Etikett: 2014

Publicerat

KÄLLAREN

Nåt som slår mig ganska ofta är hur konstiga människor är. Alltså SÅ himla knepiga!

Nåt som slår mig efter att ha sett den här filmen är att människor jag upplever som knepiga i vardagen antagligen är betydligt konstigare än jag ens kan fatta OCH jag vill inte besöka en källare till någonsin mer.

Ända sedan jag var liten och växte upp i en villa med glassfrysen i källaren (som vaktades av en stor jävla spindel) har jag haft ett tveksamt förhållande till denna boyta. Eller biyta. Källare är kalla, fuktiga, luktar betong och smakar kattsand. Ja, det gör det. Jag kände en tjej som hade kattsandscravings när hon var gravid och hon sa att det smakade källarvägg. Jag får helt enkelt lita på informationen då jag inte tänker prova för att bevisa nån form av motsats.

Källaren är alltså en dokumentärfilm gjord av Ulrich Seidl som handlar om ett gäng österrikare och deras källare. Vi får liksom en inblick i deras källarliv, vad den används till. Och det är inte biljardhäng om man så säger. Det är ormar, nazistsammankomster, gynstolar, trumrum, S&M-sessioner, pistolskyttebanor, barer och pungtvingar. Mycket av det sistnämnda. Den där hårige slavmaken har lite att stå i om man så säger.

Jag förundras. Jag häpnar. Jag fnissar. Jag blir lite skraj. Men trots att det är många redigt knepiga människor jag får se så mår jag mest illa av nassarna som sitter och super med Hitler-porträtt på väggen.

Ulrich Seidl har verkligen hittat en salig blandning österrikare och han visar återigen att han är en filmare att hålla koll på. Hans Paradistrilogi var otroligt bra och Källaren gräver sig in under huden på precis samma sätt som trilogin gjorde. Det är liksom…obehagligt men mänskligt. Kan man säga så? Ja, det kan man. Visst?

Publicerat

WHEN ANIMALS DREAM

Jakob Oftebro spelade en av dom manliga huvudrollerna i filmen Så ock på jorden och det var letandet efter hans namn som fick mig att springa på den här filmen. Outgrundliga äro de filmiska irrvägarna men icke desto mindre spännande.

Marie (Sonia Suhl) är sexton år och bor på en liten (dansk) ö. Hennes mamma (Sonja Richter) är svårt sjuk och pappan (Lars Mikkelsen) tar hand om henne medan Marie jobbar extra som fiskrensare. Men Marie är inte heller frisk. Hon går till doktorn, nåt är fel. Hon känner sig annorlunda och hon blir mobbad och slagen på jobbet av killar som tycker hon är udda. Daniel (Jakob Oftebro) däremot, han tycker att Marie är söt och dom börjar träffas litegrann och Marie….Marie vill mest käka kött.

Jag får känslan att det här är en film gjort med mer hjärta än budget (vid närmare koll har dom haft tre miljoner dollar att röra sig med) men jag gillar stämningen jättemycket, jag tycker Sonia Suhl är väldigt bra i rollen, underspelande på nåt obehagligt men skönt sätt och effekterna är sparsmakade men effektiva.

Jag tycker det här är en sevärd liten film i all sin anspråkslöshet.

Publicerat

EXPENDABELLES 3.0

Om Zoë Bell ringde och ville bjuda mig på rabarberpaj och prata om livet skulle jag fundera ungefär en nanosekund innan jag tackade ja. Hon är bland det coolaste som finns vad gäller kvinnliga skådespelare i actionfilmer för hon är cool är PÅ RIKTIGT.

Bell jobbar som både skådespelare och stuntkvinna, hon började sin karriär som ”stuntdubbel” för Lucy Lawless i TV-serien Xena: Krigarprinsessan i mitten av 90-talet för att sedan bli handplockad av Quentin Tarantino som stuntkvinna till Uma Thurman i Kill Bill-filmerna. Sen dess har hon setts (men ändå inte) i en mängd filmer och senare i år (eller i januari i Sverige) får hon äntligen en riktig roll att bita i, den som Six-Horse Judy i Tarantinos The Hateful Eight.

