Etikett: 2014

Publicerat

ST. VINCENT

Det är natt. Det regnar. Jag sitter och tittar ut genom fönstret. Jag kan inte sova för hjärnan är inte trött.

Jag tänker på all oro som finns här i världen. Alltså inte befogad oro utan den där andra typen, den konstruerade känslan av att inte riktigt duga om man inte är ”som alla andra”.

Jag tänker på den där auran av ängslighet som är självlysande runt så många människor. Alla som tror att rätt märke på kläderna har någon betydelse. Alla som tror att den som har dyrast kök vinner. Alla som tycker att det är värt att bråka med sin partner om väggarna ska målas i bruten vit eller tonad vit. Alla som köper bil av rätt märke och prisklass, rätt i betydelsen ”den kommer impa på grannen”. Alla som tar dyra lån för att kunna åka till Thailand och sen får betala tvåveckorssemestern i tio år. Varför är allt sånt viktigt? Vem har bestämt det?

Mitt jobb handlar om ytor. Att väggar, tak och golv ska bli så fina som möjligt. Jag hjälper människor att få det snyggt hemma. Alltså snyggt i deras ögon, inte mina. Så är det, egentligen, ändå får jag dagligen frågor som: ”Vad tycker du? Är det här bra? Kan jag ha den här tapeten? Vad skulle du göra, vad skulle du välja?” När jag får frågan svarar jag. Såklart. Det är mitt jobb att säga vad jag tycker. Ändå tycker jag motfrågorna är mest intressanta. ”Vad tycker DU? Vad gillar DU? Hur vill DU att det ska se ut i DITT hem, vad gör DIG glad?”

Många svarar att dom inte har någon aning. Det tror jag inte på. Jag tror alla vet hur dom vill ha det men dom vågar inte lita på sin egen smak eller på sig själva för den delen. Jag tror det är ängsligheten som tagit över. Den onödiga jävla ängsligheten. Likriktningen. Kan jag verkligen tycka såhär? Vara såhär? Se ut såhär? Måste det köpas danska designlampor och elefantkuddar från Svenskt tenn? Kläder som tonåriga modebloggare visar upp, är dom verkligen bekväma? Alex Schulman bär plötsligt hatt, hur trendigt kommer inte det att bli nu? Avicii kör Volvo. Skitisamma om vi inte tror på att han gör det i verkligheten, nya Volvon kommer bli en ”måstepryl” i vissa kretsar. En maskot, typ. En jättedyr maskot.

Själv vill jag bara gå omkring med en skärbrännare och elda upp auror. Jag är trött på ytor, i alla fall på ytor som inte är genuint personliga. Jag skulle vilja skala av alla ängsliga auror och se människor sådär som dom är på riktigt. Kärnorna av alla. Själarna om man så vill. Jag tror nämligen att vi är himla lika varandra utan dessa auror, mycket mer lika än med (fast dom flesta verkar tro tvärtom).

Om du tänker tanken ”vad kommer vara mina nära och käras starkaste minne av mig när jag är död?”, hur känns det då? Känns det som att värstinggrillen, golfklubborna, filmsamligen, Hollistertröjorna, senaste mobilen eller Guccitapeten i sovrummet kommer vara svaren du vill höra eller skulle du möjligtvis vilja höra något annat? Känns det kanske som att vetskapen om att du har nära och kära är alldeles nog?

Det regnar. Blöta droppar slår hårt mot fönstret. Det är natt. Det känns som om alla sover utom jag. När en film får mig att inte vilja sova utan bara tänka då är det en bra film jag sett. St. Vincent är en väldigt bra film. Den är så bra att den får en plats på min lista över 2014-års bästa filmer. SÅ bra är den. Bill Murray är bättre här än i Lost in translation. Melissa McCarthy är inte ”bara” rolig. Jaeden Lieberher är en barnskådis som inte behöver skämmas det allra minsta och Naomi Watts är en östeuropeisk prostituerad. Det känns lite ”inne” i filmvärlden att bryta på ryska just nu.

St. Vincent får mig att vilja bli den bästa människan jag kan vara. Den får mig att fundera över vad mina närmaste kommer minnas av mig när jag inte längre går runt här på jorden i mina kängor och ser ut som ett frågetecken när jag försöker förstå livet omkring mig eller skriver flummiga på tok för långa blogginlägg som inte handlar om ett jävla dugg egentligen.

Men….alltså….St. Vincent ger mig inte dödsångest eller så, det är inte på den nivån alls. Filmen får mig bara att tänka lite mer än vanligt – och sova lite mindre. Det är ett mycket bra betyg och det är ett ynka litet nedkört staket ifrån full pott!

Publicerat

BIG GAME

När Samuel L Jackson spänner ögonen i en motspelare och spottar ur sig någon stenhård oneliner, alltså finns det nåt tuffare på denna jord? Nåt coolare? Ja…det gör det faktiskt.

