Etikett: 2014

Publicerat

5 TO 7

En film kan bygga upp nästan vilken värld den vill och jag köper den så länge den är konsekvent inom dess egna ramar.

Låter det flummigt? Ja, kanske, men jag tror att du förstår. Om inte, låt mig förklara.

I den här filmen spelar Anton Yelchin Brian. I filmens inledande minuter presenteras Brian av en berättarröst – hans egen – som förklarar att Brian är en enstöring, en ung man som föredrar sitt eget sällskap framför vänner, som egentligen är ointresserad av allt bortom böckernas och skrivandets värld. Han drömmer om att bli publicerad i en tidning, skickar in texter, blir ständigt refuserad men ger inte upp. Däremot har han frivilligt gett upp ett socialt liv med allt vad det innebär då han är helt dedikerad tills sitt ”kall” och i det stora hela endast håller sig inom hemmets fyra väggar.

Allt är fine så långt. Jag förstår vem Brian är, inga problem.

Men en dag är Brian ute och går. På andra sidan gatan ser han den vackraste kvinna han någonsin sett. Brian själv är ingen skönhet och knappast någon van flirtare men han går i alla fall över gatan och ställer sig bredvid den rökande mörka kvinnan och vips halar han fram en cigarett ur jackfickan och röker den som om han aldrig gjort annat.

Berättarrösten förklarar att kvinnans cigarett doftar av ett spanskt eller franskt märke och eftersom han inte kan spanska så tilltalar han kvinnan på franska. SOM OM HAN ALDRIG GJORT ANNAT. Och kvinnan svarar. Och flirtar tillbaka. Åmar sig och kråmar sig och ser man till personkemin så känns Brian som en tonåring och kvinnan Arielle (Bérénice Marlohe) som en världsvan och mogen dam, ändå klickar det – tydligen – och Brian känns helt….lugn. SOM OM HAN ALDRIG GJORT ANNAT.

Själv sitter jag i soffan med en pinne i röven och väser app-app-aaaaaapppp! ALDRIG I LIVET att jag köper det här!! Hela historien står och faller med att den värld filmen utgav sig för att vara inte är konsekvent. Det är helt olika vintergator här. Jag köper inte kärlekshistorien för fem öre, eller vad det nu är, för dom pratar mest, det är inte så väldans mycket action, inte framför kameran i alla fall.

E.T är mer trovärdig som film än denna.

Publicerat

99 HOMES

Förutom döden så finns det ingenting som berör mig lika starkt som människor som kämpar för sin dagliga överlevnad men ändå inte har utan tak över huvudet.

Det är liksom det värsta jag kan tänka mig, att mitt hem, min bostad, mitt skydd mot världen, min safetyzone, skulle tas ifrån mig, jag får hjärnfrys när jag tänker på det. Därför kan man säga att dom inledande tio minuterna i den här filmen nästan tog kål på mig och sen blev det banne mig bara värre.

Dennis Nash (Andrew Garfield) bor med sin mamma och sin son i ett hus som familjen ägt väldigt länge. Han hankar sig fram som multitalang inom hantverkarskrået men som vanligt (höll jag på att säga) är det lätt att bli blåst på lönen om man jobbar åt byggfirmor utan moral och åt kunder som saknar täckning på banken. Dennis mamma Lynn (Laura Dern) jobbar extra på hemmaplan som hårfrisörska för att dryga ut ekonomin men jag får inte känslan av att pengarna rullar in direkt.

Så en dag knackar Rick Carver (Michael Shannon) på dörren. En annan hade fan inte öppnat om jag sett honom i dörrögat oavsett vad han ville, han kunde stå där med två dussin röda rosor, aldrig att jag öppnat! Han ser så brutalt stenhård ut den mannen. Usch alltså. I den här filmen är han hårdast av dom hårda, totalt skrupelfri i sin målsättning att köpa upp bostäder av folk som av en eller annan anledning blivit vräkta.

Den här filmen har så mycket som är bra, som är hjärtskärande, som är ångestskapande, jobbigt, mänskligt, förståeligt att jag faktiskt inte kan göra annat än att totalt kapitulera inför den. Människor som förlorat allt är tacksamma ”kap” för dom som använder pengar som maktmedel. Hemskaste sortens förlorare och vidrigaste sortens girigbukar. Fan vad jag hatar´t! Filmen däremot, jag älskar varenda sekund av den! Jag älskar till och med scenen när Andrew Garfield hulkar inför det ”skitjobb” han tvingas göra. Som sagt, har man bara stålars kan man alltid slippa undan det som ”sämre människor” kan fixa åt en.