Zoë Bell är en av anledningarna till att dagens film funkar så pass bra som den gör. Brigitte Nielsen är den andra. Som badasskvinnan Ulrika får den långbenta danskan chansen att spela över på ett nästintill charmigt sätt och Bell är bara stenhård och har på sig funktionella jag-ska-slå-sönder-dig-som-faaan-kläder.

Att den svenska titeln är Expendabelles 3.0 gjorde att jag hittade till filmen, Mercenaries säger mig liksom ingenting. Det jag önskar är att jag fick se en välgjord påkostad riktig Expendabelles, en med tuffa äldre duktiga och stora kvinnliga skådespelare i rollerna. Daryl Hannah, Pam Grier, Ellen Barkin, Kim Basinger, Jamie Lee Curtis – den typen av kvinnor. OCH Zoë Bell! Hon skulle passa in även med rabarberpaj i mungipan!

Publicerat

THE GOOD LIE

Det här känns som det amerikanska försöket att göra en feel-good-film av typen Filip och Fredriks Trevligt folk. Men nja. Det gick väl sådär kan jag tycka.

Det känns som jag likt Nalle Puh druckit på tok för mycket håning. Gulligt och snällt och sockersött utan minsta klump eller annat tuggmotstånd. Filmen är så pass beige (ja beige, men inte för den skull dålig) att jag inte kan komma på så mycket vettigt att skriva så det får räcka nu.

Se den om du vill, skippa den om du vill, du kommer inte märka nån större skillnad i ditt vardagliga liv.

Publicerat

TESTAMENT OF YOUTH

Det är svårt att visa passion för en påse brasved, till och med om man heter Alicia Vikander.

Vikander är en ynnest att skåda i vilken film hon än är med i men Kit Harrington (ja, Jon Snow), trots att han försöker le och ler med hela munnen så att varenda kvadratmillimeter av garnityret syns så ler han inte med ögonen och därmed känns han ungefär lika livfull som den där torra packen björkved i entrén på någon förorts-Coop.

Det är synd. Kärleken mellan Alicia Vikanders Vera Brittain och Kit Harringtons Roland Leighton är nämligen grundpelaren på vilken Testament of youth är byggd, filmen som är baserad på Brittains memoarer från tiden under första världskriget när hennes enda dröm var att som ung kvinna komma in på en utbildning på Oxford men vars livsuppgift blev att överleva männen som dog runt omkring henne och berätta deras – och hennes – historia.

Veras bror Edward spelas av Taron Egerton (från Kingsman) och hennes vän Victor av Colin Morgan (han som ser ut som Benedict Cumberbatchs lillebror, han som är med i andra säsongen av The Fall) och jag hade önskat att någon av dom bytt plats med Mister Vedklabbe, vilken boost för filmen, vilken handbromsvändning i 80 knyck för kärlek och passion det hade varit!

Testament of youth är – vad man än kan försöka läsa in mellan mina rader – en bra film. 129 minuter film kändes som 129 minuter film och jag hade rätt mysigt hela vägen. Regissören James Kent har fin fingertoppskänsla både i det stora och i det små och Alicia Vikander äger varenda scen hon är med i, vilket är många. Kanske till och med alla.

Publicerat

HEAVEN IS FOR REAL

En film som är baserad på en verklig historia om en treårig pojke som säger sig ha hamnat i himlen och träffat Jesus när han under en operation dog för en stund,  kan man ta en sån på allvar? Ja…jo det tycker jag nog.

Filmen är baserad på bästsäljaren ”Heaven is for Real: A Little Boy’s Astounding Story of His Trip to Heaven and Back” skriven av Todd Burpo och Lynn Vincent. Todd Burpo är den lille killens pappa, i filmen spelad av Greg Kinnear.

Todd är pastor i Imperial, Nebraska, en omtyckt sådan vars gudstjänster är enormt välbesökta. Han är en enastående talare som väver in religionsfrågor, Gud och Jesus på ett mänskligt sätt i allt han säger.

Så blir hans treårige son Colton (fruktansvärt taffligt spelad av Connor Corum, om man nu får säga så om ett litet barn utan att få dålig karma) plötsligt sjuk och behöver akutopereras. Läkarna tror inte att hans liv går att rädda. Pojkens mamma Sonja (Kelly Reilly) ringer till församlingens starka kvinna Nancy (Margo Martindale) och ber henne att be en bön för Colton. Sonja ber henne även att ringa runt till sina vänner för att gemensamt be för Colton och vi får se hur hela samhället sluter upp för att andlingen skicka styrka till Colton.

