”Peter Wellersk”, i alla fall så som jag mindes Peter Weller.

Nu när jag sett båda filmerna inom loppet av ett dygn kan jag säga att nån skådespelare mer lik Peter Weller än Joel Kinnaman går knappt att hitta. Dom har samma ganska ordinära utstrålning, samma frisyr, ansikts- och kroppsform och snälla ögon. Joel Kinnaman är helt enkelt jättebra som RoboCop.

Den här filmen kör igång precis på samma sätt som originalet – fast tvärtom. Ett nyhetsinslag med en småslemmig Samuel L Jackson som ankare i vågat hår visar klipp från ett stökigt Teheran där stora robotar försöker hålla ordning på gatorna. Sen tjongas RoboCop-loggan upp över hela duken i metalliskt silver precis som i originalet. Den lilla skillnaden att att bokstäverna på vissa ställen glänser lite i rött och blått.

Polisen Alex Murphy (Joel Kinnaman) går in på sin arbetsplats polisstationen, hälsar på kollegor och när han går in till polischefen, sätter sig vid hennes skrivbord så förstår vi att nånting gått på tok. En kollega har råkat illa ut och Alex skyller det på sig själv.

I den här nya versionen är den kvinnliga rollen inte tilldelad en poliskollega utan Murphys fru Clara (Abbie Cornish). Jag vet inte om jag tycker det är bättre eller sämre egentligen, det blir bara annorlunda. Sonen David hamnar också i fokus och det är klart att vi ska se Alex som en familjefar lika mycket som en god polis.

Det som gör remaken till en helt okej film är Joel Kinnaman, Gary Oldman, Abbie Cornish och Michael Keaton. Utan dessa fyra skulle filmen kännas ännu mer B än den gör nu. Nu känns den ”lagom B men ändå med stil” på nåt vis. När man får se Alex efter RoboCop-förvandligen, hur lite som finns kvar av hans kropp och kameran fokuserar på paniken i hans ögon, fan, det är snyggt gjort både av effektmakarna och Joel själv.

Jag tyckte remaken var småunderhållande men aldrig riktigt engagerande. Den var välspelad men aldrig helgjuten. Men att tvivla på att Joel Kinnaman skulle fixa att agera lika bra som Peter Weller….. bahaaaaaaah, hur dum kunde jag va?

RoboCop (1987)

RoboCop (2014)

Vi var ett gäng filmspanare som såg nya RoboCop tillsammans i lördags, här är deras recensioner av den filmen. Jojjenito, Fripps filmrevyer, Movies-Noir och Except Fear.