Jag och Steffo pratar om den här KANONFILMEN i avsnitt 33 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

FEM TRAPPOR UPP

Ruth och Alex Carver, ett gammalt strävsamt par (Diane Keaton och Morgan Freeman), har bott i sin lägenhet vid Brooklyn Bridge i fyrtio år men vill flytta. Dom tycker kanske dom är för gamla för att bo fem trappor upp? Dom tycker kanske att dom vill se nåt annat genom fönstren? Eller….dom tycker kanske bara att det måste hända nåt?

Precis lagom när lägenheten är ute på marknaden och ska visas (av den jobbigt överexalterade mäklaren spelad av Cynthia Nixon) intar en presumtiv terrorist (och självmordsbombare?) Brooklyn Bridge. Det rapporteras om detta på nyheterna dygnet runt och man kan väl inte säga att det trissar upp priset direkt.

Makarna Carver är barnlösa och lever i stort sett för sin hund Dorothy – och varandra såklart. Dom är avundsvärt kära i varandra fortfarande och visar en respekt för sina olikheter som man sällan ser hon människor som varit gifta med varandra ett helt liv.

Att ploppa in Diane Keaton och Morgan Freeman i denna typ av oldies-romantiska drama är naturligtvis perfekt, det finns ingenting att reta sig på med dessa två och dom är mysighet personifierat på nåt vis. Hela filmen flyter på utan minsta tuggmotstånd och smak, den är lite som ljummet vatten mot normalvarma händer. Mer tidsfördriv än underhållning.

Publicerat

OUT OF SIGHT

Jag brukar alltid använda filmernas svenska titel i recensionerna och gör så även idag men jävlar vad det svider. Vadå Out of sight? Vem tyckte att det behövdes en ”svensk” titel på en film som i original heter Reach me? Varför dög inte Reach me? Filmen handlar om en självhjälpsbok i omlopp som heter, ja precis, Reach me. Out of sight låter som en sunkig 90-talsaction med Steven Seagal.

Nog om detta.

Anledningen till att jag letade upp denna tämligen okända lilla film är enkel. Det ligger en lista i ”pajpen”, en efterfrågad topplista med Sylvester Stallones filmer och det är inget jag tänker svänga ihop med vänsterhanden, herregud nej, det är superviktiga grejer det där. För att kunna göra denna lista så komplett som möjligt vill jag ha sett så många av hans filmer som möjligt och då fick jag en välbehövlig spark i rumpan att se just….Out of s….Reach me.

Det här är en episodfilm uppdelad i klara kapitel. Chapter One står det. Sen Chapter Two, Chapter Three och så vidare. Som om man annars inte skulle förstå eller aldrig förut sett en episodfilm. Det här är också en film med ett manus som uppenbarligen lockat en hel drös med kända stora skådespelare, inte bara Sylvester Stallone. Kolla bara: Thomas Jane, Danny Aiello, Danny Trejo, Nelly, Tom Sizemore, Cary Elwes, Tom Berenger, Kelsey Grammer, Terry Crews och *trumpettrudilutt* Kyra Sedgewick.

Den här filmen är så att säga en ”kändisfest”, bra mycket mer av detta än en bra film. Känns som dramavarianten av Expendables på nåt vis men nu är jag i alla fall ännu ett steg närmare slutförandet av den Ultimata Stallone-listan. Heeeey!

 

Publicerat

BLIND

Den där rädslan för att bli blind har nog alltid funnits hos mig, även sådär påtagligt hardcore. Nu är det ett tag sedan men det var några vinterveckor för några år sedan när mitt ena öga var riktigt illa däran och jag tvingades fejsa det faktum att jag faktiskt kunde bli blind, eller garanterat hade blivit det OM inte medicinen jag fick hade hjälpt. Nu gjorde den det och I CAN SEEEEE igen men jävlar alltså, jag är tacksam för alla mina fungerande sinnen varenda dag sedan dess. Man kan inte ta någonting för givet.