Colton klarar sig mirakulöst men nånting har hänt honom. Han vet plötsligt saker han inte borde kunna veta, han har sett människor som är döda och han pratar om himlen. Todd blir förvirrad. Sonja blir förvirrad. Nancy blir förvirrad. Hur skulle det se ut om Todd började predika om sånt hans son upplever som sant?

Jag fastnar med en fråga i huvudet som inte riktigt vill släppa. Hur kommer det sig att hela världen accepterar att religiösa människor pratar om Gud och Jesus, himmel och helvete alldeles öppet fast dom uppenbarligen inte kan veta om han/hon/den/det finns men när personer (troende som ateister) som faktiskt varit med om något övernaturligt/andligt på riktigt berättar om sina upplevelser så får denne oftast nån ”mumbojumbostämpel” i pannan och klassas som ett mindre….freak?

Så jo. Jag tar filmens handling på allvar även om det är svårt att titta på den unge Colton utan att få ilningar längs ryggraden. Greg Kinnear och Kelly Reilly väger dock upp en del.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SEMESTER

Semester. Vad är det? Närå, jag är inte bitter över en sommar med minimal ledighet, jag undrar mest sådär överlag. Vad ÄR semester, vad betyder det?

Jag roade mig med att googla ordet och hittade till ett forum där just detta diskuterades. Förutom ordets innebörd fick jag en del andra svar.  ”Jag ser semester som att vara hemma och ha skoj och spela utan att göra något annat än det.” ”Ledighet, sol, rehab, och o -kontakt med arbetet.” ”Mobilen används sparsamt”. ”På semestern vill man kunna ladda batterierna (bildligt talat och inte tjänstetelefonens batterier hehe) och det man gör skall kännas avstressande, avkopplad från jobbet.”

Jag inser att jag inte kommer någon vart. Semester för mig verkar inte vara vad semester är för många andra så jag lägger ner tanken på att få fram nån slags universell sanning. Istället beger jag mig in i filmens förlovade land och ser några filmer som handlar om just semestrar, fast på lite olika sätt.

 

What We Did on Our Holiday (2014)
Regi: Andy Hamilton och Guy Jenkin

Jahopp. Det där gjorde Abi (Rosamund Pike) och Doug (David Tennant) och deras asjobbiga barn på sin semester. Dom vuxna betedde sig som pissdåliga soon-to-be-separerade föräldrar, barnen var uppenbart skadade av föräldrarnas agerande och nu ska dom på besök hos en cancersjuk morfar (Billy Connelly) som vägrar säga att han är sjuk i en film så svintråkig att jag hellre vill jobba ihjäl mig än ha ledig tid att använda till filmtittande som gör mig halvsidesförlamad av uttråkning.

.

.

The Wackness (2008)
Regi: Jonathan Levine

Luke Shapiro (Josh Peck) har precis gått ut High School. Han försörjer sig som knarklangare och tycker det är rätt piss att inte ha nån skola att gå tillbaka till. En hjälp blir att prata med terapeuten Dr Squires (Ben Kingsley), en man som nyttjar droger öppet och utan att skämmas. Dr Squires har en styvdotter vid namn Stephanie (Olivia Thirlby) som Luke kärar ner sig i men det är inte riktigt ömsesidigt.

Om man har två miljarders semesterfilmer att välja mellan så väljer jag två på raken som är rent usla. The Wackness klarar livhanken på grund av Ben Kingsleys närvaro men det är knappt han orkar ro den lilla båten. Framförallt blir jag förbannad på mig själv som tänkte att det var en spännande film jag hittade eftersom den var regisserad av mannen som gjorde När lammen tystnar. Är jag född igår eller??? Det enda Jonathan Levine har gemensamt med När lammen tystnar-regissören är att dom har samma förnamn. Han heter Jonathan Demme.