Han som bräcker Samuel L Jackson heter Onni Tommila, är typ 13 år och ser ut som en animerad pixarpojke med sina höga kindben och sneda eskimålika ögon. Han är svincool, ungen! Att han ÄR just svincool är en stor anledning till att denna knasiga film funkar så bra som den faktiskt gör, för det är banne mig ingen självklarhet.

2010 skrev och regisserade finländaren Jalmari Helander filmen Rare Exports, en liten udda film som handlade om var Tomten EGENTLIGEN befinner sig. Nu har alltså samma Jalmari skrivit och regisserat denna film som handlar om att Air Force One befinner sig i luftrummet ovanför Finland, blir nedskjutet av terrorister och presidenten (Jackson) skjuter ut sig själv ur planet och hamnar nånstans ute i den finländska karga vildmarken. Mitt ute i precis ingenstans.

Den enda levande varelsen i skogen (som inte går på fyra ben) är Oskari (Tommila) som precis ska fylla 13 och är ute på sitt ”manhoodäventyr”: han ska överleva 24 timmar ensam i vildmarken och han ska komma tillbaka med ett redigt jaktbyte, DÅ är han en MAN. Han övar på att låta som en hjort och drömmer om att fälla en sådan, precis som hans pappa gjorde på sin 13-årsdag men istället för någon ”skogens konung” får han världens mäktigaste man på halsen.

Det är en charmig liten film det här, stört omöjligt att inte tycka om. Vore jag åtta år eller elva skulle jag antagligen vara helt lyrisk, eller så hade jag redan sett så många effektöverfulla blockbusters att Big Game känns som minimjölk i sammanhanget? Jag hade i alla fall en riktigt trevlig stund i biomörkret.

Visst finns det en hel del att nitpicka på gällande just effekterna men vafan, det ÄR inte en högbudget-Hollywoodfilm det här, jag låter ”missarna” glida mellan fingrarna för det är just så satans charmigt och udda och kreativt och galet alltihop. Och om jag får bestämma skulle Onni & Samuel vinna Best Duo på MTV Movie Awards!

Publicerat

FRÅN DJUPET AV MITT HJÄRTA

Jag sitter i bilen på väg hem från bion. Filmen jag just sett känns bokstavligt talat som ett skärp runt bröstkorgen. Det dras åt, det är tungt att andas, jag kan nästan känna lukten av läder. Fan alltså, den tog, filmen. Jag trodde inte det, inte till en början.

Madde (Felice Jankell) är en ung tjej med ett mörkt inre. Hon mår inte bra, faktiskt inte bra alls. Hennes mamma dog när hon var mindre och barndomen som hon minns den släpper henne inte. Hon går till en psykolog och hon medicinerar för orka men hela hennes aura känns tung. Om man inte förstår hur Madde mår genom att titta på filmen kan man alltid lyssna på vad hon säger. Maddes egna tankar om livet ligger som en poetisk berättarröst under stora delar av filmen och jag har lite svårt för det. Det blir pretentiöst. Naturromantiska bilder i kombination med djupa funderingar och metaforer, hör jag Terrence Malik, nån?

Sån tur både för mig och för filmen att regissören inte heter Terrence Malik utan Magnus Hedberg. Hedberg har nämligen fler strängar på sin lyra än att filma grässtrån i motljus och låta skådespelare väsa fram dålig poesi timme ut och timme in. Från djupet av mitt hjärta har nämligen en handling som för mina tankar till en svensk variant av Den sista färden.

Det är fyra vänner, det är två kanoter, det är skogar, vatten, öppna eldar, stickade tröjor och det är en domedagskänsla som sakta sakta tuggar sig in genom märg och ben, sådär som om man tänker sig en kloakråtta med rackigt garnityr som ska försöka sig på att äta utgången vakuumförpackad flintastek.

Jag märker att jag vrider mig som en daggmask i biofåtöljen. Det långsamma tempot gör nytta. Jag har fortfarande svårt att ta till mig berättarrösten men snacket  skådespelarna emellan flyter på, jag tror på dom, alla fyra. Felice Jankell som Madde är den klarast lysande stjärnan, hon är verkligen helt fenomenal! Maddes kompis Jessica spelas av Jessica Raita, Rasmus Luthander är Jessicas pojkvän Andy och Sven Boräng är Andys bästa polare Robin och alla dessa tre är skönt okända ansikten för mig och alla tre är duktiga, riktigt duktiga.

Det är inga enkla roller att spela, det är mycket som händer med personligheterna under denna kanotsemester och inte en enda gång går skådespelarna i dom klassiska svensk-film-fällorna med Dramaten-överspel och knackig dialog som kräver skämskudde. Fotot är dessutom grymt bra! Och musiken är klassisk och nästan svidande vacker stundtals. Jag är kort och gott riktigt imponerad av den här filmen!