Ingrid (Ellen Dorrit Petersen) har precis genomlidit dessa helvetes kval, hon har blivit blind, ser inte ett endaste dugg. Ensam i lägenheten sitter hon i fåtöljen vid fönstret med endast sina tankar som sällskap och hemmet känns som en fiende. Alla skrymslen hon borde känna till har blivit fiender. Allt är ett enda stort…mörker.

Norrmannen Eskil Vogt har skrivit och regisserat denna film men han är kanske mest känd för att ha varit med och skrivit manus till Joachim Triers filmer Louder than bombs och Oslo, 31 augusti. Han är dock en finurlig manusförfattare för Blind är ingen konventionell film på något sätt. Det är en udda liten fågel och jag är inte säker på att jag förstod den alls. Men jag gillade den på nåt vis och jag tyckte jättemycket om Ingrids voiceover. Det kändes som att jag lyssnade på en kompis som pratade i telefon.

Uppdatering tre dagar senare.
Jag minns inte filmen, jag minns den inte alls. Den kan omöjligt få en trea då.

[Filmen finns att hyra på triart.se]

Publicerat

THE LAST FIVE YEARS

När musikalmannen Filmitch tjongar upp en musikal på sin Årsbästalista från 2014 kan jag inte göra annat än att anta att den är bra. Jag läser inte så mycket mer om den, minns bara att jag läst om den på musikalveckan, men i ärlighetens namn minns jag nog bara att den fick 8/10 –  eller om det var 9/10 – i betyg. Jag hittar den på Itunes och snart är jag 39 kronor fattigare och en lördagsfilm rikare.

Anna Kendrick spelar Cathy, en tjej som kämpar för sin dröm att bli skådespelare och Jeremy Jordan spelar Jamie, den unge mannen som i sin tur drömmer om att bli författare. Dom träffas, blir blixtförälskade och filmen handlar om deras fem år långa förhållande.

Det speciella är att filmen börjar med att Cathy sjunger med tårarna rinnande nedför kinderna. Jag förstår att det är slut. Jamie är borta, ute ur hennes liv. Sen följer första sången som Jamie sjunger. Första förälskelsens superglada trudilutt. Och så fortsätter det. Ett spännande grepp i filmen faktiskt, det här med att Cathy börjar från slutet och slutar med början och Jamie gör tvärtom. Vi får liksom se deras liv med olika glasögon – samtidigt.

Dom är både väldigt väldigt duktiga tycker jag, jättefina röster och dom både sjunger och agerar med stor inlevelse. Det pratas nästan ingenting i filmen så det blir viktigt för filmen att rösterna verkligen funkar. Och Anna Kendrick är ju en QUEEN i denna typ av roller! Så SATANS bra hon är!

Jag hade trevliga 90 minuter med bra musik, en del av låtarna riktigt catchy precis som det ”ska” vara i en bra musikal. Kanske hade det behövts lite mer brutal sorg (eller liknande) för att filmen skulle fastna i magen hos mig men samtidigt, ibland är det skönt när det bara flyter på och är lite lagom ledsamt bara. Sevärd och trallvänligt och mysigt och bra, så skulle jag sammanfatta filmen.

Tack Filmitch för tipset!

24 timmar senare.

”And the clock said:
”Na na na na, na na na
Oh Schmuel, you’ll get to be happy!
Na na na na, na na na
I give you unlimited time!
Na na na na, na na na
So Schmuel, go sew and be happy!”
But Schmuel said
”No, no, it’s not my lot
I’ve gotta make do witht he time I’ve got”

Jag kan inte sluta sjunga på The Schmuel Song och nu har jag sett filmen två gånger till. En trea? Baaah!? Så fel.

 

Publicerat

RUDDERLESS

Det bränner innanför ögonen. Jag har en liten svart klump av något odefinierbart trassligt mitt i magen. Kanske är jag lite sorgsen, kanske lite hoppfull, kanske är det ångest. Det troliga är kanske en kombination.

Billy Crudups ögon i slutscenen sitter kvar på min näthinna som en internetsida kan göra på en gammal skärm. Den har liksom ”bränt fast”. Hela situationen han lever i, det som utan hans förskyllan blev hans liv, tragedin att förlora en son, den där varma klappen på kinden han fick i och med att han hittade sonens inspelade musik i en kartong som egentligen skulle kastas och sen styrkan…i låtarna…när han själv tar fram gitarren och spelar.