 


Länge leve Bernie (Weekend at Bernie´s, 1989)
Regi: Ted Kotcheff

Jag tänkte om här. Min plan var att se Alfonso Cuaróns film Din morsa också! (Y tu mamá también) som tredje film till temat men jag var så jävla trött på skitfilmer att jag fick smått panik. Nu är det visserligen ingenting som tyder på att just den filmen ÄR dålig men jag vågade inte riktigt chansa. Vad skulle jag se istället?

Jag fick ett tips, ett tips på en film som kan ”göra en hel sommar”. En semesterfilm som handlar om ett par snubbar som hamnar riktigt i skiten när dom blir bjudna till chefens sommarställe över en helg och ingenting går som planerat, vare sig för grabbarna eller deras chef Bernie. Så jag såg den och jag skrattade och det var så JÄVLA befriande skönt att se en film som är hundra procent icke bajsnödig, som tillåter sig vara tokig, galen, pinsam, dum, överdriven och helt enkelt skitrolig.

Så jag håller med tipslämnaren om att filmen är ett ”hysteriskt skrattanfall i sommarnatten”. Jäkligt skön semesterfilm även om man, som jag, inte haft nån semester att tala om.

I avsnitt 41 av podcasten Snacka om film snackar jag och Steffo om just denna film.

Eftersom dagens filmspanartema är SEMESTER så har en hel del av mina filmspanarvänner skrivit om samma sak. Klicka dig vidare in på deras bloggar för att se hur dom närmat sig ämnet.

Jojjenito
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Movies-Noir
Har du inte sett den
Absurd Cinema

 

Publicerat

LOST RIVER

När Ryan Gosling skriver och regisserar en film, då tittar man. Det är sen gammalt. Jag tror det gick att tyda redan bland runorna på Rökstenen faktiskt.

Lost River är Ryan Goslings första film men jag kan lova att det inte blir den sista. Med nästan övertydlig inspiration från David Lynch och Nicolas Winding Refn lyckas han göra en film som ändå känns helt egen. Berättelsen om den lilla fattiga familjen i den nedgångna staden Lost River är kantad av suggestiv musik, fantastiskt färgsatta scener och ett persongalleri som hade platsat i vilken Lynchfilm som helst.

Mamma Billy (Christina Hendricks) försöker få ihop pengar så hon kan behålla huset som är belånat långt upp över nocken, huset som som ligger i en stad ingen vill bo i. Alla som har minsta möjlighet att flytta – att fly – gör det. Äldsta sonen Bones (Iain De Caestecker) säljer koppar på skroten för att hjälpa till ekonomiskt och när han inte gör det hänger han med Rat (Saoirse Ronan) som bor med sin mormor och råttan Nick.

Billy får ett något annorlunda jobberbjudande av bankmannen Dave (Ben Mendelsohn) som hon till slut inte kan tacka nej till samtidigt som Bones hittar en hemlig ingång till en undervattensstad och jag sitter med stora ögon och undrar vad tusan det är jag tittar på.

Det finns en hel del suggestiva, konstnärliga, närmast poetiska filmer att jämföra med om man är på det humöret och det är omöjligt för mig att inte tänka Only God Forgives, Blue Velvet och Under the skin. Av nån anledning brukar jag hamna på betyg 3 när jag ser filmer som dessa, jag uppskattar filmerna för att dom utmanar mig men dom ruskar inte om mig i hjärtat, magkänslan blir liksom inte matad ordentligt. Det är mer ögongodis än någonting annat för mig men jag inser samtidigt att när filmer av den här typen hittar in i magen, då kan det verkligen bli ett filmiskt minne för livet. Å andra sidan, när ingenting med filmer som dessa klickar kan man lika gärna stänga av eller helt enkelt…hata den.

Jag hamnar som sagt nånstans mittemellan här. Ett par av scenerna har jag sett om flera gånger, helt fantastiska scener (den första med Eva Mendes och en scen som börjar på en bensinstation och slutar med Nick) som utplockade ur sitt sammanhang tveklöst får 5-plus. Det som gör att slutbetyget blir en stark trea är att jag känner mig distanserad. Jag tittar på tavlor, otroligt vackra tavlor, välkomponerade stilleben men jag känner ingenting. Om det är mig eller Ryan Gosling det är ”fel” på har jag ingen aning om. Det troliga är – ingen av oss.