Om visningen:

Jag såg filmen på en ”exklusiv visning” på Klarabiografen som ligger i Kulturhuset i Stockholm. Efter visningen skulle det bli ett möte med filmteamet samt en efterföljande Q & A med filmens regissör. Det blev det inte. Vi var sju personer i publiken och eftersom det inte fanns någon moderator så meddelade regissören Magnus Hedberg innan filmen startade att han skulle finnas tillgänglig för frågor om det var någon som undrade nåt efter filmen. Personligen tycker jag det var rätt skönt att det inte blev någon uppstyrd Q & A med så få personer på plats. Jag blev däremot glad över att få en liten pratstund med regissören efter filmen där jag fick en chans att tala om att jag verkligen gillade den. Det kändes liksom bra att få säga det öga mot öga.

Publicerat

THE TWO FACES OF JANUARY

Det äkta paret Colette och Chester MacFarland (Kirsten Dunst och Viggo Mortensen) befinner sig i Aten på semester. Solen skiner, linnekostymen har inte en skrynkla och Colette trippar runt bland palatsruiner i oklanderlig ljus dräkt och ler. Dom har det antagligen rätt mysigt även om jag tycker det ser lite ansträngt ut att klappra runt bland betongfundament och stenbumlingar i högklackat. Chester reagerar på en grekisktalande guide som ”blänger” på honom. Han förstår inte varför men det är uppenbart att han har rätt. Till och med Colette lägger märke till det.

Rydal (Oscar Isaac) tittar på mannen med linnekostym som påminner om hans pappa. Säger han. Till en ung kvinna med dyra kläder som han bjuder på en drink men när notan ska betalas fattas det pengar och han lyckas få tjejen att betala fast hon tror att det är han som gjort det. Fingerfärdighet i kombination med mörka snälla ögon, han är lurig den där snubben.

Det här är själva upprinnelsen av The two faces of January, en film som med en speltid på exemplariska 96 minuter lyckas hålla mitt intresse uppe hela vägen in i mål. Den har liiiite liiiiiite samma grundkänsla som The talented Mr Ripley, fast här är det Kristen Dunst istället för Gwyneth Paltrow och Viggo Mortensen och tokstabile Oscar Isaac istället för Matt Damon och Jude Law. Jämförelsen ligger inte så mycket i själva handlingen, mer i tonen, färgerna, medelhavsvärmen, kläderna och den där underliggande obehagliga känslan av att någon hela tiden ljuger.

Det här är ingen film som på något sätt förändrar ens världsbild men det är sevärt för stunden och det är tre duktiga skådespelare i dom stora rollerna som gör det dom ska och en smula till.

Publicerat

THE ONE I LOVE

Efter att ha sett Duplassbrödernas fenomenala TV-serie Togetherness och läst fina ord om den här filmen hos The Nerd Bird, Flmr, We could watch movies och Fripps filmrevyer tog jag mig an den. Jag ville se den innan jag skrev ihop min 2014-lista, det kändes som den kanske kunde ha haft en plats där. Vissa filmer känner man så om, instinktivt, men oftast har man fel. Och ”man” är i detta fallet synonymt med jag.

Ethan (Mark Duplass) och Sophie (Elisabeth Moss) är gifta. Deras förhållande känns som Den Äktenskapliga Mallen 1A. Det börjar kanon med förälskelse, passion, respekt, förståelse och sen går åren och allt dom gillade hos varandra retar dom sig numera på. Det blir slentrian, det blir trist, dom har fastnat men dom vill ge relationen en chans och går till en terapeut (Ted Danson). Terapeuten ger dom rådet att åka till ett speciellt hus över en weekend för att hitta tillbaka till varandra. Dom åker dit och dom hittar varandra, fast kanske inte på det sättet dom – eller jag för den delen – trodde.

Jag har ganska svårt för Mark Duplass som skådis. Han har inga snälla ögon. Han ser ut som en man som har elaka baktankar med allt han gör. Ingen bra egenskap att utstråla. Elisabeth Moss är bra. Här är hon alldeles lagom skönt ordinär. Men tillsammans har dom en aura som inte känns på riktigt, dom tappar mig, jag tror inte på dom som par. Jag tror att DET är anledningen till att filmen betygsmässigt pendlar mellan en tvåa och en trea hela tiden istället för att nosa på nånting högre.

För visst är filmen intressant, det finns mycket att fundera på här men för egen del hade jag hellre läst manuset – enbart. Jag tror det hade gett mig mer.

 

Publicerat

SERENA

Meg Ryan och Tom Hanks har spelat mot varandra i tre filmer (Joe och vulkanen, Sömnlös i Seattle och Du har mail). Det är alltid mysigt att se dom ihop, dom är som pusselbitar, supertrovärdiga som kärlekspar.