Sam, den vilsna mannen, den sörjande pappan, spelas alltså av Billy Crudup och han gör verkligen en omvälvande uppvisning i skådespeleri här. Han är en skådespelare jag normalt sett inte direkt lägger märke till men i den här filmen lyser han, det är precis rätt man i precis rätt roll.

Anton Yelchin spelar Quentin, en musicerande yngling som faller som en fura för Sams låtar, Felicity Huffman är Sams ex-fru, Selena Gomez är sonens flickvän och William H Macy har inte bara skrivit och regisserat filmen (hans regidebut för övrigt), han har även en yttepytteliten roll.

I mina ögon är Rudderless är en liten pärla. Det är en film jag kommer ta fram då och då som en påminnelse om att det finns vuxna människor som kan bete sig moget och omtänksamt även om dom vid första anblicken mest gömmer sig och är rädda för omvärlden.

Jag pratar litegrann om den här filmen i avsnitt nummer 9 av podcasten Snacka om film. Den hittas här.

Publicerat

Tre om en: THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY

Det här är ett intressant filmprojekt vill jag lova!

Alla vet vi att minnen är subjektiva. En händelse som jag beskriver på ett sätt kan förklaras helt annorlunda av någon annan, även om vi båda var med om samma sak – samtidigt. The Disappearence of Eleanor Rigby är tre filmer som handlar om samma grundhändelser men sett ur två människors olika synvinklar.

Jag försökte ta reda på den ”korrekta” ordningen att se filmerna i men lyckades kanske inte riktigt (internet var osedvanligt luddig i frågan) så jag tittade i den ordning som kändes vettigast för mig och skriver om filmerna i samma ordning som jag såg dom.

.

.

THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY – HIM (2013)

Att Conor Ludlow (James McAvoy) är otroligt kär i sin tjej Eleanor får vi reda på redan i filmens början. Han ber henne ta det varligt med honom. ”There´s only one heart in this body. Have mercy on me.”

Sju år senare är livet lite annorlunda. Det här ordet mercy klingar melankoliskt i mina öron.

Conor driver sin restaurang med vänsterhanden och utan engagemang, han är arg och frustrerad. Hemma i sängen ligger Eleanor, ledsen, liten, förstörd. Att någonting hemskt hänt dom är lätt att förstå men till en början berättas inte vad, inget mer än att dom haft det frostigt och tungt i nåt år eller så. Eleanor för på tal att hon vill att Conor ska skaffa sig en älskarinna. Han fattar ingenting.

Att vara kvinna och se bitar ur en mans liv sett enbart ur hans perspektiv är nog nyttigt ibland. Snubbar har det inte så jävla lätt dom heller. När jag ser filmen tänker jag att mycket av det jag ser kommer växa och bli mer känslosamt när jag får helheten men just då och där passerar åttionio minuter rätt obemärkt förbi. En bra film är det absolut, men det kommer ingen Linklatersk pil rätt in i hjärtat. Kanske kan det bero på att regissören och manusförfattaren inte heter Richard Linklater utan Ned Benson och att det här är hans långfilmsdebut. Såklart killen passar på att göra tre filmer samtidigt, supersmart ju.

Som film allena, alltså urplockad ur sin kontext, är Him-filmen ganska blek. En svag trea , mer blir det inte men samtidigt ber jag om förståelse för att betyget kan ändras när helheten är sedd. För det är så man bör se filmen, som en tredjedel av en trilogi, inte en soloshow.

 

THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY – HER (2013)

Varenda filmruta i Him-filmen har nånting blått i sig. Jag förstår att det inte är en slump då titeln visas med blå bokstäver mot svart botten. I Her-filmen använder sig Ned Benson av färgen orange och det är inte bara titeln och Jessica Chastains hårfärg som har den kulören, det är någonting i varenda scen som matchar håret.

Okej, jag är färgskadad, jag vet, men att i fjorton år – dagligen – ha arbetat med färgsättning gör att jag blir lite…petig. Det orangea stör mig nämligen, det stör mig långt mycket mer än det blå i förra filmen. Anledning beror på Chastains hår.

I Him-filmen blev hennes vackra år en komplementfärg, något som stack ut, något varmt i allt det kalla. När det mesta går i en varm orange färgskala som här försvinner hon lite mer, smälter in i bakgrunden i vissa scener som vore hon ett matchande draperi. Tursamt nog är hon snygg så klockorna stannar. Utan det ansiktet hade jag antagligen retat mig ännu mer. Eller mindre möjligtvis för frågan är om hon är FÖR snygg? Jag brukar tycka att det är samma problem när Angelina Jolie ska spela känslosamma roller, jag får känslan av en skyltdocka med glycerintårar i ansiktet och det är sällan positivt för filmen.