Lyssna gärna på Filmmixern-killarnas unisont hyllande av filmen eller läs MovieZine-Alexanders förklaring till varför filmen för maxbetyg. Jag fattar verkligen att filmen filmen kan klicka bigtajm för många, jag är bara inte där än själv.

Publicerat

JOHAN FALK 12: ALLA RÅNS MODER

En äldre man blir misshandlad i sitt hem av två omaskerade män som letar efter en ritning. Ett enormt stort rån planeras och Seth Rydell (Jens Hultén) är inblandad. Mer än så ska jag nog inte avslöja, det blir dumt, det finns lite för mycket som kan spoilas.

Det stora plusset med denna filmserie är att allt känns väldigt autentiskt. Folk pratar som folk pratar, folk beter sig som folk beter sig, det är ingen skämskuddevarning på taffliga dialoger eller konstig ”pratsvenska”. Effekterna är välgjorda, blod ser ut som blod. Dessutom är musiken outstanding, cool och pulshöjande. Bengt Nilsson har verkligen gjort ett jättefint jobb med den.

I den här filmen är Simon J. Berger med och han pratar nån form av tveksam skånska som glöms bort mer och mer ju längre filmen går. I vilken ”vanlig” film som helst hade jag knappt höjt på ögonbrynen men här blir det en ”grej”, nåt som tar mig ut ur bubblan. Det är lite synd samtidigt som det egentligen är en petitess i sammanhanget, han har ingen framträdande roll direkt.

Alexander Karim blir med sin polis-Niklas ett lite komiskt inslag, han är så jävla nördig och besserwissrig att det inte går att göra annat än att flina. Det kan också vara hans roll som Vanheden i Jönssonligan som skiner igenom. Bra är han i vilket fall. Han har, liksom Joel Kinnaman, en blick som bränner genom TV:n.

Manus: Tage Åström
Regi: Anders Nilsson

Publicerat

CREEP

Filmer som kostar ungefär lika mycket som en Big Mac&co att göra behöver oftast ett bevingat manus för att kunna flyga. Och dyker det upp ett annorlunda, välskrivet, skönt manus så tvivlar jag på att det inte går att få ihop mer stålars än vad som krävs för en McDonaldslunch.

Mark Duplass och Patrick Brice har skrivit den här berättelsen, Brice har regisserat och dom båda spelar huvudrollerna. Dom enda rollerna.

Filmen skulle kunna vara filmad med en mobilkamera modell äldre, det är ibland så kornig bild att jag blir smått störd och vissa scener är så skakiga så man undrar om Brice har Parkinson. Det känns nämligen inte som att det fanns pengar till en professionell fotograf.

Utan Mark Duplass namn hade jag inte sett den. Utan Mark Duplass namn hade filmen antagligen aldrig blivit gjord, än mindre såld för att få visas på Netflix. Men EN sak ska killarna ha cred för. Dom castade verkligen den mest creepy av dom två som The Creep i filmen.

Dessa ögon. Fyyyy.

Publicerat

EN ANDRA CHANS

Jag har alltid trott att jag är en såndär varghonemamma som skulle göra allt för mina barn, precis ALLT.

Men.

Sonen vill gå på bio och säger att han ”är trött på filmer som inte betyder nånting”. Han vill se Annie. Jahaja tänker jag och marken gungar till en aning. Annie. Remaken på den gamla goa musikalen, nu förlagd till New York och med Jamie Foxx i en av huvudrollerna. Den lockar 0,0% men vafan, det är klart jag följer med om det nu är den filmen han vill se (jag tänker på alla skräpfilmer jag tvingat med honom på).

Men.

Men. Det dök upp ett men, ett men som egentligen är två. Filmjäveln visas bara med svenskt tal (!!!) OCH den visas bara på Heron City!

Så vips, DÄR dök den upp, stupet. Det var dit men inte längre. Det visade sig att varghonemamman faktiskt hade en gräns där foten obönhörligen sattes ner. Nån jävla måtta får det väl ändå vara på föräldraskapet. Vaknätter och bajsblöjor och nedspydda sängar och dötrista föräldramöten, jag fixar rubbet utan gnäll men att gå på dubbad musikal på Heron, ALDRIG I MY FUCKING LIFE!