Jennifer Lawrence och Bradley Cooper har också spelat mot varandra i tre filmer (Du gör mig galen, American Hustle och denna). Jag kan inte låta bli att undra…..varför? Man kan ju lätt tro att dom castas mot varandra för att dom har ”nåt”, att dom är som två magneter som inte kan vara utan varandra men nixpix säger jag. Paret Lawrence/Cooper har en personkemi som inte är ett dugg mer spännande än en tallrik riven morot.

Nu har danska regissören Susanne Bier satt tänderna i romanen Serena av Ron Rash som handlar om George Pemberton (Bradley Cooper), hans timmerbusiness i 30-talets North Carolina och hans kärlek till den udda fågeln Serena (Jennifer Lawrence).

Hur gör man en sånhär film utan att den känns som en pastisch på en Harlequinroman? Ja, JAG vet inte. Inte Susanne Bier heller uppenbarligen.

Det har byggts upp en liten ”by” i en skogsglänta som känns som papphus och kulisser målade på rullgardiner. Det har lagts tågräls på marken som inte ens ser ut att hålla för en dressin gjord i papier mache och där ska Cooper, Lawrence, Rhys Ifans, världens bästa David Dencik och dom andra skådisarna försöka agera utan att skratta i byxan. Samtidigt är det pålagd musik som får mig att associera till nåt riktigt ostigt softporndrama och jag känner att huvudet håller på att sprängas för att jag återigen ”tvingas” se en film som inte håller måttet.

Jennifer Lawrence har aldrig varit sämre än här. Jag sitter med en riktig existerande kudde framför ansiktet och kinderna blossar. Jag skäms. Hon är hemsk. Och att det här är samma Bradley Cooper som i American Sniper går inte att förstå. Jag tror inte på ett enda ord han säger och han lyckas inte förmedla en enda äkta känsla.

I scenen när någon siktar med ett gevär mot David Dencik sitter jag i soffan och vrålar: ”NEEEJDUDINJÄVEL DU SKJUTER INTE DAVID DENCIK, HAN ÄR DET ENDA BRAIGA MED FILMEN!!!”. Sen säger det PANG.

Jag hoppas att det här är sista gången Bradley Cooper och Jennifer Lawrence ska försöka förmedla någon form av ”kärlek” till varandra på film. Det blir ungefär lika passionerat som när barn leker att Barbie och Ken har sex. Två dockor som gnider sig mot varandra blir bara gnisslande plast, knappast någon eld. Det blir inte ens rökutveckling.

Publicerat

MICKE & VERONICA

Tänk så krääääjsy va, en LÄKARE kan bli kär i en HANTVERKARE! Det är nästan så jag vill utbrista STOPPA PRESSARNA! Eller. Kanske. Inte.

Det här är inte en film om apartheid eller så, om att en vit person blir kär i en svart i 50-talets Sydafrika och krossar alla politiska och sociala barriärer, nej, den här filmen handlar alltså om nåt så udda, nåt så konstigt och knasigt som en KVINNLIG läkare av överklassbörd som i Sverige 2014 springer på snickaren Micke (såklart att han heter Micke) och blir – ja det är helt galet alltså, nästan lika o-troligt som att E.T kunde cykla upp till himlen – blixtförälskad!

Visst, det kan det vara spännande med kulturkrockar och visst, det finns säkerligen en hel drös östermalmsmänniskor som aldrig skulle ta i en vanlig arbetare med tång men jag vet inte om det är SÅ stor skillnad mellan Veronica och Micke – egentligen. Båda är duktiga på sina jobb, båda jobbar mycket, båda bor bra, båda har varsitt barn på halvtid och båda har ex som verkar vara douchebags. I mina ögon har dom så pass mycket gemensamt att VAD dom jobbar med knappast kan vara relevant för om kärleksrelationen ska funka eller inte. Men jo, det ÄR viktigt. Tydligen. I alla fall i filmen.

Apropå det här med jobb. Människor som begåvats med kvalitéer som gör att dom kan jobba med flera olika saker samtidigt är i min värld alltid avundsvärda. Jag gillar folk som liksom bara ”kör på”, som testar, som öppnar stänga dörrar och är dom låsta hittas det på andra kreativa sätt att ta sig igenom.

David Hellenius är en av landets allra mest folkkära programledare. Han är superduktig på att imitera kändisar och han är galet skön på Instagram. Hans kännetecken vad han än gör är att han är rolig, han är ALLTID rolig. Jag tycker det blir ett problem när han skådespelar, speciellt i scener när han ska vara ”precis bara vanlig”, inte ha ett prilligt fniss i mungipan och det gör att jag aldrig riktigt tror på hans Micke, han är ju David Hellenius filmen igenom.