Nu är Jessica Chastain en otroligt kompetent skådespelare och hon lyckas spela sin Eleanor Rigby med övertygelse. Filmen hettar till när det visas scener jag redan sett, när det blir tydligt hur olika Conor och Jessica upplevt exakt samma situationer. Tyvärr är dessa scener för få. I den här filmen får man mest lära känna Eleanor lite mer, träffa hennes familj. Sevärt är det under alla hundratio minuter men det rockar inte min värld.

Det är konstigt det här, jag trodde verkligen att båda dessa filmer skulle rocka järnet. Är det mina förväntningar som spökar när det ska ges betyg? Ja, kanske. Men nu till den avslutande filmen, mixen av dessa två.

 

 

THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY – THEM (2014)

Filmens titel och ordet Them dyker upp i bild med blå och lila bokstäver. Den tredje filmen är hundratjugotre minuter lång, alltså betydligt längre än båda dom andra filmerna men Ned Benson tycker antagligen att det behövs. För mig som sett Him och Her behövs det dock inte, den här filmen ger mig inget jag inte redan sett men för alla som antagligen enbart kommer se denna film är spellängden vettigare.

Det klipps mellan henne och honom och berättelsen har ett skönt flow men jag märker att jag saknar Conor i bild. Det är en problematisk livshistoria som visas, det är kärlek som hamnat på sniskan, det är sorg som ska hanteras och denna film är….kylig. Kanske kyligast av alla tre.

Nåt som slår mig är att dom två första filmerna är gjorda som ”bakvända världen”. Him, iskallt filmat med allt det blå har en varm James McAvoy i fokus och Her som känns som en varm film på ytan med allt det orangea har en distanserad Jessica Chastain i huvudrollen. Skådespelarna kompletterar varandra lika bra som färgerna.

Jag är förvånad att filmerna inte lyfte mer, att hjärtat inte började bulta och ha sig. Sista tio minuterna av alla tre filmerna är underbara, alltså på riktigt underbara, men det hjälps inte riktigt. En stark trea till Him och Them, en normaltrea till Her och cred till Ned Benson som drog sin idé i hamn.

Publicerat

THE LOFT

”Come on, we´re men, we´re all a little LIKE that”, säger Vincent Stevens (Karl Urban). Han syftar på att trots att han är lyckligt gift precis som sina fyra närmsta kamrater så behöver dom en flådig takvåning som ”gömställe” dit dom kan ta sina sexuella tillfälliga eskapader utan att dom behöver stå till svars för hotellräkningar och andra omkostnader inför sina äkta hälfter.

Fem snygga (nåja…..? Men om dom får säga det själva så..), välklädda (gäsp), socialt funktionella män med höga inkomster och – givetvis – uppenbart narcissistiska personligheter, alltså jag kan inte tänka mig nåt tråkigare att iaktta på film ÄVEN om det hittas en död kvinna i dubbelsängen i den där lägenheten. Ändå tittar jag. Ändå HYRDE jag filmen på Itunes. Får skylla på feber och tillfällig förvirring för det här är bara S Å skumt.

Å andra sidan, hade den här filmen gjorts med finess och kanske toppad med lite konspirationsströssel, vackra vyer över nattupplyst stad, Basic Instinct-musik och fler än EN skådis som levererar så hade den kanske gått att titta på utan att skämmas.

James Marsden är alltid sjukt stabil men alla andra skådespelarna suger smutsig babianröv för att tala klarspråk och Karl Urban är värst av dom alla. Han trycker ihop ögonbrynen när han ska ”spela eftertänksam” så man skulle kunna använda rynkan som brevpress. Wentworth Miller kommer inte långt efter. Pinsamt.

Nä, på riktigt, The Loft är inget annat än en studie i illaluktande mansförakt och jag hade gärna klarat mig utan den.

Publicerat

MARSHLAND

Dagens film är en spansk liten thriller som är mumsfilibabba för alla oss som gillar första säsongen True Detective.

Två unga flickor försvinner och hittas brutalt mörade och poliserna Juan (Javier Gutiérrez) och Pedro (Raúl Arévalo) blir satta att utreda fallet.