Sonen ifrågasatte inte ens mitt nej (han känner mig alltför bra) men fick fria händer att välja något annat. Han valde Susanne Biers nyaste film En andra chans och vi begav oss mot en av minisalongerna på Victoria, dom där salongerna som kan få en punkare att känna sig som en kulturtant.

Polisen Andreas (Nikolaj Coster-Waldau) bor med sin fru Anna (Marie Bonnevie) och nyfödda sonen Alexander vid ett jättevackert hus vid havet. Andreas verkar trivas med livet och har en trygg kollega i Simon (Ulrich Thomsen).

Dom får samtal om ett lägenhetsbråk och åker dit. Tristan (Nikolaj Lie Kaas), välkänd knarkare och kvinnomisshandlare, öppnar dörren och i lägenheten finns även hans sambo Sanne (May Andersen). Det är en misär av guds nåde därinne och när Andreas öppnar en garderob möts han av den mest sorgsamma syn man kan tänka sig, ett litet barn som ligger i en bananlåda, smutsig och nedbajsad från topp till tå.

Resten av handlingen överlåter jag till dig som vill se filmen att ta reda på. Jag hoppas dock att du gör det, att du ser den. Första halvan av filmen är 5/5 för mig, jag tänker att den ligger på medaljplats över dom bästa filmerna hittills i år. När filmen är slut har den halkat ner till topp fem men känslan är fortfarande otroligt stark. När jag kommer hem och kollar ImdB visar det sig att filmen är från 2014 och därmed inte kommer finnas med på årets lista överhuvudtaget. Så kan det gå.

Nikolaj Coster-Waldau är SÅ bra som Andreas, så jävla jävla bra. Nikolaj Lie Kaas är otroligt bra som Tristan även om man vill slå honom sönder och samman med en sten. Den enda som inte funkar i filmen är Maria Bonnevie. I alla filmer hon är med i pratar hon den där dramatensvenskan som funkar så bra på scen men så illa på film och i en dansk film blir detta ännu mer tydligt eftersom det svenska språket sticker ut i sig själv.

Jag inser att dom tre svenska skådespelarnas medverkan (Bonnevie, Peter Haber och Ewa Fröling) beror på att filmen delvis är finansierad av svenska pengar men jag tycker det är SÅ synd att dom är med. Jag hade så gärna velat se filmen som heldansk.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Publicerat

THE HUMBLING

Vill du se Greta Gerwig i sitt esse och slippa se henne som Pegeen Mike Stapleford (vilket jävla namn va?), se Frances Ha.

Vill du se Al Pacino lysa, se Frankie & Johnny.

Vill du se en film regisserad av Barry Levinson som han inte behöver skämmas för, se Rain Man.

Vill du se en bra film? Välj nånting annat än The Humbling, vad fan som helst duger. Den här filmen är bara gubbsjuk, illa skriven, överspelad och sövande.

Publicerat

MORTDECAI

”Att kyssa en man utan mustasch är som att äta ett ägg utan salt”. Såna sanningar får man sig till livs när man uthärdar hundra minuter i den brittiske aristokraten Charlie Mortedecais sällskap.

”Det ser ut som du har en vagina i ansiktet. Gå och stoppa upp en madrass med den där.” Det kan inte vara lätt att vara Johanna, fru Mortdecai. Hon avskyr sin äkta mans nya håriga överläppskompis som pesten. Så mycket att hon får hulkningar när hon försöker kyssa honom och han blir förpassad till gästrummet.

Ewan McGregor ser ut som William H Macy när han har lösmustasch. Den såg man inte komma.

 

Som i så många filmer i denna genre är det en fullständigt obegripligt ocharmig man i fokus (*host* Sunes sommar) och denne man har alltid en vacker, härlig och resonabelt intelligent fru vars smak man verkligen inte förstår.

Olivia Munn, Jeff Goldblum och Ulrich Thomsen ses i små friska biroller men jag undrar varför filmens roligaste karaktär, Paul Bettany som Mortdecais ”manservant” Jock, inte har fått en egen poster. Vad finns det för rättvisa i världen egentligen? Han är ju svinbra här! Jag skulle kunna droppa ett tiotal scener i filmen när jag skrattade högt och i flertalet av dessa – alla? – är han med.