Izabella Scorupco däremot, jag tror inte ett dugg på att hon är läkare eller att hon skulle ha en sån översittande stekarunge som sonen Alexander utan att reagera MEN jag köper det, kanske för att hon ändå lyckas agera med hela känsloregistret OCH vara rolig.

Micke & Veronica är en film som slinker ner som ett ljummet glas mellanmjölk. Det smakar inte så mycket, det släcker inte törsten, jag blir inte varm i magen, jag mår inte illa, jag lider inte. Jag tittar, förundras litegrann och går vidare med mitt liv, fast i min övertygelse om att det inte är just yrkesvalet som är viktig om man hittat en själsfrände.

Publicerat

LEFT BEHIND

Jag läser om filmen och tycker plotten verkar intressant. Miljoner människor försvinner sådär puts väck bara och Nicolas Cage verkar vara den som blir kvar, den som blir left behind. Jag får lite Stephen King-vibbar, alltså bra sådana.

Jag klickar in på ImdB och ser att filmen har 3,1 i betyg. 3,1! Det måste vara fel? Väl?

Läser Flmr-Steffos recension och tänker att det var väl själva faaan vad snål han är med betyget. Kan filmen verkligen vara SÅ rutten? Neeeeej, inte va?

Så vad gör jag? Jag låter magkänslan styra, hyr filmen på Itunes och sätter mig i soffhörnet med en fredagskaffe. Några minuter senare vill jag typ SPOTTA UT DET och fråga inte vad jag vill göra en timme och femtio minuter senare när filmjäveln ÄNTLIGEN är slut. Jag vill typ slå mig själv i ansiktet med en stol.

 

Publicerat

SVENSKJÄVEL

Dino (Bianca Kronlöf) bor i ett rackigt kollektiv tillsammans med ett gäng andra svenskar i Oslo och hon försöker hanka sig fram med diverse ströjobb. Arbetsförmedlingen skickar henne till en sushibar där hon ska servera men eftersom hon har gipsad högerarm går det inge vidare. Restaurangägaren Steffen (Henrik Rafaelson) behöver dock hjälp med yngsta dottern Siri och Dino erbjuder sig att agera barnvakt.

Det visar sig att Henrik behöver mer hjälp därhemma eftersom frugan åkt iväg (pga diverse anledningar) och Dino blir kvar som hushållerska i villan där även den äldre dottern Ida (Mona Kristiansen) bor. Att vara ung svensk kvinna och samtidigt längst ner på näringskedjan, det blir intressanta krockar. När Henrik och Dino dessutom börjar utveckla en kärleksrelation blir det sprakande på riktigt. Arbetsgivaren och arbetstagaren, äldre gift man och ung tjej (i beroendeställning) och om man drar det ett varv till: norrman och svenska.

Ronnie Sandahl är författare och krönikör på Aftonbladet och med Svenskjävel har han skrivit och regisserat sin första långfilm. Jag måste säga att jag är jätteimponerad. Historien är välskriven, den pekar aldrig med hela handen, den får mig hela tiden att tro att jag vet var den är på väg men varje gång jag är säker förvånar den mig.

Bianca Kronlöf och Henrik Rafaelson är dom största anledningarna till att filmen funkar i precis varenda scen. Ingen av dom spelar, båda är. Väldigt ovanligt att se på film men inte desto mindre härligt.

Vad än denna film egentligen handlar om så handlar den – för mig – om möten. Jag tycker det är otroligt spännande att se vilka förändringar som kan ske i människors liv bara av att träffa en viss person i helt rätt – eller fel – tidpunkt.

Ronnie Sandahl har helt enkelt skapat en film som tål att tänkas på och en film som bjöd på en sexscen så äkta att en lomhörd pensionärstant i främre delen av salongen utbrast: JAHADU GUNNAR! NU KÄNNER JAG ATT DU VAKNAR MINSANN!

Publicerat

FILMÅRET 2014

Nu är jag ÄNTLIGEN redo att lista förra årets bästa filmer. Som vanligt tycker jag det känns bäst att försöka hinna se så många av årets filmer som möjligt innan jag gör listan, så många av både dom stora OCH dom små (som jag sett fram emot).

Hur var då filmåret 2014? Helt okej skulle jag vilja påstå. För egen del är det tre filmer som sticker ut rejält men under pallplats finns det 15-20 filmer som brottas om övriga listplaceringar vilket är fler än vissa år men färre än andra.

Uppdaterad lista 2015-05-17: Wild åkte ur listan (plats 10)

 

10. Honeymoon
(Regi: Leigh Janiak)

En anspråkslös liten film som jag ofta tänker på, är det inte så pärlor växer fram? Jag upprepar det jag skrev i recensionen: Det känns som att manusförfattaren och regissören Leigh Janiak på nåt sätt uppfunnit hjulet igen med Honeymoon. Det känns som att han gjort en indievariant av Under the skin.