Juan är den äldre, luttrade polisen som har lätt till att ta till knytnävarna och man känner att han har ett mörkt förflutet. Pedro är yngre och tystare, håller sig i bakgrunden, beskådar och tänker mer än pratar. Han är dessutom väldans lik Matthew McConaughey till utseendet så det är lätt att jämföra filmen med True Detective även på detta sätt och inte bara via den mörka historien, att vissa scener innehåller djurhorn samt vyer över landskap och vägar filmade i fågelperspektiv.

Jag tycker väldans mycket om den här filmen och att dom pratar spanska gör kanske att filmen känns lite mer annorlunda än den egentligen är. Historien utspelar sig dessutom 1980 så den är skönt retro i känslan och bjussar på ett soundtrack som innehåller klassiker som I Yes sir, I can boogie med Baccara.

Så mitt tips är tämligen enkelt, springer du på den här filmen, ge den en chans!

Jag har sett att Marshland visas på Folkets Bio på flera ställen runt om i Sverige. Du som har chansen att se den på stor duk – do it!

Publicerat

Skräckfilmsvecka: UNFRIENDED

Om jag skulle göra en lista på det tråkigaste jag vet så skulle ”titta på när någon annan spelar dataspel” hamna på plats 1.

Det är nåt så infantilt jävla tråkigt så klockorna stannar och det blir inte bättre av att den som spelar oftast är superengagerad och blir sur för att en annan inte alls fattar grejen.

Att se filmen Unfriended är nästan samma sak som att vara passiv dataspelare trots att ingen av ungdomarna spelar spel. Men dom chattar, facebookar och skypar och det är det man får se. Hela filmen visar sex personers dataskärmar och närbilder på dialogrutor och antagligen är det superfräscht och jättemodernt men jag tycker mest det blir otroligt långtråkigt att titta på OCH jobbigt för ögonen. Jag tycker jag har nog med skärmar hemma och ögonen har tillräckligt svårt att ställa om sig mellan TV:n, datorn och mobilen och nu ska jag alltså ha koll på sex skärmar samtidigt på en filmduk?

Kanske att 12-13-åringar skulle tycka att det här är spännande? Kanske. Jag vet inte faktiskt. Jag tycker i alla fall inte att det är vare sig läskigt eller en bra film rent tekniskt. Jag satt mest och funderade på vem som bestämt att just denna lilla bagatell skulle få biodistribution i Sverige?

Sofia fortsätter den inslagna månadsbanan och kör en vampyrfilm även idag och vad Filmitch har sett kan du se om du klickar här. Klockan 16 lägger Filmitch upp en extra lördagsfilm på bloggen.

Publicerat

BOULEVARD

Det här med förändringar är intressant – och läskigt. Ju längre du sprungit i hamsterhjulet desto svårare är det att hoppa av. Fråga Nolan (Robin Williams), han vet.

I 26 år har han jobbat på samma bankkontor, skött samma pappersarbete, suttit vid samma skrivbord på samma stol. Till och med hans chef undrar försynt om det inte är dags för Nolan att kanske…vidga sina vyer en smula? Kanske i alla fall slå på stort och ta semester?

Nolan förstår inte riktigt frågan. Han är rätt nöjd med sitt lugna liv tillsammans med frugan Joy (Kathy Baker). Dom sover visserligen i skilda sovrum men dom umgås, lagar mat, pratar om ditten och datten sådär som man gör efter 30-40 år tillsammans.

En natt håller Nolan på att köra över en kille, Leo (Robertoi Aguire) och precis som det ofta är så är det en liten händelse som sätter fart på dom stora. En snöflinga som drar igång en lavin. Leo blev Nolans snöflinga.

Boulevard blev Robin Williams sista spelfilm och på nåt sätt känns det fint att han fick avsluta sin skådespelarkarriär med en roll som visar hur bra han var på att agera även utan komik. Här är han tyst, grå,  på gränsen till genomskinlig. Han är en farbror vars liv gått i stå men det går att förändra situationer så länge man bara orkar själv.

Livet är inte slut förrän det är slut och hur sorgligt det än är att Robin Williams liv obönhörligen är över så kan en film som Boulevard skänka tröst och hopp åt många. Det här är en stämningsfull liten film, en film att se på natten när det är tyst, mörkt och stilla. Musiken är i det närmaste kontemplatorisk och får mig att vilja köra bil genom suggestivt upplysta tunnlar.