Efter att ha sett trailern till Mortdecai ungefär femton gånger på Malmö Filmdagar förra sommaren och velat spy i en påse alla gångerna måste jag säga att jag dels är förvånad att jag ens fick för mig att se filmen (måste tacka Flmr-Steffo för peppen!) och dels att den är så pass bra som den faktiskt är. För filmen ÄR rolig. Den är smågalen. Det är en barnslig och underhållande larvig liten film som det inte går att ta på allvar men å andra sidan – varför skulle jag göra det när den inte ens tar sig själv på allvar?

Publicerat

STONEHEARST ASYLUM

Stämmer det att alla mentalpatienter intalar sig själva att dom är friska, precis som kriminella hävdar att dom är oskyldiga? Det säger i alla fall en professor vid Oxford University i den här filmen (Brendan Gleeson, hurra, Brendan Gleeson!). Han säger till sina elever att dom inte ska tro ett dugg på allt dom hör och bara tro på hälften av allt dom ser, således är det ingen som direkt litar på den psykiskt sjuka patienten som forslas in i lektionssalen i rullstol skrikandes att hon är frisk.

Kvinnan i rullstolen heter Eliza Graves (Kate Beckinsale) och enligt professorn är hon bara ”a case of female hysteria”. Jag som sett filmen vet lite mer om henne, sånt jag inte tänker skriva här. Men eftersom filmens originaltitel är Eliza Graves är det ingen spoiler att säga att hon är huvudkaraktär i berättelsen.

Berättelsen ja. Filmmanuset är baserat på Edgar Allan Poes novell ”The System of Doctor Tarr and Professor Fether” och utan att ha läst den kan jag förstå att den lockade att överföras på film. Historien utspelar sig 1899, det är mörkt och obehagligt i det gamla mentalsjukhuset, det är karaktärer som helst SKA spela över en smula (tänk uppspärrade ögon, extremt artikulerande) och det är kända skådespelare in i varenda yttepytteminiroll. Jim Sturgess, Michael Caine, Ben Kingsley och nämnda Beckinsale i dom största, David Thewlis, Sophie Kennedy Clark, Jason Flemyng, Brendan Gleeson, Edmund Kingsley (ja, Bens son) samt Sinéad Cusack (nej, inte släkt med John och Joan, hon är faktiskt fru Jeremy Irons) i dom lite mindre.

Första tredjedelen av filmen satt jag som på nålar och sista fjärdedelen är riktigt bra, däremellan….eeeeeh….not so much. Alltså, filmen är – precis som så många filmer nuförtiden – alldeles på tok för lång. Stonehearst Asylum är 112 minuter, hade den varit 90 hade jag jublat och antagligen gett den ett högre betyg.

Så sitter du där och är toksugen på en mentalsjukhusthriller, skippa denna och se Shutter Island istället.

Movies-Noir har också sett filmen (ja, den går även under namnet Eliza Graves).

Publicerat

CAKE

Claire (Jennifer Aniston) har ont. Hon har ont nåt så inihelvete. Hon går i gruppterapi tillsammans med andra som lider av kronisk smärta men passar inte riktigt in där. Det är liksom ingen ordinär anledning som orsakar hennes fysiska onda, det är nåt annat. En olycka. En vidrig jävla olycka.

Det är svårt att skriva om handlingen i Cake utan att skriva för mycket så jag tänker inte göra det. Jag tänker istället koncentrera mig på det härliga i att se Jennifer Aniston i en roll som är nåt att bita i. Nåt REJÄLT att bita i. Hon spelar alltså en kvinna vars kropp inte fungerar och vars knopp inte heller verkar göra det. Hon är arg, elak, svår att tycka om och det är alldeles underbart.

Drottningen av romcoms får spela vidrig, hur najs är inte det? Och hur skönt är det inte att se att hon klarar det alldeles galant? För det gör hon. Jennifer Aniston klarar biffen och hon är väl värd den Golden Globe-nominering hon fick tidigare i år.

Det kan verka tråkigt att filmen ”bara” får en trea men det är faktiskt inte tråkigt alls. Det är helt enkelt en BRA film men inte en film som biter sig kvar. Det som stannar hos mig är en viss stolthet för Vänner-Rachel som nu äntligen har fått bli vuxen.