.

.

.

9. Boyhood
(Regi: Richard Linklater)

Många av oss lever våra liv i tron att vi inte är särskilt speciella. Vi gör i princip samma saker varje dag, jobbar, käkar, sover och försöker socialisera oss med andra i den mån vi orkar och hinner. Samtidigt känner vi nog oss unika innerst inne, det finns ju ingen klon därute, ingen som är precis som vi och som gått ens en meter i våra skor. Boyhood är den första filmen jag sett som sätter det vanliga livet – dig och mig och alla vi andra – på en pidestal och vinklar en spotlight mot den. Ingenting annorlunda händer, dagarna och åren knallar på, precis som för oss alla. En smått o-trolig film det här!

.

.

.

8. The Babadook
(Regi: Jennifer Kent)

DOOK! DOOK! Jag säger inget mer.

.

.

.

7. The Grand Budapest Hotel
(Regi: Wes Anderson)

Den första Wes Anderson-filmen som ger mig Pommac-bubblor i magen och som får mig att sitta och dum-le i biosalongen. Jag ville se om den direkt efteråt och jag ville omfamna mitt filmintresse som ibland – oftast – gör mig så glad men inte jätteofta SÅ glad som just då. Länge länge hade den en högre placering än sexa på listan, ja ända fram till senhösten låg den på första plats. Men sen kom dom. Dom andra höjdarna. En efter en efter en på en liten kälke genom skogen.

.

.

.

6. St. Vincent
(Regi: Theodore Melfi)

Grumpiga gubbar på film har man sett förut men jag tror inte jag sett grumpighet på det här sättet. Bill Murray är Vincent, en man det är både svårt och lätt att tycka om. Lite som med dom flesta av oss alltså. Filmen handlar liksom om det, i alla fall som jag ser det. Om livet. Om vem vi vill vara. Om hur vi vill leva. Om att vi ibland blir lite tufsiga när livet inte vill oss riktigt väl och det fina i att hitta en vän där man minst anar det.

.

.

.

5. The Skeleton Twins
(Regi: Craig Johnson)

På femte plats finns filmen som bjussade på årets mest hjärtvärmande scen. Kanske är det också filmen som överraskade mest skådespelarmässigt när både Kristen Wiig och Bill Hader visade att dom på alldeles ypperliga sätt kunde spela allvarsamma roller precis lika bra som roliga. Jag tycker väldigt väldigt mycket om den här filmen, den känns som en kär vän på nåt sätt.

.

.

.

4. The Judge
(Regi: David Dockin)

Och här är filmen som jag trodde skulle vara på ett visst sätt men som visade sig vara SÅ mycket mer. Jag tycker The Judge ”säljs in” helt fel. Jag tycker den har posters som luras, DVD-fodral som utstrålar att den är ett rättegångsdrama vilket-som-helst men det ÄR inte så. Men jag tror auran skrämmer bort en hel drös med presumtiva tittare som skulle älska filmen. Jag älskar rättegångsdramer, alltså kastade jag mig över den och trots att jag borde ha kunnat bli besviken blev det precis tvärtom. The Judge är som att köpa en mjukglass med chokladströssel och sen när man tuggat bort allt strössel och det bara är den där tradiga vita glassen kvar så ropar kioskägaren: ”Det är fri refill på strösslet, dubbeldoppa så mycket du vill!”. Och det gör man. Och man vill inte att glassen ska ta slut. Ja, precis så är The Judge. Glasklart?

.

.

.

3. Whiplash
(Regi: Damien Chazelle)

Om The Judge är mjuklass, vad är då Whiplash, mer än att vara en alldeles självklar trea på min lista? Alla tre medaljörerna är självklara, dom spelar i en helt egen liga. Samma liga som Miles Teller spelar i här. Trumslagarligan. Jävlar vad killen trummar alltså! Och Damien Chazelle, killen som skrivit och regisserat filmen, vad ska det bli av honom? Kommer han blir A One Hit Wonder eller har han fler storverk i bakfickan? Spännande tider väntar. Att Miles Teller kommer bli en av dom allra största står dock helt klart. Han har ”nåt”, lite samma ”nåt” som den gamla tidens skådespelare, som Gregory Peck, typ. Och J.K. Simmons. Vilken hjälte! Ja, inte i filmen kanske men annars.

.

.

.

2. Calvary
(Regi: John Michael McDonagh)

Vem hade kunnat tro att en skäggig präst i Brendan Gleeson gestaltning skulle kunna få mig så totalt på fall? Inte jag i alla fall. Att jag kärade ner mig i Calvary kom som en fullständig överraskning men en mycket trevlig sådan. Överraskningar är oftast det, trevliga, när det handlar om någonting bra. Historien är välskriven, filmen är vacker i färger och känsla och skådespelarna levererar, för att inte säga högpresterar. Och jag är fågeln i fågelholken med det bultande hjärtat som nästan vill sprängas i bröstkorgen. Vilken film! MAGI!