Tack för allt Robin Williams! Här slutar din filmiska resa.

Publicerat

ALEXANDER AND THE TERRIBLE, HORRIBLE, NO GOOD, VERY BAD DAY

Alla vet hur det är att ha en riktigt dålig dag. Att vakna på fel sida och allt – precis ALLT – går åt helvete.

För Alexander (Ed Oxenbould) är det exakt så. Vaknar. Ramlar ur sängen. Har sönder nåt och spiller ut vattenglaset i datorn. Den slås på (som tur är) men bara för att visa att skolans ballaste kille Philip Parker bjuder in på födelsedagsfest (med RÖKMASKIN!!) samma dag som Alexander själv ska ha kalas, fast Philip fyller inte ens år. Sen får han tuggummi i håret som fastnar i hårtorken och ja….dagen fortsätter i samma anda.

Filmen handlar om Alexander och hans tre syskon (varav endast den yngsta, Trevor, är det minsta behaglig), samt om hans karriärslystna mamma (Jennifer Garner) och arbetslöse pappa (Steve Carell) och dagen (och närmaste veckan) går käpprätt åt helsike för hela klabbet kan man säga.

Det här är en såndär film som jag egentligen undrar VARFÖR den blev gjord. Den liksom bara….finns. Den kan knappast göra någon jätteglad men inte heller uppretad. Den förstörde inte min dag men den gav mig heller inget av värde.

Filmen finns att se på Viaplay.

Publicerat

EVERY SECRET THING

Ronnie och Alice är två små tjejer, båda lite utstötta och annorlunda, dock på olika vis. Ronnie är en udda enstöring, Helen den lite mulliga som kör med sin mamma Helen (Diane Lane) och verkar gilla att bli behandlad som prinsessan på ärten. Helen verkar dock tycka (mer) om Ronnie och ”tvingar” flickorna att umgås.

På väg från ett kalas går nånting jättefel. Ronnie och Alice går förbi ett hus med ett skrikande barn i en vagn och ingen vuxen människa syns till. Helt sonika tar dom barnet, rövar bort det och ett tag senare hittas den lilla babyflickan död. Både Ronnie och Helen döms till sju års ungdomsfängelse och när filmen drar igång på riktigt är tjejerna ute från fängelset, har precis fyllt 18 och försöker på varsitt sätt hitta tillbaka till nån form av vanligt liv.

I samma veva försvinner ännu ett barn spårlöst och vilka blir misstänkta? Jo, Ronnie (Dakota Fanning) och Alice (Danielle Macdonald) såklart. Utredningen hamnar på den målmedvetna polisen Nancy Porters (Elizabeth Banks) bord och det är inte en kvinna som backar i onödan.

Om man bryr sig om A-märkning och Bechdeltest så är det här en film som kammar hem full pott. Manuset är skrivet av min favorit Nicole Holofcener efter en roman av Laura Lippman och filmen regisserad av Amy Berg (hennes långfilmsdebut).

Männen i filmen spelar andra fiol på alla plan, dom som är med är egentligen inte med av någon direkt anledning och hade kunnat strykas helt utan någon märkbar skillnad för filmens handling/känsla.

Blir du nyfiken på filmen så finns den att hyra på Itunes.

Publicerat

HORRIBLE BOSSES 2

Vissa filmer ska man helst inte se sittandes i ett flygplan. Filmer som frammanar ljud som passagerare runtomkring kanske inte helt uppskattar. Näää, jag tänker inte på ”vuxenfilm” nu, jag tänker på tokroliga komedier, något som Horrible Bosses 2 ändå måste klassas som.

Det är svårt att misslyckas helt med en film som har Jason Bateman, Jason Sudeikis, Charlie Day, Christoph Waltz, Chris Pine, Jamie Foxx, Kevin Spacey och Jennifer Aniston i rollistan. Klart det är många roliga scener, klart det är charmigt, klart skådisarna är avslappnade och sköna, det känns som dom improviserar ibland, speciellt när en del scener blir så sjukt långa att grundskämtet som säkert var kul känns heeeelt urvattnat.

Vid närmare eftertanke känns hela filmen som en tämligen blek kopia av första filmen. Den var roligare. Den här filmen har sina stunder men det var ganska långt mellan skratten. Jag undrar om flygplanspassagerarna i min närhet tyckte detsamma…