.

.

.

1.  Nightcrawler
(Regi: Dan Gilroy)

Årets etta är lika självklar för mig som tvåan var given tvåa och trean en solklar trea. Nightcrawler är den enda filmen från 2014 som fått mig att applådera, gett mig träningsvärk fast jag satt still, fått mig att svettas på ryggen samt inspirerat mig till att tjata hål i huvudet på alla som efter visningen både ville och inte ville höra att ”JAG  VILL INTE ÅKA HEM, VILL KÖRA BIL, JAG VILL KÖRA EN RÖÖÖÖÖD BIL JÄTTEFORT OCH NUUUUUU!!!”. Vilken sjujäklarns film det här är! Och Jake Gyllenhaal alltså, vilken sliskigt otäck haal jävel!

..

Bubblare: 99 Homes, Cold in July, Interstellar, Wild,  Foxcatcher, Trans4mers, Min så kallade pappa, Draktränaren 2, Captain America: The Winter Soldier och The Amazing Spider-Man 2.

Lite fler filmbloggare har listat sina favoriter från 2014.

Flmr

Jojjenito

Den perfekta filmen-Niklas

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den-Carl

Movies-Noir

Plox

Filmitch

Publicerat

PLAYING IT COOL

Chris Evans är perfekt castad i rollen som Captain America, den kanske torraste och tristaste av alla superhjältar som finns. En icke påklädd skyltdocka har mer utstrålning än Captain America och det är just därför den rollen passar Chris Evans som handen i handsken.

I Playing it cool ska han däremot försöka spela något helt annat, en charmig snubbe som leker romantisk för att snärja en tjej (Michelle Monaghan) som tydligen är helt ”rätt” för honom. Vari det rätta består i förtäljer dock inte historien, jag vet inte ens om Michelle Monaghan förstår, det känns nämligen inte så.

Hela filmen är full av frågetecken och dom blir extra stora och skakiga när olika farsartade scener blandas in i filmen när en utklädd Chris Evans ska agera ut sina egna konstiga tankar – i sina tankar. Eller nåt. Han gör det inte på riktigt alltså. Det blir bara inklippta pinsamheter.

Obegripligt värdelös film det här. Det är synd om Michelle Monaghan. Hon kan få så mycket bättre.

Publicerat

SHARKNADO 2

Jag ser Sharknado 2 kvällen innan jag ska flyga till New York. Det var dumt.

Jag är flygrädd, tycker det är vansinnigt obehagligt med flygplan överlag. Det tog många år och all energi kan kunde frammana för att se Snakes on a plane, inte tusan hade jag kunnat tro att Sharknado 2 lika gärna hade kunnat heta ”Sharks on a plane” och att detta plan var på väg mot New York av alla platser på jorden. Inte heller hade jag i min vildaste fantasi kunnat tro att jag bara ett halvt dygn senare skulle sitta i ett flygplan som i extrem turbulens försökte landa i New York men planet hoppade runt som en vante i luften, folk skrek, grät, bad till Gud och det kräktes precis överallt (i påsar, utanför påsar, utan påsar, på hen i stolen bredvid, på golvet) och bredvid mig satt min dotter med dödsångest och kved fram: ”Jag hade föredragit hajarna!!!!”.

Jag gillade den första Sharknado-filmen, för att vara en B-film var den riktigt underhållande och hade effekter som inte krävde skämskudde. Sharknado 2 är något helt annat. Fortfarande charmig på nåt vrickat sätt men det känns som det saknas både pengar och engagemang när det gäller produktionsvärdet. Det är helt ärligt skrattretande dåligt.

Ian Zierling är tillbaka som Fin och Tara Reid är tillbaka som hans (numera) fru April. Mer eller mindre lättigenkända fejs som Viveca A. Fox och Judd Hirsch mixas med skådisar som Mark McGrath vars mest kända filmer är Hooters 2012 International Swimsuit Pageant och Killer Karaoke. Undrar om han känner sig nöjd med sitt karriärval?

Nu ser vi fram emot Sharknado 3: Oh Hell No!

Publicerat

A MOST VIOLENT YEAR

New York 1981 är en stenhård stad. Det är dom tolv genom tiderna mest dödliga månaderna i New Yorks historia.

Abel Morales (Oscar Isaacs) äger ett företag tillsammans med hustrun Anna (Jessica Chastain), ett företag som levererar olja till hushållen runt om i stan. Familjen har en önskan om att expandera och drömmer om att köpa mark. Dom har hittat ett område vid vattnet som dom vill köpa och har nu trettio dagar på sig att få fram pengarna. Men oljetankarna kapas, chaufförer misshandlas och skatteverket har satt firman under utredning. Helt enkelt, nån vill dom illa.

Abel har The American Dream framför ögonen, han vill vara The American Dream, han vill lyckas. Det filmen lyckas bra med är att visa alla delar av denna historia på ett sätt som gör att det känns i det närmaste dokumentärt. Men storyn är inte verklighetsförankrad så till vida att det är en biopic, det är helt enkelt ett originalmanus skrivet av J.C. Chandor som även regisserat filmen.

J.C. Chandor skrev och regisserade Margin Call (2011) och All is lost (2013), två filmer jag tyckte var bra. Jag tycker om även A most violent year och jag tycker om den för att den känns som en ”riktig” film, rekorderligt berättad och otroligt snygg, sådär som filmer från förr kunde vara, typ filmer av Alan J Pakula. Det finns inte så mycket att förtälja om historien, det vankas inga blodbad, seriemördare eller andra monster, den tickar liksom på och antingen gillar man det eller så gör man det inte.

Både Jessica Chastain och Oscar Isaacs är jättebra och jag undrar hur det kommer sig att dom båda glömdes bort i oscarsracet? Speciellt Jessica Chastain borde ha varit given för en nominering och om inte hon dög, hallå, kolla bara hennes naglar!

Publicerat

INTO THE WOODS

Jag tycker om musikaler. Normalt sett.

Jag tycker om Anna Kendrick. Alltid.

Jag hyser mer och mer respekt för Emily Blunt ju fler filmer jag ser henne i.

Chris Pine. Hahaha. Chris Pine.

Johnny Depp borde pensionera sig. Typ igår.

Och Meryl Streep. Meryl Streep! MERYL STREEP? Mitt förtroende för oscarsjuryn är numera noll och ingenting efter att dom nominerat Meryl Streep för Bästa kvinnliga biroll för just den här filmen.

Allt detta sammantaget gör Into the woods till en helt enkelt episk skitfilm.

[Okej, jag inser att det kan finnas nån läsare som undrar lite mer ingående varför filmen inte riktigt föll mig i smaken. I en bra musikal, i dom flesta musikaler, finns en eller ett par ”låtar” som återkommer i historien, toner som får mig som tittar i rätt stämning. Into the woods bjuder på noll och ingenting av detta. Långa långa låååånga musikaliska sjok av samma urtråkiga toner, ingenting som berör annat än att jag blir förbannad av dess uselhet. Lägg till att det är en synnerligen blek berättelse som är otroligt trist filmad, herregud, det finns inga förmildrande omständigheter när det kommer till betyget. Inga alls.]

Movies-Noir har också sett filmen. Måtte han för filmens skull ha mer tålamod än jag. Läs här får du se.

Filmitch tyckte ungefär som jag.

Publicerat

THE COBBLER

Ibland är det extra tur för filmer att dom inte får svenska titlar. The Cobbler låter rätt coolt, Skomakaren gör det inte.The Cobbler är en film som redan från första början ligger på minus för många, bara det att Adam Sandler spelar huvudrollen ger kalla kårar och kanske starkare fysiska reaktioner än så för en del. För mig är det tvärtom. Adam Sandler betyder mys för mig.

Hans namn på en filmaffisch borgar (för det mesta) för en lite lagom hjärndöd filmstund med ett tämligen stort mått av hjärta och garanterade skratt. Fast om jag ska vara riktigt ärlig tycker jag Adam Sandler är som bäst när han spelar mer allvarsamma roller. När han är en vanlig dude, lite ensam, lite ledsen, lite skäggig, lite sådär som snubbar är mest. Till min stora glädje spelar han just en sådan snubbe i den här filmen.

Max Simkin (Sandler) jobbar som skomakare, ett yrke som gått i familjen i generationer. Han har sitt eget krypin, kunder som kommer, ett jobb att sköta – men sen då? Han är ensam. Han tar hand om sin gamla mamma som blivit lämnad av pappan, han känns omtänksam och väldigt lugn (för att vara en Adam Sandler-karaktär). Det är lätt att tycka om Max.

”Innan du dömer ut mig och det liv jag lever, ta och gå en mil i mina skor.” Precis så är det. Ingen av oss har någon aning om hur andras liv egentligen ser ut. Men Max har det. Han får det genom att han – av en slump – provar ett par inlämnade skor och när han tittar sig i spegeln är han hux flux Leon Ludlow (Method Man), områdets storskurk. Resten är – som man säger – historia och det är en historia som är underhållande och faktiskt väldigt mysig.

Musiken är skön, trivsam och lågmäld, jag hade en riktigt trevliga 99 minuter och Steve Buscemi är med och säger ”Have a pickle” på ett sånt jävla äckligt sätt att man bara måste älska karln.